Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 30 oktober 2025

I mål C‑348/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) genom beslut av den 12 april 2024, som inkom till domstolen den 9 maj 2024, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden S. Rodin samt domarna N. Piçarra och N. Fenger (referent), generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Compañía de Distribución Integral Logista, SA, genom M. Flores Navarro, J.I. Guerra García och M. Muñoz Domínguez, abogados, Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín och F. Moro, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapens tullkodex

Förordning nr 2454/93

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna 1–4

Den relevanta tidpunkten för fastställande av tullvärdet

Bevis för att varorna har sålts för export till Europeiska unionens tullområde

Prövning av den femte tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 29, 112.3 och 214 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 (EGT L 17, 1997, s. 1) (nedan kallad gemenskapens tullkodex), samt artikel 97k och artiklarna 118 och 147 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, 1993, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1063/2010 av den 18 november 2010 (EUT L 307, 2010, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2454/93).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Compañía de Distribución Integral Logista, SA och Agencia Estatal de la Administración Tributaria (skattemyndigheten, Spanien), som gäller fastställandet av tullvärdet för vissa varor och giltigheten hos ursprungsbevisen för dessa varor med avseende på tillämpningen av en förmånsordning.

3 I artikel 29.1 i gemenskapens tullkodex, en bestämmelse som ingick i kapitel 3, med rubriken Varors värde för tulländamål, i avdelning II i kodexen, som hade rubriken Faktorer som skall läggas till grund för tillämpningen av importtullar eller exporttullar och andra åtgärder som föreskrivs för varuhandeln, angavs följande:

4 I artikel 76.1 c i kodexen föreskrevs följande:

5 Artikel 112.3 första och andra styckena i samma kodex hade följande lydelse:

6 I artikel 201.1 och 201.2 i gemenskapens tullkodex föreskrevs följande:

7 I artikel 214.1 föreskrevs följande:

8 Avdelning IV i förordning nr 2454/93, med rubriken Varors ursprung, innehöll ett kapitel 2, med rubriken Ursprung som medför förmånsbehandling. I avsnitt 1a i detta kapitel, som hade rubriken Förfaranden och metoder för administrativt samarbete som ska gälla till dess att systemet med registrerade exportörer börjar tillämpas, föreskrevs i artikel 97k i förordningen, i punkt 5, följande:

9 Samma avsnitt 1a innehöll artikel 97n.2 i nämnda förordning, som hade följande lydelse:

10 Kapitel 2 innehöll ett avsnitt 2, med rubriken Länder och territorier som omfattas av bestämmelser om tullförmåner som ensidigt fastställs av [unionen] till förmån för vissa länder eller territorier. I avsnittets underavsnitt 2, med rubriken Ursprungsintyg, föreskrevs följande i artikel 118.1–118.3 i förordningen:

11 I artikel 147.1 första och andra styckena i förordning nr 2454/93 angavs följande:

12 Corporación Habanos sålde cigarrer till Altadis (nedan kallat den första försäljningen) och åtog sig att transportera dem från Kuba till tullagret i Agoncillo (Rioja, Spanien), där Compañía de Distribución Integral Logista, i egenskap av varumottagare, placerade dem.

13 Cigarrerna, som placerades i tullagret i enlighet med tullagerförfarandet, hade flera destinationer. Bland annat såldes en del av cigarrerna, utan att de hade övergått till fri omsättning, för att sedermera säljas i duty free-butiker på flygplatser. Andra delar av partiet såldes av Altadis till Compañía de Distribución Integral Logista (nedan kallat den andra försäljningen), för att därefter säljas dels utanför unionens tullområde, nämligen i Ceuta (Spanien) och Melilla (Spanien), dels till tobakshandlare.

14 När det gäller den sistnämnda delen, som är den enda som är aktuell i det nationella målet, behöll Altadis äganderätten till cigarrerna fram till dess att Compañía de Distribución Integral Logista gick med på att de skulle säljas till tobakshandlarna. Altadis överlät då äganderätten till cigarrerna till Compañía de Distribución Integral Logista, som därvid lät dem övergå till fri omsättning så att de kunde säljas till och därefter levereras till tobakshandlarna.

