Domstolens dom (femte avdelningen) den 3 juli 2025

I mål C‑326/24 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 2 maj 2024,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna D. Gratsias, E. Regan, J. Passer och B. Smulders (referent), generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Grodno Azot AAT och Khimvolokno Plant har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 21 februari 2024, Grodno Azot och Khimvolokno Plant/rådet ( T‑117/22, EU:T:2024:112) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan om ogiltigförklaring av, för det första, rådets genomförandebeslut (Gusp) 2021/2125 av den 2 december 2021 om genomförande av beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Vitryssland (EUT L 430 I, 2021, s. 16) och rådets genomförandeförordning (EU) 2021/2124 av den 2 december 2021 om genomförande av artikel 8a.1 i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland (EUT L 430 I, 2021, s. 1) (nedan gemensamt kallade de omtvistade ursprungliga rättsakterna) och, för det andra, rådets beslut (Gusp) 2023/421 av den 24 februari 2023 om ändring av beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (EUT L 61, 2023, s. 41) och rådets genomförandeförordning (EU) 2023/419 av den 24 februari 2023 om genomförande av artikel 8a i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Belarus och Belarus inblandning i Rysslands aggression mot Ukraina (EUT L 61, 2023, s. 20) (nedan gemensamt kallade de omtvistade rättsakter genom vilka klagandena behölls i förteckningen), i den utsträckning som dessa fyra rättsakter (nedan gemensamt kallade de omtvistade rättsakterna) berör klagandena.

2 Vad gäller förevarande överklagande kan de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet, såsom de beskrivs i punkterna 2–17 i den överklagade domen, sammanfattas enligt följande:

3 Bakgrunden till förevarande mål är de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen sedan år 2004 har vidtagit på grund av den allvarliga situationen i Belarus beträffande demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter.

4 Europeiska unionens råd antog den 18 maj 2006 förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder mot president Lukasjenko och vissa tjänstemän i Vitryssland (EUT L 134, 2006, s. 1). Rubriken på denna förordning ersattes, i enlighet med artikel 1.1 i rådets förordning (EU) 588/2011 av den 20 juni 2011 (EUT L 161, 2011, s. 1), med Rådets förordning (EG) nr 765/2006 av den 18 maj 2006 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland.

5 Den 15 oktober 2012 antog rådet beslut 2012/642/Gusp om restriktiva åtgärder mot Vitryssland (EUT L 285, 2012, s. 1).

6 Artikel 4.1 i detta beslut har följande lydelse:

7 I artikel 2.4 och 2.5 i förordning nr 765/2006, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 1014/2012 av den 6 november 2012 (EUT L 307, 2012, s. 1), hänvisas till artikel 4.1 a och b i beslut 2012/642 och föreskrivs samma kriterier för upptagande i förteckningarna över personer, enheter och organ som omfattas av frysning av penningmedel och ekonomiska resurser som de kriterier som föreskrivs i sistnämnda bestämmelse, däribland kriteriet avseende stöd till Lukasjenk[a]regimen (nedan kallat kriteriet avseende stöd till Lukasjenkaregimen).

8 Den 2 december 2021 antog rådet de omtvistade ursprungliga rättsakterna. Det framgår av skäl 4 i dessa rättsakter att [m]ed hänsyn till den allvarliga situationen i Belarus bör 17 personer och 11 enheter läggas till i förteckningen över fysiska och juridiska personer, enheter och organ som är föremål för restriktiva åtgärder.

9 Genom de ursprungliga omtvistade rättsakterna fördes anteckningen Open Joint Stock Company Grodno Azot [i]ncluding Branch Khimvolokno Plant JSC Grodno Azot in i tabell B i förteckningen i bilagan till beslut 2012/642 och i tabell B i förteckningen i bilaga I till förordning nr 765/2006 (nedan gemensamt kallade de omtvistade förteckningarna). Som skäl härför angavs följande (nedan kallat motiveringen):

10 Den 24 februari 2023 antog rådet de omtvistade rättsakter genom vilka klagandenas namn behölls i de omtvistade förteckningarna. Skälen för att behålla dem i förteckningarna var i huvudsak desamma som dem som hade angetts i de omtvistade ursprungliga rättsakterna.

11 Klagandena väckte talan vid tribunalen genom ansökan av den 2 mars 2022, och yrkade att denna skulle ogiltigförklara de omtvistade rättsakterna, i den del de berör klagandena. Till stöd för talan åberopade de två grunder beträffande var och en av dessa rättsakter, nämligen att det gjorts en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och att artikel 4.1 a och b i beslut 2012/642 hade åsidosatts.

