Domstolens dom (nionde avdelningen) den 22 januari 2026

I mål C‑902/24 [Herchoski], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 19 december 2024, som inkom till domstolen den 22 december 2024, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna N. Jääskinen och R. Frendo (referent), generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: RM och EM, genom B. Sobierajska, radca prawny, Santander Bank Polska S.A., genom J. Kowalczyk, P. Litwiński, M. Valirakis-Wołyńska och R. Wechman, radcowie prawni, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom A. Pimenta och A. Rodrigues, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och B. Sasinowska, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Civillagen

Civilprocesslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Domstolens behörighet

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) samt av effektivitetsprincipen, likvärdighetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, RM och EM, två konsumenter bosatta i Polen, och, å andra sidan, Santander Bank Polska S.A (nedan kallad SBP), en bank etablerad i Polen. Målet rör dessa konsumenters yrkande om återbetalning av de belopp som betalats till SBP i enlighet med ett avtal om hypotekslån som förklarats ogiltigt och den invändning som SBP framställt i andra hand för att denna fordran ska kvittas mot den fordran som SBP har gentemot nämnda konsumenter, motsvarande lånebeloppet.

3 I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges att [m]edlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.

4 I artikel 6.1 i detta direktiv anges följande:

5 I artikel 7.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

6 Artikel 58 § 1 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. från 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen) har följande lydelse:

7 I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

8 I artikel 410 i civillagen föreskrivs följande:

9 Artikel 455 i civillagen har följande lydelse:

10 Artikel 498 § 1 och § 2 i civillagen har följande lydelse:

11 I artikel 499 i samma lag föreskrivs följande:

12 I artikel 98 § 1 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U., nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

13 I artikel 100 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

14 Artikel 102 i denna lag har följande lydelse:

15 Artikel 203 § 1 i civilprocesslagen har följande lydelse:

16 Artikel 2031 i samma lag har följande lydelse:

17 Den 28 augusti 2008 ingick RM och EM ett avtal med SBP om hypotekslån, uttryckt i schweiziska franc. Enligt avtalet beviljade SBP dem ett lån på 360000 polska zloty (PLN) (cirka 84634 euro), vilket skulle återbetalas under en period på 360 månader (nedan kallat det aktuella avtalet).

18 Det aktuella avtalet innehöll flera klausuler om omräkningen mellan schweiziska franc och polsk zloty (nedan kallade omräkningsklausulerna).

19 Mellan den 5 september 2008 och den 15 mars 2022 erhöll SBP ett belopp på totalt 327338 PLN (cirka 76956 euro) från RM och EM, i form av månatliga avbetalningar på lånet.

20 Den 17 november 2022 väckte RM och EM talan vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att det aktuella avtalet skulle förklaras ogiltigt på grund av att omräkningsklausulerna var oskäliga, att det skulle slås fast att avtalet inte kunde bestå utan dessa villkor och att SBP skulle förpliktas att till dem återbetala ett belopp på 327338 PLN (cirka 76956 euro), motsvarande de månatliga avbetalningar som erlagts för att fullgöra nämnda avtal, jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med den 7 september 2022, samt förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

21 SBP gjorde vid den hänskjutande domstolen gällande att det aktuella avtalet var giltigt, yrkade att talan skulle ogillas och att RM och EM skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

22 Den 18 juli 2024 anmodade SBP RM och EM att senast den 5 augusti 2024 återbetala det belopp på 360000 PLN (cirka 84634 euro) som de hade erhållit enligt det aktuella avtalet.

23 Den 9 augusti 2024 delgav SBP RM och EM en förklaring om att bolaget avsåg att kvitta sin fordran på 360000 PLN (cirka 84634 euro) mot den fordran som dessa hade åberopat vid den hänskjutande domstolen.

24 Den 14 augusti 2024 framställde SBP vid nämnda domstol en invändning om kvittning av dessa två fordringar, vilken RM och EM motsatte sig.

