Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 26 juni 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).

4 Enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

5 Se, bland annat, dom av den 9 januari 2025, Delda ( C‑583/23, EU:C:2025:6) (nedan kallad domen Delda).

6 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 5 oktober 2006, Marcello Viola mot Italien (CE:ECHR:2006:1005JUD004510604, nedan kallad domen Marcello Viola), dom av den 9 november 2006, Golubev mot Ryssland (CE:ECHR:2006:1109DEC002626002),dom av den 27 november 2007, Zagaria mot Italien (CE:ECHR:2007:1127JUD005829500), dom av den 27 november 2007, Asciutto mot Italien (CE:ECHR:2007:1127JUD003579502), dom av den 2 november 2010, Sakhnovski mot Ryssland (CE:ECHR:2010:1102JUD002127203), dom av den 16 februari 2016, Yevdokimov m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2016:0216JUD002723605), dom av den 2 oktober 2018, Bivolaru mot Rumänien (nr 2) (CE:ECHR:2018:1002JUD006658012), och dom av den 8 juni 2021, Dijkhuizen mot Nederländerna (CE:ECHR:2021:0608JUD0061591160).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

8 Den 26 februari 2015 blev HG föremål för ett beslut om åtal vid den hänskjutande domstolen för att ställas till svars för ett stort antal brott i samband med sitt deltagande i en organisation för narkotikahandel. Enligt de omständigheter som lagts honom till last var han från år 2007 till år 2009 en av ledarna för den organisation som samordnade den olagliga verksamheten från Antwerpen (Belgien), där han bodde. Under förundersökningen hade HG nått slutet av den häktning som beslutats genom den europeiska arresteringsordern och samtidigt av det frihetsberövande som beslutats för att verkställa ett straff som utdömts i Belgien, varför han, när beslutet om åtal meddelades, redan hade frigivits på grund av att fristen för tillfälligt frihetsberövande hade löpt ut.

9 I belgisk rätt föreskrivs däremot en möjlighet att höra vissa vittnen (nämligen de som är hotade eller bosatta utomlands) och sakkunniga (det vill säga de som är bosatta utomlands) genom videokonferens.

10 Dom av den 21 juni 2018, nr 76/2018.

11 Cirkulär av den 16 juli 2021, 880/2021.

12 Se lag nr 67 av den 28 april 2014, i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 150 av den 10 oktober 2022, under beteckningen Cartabia-reformen.

13 Ett sådant överförande kan ske genom utfärdande av en europeisk arresteringsorder. I förevarande fall är samtliga rättsliga villkor för att utfärda en sådan arresteringsorder inte uppfyllda, eftersom beslutet om häktning eller om verkställighet av fängelsestraffet inte meddelades inom ramen för det straffrättsliga förfarandet (se artiklarna 28 och 29.1 i lag nr 69/2005, som antogs för att genomföra rambeslut 2002/584).

14 Se dom av den 20 mars 2025, Arce ( C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 38).

15 Se punkt 19 ovan.

16 Se, för ett liknande resonemang, domen Delda (punkt 26), och skäl 34 i direktiv 2014/41.

17 Med undantag av inrättandet av en gemensam utredningsgrupp och bevisinhämtning inom en sådan grupp. Det framgår dessutom av skäl 9 i direktiv 2014/41 att det inte bör tillämpas på den gränsöverskridande övervakning som avses i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

18 Min kursivering.

19 Domstolen har för övrigt tagit upp möjligheten att utfärda en europeisk utredningsorder i syfte att genomföra ett förhör med en tilltalad genom videokonferens inom ramen för processuella steg efter det att domen meddelats (se dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkterna 56, 61 och 62).

20 Se domen Delda (punkterna 27–35).

21 Se domen Delda (punkterna 37 och 49). Domstolen fann närmare bestämt att den europeiska utredningsorder som de spanska rättsliga myndigheterna hade utfärdat för att AK, som var frihetsberövad i Frankrike, bland annat skulle delges ett beslut om åtal som meddelats av en spansk domstol, så att AK, i närvaro av sin advokat, skulle kunna visa vad som var rättsligt möjligt med avseende på de aktuella omständigheterna, inte hade till syfte att inhämta bevisning, utan utgjorde en processuell skyldighet som syftade till att driva vidare det offentliga förfarande som inletts mot AK. Därför ansåg domstolen att delgivningen av en sådan handling i princip inte reglerades av direktiv 2014/41, utan av artikel 5 i konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 [FEU], om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 197, 2000, s. 3).

