Den allmänna bestämmelsen 2 a i de allmänna bestämmelserna för tolkning av Kombinerade nomenklaturen som anges i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1602 av den 11 oktober 2018,
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
José MARTÍN y PÉREZ DE NANCLARES
föredraget den 10 juni 2026( 1 )
Mål T ‑ 529/25
Europeiska åklagarmyndigheten,
Belgische Staat, Federale Overheidsdienst Financiën, Algemene Administratie van de Douane en Accijnzen (AAD&A)
mot
Prestige Rijwielen NV,
Logwin Air + Ocean Belgium NV,
ZG,
ytterligare deltagare i rättegången:
Belgische Staat, Federale Overheidsdienst Financiën, Algemene Administratie van de Bijzondere Belastinginspectie (AABBI)
(begäran om förhandsavgörande från Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien))
” Begäran om förhandsavgörande – Gemensamma tulltaxan – Klassificering av varor – Kombinerade nomenklaturen – Tolkning – Allmänna bestämmelser – Den allmänna bestämmelsen 2 a – Tillämpningsområde – Begreppet vara som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop – Delar avsedda att, efter att ha sammanfogats, bilda elcyklar – Import i delsändningar – Successiva tulldeklarationer – Klassificering som komplett vara – Rättsmissbruk ”
I. Inledning
1. På latin avser begreppet ”portorium” tullar eller vägtullar, vilka kan betraktas som ”en skatt på transport, på varors passerande av vissa gränser”,( 2 ) som bland annat togs ut vid Romarrikets yttre gränser. Om detta vittnar Monumentum Ephesenum. Det rör sig om en steninskrift som innehåller tullföreskrifter för den romerska provinsen Asia och som upprättades år 62 e.Kr., av vilken framgår att uttag av tullar, redan under Antiken, var grundat på ett komplext system. I detta system föreskrevs deklarationsskyldigheter och konsekvenser i händelse av kringgående av tullbestämmelserna, såsom fiktiv förflyttning av varor.( 3 )
2. Förevarande mål rör en liknande frågeställning, nämligen fraktionerad import av en vara i syfte att uppnå tillämpning av en mer förmånlig tulltaxa. Målet har sitt ursprung i ett brottmål i vilket Europeiska åklagarmyndigheten väckt åtal mot två juridiska personer och en fysisk person, på grund av att dessa successivt ska ha infört olika cykeldelar till Europeiska unionens tullområde för att dölja det verkliga syftet med dessa åtgärder, nämligen att importera kompletta elcyklar. Därigenom ska de ha undandragit sig tullavgifter, eftersom elcyklarna, till skillnad från delarna, omfattades av en högre konventionell tulltaxa och skulle vara föremål för antidumpningstullar.
3. Europeiska åklagarmyndigheten anförde som grund att den allmänna bestämmelsen 2 a i de allmänna bestämmelserna för tolkning av den kombinerade nomenklaturen hade åsidosatts.( 4 ) Denna bestämmelse gör det, i huvudsak, möjligt att anse att en komplett vara, såsom en cykel, har importerats även om det fysiskt endast är de delar som måste sammanfogas för att uppnå denna vara som har förts in i tullområdet. Denna bestämmelse åtföljs av ett villkor som domstolen har slagit fast,( 5 ) nämligen att de berörda delarna ska uppvisas samtidigt vid tullklareringen. Detta villkor utgör kärnan i den hänskjutande domstolens frågeställning, eftersom de delar som ska sammanfogas till elcyklar i förevarande situation inte har tullklarerats tillsammans, utan har importerats i delsändningar.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Internationell rätt
4. Systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering (nedan kallat HS) infördes genom den internationella konventionen om systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering som antogs i Bryssel den 14 juni 1983,( 6 ) inom ramen för Världstullorganisationen.
5. I den andra meningen i den allmänna bestämmelsen 2 a, avseende tolkning av HS, föreskrivs, i huvudsak, att anges en viss vara i ett HS-nummer ska en komplett eller färdigarbetad vara som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop klassificeras enligt samma HS-nummer som den hopsatta varan.
6. I den förklarande anmärkningen till denna bestämmelse anges i punkt V att ”[n]är en vara föreligger i sådant skick är det vanligen för att därigenom möjliggöra eller underlätta emballeringen, hanteringen eller transporten”. Vidare följer av punkt VII i denna anmärkning att ”[ö]vertaliga delar till en icke hopsatt vara skall klassificeras för sig”. Slutligen anges i punkt VIII i denna anmärkning att situationer där denna bestämmelse är tillämplig anges under Allmänna anmärkningar i avdelningarna och kapitlen (avdelning XVI, särskilt kapitlen 44, 86, 87 och 89).
7. De förklarande anmärkningarna avseende kapitel 4 i avdelning IX samt avdelningarna XVI och XVII i HS avser trävaror som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop, inte sammanfogade maskiner och apparater samt inkompletta eller inte färdigarbetade båtar.
B. Unionsrätt
1. Förordning nr 2658/87, Kombinerade nomenklaturen och de förklarande anmärkningar na
8. I förevarande mål är förordning nr 2658/87 tillämplig i den version som fastställts genom genomförandeförordning (EU) nr 2018/1602.( 7 ) Dess bilaga I innehåller Kombinerade nomenklaturen (nedan kallad KN), i vilken de allmänna tolkningsbestämmelserna ingår.
9. Den allmänna bestämmelsen 2 a, avseende tolkningen av KN (nedan kallad den allmänna bestämmelsen 2 a), i vilken samma regel som i HS återges, har följande lydelse:
”Anges en viss vara i ett HS-nummer ska varan klassificeras enligt detta HS-nummer även när den är inkomplett eller inte färdigarbetad, under förutsättning att varan i detta skick har den kompletta eller färdigarbetade varans huvudsakliga karaktär. En komplett eller färdigarbetad vara (eller en vara som enligt denna regel ska klassificeras som komplett eller färdigarbetad), som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop, ska klassificeras enligt samma HS-nummer som den hopsatta varan.”
10. I kompletterande anmärkning 2 i avdelning XVI i KN finns precisioner avseende maskiner som inkommer i delar eller i isärtaget skick. I kompletterande anmärkning 3 i samma avdelning anges att den allmänna bestämmelsen 2 a, på begäran av gäldenären och på de villkor, som bestäms av de kompetenta myndigheterna, även kan tillämpas för maskiner som införs i delsändningar.
11. KN-nummer 8711 avser bland annat cyklar försedda med hjälpmotor. Delar och tillbehör till fordon enligt KN-nummer 8711–8713 omfattas av KN-nummer 8714.
12. I kompletterande anmärkning 2 i avdelning XVII i KN föreskrivs att på begäran av den tullskyldige och på de villkor, som bestäms av de kompetenta myndigheterna, kan den allmänna bestämmelsen 2 a även tillämpas för varor enligt nr 8608, 8805, 8905 och 8907 som införs i delsändningar.
13. Den 29 mars 2019 offentliggjorde Europeiska kommissionen de förklarande anmärkningarna till KN.( 8 ) De innehåller anvisningar avseende tillämpningen av kompletterande anmärkning 2 i avdelning XVI i KN.
2. T ullkodex en
14. Unionens tullkodex (nedan kallad tullkodexen), som inrättades genom förordning (EU) nr 952/2013,( 9 ) definierar i sin artikel 5.12 och 5.33 begreppet ”tulldeklaration” respektive ”anmälan till tullen av varors ankomst”.
15. I artikel 56.1 i denna kodex föreskrivs att ”Import- och exporttullar som ska betalas ska grunda sig på Gemensamma tulltaxan”. Av artikel 56.2 följer att Gemensamma tulltaxan bland annat omfattar KN för varor enligt förordning nr 2658/87.
3. Genomförandeförordning 2015/2447
16. I artikel 96.1 i genomförandeförordning (EU) 2015/2447,( 10 ) vilken, i huvudsak, är identisk med artikel 115 i genomförandeförordningen, föreskrivs följande:
”Om produkter som föreligger i delar avsedda att sättas ihop enligt den allmänna tolkningsbestämmelsen 2 a i Harmoniserade systemet och som klassificeras enligt avdelning XVI eller XVII eller nummer 7308 eller 9406 i Harmoniserade systemet importeras i delleveranser på begäran av importören och på de villkor som fastställts av importmedlemsstatens tullmyndigheter, får ett enda ursprungsbevis för dessa produkter uppvisas för tullmyndigheterna vid import av den första delleveransen.”