25 Den 19 december 2024 meddelade den hänskjutande domstolen en deldom, genom vilken den förklarade det aktuella avtalet ogiltigt med stöd av artikel 58.1 i civillagen, med motiveringen att omräkningsklausulerna var oskäliga och att avtalet inte kunde bestå utan dessa villkor.

26 Vad för övrigt gäller SBP:s invändning om kvittning och följderna av ett avgörande som innebär att invändningen bifalls, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den tolkning av bestämmelserna i nationell rätt som skulle leda till ett sådant avgörande inte är oförenlig med unionsrätten.

27 Enligt den hänskjutande domstolen innebär en ogiltigförklaring av ett avtal att vardera parten, enligt artikel 405 i civillagen, jämförd med artikel 410 i samma lag, är skyldig att till den andra parten återbetala alla belopp som erlagts enligt avtalet, vilka till följd av denna förklaring ska anses vara felaktiga.

28 Den hänskjutande domstolen har preciserat att vardera parten har en fordran gentemot den andra parten på grund av återbetalning av felaktig betalning. Enligt den i nationell rättspraxis allmänt vedertagna teorin om två anspråk, är de fordringar hos båda parterna som följer av en ogiltigförklaring av ett avtal fristående. Varje part skulle således kunna göra gällande sin fordran gentemot den andra parten inom ramen för ett separat förfarande. Den domstol vid vilken en av parterna har väckt talan om betalning har däremot inte möjlighet att ex officio kvitta deras ömsesidiga fordringar. Den part som önskar kvitta dessa fordringar kan emellertid framställa en invändning om kvittning på de villkor som föreskrivs i artikel 2031 i civilprocesslagen.

29 Enligt den hänskjutande domstolen uppfyller SBP:s kvittningsinvändning dessa villkor och grundar sig på en kvittningsförklaring i enlighet med artiklarna 498 och 499 i civillagen. Denna invändning om kvittning borde således bifallas.

30 Den hänskjutande domstolen anser att den följaktligen endast delvis ska bifalla RM:s och EM:s yrkande om återbetalning genom att från det belopp som ska tillfalla dem dra av det belopp som är föremål för den kvittning som SBP har yrkat. I förevarande fall uppgår det belopp som SBP ska återbetala till RM och EM till 401195 PLN (cirka 94263 euro), varvid 327338 PLN (cirka 76956 euro) utgör återbetalning av de månatliga avbetalningarna, jämte upplupen ränta mellan den 7 september 2022 och den 5 augusti 2024, det vill säga 73857 PLN (cirka 17363 euro). Efter kvittning mot bolagets fordran på 360000 PLN (cirka 84634 euro) ska SBP förpliktas att till RM och EM betala ett belopp på 41195 PLN (cirka 9685 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med den 6 augusti 2024 till dess betalning sker. Vad gäller rättegångskostnaderna anser den hänskjutande domstolen att de ska fördelas med beaktande av i vilken utsträckning vardera parten har tappat målet.

31 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det är oklart huruvida ett sådant beslut är förenligt med unionsrätten.

32 För det första har den hänskjutande domstolen å ena sidan angett att ett ogillande av RM:s och EM:s yrkande i betydande utsträckning riskerar att äventyra den återgång av avtalet och den avhållande verkan som enligt artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, i enlighet med domen av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 62 och 63), åsyftas genom fastställandet av att villkor i ett konsumentavtal är oskäliga.

33 Att helt frånta näringsidkaren möjligheten att göra en invändning om kvittning skulle å andra sidan kunna strida mot likvärdighetsprincipen, proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen samt mot näringsidkarens rätt till ett effektivt domstolsskydd. Ett sådant fråntagande skulle nämligen medföra en betydande begränsning av näringsidkarens möjligheter att försvara sig i domstol, särskilt som bestämmelserna i civillagen och civilprocesslagen gör det möjligt för denne att framställa en sådan invändning. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att EU-domstolen, bland annat i domen av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid för talan om återbetalning) ( C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 87), uteslöt att en näringsidkare kan åberopa retentionsrätt under omständigheter som förefaller likna dem som föreligger i förevarande fall.

