Domstolens dom (tredje avdelningen) den 18 december 2025

I mål C‑325/24 [Bissilli], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale ordinario di Firenze (Domstolen i Florens, Italien) genom beslut av den 5 februari 2024, som inkom till domstolen den 2 maj 2024, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger (referent), generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: handläggaren G. Chiapponi,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 april 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Italiens regering, genom S. Fiorentino och G. Palmieri, båda i egenskap av ombud, biträdda av S. Faraci och A. Trimboli, avvocati dello Stato, Belgiens regering, genom M. Jacobs och M. Van Regemorter, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman, A. Hanje och P.P. Huurnink, samtliga i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch och J. Schmoll, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, P. Rossi och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 26 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Den första och femte frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3 och 10, artikel 11.1 f, artikel 22.1 och artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1) samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts inom ramen för ett straffrättsligt förfarande mot HG för deltagande i en kriminell organisation och narkotikahandel.

3 I skälen 5–8, 25, 26 och 34 i direktiv 2014/41 anges följande:

4 I artikel 1.1 och 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

6 I artikel 9.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 Artikel 10.1, 10.2 och 10.5 i direktiv 2014/41 har följande lydelse:

8 I artikel 11.1 i direktivet föreskrivs följande:

9 Kapitel IV i nämnda direktiv, med rubriken Särskilda bestämmelser för vissa utredningsåtgärder, består av artiklarna 22–29.

10 Artikel 22 i samma direktiv har rubriken Tillfälligt överförande till den [utfärdande] staten av frihetsberövade personer för vidtagande av en utredningsåtgärd. I punkterna 1, 2 och 5 i den artikeln föreskrivs följande:

11 I artikel 23.1 och 23.2 i direktiv 2014/41 anges följande:

12 I artikel 24 i direktivet, med rubriken Hörande genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring, föreskrivs följande:

13 Artikel 26.6 i nämnda direktiv har följande lydelse:

14 I artikel 27.5 i samma direktiv föreskrivs följande:

15 Artikel 28.1 i direktiv 2014/41 har följande lydelse:

16 Artikel 29.1 och 29.3 i direktivet har följande lydelse:

17 Avsnitt C i formuläret i bilaga A till direktivet gör det möjligt för den utfärdande myndigheten att ange vilka utredningsåtgärder som begärs.

18 HG har i Italien åtalats för deltagande i en kriminell organisation och för narkotikahandel.

19 Tribunale ordinario di Firenze (Domstolen i Florens, Italien), som är den hänskjutande domstolen, har att pröva det åtal som har väckts mot HG för dessa brott.

20 Eftersom HG inte inställde sig personligen vid denna domstol, förklarades han frånvarande, eftersom han hade kännedom om rättegången och företräddes av en advokat som han hade utsett. På denna advokats begäran beslutade den hänskjutande domstolen att HG skulle höras.

21 Efter att ha underrättats av åklagarmyndigheten om att HG var frihetsberövad i Belgien sedan den 15 februari 2022 utfärdade den hänskjutande domstolen en europeisk utredningsorder i syfte att de belgiska myndigheterna skulle höra HG genom videokonferens i egenskap av tilltalad.

22 Genom skrivelse av den 17 februari 2023 underrättade åklagarmyndigheten i Brygge (Belgien) den hänskjutande domstolen om att den europeiska utredningsorder som den hänskjutande domstolen hade utfärdat för förhöret med HG genom videokonferens inte skulle verkställas. Åklagarmyndigheten angav, utan att hänvisa till de specifika skäl för vägran som föreskrivs i direktiv 2014/41, för det första, att belgisk rätt tillåter att vissa vittnen och sakkunniga hörs under rättegången genom videokonferens, utan att det för den skull föreskrivs någon möjlighet att höra en tilltalad genom videokonferens i samband med rättegången, eftersom denne måste inställa sig personligen inför den dömande domstolen. För det andra förklarade åklagarmyndigheten att det i den belgiska lagstiftning genom vilken direktivet införlivades uppställs två villkor för att en tilltalad ska kunna höras genom videokonferens, nämligen dels att den berörda personen har lämnat sitt samtycke, dels att de grundläggande principerna i belgisk rätt iakttas. För det tredje har åklagarmyndigheten i Brygge, med hänvisning till en dom från Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen, Belgien) av den 21 juni 2018 och till riktlinjer som antagits av åklagarkollegiet i Brygge (Belgien), angett att det skulle strida mot rätten till en rättvis rättegång att en tilltalad inställer sig till sin rättegång genom videokonferens.

