Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 april 2026

I mål C‑328/24 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 30 april 2024,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias (referent) och B. Smulders, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Talan vid tribunalen och det överklagade beslutet

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Upptagande till prövning

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Klaganden, Constantin Mincu Pătrașcu Brâncuși, har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av tribunalen den 28 februari 2024, Mincu Pătrașcu Brâncuși/Europeiska åklagarmyndigheten ( T‑385/23, EU:T:2024:143) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisade tribunalen klagandens talan, där han framställt två yrkanden. För det första hade klaganden yrkat att tribunalen skulle ogiltigförklara det beslut som tionde permanenta avdelningen vid Europeiska åklagarmyndigheten (nedan även kallad Eppo eller myndigheten) fattade den 8 december 2022 om att åtal skulle väckas i ett ärende rörande honom (nedan kallat det omtvistade Eppo-beslutet) samt efterföljande beslut. För det andra hade han yrkat att tribunalen skulle fastställa att de bestämmelser i Eppos interna arbetsordning som enligt honom strider mot rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1) (nedan kallad Eppo-förordningen) inte får tillämpas.

2 I skälen 30, 31, 36, 83 och 85–89 i Eppo-förordningen anges följande:

3 I artikel 4 (Arbetsuppgifter) i Eppo-förordningen föreskrivs följande:

4 Artikel 8 (Europeiska åklagarmyndighetens struktur) i Eppo-förordningen har följande lydelse:

5 I artikel 10 (De permanenta avdelningarna) i Eppo-förordningen föreskrivs följande i punkterna 1–3:

6 I artikel 13 (De europeiska delegerade åklagarna) i Eppo-förordningen föreskrivs följande i punkt 1:

7 I artikel 28 (Genomförande av utredningar) i Eppo-förordningen föreskrivs följande i punkt 1:

8 I artikel 30 (Utredningsåtgärder och andra åtgärder) i Eppo-förordningen anges i punkt 5 att förfarandena och formerna för att vidta de åtgärder som avses i denna artikel ska regleras av tillämplig nationell lagstiftning.

9 I artikel 31 (Gränsöverskridande utredningar) i Eppo-förordningen föreskrivs följande i punkt 3:

10 I artikel 36 (Lagföring vid nationella domstolar) i Eppo-förordningen regleras närmare hur det ska gå till när den permanenta avdelningen, på grundval av ett förslag till beslut som lagts fram av den europeiska delegerade åklagaren, beslutar att åtal ska väckas i ett ärende. När permanenta avdelningen väl har fattat beslut om i vilken medlemsstat åtal ska väckas, ska frågan om vilken nationell domstol i den medlemsstaten som är behörig att pröva åtalet avgöras enligt nationell rätt (artikel 36.5).

11 I artikel 37 (Bevisning) i Eppo-förordningen föreskrivs följande i punkt 2:

12 I artikel 41 (Misstänktas och tilltalades rättigheter) i Eppo-förordningen föreskrivs följande:

13 I artikel 42 (Rättslig prövning) i Eppo-förordningen föreskrivs följande:

14 Bakgrunden till tvisten, såsom den beskrivs i punkterna 2–4 i det överklagade beslutet, kan sammanfattas enligt följande.

15 Europeiska åklagarmyndigheten (nedan kallad Eppo eller myndigheten) beslutade den 6 juli 2021 att inleda en utredning om misstänkt brott. Inom ramen för denna utredning beslutade myndigheten den 25 maj 2022 att det fanns förutsättningar för att väcka åtal för nämnda brott mot klaganden i förevarande mål.

16 I det omtvistade Eppo-beslutet fann tionde permanenta avdelningen vid myndigheten att åtal skulle väckas mot klaganden och andra misstänkta personer vid Tribunalul Bucureşti (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien). I samma beslut fann den även att åtal inte skulle väckas mot vissa andra misstänkta i utredningen på grund av bristande bevisning.

17 Genom stämningsansökan av den 19 december 2022 väcktes åtal mot klaganden vid nämnda domstol för bildande av en kriminell sammanslutning enligt artikel 367.1 och 367.2 i den rumänska strafflagen samt för medhjälp till användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel eller tillgångar från Europeiska unionens budget otillbörligen uppbärs eller innehålls enligt artikel 48 i strafflagen, jämförd med artikel 18a.1 och 18a.3 i Legea nr. 78/2000 pentru prevenirea, descoperirea și sancționarea faptelor de corupție (lag nr 78/2000 om förebyggande, upptäckt och bekämpande av korruption) av den 8 maj 2000 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 219 av den 18 maj 2000), i enlighet med artiklarna 35.1 och 38.1 i strafflagen.

18 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 juli 2023 väckte klaganden talan med stöd av artikel 263 FEUF och yrkade att tribunalen dels skulle ogiltigförklara det omtvistade Eppo-beslutet och efterföljande beslut, dels, med stöd av artikel 277 FEUF, skulle fastställa att de bestämmelser i Eppos interna arbetsordning som, enligt klaganden, strider mot Eppo-förordningen inte får tillämpas.

19 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 28 september 2023 framställde Eppo, med stöd av artikel 130 i tribunalens rättegångsregler, en invändning om rättegångshinder och yrkade att tribunalen skulle avvisa talan och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

20 Såsom framgår av punkt 8 i det överklagade beslutet beslutade tribunalen, med stöd av artikel 130.1 och 130.7 i rättegångsreglerna, att pröva Eppos invändning om rättegångshinder utan vidare handläggning.

21 I punkt 9 i det överklagade beslutet konstaterade tribunalen att Eppo hade åberopat tre grunder till stöd för denna invändning. Den första grunden avsåg att tribunalen inte var behörig att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade Eppo-beslutet, eftersom artikel 263 FEUF inte är tillämplig på myndighetens processuella beslut. Den andra grunden avsåg att klaganden saknade talerätt. Den tredje grunden avsåg att den av klaganden med stöd av artikel 277 FEUF framställda invändningen om rättsstridighet skulle avvisas, eftersom det enligt Eppo saknades formella förutsättningar för att ta upp talan i huvudsaken till prövning.

22 I punkterna 10–15 i det överklagade beslutet redogjorde tribunalen för de omständigheter som Eppo hade åberopat som första grund för sin invändning om rättegångshinder, vilka kan sammanfattas enligt följande. Det omtvistade Eppo-beslutet utgör ett processuellt beslut, i den mening som avses i artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Artikel 263 FEUF är inte tillämplig på beslut av det slaget, och tribunalen är därför inte behörig att pröva deras laglighet. Det ankommer på nationell domstol att göra en sådan laglighetsprövning.