34 För det andra har den hänskjutande domstolen angett att det enligt polsk rättspraxis är tillåtet för en näringsidkare att i andra hand framställa en kvittningsinvändning när näringsidkaren i första hand gör gällande att den fordran som konsumenten har åberopat inte är motiverad i sak eller till sitt belopp.

35 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att ett sådant undantag försätter konsumenten i en processuell situation som skulle kunna vara oförenlig med artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen. En konsument som ställs inför en invändning om kvittning som näringsidkaren har framställt på ett giltigt sätt bör nämligen i princip återkalla sitt betalningskrav med stöd av artikel 203.1 i civilprocesslagen. I praktiken skulle det emellertid vara svårt för konsumenten att göra en sådan återkallelse, eftersom dennes betalningskrav utgör en del av talan om ogiltigförklaring av det avtal som ingåtts med näringsidkaren. Om konsumenten inte återkallar sitt betalningskrav riskerar denne att dennes talan delvis ogillas och följaktligen att denne förpliktas att ersätta en del av rättegångskostnaderna.

36 Enligt den hänskjutande domstolen skulle konsumentens processuella situation vara mindre komplicerad om näringsidkaren gjorde en invändning om kvittning samtidigt som näringsidkaren på ett ovillkorligt sätt medgav att det kreditavtal som ingåtts med konsumenten var ogiltigt och att konsumenten hade en fordran på näringsidkaren motsvarande det belopp som motsvarar de månatliga avbetalningarna av lånet. Den hänskjutande domstolen söker emellertid klarhet i huruvida det förhållandet att näringsidkaren inte ges möjlighet att framställa en invändning om kvittning i andra hand inte innebär ett åsidosättande av likvärdighetsprincipen, proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen samt av näringsidkarens rätt till ett effektivt domstolsskydd.

37 Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att det enligt polsk rättspraxis visserligen följer av artikel 455 i civillagen att en fordran som följer av skyldigheten att återbetala ett felaktigt belopp som har utförts inom ramen för ett ogiltigt avtal förfaller till betalning, i den mening som avses i artikel 498.1 i civillagen, efter en anmodan att betala ett visst belopp. En sådan fordran förutsätter emellertid att avtalet är ogiltigt.

38 För det tredje söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida en så kort återbetalningsfrist som den på två veckor som SBP krävde i sin anmodan är förenlig med unionsrätten. I detta avseende följer det av polsk rättspraxis att uttrycket utan dröjsmål i artikel 455 i civillagen ska förstås så, att prestationen i normalfallet ska utföras inom fjorton dagar efter anmodan. Eftersom SBP har handlat i enlighet med denna rättspraxis, ska dess fordran från denna synvinkel anses ha förfallit till betalning.

39 Den hänskjutande domstolen söker särskilt klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen utgör hinder för att en näringsidkare med kort varsel kan förelägga en konsument att betala ett belopp som framstår som högt med hänsyn till konsumentens tillgångar. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att den i förevarande fall i förväg har informerat RM och EM om följderna av att det aktuella avtalet är ogiltigt, bland annat om skyldigheten att återbetala det belopp som motsvarar det utlånade kapitalbeloppet.

40 För det fjärde har den hänskjutande domstolen slutligen erinrat om att RM och EM redan har vunnit framgång med sin talan om ogiltigförklaring av det aktuella avtalet. För det fall den hänskjutande domstolen ogillar SBP:s invändning om kvittning och beviljar RM och EM hela det belopp som de yrkat, tappar SBP således målet och förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader i enlighet med artikel 98.1 i civilprocesslagen.