23 Därefter begärde den hänskjutande domstolen bistånd från Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust). Eurojusts ansträngningar visade sig dock vara förgäves, eftersom de belgiska myndigheterna uteslöt möjligheten till en tillfällig överföring av HG till Italien, vilket Eurojust hade föreslagit.

24 I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen angett att den måste fastställa huruvida en sådan verkställighetsvägran är förenlig med unionsrätten, för att i förekommande fall kunna uttala sig om utfärdandet av en ny europeisk utredningsorder.

25 Den hänskjutande domstolen har för det första anfört att det enligt italiensk rätt inte föreligger någon skyldighet för den tilltalade att närvara vid rättegången. Förhandlingen kan följaktligen hållas i den tilltalades utevaro, förutsatt att det är säkert att den tilltalade har kännedom om rättegången och att den tilltalades utevaro beror på dennes eget val. Eftersom den tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång är domstolen dock, när denna person inte kan närvara vid rättegången, bland annat på grund av laga förfall, såsom ett frihetsberövande i utlandet, skyldig att skjuta upp rättegången till dess att det på nytt är möjligt för personen att delta i den, såvida den tilltalade inte uttryckligen avstår från att närvara. I en sådan situation kan tilltalade personer som är frihetsberövade utomlands närvara vid rättegången genom videokonferens, om en sådan möjlighet föreskrivs i internationella avtal.

26 Inom ramen för det italienska straffrättsliga förfarandet är det dessutom i princip endast under rättegångsfasen som bevisning samlas in och läggs till handlingarna i målet. Hörandet av den tilltalade som begär detta eller som samtycker till detta under rättegången syftar således, förutom att det garanterar att denne inställer sig, även till att ge ett bidrag till bevisupptagningen.

27 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida det är möjligt att utfärda en europeisk utredningsorder när, såsom i förevarande fall, syftet med att höra en person genom videokonferens, i egenskap av tilltalad, är såväl att inhämta bevisning som att säkerställa att vederbörande inställer sig vid rättegången.

28 Vad för det andra gäller de skäl som åklagarmyndigheten i Brygge har åberopat för att vägra att verkställa den europeiska utredningsorder som utfärdats i det nationella målet, har den hänskjutande domstolen påpekat att åklagarmyndigheten har anfört en allmän grund och en specifik grund för denna vägran.

29 Den första grunden avser att hörande genom videokonferens inte är tillgängligt i ett liknande inhemskt ärende, eftersom denna åtgärd inte föreskrivs i belgisk rätt vad avser förhör med tilltalade. Enligt den hänskjutande domstolen, som har påpekat att hörande genom videokonferens av en tilltalad ingår bland de specifika utredningsåtgärder som avses i kapitel IV i direktiv 2014/41, föreskrivs i artikel 24 i direktivet, som reglerar hörande genom videokonferens, inte någon grund för vägran som avser att utredningsåtgärden inte är tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende, till skillnad från den ordning som föreskrivs i direktivet för vissa av dessa åtgärder, såsom hemliga utredningar.

30 Det andra grunden för vägran avser den omständigheten att hörande genom videokonferensens är oförenligt med de grundläggande principerna i den verkställande statens lagstiftning. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att även om de belgiska myndigheterna har angett att användningen av videokonferenser för att höra den tilltalade inom ramen för rättegången strider mot rätten till ett korrekt rättsförfarande och en rättvis rättegång och även om dessa myndigheter har åberopat domen av den 21 juni 2018 från Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen, Belgien), genom vilken den belgiska lagen om användning av videokonferenser för att tilltalade som är häktade ska kunna inställa sig, har nämnda myndigheter inte preciserat varför de anser att den grund för vägran som avser att den begärda åtgärden strider mot de grundläggande principerna i belgisk rätt är tillämplig i förevarande fall, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet.