III. Bakgrund till tvisten och begäran om förhandsavgörande
17. Prestige Rijwielen NV (nedan kallat Prestige), som är ett belgiskt bolag, importerade, fram till att en preliminär antidumpningstull inrättades i juli 2018,( 11 ) kompletta elcyklar av kinesiskt ursprung, som klassificerades under KN-nummer 8711 60 10. Slutgiltiga antidumpningstullar och kompensationstullar infördes i januari 2019.( 12 ) Från denna tidpunkt och fram till april 2021 importerade och deklarerade Prestige elcykeldelar som omfattades av undernummer 8714 i KN.
18. Vid en kontroll identifierade tullmyndigheten 27 tulldeklarationer, uppdelade i sex grupper, varav var och en avser delar som fakturerats under samma referens och gjort det möjligt att, totalt, sammanfoga 5 800 kompletta cyklar. Deklarationerna lämnades in med några dagars eller några månaders mellanrum. Dessa omständigheter ligger till grund för det åtal som Europeiska åklagarmyndigheten har väckt mot Prestige, ZG (dess verkställande direktör) och Logwin Air + Ocean Belgium NV (dess tullombud). De har klandrats för att ha undandragit sig antidumpningstullar och utjämningstullar genom att lämna in tulldeklarationer som felaktigt vittnade om import av cykeldelar, för att dölja importen av elcyklar.
19. Den nationella domstolen i första instans fastställde att Prestige hade beställt kompletta elcyklar i isärtaget skick i Kina och sålt dem som sådana till konsumenter. Den drog av detta slutsatsen att Prestige, mot bakgrund av den allmänna bestämmelsen 2 a, inte borde ha lämnat in en tulldeklaration avseende delarna, utan de kompletta elcyklarna. Prestige och ZG dömdes således att betala böter och, om de inte återlämnat de konfiskerade varorna, betala det uppskattade tullvärdet av dem. Logwin Air + Ocean Belgium frikändes. Slutligen bifölls samtliga anslutningsyrkanden från tull- och skattemyndigheterna, vilka anslutit sig till målet som civilrättsliga parter.
20. Ett överklagande gavs in till Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien), vilken har påpekat att de varor som importerats som delar, enligt den allmänna bestämmelsen 2 a, borde klassificeras under det tullnummer som är tillämpligt på de kompletta varorna. Det är emellertid inte säkert att denna regel kan tillämpas, eftersom de aktuella tulldeklarationerna lämnats in efter varandra, ibland med en månads mellanrum. Domstolen har visserligen, i sin dom X och Inspecteur van de Belastingdienst Douane,( 13 ) slagit fast att den allmänna bestämmelsen 2 a inte ska tolkas så, att den tillåter importörerna att, exempelvis genom att lämna in olika tulldeklarationer, själva välja om varorna ska klassificeras som en helhet eller som separata delar. Enligt denna dom är tillämpningen av denna bestämmelse emellertid villkorad av att varorna har uppvisats samtidigt vid tullklareringen.
21. Mot denna bakgrund har Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien) beslutat att förklara målet vilande och, i enlighet med artikel 267 FEUF, ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska [den allmänna bestämmelsen 2 a] tolkas så, att delar av en elcykel vilka, efter att ha övergått till fri omsättning, är avsedda att sättas samman till en elcykel, vilka faktureras av två olika leverantörer och transporterats i olika containrar och vilka deklareras för övergång till fri omsättning vid samma tullkontor av samma deklarant, i samma mottagares namn och för dennes räkning, utspritt över en tid på upp till flera månader, … deklareras i separata deklarationer för övergång till fri omsättning, och vilka är mottagarens egendom vid tidpunkten för övergång till fri omsättning, ska anses utgöra elcyklar som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop i den mening som avses i ovannämnda regel, och som därmed omfattas av ett och samma tulltaxenummer, i den mån det av objektiva omständigheter framgår att dessa delar utgör en helhet och omfattar alla väsentliga beståndsdelar i dessa elcyklar?”
IV. Förfarandet vid domstolen och tribunalen
22. Denna begäran om förhandsavgörande gavs in till domstolens kansli den 18 juli 2025. I enlighet med artikel 50b i stadgan för europeiska unionens domstol, överlämnades denna begäran till tribunalen.
23. Parterna i det nationella målet, den belgiska regeringen och kommissionen har gett in skriftliga yttranden och yttrade sig vid förhandlingen den 23 april 2026.
V. Rättslig bedömning
24. I detta mål har Europeiska åklagarmyndigheten gjort gällande att den successiva importen av cykeldelar omfattas av tillämpningsområdet för den andra hypotetiska situationen i den allmänna bestämmelsen 2 a. Således ska det, beträffande tullklassificeringen, anses att de tilltalade inte har importerat delar, utan hela elcyklar. Denna tolkning strider emellertid mot vad domstolen slog fast 1974 i domen Osram.( 14 ) Av punkt 7 i denna dom följer att den allmänna bestämmelsen 2 a endast får tillämpas på import av en vara som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop under förutsättning att de berörda delarna har uppvisats samtidigt vid tullklareringen.
25. I domen X och Inspecteur van de Belastingdienst Douane, som meddelades år 2023, preciserade domstolen att kravet på samtidig tullklarering är uppfyllt om varorna har uppvisats samtidigt vid tullklareringen, även om de anges i olika deklarationer. Denna tolkning av den allmänna bestämmelsen 2 a motiverades bland annat av dess tvingande karaktär, som hindrar att den kringgås genom manövrering från importörernas sida i syfte att kunna välja ”hur varorna i fråga ska tullklassificeras – antingen som en helhet eller som separata delar – beroende på vad som är mest förmånligt för dem”.( 15 )
26. Den hänskjutande domstolen önskar, i huvudsak, få klarhet i huruvida detta sistnämnda resonemang kan överföras på uppdelning av import. Den har underförstått bett unionsdomstolarna att pröva huruvida kravet på att varorna ska uppvisas samtidigt vid tullklareringen kan relativiseras ytterligare, eller till och med frångås. En sådan lösning skulle naturligtvis innebära att domstolens sedan länge fasta praxis nyanseras eller ändras.( 16 )
27. För att tolkningsfrågan ska kunna besvaras, anser jag att det inledningsvis är nödvändigt att beskriva den allmänna bakgrunden till detta mål (A). Därefter föreslår jag att den allmänna bestämmelsen 2 a tolkas i syfte att avgränsa dess tillämpningsområde (B). Slutligen, för det fall tribunalen avser dra slutsatsen att denna bestämmelse är tillämplig på varor som importeras genom successiva försändelser, förefaller det nödvändigt att fastställa hur den konkret ska tillämpas (C).
A. Huruvida tullförfarandet är tillämpligt på import genom successiva försändelser
28. Det förefaller viktigt att erinra om att förfarandet för tullklarering av varor, som föreskrivs i tullkodexen, utgör den bredare rättsliga ram som omfattar tullklassificering som en av huvudetapperna i tullförfarandet, nämligen det som avser fastställandet av tulltaxan.( 17 ) Den allmänna bestämmelsen 2 a vittnar tydligt om detta genom att hänvisa till anmälan till tullen av varors ankomst. Detta tullrättsliga begrepp tolkades i domen Osram( 18 ) så att det kräver att varorna ska uppvisas samtidigt vid tullklareringen. Den rättspraxis som följer efter denna dom bekräftar att det är uteslutet att uppvisa dem vid olika tidpunkter.( 19 ) Den allmänna bestämmelsen 2 a är således inte tillämplig på import i delleveranser.( 20 )
29. För att fastställa om den motsatta tolkningen av denna bestämmelse emellertid kan godtas, förefaller det nödvändigt att först klargöra huruvida tullkodexen föreskriver, eller åtminstone inte utesluter, tullklarering av varor som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop vilka importerats successivt i delleveranser. I detta syfte kommer jag, inledningsvis, att ge en inblick i tullförfarandet (1), vilket kommer att tillåta mig att, därefter, ange den princip som ligger till grund för detta förfarande, nämligen principen om tullklarering av uppvisade varor (2). Slutligen kommer jag att undersöka möjligheten att avvika från denna princip vid import i delleveranser av varor som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop (3).