23 I punkterna 16–20 i det överklagade beslutet sammanfattade tribunalen vad klaganden hade anfört i sitt yttrande över Eppos invändning om rättegångshinder enligt följande. Artikel 42 i Eppo-förordningen uppfyller inte de krav som följer av rätten till en effektiv domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan. Denna bestämmelse undergräver även unionsdomstolens behörighet enligt artikel 19 FEU att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkningen och tillämpningen av fördragen samt att autonomin i EU:s rättsordning iakttas. Artikel 42 i Eppo-förordningen måste således tolkas mot bakgrund av andra bestämmelser och principer i unionsrätten som rör rätten till en effektiv domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång. Vid en sådan tolkning kan det inte anses föreligga något hinder mot att ta upp talan till prövning.

24 Tribunalen anförde därefter, i punkt 21 i beslutet, att unionslagstiftaren har inrättat en ordning av sitt eget slag (sui generis) för laglighetsprövning av Eppos processuella beslut.

25 I punkt 22 konstaterade tribunalen att artikel 42.1 i Eppo-förordningen anger att de av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man ska kunna bli föremål för laglighetsprövning vid behörig nationell domstol i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt.

26 I punkt 23 konstaterade tribunalen vidare att det uttryckligen framgår av artikel 42.3 och 42.8 i Eppo-förordningen att unionsdomstolens behörighet enligt artikel 263 FEUF endast omfattar Eppos beslut att avskriva ett ärende, i den mån ett sådant bestrids direkt på grundval av unionsrätten, och de av myndighetens beslut som påverkar registrerades rättigheter enligt förordningens kapitel VIII samt andra slags beslut än processuella beslut (till exempel beslut i ärenden om en begäran från en enskild om att få tillgång till handlingar), beslut om avsättning av europeiska delegerade åklagare som Eppo fattat med stöd av artikel 17.3 i förordningen eller andra administrativa beslut.

27 I punkt 24 konstaterade tribunalen att det omtvistade Eppo-beslutet, i den del det avsåg klaganden, utgjorde ett processuellt beslut, och inte ett beslut av det slag som avses i artikel 42.3 och 42.8 i förordningen, eftersom Eppo därigenom hade bestämt att åtal skulle väckas vid nationell domstol.

28 Tribunalen uttalade sig därefter om vad klaganden anfört om att tribunalen borde förklara sig behörig på grundval av en tolkning av artikel 42 i förordningen som tillgodoser de krav som följer av bland annat rätten till en effektiv domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång och som inte undergräver unionsdomstolens behörighet. I detta avseende angav tribunalen, i punkt 26 i det överklagade beslutet, att det framgår av fast rättspraxis att en sådan extensiv tolkning endast kan göras om den är förenlig med den aktuella bestämmelsens ordalydelse, och att inte ens principen om konform tolkning med en regel av överordnad tvingande natur kan läggas till grund för en tolkning i strid med bestämmelsens ordalydelse (contra legem).

29 Beträffande det aktuella fallet fann tribunalen, i punkt 27 i det överklagade beslutet, att det framgår otvetydigt av ordalydelsen i artikel 42.1 och 42.2 i Eppo-förordningen att dessa bestämmelser ger de nationella domstolarna exklusiv behörighet att pröva de av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man – oberoende av de undantag som anges i artikel 42.3 och av vad som gäller för vissa typer av Eppo-beslut enligt 42.8 – och att det endast är genom en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol som EU-domstolen kan komma att pröva giltigheten av Eppos processuella beslut mot bakgrund av unionsrätten samt att tolka eller pröva giltigheten av bestämmelser i Eppo-förordningen. Av detta drog tribunalen, i punkt 28 i beslutet, den slutsatsen att klaganden hade föreslagit att tribunalen skulle tolka artikel 42 i förordningen i strid med dess ordalydelse (contra legem) och att denna tolkning således inte kunde godtas.

30 I punkt 29 i det överklagade beslutet tog tribunalen upp möjligheten att klaganden också kan ha haft avsikten att bestrida det angripna beslutet genom att framställa en invändning om rättsstridighet och göra gällande att artikel 42 i Eppo-förordningen är ogiltig mot bakgrund av artikel 19 FEU. Den fann dock att det även under antagande att så varit fallet fanns hinder mot att pröva ett sådant bestridande, och detta på grund av att tribunalen saknade behörighet att pröva talan i huvudsaken.

31 I punkterna 30 och 31 i det överklagade beslutet behandlade tribunalen de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd. Den påpekade här att det framgår av artikel 42.2 i Eppo-förordningen att EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF är behörig bland annat att pröva frågor om tolkningen och giltigheten av Eppos processuella beslut samt av unionsbestämmelser, däribland bestämmelserna i förordningen. Tribunalen konstaterade att klaganden i princip hade möjlighet att bestrida Eppos processuella beslut vid behörig nationell domstol och att inom ramen för denna domstolsprocess åberopa att förordningen är rättsstridig. Om en nationell domstol i ett sådant fall vänder sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande, ankommer det således på EU-domstolen att ta ställning till frågan huruvida artikel 42 i förordningen och, i förekommande fall, Eppos interna arbetsordning är giltig.

32 Mot bakgrund av det ovan redovisade biföll tribunalen, i punkt 32 i det överklagade beslutet, Eppos invändning om rättegångshinder på den första grund som myndigheten hade åberopat till stöd för denna, och avvisade följaktligen klagandens talan på grund av att tribunalen saknade behörighet att pröva den. Den slog vidare fast att det saknades anledning att pröva klagandens yrkanden avseende bestämmelserna i Eppos interna arbetsordning, eftersom den fann att dessa yrkanden var hänförliga till målet i sak.

33 Genom beslut av domstolens ordförande den 11 november 2024 tilläts Europaparlamentet att intervenera i målet på Eppos sida.

34 Klaganden har yrkat att domstolen ska

35 Eppo har, med stöd av parlamentet, yrkat att domstolen ska

36 Klaganden har till stöd för sitt överklagande i första hand åberopat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den avvisade hans talan utan att pröva vad han anfört om att artikel 42 i Eppo-förordningen inte uppfyller de krav som följer av rätten till en effektiv domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan samt om att denna bestämmelse undergräver EU-domstolens behörighet enligt artikel 19 FEU, jämförd med artiklarna 86.3 och 263 FEUF. I andra hand har klaganden huvudsakligen åberopat att det var fel av tribunalen att inte pröva hans yrkande om att den skulle avgöra frågan om huruvida hans talan kunde tas upp till prövning i samband med att den prövade målet i sak. Till stöd för detta yrkande hade klaganden åberopat att Eppos invändning om rättegångshinder var nära knuten till avgörandet av målet i sak.