41 Om den hänskjutande domstolen däremot bifaller denna invändning om kvittning, kan den inte förplikta SBP att ersätta rättegångskostnaderna i dess helhet. Den är i så fall i stället tvungen att förplikta RM och EM att bära en del av dessa kostnader, eftersom de felaktigt hade hävdat att invändningen skulle ogillas. Efter en sådan fördelning i enlighet med artikel 100 första meningen i civilprocesslagen skulle RM och EM:s ersättningsgilla kostnader endast uppgå till 5504 PLN (cirka 1293 euro), medan deras utlägg i själva verket skulle uppgå till 17334 PLN (cirka 4071 euro).

42 Den hänskjutande domstolen anser att det är oklart om ett sådant resultat är förenligt med artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 samt med effektivitetsprincipen. Det är emellertid möjligt för den hänskjutande domstolen att fatta ett beslut om rättegångskostnaderna som är fördelaktigare för RM och EM på grundval av artikel 102 i civilprocesslagen.

43 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

44 Den portugisiska regeringen har gjort gällande att EU-domstolen inte är behörig att pröva begäran om förhandsavgörande, eftersom den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka nationell rätt.

45 Det framgår emellertid av tolkningsfrågans lydelse att den avser tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser och principer.

46 Eftersom EU-domstolen är behörig att tolka unionsrättsliga bestämmelser och principer, är den följaktligen behörig att pröva begäran om förhandsavgörande och besvara den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt till den.

47 Den polska regeringen har gjort gällande att den del av tolkningsfrågan som avser möjligheten för näringsidkaren, inom ramen för tvisten mellan näringsidkaren och den konsument som yrkar ogiltigförklaring av det avtal om hypotekslån som de ingått tillsammans, att i andra hand framställa en kvittningsinvändning, samtidigt som den i första hand gör gällande att avtalet är giltigt, inte kan tas upp till prövning. Den polska regeringen har framhållit att den hänskjutande domstolen nämligen redan, genom den deldom som nämns i punkt 25 ovan, har slagit fast att det aktuella avtalet var ogiltigt.

48 Enligt fast rättspraxis är en begäran om förhandsavgörande inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till den faktiska lösningen av en tvist (se dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 18, och dom av den 11 september 2025, Banco Santander (Bankresolution Banco Popular III), C‑687/23, EU:C:2025:687, punkt 35).

49 I förevarande fall är det visserligen riktigt att den hänskjutande domstolen, genom en deldom, har förklarat det aktuella avtalet ogiltigt. Den hänskjutande domstolen beslutade emellertid samtidigt att hänskjuta förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, eftersom den ansåg att det var nödvändigt att tolka unionsrättsliga bestämmelser och principer för att, i samma förfarande som den meddelat deldom, kunna pröva RM:s och EM:s talan i övrigt, mot bakgrund av en invändning om kvittning som, när den framställdes, var en andrahandsgrund i förhållande till åberopandet av avtalets giltighet.

50 Under dessa omständigheter är det inte uppenbart att svaret på denna del av tolkningsfrågan är hypotetiskt. Ett sådant svar kan nämligen vara nödvändigt för att avgöra det nationella målet och i synnerhet för att bedöma huruvida den nationella rätten är förenlig med de unionsrättsliga bestämmelser som begäran om tolkning avser.

51 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

52 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den nationella domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

53 I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande inte någon förklaring som gör det möjligt att förstå på vilket sätt likvärdighetsprincipen, som nämns i den ställda frågan, är relevant.

54 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt effektivitetsprincipen, jämförda med rättssäkerhetsprincipen, proportionalitetsprincipen och rätten till ett effektivt domstolsskydd, utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att det i ett mål där en konsument har väckt talan i syfte att få det avtal om hypotekslån som konsumenten ingått med en näringsidkare ogiltigförklarat och att de månatliga avbetalningar som erlagts i enlighet med avtalet ska återbetalas, är möjligt för näringsidkaren att, samtidigt som denne i första hand gör gällande att avtalet är giltigt, i andra hand framställer en invändning om kvittning grundad på en fordran som motsvarar hypotekslånets belopp, eftersom denna fordran ska anses ha förfallit till betalning på grund av att den frist på två veckor som fastställts för konsumenten har löpt ut och den omständigheten att nämnda invändning bifalls, på grund av konsumenten inte med framgång lyckats bestrida den, medför att rättegångskostnaderna fördelas proportionellt i förhållande till i vilken utsträckning var och en av parterna har tappat målet.

