Domstolens dom (nionde avdelningen) den 19 juni 2025

I mål C‑396/24 [Lubreczlik], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Kraków, Polen) genom beslut av den 22 april 2024, som inkom till domstolen den 6 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Jääskinen samt domarna A. Arabadjiev och R. Frendo (referent), generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: PU och QS, genom P. Dagiel, radca prawny, mBank SA, genom A. Cudna-Wagner, radca prawny, och B. Miąskiewicz, adwokat, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och M. Owsiany-Hornung, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Civillagen

Civilprocesslagen

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

Den tredje frågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i två mål mellan, å ena sidan, mBank SA och, å andra sidan, BL och CY, respektive mellan, å ena sidan, PU och QS, och, å andra sidan, mBank, angående krav på återbetalning av belopp som erlagts för att fullgöra låneavtal som förklarats ogiltiga på grund av att de innehållit oskäliga villkor.

3 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

4 I artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

5 Det framgår av artikel 58 § 1 i Ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U., 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), att en rättshandling som strider mot eller syftar till att kringgå lagen är ogiltig, såvida inte annat föreskrivs i en relevant bestämmelse, såsom att de ogiltiga bestämmelserna i rättshandlingen ska ersättas av relevanta lagbestämmelser.

6 Enligt artikel 3851 § 1 första meningen i civillagen är villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen.

7 I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

8 I artikel 410 i civillagen föreskrivs följande:

9 I artikel 498 i civillagen föreskrivs följande:

10 I artikel 499 i civillagen föreskrivs följande:

11 Artikel 98 i Ustawa Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U., 2023, position 1550), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), har följande lydelse:

12 I artikel 102 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

13 I artikel 2031 §§ 2 och 3 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

14 I artikel 320 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

15 I artikel 333 § 1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

16 I artikel 334 § 1 och § 2 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

17 I artikel 335 § 1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

18 De två nationella målen, som har förenats av Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Krakow, Polen), som är den hänskjutande domstolen, har sitt ursprung i två avtal om hypotekslån som ingåtts av konsumenter, det första av BL och CY och det andra av PU och QS.

19 Vad gäller det första målet har den hänskjutande domstolen angett att BRE Bank SA, som efterträddes av mBank, år 2007 ingick ett avtal om hypotekslån med BL och CY. Lånet var indexerat mot kursen för schweiziska franc och avsåg ett belopp på 493770,02 polska zloty (PLN) (cirka 115500 euro). BL och CY återbetalade sammanlagt 1052843,95 PLN (cirka 247054 euro) och gjorde år 2016 en förtida återbetalning av lånet. I november 2020 väckte de talan vid nämnda domstol och yrkade att mBank skulle betala ett belopp på 571740,41 PLN (cirka 133700 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med den dag då talan väcktes fram till betalningsdagen. De gjorde bland annat gällande att villkoren avseende de i avtalet angivna väsentliga prestationerna var rättsstridiga.

20 Genom dom av den 16 maj 2022 förpliktade den hänskjutande domstolen mBank att betala det yrkade beloppet jämte lagstadgad dröjsmålsränta till BL och CY.

21 Därefter väckte mBank talan vid den hänskjutande domstolen i syfte att lösa tvistefrågor som uppkommit i samband med invändningen om att avtalet var ogiltigt och som inte hade kunnat lösas inom ramen för det förfarande som inletts av BL och CY. mBank yrkade att BL och CY skulle förpliktas att till mBank betala ett belopp på 493770,02 PLN (cirka 115500 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta.

22 I det andra målet väckte PU och QS, i december 2023, talan vid den hänskjutande domstolen mot mBank och yrkade att det skulle fastställas att vissa villkor i avtalet om hypotekslån, indexerat mot kursen för schweiziska franc, var oskäliga och att avtalet skulle ogiltigförklaras, samt att de belopp som betalats enligt avtalet följaktligen skulle återbetalas, det vill säga 362801,12 PLN (cirka 84880 euro) och 65,91 schweiziska franc (CHF) (cirka 70 euro). mBank yrkade att talan skulle ogillas med motiveringen att avtalet var giltigt. mBank väckte genkäromål och yrkade att klagandena i det nationella målet skulle förpliktas att till mBank betala 360000,03 PLN (cirka 84270 euro), det vill säga det beviljade lånebeloppet jämte lagstadgad dröjsmålsränta.