22 Se domen Delda (punkterna 42–44 och 49). Domstolen slog särskilt fast att en begäran om hörande av en person som är föremål för ett åtal, även om den uttryckligen föreskrivs i artiklarna 10.2 c och 24.1 andra stycket i direktiv 2014/41 såsom en åtgärd som kan bli föremål för en europeisk utredningsorder, för att kunna omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, måste syfta till att inhämta bevis. Omvänt kan ett förhör som endast syftar till att ge den tilltalade möjlighet att yttra sig över åtalet mot honom eller henne inte anses utgöra en utredningsåtgärd i den mening som avses i direktivet.

23 Se domen Delda (punkt 44).

24 Tvärtemot den hänskjutande domstolens resonemang påverkas inte heller denna tolkning av skäl 26 i direktiv 2014/41. Det ska erinras om att det i detta skäl anges att [f]ör en proportionell användning av en europeisk arresteringsorder bör den utfärdande myndigheten överväga om en utredningsorder skulle vara effektiv och proportionell som metod vid straffrättsliga förfaranden. Den utfärdande myndigheten bör särskilt överväga om utfärdande av en utredningsorder för hörande av en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens kan vara ett effektivt alternativ. En sådan prövning ankommer på den utfärdande myndigheten i syfte att beakta en alternativ möjlighet att höra personen på distans, men alltid i bevissyfte.

25 Se, bland annat, skälen 5–8, 21 och 38 i direktiv 2014/41 samt mitt förslag till avgörande i målet WBS ( C‑635/23, EU:C:2025:95, rättspraxis anges i punkt 25).

26 Om den utfärdande staten fyllde i avsnitt H2 i formuläret för europeisk utredningsorder genom att kryssa i rutan förhör med en misstänkt eller tilltalad, så skulle detta, såsom kommissionen har påpekat, kunna anses bekräfta att huvudsyftet med utredningsordern var att höra personen och inte bara att denne skulle närvara vid rättegången.

27 I skäl 10 i direktiv 2014/41 preciseras att begreppet tillgänglighet bör avse fall där den angivna utredningsåtgärden finns i den verkställande statens lagstiftning men endast är lagligt tillgänglig i vissa situationer, till exempel då utredningsåtgärden enbart kan genomföras i samband med brott av en viss svårhetsgrad, mot personer mot vilka det redan finns en viss nivå av misstanke eller med den berörda personens samtycke.

28 Det ska i detta hänseende påpekas att även om det i ordalydelsen i artikel 10.2 i direktiv 2014/41 endast hänvisas till ett hörande, utan att det preciseras att det rör sig om ett hörande genom videokonferens eller annan ljud- eller bildöverföring, i den mening som avses i artikel 24.1 andra stycket i samma direktiv, skulle det, eftersom förhöret med en misstänkt eller tilltalad genom videokonferens är avsett att äga rum i den verkställande medlemsstaten, kunna anses att detta endast utgör ett av flera sätt att höra denna person i den medlemsstaten, i den mening som avses i artikel 10.2 i nämnda direktiv. Domstolen förefaller för övrigt, i punkt 41 i domen Delda, ha likställt den utredningsåtgärd som avses i dessa båda bestämmelser. I samma direktiv hänvisas inte heller till andra åtgärder för hörande än sådana som sker genom videokonferens eller annan ljud- eller bildöverföring (se, för ett liknande resonemang, skälen 24–26 och artiklarna 24 och 25 i direktivet).

29 Se skäl 10 i direktiv 2014/41.

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, Spetsializirana prokuratura (Uppgifter om trafik och lokalisering) ( C‑724/19, EU:C:2021:1020, punkt 49).

31 Min kursivering.

32 Se skäl 12 i direktiv 2014/41.

33 I artikel 11.3 i direktiv 2014/41 föreskrivs nämligen att den verkställande myndigheten, innan den fattar beslut om att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa en europeisk utredningsorder på grundval av bland annat led f i samma bestämmelse, ska samråda med den utfärdande myndigheten på lämpligt sätt och, i förekommande fall, anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.

34 Se, särskilt, skälen 2–6 och 19 i direktiv 2014/41. Enligt artikel 1.2 i detta direktiv ska medlemsstaterna verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i nämnda direktiv. Enligt artikel 9.1 i samma direktiv ska den verkställande myndigheten även utan krav på vidare formaliteter erkänna en utredningsorder och se till att den verkställs på samma sätt och på samma villkor som om den berörda utredningsåtgärden hade begärts av en myndighet i den verkställande staten.

35 Domstolen har exempelvis slagit fast att om det inte finns något rättsmedel för att bestrida en europeisk utredningsorder i den utfärdande medlemsstaten utgör det ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan som kan leda till att den verkställande medlemsstaten inte verkställer beslutet (se dom av den 11 november 2021, Gavanozov II, C‑852/19, EU:C:2021:902, punkterna 56–62).