31 Den hänskjutande domstolen anser för det tredje att verkställighet av den europeiska utredningsorder som den har utfärdat i det nationella målet inte kan vägras på den grunden att den begärda åtgärden är oförenlig med unionens grundläggande rättigheter, med stöd av artikel 11.1 f i direktiv 2014/41, utan en föregående kontroll av huruvida de relevanta bestämmelserna i italiensk rätt är förenliga med praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

32 Den hänskjutande domstolen har för det fjärde angett att den även avser att utfärda en europeisk utredningsorder avseende det tillfälliga överförandet av HG till Italien för att han ska höras vid nämnda domstol. Enligt den hänskjutande domstolen skulle principen om ömsesidigt erkännande undergrävas om den verkställande medlemsstaten kunde ifrågasätta bevissyftet med den begärda utredningsåtgärden med stöd av sin nationella rätt och vägra att verkställa en europeisk utredningsorder med motiveringen att åtgärden inte har något bevissyfte. Domstolen undrar om det är möjligt att utfärda en sådan order när den begärda åtgärden, som i detta fall, inte bara syftar till att inhämta bevis utan också till att säkerställa att den tilltalade personen inställer sig vid rättegången.

33 Under dessa förutsättningar beslutade Tribunale ordinario di Firenze (Domstolen i Florens) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

34 Den belgiska regeringen har gjort gällande att den andra och den tredje tolkningsfrågan är hypotetiska.

35 Enligt denna regering grundas vägran att verkställa den europeiska utredningsorder som den hänskjutande domstolen har utfärdat i det nationella målet på det skäl som anges i artikel 24.2 b i direktiv 2014/41, nämligen att den begärda utredningsåtgärden strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande medlemsstaten. Den andra och den tredje tolkningsfrågan avser andra vägransgrunder som föreskrivs i artikel 10 respektive artikel 11.1 f i direktivet.

36 EU-domstolen erinrar om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se dom av den 21 april 1988, Pardini, 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8, och dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 61).

37 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 62).

38 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen preciserat att begäran om förhandsavgörande syftar till att göra det möjligt för den att avgöra huruvida den kan utfärda en ny europeisk utredningsorder för att höra HG, efter det att verkställighet av en tidigare utredningsorder som utfärdats för att höra HG genom videokonferens har vägrats.

39 Dessa överväganden motiverar att den hänskjutande domstolen, i egenskap av utfärdande rättslig myndighet, får ställa frågor till EU‑domstolen om villkoren för verkställighet av en europeisk utredningsorder (se, analogt, dom av den 24 oktober 2019, Gavanozov, C‑324/17, EU:C:2019:892, punkterna 21 och 22, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 53).

40 Eftersom tolkningsfrågorna syftar till att fastställa huruvida utfärdandet av en ny europeisk utredningsorder i syfte att höra HG skulle kunna bli föremål för en framtida verkställighetsvägran och således att precisera den utfärdande rättsliga myndighetens befogenheter och skyldigheter, är den omständigheten att den andra och den tredje frågan avser andra skäl för vägran att verkställa en tidigare europeisk utredningsorder som utfärdats av den hänskjutande domstolen i det nationella målet, under dessa omständigheter, inte tillräcklig för att fastställa att dessa frågor inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för detta förfarande (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 52–57, och dom av den 20 mars 2025, Procureur de la République (Konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning), C‑763/22, EU:C:2025:199, punkt 22).

41 Följaktligen ska samtliga de frågor som ställts besvaras.

42 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den femte frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 3, 22 och 24 i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den rättsliga myndigheten i en medlemsstat får utfärda en europeisk utredningsorder som syftar antingen till att tillfälligt överföra en person som är frihetsberövad i en annan medlemsstat till dess territorium, i syfte att höra vederbörande i egenskap av tilltalad under rättegången, eller till att myndigheterna i den sistnämnda medlemsstaten ska anordna ett förhör genom videokonferens med den personen, i nämnda egenskap, när syftet med dessa åtgärder är både att inhämta bevis och att ge den berörda personen möjlighet att närvara vid rättegången.

43 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 25 februari 2025, BSH Hausgeräte, C‑339/22, EU:C:2025:108, punkt 27).

44 Vad för det första gäller lydelsen av de relevanta bestämmelserna omfattar den europeiska utredningsordern, enligt artikel 3 i direktiv 2014/41, samtliga utredningsåtgärder. I princip undantas endast inrättandet av en gemensam utredningsgrupp och bevisinhämtning inom en sådan grupp.