37 Eppo har, med stöd av parlamentet, i första hand gjort gällande att överklagandet ska avvisas. Enligt Eppo har klaganden inte anfört några specifika omständigheter till stöd för sitt påstående om att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i det överklagade beslutet. Vidare har han inte angett vilka bestämmelser som tribunalen skulle ha åsidosatt, utan har endast gjort ett allmänt påstående om att den borde ha prövat giltigheten av artikel 42 i Eppo-förordningen och upprepat vad han anfört i målet vid tribunalen i fråga om att denna artikel strider mot unionens primärrätt.

38 Domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges vilka punkter i det överklagade avgörandet som ifrågasätts och de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om att det ska upphävas, vid äventyr av att överklagandet avvisas helt eller i den del det avser den aktuella grunden (dom av den 4 oktober 2024, Aeris Invest/kommissionen och SRB, C‑535/22 P, EU:C:2024:819, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

39 De krav på motivering som följer av dessa bestämmelser kan inte anses uppfyllda om klaganden i sitt överklagande inte har anfört några argument som särskilt syftar till att visa att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning i det överklagade avgörandet. Detsamma gäller om klaganden endast har upprepat eller ordagrant återgett grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt. Ett sådant överklagande utgör i själva verket endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 4 oktober 2024, Aeris Invest/kommissionen och SRB, C‑535/22 P, EU:C:2024:819, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

40 Dock gäller att om en part bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten, kan de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en part inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 4 oktober 2024, Aeris Invest/kommissionen och SRB, C‑535/22 P, EU:C:2024:819, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

41 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. I motsats till vad Eppo har gjort gällande har klaganden i sitt överklagande på ett tydligt och specifikt sätt angett vad den felaktiga rättstillämpning som han påstår att tribunalen gjort i det överklagade beslutet bestått i, nämligen att den underlät att pröva de omständigheter som han åberopat till stöd för sitt påstående att artikel 42 i Eppo-förordningen strider mot unionens primärrätt.

42 Tribunalen avvisade klagandens talan på den grunden att artikel 42 i Eppo-förordningen utgör hinder för att vid tribunalen väcka talan om ogiltigförklaring av ett processuellt beslut som fattats av Eppo. Detta innebär att klaganden har rätt att nu åberopa de – ovan i punkt 41 återgivna – omständigheter som han åberopade i målet vid tribunalen till stöd för sitt påstående att nyss nämnda bedömning från tribunalens sida utgjorde felaktig rättstillämpning.

43 Av detta följer att överklagandet kan tas upp till prövning.

44 Klaganden har inledningsvis påpekat att han som grund för sin talan i målet vid tribunalen åberopade att artikel 42 i Eppo-förordningen inte uppfyller de krav som följer av rätten till en effektiv domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan samt att den undergräver unionsdomstolens behörighet att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkningen och tillämpningen av EU:s fördrag och att autonomin i EU:s rättsordning iakttas, i enlighet med artikel 19 FEU, såsom den artikeln tolkats av domstolen i domen av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461).

45 I detta avseende har klaganden anfört att artikel 86.3 FEUF enligt sin ordalydelse medger att det i Eppo-förordningen fastställs regler för domstolskontroll av Eppos processuella beslut. I nämnda fördragsbestämmelse hänvisas dock inte uttryckligen till en möjlighet att avvika från reglerna om unionsdomstolens behörighet enligt artikel 263 FEUF, till skillnad från vad som är fallet i flera andra bestämmelser i EUF-fördraget, där det uttryckligen anges en möjlighet att göra avvikelse från artiklarna 258 och 259 FEUF. Någon sådan rättslig grund finns alltså inte vad gäller artikel 263 FEUF, vilket innebär att en rättsakt av lägre valör, såsom Eppo-förordningen, inte får avvika från unionsdomstolens primärrättsligt fastslagna behörighet enligt den artikeln. Enligt klaganden är domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkterna 48, 57 och 60) relevant i detta avseende, i den del den avser en situation som liknar den nu aktuella. Klaganden har även hänvisat till domen av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158), och yttrande 1/20 (yttrande enligt artikel 218.11 FEUF (Moderniserat energistadgefördrag)) av den 16 juni 2022 ( EU:C:2022:485).

46 Vad vidare gäller påståendet om att artikel 42 i Eppo-förordningen strider mot artikel 47 i stadgan har klaganden gjort gällande att nationella domstolar inte har den sakkunskap och den behörighet som krävs för att ogiltigförklara unionsrättsakter, såsom Eppo-förordningen eller Eppos interna arbetsordning. Detta utgör ett skäl för att laglighetsprövningen av processuella beslut som Eppo fattar med stöd av unionsrätten ska omfattas av unionsdomstolens behörighet. Däremot kan förhandsavgörandeinstitutet, enligt klagandens uppfattning, inte anses tillgodose kraven på en effektiv domstolsprövning. Skyldigheten för en nationell domstol att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen utgör nämligen inte en verkställbar skyldighet, vilket innebär att det finns en stor risk för att unionsrätten inte tillämpas alls eller tillämpas felaktigt, särskilt med tanke på att de berörda nationella domstolarna inte alltid är förtrogna med unionsrätten.

47 Slutligen har klaganden anfört följande. I det överklagade beslutet gjorde tribunalen bedömningen att det fanns förutsättningar för att avvisa hans talan om ogiltigförklaring och grundade denna bedömning på antagandet att artikel 42 i Eppo-förordningen är förenlig med unionens primärrätt. Den lämnade dock inte någon uttrycklig motivering till detta antagande, och i synnerhet underlät den att pröva klagandens – ovan i punkterna 44–46 återgivna – argumentation, som enligt honom visar att antagandet är felaktigt. Klaganden anser således att det var fel av tribunalen att förklara sig obehörig att pröva hans talan.

48 Eppo har för sin del, med stöd av parlamentet, anfört följande. För det första framgår det av punkt 29 i det överklagade beslutet att det fanns formella hinder mot att ta upp klagandens invändning om rättsstridighet avseende artikel 42 i Eppo-förordningen till prövning, eftersom tribunalen saknade behörighet att pröva talan i huvudsaken. Tribunalen lämnade dessutom en korrekt och detaljerad redogörelse för skälen till att frågan om tolkningen och lagligheten av artikel 42 i Eppo-förordningen inte kan tas upp till bedömning i ett mål om talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF. En prövning av giltigheten av nämnda artikel kan nämligen endast bli aktuell i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF.

49 För det andra är det uppenbart att den tolkning av artikel 42 i Eppo-förordningen som klaganden gett uttryck för strider mot artikel 86.2 och 86.3 FEUF. Med klagandens tolkning av bestämmelsen skapas nämligen ett rättsmedel vid unionsdomstolen som inte föreskrivs i EUF-fördraget, vilket skulle medföra att unionsdomstolen blir ordinarie domstol för laglighetsprövning i ärenden som omfattas av Eppos behörighet. Detta skulle därmed undergräva de nationella domstolarnas behörighet.