12 Tribunalen ogillade i den överklagade domen klagandenas talan.

13 För det första, vad gäller yrkandet om delvis ogiltigförklaring av de omtvistade ursprungliga rättsakterna, fann tribunalen i punkt 38 i den överklagade domen – på grundval av olika faktiska omständigheter som anförts av klagandena och rådet under rättegången i tribunalen och uppgifter som publicerats på en webbplats, vilka nämnts i punkterna 33–37 i den överklagade domen – att rådet inte hade gjort en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna när det fann att Grodno Azot var ett stort statsägt företag som av president Lukasjenka hade beskrivits som ett mycket viktigt företag – ett strategiskt sådant, att Grodno Azot ägde Khimvolokno Plant och att Grodno Azot och Khimvolokno Plant utgjorde en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen.

14 Därefter prövade tribunalen, i punkterna 44–63 i den överklagade domen, i tur och ordning de argument som klagandena hade anfört för att bestrida kvalificeringen av de omständigheter som anges i punkt 38 i denna dom som stöd till Lukasjenkaregimen. Den fann efter denna prövning, i punkt 64 i den överklagade domen, att rådet inte hade gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning när det bedömde att klagandenas ställning i den belarusiska ekonomin, den omständigheten att de tillhörde staten och den omständigheten att de utgjorde en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen sammantagna utgjorde tillräckligt underlag för att anse att de stödde nämnda regim i den mening som avses i artikel 4.1 b i beslut 2012/642.

15 Inledningsvis fann tribunalen närmare bestämt, i punkterna 47 och 48 i den överklagade domen att det, i motsats till vad klagandena hade påstått, av skälen i de omtvistade ursprungliga rättsakterna framgick dels att rådet inte enbart hade grundat sig på den omständigheten att klagandena tillhörde den belarusiska staten för att anse att de stödde Lukasjenkaregimen, utan även hade beaktat en rad omständigheter, däribland att klagandena utgjorde en betydande inkomstkälla för denna regim, dels att rådet inte hade ansett att alla företag som tillhörde staten automatiskt var en inkomstkälla för denna regim, utan hade ansett att den omständigheten att klagandena var en inkomstkälla för nämnda regim skulle beaktas tillsammans med den omständigheten att de tillhörde staten.

16 Tribunalen hänvisade i detta sammanhang, i punkterna 49 och 50 i den överklagade domen, bland annat till sin praxis avseende den klara och precisa lydelsen av artikel 4.1 b i beslut 2012/642, som avser personer och enheter som stöder Lukasjenkoregimen, och till det mål som eftersträvas med denna bestämmelse.

17 I punkterna 51 och 52 i den överklagade domen påpekade tribunalen, med hänvisning till skäl 6 i beslut 2012/642, att artikel 4.1 b i detta beslut inte bara omfattar politiskt stöd till nämnda regim, utan även finansiellt eller materiellt stöd till denna.

18 Vidare underkände tribunalen, i punkterna 54–56 i den överklagade domen, klagandenas argument att de inte kontrollerade hur de medel som betalades till den belarusiska staten användes och att dessa medel inte användes för att täcka president Lukasjenkas personliga utgifter. Tribunalen fann, i punkt 57 i den överklagade domen, att eftersom rådet hade slagit fast att klagandena utgjorde en inkomstkälla för Lukasjenkaregimen vid tillämpningen av kriteriet om stöd till regimen, var rådet inte skyldigt att visa att klagandena, på grund av deras ekonomiska bidrag, var ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatsprincipen eller för förtryck av det civila samhället och den demokratiska oppositionen.

19 Slutligen underkände tribunalen, i punkterna 59–63 i den överklagade domen, klagandenas argument att den utdelning som de var skyldiga att betala till den belarusiska staten enligt Republiken Belarus presidents beslut nr 637 av den 28 december 2005 om förfarandet för att i budgeten föra in en del av vinsterna i statliga företag, statliga associationer som är kommersiella organisationer, samt inkomster i form av utdelning (på andelar i bolagskapital) från bolag som ägs av staten eller kommunerna, och om inrättande av en särskild statlig budgetfond för nationell utveckling (Nationella registret över Republiken Belarus författningar nr 1/7075 av den 29 december 2005) (nedan kallat beslut nr 637/2005) skulle, när klagandena gjorde en vinst, likställas med skatt och därför, i enlighet med den rättspraxis som följer av bland annat domen av den 6 oktober 2015, Chyzh m.fl./rådet ( T‑276/12, EU:T:2015:748, punkt 169), inte kunde utgöra ett stöd till Lukasjenkaregimen i den mening som avses i artikel 4.1 b i beslut 2012/642.

20 Tribunalen påpekade i detta sammanhang, i punkt 61 i den överklagade domen, att det av punkt 1.1 i beslut nr 637/2005 framgick att det endast var en avgränsad kategori av ekonomiska aktörer och inte samtliga belarusiska skattebetalare som var skyldiga att betala en del av vinsten till staten eller till enheter under statsnivå.

21 Vidare konstaterade tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen, att det av ordalydelsen i punkt 1.2 i beslut nr 637/2005 framgick att den aktuella betalningen formellt sett var skild från och skulle erläggas utöver skatterna.