45 I artikel 22.1 i direktivet föreskrivs en möjlighet att utfärda en europeisk utredningsorder för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person i den verkställande medlemsstaten för vidtagande av en utredningsåtgärd som syftar till bevisinhämtning och vars vidtagande kräver den personens närvaro på den utfärdande medlemsstatens territorium, under förutsättning att denne inom utsatt tid återförs av den verkställande medlemsstaten.

46 I artikel 24.1 andra stycket i direktivet preciseras att den utfärdande myndigheten får utfärda en utredningsorder i syfte att höra en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring.

47 Det framgår av dessa bestämmelser att direktivets tillämpningsområde omfattar ett stort antal olika åtgärder, däribland tillfällig överföring av en frihetsberövad person i den verkställande medlemsstaten för verkställighet av en utredningsåtgärd i syfte att höra en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring.

48 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artiklarna 3, 22 och 24 i direktiv 2014/41 ingår, framgår det av skäl 25 i direktivet att en europeisk utredningsorder får utfärdas i alla skeden av ett straffrättsligt förfarande inklusive under själva rättegången. Den omständigheten att den begärda utredningsåtgärden ska verkställas under rättegången utgör således inte i sig något hinder för att utfärda en europeisk utredningsorder i syfte att verkställa denna åtgärd.

49 Dessutom definieras en europeisk utredningsorder i artikel 1.1 första stycket i nämnda direktiv som ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevis.

50 Det framgår av denna bestämmelse, jämförd med skälen 5–8 i direktiv 2014/41, att syftet med en europeisk utredningsorder ska vara bevisinhämtning. På samma sätt anges i skäl 34 i direktivet att direktivet, enligt dess tillämpningsområde, endast föreskriver interimistiska åtgärder i bevisinhämtningssyfte.

51 För att den begärda åtgärden ska kunna omfattas av nämnda direktivs tillämpningsområde måste den således med nödvändighet ha till syfte att inhämta bevisning. Omvänt är det inte möjligt att, genom att utfärda en utredningsorder, begära en åtgärd som endast har ett annat syfte än bevisupptagning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2025, Delda, C‑583/23, EU:C:2025:6, punkt 42).

52 Det framgår däremot inte på något sätt av de bestämmelser som avses i punkterna 44–50 ovan att unionslagstiftaren från direktivets tillämpningsområde har uteslutit utredningsåtgärder som syftar till att inhämta bevismaterial, genom att tillfälligt överföra den tilltalade eller höra denne genom videokonferens, enbart av det skälet att dessa utredningsåtgärder vidtas under det straffrättsliga förfarande som inletts mot denna person, varvid de således även har till verkan att säkerställa att denne inställer sig i ett visst skede av rättegången.

53 För det tredje skulle en sådan tolkning kunna hindra att de mål som eftersträvas med direktiv 2014/41 uppnås fullt ut.

54 Syftet med direktiv 2014/41 är nämligen, såsom framgår av skälen 5–8 i samma direktiv, att ersätta den existerande fragmentariska och komplicerade ramen för bevisupptagning i brottmål med en gränsöverskridande dimension, och, genom inrättandet av ett förenklat och mer effektivt system grundat på ett samlat instrument, kallat den europeiska utredningsordern, underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå unionens mål att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2024, M.N. (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 86, och dom av den 9 januari 2025, Delda, C‑583/23, EU:C:2025:6, punkt 34).

55 En tolkning av nämnda direktiv enligt vilken en rättslig myndighet i en medlemsstat inte får utfärda en europeisk utredningsorder som syftar till att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat ska verkställa en utredningsåtgärd i syfte att inhämta bevis, enbart av det skälet att denna åtgärd indirekt säkerställer att den tilltalade närvarar vid rättegången, skulle emellertid kunna undergräva det mål som eftersträvas i direktivet, nämligen att påskynda och förenkla det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna, eftersom denna tolkning avsevärt kan fördröja och komplicera detta samarbete.

56 En rättslig myndighet i en medlemsstat får följaktligen utfärda en europeisk utredningsorder i syfte att verkställa en utredningsåtgärd i en annan medlemsstat, såsom att en person som är frihetsberövad i den sistnämnda medlemsstaten tillfälligt överförs till den förstnämnda medlemsstaten, eller att denna person hörs genom videokonferens, i egenskap av tilltalad, när denna åtgärd syftar till att inhämta bevis, och detta oberoende av huruvida utredningsordern också innebär att denna person ska inställa sig vid rättegången.