1. Tullförfarandets historiska bakgrund och nuvarande status
30. År 1974, när domstolen meddelade domen Osram,( 21 ) omfattades tullkontroll av import av de harmoniseringsbestämmelser som föreskrivs i direktiv 68/312/EEG.( 22 ) Detta direktiv hänförde endast till begreppet ”anmälan till tullen om varors ankomst” i den spanska, den italienska och den nederländska språkversionen. I den nederländska språkversionen användes ordet ” aanbrengen ”, vilket motsvarar det ord som numera används i artikel 5 led 33 i den nederländska språkversionen av tullkodexen, i vilken ”anmälan till tullen om varors ankomst” definieras. I direktiv 1968 föreskrevs under alla omständigheter en skyldighet att överlämna varorna till ett tullkontor och ”omedelbart” lämna in en deklaration som gjorde det möjligt att identifiera dessa varor. Användningen av begreppet ”anmälan till tullen om varors ankomst” i artikel 5 i förordning (EEG) nr 4151/88( 23 ) innebar en generalisering av det begreppet i gemenskapsrätten. Det definierades i denna artikel som en anmälan till tullmyndigheterna om att varor har ankommit till tullkontoret.( 24 ) Efter denna åtgärd skulle en tulldeklaration omedelbart lämnas in. Av domstolens praxis följde att, för att det skulle kunna anses att en vara hade införts lagligen till gemenskapens tullområde, krävdes det att varan när den anlänt skulle ha befordrats till ett tullkontor och uppvisats för tullen.( 25 )
31. Det förfarande som infördes genom tullkodexen, vilket nu gäller, är grundat på samma principer. I huvudsak utgörs införsel av varor av flera åtgärder som, i princip, sker efter varandra. Det rör sig, bland annat, om varornas ankomst (artikel 135.1), anmälan av dem till tullen omedelbart efter ankomsten (artiklarna 5.33 och 139.1), ingivande av en tulldeklaration i syfte att deklarera att varorna ska hänföras till ett visst tullförfarande (artiklarna 5.12 och 158.1), godtagande av tulldeklarationen (artikel 172), fakultativ kontroll av denna (artikel 188), och frigörande av varorna (artiklarna 194 och 195).
2. Principen om deklarering av de uppvisade varorna
32. Såvitt jag förstår tullförfarandet, ska åtgärderna avseende deklaration, kontroll (enligt artikel 188 i tullkodexen) och frigörande (enligt artiklarna 194 och 195 i denna kodex) alltid avse de varor som uppvisats i tullen. I princip rör de varken varor som ännu inte har ankommit till tullen,( 26 ) eller varor som redan har passerat den, till följd av att de frigjorts.( 27 )
33. Denna bedömning bekräftas av artiklarna 170–172 i tullkodexen som anger att tulldeklarationerna ska lämnas in av en person som är i stånd att anmäla varornas ankomst. På motsvarande sätt får en tulldeklaration inges upp till 30 dagar innan varornas ankomst väntas anmälas till tullen, men ett sådant förhandsingivande är endast giltigt om varorna faktiskt anmäls inom denna frist. Vidare förutsätter tullmyndigheternas godtagande av tulldeklarationer uttryckligen att de varor som dessa deklarationer avser har anmälts till tullen.
34. I övrigt ska, enligt artiklarna 144, 149 och 158 i tullkodexen, varor som hänförs till tillfällig lagring vid den tidpunkt varorna anmäls till tullen deklareras inom 90 dagar.( 28 ) Teoretiskt skulle dessa bestämmelser kunna tillåta att varor som anlänt till tullen vid olika tidpunkter, men inom denna frist, deklareras samtidigt. Jag anser emellertid att en sådan tolkning strider mot de processuella krav som gäller för ”standardtulldeklarationer”, i den mening som avses i artikel 162 i denna tullkodex. Enligt artikel 222 i genomförandeförordningen ska nämligen varje varupost deklareras i en separat tulldeklaration. Genom undantag från denna princip, får endast varor som ”ingår i en försändelse” grupperas, under förutsättning att de omfattas av ett och samma undernummer. Eftersom varorna i en försändelse anländer samtidigt till tullkontoret och ska uppvisas omedelbart,( 29 ) rör en grupperad tulldeklaration nödvändigtvis varor som uppvisats samtidigt.
35. Samma krav anges även i artikel 177.1 i tullkodexen. Denna tillåter, i förenklingssyfte, att upprätta tulldeklarationer för sådana varor som omfattas av olika undernummer i tulltaxan, som om de omfattades av ett enda tullnummer, under förutsättning att de tillhör ”en sändning”.
36. Principen om tullklarering av varor som uppvisats i tullen (samtidigt) kan säkerställa den ändamålsenliga verkan av tullmyndigheternas behörighet att, innan varorna frigörs, kontrollera att tulldeklarationerna är korrekta, bland annat genom att undersöka varorna och genom provtagning.( 30 )
37. Denna princip är även berättigad av att artikel 77.1 och 77.2 i tullkodexen anger att en tullskuld lagligen uppkommer i samband med att tulldeklarationen godtas och varorna hänförs till ett av tullförfarandena. Som framgår av artikel 56 i tullkodexen, är detta skuldbelopp beroende av de rättigheter som bland annat fastställs utifrån tullklassificeringen av varorna. Denna klassificering sker således vid tidpunkten för importen, på grundval av de uppgifter som tulldeklarationen innehåller. Deklarantens skyldighet att lämna korrekta uppgifter omfattar även bestämningen av vilket undernummer som är korrekt vid varans tullklassificering.( 31 ) Vidare ska tullklassificeringen, för att underlätta tullkontrollen och av rättssäkerhetsskäl, göras utifrån varornas objektiva kännetecken och egenskaper.( 32 )
38. Slutligen förefaller det följa av artikel 194.1 och 194.2 i tullkodexen att frigörande av varor, på grundval av tulldeklarationen, endast gäller varor som anmälts till tullen och är föremål för denna deklaration.
39. Dessa samlade överväganden gör det möjligt för mig att dra slutsatsen att tullförfarandet har skapats för tullklarering av varor som faktiskt uppvisats i tullen samtidigt. Således ska tullklassificeringen, inbegripet tillämpningen av den allmänna bestämmelsen 2 a i princip endast göras för dessa varor. Enligt min uppfattning gällde detta synsätt avseende tullförfarandet redan år 1974 när domen Osram( 33 ) meddelades.
3. Undantag från principen om tullklarering av uppvisade varor
40. Den princip som fastställts i punkt 39 i detta förslag till avgörande är således svårförenlig med möjligheten att klassificera och deklarera en komplett vara när endast vissa av de delar som den utgörs av har anlänt och anmälts till tullmyndigheten, även om de övriga delarna planeras anlända senare. Jag anser emellertid att tullkodexen inte utgör hinder för detta i alla situationer, vilket dess genomförandeförordning vittnar om.
41. Införsel av varor till unionens territorium genom delleveranser faller nämligen inte utanför tullförfarandet. Flera bestämmelser i genomförandeförordningen, nämligen artiklarna 96, 99, 105, 115 och 121, grundar sig uttryckligen på premissen att ett sådant importvillkor är tillåtet. De föreskriver en förenkling när det gäller att bevisa ursprunget avseende de importerade varor som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop, i den mening som avses i artikel 2 a, och som omfattas av avdelningarna XVI eller XVII, eller HS-numren 7308 eller 9406.
42. Jag drar av detta slutsatsen att det bör vara möjligt att i en tulldeklaration ange att de varor som de avser och som uppvisats i tullen omfattas av en serie försändelser som hör samman, vad gäller importen av dem till unionens territorium. Vidare ska deklaranten, i syfte att fastställa den tillämpliga tulltaxan, kunna beakta samtliga varor som importerats på detta sätt och, i förekommande fall, klassificera dem som en enda komplett vara, enligt den allmänna bestämmelsen 2 a.
43. Denna möjlighet utgör emellertid ett undantag från principen om deklaration av uppvisade varor, vilken, såsom anges ovan, underförstått avser tullförfarandena. Den ska således tolkas restriktivt.( 34 ) Jag anser att detta gäller i än högre grad då den inte uttryckligen föreskrivs i tullkodexen.
B. Huruvida den allmänna bestämmelsen 2 a är tillämplig på import i delleveranser
44. Det är mot bakgrund av resultatet av bedömningen av tullförfarandet som bestämmelserna om tullklassificering i KN och, följaktligen, den allmänna bestämmelsen 2 a ska tolkas.
