Domstolens dom (andra avdelningen) den 16 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 16 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2000/31/EG – Artikel 1.5 – Tillämpningsområde – Undantag av spelverksamhet – Annonser för spel – Agerande som värd för en sådan annons – Artikel 14 – Ansvarsregler för värdtjänstleverantörer – Aktiv roll – Kommersiellt avtal som ingåtts mellan en värdtjänstleverantör och en tjänstemottagare ”

I mål C‑421/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 11 juni 2024, som inkom till domstolen den 14 juni 2024, i målet

Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (AGCOM)

mot

Google Ireland Ltd,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 september 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Google Ireland Ltd, genom F. Angeloni, A. Bellan, M. Berliri och G. Gelera, avvocati,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av R. Guizzi och F. Varrone, avvocati dello Stato,

– Belgiens regering, genom C. Jacob och L. Van den Broeck, båda i egenskap av ombud, biträdda av V. Ramognino, avocat, samt R. Verbeke och P. Vlaemminck, advocaten,

– Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Portugals regering, genom P. Barros da Costa, L. Medeiros och A. Silva Coelho, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom L. Armati, P.A. Messina och J. Szczodrowski, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 27 november 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.5 och 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Google Ireland Ltd (nedan kallat Google), ett bolag bildat enligt irländsk rätt, och Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (Tillsynsmyndigheten för kommunikation, Italien) (nedan kallad tillsynsmyndigheten). Målet rör de böter som tillsynsmyndigheten ålade Google för att ha annonserat och marknadsfört spelverksamhet.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 Skälen 12, 16, 21 och 42 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:

”(12) Vissa verksamheter måste undantas från tillämpningsområdet för detta direktiv, eftersom friheten att tillhandahålla tjänster på dessa områden för närvarande inte kan tryggas med stöd av [EUF-]fördraget eller befintlig sekundärrätt. Dessa undantag utesluter inte instrument som kan visa sig nödvändiga för att den inre marknaden skall fungera väl. …

…

(16) Uteslutandet av spelverksamhet från detta direktivs tillämpningsområde gäller endast hasardspel, lotterier och vadslagningar som innebär att penningvärden satsas. Detta omfattar inte säljfrämjande tävlingar eller spel vilkas syfte är att uppmuntra försäljningen av varor eller tjänster och där utbetalningar, i förekommande fall, endast kan användas för att förvärva de lanserade varorna eller tjänsterna.

…

(21) Det samordnade områdets omfattning påverkar inte gemenskapens framtida harmonisering när det gäller informationssamhällets tjänster eller den framtida lagstiftning som antas på nationell nivå i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Det samordnade området omfattar endast krav beträffande sådan online-verksamhet som online-information, online-reklam, online-handel och online-avtal, inte medlemsstaternas rättsliga krav beträffande varor, såsom säkerhetsnormer, märkningskrav eller produktansvar, eller medlemsstaternas krav beträffande leverans eller transport av varor, inbegripet distribution av medicinska produkter. …

…

(42) De undantag från ansvar som fastställs enligt detta direktiv omfattar endast fall när tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kommunikationsnät där information som görs tillgänglig av tredje part vidarebefordras eller tillfälligt lagras, i uteslutande syfte att göra överföringen effektivare. Verksamheten är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information.”

4 Artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Mål och tillämpningsområde”, föreskriver följande:

”1. Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.

2. Genom detta direktiv tillnärmas, i den mån det krävs för att nå det mål som avses i punkt 1, vissa nationella bestämmelser om informationssamhällets tjänster som rör den inre marknaden, tjänsteleverantörers etablering, kommersiella meddelanden, avtal slutna på elektronisk väg, mellanhänders ansvar, uppförandekoder, utomrättslig lösning av tvister, möjlighet att föra talan inför domstol samt samarbete mellan medlemsstaterna.