23 PU och QS yrkade att genkäromålet skulle ogillas och gjorde gällande en invändning som grundade sig på att de framställt en kvittningsförklaring till mBank, en invändning som senare återkallades av deras ombud.

24 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur återbetalningen av de prestationer som parterna har tillhandahållit ska ske för det fall ett låneavtal förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga villkor.

25 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende angett att de betalningar som gjorts för att fullgöra ett kreditavtal, oavsett om de gjorts av låntagarna eller finansinstitutet, enligt polsk rätt, när avtalet förklaras ogiltigt, utgör felaktiga betalningar i den mening som avses i artikel 410 § 2 i civillagen, vilka ska återbetalas enligt artikel 410 § 1 jämförd med artikel 405 i civillagen.

26 Vidare följer det av praxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), som sedan år 2021 grundar sig på teorin om två anspråk, att både konsumenten och kreditgivaren har en separat och oberoende rätt till återbetalning av de penningbelopp som betalats i enlighet med detta avtal. Var och en av parterna kan således kräva full återbetalning av de utbetalade beloppen, oavsett om parten fortfarande är skyldig den andra parten något och oavsett storleken på den egna skulden.

27 Detta synsätt medför en skyldighet för konsumenten att återbetala hela kreditbeloppet, oavsett storleken på de återbetalningar som redan har gjorts, även när konsumenten har återbetalat hela det nominella kreditbeloppet eller till och med har gjort betalningar som överstiger detta belopp. Av detta följer att en tillämpning av teorin om två anspråk i praktiken leder till en situation där en konsument som önskar göra gällande det skydd som garanteras genom direktiv 93/13 måste förvänta sig att näringsidkaren kräver att konsumenten ska återbetala samtliga belopp som erlagts i enlighet med det ogiltiga avtalet. Om konsumenten inte fullgör sina skyldigheter frivilligt kan näringsidkaren dessutom väcka talan vid domstol för att tvinga konsumenten att betala dessa belopp, jämte ränta, och se till att konsumenten förpliktas att betala rättegångskostnaderna, vilka kan vara betydande och innebära en stor börda för genomsnittskonsumenten.

28 Den hänskjutande domstolen har tillagt att frågan om ömsesidig återbetalning av de prestationer som fullgjorts av parterna enligt ett kreditavtal som förklarats vara ogiltigt kan lösas genom att det inges en giltig kvittningsförklaring i enlighet med artikel 499 i civillagen, vilken kan göra det möjligt att ogiltigförklara de ömsesidiga fordringarna med ett belopp motsvarande den lägsta fordran och i förekommande fall leda till att förpliktelsen upphör att gälla. Ingivandet av en sådan förklaring eller framställandet av en invändning om kvittning i ett domstolsförfarande omfattas emellertid av komplicerade processuella villkor som enligt nämnda domstol kan missgynna konsumenten.

29 Om konsumenten inte hinner göra gällande kvittningen i sitt svaromål, kan möjligheten att erhålla återbetalning av de belopp som betalats till banken i praktiken leda till ett flertal förfaranden och således leda till ytterligare kostnader för konsumenten.

30 I detta sammanhang anser den hänskjutande domstolen att den nationella rättspraxis som grundar sig på teorin om två anspråk strider mot artikel 7.1 i direktiv 93/13, eftersom denna bestämmelse utgör hinder för att konsumenten är skyldig att återbetala lånet, utan att det vid fastställandet av återbetalningsskyldighetens omfattning tas hänsyn till de betalningar som konsumenten har gjort i enlighet med det ogiltiga avtalet och, i synnerhet, till den omständigheten att konsumenten har kunnat återbetala lånebeloppet. Enligt den hänskjutande domstolen missgynnar denna situation konsumenten, särskilt som låneavtalets ogiltighet kan leda till att det utestående lånebeloppet omedelbart förfaller till betalning med ett belopp som riskerar att överskrida konsumentens ekonomiska resurser. Under sådana omständigheter avskräcks näringsidkaren inte från att införa oskäliga villkor i sina avtal.