57 En europeisk utredningsorder får däremot inte syfta till att säkerställa att nämnda person inställer sig i ett skede av rättegången som helt saknar bevissyfte.

58 Det ska för övrigt påpekas att det i direktiv 2014/41 föreskrivs garantier som gör det möjligt att undvika att utfärdandet av en europeisk utredningsorder i syfte att tillfälligt överföra den tilltalade eller höra denne genom videokonferens kan leda till åtgärder vidtas på ett sätt som kringgår direktivets tillämpningsområde, som det hänvisas till i punkterna 50 och 51 ovan.

59 I artikel 22.1 i nämnda direktiv uppställs som villkor för att utfärda en europeisk utredningsorder som avser tillfälligt överförande av en frihetsberövad person i en medlemsstat att denna person återförs inom den tidsfrist som fastställts av den sistnämnda medlemsstaten. I artikel 22.5 preciseras dessutom att praktiska åtgärder i samband med det tillfälliga överförandet av personen, inklusive det datum då denne måste överföras till den verkställande medlemsstatens territorium ska överenskommas mellan den utfärdande staten och den verkställande staten. Dessa bestämmelser gör det således möjligt för sistnämnda medlemsstat att försäkra sig om dels att den berörda personens närvaro i den utfärdande medlemsstaten inte överstiger vad som är nödvändigt för bevisinhämtning, dels att ett sådant tillfälligt överförande för bevisändamål inte kan likställas med ett överförande för lagföring, vilket kräver att en europeisk arresteringsorder utfärdas, såsom det erinras om i skäl 25 i samma direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2025, Delda, C‑583/23, EU:C:2025:6, punkt 31).

60 På liknande sätt framgår det av artikel 24.3 i direktiv 2014/41 att den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten ska enas om de praktiska arrangemangen för hörande genom videokonferens. Härav följer att den verkställande myndigheten även kan försäkra sig om att verkställigheten av denna åtgärd inte går utöver vad som är nödvändigt för bevisinhämtning.

61 Mot bakgrund av ovanstående ska den första och den femte frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3, 22 och 24 i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den rättsliga myndigheten i en medlemsstat får utfärda en europeisk utredningsorder som syftar antingen till att tillfälligt överföra en person som är frihetsberövad i en annan medlemsstat till dess territorium, i syfte att höra vederbörande i egenskap av tilltalad under rättegången, eller till att myndigheterna i den sistnämnda medlemsstaten ska anordna ett förhör genom videokonferens med den personen, i nämnda egenskap, även om verkställigheten av denna åtgärd också innebär att personen ska inställa sig till rättegången, under förutsättning att nämnda åtgärd har ett bevissyfte och att dess verkställighet inte går utöver vad som är nödvändigt för bevisupptagning.

62 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 10 och 24 i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att en myndighet i en medlemsstat får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som avser anordnandet, under ett straffrättsligt förfarande, av ett hörande av en tilltalad person genom videokonferens med motiveringen att denna åtgärd inte är tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende.

63 Vad för det första gäller de relevanta bestämmelsernas lydelse ska det till att börja med påpekas att enligt artikel 10.1 i direktivet ska den verkställande myndigheten, när så är möjligt, vidta en annan utredningsåtgärd än den som anges i den europeiska utredningsordern om en sådan åtgärd inte existerar som ett alternativ i den verkställande medlemsstatens lagstiftning eller om åtgärden inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende.

64 Vidare framgår det av artikel 10.2 i direktivet att utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11.1 i samma direktiv ska punkt 1 i artikel 10 inte tillämpas på de utredningsåtgärder som avses i punkt 2, däribland, i punkt 2 c, hörande inom den verkställande medlemsstatens territorium av en tilltalad person, som är en åtgärd som alltid ska vara tillgänglig enligt den medlemsstatens lagstiftning.