…

5. Detta direktiv skall inte tillämpas på

a) beskattning,

b) frågor beträffande informationssamhällets tjänster som omfattas av [Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31)] och [Europaparlamentets och Rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (EGT L 24, 1998, s. 1)],

c) frågor som rör avtal eller förfaranden som regleras av lagstiftning som rör karteller,

d) följande verksamhet inom informationssamhällets tjänster:

– Verksamhet som omfattar notariatfunktion eller likvärdiga yrken i den mån den har ett direkt och särskilt samband med offentlig myndighetsutövning.

– Företrädande och försvar av en klient inför domstol.

– Spelverksamhet som innebär att penningvärden satsas på hasardspel, inbegripet lotterier och vadslagningar.”

5 Artikel 3 i direktivet har rubriken ”Den inre marknaden”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat skall se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området.

2. Medlemsstaterna får inte av skäl som omfattas av det samordnade området begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.”

6 Avsnitt 4 i kapitel II i direktiv 2000/31, som avser tjänstelevererande mellanhänders ansvar, innehåller artiklarna 12–15 i detta direktiv. Artikel 14 häri, med rubriken ”Värdtjänster”, fastställer följande:

”1. Medlemsstaterna skall se till att en tjänsteleverantör som levererar någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren inte skall vara ansvarig för information som lagrats på begäran av en tjänstemottagare av tjänsten, under förutsättning att

a) tjänsteleverantören inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olaglig information och, beträffande skadeståndsanspråk, inte var medveten om fakta eller omständigheter som gjort förekomsten av den olagliga verksamheten eller den olagliga informationen uppenbar,

eller

b) tjänsteleverantören så snart han fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna informationen eller göra den oåtkomlig.

2. Punkt 1 är inte tillämplig om tjänstemottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.

3. Denna artikel skall inte påverka möjligheten för en domstol eller administrativ myndighet att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse, inte heller skall den påverka medlemsstaternas möjlighet att inrätta förfaranden för att avlägsna information eller göra den oåtkomlig.”

Italiensk rätt

7 Artikel 9 i decreto-legge n.°87 – Disposizioni urgenti per la dignità dei lavoratori e delle imprese (lagdekret nr 87 med brådskande bestämmelser som rör arbetstagares och företags värdighet) av den 12 juli 2018 (GURI nr 161 av den 13 juli 2018) (nedan kallat lagdekret nr 87/2018) förbjuder all slags annonsering, även indirekt, för spel eller vadhållning med penningvinster samt hasardspel, i vilken form och via vilket medium det än må vara, inbegripet sportarrangemang och kulturella eller konstnärliga arrangemang, tv- eller radioprogram, dagstidningar och tidskrifter, publikationer i allmänhet samt digitala och telematiska anslag och kanaler för information, inbegripet sociala medier. Vid överträdelse av detta förbud ska huvudmannen, ägaren till sändningsmedlet eller webbplatsen för sändningen eller destinationen och arrangören av arrangemanget, evenemanget eller verksamheten åläggas administrativa böter på 20 procent av värdet av sponsringen eller annonsen, vilka under inga omständigheter får understiga 50 000 euro per överträdelse.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8 Genom beslut av den 19 juli 2022 ålade den italienska tillsynsmyndigheten för kommunikation Google administrativa böter på 750 000 euro för att ha överträtt artikel 9 i lagdekret nr 87/2018, som förbjuder all annonsering, även indirekt, för hasardspel, i vilken form och via vilket medium det än må vara.

9 Enligt tillsynsmyndigheten tillät Google annonser för webbplatser för spel i videor som en innehållsskapare hade publicerat på fem kanaler på den internetbaserade videoplattformen YouTube (nedan kallad plattformen YouTube). Dessutom innehöll var och en av dessa kanaler videor där tittarna, oavsett ålder, uppmanades att skicka in videor som visade tittarnas egna vinster, så att nämnda innehållsskapare, mot en ersättning som betalas till tittaren, kunde sprida videor som visade de högsta vinsterna. Förutom att ålägga böter beordrade tillsynsmyndigheten Google att från innehållsskaparens Youtube-kanal ta bort såväl 630 videor som videor med liknande innehåll som också strider mot förbudet i artikel 9 i lagdekret nr 87/2018.