31 För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att det i artikel 333 § 1 led 2 i civilprocesslagen föreskrivs att domstolarna är skyldiga att förordna om omedelbar verkställighet av deras domar för det fall de bifaller ett anspråk som svaranden har medgett.

32 Enligt den hänskjutande domstolen är konsumenten – i och med att näringsidkarens anspråk, för det fall avtalet är ogiltigt, vanligtvis är välgrundat och konsumenten är fullt medveten om detta – benägen att medge anspråket på grund av de processuella fördelar detta medför för konsumenten. Det medför nämligen att målet kan handläggas som ett särskilt motiverat fall i den mening som avses i artikel 102 i civilprocesslagen, vilket gör det möjligt för domstolen att förplikta konsumenten att ersätta den vinnande näringsidkarens rättegångskostnader endast delvis eller inte alls. Ett sådant medgivande medför emellertid en skyldighet för konsumenten att återbetala hela det erhållna lånebeloppet och ger kreditgivaren möjlighet att omedelbart låta verkställa beslutet om återbetalning. En sådan situation kan inte nödvändigtvis förhindras genom tillämpning av olika bestämmelser i civilprocesslagen om möjlighet att besluta om avbetalning eller att göra domens omedelbara verkställbarhet beroende av att säkerhet ställs, eftersom tillämpningen av dessa möjligheter överlämnas till domstolens skönsmässiga bedömning.

33 Den hänskjutande domstolen har angett att denna situation är till nackdel för konsumenten som utsätts för en mycket hög ekonomisk risk, inbegripet risken att förlora kontrollen över de av sina tillgångar som har utmätts inom ramen för ett verkställighetsförfarande, även om konsumenten redan helt eller till stor del har återbetalat lånet. Konsumenten kan följaktligen avskräckas från att göra gällande att avtalsvillkor är oskäliga och från att göra gällande de rättigheter som föreskrivs i direktiv 93/13.

34 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Kraków) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

35 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en näringsidkare – när ett låneavtal förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller ett villkor som befunnits vara oskäligt – har rätt att kräva att konsumenten ska återbetala hela det nominella beloppet av det beviljade lånet, oberoende av storleken på de återbetalningar som konsumenten har gjort enligt avtalet och oavsett vilket belopp som återstår att betala.

36 Domstolen erinrar inledningsvis om att medlemsstaterna, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten.

37 Även om direktiv 93/13 syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, förordar det inte några enhetliga lösningar när det gäller följderna av att ett avtalsvillkor befunnits vara oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl.(Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

38 Följderna av att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument befinns vara oskäligt ska uppfylla två syften. För det första ska den nationella domstolen se till att återställa den jämvikt mellan parterna som skulle ha äventyrats om ett oskäligt villkor tillämpades gentemot konsumenten. För det andra ska det säkerställas att näringsidkaren avskräcks från att införa sådana villkor i de avtal som denne erbjuder konsumenterna (dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 38).

39 Om avtalet inte kan bestå efter det att de oskäliga villkoren har ogiltigförklarats, det skulle få särskilt negativa konsekvenser för konsumenten om avtalet upphävs och det inte finns någon utfyllnadsregel i nationell rätt som kan ersätta de avtalsvillkoren, ska den nationella domstolen med fullt beaktande av nationell rätt vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenten från de särskilt negativa konsekvenser som ett upphävande av låneavtalet skulle kunna medföra (dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 45).

40 I förevarande fall får en domstols fastställelse av att ett låneavtal är ogiltigt på grund av att det innehåller ett oskäligt villkor, enligt polsk rätt, till följd att de betalningar som har gjorts för att fullgöra avtalet, oavsett om de gjorts av låntagarna eller av finansinstitutet, utgör felaktiga betalningar i den mening som avses i artikel 410 § 2 i civillagen, vilka ska återbetalas enligt artikel 410 § 1 jämförd med artikel 405 i civillagen.