22 Tribunalen drog härav, i punkt 63 i den överklagade domen, slutsatsen att den omständigheten att klagandena enligt beslut nr 637/2005 var skyldiga att betala en del av sina vinster till staten inte motsade bedömningen att de gav finansiellt stöd till Lukasjenkaregimen, utan bekräftade denna bedömning, eftersom nämnda regim genom detta beslut hade ökat den kontroll som den redan, i egenskap av enda aktieägare, utövade över klagandenas tillgångar, genom att regimen försäkrade sig om att den regelbundet kunde disponera över en del av klagandenas vinster.

23 För det andra, vad gäller yrkandet om delvis ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakter genom vilka klagandena behölls i förteckningen, påpekade tribunalen, i punkt 74 i den överklagade domen, att två artiklar som publicerats på internet hade lagts till i den akt som rådet hade upprättat i samband med antagandet av dessa rättsakter. Enligt den första artikeln, som publicerades den 18 april 2022, hade Grodno Azot, efter att ha redovisat en förlust år 2020 redovisat en nettovinst på nästan 530000000 belarusiska rubler (BYN) (cirka 175000000 euro) år 2021 och meddelat att mer än 100000000 BYN (cirka 33195000 euro) skulle betalas i utdelning. Enligt den andra artikeln, som publicerades den 20 oktober 2022, hade den belarusiska finansministern förklarat att Grodno Azots inkomster hade ökat med nästan 20 procent mellan januari och augusti 2022. Enligt tribunalen hade klagandena inte ifrågasatt dessa uppgifter. Av detta drog tribunalen, i punkt 75 i den överklagade domen, slutsatsen att rådet inte hade gjort någon oriktig bedömning när det, efter en omprövning av klagandenas situation, fann att de utgjorde en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen.

24 Klagandena har yrkat att domstolen ska

25 Rådet har yrkat att domstolen ska

26 Klagandena har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av principer och rättsregler om bevisbördan. Den andra grunden avser en felaktig tolkning av utdelningars art och funktion i förevarande fall och i alla skattesystem. Den tredje grunden avser en uppenbart oriktig bedömning genom att det inte gjordes någon analys av huruvida det påstådda ekonomiska stödet var betydande. Genom den fjärde grunden har klagandena gjort gällande att artikel 4.1 b i beslut 2012/642 har åsidosatts.

27 Genom den första grunden, som avser punkterna 32, 36–39, 42, 47, 48, 52, 55 och 57 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, för att komma fram till slutsatsen att rådet inte gjorde en oriktig bedömning när den konstaterade att klagandena var en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen, uteslutande grundade sig på uppgifter om utdelningarna trots att dessa inte fanns med i och inte heller nämndes i rådets första akt med bevismaterial. Därigenom motiverade tribunalen retroaktivt det skäl för upptagande i förteckningen som rådet hade anfört med avseende på kriteriet avseende stöd till regimen, vilket innebär en omvänd bevisbörda och ett åsidosättande av andra bevisprinciper och bevisregler. När rådet beslutar att vidta en restriktiv åtgärd måste alla uppgifter som är relevanta för detta ändamål finnas med i den ursprungliga akten med bevismaterial. Det är emellertid uppenbart att så inte var fallet här.

28 Rådets första akt med bevismaterial innehåller endast, som bevisning för att klagandena är en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen, ett utdrag från klagandenas webbplats med en beskrivning av deras storlek samt uppgifter om deras nettovinster år 2018 och om deras omsättning år 2020. Ingen av dessa uppgifter förklarar emellertid på vilket sätt klagandena skulle ha gett ett betydande ekonomiskt stöd till denna regim.

29 I synnerhet görs det i denna akt med bevismaterial inte någon hänvisning, inte ens indirekt, till de utdelningar som klagandena betalat till den belarusiska staten. Klagandena har i sin ansökan lämnat uppgifter som styrker utdelningarna. Även om tribunalen angav att dessa uppgifter utgjorde kompletterande bevisning, framgår det av punkterna 52 och 55 i den överklagade domen att den grundade sin slutsats, att klagandena gav stöd till regimen då de utgjorde en betydande inkomstkälla för regimen, enbart på denna bevisning.

30 Tribunalen har således, i strid med de bevisbördeprinciper som det erinrats om i domen av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 120 och 121), grundat sig på bevisning som rådet inte hade fått kännedom om före den 2 mars 2022, som var det datum då klagandena gav in bevisningen, medan de upptogs i förteckningen den 2 december 2021.

31 För det fall det följer av tribunalens praxis att tribunalen kan beakta bevisning som getts in av en sökande, inte bara till sökandens fördel utan även till nackdel för vederbörande, för att bekräfta eller förstärka bevisning som rådet lagt till grund för de aktuella restriktiva åtgärderna, har klagandena gjort gällande att det i förevarande fall inte finns någon bevisning som kan bekräftas eller stödjas. Tribunalen grundade sig nämligen helt enkelt på bevisning som inte ens hade tagits upp i rådets akt med bevismaterial och skrev därmed de facto om rådets motivering.