10 Google överklagade detta beslut till Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien). Nämnda domstol fann i sitt avgörande att Google inte hade åsidosatt bestämmelserna i artikel 9 i lagdekret nr 87/2018. Denna domstol kvalificerade nämligen de tjänster som erbjuds av plattformen YouTube som värdtjänster och drog därav slutsatsen att Google skulle omfattas av den ansvarsfrihet som föreskrivs i de bestämmelser i italiensk rätt som införlivar artikel 14 i direktiv 2000/31.

11 Tillsynsmyndigheten överklagade avgörandet till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som är den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande gjorde tillsynsmyndigheten gällande att direktiv 2000/31 inte är tillämpligt på de annonser som är aktuella i det nationella målet, eftersom artikel 1.5 i direktivet utesluter spelverksamhet från direktivets tillämpningsområde.

12 Google har tvärtom gjort gällande att direktivet är tillämpligt. Enligt Google avser undantaget i artikel 1.5 i direktivet inte leverantörer av värdtjänster, utan endast leverantörer av speltjänster. Google anser dessutom att bolaget i egenskap av leverantör av värdtjänster inte är skyldigt att kontrollera innehållet i de videor som publiceras på dess plattform YouTube. Tillsynsmyndighetens beslut utgör under sådana omständigheter censur, och begränsar såväl yttrandefriheten för användarna av denna plattform som Googles frihet att tillhandahålla tjänster.

13 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida direktiv 2000/31 är tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet. Det framgår av skäl 21 andra meningen i direktivet att online-reklam ska anses vara en online-verksamhet i den mening som avses i direktivet. Vid en läsning av artikel 1.5 d tredje strecksatsen i nämnda direktiv går det således att dra slutsatsen unionslagstiftaren har avsett att undanta all verksamhet inom spelbranschen, inbegripet online-reklam för spel, från direktivets tillämpningsområde.

14 För det fall EU-domstolen skulle finna att direktiv 2000/31 är tillämpligt på den nu aktuella verksamheten vill den hänskjutande domstolen få svar på en andra fråga ställd till EU-domstolen, avseende räckvidden av ansvarsfriheten enligt artikel 14 i direktivet.

15 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida Google kan omfattas av denna frihet, med hänsyn till att Google har ingått ett avtal om kommersiellt partnerskap ( YouTube Partner Program ) (nedan kallat affärspartnerskapet) med den aktuella innehållsskaparen, inom ramen för vilket Google inte bara har en rent teknisk och neutral roll i förhållande till det innehåll som laddas upp på internet. För det första innebär detta affärspartnerskap en fördelning av de intäkter som genereras av annonser, vilka visas före uppspelningen av varje video från denna innehållsskapare, och som samlas in av Google. För det andra får Google betalningarna direkt från prenumeranterna på nämnda innehållsskapares kanaler, och Google betalar sedan innehållsskaparen. För att få ingå detta affärspartnerskap skulle innehållsskaparen uppfylla vissa villkor fastställda av Google. I synnerhet skulle denne nå vissa tröskelvärden i fråga om antalet prenumeranter och visningstimmar för sina videor. Innan Google ingår ett sådant avtal om kommersiellt partnerskap med en innehållsskapare på plattformen YouTube, kontrollerar Google även innehållet i videorna genom att undersöka kanalens profil, mest spelade eller senaste videor samt metadata (titlar, beskrivningar etcetera) från dessa videor. Denna kontroll består emellertid inte i en fullständig kontroll av samtliga videor på en kanal.

16 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att artikel 14 i direktiv 2000/31 endast är tillämplig på en värdtjänstleverantör som har en ”neutral” roll som är rent teknisk. Med hänsyn till den kontroll som Google har över skaparnas innehåll och ”optimeringen” av dessa skapares kommersiella verksamhet genom att intäkterna delas med dem, anser den hänskjutande domstolen att Googles ställning inte kan anses vara ”neutral”.