55 Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten.

56 Med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkarna, kräver nämnda direktiv, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, dessutom att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

57 Den nationella domstolen är således skyldig att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor vilket innebär att belopp som visar sig vara felaktiga ska betalas. En sådan skyldighet medför i princip en återgång av avtalet med avseende på dessa belopp. Om en sådan återgång av avtalet inte ägde rum, skulle nämligen den avhållande verkan äventyras som enligt artikel 6.1 i nämnda direktiv jämförd med artikel 7.1 i detsamma åsyftas genom fastställandet av att villkor i avtal som näringsidkare ingår med konsumenter är oskäliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

58 Direktiv 93/13 reglerar emellertid inte uttryckligen följderna av att ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument blir ogiltigt efter det att de oskäliga villkoren i avtalet har upphävts. Det ankommer således på medlemsstaterna att fastställa konsekvenserna av en sådan slutsats, med beaktande av att de regler som de fastställer i detta avseende måste vara förenliga med unionsrätten och i synnerhet med de mål som eftersträvas i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

59 I förevarande fall framgår det för det första av begäran om förhandsavgörande att den situation som föranledde den hänskjutande domstolen att begära förhandsavgörande från EU-domstolen följer av teorin om två anspråk, enligt vilken de fordringar hos båda parterna som följer av en ogiltigförklaring av ett avtal är fristående.

60 Det ska i detta avseende först framhållas att domstolen redan har slagit fast att artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en näringsidkare – när ett låneavtal förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller ett villkor som befunnits vara oskäligt – har rätt att kräva att konsumenten ska återbetala hela det nominella beloppet av det beviljade lånet, oberoende av storleken på de återbetalningar som konsumenten har gjort enligt avtalet och oavsett vilket belopp som återstår att betala (dom av den 19 juni 2025, Lubreczlik, C‑396/24, EU:C:2025:460, punkt 44).

61 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att ett bifall till den kvittningsinvändning som näringsidkaren har framställt som svar på konsumentens begäran om återbetalning av de belopp som denne har tillhandahållit enligt ett avtal om hypotekslån som förklarats ogiltigt leder till en situation där endast den part som hade den största fordran fortsätter att vara borgenär gentemot den andra parten. I en sådan situation beaktas således storleken på de betalningar som konsumenten har gjort i enlighet med det ogiltiga avtalet och det utestående beloppet, vilket innebär att konsumenten inte är skyldig att återbetala hela det nominella beloppet av det beviljade lånet.

62 De principer som det erinrats om i punkt 60 i förevarande dom utgör således inte hinder för en tolkning av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt som gör det möjligt att komma fram till en situation där, till följd av en kvittning mellan två ömsesidiga fordringar vars respektive belopp inte är identiska, endast den part som fortfarande är gäldenär för det belopp som inte täcks av dennes egen fordran mot den andra parten förpliktas att betala detta belopp till den sistnämnda parten.

63 Enligt rättspraxis ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, visserligen tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att när ett hypotekslåneavtal mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå då de oskäliga avtalsvillkoren lämnas utan avseende, så kan näringsidkaren åberopa retentionsrätt, vilket gör det möjligt för näringsidkaren att villkora återgången av de betalningar som näringsidkaren erhållit från konsumenten med att konsumenten ska ha erbjudit sig att återbetala det som konsumenten själv har erhållit från näringsidkaren, eller ställt en garanti för att detta återbetalas, när näringsidkarens utövande av denna retentionsrätt medför att konsumenten förlorar rätten till dröjsmålsränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång), C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 87, och beslut av den 8 maj 2024, Santander Bank Polska, C‑424/22, EU:C:2024:398, punkt 38).