45. I förevarande mål ska jag således fastställa tillämpningsområdet för denna bestämmelse, bland annat mot bakgrund av att den hänför till att varorna ”föreligger”. Jag föreslår, i detta syfte, att inledningsvis göra en bokstavstolkning av den allmänna bestämmelsen 2 a (1), följd av systematiska och teleologiska tolkningar av denna (2). Denna övning kommer att kompletteras av en bedömning av huruvida det finns konventionella begränsningar beträffande införlivandet av HS genom KN, som skulle utgöra hinder för en precisering, eller till och med ändring, av tillämpningsområdet för denna bestämmelse från unionslagstiftarens sida (3).
1. Bokstavningstolkning av den allmänna bestämmelsen 2 a
46. Enligt den allmänna bestämmelsen 2 a andra meningen, avser varje hänvisning till en vara även denna när den ”föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop”. I punkt 7 i domen Osram( 35 ) påpekade domstolen att det av lydelsen i denna bestämmelse framgår att den endast får tillämpas under förutsättning att de delar som ska sättas ihop har uppvisats samtidigt vid tullklareringen.( 36 )
47. När domstolen meddelade domen år 1974 skulle, i enlighet med förordning nr 1,( 37 ) förordningarna upprättas på de vid den tidpunkten sex officiella språken. Vid en jämförelse av, de då gällande, språkversionerna av den allmänna bestämmelsen 2 a andra stycket,( 38 ) kan det konstateras att den danska, den engelska och den nederländska språkversionen inte innehöll kravet på föreliggande . På danska och nederländska återfanns emellertid idén att varan ska framträda och på engelska rörde det sig om import . De övriga språkversionerna förefaller uttryckligen hänföra till anmälan av varan.( 39 )
48. I den KN som är tillämplig i tiden på förevarande mål, tycks de flesta språkversionerna av den allmänna bestämmelsen 2 a andra meningen innehålla ett mer eller mindre uttryckligt krav på uppvisande. Exempelvis används, numera, i den engelska språkversionen begreppet uppvisad vara. Den tyska och den finska språkversionen hänför till och med uttryckligen till uppvisande i tullen . Vidare rör det sig, om jag inte misstar mig, i den danska, den polska och den svenska språkversionen om varor som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop. Detta innebär enligt min uppfattning ett uppvisande av dessa varor. Den estniska språkversionen av denna bestämmelse avviker och hänför till omonterade varor, utan att nämna att de föreligger eller uppvisas. Under alla omständigheter finns det, beträffande skillnader i KN:s språkversioner, skäl för att i första hand utgå från den franska och den engelska språkversionen av KN, eftersom den har utarbetats på grundval av HS och endast den franska och den engelska språkversionen av HS är giltiga.( 40 )
49. Mot bakgrund av denna språkliga jämförelse, anser jag att lydelsen i den allmänna bestämmelsen 2 a andra meningen begränsar dess tillämpning till varor som har uppvisats i tullen. Däremot kan jag inte genom denna lydelse, som sådan, avgöra huruvida de delar som utgör en komplett vara måste uppvisas samtidigt .
50. Kravet på ett samtidigt uppvisande skulle visserligen kunna anses följa av principen om tullklarering av uppvisade varor, som anges i punkt 39 i detta förslag till avgörande. Jag anser emellertid inte att en sådan restriktiv tolkning av lydelsen i den allmänna bestämmelsen 2 a är nödvändig. I synnerhet skulle en sådan tolkning inte beakta den ekonomiska och juridiska verklighet som unionslagstiftaren utgått ifrån. Som följer av genomförandeförordningen,( 41 ) har unionslagstiftaren utgått från premissen att tullkodexen tillåter import av varor som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop i delleveranser.
51. Följaktligen krävs en systematisk och en teleologisk tolkning av den allmänna bestämmelsen 2 a, för att fastställa huruvida kravet på uppvisande kan anses vara uppfyllt när en vara passerar tullen i uppdelat skick.
2. Systematisk och teleologisk tolkning av den allmänna bestämmelsen 2 a
a) Systematisk tolkning
52. Det framgår av punkt 8 i domen Osram( 42 ) att den allmänna bestämmelsen 2 a år 1971( 43 ) infördes i den inledande delen till KN som föreskrevs i bilagan till förordning nr 950/68 i syfte att generalisera redan befintlig tolkningspraxis. Denna praxis grundade sig på flera särskilda anmärkningar till denna nomenklatur som innehöll variationer av nämnda bestämmelse, avseende import, i delar eller i isärtaget skick, av trävaror, maskiner, fordon, båtar och möbler.( 44 )
53. Bland dessa särskilda anmärkningar, preciserade de som avsåg maskiner att bestämmelserna om klassificering av maskiner som inkom i delar eller i isärtaget skick även var tillämpliga när de importerats i delleveranser.
54. Utvecklingen av KN, sedan det första genomförandet i gemenskapsrätten genom förordning nr 950/68 och fram till i dag, visar att det inte har skett någon generalisering av tillämpligheten av artikel 2 a, på import, i delsändningar, av alla varor som inkommer i delar eller i isärtaget skick. Tvärtom föreskrivs en sådan möjlighet enbart för vissa varor, nämligen maskiner som omfattas av avdelning XVI i KN och varor som omfattas av numren 8608, 8805, 8905 och 8907 i avdelning XVII i denna, vilket framgår av kompletterande anmärkning 3 i avdelning XVI respektive 2 i avdelning XVII i KN.( 45 ) Enligt dessa anmärkningar ska den allmänna bestämmelsen 2 a ”även” tillämpas på de varor som den avser, när dessa införs i delsändningar.
55. På motsvarande sätt föreskriver artiklarna 96, 99 och 115 i genomförandeförordningen ett sådant villkor för import av varor som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop endast när varorna omfattas av avdelningarna XVI eller XVII eller HS-numren 7308 eller 9406.
56. Jag anser att tolkningen att de kompletterande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN inte är avsedda att vara allmänt tillämpliga bland annat bekräftas av användningen av adverbet ”även”. Vidare medför dessa anmärkningar att en tillämpning av den allmänna bestämmelsen 2 a kräver att deklaranten har ”begärt” detta. Det förefaller således inte uteslutet att detta villkor kan ge denne en valmöjlighet, vilket ytterligare understryker att dessa anmärkningar utgör undantag.
57. Således anser jag att den allmänna bestämmelsen 2 a, i princip, endast är tillämplig på varor som uppvisas simultant, alltså samtidigt, med förbehåll för det begränsade undantag som föreskrivs för import av vissa varor i delsändningar.( 46 )
58. Denna begränsning av tillämpningsområdet för den allmänna bestämmelsen 2 a förefaller bekräftas av unionsorganens beteenden. Frågan om uppdelning av import i syfte att kringgå denna bestämmelse är känd sedan länge. År 1993 medförde införandet av en antidumpningsskatt på cyklar från Kina( 47 ) att importen av hela cyklar rasade, medan import av cykeldelar samtidigt ökade kraftigt. Kommissionens undersökning visade att vissa företag ”såg … till att de delar som var avsedda för samma monteringsföretag spreds på olika containrar, sändes vid olika tidpunkter och ibland lossades i olika hamnar”. Företagen kunde därigenom undvika att den allmänna bestämmelsen 2 a tillämpades.( 48 ) Som en reaktion på detta förfarande, utvidgade unionslagstiftaren antidumpningsskatten till att omfatta import av vissa cykeldelar. Däremot ändrade unionslagstiftaren inte KN.
59. Detta synsätt förefaller överensstämma med Europeiska unionens ståndpunkt på den internationella scenen. Enligt ett dokument från Världshandelsorganisationen (WTO), som upprättades år 2008 av en ”panel”, hävdade Europeiska gemenskaperna att det krav på att varorna ska uppvisas ”i detta skick”, vilket är ett uttryck som används i den franska språkversionen av den allmänna bestämmelsen 2 a, återspeglade ”tullklassificeringens grundläggande princip”, ”enligt vilken varorna ska klassificeras utifrån varans objektiva egenskaper vid tidpunkten för importen, det vill säga i det skick i vilket den importerats och uppvisats i tullen”. ”[D]etta begrepp avser inte och kan inte avse ’flera tidpunkter’ och ’flera platser’”.( 49 )
b) Teleologisk tolkning
60. Den systematiska tolkningen av den allmänna bestämmelse 2 a står i kontrast till de teleologiska argumenten vilka, enligt min uppfattning, skulle kunna tala för att dess tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta import av alla varor i delleveranser.