17 Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen:

”1) Innebär artikel 1.5 i direktiv 2000/31/EG att ansvarsordningen för värdtjänstleverantörer enligt artikel 14 i direktivet omfattar online-reklam för spel eller vadhållning med penningvinster och reklam för hasardspel?

2) Omfattar ansvarsfriheten enligt artikel 14 i direktiv 2000/31 en värdtjänstleverantör som Google när det gäller innehåll som har offentliggjorts av innehavare av YouTube-kanaler med vilka Google har ingått ett sådant avtal om kommersiellt partnerskap som det som är aktuellt i det nationella målet?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

18 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.5 d tredje strecksatsen i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en informationssamhällestjänst som består i att agera värd på internet för videor omfattas av direktivets tillämpningsområde när dessa videor innehåller annonser för spel som innebär att penningvärden satsas på hasardspel, i den mening som avses i denna bestämmelse.

19 EU-domstolen erinrar om att det framgår av artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 2000/31 att direktivet syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar väl. För det första inrättar direktivet ett regelverk som säkerställer den fria rörligheten för informationssamhällestjänster mellan medlemsstaterna. Regelverket består bland annat av tillämpningen av den mekanism som avses i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet, på grundval av vilken informationssamhällestjänster, inom det samordnade området, ska regleras endast i den medlemsstat på vars territorium leverantörerna av dessa tjänster är etablerade. För det andra innehåller direktivet, särskilt i kapitlen II och III, bestämmelser som, i den mån det är nödvändigt för att uppnå detta mål, tillnärmar vissa nationella bestämmelser som är tillämpliga på dessa tjänster (dom av den 16 juni 2026, WebGroup Czech Republic m.fl., C‑188/24 och C‑190/24, EU:C:2026:492, punkt 54).

20 I artikel 1.5 d i direktiv 2000/31 föreskrivs att detta direktiv inte ska tillämpas på ”verksamhet” inom de informationssamhällestjänster som räknas upp i denna bestämmelse, däribland, i tredje strecksatsen, ”[s]pelverksamhet som innebär att penningvärden satsas på hasardspel, inbegripet lotterier och vadslagningar”. I skäl 16 i direktivet preciseras dessutom att det undantag som avses i tredje strecksatsen inte omfattar säljfrämjande tävlingar eller spel vilkas syfte är att uppmuntra försäljningen av varor eller tjänster och där utbetalningar, i förekommande fall, endast kan användas för att förvärva de lanserade varorna eller tjänsterna.

21 Enligt fast rättspraxis ska, vid tolkningen av en unionsbestämmelse, inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl., 283/81, EU:C:1982:335, punkt 20, och dom av den 19 december 2024, Ford Italia, C‑157/23, EU:C:2024:1045, punkt 42).

22 Det framgår av ordalydelsen i artikel 1.5 d tredje strecksatsen i direktiv 2000/31, det sammanhang bestämmelsen ingår i och i synnerhet av det mål som eftersträvas med nämnda bestämmelse, att det undantag som föreskrivs i bestämmelsen inte bara omfattar spel som sådana. Det omfattar även verksamheter som är nära kopplade till dessa spel, och särskilt verksamhet som består i att göra online-reklam för hasardspel, i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

23 För det första är nämligen både detta undantag och de andra undantag som föreskrivs i artikel 1.5 i direktivet formulerade i breda ordalag. Detta tyder på att de områden, frågor och verksamheter som avses i bestämmelsen ska ges en vid tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2022, Airbnb Ireland, C‑674/20, EU:C:2022:303, punkt 29.