36 Se, bland annat, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 97, 102 och 106 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Puig Gordi), och dom av den 29 juli 2024, Breian ( C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 38 och 77–79 och där angiven rättspraxis). Denna praxis har sitt ursprung i domen av den 21 december 2011, N.S. m.fl ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 81–94), avseende risken för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, inom ramen för det gemensamma europeiska asylsystemet.

37 Det ska erinras om att domstolen i domen av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkterna 28–30), slog fast att denna rättspraxis kan överföras på rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24), som utgör ett instrument för straffrättsligt samarbete som har ett nära samband med rambeslut 2002/584, eftersom båda dessa två beslut avser metoder för verkställighet av beslut om frihetsberövande; domstolen meddelade denna dom i ett mål där det, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, åberopades systembrister eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstatens domstolssystem, bland annat vad gäller domstolarnas oavhängighet.

38 Se, analogt, domen Puig Gordi (punkterna 102 och 106 och där angiven rättspraxis), och dom av den 29 juli 2024, Breian ( C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 78 och 79). Se emellertid förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour av i målet D ( C‑8/24, EU:C:2025:430, punkterna 37–116), i vilket det anges att analysen kan variera utifrån vilka instrument det rör sig om (domen har ännu inte meddelats vid den tidpunkt då förevarande förslag till avgörande författas).

39 Tvärtom tyder formuleringen av den tredje tolkningsfrågan och förklaringarna avseende motiveringen av denna fråga till och med på att den hänskjutande domstolen anser att det inte föreligger någon sådan risk i förevarande fall. Den hänskjutande domstolen har nämligen i huvudsak gjort gällande att den rättsliga ram som fastställts i italiensk rätt avseende den tilltalades deltagande i sin rättegång genom videokonferens inte bara är förenlig med kraven i artikel 24.5 i direktiv 2014/41, utan även med kraven i Europadomstolens praxis.

40 Om myndigheten i den verkställande staten hyser tvivel om huruvida de grundläggande rättigheterna har iakttagits enligt dess nationella rätt, kan den dessutom alltid åberopa det ytterligare skäl för vägran som föreskrivs i artikel 24.2 b i direktiv 2014/41, vilket är den bestämmelse som är föremål för den fjärde tolkningsfrågan.

41 Se Europadomstolens dom av den 2 oktober 2018, Bivolaru mot Rumänien (nr 2) (CE:ECHR:2018:1002JUD006658012, § 138 och 139 och där angiven rättspraxis), där Europadomstolen tydligt betraktade förhör genom videokonferens som en åtgärd som gör det möjligt att säkerställa att den misstänkte eller tilltalade faktiskt deltar i förfarandet. I 139 § föreskrivs särskilt följande: … [d]enna form av förhör [kan] vara ett lämpligt medel för att säkerställa att den berörda personen hördes direkt och skyndsamt av Högsta domstolen (min kursivering). I det målet gjorde klaganden gällande att han inte hade hörts personligen, men Europadomstolen konstaterade inte att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) hade åsidosatts, eftersom den behöriga domstolen hade vidtagit alla åtgärder som rimligen kunde förväntas av den inom de tillämpliga rättsliga bestämmelserna för att säkerställa att den tilltalade var närvarande vid rättegången. I domen Marcello Viola (§ 65–67) slog Europadomstolen även fast att den tilltalades deltagande i rättegången genom videokonferens inte i sig strider mot Europakonventionen, under förutsättning att det föreskrivs i lag och att det i varje enskilt fall garanteras att videokonferensen har ett legitimt syfte och att dess tillämpning är förenlig med kraven på iakttagande av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Se även Europadomstolens dom av den 27 november 2007, Asciutto mot Italien (CE:ECHR:2007:1127JUD003579502, § 64 och 72).

42 Se Europadomstolens dom av den 16 februari 2016, Yevdokimov m.fl. mot Ryssland, CE:ECHR:2016:0216JUD002723605, § 43 och där angiven rättspraxis.

43 Se Europadomstolens dom av den 2 november 2010, Sakhnovski mot Ryssland (CE:ECHR:2010:1102JUD002127203, § 98 och där angiven rättspraxis.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar) ( C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Se även, analogt, domen Puig Gordi (punkt 68 och där angiven rättspraxis).

45 Se punkt 19 ovan.

46 Se dom av den 21 juni 2018 nr 76/2018, punkt B.10.4.1, i vilken det hänvisas till bland annat Europadomstolens dom Marcello Viola (§ 67).

47 Även om det saknar relevans i förevarande fall, eftersom det enligt den hänskjutande domstolen inte längre var möjligt att utfärda en europeisk arresteringsorder, vill jag understryka att hörande genom videokonferens skulle kunna utgöra en alternativ åtgärd som är mindre ingripande än en tillfällig överföring genom en europeisk arresteringsorder, som innebär ett individuellt frihetsberövande.