61. Inledningsvis, kan man nämligen hysa tvivel beträffande logiken i den begränsning av tillämpningsområdet för den allmänna bestämmelsen 2 a som avses i den kompletterande anmärkningen 3 i avdelning XVI och den kompletterande anmärkningen 2 i avdelning XVII i KN. Dessa anmärkningar är nämligen tillämpliga på en stor mängd varor av mycket varierande art och storlek.( 50 )
62. Vidare förefaller det inte vara uteslutet att en tillämpning av den allmänna bestämmelsen 2 a på successiv import av varor kan bidra till att tullklassificeringen fungerar väl. Denna grundar sig på en bedömning av varorna utifrån deras objektiva kännetecken och egenskaper, vilket inbegriper beaktandet av ändamålet med produkten, under förutsättning att det finns ett naturligt samband mellan ändamålet och produkten.( 51 ) Således förefaller det, bland annat när de successivt importerade varorna är delar som utgör en komplett vara, när de har beställts som beståndsdelar till en sådan vara och när de, redan från början, inte är avsedda att säljas individuellt utan att innan de saluförs på marknaden sammanfogas till en komplett vara, lämpligare att tillämpa den tulltaxa som föreskrivs för denna kompletta vara på dem. Jag anser att indikationer på detta exempelvis kan följa av de handlingar som tulldeklarationen åtföljs av, såsom försäljningsavtal och fakturor, liksom faktiska omständigheter, såsom att de importerade delarna motsvarar ett visst antal kompletta varor( 52 ) eller att importören har upphört med att importera kompletta varor.
63. Jag vill även understryka att import i delleveranser av en vara som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop kan resultera i olika, kommersiella eller andra, begränsningar. Dessa kan vara knutna till importörens olika transportmöjligheter, beroende på delarnas storlek eller mängd, eller produktionen av de delar som importeras, bland annat när de sker i flera fabriker, som är belägna nära hamn-, flygplats- eller väganläggningarna. Vidare kan en uppskjuten ankomst av en varas beståndsdelar bero på oförutsebara omständigheter, såsom krig, blockering av handelsvägar, strejker eller väderförhållanden.
64. Jag anser att dessa olika faktorer inte påverkar den importerade varans objektiva egenskaper. Däremot ska de, liksom domen X och Inspecteur van de Belastingdienst Douane( 53 ) visar, beaktas som objektiva omständigheter för att fastställa huruvida det, trots det successiva införandet av individuella delar på unionens tullområde, ska anses att deklaranten importerar en komplett vara som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop.
65. Slutligen följer, enligt min uppfattning, av punkt 26 i samma dom att tullklassificeringens objektiva karaktär innebär att det bör undvikas att importörerna själva, genom en relativt enkel manövrering, kan välja hur varorna i fråga ska tullklassificeras. Jag anser att denna motivering, som ledde domstolen till slutsatsen att den allmänna bestämmelsen 2 a var tillämplig för det fall flera olika tulldeklarationer lämnats in för varor som uppvisats samtidigt i delar som var avsedda att sättas ihop, även är relevant vid successiv import av delar som är avsedda att sammanfogas till en komplett vara.( 54 )
66. Trots att dessa teleologiska argument är tilltalande, anser jag inte att de kan kullkasta min slutsats i punkt 57 i detta förslag till avgörande. Resultatet av den systematiska tolkningen av denna bestämmelse är inte tvetydigt, utan vittnar, såvitt jag förstår, om lagstiftarens tydliga avsikt att begränsa tillämpningen av denna till import av varor i delleveranser i de hypotetiska situationer som uttryckligen beskrivs i de kompletterande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN.( 55 )
67. Mot denna bakgrund föreslår jag att tribunalen ska slå fast att den allmänna bestämmelsen 2 a inte är tillämplig på cykeldelar när dessa inte uppvisas samtidigt i tullen, utan importeras i delleveranser. Elcyklar och deras delar klassificeras nämligen under KN-numren 8711 och 8714. De omfattas således inte av de undantag som har fastställts i de kompletterande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN.
3. Konventionella begränsningar av ändringen av tillämpningsområdet för den allmänna bestämmelsen 2 a
68. Mot bakgrund av de teleologiska argument som skulle kunna tala för en utvidgning av tillämpningsområdet för den allmänna bestämmelsen 2 a, förefaller tolkningen av denna, såsom den framförts i punkterna 57 och 67 i detta förslag till avgörande, inte helt tillfredsställande. I synnerhet föreligger det en viss spänning mellan denna tolkning och nämnda argument, bland annat avseende den uppenbara inkonsekvensen i valet av de varor som omfattas av den kompletterande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN.
69. Eftersom lösningen på detta problem inte omfattas av domarens behörighet, ankommer det emellertid på unionslagstiftaren att besluta huruvida och, i förekommande fall, på vilket sätt detta ska avhjälpas. Det är i detta syfte som jag föreslår att det ska kontrolleras om det finns rättsliga skäl som skulle kunna hindra att denna lagstiftare omprövar frågan om huruvida den allmänna bestämmelsen 2 a är tillämplig på import av varor i delleveranser. Jag syftar, i synnerhet, på de konventionella begränsningar som följer av införlivandet av HS genom KN.
70. Jag anser, i detta hänseende, att begränsningen av tillämpligheten av den allmänna bestämmelsen 2 a på successiva importer av de varor som omfattas av kompletterande anmärkning 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN inte följer av de skyldigheter som föreskrivs i HS. Jag kan inte se att detta system skulle omfatta några bestämmelser eller anmärkningar som reglerar import i delleveranser.
71. Vidare innehåller, såsom framgår av punkt VIII i den förklarande anmärkningen till den allmänna bestämmelsen 2 a i HS, vissa avdelningar och vissa kapitel i HS exempel på fall i vilka denna bestämmelse är tillämplig. Dessa exempel, vilka saknar bindande rättslig verkan,( 56 ) innehåller inga indicier på att import av varor i delleveranser principiellt inte skulle omfattas av denna bestämmelse. Beträffande trävaror, är dess tillämpning visserligen villkorad av att ”de olika delarna uppvisas tillsammans”. De övriga exemplen har emellertid formulerats neutralt eller innehåller ingen indikation avseende uppvisandet av varorna. Vad specifikt gäller maskiner, gäller det uppvisande av dessa i delar som är avsedda att sättas ihop, utan vidare precisioner.( 57 )
72. Mot bakgrund av dessa övervägande, anser jag att även om en tillämpning av den allmänna bestämmelsen 2 a på import genom successiva försändelser helt enkelt inte förutsågs av författarna till HS, uteslöt de inte heller uttryckligen en sådan, utom eventuellt beträffande import av trävaror.
73. Denna bedömning bekräftas av ett beslut av HS-kommittén av november 1995 i vilket det fastställs att det står varje avtalsslutande stat( 58 ) fritt att reglera tillämpligheten av den allmänna bestämmelsen 2 a i HS på import av successiva försändelser.( 59 ) Jag drar av detta slutsatsen att unionslagstiftaren självständigt får avgöra om denna bestämmelse ska tillämpas för det fall de delar som en komplett artikel utgörs av har importerats i omgångar.
74. Enligt min uppfattning utgick Europeiska ekonomiska gemenskapens lagstiftare, vid införandet av kompletterande anmärkning 3 i Avdelning XVI i KN som finns i bilagan till förordning nr 950/68, genom antagandet av förordning nr 1/72, från premissen att den hade behörighet att inkludera import av varor i delleveranser i tillämpningsområdet för den allmänna bestämmelsen 2 a. Denna ändring av den nomenklatur som var i kraft vid den tidpunkten var nämligen inte bara motiverad av en ändring av Brysselkonventionen av den 15 december 1950,( 60 ) som var föregångare till HS, utan också av ekonomiska och praktiska skäl som anfördes av unionslagstiftaren. För övrigt behåller unionslagstiftaren än i dag, i KN, de kompletterande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII, medan HS inte innehåller några motsvarande anmärkningar.
75. Mot denna bakgrund anser jag att unionslagstiftaren har behörighet att ändra tillämpningsområdet för den allmänna bestämmelsen 2 a, vad gäller import av varor i delleveranser.