32 Tribunalen iakttog således inte principerna och reglerna om bevisbördan när den fann att de faktiska omständigheter som beskrivs i motiveringen till stöd för att klagandena var en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen var styrkta och att de omfattades av tillämpningsområdet för artikel 4.1 b i beslut 2012/642.

33 Rådet har bestritt klagandens argument.

34 För att kontrollera huruvida tribunalen har åsidosatt bevisbördereglerna i fråga om restriktiva åtgärder erinrar domstolen om att unionsdomstolarna, när de kontrollerar dessa åtgärder, är skyldiga att, i enlighet med den behörighet som de getts enligt fördraget, göra en i princip fullständig prövning av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter (dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

35 För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska vara effektiv krävs det att unionsdomstolen – inom ramen för sin kontroll av lagenligheten av de skäl som ligger till grund för beslutet att ta upp en person i förteckningen över personer som omfattas av restriktiva åtgärder – försäkrar sig om att beslutet, som är individuellt i förhållande till den berörda personen, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter i förevarande fall att de faktiska omständigheter som har påståtts föreligga i motiveringen till de angripna rättsakterna undersöks. Domstolsprövningen är således inte begränsad till en bedömning av huruvida de åberopade skälen är sannolika i abstrakt mening, utan avser huruvida dessa skäl – eller åtminstone ett av dem, som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för nämnda rättsakter – är väl underbyggda. Det är dessutom den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

36 Det ska i förevarande fall understrykas att klagandena, såsom konstaterats i punkt 37 i den överklagade domen, i sina inlagor till tribunalen har medgett att de under perioden 2018–2020 överförde en del av sina vinster till den belarusiska staten, och att klagandena gett in handlingar avseende dessa betalningar. Klagandena har således bekräftat den väsentliga omständigheten att de utgjorde en inkomstkälla för Lukasjenkaregimen.

37 Under dessa omständigheter var rådet inte skyldigt att lägga fram bevisning till stöd för denna väsentliga omständighet som visade att motiveringen var välgrundad, vilket framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 35 ovan.

38 Såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 37 i den överklagade domen saknar det betydelse att klagandena har presenterat uppgifterna om nämnda betalningar som uppgifter som är till fördel för klagandena.

39 Tribunalen kan således inte anses ha kastat om den bevisbörda som åligger rådet, genom att bland annat beakta de uppgifter som klagandena gett in under rättegången och som rör betalningar till den belarusiska staten av en del av deras vinster när den bedömde huruvida dessa betalningar utgjorde ett stöd till Lukasjenkaregimen som motiverade att de upptogs i förteckningen över personer och enheter som är föremål för restriktiva åtgärder i form av frysning av penningmedel och ekonomiska resurser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 41).

40 I den mån klagandena har understrukit betydelsen av att uppgifterna om betalningarna av en del av deras vinst nämns av rådet i motiveringen eller återfinns i de handlingar som getts in till stöd för denna motivering och således uttryckligen har beaktats av rådet vid antagandet av den aktuella restriktiva åtgärden, vilket utesluter att de lämnats i efterhand, förefaller klagandena i själva verket anföra ett argument som avser att tribunalen felaktigt underlåtit att konstatera att nämnda institution åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF.

41 Skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot, vilken följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, syftar enligt fast rättspraxis till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

42 Vad särskilt gäller rättsakter genom vilka restriktiva åtgärder införs, har domstolen redan slagit fast att den omständigheten att vissa betalningar inte uttryckligen nämns i dessa rättsakter har föga betydelse för bedömningen av formerna för och omfattningen av det ekonomiska stöd som ges till regeringen i det tredjeland som är föremål för sådana åtgärder. Enligt domstolens praxis ska frågan huruvida motiveringen av en rättsakt är tillräcklig nämligen bedömas med beaktande av det sammanhang i vilket rättsakten ingår och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. En rättsakt som går någon emot ska därför anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2016, Bank of Industry and Mine/rådet, C‑358/15 P, EU:C:2016:338, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

43 Mot bakgrund av de uppgifter som framgick av rättsakternas motivering och i rådets handlingar i ärendet, det vill säga i huvudsak uppgifterna om att de, i egenskap av statliga företag, skulle anses ge ekonomiskt stöd till Lukasjenkaregimen, uppenbarligen på grund av att en del av deras vinst hade betalats till belarusiska staten, var de omtvistade rättsakterna tillräckligt motiverade, eftersom, för det första, klagandena kunde bestrida, och faktiskt vid tribunalen bestred, att nämnda betalningar, vilka klagandena själva hade nämnt, var relevanta för tillämpningen av kriteriet om stöd till Lukasjenkaregimen och, för det andra, denna motivering gjorde det möjligt för tribunalen att pröva lagenligheten av dessa rättsakter.