41 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av praxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), som det hänvisas till i punkterna 26 och 27 ovan och som grundar sig på teorin om två anspråk, att varje part i ett sådant avtal, som till följd av att avtalet förklarats vara ogiltigt samtidigt felaktigt har gjort både vinst och förlust, kan kräva återbetalning av hela det belopp som betalats ut i enlighet med det ogiltiga avtalet, oavsett storleken på de återbetalningar som gjorts och det utestående lånebeloppet. Enligt den polska regeringen har denna rättspraxis ersatt en annan rättspraxis som tillämpats av majoriteten av de polska domstolarna och som, efter fastställandet av parternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter enligt det ogiltigförklarade låneavtalet, gjorde det möjligt att beakta en enda fordran till förmån för den part som gjort den största betalningen i enlighet med detta avtal.

42 Domstolen erinrar i detta hänseende om att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att direktiv 93/13 ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Getin Noble Bank (Uppskov med verkställigheten av ett låneavtal), C‑287/22, EU:C:2023:491, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

43 Kravet på direktivskonform tolkning innefattar även en skyldighet för de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte. En nationell domstol kan därför inte slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen i fast rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (dom av den 15 juni 2023, Getin Noble Bank (Uppskov med verkställigheten av ett låneavtal), C‑287/22, EU:C:2023:491, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

44 Mot denna bakgrund ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en näringsidkare – när ett låneavtal förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller ett villkor som befunnits vara oskäligt – har rätt att kräva att konsumenten ska återbetala hela det nominella beloppet av det beviljade lånet, oberoende av storleken på de återbetalningar som konsumenten har gjort enligt avtalet och oavsett vilket belopp som återstår att betala.

45 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol som prövar ett yrkande från en näringsidkare om återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med ett låneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller ett oskäligt villkor, för det fall konsumenten medger yrkandet, är skyldig att ex officio förordna att den dom genom vilken detta yrkande bifalls är omedelbart verkställbar.

46 I sina skriftliga yttranden har mBank och den polska regeringen uttryckt tvivel om huruvida den tredje frågan kan tas upp till prövning, då de anser att den är hypotetisk, eftersom låntagarna i de två nationella målen inte har medgett yrkandet.

47 EU-domstolen erinrar om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. De frågor som ställs av nationella domstolar presumeras vara relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsrättslig regel, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

48 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att svaranden kan medge kärandens yrkande när som helst under förfarandet. Vidare framgår det att konsumenten har en tendens att medge näringsidkarens yrkande om återbetalning av de medel som erlagts i enlighet med ett låneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller ett oskäligt villkor, eftersom ett sådant medgivande leder till en minskning av de rättegångskostnader som svaranden ska betala.

49 Mot denna bakgrund kan det inte anses att den begärda tolkningen av direktiv 93/13 saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller att frågeställningen är hypotetisk.

50 Den tredje frågan kan följaktligen tas upp till prövning.

51 Den hänskjutande domstolen har påpekat att en konsuments medgivande av en näringsidkares yrkande om återbetalning av belopp som betalats i enlighet med ett låneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller ett oskäligt villkor medför att det aktuella målet kan handläggas som ett särskilt motiverat fall i den mening som avses i artikel 102 i civilprocesslagen. Detta innebär att konsumenten kan förpliktas att ersätta näringsidkarens rättegångskostnader endast delvis eller till och med inte alls. Den nationella domstolen är dock, vid ett medgivande, skyldig att förordna att domen ska vara omedelbart verkställbar. Detta utesluter en tillämpning av artikel 320 i civilprocesslagen, enligt vilken domstolen i särskilt motiverade fall kan besluta om avbetalning av det belopp som konsumenten har förpliktats att betala. Enligt den hänskjutande domstolen medför en sådan situation att konsumenten utsätts för en mycket hög ekonomisk risk, som kan avskräcka denne från att åberopa att avtalsvillkoren är oskäliga.