65 Hörandet, i den mening som avses i artikel 10.2 i direktiv 2014/41, får emellertid inte förväxlas med det hörande genom videokonferens som avses i artikel 24 i direktivet. Det ska nämligen påpekas att det i artikel 24.5 c i direktivet preciseras att förhöret genom videokonferens ska hållas i enlighet med den utfärdande medlemsstatens lagar, medan det framgår av artikel 10.2 c i samma direktiv att det hörande som avses där ska genomföras i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning. Avsnitt C i formuläret i bilaga A till direktiv 2014/41 avser dessutom separat, bland de utredningsåtgärder som räknas upp, hörande av en misstänkt eller tilltalad person, å ena sidan, och hörande genom videokonferens eller annan audiovisuell utsändning av en misstänkt eller tilltalad person, å andra sidan. Av detta följer att artikel 10.2 c inte är tillämplig på hörande genom videokonferens.

66 Därefter ska den verkställande myndigheten, enligt artikel 10.5 i direktivet, i en situation som avses i punkt 1 i denna artikel, och om det inte finns någon annan utredningsåtgärd som skulle ge samma resultat som den begärda utredningsåtgärden, meddela den utfärdande myndigheten att det inte har varit möjligt att tillhandahålla den begärda hjälpen.

67 Det följer således av artikel 10.5 i nämnda direktiv att det föreligger ett skäl för icke-verkställighet av en europeisk utredningsorder som kan åberopas när den begärda åtgärden inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende, under förutsättning att det inte rör sig om en av de åtgärder som avses i artikel 10.2 i samma direktiv och att det inte finns några andra utredningsåtgärder som gör det möjligt att uppnå samma resultat som den begärda åtgärden.

68 Vidare föreskrivs i artikel 24.1 andra stycket i samma direktiv en möjlighet för den utfärdande myndigheten att utfärda en utredningsorder i syfte att höra en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring.

69 I artikel 24.2 anges att utöver de skäl för icke-erkännande eller icke‑verkställighet som anges i artikel 11 i direktiv 2014/41 får verkställigheten av en utredningsorder vägras om den misstänkte eller tilltalade inte ger sitt samtycke, eller verkställigheten av en sådan utredningsåtgärd i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande statens lagstiftning.

70 Ordalydelsen i artikel 24.2 i direktivet preciserar således de skäl som kan åberopas för att vägra verkställighet av en europeisk utredningsorder som avser anordnandet av ett förhör med en tilltalad genom videokonferens, utan att bland dessa skäl nämna det skäl för icke-verkställighet som följer av artikel 10.5 i direktivet.

71 Dessutom föreskrivs det, såsom har påpekats i punkt 69 ovan, i artikel 24.2 b i samma direktiv, att den verkställande myndigheten får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som syftar till att anordna ett hörande genom videokonferens, om verkställigheten av en sådan utredningsåtgärd i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

72 Tillämpningen av detta specifika skäl för att vägra verkställighet har med nödvändighet en mer begränsad räckvidd än tillämpningen av det skäl för icke-verkställighet som följer av artikel 10.5 i direktiv 2014/41. Detta skäl för icke-verkställighet grundar sig nämligen på att den begärda åtgärden inte finns eller inte finns tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende i den verkställande medlemsstaten, det vill säga en situation som med nödvändighet omfattar samtliga enskilda fall där en sådan åtgärd skulle strida mot de grundläggande rättsprinciperna i denna stat. Det skäl för icke-verkställighet som anges i artikel 24.2 b skulle således i praktiken vara meningslöst om det skulle anses att verkställighet av en europeisk utredningsorder i syfte att anordna ett hörande genom videokonferens under alla omständigheter kunde vägras med stöd av artikel 10.5.

73 Tillämpningen av det skäl för icke-verkställighet som föreskrivs i artikel 11.1 h i direktivet på en utredningsåtgärd som avser hörande genom videokonferens medför däremot inte att det särskilda skälet för icke-verkställighet i artikel 24.2 b i direktivet förlorar all ändamålsenlig verkan. Även om det är riktigt att den verkställande medlemsstaten enligt den förstnämnda av dessa bestämmelser får vägra att verkställa en utredningsåtgärd, inbegripet en begäran om hörande genom videokonferens, när användningen av en sådan åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning är begränsad till vissa brott, i vilken grupp det brott som utredningsordern avser inte ingår, konstaterar EU-domstolen att ett sådant skäl för icke-verkställighet, till skillnad från det som föreskrivs i artikel 10.5 i samma direktiv, inte nödvändigtvis omfattar samtliga enskilda fall i vilka samma utredningsåtgärd skulle kunna visa sig vara oförenlig med grundläggande principer i denna medlemsstats lagstiftning.