44 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.

45 Genom den andra grunden, som avser punkterna 60–67 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände deras argument att utdelningar som betalats till belarusiska staten enligt beslut nr 637/2005, med hänsyn till deras art och funktion, borde likställas med skatt, vilket innebär att de enligt tribunalens praxis i princip inte kan utgöra ett stöd till Lukasjenkaregimen i den mening som avses i artikel 4.1 b i beslut 2012/642. Tribunalen gjorde därvid en felaktig tolkning inte bara av arten av och funktionen hos den aktuella utdelningen, som är obligatorisk, utan även alla skattesystems art och funktion, oavsett vilken stat som berörs, genom att inte likställa denna utdelning med skatt med motiveringen att skatt ska betalas av samtliga belarusiska skattskyldiga personer, medan beräkningen av nämnda utdelning motsvarar ett särskilt beskattningsunderlag som definieras i beslut nr 637/2005 och det endast är en specifik kategori av enheter som ska betala sådan utdelning.

46 För det första betalar inte alla belarusiska skattskyldiga personer, i motsats till vad tribunalen slog fast, samma skatter. I alla skattesystem över hela världen anges för vad en viss skatt tas ut och vem som ska betala den. I detta fall är det de belarusiska statsägda företagen som är skyldiga att betala ut obligatorisk utdelning. I beslut 637/2005 görs dessutom åtskillnad mellan olika kategorier av statligt ägda företag, nämligen företag som helt ägs av staten och företag i vilka staten äger minst 50 procent av aktierna. Ett stort antal skatter i Belarus riktar sig till vissa personkategorier, såsom är fallet med de obligatoriska utdelningarna. Att statliga företag åläggs att betala utdelning skiljer sig inte från en selektiv tillämpning av andra skatter.

47 För det andra beaktade tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen, inte den omständigheten att beräkningen av den obligatoriska utdelningen i Belarus, i likhet med alla andra belarusiska skatter och som är fallet överallt i världen, görs på grundval av ett fastställt underlag, i förevarande fall i enlighet med artikel 1.2 andra stycket i beslut nr 637/2005.

48 För det tredje strider tribunalens slutsats i punkt 63 i den överklagade domen, enligt vilken belarusiska staten i egenskap av enda aktieägare endast ökade sin kontroll över sådana bolag som klagandena genom att ålägga dem en obligatorisk vinstutdelning, mot punkt 33 i den domen, enligt vilken denna stat endast innehade 99,96 procent [av klagandenas aktiekapital].

49 Denna slutsats är ologisk, eftersom en stat, i egenskap av ensam aktieägare eller till och med majoritetsägare i företag, redan har kontroll över företagen och inte kan öka denna kontroll. Staten kan således ensidigt besluta om utdelning.

50 För det fjärde finns det andra omständigheter, som tribunalen inte beaktade, som bekräftar att de obligatoriska utdelningarna i Belarus utgör skatt.

51 Den första omständigheten är att uppbärandet av den obligatoriska utdelningen i Belarus omfattas av skattemyndigheternas behörighet, i enlighet med tillämpliga skatteförfaranden. Den andra omständigheten består i att tillvägagångssättet att uppbära utdelning efter bolagsskatten är inspirerad av principen om beskattning av extraordinära vinster. Den tredje omständigheten är att flera belarusiska skatter har sitt ursprung i andra rättsakter än skattelagen. Den fjärde omständigheten är att utebliven eller försenad betalning av obligatoriska utdelningar bestraffas på samma sätt som utebliven eller försenad betalning av skatt. Den femte omständigheten är att den obligatoriska utdelningen och bolagsskatten betalas till samma mottagare och till samma bankkonto. Den sjätte omständigheten är att en skuld avseende den obligatoriska utdelningen i likhet med alla andra skatter kan kvittas mot en fordran som följer av att ett för stort belopp har betalats avseende en annan skatt, till exempel bolagsskatt. Den sjunde omständigheten består i att det, till skillnad från vanliga utdelningar, för vilka det bolag som betalar utdelningen agerar som skatteombud och innehåller skatten på utdelning och sedan betalar in den till statskassan, inte tas ut någon skatt på den obligatoriska utdelningen i Belarus, i enlighet med den i artikel 166 i den belarusiska skattelagen stadgade principen om att skatt inte får tas ut på skatt.

52 Rådet har i första hand gjort gällande att klagandenas argument delvis inte kan tas upp till prövning, såvitt avser de påståenden som riktats mot punkterna 61 och 62 i den överklagade domen, eftersom dessa punkter innehåller konstateranden av de faktiska omständigheterna, och delvis saknar grund. Rådet har i andra hand gjort gällande att dessa argument helt saknar grund.