C. Bedömning, i andra hand, av huruvida den allmänna bestämmelsen 2 a är tillämplig på import i delleveranser
76. För det fall tribunalen avser dra slutsatsen att den allmänna bestämmelsen 2 a är tillämplig på all import i delleveranser, bör den fastställa på vilka villkor denna bestämmelse får tillämpas, eftersom tullkodexen inte innehåller några bestämmelser som föreskriver några sådana villkor.
77. Jag anser att indikationer kan utläsas, per analogi, av artiklarna 99.3 och 115 i genomförandeförordningen och, i synnerhet, av de kompletterande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN. Dessa bestämmelser föreskriver att det ankommer på deklaranten att vid tullmyndigheten begära tillstånd att importera varor som inkommer i delar eller i isärtaget skick i delsändningar. Vidare följer av dessa bestämmelser att dessa myndigheter ska bestämma villkoren för delsändningarna.
78. Mot bakgrund av dessa krav, kommer jag nedan att förmedla några tankar beträffande, dels tullmyndigheternas förfaranden avseende den allmänna bestämmelsen 2 a, vid import av varor i delleveranser (1), dels deklarantens skyldigheter (2). Vidare anser jag att det, till följd av diskussionerna vid förhandlingen, är lämpligt att behandla inverkan av ett eventuellt rättsmissbruk beträffande tillämpningen av denna bestämmelse (3).
1. Förfarandet för tillämpning av den allmänna bestämmelsen 2 a
79. Som jag redan har påpekat i punkt 77 i detta förslag till avgörande, anser jag att det är rimligt att, per analogi med artiklarna 99.3 och 115 i genomförandeförordningen och de förklarande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN, anse att det ankommer på tullmyndigheten att bestämma villkoren avseende förfarandet för tillämpning av den allmänna bestämmelsen 2 a på import av varor i delleveranser.
80. Däremot kan det inte stå de nationella myndigheterna fritt att själva fastställa de materiella villkoren för tillämpning av den allmänna bestämmelsen 2 a. Detta skulle annars riskera att importörerna inte behandlades lika vid tullklassificeringen av varorna. Av detta följer, mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkterna 62 och 64 i detta förslag till avgörande, att endast en varas objektiva egenskaper och de objektiva faktorer som har avgjort hur importen gått till får beaktas vid prövningen av huruvida denna bestämmelse är tillämplig.
81. Vad, för det första, gäller hur länge importerna i delleveranser pågår, anser jag inte att detta ska vara avgörande i sig. Varaktigheten kan emellertid ingå bland de objektiva faktorer som är relevanta för att bedöma huruvida den allmänna bestämmelsen 2 a är tillämplig, vilket bekräftas av den omständigheten, som anges i punkt 63 i detta förslag till avgörande, att den tid som förflyter mellan försändelserna kan bero på många olika omständigheter. Mot denna bakgrund, anser jag inte att det är möjligt att fastställa en tidpunkt efter vilken den allmänna bestämmelsen 2 a inte längre är tillämplig.
82. För fullständigheten skull, vill jag påpeka att det förefaller tvivelaktigt att, analogt, tillämpa de tidsfrister som gäller giltigheten för ursprungsbevis och som föreskrivs i artiklarna 99.2, 105.1, 121.1 och 121.4 i genomförandeförordningen. Karaktären av dessa bevis och kontrollen av deras berättigande kräver att de har en begränsad giltighet.( 61 ) Endast som undantag föreskrivs i artikel 121.5 i denna förordning en möjlighet att förlänga perioden för ursprungsintygets giltighet, vid import av varor som är avsedda att sättas ihop i delleveranser. Detta undantag vittnar om att en sådan import får ske under en period som överstiger den normala giltighetsperioden för ett ursprungsbevis.
83. För det andra, beträffande de förfarandebestämmelser som reglerar import i delleveranser av varor som är avsedda att sättas ihop, anser jag att det räcker att tullmyndigheterna upplyser deklaranten, som anger sig vilja genomföra en sådan import, om räckvidden av de informationsskyldigheter som åligger denne utöver tulldeklarationen.( 62 )
84. Slutligen anser jag, för det tredje, att den förstärkta kontrollskyldighet som föreskrivs i artikel 105.2 i genomförandeförordningen är direkt relevant i detta hänseende. Analogt, när en importör deklarerar en import av en vara i delleveranser, ankommer det på tullmyndigheterna att kontrollera att varje leverans faktiskt motsvarar de delar som krävs för att sammanfoga varan.
2. Deklarantens skyldigheter
85. Den kontrollskyldighet som nämns i punkt 84 i detta förslag till avgörande hör samman med deklarantens informationsskyldighet. Tullkodexen grundar sig nämligen på en princip om öppenhet. Den fokuserar inte på tullmyndigheternas kontroller utan på deklarantens skyldigheter. De bestämmelser som reglerar vilket tullförfarande varorna ska hänföras till ska således, i princip, tillämpas utifrån de uppgifter som angetts i tulldeklarationerna. Dessa kontrolleras inte systematiskt, vilket förutsätter att deklaranten lämnar korrekta och fullständiga uppgifter till tullmyndigheterna. Domstolen har i detta sammanhang påpekat att det ankommer på deklaranten att själv fastställa vilket undernummer i KN som är tillämpligt på de varor som vederbörande deklarerar.( 63 )
86. Då de kompletterande anmärkningarna 3 i avdelning XVI och 2 i avdelning XVII i KN föreskriver att den allmänna bestämmelsen 2 a ska tillämpas på deklarantens begäran, förefaller de visserligen ge denne en valmöjlighet. För det fall import av en vara som inkommer i delar eller i isärtaget skick i delleveranser omfattas av denna bestämmelse, ska tillämpningen av den emellertid ske på grundval av objektiva omständigheter och kan inte grunda sig på ett val.( 64 ) I förekommande fall, ska en deklarant, enligt sin informationsplikt, från och med den första leveransen och vid tidpunkten på varje därefter följande leverans, i sina tulldeklarationer ange att denne importerar varorna i delleveranser.( 65 ) Deklaranten ska vidare tullklassificera varorna enligt den allmänna bestämmelsen 2 a.
87. Med detta förbehåll illustrerar emellertid den kompletterande anmärkningen 2 i avdelning XVI i KN att informationspliktens räckvidd går utöver tulldeklarationen. Således kan deklaranten var skyldig att, för de varor som inkommer i delar eller i isärtaget skick, lämna ”en plan för hopmonteringen och en innehållsförteckning för de olika försändelserna”. Detta krav förefaller särskilt relevant för import av varor i delleveranser. Dels skulle en sådan plan göra det möjligt att identifiera de delar som är nödvändiga för att sammanfoga den kompletta varan, dels skulle innehållsförteckningen av försändelserna garantera att tullmyndigheterna får en fullständig bild av importen. Vidare anser jag att dessa upplysningar skulle vara användbara vad gäller skyldigheten till en förstärkt kontroll, som nämns i punkt 84 i detta förslag till avgörande.
3. Beaktande av rättsmissbruk
88. Vid förhandlingen tog parterna i tvisten vid den nationella domstolen och de övriga berörda parterna upp frågan om beaktandet av ett eventuellt föreliggande rättsmissbruk. Europeiska åklagarmyndigheten slog, i detta sammanhang, fast att förbudet mot sådant rättsmissbruk ska vägleda tolkningen av den allmänna bestämmelsen 2 a.