64 Den retentionsrätt som var i fråga i de mål som gav upphov till denna rättspraxis bestod emellertid i att den första parten gjorde återbetalningen av ett belopp som den parten var skyldig att betala till den andra parten beroende av att sistnämnda part åtog sig att återbetala det belopp som den första parten hade tillhandahållit. Det framgår dessutom av begäran om förhandsavgörande att om SBP:s invändning om kvittning bifölls, skulle RM:s och EM:s huvudfordran under alla omständigheter ökas med dröjsmålsränta.

65 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning framgår det däremot av begäran om förhandsavgörande att kvittning enligt polsk rätt har motsvarande verkan som fullgörande av prestationerna av båda parter.

66 Under sådana omständigheter kan en kvittning mellan näringsidkarens och konsumentens fordringar, i motsats till utövandet av den retentionsrätt som var i fråga i de mål som anges i punkt 63 ovan, i princip inte äventyra det skydd som konsumenten garanteras genom direktiv 93/13.

67 Slutligen är den vilja som konsumenten gett uttryck för avgörande för bedömningen av vilka konsekvenser en ogiltigförklaring av ett avtal i dess helhet får för konsumentens situation. Det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 är nämligen inte tillämpligt om konsumenten motsätter sig det. Konsumenten kan, efter att ha underrättats av den nationella domstolen, välja att inte göra gällande att ett villkor är oskäligt och icke bindande, och därmed ge ett fritt och informerat samtycke till det aktuella villkoret. För att konsumenten ska kunna ge sitt fria och informerade samtycke ankommer det på den nationella domstolen att, inom ramen för nationella processregler och med hänsyn till skälighetsprincipen i tvistemål, på ett objektivt och uttömmande sätt ange de rättsliga följder som en ogiltigförklaring av det oskäliga villkoret kan medföra. En sådan upplysning är särskilt viktig när den omständigheten att det oskäliga villkoret inte tillämpas kan leda till att hela avtalet blir ogiltigt och konsumenten eventuellt kan bli föremål för krav på återbetalning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkterna 38–41 och där angiven rättspraxis).

68 När konsumenten, trots att han eller hon har blivit upplyst av den behöriga domstolen om följderna av en ogiltigförklaring av avtalet mellan denne och näringsidkaren, beslutar att inte motsätta sig att den domstolen ogiltigförklarar avtalet, ska det anses att den omständigheten att nämnda domstol bifaller näringsidkarens yrkande om att de båda parternas fordringar, som följer av denna ogiltigförklaring, ska kvittas dem emellan, inte strider mot det skydd som konsumenten garanteras genom direktiv 93/13. En sådan kvittning utgör nämligen ett av flera sätt för näringsidkaren att få tillbaka det utlånade kapitalbeloppet, vilket näringsidkaren har rätt till efter det att avtalet ogiltigförklarats.

69 Ett sådant kvittningssystem gör det dessutom möjligt att undvika att näringsidkaren väljer att väcka en separat talan för att göra gällande sin fordran mot konsumenten, vilket leder till en ökning av antalet förfaranden och följaktligen till ytterligare kostnader, vilket inte ligger i konsumentens intresse.

70 Det ska för det andra understrykas att även om de skadelidande som påstås ha utsatts för ett åsidosättande av unionsrätten kan göra gällande den rätt till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, så skyddar denna rätt även svaranden, och detta även när det tidigare har konstaterats att denne har åsidosatt direktiv 93/13. Rätten till en rättvis rättegång skyddar nämligen varje enskild juridisk person. Konsumenttvister undgår således inte de processuella garantier som följer av denna artikel (se, analogt med artikel 101 FEUF, dom av den 11 juli 2024, Volvo (Stämningsansökan riktad till huvudkontoret för svarandens dotterbolag), C‑632/22, EU:C:2024:601, punkt 54).