53 Såsom tribunalen konstaterade i punkt 37 i den överklagade domen har klagandena i sina inlagor medgett att [de] betalat utdelning till belarusiska staten, som äger nästan hela kapitalet i Grodno Azot, samt att de har gett in en handling av vilken det framgår att detta bolag till Republiken Belarus budget har betalat utdelning på 8481000 BYN (cirka 3526000 euro) år 2018, på 34200000 BYN (cirka 14604000 euro) år 2019 och på 6835000 BYN (cirka 2462000 euro) år 2020.

54 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, i punkt 64 i den överklagade domen, fann att rådet inte hade gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning när det fann att klagandena utgjorde en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen och att denna omständighet, tillsammans med klagandenas ställning i den belarusiska ekonomin och den omständigheten att staten ägde 99,96 procent av deras kapital, utgjorde tillräckligt underlag för att anse att de gav stöd till nämnda regim i den mening som avses i artikel 4.1 b i beslut 2012/642, som är en bestämmelse som särskilt avser personer och enheter som ekonomiskt stöder denna regim (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2016, Bank of Industry and Mine/rådet, C‑358/15 P, EU:C:2016:338, punkt 81).

55 En sådan tolkning av kriteriet avseende stöd till Lukasjenkaregimen, i den mån den är inriktad på ekonomiskt stöd till regimen, är för övrigt förenlig med det huvudsakliga mål som eftersträvas med denna bestämmelse, nämligen att öka trycket på regimen för att få den att upphöra med de allvarliga och ihållande kränkningarna i Belarus av de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatsprincipen samt med repressalierna mot det civila samhället och den demokratiska oppositionen.

56 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att frågan huruvida de belopp som betalas till belarusiska staten ska kvalificeras som skatt eller utdelning till belarusiska staten inte är avgörande vid bedömningen av om det föreligger ett stöd till Lukasjenkaregimen i den mening som avses i artikel 4.1 b i beslut 2012/642. I båda fallen rör det sig nämligen om belopp som betalas till staten av en enhet i vilken staten äger nästan hela kapitalet, med tillämpning av ett statligt regelverk i vilket det föreskrivs en skyldighet att göra sådana betalningar. Att utesluta sådana betalningar från begreppet stöd till Lukasjenkaregimen enbart av det skälet att de belopp som ska betalas ska kvalificeras som skatt, skulle kunna göra det möjligt att kringgå unionsbestämmelserna genom att höja skattesatsen för den vinst som sådana enheter genererar i utbyte mot en minskning av det utdelningsbelopp som enligt belarusisk rätt ska betalas till staten när ett företag som ägs av belarusiska staten genererar vinst (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2016, Bank of Industry and Mine/rådet, C‑358/15 P, EU:C:2016:338, punkt 80).

57 Av detta följer att i den mån klagandena har kritiserat tribunalen för att i punkt 59 i den överklagade domen felaktigt ha begränsat begreppet skatt i detta sammanhang och följaktligen, i punkterna 60–62 i den överklagade domen, felaktigt ha konstaterat att deras betalningar till belarusiska staten inte kunde likställas med sådana skatter, är deras argument verkningslösa, eftersom de under alla omständigheter inte kan påverka riktigheten i tribunalens slutsats, i punkt 64 i nämnda dom och vilken det erinrats om i punkt 54 ovan, att det i förevarande fall fanns tillräckliga uppgifter för att anse att klagandena stöder Lukasjenk[a]regimen i den mening som avses i artikel 4.1 b i beslut 2012/642.

58 Detsamma gäller klagandenas argument avseende punkt 63 i den överklagade domen. Tribunalen slog i denna punkt särskilt fast att den omständigheten att klagandena enligt belarusisk rätt var skyldiga att betala en del av sina vinster till staten bekräftar bedömningen att de stödde Lukasjenkaregimen ekonomiskt, eftersom regimen, genom att införa denna skyldighet, hade ökat den kontroll som den redan utövade. Det framgår av ordet bekräftar och mer allmänt av punkterna 58–64 i den överklagade domen att det beaktande som gjorts i nämnda punkt 63 i den domen inte på något sätt är nödvändigt för att komma fram till den slutsats som domstolen hänvisat till i föregående punkt.

59 Enligt domstolens fasta praxis är anmärkningar som riktas mot överflödiga domskäl i ett avgörande från tribunalen verkningslösa, eftersom de inte kan leda till att avgörandet upphävs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2002, Hirschfeldt/AEE, C‑184/01 P, EU:C:2002:645, punkt 48, och dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen, C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

60 Av vad anförts följer att talan inte kan bifallas på den andra grunden.

61 Genom den tredje grunden, som avser punkterna 36–38, 47–57 och 74–79 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den underlät att pröva frågan huruvida det ekonomiska stöd som lämnats i form av utdelningar för åren 2018, 2019 och 2020, vars belopp klagandena har preciserat i sina inlagor, var betydande såsom angetts i rättsakternas motivering. Tribunalen underlät att pröva denna fråga såväl vid analysen av de ursprungliga omtvistade rättsakterna som vid bedömningen av de omtvistade rättsakter genom vilka klagandena behölls i förteckningen.