50 För det tredje strider inte artikel 42 i Eppo-förordningen mot någon av de bestämmelser i unionens primärrätt som klaganden har åberopat. Enligt artikel 86.3 FEUF utgör denna bestämmelse dessutom lex specialis i förhållande till artikel 263 FEUF, såsom framgår av skäl 86 i förordningen.

51 För det fjärde är artikel 42 i Eppo-förordningen en bestämmelse som bygger på flera rättsliga grundpelare som säkerställer att rätten till domstolsprövning och rätten till försvar tillgodoses. Syftet med bestämmelsen är att se till att samtliga frågor om lagligheten av Eppos processuella beslut blir prövade och att rätten till en effektiv domstolsprövning tillgodoses i samtliga fall där sådana beslut eventuellt strider mot unionsrätten eller nationell rätt. En sådan möjlighet till effektiv domstolsprövning säkerställs särskilt genom artikel 42.1. Detta eftersom de nationella domstolarna dels är bäst lämpade att göra en laglighetsprövning av Eppos processuella beslut, dels är de enda som är behöriga att tillämpa både nationell rätt och unionsrätt. Härtill kommer att en nationell domstol som finner att ett processuellt beslut av Eppo förefaller strida mot unionsrätten är skyldig att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen angående giltigheten av det aktuella beslutet. Detta framgår av artikel 42.2 a i Eppo-förordningen och av de regler som EU-domstolen uppställt i punkt 15 i domen av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( 314/85, EU:C:1987:452).

52 För det femte är den omständigheten att laglighetsprövningen av Eppos processuella beslut ska göras av de nationella domstolarna en direkt följd av att eventuell lagföring i ärenden som utreds av Eppo ska ske vid nationell domstol, vilket följer av artikel 86 FEUF och artikel 36 i Eppo-förordningen. Den rättspraxis som klaganden har åberopat är inte tillämplig i nu aktuellt avseende. De rättsmedel som står till buds föreskrivs nämligen i Eppo-förordningen, på grundval av EUF-fördraget, och inte i ett internationellt fördrag.

53 Av fast rättspraxis framgår att det ankommer på unionsdomstolen att, även ex officio, pröva sin behörighet att ta upp en tvist, eftersom en sådan fråga omfattas av tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet, 294/83, EU:C:1986:166, punkt 19, och dom av den 6 oktober 2020, Bank Refah Kargaran/rådet, C‑134/19 P, EU:C:2020:793, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

54 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Av punkterna 25–32 i det överklagade beslutet framgår att tribunalen fann att den saknade behörighet att pröva klagandens talan om ogiltigförklaring av ett av Eppo fattat processuellt beslut, i den mening som avses i artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Det framgår även att tribunalen kom fram till denna slutsats utan att först ha prövat vad klaganden hade anfört till stöd för sitt påstående att artikel 42.1 i förordningen strider mot unionens primärrätt på grund av att den avviker från principen om att unionsdomstolen har exklusiv behörighet att göra en laglighetsprövning av unionsrättsakter.

55 I punkterna 25–28 i det överklagade beslutet fann tribunalen nämligen att den tolkning av artikel 42 i Eppo-förordningen som klaganden hade grundat sin talan på – det vill säga att tribunalen borde förklara sig behörig bland annat för att uppfylla de krav som följer av rätten till en effektiv domstolsprövning och för att inte undergräva unionsdomstolens behörighet – utgjorde en tolkning i strid med artikelns ordalydelse (contra legem). I detta avseende anförde tribunalen följande. Av ordalydelsen i artikel 42.1 och 42.2 i Eppo-förordningen framgår otvetydigt att förordningen ger de nationella domstolarna exklusiv behörighet att pröva processuella beslut av Eppo som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man – oberoende av de undantag som anges i artikel 42.3 och av vad som gäller för vissa typer av Eppo-beslut enligt 42.8 – och att det endast är genom en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol som EU-domstolen kan komma att pröva giltigheten av Eppos processuella beslut mot bakgrund av unionsrätten samt att tolka eller pröva giltigheten av bestämmelser i Eppo-förordningen.

56 I punkt 29 i beslutet tog tribunalen upp möjligheten att klaganden också kan ha haft avsikten att bestrida det angripna beslutet genom att framställa en invändning om rättsstridighet och göra gällande att artikel 42 i Eppo-förordningen är ogiltig mot bakgrund av artikel 19 FEU. Tribunalen fann dock att det även under antagande att så varit fallet fanns hinder mot att pröva ett sådant bestridande, och detta på grund av att den saknade behörighet att pröva talan i huvudsaken.

57 Det kan vidare konstateras att tribunalen, i punkterna 30 och 31 i det överklagade beslutet, för fullständighetens skull förde ett resonemang om att de krav som följer av rätten till ett effektivt domstolsskydd fick anses vara uppfyllda genom möjligheten för klaganden att i samband med en talan vid behörig nationell domstol göra gällande att artikel 42.1 i Eppo-förordningen är rättsstridig, vilket, om den nationella domstolen då skulle besluta att med stöd av artikel 42.2 i förordningen inhämta ett förhandsavgörande, även skulle ge EU-domstolen möjlighet att uttala sig, bland annat, om giltigheten av artikel 42.1 i förordningen. Tribunalen tog här dock inte ställning till frågan huruvida artikel 42 i Eppo-förordningen eventuellt strider mot unionsdomstolens exklusiva behörighet att göra en laglighetsprövning av unionsrättsakter.

58 Domstolen finner i detta avseende att tribunalen inte kan anses ha rätt att förklara sig obehörig att pröva en talan utan att först ha gjort en prövning av samtliga omständigheter som en sökande åberopat i syfte just att visa att tribunalen är behörig att pröva den aktuella talan.

59 Vad närmare bestämt gäller punkt 29 i det överklagade beslutet ska följande påpekas. Visserligen framgår av fast rättspraxis att den omständigheten att det finns hinder mot att ta upp talan i huvudsaken till prövning utgör hinder mot att ta upp en till stöd för denna talan framställd invändning om rättsstridighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, Credito Fondiario/SRB, C‑69/19 P, EU:C:2020:178, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Denna praxis kan dock inte anses innebära att det per definition skulle vara möjligt för tribunalen att, med hänvisning till att den saknar behörighet att pröva talan i huvudsaken, förklara sig obehörig att pröva en sökandes argumentation som går ut på att visa att en sekundärrättslig bestämmelse är ogiltig mot bakgrund av unionens primärrätt, i fall där tribunalen grundar sin obehörighet vad gäller talan i huvudsaken just på den aktuella sekundärrättsliga bestämmelsen.