89. Det ska, i detta hänseende, erinras om att rättsmissbruk enligt fast rättspraxis är ett juridiskt begrepp, som härrör från principen om förbud mot förfarandemissbruk, vilken syftar till att hindra rättssubjekt från att göra gällande en förmån enligt unionsrätten när de objektiva villkor som uppställs för att få den sökta förmånen inte är uppfyllda i verkligheten. För att denna verklighet ska kunna konstateras ska en objektiv och en subjektiv omständighet föreligga. Den förstnämnda innebär att det ska visas att, även om de villkor som föreskrivs i unionsrätten formellt är uppfyllda, har det syfte som eftersträvas med dessa unionsrättsliga bestämmelser inte uppnåtts.( 66 )
90. Som generaladvokaten Mengozzi har påpekat, visar denna rättspraxis att en rättighet inte kan missbrukas om den inte dessförinnan har erkänts. Således kan förbudet mot rättsmissbruk inte betraktas som en princip som avgränsar tillämpningsområdet för unionsrättens bestämmelser.( 67 ) Enligt min uppfattning följer därav att detta förbud inte gör det möjligt att lägga till rättsliga villkor till en rättslig bestämmelse, eller att utvidga dess tillämpningsområde contra legem . Däremot skulle, med förbehåll för dessa begränsningar, möjligheten att kringgå en norm genom förfarandemissbruk kunna beaktas i syfte att finna en tolkning som kan bevara dess ändamålsenliga verkan, såsom domstolen gjorde i sin dom X och Inspecteur van de Belastingdienst Douane.( 68 )
91. Vad specifikt avser den allmänna bestämmelsen 2 a, under förutsättning att den är tillämplig på import av en vara i delleveranser, förefaller förekomsten av bedrägliga förfaranden eller missbruksförfaranden som har till syfte att kringgå den vara en omständighet som är relevant för hur den ska tillämpas. Ett sådant förfarande tycks nämligen vara en av de objektiva faktorer som kan beaktas för att fastställa huruvida det ska anses att deklaranten, genom att successivt införa delar till unionens tullområde, importerar en komplett vara, i delar som är avsedda att sättas ihop.( 69 )
VI. Förslag till avgörande
92. Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att följande svar ska lämnas till Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien):
Den allmänna bestämmelsen 2 a i de allmänna bestämmelserna för tolkning av Kombinerade nomenklaturen som anges i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1602 av den 11 oktober 2018,
ska tolkas så,
att den inte är tillämplig på import av delar till en elcykel, som omfattas av undernummer till nummer 8714 i Kombinerade nomenklaturen och som är avsedda att, efter att ha övergått till fri omsättning, sättas ihop till en elcykel, som omfattas av undernummer till nummer 8711 i Kombinerade nomenklaturen, när dessa delar inte uppvisas samtidigt i tullen, utan importeras successivt i delsändningar.
José Martín y Pérez de Nanclares
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juni 2026.
Underskrifter
1 Originalspråk: franska.
2 Nicolet, C., ”Le Monumentum Ephesenum et la délimitation du portorium d’Asie”, i Mélanges de l’École française de Rome. Antiquité , band 105, nr 2, 1993, sidorna 929–959 (s. 946). Se även Zamora Manzano, J. L:s verk Algunos aspectos sobre el régimen fiscal aduanero en Derecho romano: reglamentación jurídica del portorium , control de mercancías y comiso por fraude fiscal , Dykinson, Madrid, 2009.
3 Se Nicolet, C., ”Le monumentum Ephesenum et les dîmes d’Asie”, Bulletin de Correspondance Hellénique , 1991, nr 115–1, sidorna 465–480 (sidorna 465, 478–480), och Marek, C., ”Stadt, Bund und Reich in der Zollorganisation des kaiserzeitlichen Lykien. Eine neue Interpretation der Zollinschrift von Kaunos”, i Hans-Ulrich Wiemer (red), Staatlichkeit und politisches Handeln in der römischen Kaiserzeit , De Gruyter, 2006, sidorna 107–121 (sidorna 108 och 110).
4 Se bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 13, s. 22).
5 Dom av den 8 maj 1974, Osram (183/73, EU:C:1974:50, punkt 7).
6 United Nations Treaty Series , volym 1503, s. 4, nr 25910 (1988). Denna konvention godkändes på Europeiska ekonomiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 87/369/EEG av den 7 april 1987 (EGT L 198, 1987. s.1; svensk specialutgåva, område 11, volym 12 s. 3).
7 Europeiska kommissionens genomförandeordning av den 11 oktober 2018 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EUT L 273, 2018, s. 1).
8 EUT C 119, 2019, s. 1.
9 Europaparlamentets och rådets förordning av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1).
10 Kommissionens genomförandeförordning av den 24 november 2015 om närmare regler för genomförande av vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 343, 2015, s. 558), i ändrad lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/604 av den 18 april 2018 (EUT L 101, 2018, s. 22) (nedan kallad genomförandeförordningen).
11 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1012 av den 17 juli 2018 om införande av en provisorisk antidumpningstull på import av elcyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina och om ändring av genomförandeförordning (EU) 2018/671 (EUT L 181, 2018, s. 7).
12 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/73 av den 17 januari 2019 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av elcyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 16, 2019, s. 108) och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/72 av den 17 januari 2019 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av elcyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 16, 2019, s. 5).
13 Dom av den 27 april 2023 (C‑107/22, EU:C:2023:346).
14 Dom av den 8 maj 1974 (183/73, EU:C:1974:50).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2023, X och Inspecteur van de Belastingdienst Douane (C‑107/22, EU:C:2023:346, punkterna 24–26).
16 Att avsteg från rättspraxis och i synnerhet fast sådan endast får göras undantagsvis underströks av generaladvokaten Hogan i punkt 57 i hans förslag till avgörande i målet Gtflix Tv (C‑251/20, EU:C:2021:745), i vilken han angav att ”sådana avsteg från tidigare rättspraxis inte får göras utan tungt vägande skäl och måste begränsas till vad som är strikt nödvändigt”.
17 Se artikel 56.1 och 56.2 i tullkodexen.
18 Dom av den 8 maj 1974 (183/73, EU:C:1974:50, punkt 7).
19 Se dom av den 16 juni 1994, Develop Dr. Eisbein (C‑35/93, EU:C:1994:252, punkt 19), och dom av den 27 april 2023, X och Inspecteur van de Belastingdienst Douane (C‑107/22, EU:C:2023:346, punkt 22).
20 Begreppet delleveranser avser successiva importer av delar av en vara som, av olika skäl inte transporteras tillsammans. Detta begrepp kan särskiljas från import av delar genom flera försändelser inför en industriell sammanfogning (se WTO: ”China – Measures Affecting Imports of Automobile Parts”, Panel report (18 juli 2008), WT/DS339/R, WT/DS340/R och WT/DS342/R, sidorna 306–310 punkterna 7.434–7.439). Det är dock inte säkert att en sådan åtskillnad är nödvändig eller berättigad. Vad mitt förslag till avgörande beträffar, anser jag inte att någon sådan åtskillnad är nödvändig, eftersom de flesta överväganden avseende den första situationen är än mer tillämpliga på den andra. Det är emellertid inte uteslutet att de importer som är aktuella i det nationella målet i stället för att klassificeras som import i delleveranser ska klassificeras som import genom flera försändelser.
21 Dom av den 8 maj 1974 (183/73, EU:C:1974:50).
22 Rådets direktiv av den 30 juli 1968 om tillnärmning av lagar och andra författningar om förtullning av varor som anländer till gemenskapens tullområde och om tillfällig förvaring av dessa varor (EGT L 194, 1968, s. 13).
23 Rådets förordning (EEG) nr 4151/88 av den 21 december 1988 om fastställande av tillämpliga bestämmelser på varor som förts in till gemenskapens tullområde (EGT L 367, 1988, s. 1).
24 Denna definition återgavs senare i tullkodexen.
25 Dom av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl. (C‑195/03, EU:C:2005:131, punkt 27).
26 Med förbehåll för artikel 171 i tullkodexen.
27 Kontrollen under tullförfarandet, det vill säga före frigörande av varorna, ska skiljas från kontroller efter frigörande (artikel 48 i tullkodexen).
28 Ingivandet av tulldeklarationen utgör den tidpunkt då varornas hänförande till ett tullförfarande inleds. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2013, Codirex Expeditie (C‑542/11, EU:C:2013:429, punkt 35 och följande punkter).
29 Se punkterna 30 och 31 i detta förslag till avgörande.
30 Se artikel 188 i tullkodexen och, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2011, DP grup (C‑138/10, EU:C:2011:587, punkt 39).
31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 maj 1989, Top Hit Holzvertrieb/kommissionen (378/87, EU:C:1989:209, punkt 26), och dom av den 15 september 2011, DP grup (C‑138/10, EU:C:2011:587, punkterna 34 och 40).
32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 1983, Dinter (175/82, EU:C:1983:86, punkt 10), dom av den 6 februari 2014, Humeau Beaupréau (C‑2/13, EU:C:2014:48, punkt 45), och dom av den 10 mars 2016, VAD och van Aert (C‑499/14, EU:C:2016:155, punkterna 40 och 41).