15 När cigarrerna övergick till fri omsättning fastställdes och deklarerades deras tullvärde på grundval av den första försäljningen.

16 Skattemyndigheten fann emellertid att den första försäljningen, som genomfördes innan varorna placerades i tullagret, inte kunde anses ha ägt rum i syfte att exportera varorna till Europeiska unionens tullområde. Denna försäljning kunde följaktligen inte beaktas vid fastställandet av varornas tullvärde enligt den ordning för flera på varandra följande försäljningar som stadgas i artikel 147 i förordning nr 2454/93. Myndigheten kom därför fram till att tullvärdet skulle fastställas på grundval av den andra försäljningen.

17 Skattemyndigheten framhöll därutöver att de importerade varorna med ursprung i Kuba, Dominikanska republiken, Panama, Honduras, Mexiko, Peru och Egypten inte kunde omfattas av de tullförmåner som hade tillämpats vid den tidpunkt då Compañía de Distribución Integral Logista lät dem övergå till fri omsättning, eftersom två år hade förflutit sedan de ursprungsintyg, som möjliggjorde en tillämpning av förmånerna, utfärdades.

18 Mellan januari 2015 och januari 2018 meddelade skattemyndigheten tulltaxeringsbeslut för åren 2012–2015, i vilka bland annat en justering av tullarna infördes av de två skäl som anges i punkt 16 respektive punkt 17 i denna dom.

19 Compañía de Distribución Integral Logista överklagade besluten till Tribunal Económico-Administrativo Central (Centrala skattedomstolen, Spanien), som genom beslut av den 25 oktober 2018 lämnade det klagomål som riktats mot justeringen av tullavgifterna utan bifall.

20 Compañía de Distribución Integral Logista överklagade detta beslut till Audiencia Nacional (Riksdomstolen, Spanien), som genom dom av den 9 juli 2021 avslog överklagandet.

21 Audiencia Nacional (Riksdomstolen) konstaterade för det första att artikel 112.3 i gemenskapens tullkodex inte utgör hinder för att tillämpa artikel 29.1 i kodexen. Då det inte hade visats att samtliga varor som Corporación Habanos, vid tidpunkten för den första försäljningen, sålde till Altadis var avsedda för export till Europeiska unionens tullområde eller att de utan undantag skickats till detta område, skulle tullvärdet fastställas på grundval av den andra försäljningen, vilken hade genomförts i syfte att exportera de varor som försäljningen avsåg till det området.

22 För det andra ansåg Audiencia Nacional (Riksdomstolen) att de relevanta ursprungsbevisen inte kunde beaktas för att tillämpa den begärda förmånsbehandlingen på de aktuella varorna, eftersom dessa intyg översänts efter att den tvåårsperiod som föreskrivs i de riktlinjer för ursprung som utarbetats av tullkodexkommittén löpt ut.

23 Compañía de Distribución Integral Logista överklagade till den hänskjutande domstolen, Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien).

24 Den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att få klarhet dels i hur tullvärdet ska fastställas för varor som importerats och hänförs till tullagerförfarandet, och som därefter övergår till fri omsättning i enlighet med det förfarande som stadgas i artikel 76.1 c i gemenskapens tullkodex, dels vilka regler som gäller för giltigheten hos ursprungsbevisen för varorna när en period om två år, räknad från den dag då ett sådant intyg utfärdades eller upprättades, har löpt ut, om varor som ingår i samma kvot har övergått till fri omsättning under denna period.

25 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

26 Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i begäran om förhandsavgörande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 17 juli 1997, Krüger, C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23, och dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 33).