60 Den slutsats som kan dras av rättspraxis är således följande. I ett mål där sökanden har framställt en invändning om rättsstridighet mot en sekundärrättslig bestämmelse, vilken innebär att det beslut från ett unionsorgan som avses med sökandens talan om ogiltigförklaring är undantaget från alla former av domstolsprövning, och där sökanden till stöd för denna invändning har gjort gällande att nämnda bestämmelse strider mot artikel 263 FEUF, ankommer det på tribunalen att göra en prövning i sak av invändningen om rättsstridighet för att därefter eventuellt förklara sig behörig att göra en laglighetsprövning av det angripna beslutet med stöd av artikel 263 FEUF. Därigenom kan sökandens rätt till en effektiv domstolsprövning av nämnda beslut anses ha blivit tillgodosedd (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 25 juni 2020, Satcen/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkterna 65, 72, 85 och 86).

61 Av det nu anförda (punkterna 55–60) följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den förklarade sig obehörig att pröva klagandens talan om ogiltigförklaring av ett av Eppo fattat processuellt beslut, i den mening som avses i artikel 42.1 i Eppo-förordningen, utan att först ha gjort en prövning av frågan huruvida unionens primärrätt utgjorde hinder för en sådan obehörighetsförklaring.

62 Enligt fast rättspraxis gäller dock att även om det av skälen i en dom eller ett beslut från tribunalen framgår att tribunalen gjort en bedömning i strid med unionsrätten så ska överklagandet ogillas om domslutet eller slutet av beslutet framstår som riktigt på annan rättslig grund (dom av den 28 oktober 2020, Associazione GranoSalus/kommissionen, C‑313/19 P, EU:C:2020:869, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

63 Denna förutsättning är uppfylld i förevarande fall.

64 Vad i detta avseende först gäller klagandens påstående att artikel 42 i Eppo-förordningen undergräver unionsdomstolens behörighet enligt artikel 19 FEU och artikel 263 FEUF, ska följande påpekas. Såsom framgår av artikel 19.1 FEU är det unionsdomstolen och medlemsstaternas domstolar som ska se till att unionens rättsordning och unionens system för domstolsprövning iakttas, varvid uppgiften att upprätthålla den fördragsfästa autonomin i unionens rättsordning ankommer på unionsdomstolen (yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011, EU:C:2011:123, punkterna 66 och 67 samt där angiven rättspraxis).

65 I detta sammanhang ankommer det på de nationella domstolarna och unionsdomstolen att säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att enskilda får sin rätt till domstolsskydd av sina rättigheter enligt unionsrätten tillgodosedd. De nationella domstolarna fullgör nämligen, i samverkan med unionsdomstolen, en uppgift som tillerkänts dem gemensamt för att säkra respekten för rättsordningen vid tolkningen och tillämpningen av fördragen (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011, EU:C:2011:123, punkterna 68 och 69 samt där angiven rättspraxis).

66 Det framgår dessutom av artikel 19.3 FEU att EUF-fördraget – dels genom artiklarna 263 och 277 FEUF, dels genom artikel 267 FEUF – innehåller ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden som utformats för att säkerställa att behovet av laglighetsprövning av unionsrättsakter tillgodoses, och att unionsdomstolen anförtrotts denna uppgift (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

67 Fysiska och juridiska personer som på grund av villkoren för upptagande till prövning i artikel 263 fjärde stycket FEUF saknar möjlighet att föra direkt talan mot unionsrättsakter med allmän giltighet är därigenom skyddade från att sådana rättsakter tillämpas mot dem. När genomförandet av unionsrättsakter med allmän giltighet ankommer på unionsinstitutionerna har fysiska och juridiska personer möjlighet, på de villkor som anges i artikel 263 fjärde stycket FEUF, att väcka direkt talan vid unionsdomstolen mot beslut eller andra åtgärder från unionsinstitutionerna som syftar till att genomföra sådana rättsakter och att, enligt artikel 277 FEUF, till stöd för sin talan åberopa att den aktuella rättsakten med allmän giltighet är rättsstridig. När genomförandet av unionsrättsakter med allmän giltighet ankommer på medlemsstaterna har fysiska och juridiska personer möjlighet att vid nationell domstol göra gällande att den aktuella unionsrättsakten är ogiltig och framställa yrkande om att den nationella domstolen med stöd av artikel 267 FEUF ska inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen i denna fråga (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

68 Här ska dock påpekas att hänsyn måste tas till att de uppgifter som Eppo tilldelats, liksom myndighetens struktur, är av särskild karaktär, vilket, såsom framgår av skäl 86 i Eppo-förordningen, gör att Eppo skiljer sig från alla övriga unionsorgan och unionsbyråer, och att det är i detta syfte som artikel 86.3 FEUF ger unionslagstiftaren rätt att fastställa särskilda regler för domstolsprövning av processuella beslut som Eppo fattar i samband med att den utför sina uppgifter (dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 48).

69 Såsom framgår av rättspraxis har unionslagstiftaren använt denna befogenhet i Eppo-förordningens artikel 42, i vilken det i punkt 1 föreskrivs att processuella beslut av Eppo som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man ska kunna bli föremål för prövning vid behöriga nationella domstolar i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt (dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 49).

70 Det finns nämligen en omständighet som motiverar att nationella domstolar ska vara behöriga att pröva lagligheten av processuella beslut enligt artikel 42.1 i Eppo-förordningen och det är att Eppo är ett unionsorgan som i betydande grad är integrerat med och utövar sina befogenheter i medlemsstaternas straffrättsliga system, såsom framgår av skäl 87 första stycket i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 74).

71 Däremot framgår alla de fall där laglighetsprövningen av myndighetens verksamhet ska göras av unionsdomstolen av uppräkningen i artikel 42.2–42.8 i Eppo-förordningen. Här kan särskilt nämnas artikel 42.2 a och b, där det anges att det ankommer på EU-domstolen att meddela förhandsavgöranden angående frågor om giltigheten av Eppos processuella beslut som, i ett mål vid en nationell domstol, har uppkommit direkt på grundval av unionsrätten samt angående tolkningen och giltigheten av bestämmelser i unionsrätten, inklusive [Eppo-förordningen]. Härtill kommer att Eppos beslut att avskriva ett ärende omfattas av tillämpningsområdet för artikel 263 FEUF, i den mån sådana beslut bestrids direkt på grundval av unionsrätten (artikel 42.3), vilket även gäller för Eppos beslut om skydd av personuppgifter och myndighetens administrativa beslut (artikel 42.8) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkterna 55–57).

72 Domstolen kan mot denna bakgrund inte godta vad klaganden har gjort gällande om att den behörighetsfördelning mellan de nationella domstolarna och unionsdomstolen som fastställs i artikel 42 i Eppo-förordningen skulle utgöra en otillåten avvikelse från unionsdomstolens exklusiva behörighet att, med stöd av artikel 263 FEUF, göra en laglighetsprövning av beslut eller andra åtgärder från unionens organ eller byråer.