33 Dom av den 8 maj 1974 (183/73, EU:C:1974:50). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Capotorti IMCO (165/78, EU:C:1979:82, punkt 3), i vilket han hänför till undersökning av delarna ”när de importeras” vad gäller ”deras kapacitet att sammanfogas för att utgöra en färdig produkt”.
34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 2013, kommissionen/Spanien (C‑360/11, EU:C:2013:17, punkt 18), och dom av den 12 maj 2021, Hauptzollamt B (Kaviar av störarter) (C‑87/20, EU:C:2021:382, punkt 43).
35 Dom av den 8 maj 1974 (183/73, EU:C:1974:50).
36 Det framgår inte av den domen huruvida domstolen gjort en språklig jämförelse och, i förekommande fall, om den grundat sig på de grundande medlemsstaternas fyra officiella språk (se rådets förordning (EEG) nr 1/72 av den 20 december 1971, om ändring av förordning (EEG) nr 950/68 om Gemensamma tulltaxan (EGT L 1, 1972, s. 1)) eller på de sex officiella språk som var representerade efter utvidgningen 1973 (se rådets förordning (EEG) nr 1/73 av den 19 december 1972, om ändring av förordning (EEG) nr 950/68 om Gemensamma tulltaxan (EGT L 1, 1973, s. 1)).
37 Rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 14).
38 Se förordning nr 1/73.
39 I den tyska språkversionen användes ett generiskt begrepp från tullrätten, nämligen ”Gestellung”, som betyder ”anmälan till tullen av varors ankomst”.
40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 1997, Knubben Spedition (C‑143/96, EU:C:1997:597, punkt 15), och dom av den 1 augusti 2025, Keesing Deutschland (C‑375/24, EU:C:2025:624, punkt 47).
41 Se punkterna 41–43 i detta förslag till avgörande.
42 Dom av den 8 maj 1974 (183/73, EU:C:1974:50).
43 Se artikel 1 i förordning nr 1/72, genom vilken bilagan till rådets förordning (EEG) nr 950/68 av den 28 juni 1968 om den Gemensamma tulltaxan (EGT L 172, 1968, s. 1), ändrades.
44 Se anmärkning nr 4 i avdelning XVI och nr 6 i avdelning XVII i bilagan till förordning nr 950/68, samt anmärkning nr 2 i avdelning IX, kapitel 44, anmärkning i kapitel 89, som ingår i avdelning XVII, och anmärkning nr 3 i kapitel 94 i avdelning XX i samma bilaga.
45 Dessa anmärkningar utgör giltiga tolkningsdata för KN. De ska särskiljas från de förklarande anmärkningarna som inte är rättsligt bindande. Se dom av den 17 februari 2016, Salutas Pharma (C‑124/15, EU:C:2016:87, punkterna 30 och 31).
46 Se fotnot 20 i detta förslag till avgörande.
47 Rådets förordning (EEG) nr 2474/93 av den 8 september 1993 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import till gemenskapen av cyklar som har sitt ursprung i Kina och slutgiltigt uttag av preliminär antidumpningstull (EGT L 228, 1993, s. 1).
48 Se, bland annat, skälen 10–12 i rådets förordning (EG) nr 71/97 av den 10 januari 1997 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som införs genom rådets förordning (EEG) nr 2474/93 på cyklar som har sitt ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av vissa cykeldelar från Folkrepubliken Kina, samt om uttag av den utvidgade tullen på sådan import som registrerats enligt förordning (EG) nr 703/96 (EGT L 16, 1997, s. 55) och förklaringarna i Driessen, B, ”New Battle Lines in the Anti-Dumping War – Recent Movements on the European Front”, Journal of World Trade , 1997, nr 31-3, sidorna 135–157 (sidorna 147–151).
49 Se WTO: ”China – Measures Affecting Imports of Automobile Parts”, Panelens rapporter (18 juli 2008), WT/DS339/R, WT/DS340/R och WT/DS342/R, sidorna 294 och 295, punkterna 7.398–7.400, för gemenskapernas ståndpunkt samt s. 299 och s. 300, punkterna 7.412–7.415, för panelens ståndpunkt, vilken i huvudsak återger samma ståndpunkt.
50 Bland maskinerna i avdelning XVI i KN anges, exempelvis kärnreaktorer och elektriska transformatorer, men även bordsfläktar och galvaniska batterier. Beträffande numren 8608, 8805, 8905 och 8907 i avdelning XVII i KN, omfattar dessa exempelvis flytande eller nedsänkbara borrningsplattformar, samt bojar och sjömärken. Se även kritiken i Berr, C.J., ”Droit douanier – Étude”, La Semaine Juridique. Édition Entreprise , 1994, nr 40-390, sidorna 459–464 (s. 463).
51 Dom av den 28 april 2016, Oniors Bio (C‑233/15, EU:C:2016:305, punkterna 32 och 33). Det naturliga sambandet mellan delarna ska särskiljas från deras faktiska användning vilken inte är relevant (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 1986, Kleiderwerke Lampe, 222/85, EU:C:1986:314, punkt 15). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Capotorti i målet IMCO (165/78, EU:C:1979:82, punkt 3) som nämns i fotnot 33 i detta förslag till avgörande.
52 För ett liknande resonemang, det följer av punkt VII i den förklarande anmärkningen till den allmänna bestämmelsen 2 a i HS att en tillämpning av denna bestämmelse på de delar som ska sammanfogas till en färdig artikel inte påverkas av import av övertaliga delar till en icke hopsatt vara. Dessa delar har behandlats enligt ett eget förfarande, vilket betyder att de ska klassificeras för sig. Se, också för ett liknande resonemang, dom av den 29 maj 1979, IMCO (165/78, EU:C:1979:133, punkt 10).
53 Dom av den 27 april 2023 (C‑107/22, EU:C:2023:346, punkterna 28, 29 och 34).
54 Att det, i punkt 26 i domen X och Inspecteur van de Belastingdienst Douane (C‑107/22, EU:C:2023:346), anges att manövreringen skulle vara ”relativt enkel” förefaller inte vara avgörande. Denna formulering tycks bero på att domstolen, per analogi, överförde överväganden från domen av den 10 mars 2016, VAD och van Aert (C‑499/14, EU:C:2016:155), avseende kriterier som gör det möjligt att fastställa att flera varor ingår i en sats i den mening som avses i bestämmelse 3 b i de allmänna bestämmelserna i KN.
55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2020, Entoma (C‑526/19, EU:C:2020:769, punkterna 41–43), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi Helmut Müller (C‑451/08, EU:C:2009:710, punkt 39).
56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2026, Heineken România (T‑691/24, EU:T:2026:166, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
57 Se förklarande anmärkningar till kapitel 44 i avdelning IX till avdelningarna XVI och XVII i HS.
58 Se fotnot 6 i detta förslag till avgörande. Konventionen genom vilken HS infördes godkändes på Europeiska ekonomiska gemenskapens vägnar.
59 Se punkt 10 i beslut av kommittén för HS av november 1995, som finns i bilaga I J/7 i dokument 39.600 E (sidorna 139–140), som upprättades vid 16:e sammanträdet för HS den 17 november 1995. Begreppet stat förefaller avse de avtalsslutande parterna i Harmoniserade systemet och omfattar således Europeiska unionen.
60 Brysselkonventionen om nomenklaturen för klassificering av varor i tulltaxor, United Nations Treaty Series , volym 347, s. 127.
61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 oktober 2025, Compañía de Distribución Integral Logista (C‑348/24, EU:C:2025:845, punkt 56).
62 Beträffande deklarationsskyldigheten, se punkt 86 i detta förslag till avgörande.
63 Se, analogt, dom av den 15 september 2011, DP grup (C‑138/10, EU:C:2011:587, punkterna 37, 38 och 40).
64 Se punkterna 56 och 80 i detta förslag till avgörande.
65 Se, analogt, den förklarande anmärkningen till kompletterande anmärkning 3 i avdelning XVI i KN.
66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, SICES m.fl. (C‑155/13, EU:C:2014:145, punkterna 29–33), och dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. (C‑251/16, EU:C:2017:881, punkterna 30–32).
67 Förslag till avgörande Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet (C‑83/13, EU:C:2014:201, punkterna 69 och 70).
68 Dom av den 27 april 2023 (C‑107/22, EU:C:2023:346, punkterna 24–27).
69 Se punkterna 62–64 och 80 i detta förslag till avgörande.