27 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att skattemyndigheten har anmärkt på tulldeklarationerna av det skälet att de aktuella varornas tullvärde fastställts med hänvisning till deras transaktionsvärde vid tidpunkten för den försäljning som föregick deras placering i ett tullager beläget inom Europeiska unionens tullområde. Myndigheten ansåg att det relevanta värdet var dessa varors transaktionsvärde vid tidpunkten för den försäljning som ägde rum när de placerades i tullagret och innan de övergick till fri omsättning enligt det förenklade förfarande som stadgas i artikel 76.1 c i gemenskapens tullkodex.

28 I detta sammanhang framgår det av de uppgifter som lämnats i begäran om förhandsavgörande att frågorna 1–4 syftar till att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra vilken tidpunkt som är relevant för att fastställa de aktuella varornas tullvärde och vilken försäljning som i detta hänseende ska beaktas när den berörda parten åberopar artikel 112.3 i kodexen.

29 Mot bakgrund av detta kan det konstateras att den hänskjutande domstolen har ställt sina fyra första frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att, i huvudsak, få klarhet i om artiklarna 29.1 och 112.3 i gemenskapens tullkodex samt artikel 147 i förordning nr 2454/93 ska tolkas så, att, när varor har varit föremål för en första försäljning, som har lett till att de förts in i Europeiska unionens tullområde för att hänföras till tullagerförfarandet, och därefter för en andra försäljning, som har lett till att de har övergått till fri omsättning i enlighet med det förenklade förfarande som stadgas i artikel 76.1 c i tullkodexen, är den relevanta tidpunkten för fastställande av dessa varors tullvärde den tidpunkt då de hänfördes till detta förfarande, och varornas tullvärde får fastställas på grundval av deras transaktionsvärde vid tidpunkten för den första försäljningen.

30 Unionsrättens reglering om fastställande av tullvärdet syftar enligt fast rättspraxis till att inrätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användningen av godtyckliga eller fiktiva tullvärden. Tullvärdet ska således återspegla en importerad varas verkliga ekonomiska värde, och ska fastställas enligt den så kallade transaktionsvärdesmetoden för de importerade varorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2020, 5th AVENUE Products Trading, C‑775/19, EU:C:2020:948, punkterna 22 och 24, och dom av den 15 maj 2025, Tauritus, C‑782/23, EU:C:2025:353, punkterna 51 och 54).

31 Denna metod beskrivs i artikel 29.1 i tullkodexen, enligt vilken bestämmelse tullvärdet på importerade varor är deras transaktionsvärde, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna när de säljs för export till Europeiska unionens tullområde, om nödvändigt justerat.

32 Det framgår av denna bestämmelses lydelse, och särskilt uttrycket säljs för export till [unionens] tullområde, att transaktionsvärdet ska motsvara exportpriset till Europeiska unionen. Det måste således, när försäljningen äger rum, vara fastställt att varorna med ursprung i tredjeland kommer att transporteras till unionens tullområde (dom av den 6 juni 1990, Unifert, C‑11/89, EU:C:1990:237, punkt 11, och dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 27).

33 Denna bestämmelse anger emellertid inte i sig vilken tidpunkt som ska ligga till grund för fastställandet av tullvärdet.

34 Däremot framgår det av artikel 214.1 i gemenskapens tullkodex att, om inte annat uttryckligen föreskrivs i kodexen och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i artikel 214, ska importtullarnas eller exporttullarnas belopp för en vara fastställas utifrån de taxeringsgrunder som är tillämpliga på varan vid den tidpunkt då den tullskuld som hänför sig till denna uppkommer.

35 Bestämmelsen ger uttryck för den principiella regeln att tullavgifterna ska beräknas på grundval av den situation som förelåg vid den tidpunkt då tullskulden uppkom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 2020, Exter, C‑330/19, EU:C:2020:809, punkt 33).

36 I detta hänseende gäller enligt artikel 201.1 a och 201.2 i gemenskapens tullkodex att tullskulden vid import uppkommer vid tidpunkten då tulldeklarationen i fråga tas emot, om den händelse som ger upphov till skulden är de aktuella varornas övergång till fri omsättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 februari 2001, D. Wandel, C‑66/99, EU:C:2001:69, punkt 41).