73 Det kan i detta avseende konstateras att unionslagstiftaren i Eppo-förordningen har valt en reglering av domstolsprövningen som innebär följande. Nationella domstolar ska ha exklusiv behörighet enbart när det gäller laglighetsprövning av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. De nationella domstolarnas behörighet omfattar dock inte Eppos beslut att avskriva ett ärende. I övriga fall ska unionsdomstolen vara behörig i enlighet med de bestämmelser i EUF-fördraget som reglerar dess behörighet och som anges i de relevanta punkterna i artikel 42 i förordningen. Unionslagstiftaren kan därigenom inte anses ha överskridit gränserna för sin uttryckliga befogenhet enligt artikel 86.3 FEUF att, som det heter i bestämmelsen, fastställa regler för domstolskontroll av de processuella åtgärder som [Eppo] beslutar när den utövar sin verksamhet.

74 Vad närmare bestämt gäller den av klaganden åberopade omständigheten att det i den nyss återgivna passusen i artikel 86.3 FEUF inte uttryckligen anges att det är fråga om en avvikelse från regleringen om unionsdomstolens behörighet i artikel 263 FEUF, finner domstolen att denna omständighet inte kan anses ha den innebörd som klaganden har gjort gällande. Den innebär således inte att den återgivna passusen i artikel 86.3 FEUF ska tolkas på så sätt att unionslagstiftaren endast ges befogenhet att införa särskilda villkor och former när det gäller fysiska och juridiska personers möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av Eppos processuella beslut, men däremot inte att införa regler som innebär att unionsdomstolen inte ska vara behörig att pröva en sådan talan.

75 Av artikel 86.2 FEUF framgår att Eppo ska vara behörig att utreda brott som skadar unionens ekonomiska intressen och att beträffande sådana brott lagföra gärningsmän och andra som har medverkat till brottet vid behöriga domstolar i medlemsstaterna samt att i ärenden avseende sådana brott utföra åklagares uppgifter vid nämnda domstolar. Vidare framgår av artikel 86.1 och 86.3 FEUF att det ankommer på unionslagstiftaren att inte bara fastställa de regler som ska gälla för domstolsprövning av Eppos processuella beslut. Lagstiftaren ges här även mer allmänna befogenheter, såsom själva inrättandet av Eppo, till vilket hör att fastställa stadgan för myndigheten, villkoren för myndighetens utförande av sina uppgifter och de förfaranderegler som ska gälla för dess verksamhet samt regler om tillåtlighet av bevisning.

76 Av det ovan redovisade framgår att de uppgifter som Eppo tilldelas genom EUF-fördraget är av särskild karaktär. Eppos uppgifter går ut på att vid behörig nationell domstol åtala och utverka fällande dom mot gärningsmän och andra som medverkat till brott beträffande vilka myndigheten ska utföra åklagares uppgifter. Vidare framgår att unionslagstiftaren i EUF-fördraget ges omfattande befogenheter att fastställa de institutionella och processuella regler som ska gälla för myndigheten när den fullgör sina uppgifter. Domstolen finner mot bakgrund av detta att uttrycket regler för domstolskontroll av de processuella åtgärder som [Eppo] beslutar i artikel 86.3 FEUF ska tolkas på så sätt att det inte endast omfattar att fastställa särskilda villkor och former när det gäller fysiska och juridiska personers möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av sådana processuella beslut, utan även, i förekommande fall, att fastställa särskilda regler om behörighet i fråga om laglighetsprövning.

77 Frågan huruvida laglighetsprövningen av Eppos processuella beslut ska omfattas av unionsdomstolens eller de nationella domstolarnas behörighet är nämligen intimt förknippad med frågan om behörighetsfördelningen på det aktuella området mellan unionens myndigheter och de nationella myndigheterna, som ska regleras i den sekundärrättsakt i vilken unionslagstiftaren enligt artikel 86.3 FEUF ska fastställa stadgan för Eppo, villkoren för myndighetens utförande av sina uppgifter och de förfaranderegler som ska gälla för dess verksamhet (se, analogt, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

78 Såsom i huvudsak framgår av skäl 87 första stycket i Eppo-förordningen är den institutionella och processuella reglering som inrättats genom förordningen utformad på så sätt att de rättsliga konsekvenser som Eppos processuella beslut får för tredje man till stor del bestäms av den nationella rätt som är tillämplig på beslut av det slaget. Detta gäller även vid gränsöverskridande utredningar, vilka regleras i artiklarna 31–33 i Eppo-förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Europeiska åklagarmyndigheten), C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkterna 47–54).

79 Det nu sagda vinner stöd av följande. För det första framgår av artikel 10.2 jämförd med artikel 13.1 i Eppo-förordningen att de europeiska delegerade åklagarna – under överinseende och ledning av de permanenta avdelningarna – ska agera på Eppos vägnar i sina respektive medlemsstater och att de ska ha samma befogenheter som nationella åklagare när det gäller utredning och lagföring av misstänkta brott, utöver de särskilda befogenheter och den särskilda ställning som de har genom förordningen.

80 För det andra framgår av artikel 28.1 i Eppo-förordningen att den europeiska delegerade åklagare som handlägger ett ärende, i enlighet med förordningen och nationell lagstiftning, har rätt att antingen själv vidta utredningsåtgärder och andra åtgärder eller att instruera behöriga myndigheter i sin medlemsstat att göra det. När det gäller förfarandena och metoderna för att vidta åtgärder av nyss nämnt slag ska enligt artikel 30.5 nationell rätt tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 47). Här ska särskilt påpekas, i likhet med vad som framgår av artikel 31.3 jämförd med skäl 87 första stycket i Eppo-förordningen, att det enligt tillämplig nationell rätt kan krävas att en nationell domstol måste pröva om den aktuella åtgärden får genomföras.

81 För det tredje gäller, i enlighet med artikel 86.2 FEUF, att den permanenta avdelningen, under de förutsättningar som anges i artikel 36 i Eppo-förordningen, ska besluta om lagföring i nationell domstol om det finns skäl för det. Detta sker genom att den permanenta avdelningen fattar beslut om att åtal ska väckas vid nationell domstol, det vill säga ett beslut av samma slag som det nu omtvistade, i förekommande fall efter att utifrån nationell rätt i den berörda medlemsstaten ha fastställt vilken domstol i den staten som är behörig.