71 Om näringsidkaren fråntogs den möjlighet som föreskrivs i tillämplig nationell rätt att göra en invändning om kvittning gällande mot konsumenten, skulle hans rätt till ett effektivt domstolsskydd påverkas på ett oproportionerligt sätt, eftersom näringsidkaren inte skulle kunna åberopa denna grund för försvar.

72 Eftersom en konsument kan yrka att den behöriga domstolen, för det fall att den domstolen förklarar det avtal som konsumenten har ingått med en näringsidkare ogiltigt, ska förplikta näringsidkaren att återbetala de belopp som erhållits från konsumenten med tillämpning av avtalet, kräver principen om parternas likställdhet i processen, som är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/Parlement och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 128 och där angiven rättspraxis), att näringsidkaren i sin tur har en sådan möjlighet att erhålla återbetalning av de belopp som denne har tillhandahållit samma konsument, inbegripet genom en invändning om kvittning som framställs i andra hand, för det fall samma näringsidkares huvudyrkande avseende avtalets giltighet ogillas.

73 I detta sammanhang ska det emellertid preciseras att det av rättspraxis följer att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för att domstol tolkar en medlemsstats lagstiftning på så sätt att banken, efter det att ett avtal om hypotekslån förklarats ogiltigt, har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalats i samband med fullgörandet av avtalet jämte betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan. Med detta förbehåll avseende dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats, har banken inte rätt att erhålla ersättning för konsumentens användning av detta kapital (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2023, mBank (Konsumentförklaring), C‑140/22, EU:C:2023:965, punkterna 62 och 63 och där angiven rättspraxis).

74 Inom ramen för en invändning om kvittning som framställts i andra hand medför nämnda förbehåll att så länge näringsidkaren gör gällande att det avtal som ingåtts med konsumenten är giltigt, kan varje betalningsanmodan riktad till konsumenten i syfte att denne ska återbetala det utlånade kapitalbeloppet inte ha någon verkan, bland annat vad gäller betalning av dröjsmålsränta, fram till dess att avtalet slutgiltigt förklaras ogiltigt.

75 Vad för det tredje gäller längden på den betalningsfrist som kan fastställas av näringsidkaren i den betalningsanmodan som näringsidkaren riktar till konsumenten, ska längden på den fristen anses utgöra en sådan upplysning om följderna av en ogiltigförklaring av avtalet som den behöriga domstolen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 67 ovan, ska lämna till konsumenten innan den kan förklara avtalet ogiltigt. Även om fastställandet av längden på nämnda frist beror på nationell rätt, ska den hänskjutande domstolen emellertid, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, se till att den inte avhåller, eller till och med hindrar, konsumenten från att åberopa det skydd som vederbörande har enligt direktiv 93/13.

76 För det fjärde framhåller EU-domstolen slutligen, vad beträffar följderna av ett bifall till näringsidkarens invändning om kvittning med avseende på rättegångskostnaderna, att fördelningen av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande vid de nationella domstolarna omfattas av medlemsstaternas självbestämmanderätt i förfarandefrågor, med förbehåll för att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska iakttas (dom av den 22 september 2022, Servicios Prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

77 Vad beträffar effektivitetsprincipen, vilken är den enda som är aktuell i förevarande mål, ska det erinras om att varje fall där frågan huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten uppkommer, ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 22 september 2022, Servicios prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

78 Visserligen utgör effektivitetsprincipen i allmänhet inte hinder för att konsumenten ådrar sig vissa domstolsavgifter när han eller hon väcker talan om fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt (dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkt 51). Det ska dock även påpekas att direktiv 93/13 ger konsumenten rätt att väcka talan vid domstol och yrka att den ska fastställa att ett visst avtalsvillkor är oskäligt, och därmed inte får tillämpas och att denna rätt måste kunna göras gällande på ett effektivt sätt. Det nu sagda innebär att reglerna om fördelningen av rättegångskostnaderna i ett sådant mål inte får avskräcka konsumenten från att utöva nämnda talerätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Servicios Prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