62 Varken nämnda motivering eller rådets första akt med bevismaterial innehåller några uppgifter som medför att denna kvalificering kan anses vara välgrundad.

63 Klagandena har i andra hand gjort gällande att om tribunalen hade gjort en korrekt analys i frågan huruvida de utgör en viktig inkomstkälla för Lukasjenkaregimen, vilket den inte gjorde, skulle den ha funnit att denna fråga ska besvarat nekande.

64 Klagandena har i detta sammanhang hänvisat till domen av den 29 april 2015, Bank of Industry and Mine/rådet ( T‑10/13, EU:T:2015:235), och särskilt till punkt 186 i den domen, i vilken tribunalen slog fast att det statliga företaget i fråga hade betalat betydande belopp till Irans statskassa, som utgjorde finansiellt stöd till Irans regering.

65 I det mål i vilket den domen meddelades var det fråga om ett sammanlagt belopp på minst 76 miljoner euro som betalades under en referensperiod på fem år och således en summa som var betydligt högre än de belopp som klagandena betalade till belarusiska staten i form av obligatorisk utdelning för åren 2018, 2019 och 2020. De sistnämnda beloppen kan således inte kvalificeras som en betydande inkomstkälla, vilket även bekräftas av nämnda belopps procentuella andel av Republiken Belarus bruttonationalprodukt (BNP) för de berörda åren, nämligen 0,0069 procent, 0,0253 procent respektive 0,0045 procent av denna BNP.

66 Denna slutsats gäller även i fråga om den betalning som avsågs i de omtvistade rättsakter genom vilka klagandenas namn behölls i förteckningen. Det framgår nämligen av rådets andra akt med bevismaterial att klagandena år 2022 betalade ett belopp på 33195000 euro i form av obligatorisk utdelning motsvarande 0,0471 procent av Republiken Belarus BNP för detta år. Detta belopp är betydligt lägre än det som tribunalen kvalificerade som betydande i domen av den 29 april 2015, Bank of Industry and Mine/rådet ( T‑10/13, EU:T:2015:235).

67 Slutligen utgör den obligatoriska utdelning som klagandena betalat, oavsett om den behandlades i de ursprungliga omtvistade rättsakterna eller i de omtvistade rättsakter genom vilka klagandenas namn behölls i förteckningen, inte en inkomstkälla för staten, eftersom den totala utdelningen är lägre än de mervärdesskattebelopp som återbetalats till klagandena för perioden 2018–2022.

68 Rådet har bestritt klagandenas argument.

69 Det ska påpekas att även om tribunalen, i punkt 64 i den överklagade domen, fann att rådet inte hade gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning bland annat när det drog slutsatsen att klagandena utgjorde en betydande inkomstkälla för Lukasjenkaregimen, måste tribunalen vid denna bedömning med nödvändighet ha beaktat de belopp som betalats, vilka angetts i punkt 37 ovan. Tribunalen ansåg således att nämnda inkomstkälla var betydande och bekräftade därigenom rådets bedömning att så var fallet och giltigheten av de ursprungliga omtvistade rättsakterna.

70 Detsamma gäller bedömningen av de omtvistade rättsakter genom vilka klagandenas namn behölls i förteckningen, såsom framgår av punkt 74 jämförd med punkt 76 i den överklagade domen.

71 Domstolen konstaterar därför att den tredje grunden bygger på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

72 I den mån klagandena, i andra hand, har ifrågasatt tribunalens bedömning av hur stor inkomstkälla som klagandena utgjorde för Lukasjenkaregimen med avseende på de belopp som betalats till belarusiska staten enligt beslut nr 637/2005, konstaterar domstolen att det rör sig om en bedömning av de faktiska omständigheterna som, utom när dessa omständigheter har missuppfattats, inte kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Yieh United Steel/kommissionen, C‑79/20 P, EU:C:2022:305, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

73 Detta andrahandsargument kan således inte tas upp till prövning, eftersom klagandena inte har visat att tribunalen har missuppfattat dessa omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Yieh United Steel/kommissionen, C‑79/20 P, EU:C:2022:305, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

74 Detta gäller i synnerhet klagandenas argument att de belopp som betalats i enlighet med beslut nr 637/2005 inte kan kvalificeras som betydande, eftersom betalningarnas totala belopp är betydligt lägre än det belopp som tribunalen ansåg vara betydande i punkt 186 i domen av den 29 april 2015, Bank of Industry and Mine/rådet ( T‑10/13, EU:T:2015:235), och eftersom beloppet för var och en av betalningarna inte framstår som betydande om det uttrycks i procent av Republiken Belarus BNP.