74 Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 24 i direktiv 2014/41 att denna artikel utesluter att artikel 10.2 och 10.5 i samma direktiv tillämpas på utredningsåtgärder som består i hörande genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring.

75 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artiklarna 10 och 24 i direktiv 2014/41 ingår, ska det påpekas att sistnämnda artikel återfinns i kapitel IV i direktivet, med rubriken Särskilda bestämmelser för vissa utredningsåtgärder, vilket omfattar artiklarna 22–29 i nämnda direktiv.

76 I artikel 26.6, artikel 27.5, artikel 28.1 och artikel 29.3 a i samma direktiv föreskrivs uttryckligen ett skäl för icke-verkställighet som grundar sig på den omständigheten att verkställighet av den berörda åtgärden inte skulle vara tillåten i ett liknande inhemskt ärende.

77 Det framgår således av den allmänna systematiken i kapitel IV i direktiv 2014/41 att när unionslagstiftaren har avsett att bevara möjligheten för den verkställande medlemsstaten att vägra att verkställa en av de särskilda utredningsåtgärder som avses i detta kapitel med motiveringen att en sådan åtgärd inte kan beslutas i ett liknande inhemskt ärende, har unionslagstiftaren uttryckligen erkänt en sådan möjlighet i de bestämmelser som specifikt avser denna utredningsåtgärd. Så är emellertid inte fallet med artikel 24 i direktivet, som rör den specifika utredningsåtgärden hörande genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring.

78 En sådan tolkning stöds för det tredje av de mål som eftersträvas med direktivet, vilka, såsom det har erinrats om i punkt 54 i förevarande dom, är att genom inrättandet av ett förenklat och effektivare system, grundat på ett samlat instrument, underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna.

79 I detta syfte följer det av samma direktiv, och särskilt av artikel 1.2, att en europeisk utredningsorder är ett instrument som grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande, vars verkställighet utgör huvudregeln, varvid vägran av verkställighet har utformats som ett undantag som ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar), C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkt 64).

80 Skyldigheten att tolka skälen för att vägra att verkställa en europeisk utredningsorder restriktivt talar för att artikel 24 i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den verkställande medlemsstaten inte får vägra att verkställa en begäran om hörande genom videokonferens i ett straffrättsligt förfarande enbart av det skälet att en sådan åtgärd inte kan beslutas i ett liknande inhemskt ärende.

81 Mot bakgrund av ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 10, 11.1 h och 24 i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att en myndighet i en medlemsstat inte får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som avser anordnandet, under ett straffrättsligt förfarande, av ett hörande av en tilltalad person genom videokonferens med motiveringen att denna åtgärd inte är tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende.

82 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 11.1 f i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den omständigheten att det skäl för vägran som föreskrivs i denna bestämmelse inte utgör hinder för verkställighet av en europeisk utredningsorder som avser anordnandet av ett förhör genom videokonferens med den tilltalade under ett straffrättsligt förfarande inte hindrar att den verkställande myndigheten vägrar att verkställa nämnda utredningsorder med stöd av ett annat skäl som föreskrivs i direktivet.

83 Det framgår av artikel 9.1 i direktiv 2014/41 att en verkställande myndighet kan besluta att inte verkställa en europeisk utredningsorder med åberopande av något av skälen för icke-erkännande eller icke‑verkställighet eller något av skälen för att skjuta upp verkställigheten enligt detta direktiv.

84 I artikel 11 i nämnda direktiv, med rubriken Skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet, anges i punkt 1 skälen för icke-erkännande eller icke-verkställighet av en europeisk utredningsorder.

85 Bland dessa skäl återfinns, i artikel 11.1 f i samma direktiv, att det finns goda skäl att anta att verkställandet av den utredningsåtgärd som angetts i den europeiska utredningsordern skulle vara oförenligt med den verkställande medlemsstatens skyldigheter enligt artikel 6 FEU och stadgan,

86 I förevarande fall ger begäran om förhandsavgörande anledning att anta att den hänskjutande domstolen anser att de belgiska myndigheterna inte kunde åberopa ett sådant skäl för att vägra att verkställa begäran om att HG skulle höras genom videokonferens.