82 För det fjärde framgår av domstolens praxis att bedömningen av frågan om vilka rättsliga konsekvenser ett processuellt beslut av Eppo kan få för berörda personers rättigheter. det vill säga de personer som är föremål för en Eppo-utredning, i viss mån beror på hur de nationella processuella reglerna ser ut och på de särskilda förhållandena kring den brottsutredning inom ramen för vilken Eppo har fattat det aktuella beslutet. Det lämpligaste är därför att denna fråga bedöms av de nationella domstolar som är behöriga att göra en laglighetsprövning av det slag som avses i artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Domstolen har även uttalat att även om denna bestämmelse i förordningen ska tolkas mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU samt artiklarna 47 och 48 i stadgan, så påverkar detta dock inte de processuella regler som gäller för de nationella domstolarnas laglighetsprövning. Under förutsättning att dessa regler säkerställer att den enskilde får sin rätt till en effektiv domstolsprövning tillgodosedd, kan en sådan prövning således ske bland annat i form av att den domstol som ska avgöra det aktuella brottmålet indirekt prövar lagligheten av ett processuellt beslut av Eppo (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkterna 73 och 80).

83 Därutöver ska påpekas att Eppos processuella beslut utgör ett led i en brottmålsprocess i vilket den slutliga befogenheten att fatta beslut om utgången i det aktuella ärendet uteslutande tillkommer den behöriga nationella domstolen. Av artikel 37.2 i Eppo-förordningen framgår att den nationella domstol som prövar det aktuella brottmålet har ett utrymme att fritt bedöma den bevisning som bland annat Eppo lägger fram i målet med stöd av processuella beslut som myndigheten fattat.

84 Av det ovan anförda följer att de nationella domstolarnas behörighet att pröva lagligheten av Eppos processuella beslut inte utgör en otillåten avvikelse från artikel 263 FEUF.

85 Domstolen konstaterar, i likhet med vad Eppo och parlamentet i huvudsak har gjort gällande, att det ovan anförda vinner stöd av artikel 42.2–42.8 i Eppo-förordningen. Av dessa bestämmelser framgår nämligen att de enda fall där laglighetsprövningen av Eppos verksamhet inte omfattas av unionsdomstolens behörighet är de som anges i artikel 42.1 i förordningen.

86 Här ska särskilt nämnas vad som anges i artikel 42.2, nämligen att EU-domstolen ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden i enlighet med artikel 267 FEUF om giltigheten av Eppos processuella beslut i den mån en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat direkt på grundval av unionsrätten, samt om tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten, inklusive Eppo-förordningen.

87 På samma sätt anges i artikel 42.8 att tribunalen ska vara behörig att göra en laglighetsprövning enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF av beslut av Eppo som påverkar registrerades rättigheter i fråga om skydd av personuppgifter samt av beslut som inte är processuella beslut och av andra administrativa beslut.

88 Slutligen görs i artikel 42.3 ett undantag från artikel 42.1 för invändningar som grundar sig direkt på unionsrätten och som avser Eppos beslut att skriva av ett ärende. I sådana fall ska den som vill göra en invändning kunna vända sig direkt till unionsdomstolen.

89 Särskilt det i artikel 42.3 angivna undantaget från de nationella domstolarnas behörighet att pröva Eppos processuella beslut utgör en bekräftelse av att artikel 42 återspeglar behörighetsfördelningen på det aktuella området mellan de nationella domstolarna och unionsdomstolen.

90 I fall där Eppo beslutar att avskriva ett ärende kommer det nämligen per definition inte att ske någon prövning i behörig nationell brottmålsdomstol av ett åtal som väckts på Eppos initiativ, eftersom myndigheten i och med avskrivningsbeslutet har valt att avstå från denna möjlighet. I ett sådant fall ligger den slutliga befogenheten att fatta beslut om utgången i det aktuella ärendet således inte på den nationella brottmålsdomstolen, utan på ett unionsorgan, det vill säga Eppo. En prövning vid unionsdomstolen av en talan om ogiltigförklaring av ett avskrivningsbeslut från Eppo kan dock endast bli aktuell i fall där talan grundar sig direkt på unionsrätten, eftersom unionsdomstolen i princip inte är behörig att pröva och tolka nationell processrätt i samband med en laglighetsprövning av ett beslut från ett unionsorgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2002, Unión de Pequeños Agricultores/rådet, C‑50/00 P, EU:C:2002:462, punkt 43).

91 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att unionsdomstolens behörighet enligt artikel 19 FEU och artikel 263 FEUF inte undergrävs genom unionslagstiftarens val att ge de nationella domstolarna behörighet att pröva lagligheten av de av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.

92 Vad klaganden anfört till stöd för sin argumentation med hänvisning till domen av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158), och domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkterna 48, 57 och 60), samt yttrande 1/20 (Yttrande enligt artikel 218.11 FEUF (Moderniserat energistadgefördrag)) av den 16 juni 2022 ( EU:C:2022:485), föranleder ingen annan bedömning.

93 Vad gäller domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023), kan följande konstateras. Den situation som avses i punkterna 48 och 57 i den domen hänför sig till unionsdomstolens exklusiva behörighet att i ett mål om förhandsavgörande indirekt, med stöd av artikel 263 FEUF, pröva lagligheten av ett beslut av Europeiska centralbanken i samband med att den prövar frågan huruvida beslut eller åtgärder som fattats eller vidtagits av en medlemsstats centralbank i syfte att förbereda det aktuella beslutet från Europeiska centralbanken eventuellt har brister som påverkar deras laglighet. Denna situation är således inte jämförbar med en situation där det är fråga om att bedöma lagligheten av ett processuellt beslut av Eppo. Såsom anförts ovan i punkt 83 utgör sådana beslut nämligen ett led i en brottmålsprocess i vilken den slutliga befogenheten att fatta beslut om utgången i det aktuella ärendet uteslutande tillkommer den behöriga nationella domstolen.

94 Vad vidare gäller domen av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158), och yttrande 1/20 (Yttrande enligt artikel 218.11 FEUF (Moderniserat energistadgefördrag)) av den 16 juni 2022 ( EU:C:2022:485), får det anses vara uppenbart att dessa avgöranden saknar betydelse i förevarande fall. Det första avgörandet avser nämligen den i ett av medlemsstaterna ingått avtal angivna möjligheten att hänskjuta tvister där det kan uppkomma frågor rörande tolkningen av unionsrätten till ett organ som inte är en del av unionens domstolssystem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 58), och det andra avgörandet gäller frågan om upptagande till prövning av en begäran om yttrande som framställts med stöd av artikel 218.11 FEUF (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/20 (Yttrande enligt artikel 218.11 FEUF) (Moderniserat energistadgefördrag) av den 16 juni 2022, EU:C:2022:485, punkt 48).

95 Domstolen övergår nu till att behandla klagandens påstående om att hans rätt till ett effektivt domstolsskydd har åsidosatts. Att klaganden inte kan anses ha fog för detta påstående följer redan av det som anförts ovan i punkt 91, det vill säga att unionsdomstolens behörighet enligt artikel 19 FEU och artikel 263 FEUF inte undergrävs genom unionslagstiftarens val att ge de nationella domstolarna behörighet att pröva lagligheten av de av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.