79 I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att den, om den bifaller SBP:s invändning om kvittning, inte kan tillämpa artikel 98.1 i civilprocesslagen för att förplikta SBP att ersätta rättegångskostnaderna. RM och EM skulle nämligen tappa målet såvitt avser den del av talan som avser återbetalning av de belopp som de har betalat till SBP enligt det aktuella avtalet, eftersom beloppet för denna återbetalning ska minskas med det belopp som motsvarar SBP:s fordran gentemot dem. Den hänskjutande domstolen har preciserat att den hade kunnat grunda sig på denna bestämmelse om RM och EM inte hade motsatt sig SBP:s kvittningsinvändning och delvis hade återkallat sin talan. Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att den är skyldig att tillämpa artikel 100 första meningen i denna lag och att fördela rättegångskostnaderna med beaktande av den andel i vilken vardera parten tappar målet. Den hänskjutande domstolen har emellertid hänvisat till möjligheten att stödja sig på artikel 102 i civilprocesslagen, enligt vilken den har möjlighet att förplikta den tappande parten att ersätta endast en del av rättegångskostnaderna eller att inte förplikta denna part att ersätta rättegångskostnaderna, för att på så sätt fatta ett beslut om rättegångskostnaderna som är fördelaktigare för kärandena.

80 EU-domstolen erinrar i detta avseende om att principen att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten innebär att de nationella domstolarna, med iakttagande av bland annat förbudet mot att nationell rätt tolkas contra legem, ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att den aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med det syfte som eftersträvas med detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkterna 118 och 119, och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

81 Den polska regeringen har i sitt skriftliga yttrande angett att de nationella domstolarna förfogar över tillräckliga rättsliga instrument för att säkerställa de rättigheter som konsumenterna har enligt direktiv 93/13. Dessa domstolar kan i synnerhet besluta om ersättning av rättegångskostnaderna med stöd av artikel 102 i civilprocesslagen, i vilken det föreskrivs en skälighetsprincip. Enligt principen om konform tolkning kan nämnda domstolar underlåta att göra en restriktiv tolkning av denna artikel.

82 Det ankommer i slutändan på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet kan tolkas i överensstämmelse med direktiv 93/13 och, om så är fallet, dra de rättsliga slutsatserna av nämnda tolkning.

83 I synnerhet ska den hänskjutande domstolen säkerställa RM:s och EM:s rätt att få det avtal som innehåller oskäliga villkor ogiltigförklarat och att de belopp som näringsidkaren felaktigt har erhållit återbetalas, genom att undvika att systemet för fördelning av rättegångskostnader avskräcker konsumenterna från att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

84 Vidare måste den hänskjutande domstolen även kunna bedöma samtliga omständigheter i det mål som är anhängigt vid den för att, i förekommande fall, beakta en eventuell ond tro hos konsumenter som, trots de upplysningar som erhållits från den domstolen, felaktigt motsätter sig kvittning av ömsesidiga fordringar mellan dessa konsumenter och näringsidkaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Servicios prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkterna 42 och 43).

85 Av det anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt effektivitetsprincipen, jämförda med rättssäkerhetsprincipen, proportionalitetsprincipen och rätten till ett effektivt domstolsskydd, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att det i ett mål där en konsument har väckt talan i syfte att få det avtal om hypotekslån som konsumenten ingått med en näringsidkare ogiltigförklarat och att de månatliga avbetalningar som erlagts i enlighet med avtalet ska återbetalas, är möjligt för näringsidkaren att, samtidigt som denne i första hand gör gällande att avtalet är giltigt, i andra hand framställer en invändning om kvittning grundad på en fordran som motsvarar hypotekslånets belopp, förutsatt att sistnämnda fordran inte anses ha förfallit till betalning innan behörig domstol har förklarat det aktuella avtalet ogiltigt och vidare att den omständigheten att en sådan invändning bifalls inte medför att det fattas ett beslut om rättegångskostnader som kan avhålla konsumenten från att utöva sina rättigheter enligt det direktivet.

86 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.