52 mBank och den polska regeringen har påpekat att den nationella domstolen kan underlåta att förklara domen omedelbart verkställbar om konsumenten medger näringsidkarens yrkande om återbetalning och samtidigt begär att betalningen av utestående belopp ska ske genom avbetalning enligt artikel 320 i civilprocesslagen, under förutsättning att verkställigheten av domen riskerar att medföra irreparabel skada för den person som tappat målet, i enlighet med artikel 335 i civilprocesslagen.

53 EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att det inte ankommer på EU-domstolen att, inom ramen för det system för samarbete mellan domstolar som inrättats genom artikel 267 FEUF, kontrollera eller ifrågasätta huruvida den nationella domstolens tolkning av den nationella rätten är korrekt, eftersom det endast är den nationella domstolen som är behörig att göra en sådan tolkning. EU-domstolen ska således, vid prövningen av en begäran om förhandsavgörande, utgå från den tolkning av den nationella rätten som den hänskjutande domstolen har gjort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

54 Om den nationella domstolen skulle finna att det aktuella låneavtalet rättsligt sett inte kan bestå enligt avtalsrätten efter det att de oskäliga villkoren i fråga har undanröjts och det inte finns någon dispositiv bestämmelse i nationell rätt eller någon bestämmelse som i enlighet med parternas överenskommelse är tillämplig på avtalet och som kan ersätta dessa bestämmelser, fordrar den höga konsumentskyddsnivå som ska säkerställas enligt direktiv 93/13 att den nationella domstolen – för att återställa en verklig jämvikt mellan avtalsparternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter – med beaktande av nationell rätt i dess helhet vidtar alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenten från de särskilt skadliga följder som ett upphävande av låneavtalet skulle kunna medföra, däribland att skulden till näringsidkaren omedelbart förfaller till betalning (dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

55 I förevarande fall förefaller den nationella domstolens skyldighet att förordna om omedelbar verkställbarhet av domen, genom vilken näringsidkarens yrkande om återbetalning av de belopp som betalats i enlighet med ett ogiltigt låneavtal bifalls, kunna avskräcka konsumenten från att medge detta yrkande. En sådan situation medför att konsumenten utsätts för en verklig ekonomisk risk, eftersom det förhållandet att konsumenten avstår från att medge yrkandet, enligt den hänskjutande domstolens uppgifter, medför att konsumenten inte kan åtnjuta möjligheten att förpliktas att ersätta näringsidkarens rättegångskostnader endast delvis, eller till och med inte alls, medan ett sådant medgivande, till följd av tillämpningen av artikel 333 § 1 led 2 i civilprocesslagen om omedelbar verkställighet av den dom genom vilken konsumenten förpliktas att betala, innebär att konsumenten tvingas att omedelbart återbetala de medel som näringsidkaren har betalat till honom eller henne.

56 I detta sammanhang är den domstol som ska pröva målet skyldig att i största möjliga utsträckning tillämpa nationell rätt på ett sådant sätt att följderna, enligt nationell rätt, av att ett avtalsvillkor förklaras oskäligt inte undergräver syftet med direktiv 93/13 att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 54 ovan.

57 Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att identifiera bestämmelser i nationell rätt – såsom de bestämmelser som rör möjligheten att beakta att konsumenten kan utsättas för irreparabel skada om den dom varigenom konsumenten förpliktas att betala verkställs omedelbart och möjligheten att avbetala de förfallna beloppen – för att försäkra sig om att dess skyldighet att förordna att domen ska vara omedelbart verkställbar, för det fall konsumenten medger näringsidkarens yrkande om återbetalning, inte undergräver det mål om ett högt konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13.

58 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol som prövar ett yrkande från en näringsidkare om återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med ett låneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller ett oskäligt villkor, för det fall konsumenten medger yrkandet, är skyldig att ex officio förordna att den dom genom vilken detta yrkande bifalls är omedelbart verkställbar, om inte den nationella rätten ger den nationella domstolen någon möjlighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenten från de särskilt skadliga följder som ett sådant förordnande skulle kunna medföra för konsumenten.

59 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.