96 Av rättspraxis framgår att artikel 47 i stadgan inte kan ge unionsdomstolen behörighet i fall där den inte har en fördragsstadgad behörighet. Syftet med nämnda artikel är inte heller att ändra den fördragsstadgade ordningen för domstolsprövning, i synnerhet inte de bestämmelser som reglerar förutsättningarna för upptagande till prövning av en talan som väcks direkt vid unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2024, KS m.fl./rådet m.fl., C‑29/22 P och C‑44/22 P, EU:C:2024:725, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

97 Under alla omständigheter finner domstolen att artikel 42.1 i Eppo-förordningen säkerställer att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan tillgodoses.

98 Denna bedömning vinner stöd av vad domstolen tidigare uttalat om tolkningen av artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Denna bestämmelse, jämförd med artikel 41 samt skälen 83 och 85–87 i förordningen, ska nämligen tolkas på så sätt att ordningen för domstolsprövning av de av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man får anses säkerställa att Eppo iakttar berörda personers grundläggande rättigheter, det vill säga de personer för vilka myndighetens processuella beslut har rättsliga konsekvenser, samt att det, i synnerhet, är möjligt att kontrollera att Eppo iakttar misstänktas och tilltalades processuella rättigheter, det vill säga rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar, i enlighet med artiklarna 47 och 48 i stadgan. Artikel 42 i Eppo-förordningen ska dessutom tolkas mot bakgrund av skäl 88 i förordningen, där det i fråga om de nationella domstolarnas lagenlighetsprövning av processuella beslut av nu aktuellt slag anges att medlemsstaterna ska säkerställa effektiva överklagandemöjligheter, i enlighet med artikel 19.1 andra stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkterna 70 och 78).

99 Vidare gäller, i likhet med vad Eppo och parlamentet i huvudsak har gjort gällande och med vad som anförts ovan i punkterna 85–90, att artikel 42.1 i Eppo-förordningen måste tolkas mot bakgrund av det sammanhang i vilket artikel 42 i dess helhet ingår och även mot bakgrund av systematiken i artikeln.

100 Det ska i detta avseende påpekas att artikel 42.1 i Eppo-förordningen ligger helt i linje med det fullständiga system med rättsmedel och förfaranden för prövning av unionsrättsakters lagenlighet som inrättats genom EUF-fördraget, särskilt eftersom denna bestämmelse är avsedd att läsas ihop med bestämmelsen i artikel 42.2 i förordningen, enligt vilken systemet med förhandsavgöranden ska vara tillämpligt på laglighetsprövning av Eppos processuella beslut. Därigenom säkerställs att alla frågor som rör tolkningen eller giltigheten av unionsrätten – vilket inbegriper processuella beslut av Eppo som enskilda överklagat till behörig nationell domstol och själva Eppo-förordningen – kan bli föremål för unionsdomstolens prövning, i enlighet med den exklusiva behörighet som den har i detta avseende enligt artikel 267 FEUF.

101 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att tribunalen saknar behörighet att pröva klagandens talan om ogiltigförklaring av det omtvistade Eppo-beslutet. Av detta följer att det saknar betydelse för själva slutet av det överklagade beslutet att domstolen ovan i punkterna 58 och 61 har funnit att tribunalen i ett visst avseende gjorde en felaktig rättstillämpning i nämnda beslut. Den första grunden är därmed verkningslös då den inte kan leda till bifall av överklagandet.

102 Klaganden har i andra hand huvudsakligen gjort gällande att det var fel av tribunalen att inte pröva hans yrkande om att den skulle avgöra frågan om huruvida hans talan kunde tas upp till prövning i samband med att den prövade målet i sak. Enligt klaganden var Eppos invändning om rättegångshinder nämligen nära knuten till avgörandet av målet i sak. För att tribunalen skulle kunna ta ställning till frågan huruvida det omtvistade Eppo-beslutet var av sådant slag att det kunde anses ha rättsverkan i förhållande till klaganden, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, behövde den således först göra en prövning i sak av detta besluts art och verkningar. Klaganden har även anfört att frågan huruvida hans talan kunde tas upp till prövning hade anknytning till en ny och grundläggande fråga rörande unionens rättsordning.

103 Eppo har, med stöd av parlamentet, bestritt vad klaganden anfört i denna del.

104 Det ska här först erinras om det som redovisats ovan i punkterna 22–32. Tribunalen biföll Eppos invändning om rättegångshinder på den första grund som myndigheten hade åberopat till stöd för den, nämligen att tribunalen saknade behörighet att pröva lagligheten av det omtvistade Eppo-beslutet. Den avvisade således klagandens talan redan på denna grund.

105 Mot bakgrund av prövningen ovan i punkterna 53–101 av de omständigheter som klaganden åberopat som första grund för sitt överklagande finner domstolen att frågan om tribunalens behörighet inte kan anses vara knuten till avgörandet av målet i sak, eftersom den enda fråga som tribunalen hade att pröva var huruvida artikel 42.1 i Eppo-förordningen strider mot unionens primärrätt i den del det i denna bestämmelse anges att de nationella domstolarna ska ha exklusiv behörighet att pröva lagligheten av processuella beslut i bestämmelsens mening. Detta mot bakgrund av vad klaganden hade anfört till stöd för att Eppos invändning om rättegångshinder inte kunde bifallas på den första grund som myndigheten hade åberopat till stöd för den. Eftersom tribunalen biföll invändningen om rättegångshinder på nämnda grund fanns det därmed ingen anledning för tribunalen att pröva frågan huruvida det omtvistade Eppo-beslutet hade rättsverkan i förhållande till klaganden, vilket den för övrigt inte heller gjorde.

106 Vidare finner domstolen att den omständigheten att en sökande påstår att en invändning om bristande behörighet eller om rättegångshinder som en svarande framställt med stöd av artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler ger upphov till en ny och grundläggande fråga rörande unionens rättsordning inte kan anses medföra en skyldighet för tribunalen, enligt artikel 130.7 i rättegångsreglerna, att besluta att invändningen ska prövas i samband med att målet avgörs i sak.

107 Det nu anförda innebär att de omständigheter som klaganden åberopat som andra grund inte kan leda till bifall av överklagandet, och det ska därmed ogillas i sin helhet.

108 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

109 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

110 Eppo har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet ska han bära sina rättegångskostnader och ersätta Eppos rättegångskostnader.

111 I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, anges att medlemsstater och institutioner som har intervenerat i målet ska bära sina rättegångskostnader.

112 Europaparlamentet, som intervenerat i förevarande mål, ska således bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: rumänska.