75 Dessa argument kan under alla omständigheter inte godtas, eftersom de saknar stöd i de faktiska omständigheterna. Det är nämligen uppenbart, såsom rådet för övrigt med rätta har gjort gällande, att punkt 186 i nämnda dom på intet vis kan förstås så, att tribunalen slog fast en gräns under vilken ett finansiellt stöd inte kan anses vara betydande.

76 Med hänsyn även till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som rådet har när det antar restriktiva åtgärder med tillämpning av bland annat det kriterium avseende stöd till Lukasjenkaregimen som avses i artikel 4.1 b i beslut 2012/642, finns det inget som hindrar att rådet bedömer betydelsen av ett sådant stöd på grundval av de aktuella betalningarnas storlek i absoluta belopp i stället för utifrån hur stor procentuell andel de utgör av Republiken Belarus BNP.

77 Även om rådet och tribunalen faktiskt slog fast, eller till och med bekräftade, att de belopp som klagandena hade betalat enligt beslut nr 637/2005 var betydande, är detta skäl under alla omständigheter uppenbart överflödigt med hänsyn till den klara och precisa ordalydelsen i artikel 4.1 b i beslut 2012/642, som utgör hinder för att det uppställs ett ytterligare villkor som inte föreskrivs i denna bestämmelse, såsom villkoret avseende storleken på stödet till Lukasjenkaregimen. Även klagandenas andrahandsargument är således verkningslöst, i enlighet med den rättspraxis som följer av bland annat domen av den 7 november 2002, Hirschfeldt/EEA ( C‑184/01 P, EU:C:2002:645, punkt 48), och domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkt 63).

78 Slutligen följer det av domstolens fasta praxis att det argument avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen som klagandena har anfört till stöd för sin tredje grund inte kan tas upp till prövning i målet om överklagande, eftersom det är ostridigt att det inte framförts vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, World Duty Free Group och Spanien/kommissionen, C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:793, punkterna 54 och 55).

79 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på denna grund.

80 Genom den fjärde grunden, genom vilken klagandena har ifrågasatt punkterna 47–52 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 4.1 b i beslut 2012/642, genom att slå fast att det kriterium avseende stöd till regimen som föreskrivs där är uppfyllt för samtliga statliga företag, eftersom de med nödvändighet ger ett betydande stöd till regimen redan på grund av deras ägarstruktur. Tribunalen gjorde således en alltför vid tolkning av denna bestämmelse, vilken leder till ett åsidosättande av artikel 21 FEU och, såsom klagandena har preciserat i sin duplik, proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och skälighetsprincipen, vilka slås fast i unionsrätten.

81 Klagandena har av de olika omständigheter som anges i första stycket i rättsakternas motivering, och av den omständigheten att rådet aldrig har nämnt några konkreta betalningar som klagandena skulle ha gjort till förmån för belarusiska staten, dragit slutsatsen att tribunalens tolkning av artikel 4.1 b i beslut 2012/642 bekräftar att alla företag som ägs av staten automatiskt är en inkomstkälla för staten och att ett stort strategiskt företag som ägs av staten med nödvändighet är en betydande inkomstkälla för denna.

82 Eftersom företag som tillhör staten, i likhet med alla statliga tjänstemän, med nödvändighet ger staten en fördel i form av bidrag in natura till den offentliga sektorn, kan bevisningen för att ett företag ger stöd till regimen inte enbart bestå i ett konstaterande av att företaget ägs av staten. Rådet har i förevarande fall emellertid inte lagt fram någon bevisning i fråga om specifika betalningar eller ekonomiska bidrag som klagandena gjort eller lämnat och som varit till gagn för belarusiska staten, utan har grundat sig på klagandenas storlek, deras nettovinst år 2018 och deras omsättning år 2020.

83 Tribunalens synsätt får till följd att rådet ges ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta om sanktioner, även om det inte finns några konkreta, precisa och samstämmiga bevis för stöd till Lukasjenkaregimen.

84 Rådet har bestritt klagandens argument.

85 Det framgår klart av punkterna 47 och 64 i den överklagade domen att tribunalen, i motsats till vad klagandena har hävdat, inte enbart grundade sig på den omständigheten att klagandena ägdes av belarusiska staten när den fann att de stödde Lukasjenkaregimen. Den beaktade härvid nämligen korrekt andra omständigheter, såsom den omständigheten att klagandena utgjorde en betydande inkomstkälla för denna regim.

86 Det framgår dessutom av punkt 55 i den överklagade domen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att den väsentliga omständighet som låg till grund för bedömningen av stödkriteriet var de finansiella flödena, det vill säga klagandenas betalningar av en del av deras vinster till belarusiska staten, vilka betraktades som ett ekonomiskt stöd till Lukasjenkaregimen, och inte det förhållandet att de ägdes av staten.

87 Av vad anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grunden, och att överklagandet således ska ogillas i sin helhet.

88 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

89 Rådet har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: engelska.