37 Av detta följer att i de fall tullskulden uppkommer till följd av att de aktuella varorna övergår till fri omsättning, ska det importtullbelopp som gäller för dessa varor fastställas på grundval av de beräkningsregler som var tillämpliga på varorna vid tidpunkten då den tulldeklaration som avser dem togs emot.

38 När det gäller importerade varor som övergår till fri omsättning i enlighet med artikel 76.1 c i gemenskapens tullkodex föreskrivs emellertid i artikel 112.3 första och andra styckena i kodexen att den beskaffenhet, det tullvärde och den kvantitet som ska beaktas i enlighet med artikel 214 i samma kodex ska vara de som gällde för varorna då dessa hänfördes till tullagerförfarandet, under förutsättning att de taxeringsgrunder som gäller för dessa varor konstaterades eller godkändes i samband med att varorna hänfördes till tullagerförfarandet, såvida inte den berörda parten begär att de ska tillämpas vid den tidpunkt tullskulden uppstår.

39 Härav följer att om tullskulden uppkommer till följd av att varorna övergår till fri omsättning, och villkoren i artikel 112.3 är uppfyllda, får den berörda parten, när denna deklarerar varornas tullvärde, inte använda värdet vid tidpunkten för deklarationen om övergång till fri omsättning, utan värdet vid tidpunkten då de hänfördes till tullagerförfarandet.

40 Artikel 112.3 i gemenskapens tullkodex ska därför tolkas på det sättet att i de fall varor har förts in i Europeiska unionens tullområde för att hänföras till tullagerförfarandet och därefter övergår till fri omsättning i enlighet med det förenklade förfarande som stadgas i artikel 76.1 c i denna kodex, så får den berörda personen deklarera tullvärdet för dessa varor på grundval av deras värde vid den tidpunkt då de hänfördes till tullagerförfarandet.

41 I fråga om tillämpningen av artikel 29.1 i gemenskapens tullkodex föreskrivs i artikel 147.1 i förordning nr 2454/93 tre regler avseende den bevisning som ska läggas fram för att det med en tillräcklig grad av säkerhet ska kunna fastställas att varorna har sålts för export till Europeiska unionens tullområde i den mening som avses i artikel 29 i kodexen.

42 I artikel 147.1 första stycket i samma förordning anges i första meningen att den omständigheten att de varor som ska säljas deklareras för fri omsättning anses som ett tillräckligt tecken på att de har sålts för export till Europeiska unionens tullområde. I bestämmelsens andra mening anges att om flera på varandra följande försäljningar sker före värderingen, ska detta tecken endast gälla i fråga om den sista försäljning som ledde till varornas införsel till området eller en försäljning som ägde rum på detta område före övergången till fri omsättning. I artikel 147.1 andra stycket anges däremot att vid uppgivandet av ett pris som avser en försäljning som ägde rum före den sista försäljning på grundval av vilken varorna infördes till Europeiska unionens tullområde, ska det till tullmyndigheternas belåtenhet intygas att syftet med denna försäljning av varorna var export till detta tullområde.

43 Till skillnad från de situationer som avses i artikel 147.1 första stycket i samma förordning, för vilka det inte krävs någon ytterligare bevisning om att den aktuella försäljningen ägt rum för export till Europeiska unionens tullområde, måste den berörda parten, om det deklarerade tullvärdet är det pris som avser en försäljning som ägde rum före den sista försäljning på grundval av vilken varorna infördes till detta område, visa att denna försäljning ägt rum för export till området.

44 De situationer som avses i artikel 147.1 första stycket i förordningen inbegriper, enligt första meningen i denna bestämmelse, försäljning av varor som deklarerats för fri omsättning.

45 Det framgår härvidlag inte av denna menings lydelse att försäljningen omedelbart måste föregå de aktuella varornas övergång till fri omsättning. Det kan därför inte uteslutas att varorna kan ha hänförts till tullagerförfarandet under tidsperioden mellan det att de såldes och det att de övergick till fri omsättning.