24 För det andra, och framför allt, framgår det av skäl 12 i nämnda direktiv att artikel 1.5 däri syftar till att undanta vissa verksamheter från tillämpningsområdet för detta direktiv, eftersom friheten att tillhandahålla tjänster på dessa områden för närvarande inte kan tryggas med stöd av EUF-fördraget eller befintlig sekundärrätt. Vad särskilt gäller spelverksamhet som innebär att penningvärden satsas på hasardspel har EU-domstolen redan slagit fast att lagstiftningen om hasardspel tillhör de områden där det föreligger avsevärda moraliska, religiösa och kulturella skiljaktigheter mellan medlemsstaterna. Eftersom det inte finns någon harmonisering om hasardspel på unionsnivå, ankommer det på varje medlemsstat att på dessa områden i enlighet med sin egen värdeskala fastställa vad som krävs för att skydda de berörda intressena (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2023, Recreatieprojecten Zeeland m.fl., C‑695/21, EU:C:2023:144, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

25 För att säkerställa att medlemsstaterna förfogar över det handlingsutrymme som krävs för att de på ett effektivt sätt ska kunna reglera området för spel i enlighet med sina egna värdeskalor, måste medlemsstaterna ha möjlighet att reglera all verksamhet som är nära knuten till detta område, inbegripet annonsering hänförlig härtill, med iakttagande av unionsrätten.

26 Följaktligen ska artikel 1.5 d tredje strecksatsen i direktiv 2000/31 tolkas så, att direktivet inte är tillämpligt på verksamhet som består i att på internet annonsera om spel, i den mening som avses i denna bestämmelse.

27 Detta betyder emellertid inte att även verksamhet som består i att agera värd på internet för sådana annonser omfattas av undantaget i artikel 1.5 d tredje strecksatsen i direktiv 2000/31.

28 Till skillnad från verksamhet som består i att annonsera om spel på internet, är nämligen verksamhet som består i att agera värd på internet inte nära knuten till sådana spel. Sistnämnda verksamhet, som endast består i att lagra innehåll som tillhandahålls av en tjänstemottagare, är i princip neutral i förhållande till det lagrade innehållet och skiljer sig inte åt beroende på vilket slags innehåll det är fråga om. Verksamhet som består i att agera värd på internet för annonser om spel, i den mening som avses i denna bestämmelse, skiljer sig således inte från verksamhet som består i att agera värd för andra typer av annonser eller för annat innehåll överlag. I synnerhet har denna verksamhet inte något direkt samband med dessa spel, och den syftar inte till att främja dem.

29 Under dessa omständigheter är det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande, inte nödvändigt att från direktivets tillämpningsområde undanta verksamhet som består i att agera värd på internet för annonser om spel, för att medlemsstaterna, om de så önskar och i enlighet med sina egna värdeskalor, ska ha möjlighet att genomföra en kontrollerad expansionspolitik rörande spel.

30 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.5 d tredje strecksatsen i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en informationssamhällestjänst som består i att agera värd på internet för videor omfattas av direktivets tillämpningsområde, även när dessa videor innehåller annonser för spel som innebär att penningvärden satsas på hasardspel, i den mening som avses i denna bestämmelse.

Den andra frågan

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att den är tillämplig på en sådan operatör av en videoplattform på internet som, med en person som använder denna plattform för att sprida videor på en särskild kanal, har ingått ett kommersiellt partnerskapsavtal om fördelning av annonsintäkter och som, vid ingåendet eller genomförandet av detta avtal, har undersökt innehållet i nämnda kanal, särskilt dess huvudtema, de mest spelade eller senaste videorna eller metadata från dessa videor.

32 Artikel 14.1 i direktiv 2000/31 anger de villkor enligt vilka medlemsstaterna ska säkerställa att en tjänsteleverantör, som levererar någon av informationssamhällets tjänster bestående i lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren, inte ska vara ansvarig för information som lagrats på begäran av en mottagare av tjänsten. Tjänsteleverantören får inte ha faktisk kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olaglig information och, beträffande skadeståndsanspråk, inte vara medveten om fakta eller omständigheter som gör förekomsten av den olagliga verksamheten eller den olagliga informationen uppenbar. Skulle tjänsteleverantören ha sådan kunskap måste vederbörande så snart denne fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handla utan dröjsmål för att avlägsna informationen eller göra den oåtkomlig.