87 Detta skäl utgör emellertid endast ett av de skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet som föreskrivs i artikel 11.1 i direktiv 2014/41.

88 De skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet som föreskrivs i denna bestämmelse är dock självständiga i förhållande till varandra.

89 I artikel 11.1 i nämnda direktiv fastställs inte heller någon hierarki mellan dessa skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet och det anges inte heller hur den verkställande myndighetens val att inte tillämpa något av dessa skäl påverkar dess möjlighet att åberopa ett annat skäl för att vägra att verkställa en europeisk utredningsorder.

90 Dessutom föreskrivs, såsom har påpekats i punkterna 68–70 ovan, i artikel 24.2 i direktiv 2014/41 särskilda skäl för att vägra verkställighet av en europeisk utredningsorder som syftar till att anordna ett hörande av en tilltalad genom videokonferens, utöver de skäl som avses i artikel 11 i direktivet.

91 Det framgår av dessa bestämmelser att verkställighet av en europeisk utredningsorder som avser anordnandet av ett hörande genom videokonferens av den tilltalade under ett straffrättsligt förfarande kan vägras med stöd av vilket som helst av de i artikel 11.1 eller artikel 24.2 i direktiv 2014/41 angivna skälen för icke-verkställighet, vilket innebär att en verkställande myndighets konstaterande att ett av dessa skäl inte kan åberopas för att vägra verkställighet av en sådan utredningsorder inte på något sätt hindrar denna myndighet från att vägra verkställighet av en sådan utredningsorder med stöd av ett annat av dessa skäl.

92 Följaktligen ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 11.1 f i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den omständigheten att det skäl för vägran som föreskrivs i denna bestämmelse inte utgör hinder för verkställighet av en europeisk utredningsorder som avser anordnandet av ett förhör genom videokonferens med den tilltalade under ett straffrättsligt förfarande inte hindrar att den verkställande myndigheten vägrar att verkställa nämnda utredningsorder med stöd av ett annat skäl för vägran som föreskrivs i direktivet.

93 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en myndighet i en medlemsstat vägrar att verkställa en europeisk utredningsorder, som syftar till att den tilltalade under ett straffrättsligt förfarande ska höras genom videokonferens, enbart med stöd av allmänna riktlinjer som utfärdats av denna medlemsstat, utan att göra en prövning med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

94 I artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 föreskrivs att verkställighet av en europeisk utredningsorder i syfte att höra en person genom videokonferens får vägras om verkställigheten av en sådan utredningsåtgärd i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande statens lagstiftning.

95 Det framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse, och särskilt av användningen av uttrycket i ett särskilt fall, att tillämpningen av det däri föreskrivna skälet för icke-verkställighet kräver att det görs en prövning med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

96 En sådan tolkning stöds av det krav som det erinrats om i punkt 79 ovan, enligt vilket de skäl för icke-verkställighet som föreskrivs i detta direktiv ska tolkas restriktivt.

97 Det ska emellertid preciseras att nödvändigheten av att göra en prövning som beaktar samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet vid tillämpningen av det skäl för icke-verkställighet som avses i artikel 24.2 b i nämnda direktiv inte i sig utgör hinder för att medlemsstaterna antar allmänna riktlinjer för att göra det lättare för de behöriga myndigheterna att iaktta grundläggande rättsprinciper i deras nationella lagstiftning.

98 För det fall att de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande medlemsstaten utgör hinder för att en tilltalad hörs genom videokonferens under ett straffrättsligt förfarande, utgör artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 således inte hinder för att denna medlemsstat antar allmänna riktlinjer för att erinra om innehållet i dessa grundläggande principer och precisera följderna därav för de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten i samband med verkställigheten av en europeisk utredningsorder, under förutsättning att dessa myndigheter kan tillämpa dem mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet inom ramen för en individuell prövning.

99 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en myndighet i en medlemsstat vägrar att verkställa en europeisk utredningsorder, som syftar till att den tilltalade under ett straffrättsligt förfarande ska höras genom videokonferens, enbart med stöd av allmänna riktlinjer som utfärdats av denna medlemsstat, utan att göra en prövning med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

100 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.