46 Det bör också framhållas att enligt artikel 147.1 första stycket andra meningen i förordning nr 2454/93 är det pris som får deklareras som tullvärde, vid på varandra följande försäljningar före värderingen, priset vid den sista försäljning som ledde till att varorna fördes in i Europeiska unionens tullområde.

47 Eftersom priset vid en sådan försäljning, vid på varandra följande försäljningar, kan beaktas som tullvärde, måste detta pris i ännu högre grad kunna beaktas i detta syfte, om det vid tidpunkten för värderingen endast har förekommit en försäljning, vilken föranledde att varorna fördes in i Europeiska unionens tullområde och därefter placerades i tullagret, innan de övergick till fri omsättning.

48 Att beakta ett sådant pris är förenligt med syftet med artikel 147 i förordning nr 2454/93, vilket är att underlätta fastställandet av transaktionsvärdet för varor som är föremål för en eller flera försäljningar, samtidigt som det säkerställs att detta värde motsvarar en importerad varas verkliga ekonomiska värde.

49 Av detta följer att om villkoren för tillämpning av artikel 112.3 i gemenskapens tullkodex är uppfyllda och varorna, vid den tidpunkt då de hänfördes till tullagerförfarandet, varit föremål för en försäljning på grundval av vilken de fördes in i unionens tullområde, får tullvärdet för dessa varor, i enlighet med artikel 147.1 första stycket i förordning nr 2454/93, fastställas med hänvisning till den försäljningens transaktionsvärde. Det krävs härvidlag inte ytterligare bevisning till stöd för att syftet med försäljningen varit export till Europeiska unionens tullområde.

50 Eftersom hänförandet av varor till tullagerförfarandet innebär att dessa varor kan komma att behandlas på olika sätt i tullhänseende, saknar det under sådana förhållanden betydelse för tillämpningen av artikel 147.1 första stycket i förordningen att andra varor som ingår i samma kvot, vilka hänförts till detta förfarande, därefter har sålts utan att ha övergått till fri omsättning.

51 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågorna 1–4 besvaras enligt följande. Artiklarna 29.1 och 112.3 i gemenskapens tullkodex samt artikel 147 i förordning nr 2454/93 ska tolkas så, att när varor har varit föremål för en första försäljning, på grundval av vilken de förts in i Europeiska unionens tullområde för att hänföras till tullagerförfarandet, och därefter för en andra försäljning, på grundval av vilken de i enlighet med det förenklade förfarande som stadgas i artikel 76.1 c i gemenskapens tullkodex övergått till fri omsättning, är den relevanta tidpunkten för att fastställa dessa varors tullvärde den tidpunkt då de hänfördes till tullagerförfarandet, och varornas tullvärde får fastställas på grundval av deras transaktionsvärde vid tidpunkten för den första försäljningen.

52 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 97k.5, 97n.2, 118.1 och 118.3 i förordning nr 2454/93 ska tolkas så, att tullmyndigheterna i importlandet inte är skyldiga att, för att kunna tillämpa tullförmåner på en vara, godta ett ursprungsintyg, som getts in till dem efter att dess giltighetstid har gått ut, även om detta ursprungsintyg redan, före giltighetstidens utgång, getts in till dessa myndigheter i syfte att få till stånd en förmånsbehandling av andra varor i samma kvot.

53 Det ska inledningsvis framhållas att även om deltagarna i förhandlingen har uttryckt tvivel i frågan om huruvida artikel 118 i förordning nr 2454/93 är tillämplig i det nationella målet, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva om artikel 118 i förordningen, utöver artiklarna 97k.5 och 97n.2 i denna, kan tillämpas med avseende på vissa av de länder som exporterar de varor som är aktuella i det nationella målet.

54 För det första anges i artikel 97k.5 i förordning nr 2454/93 att ursprungsintyg är giltiga i tio månader från och med den dag de utfärdas i exportlandet och att de inom denna period ska uppvisas för importlandets tullmyndigheter. Enligt artikel 97n.2 i förordningen får ursprungsintyg som uppvisas för dessa tullmyndigheter efter utgången av denna giltighetstid godtas för tillämpning av tullförmåner, om underlåtenheten att uppvisa dessa handlingar senast den föreskrivna dagen beror på exceptionella omständigheter. I denna bestämmelse anges att tullmyndigheterna i importlandet, även i andra fall där ursprungsintyg uppvisas för sent, får godta dem, om produkterna har anmälts till tullen före ovannämnda sista dag.

55 För det andra föreskrivs i artikel 118 i förordning nr 2454/93, i punkt 1, att ett ursprungsintyg ska gälla i fyra månader räknat från dagen då det utfärdades i exportlandet och att det inom denna tid ska företes för tullmyndigheterna i importlandet, medan det i punkt 2 i samma artikel anges att ursprungsintyg som företes för dessa tullmyndigheter efter den sista dag för företeende som anges i punkt 1 får godkännas för förmånsbehandling i tullhänseende, som anges i artikel 98 i förordningen, om underlåtenheten att förete dessa handlingar senast den föreskrivna dagen beror på exceptionella omständigheter. I fråga om andra fall av försenat företeende anges i artikel 118.3 i förordningen att tullmyndigheterna får godkänna ursprungsintygen om produkterna har företetts före nämnda sista dag.

56 I dessa två uppsättningar av bestämmelser regleras tidsfristerna för ursprungsintygs giltighet och uppvisande med avseende på varor som importeras i syfte att erhålla förmånsbehandling. För att säkerställa att det finns förutsättningar för en sådan behandling, gör dessa tidsfrister det möjligt för tullmyndigheterna i importlandet att utföra nödvändiga fysiska kontroller och dokumentkontroller.

57 Bestämmelserna i artiklarna 97n.2 andra meningen och 118.3 i förordning nr 2454/93 gäller situationer där ursprungsintyget för en vara inte har uppvisats för tullmyndigheterna i importlandet inom den föreskrivna tiden av skäl som inte utgör exceptionella omständigheter. I sådana fall får tullmyndigheterna godta intyget, under förutsättning att varan har uppvisats för tullmyndigheterna innan tidsfristerna löpt ut.

58 Denna möjlighet regleras inte ytterligare i dessa bestämmelser. Det ankommer därför på tullmyndigheterna i importlandet att från fall till fall avgöra om en viss vara kan bli föremål för förmånsbehandling i tullhänseende på grundval av ett för sent uppvisat ursprungsintyg, varvid särskild hänsyn ska tas till syftet med dessa bestämmelser, vilket är att göra det möjligt för myndigheterna att kontrollera den aktuella varans verkliga ursprung.

59 Härav följer att dessa myndigheter inte är skyldiga att godta ett ursprungsintyg efter utgången av de tidsfrister som gäller för detta ändamål, även om ursprungsintyget har uppvisats i samband med övergången till fri omsättning, inom de föreskrivna tidsfristerna, för varor som ingår i samma kvot som dem för vilka ursprungsintyget uppvisats för sent. En sådan omständighet utesluter nämligen inte i sig att det, för att förmånsbehandling ska beviljas, är nödvändigt att genomföra fysiska kontroller och dokumentkontroller på grundval av ursprungsintyget för sådana varor när de övergår till fri omsättning.

60 Av det anförda följer att den femte frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 97k.5, 97n.2, 118.1 och 118.3 i förordning nr 2454/93 ska tolkas så, att tullmyndigheterna i importlandet inte är skyldiga att, för att kunna tillämpa tullförmåner på en vara, godta ett ursprungsintyg, som getts in till dem efter att dess giltighetstid har gått ut, även om detta ursprungsintyg redan, före giltighetstidens utgång, getts in till dessa myndigheter i syfte att få till stånd en förmånsbehandling av andra varor i samma kvot.

61 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.