33 Definitionen av begreppet värdtjänster i artikel 14.1 utesluter inte att en tjänst som även syftar till att sprida eller dela lagrad information under vissa villkor kan omfattas av detta begrepp. Enbart det faktum att den tjänst som tillhandahålls av en operatör inbegriper lagring av information som överförs till operatören är emellertid inte i sig tillräckligt för att slå fast att tjänsten, under alla omständigheter, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 14.1 i direktiv 2000/31 (dom av den 16 juni 2026, WebGroup Czech Republic m.fl., C‑188/24 och C‑190/24, EU:C:2026:492, punkterna 106 och 107 och där angiven rättspraxis).

34 För att så ska vara fallet är det väsentligt att den berörda tjänsteleverantören är en ”tjänstelevererande mellanhand” i den mening som avses i artiklarna 12–14 i direktiv 2000/31. Det följer i detta hänseende av skäl 42 i direktivet att de undantag från ansvar som fastställs i dessa artiklar endast omfattar fall där tjänsteleverantörens verksamhet inom ramen för informationssamhället är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kommunikationsnät. Enligt skäl 42 är denna verksamhet av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 105, och dom av den 16 juni, WebGroup Czech Republic m.fl., C‑188/24 och C‑190/24, EU:C:2026:492, punkt 108).

35 För att bedöma huruvida en operatör som driver en videoplattform på internet kan befrias, i enlighet med artikel 14.1 i direktiv 2000/31, från sitt ansvar enligt en medlemsstats nationella rätt för videor som innehåller spelannonser som är förbjudna enligt denna nationella rätt, ska det först prövas om den ifrågavarande operatören har en neutral roll, det vill säga huruvida operatörens verksamhet är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att operatören varken har kännedom om eller kontroll över de uppgifter vederbörande lagrar, eller om operatören tvärtom spelat en aktiv roll av den art som kan ge denne kännedom om eller kontroll över de lagrade uppgifterna (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 106, och dom av den 16 juni 2026, WebGroup Czech Republic m.fl., C‑188/24 och C‑190/24, EU:C:2026:492, punkt 109).

36 Med beaktande av skäl 42 i direktiv 2000/31 ska dessa två villkor avseende kännedom och kontroll förstås som alternativa och oberoende av varandra (dom av den 16 juni 2026, WebGroup Czech Republic m.fl., C‑188/24 och C‑190/24, EU:C:2026:492, punkt 110).

37 För det första omfattas därmed en sådan operatör av en informationssamhällestjänst som kontrollerar den lagrade informationen inte av undantaget enligt artikel 14.1 i direktiv 2000/31, även om operatören inte får kännedom om denna information på grund av att behandlingen därav är automatiserad. Det är bland annat med hjälp av den algoritm som används som en sådan operatör utövar kontroll över den lagrade informationen. Så länge som operatören med hjälp av denna algoritm på förhand har bestämt villkoren för om sådan information ska spridas eller inte, saknar det betydelse att operatören inte själv vidtar ytterligare åtgärder som syftar till att främja, ändra eller radera lagrad information i syfte att sprida den (dom av den 16 juni 2026, WebGroup Czech Republic m.fl., C‑188/24 och C‑190/24, EU:C:2026:492, punkterna 110 och 111).

38 I detta sammanhang är det viktigt att klargöra att om den använda algoritmen – utöver en enkel kategorisering och indexering av informationen i syfte att förbättra tillgängligheten – i operatörens eller i tjänstens intresse avgör på vilka villkor, på vilket sätt och i vilken prioritetsordning denna information sprids eller inte sprids, utövar nämnda operatör kontroll över denna information, med följd att den tjänst som denne erbjuder inte kan betecknas som ”någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”, i den mening som avses i artikel 14.1 i direktiv 2000/31 (dom av den 16 juni 2026, WebGroup Czech Republic m.fl., C‑188/24 och C‑190/24, EU:C:2026:492, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

39 För det andra utesluts en operatör som driver en informationssamhällestjänst från tillämpningsområdet för artikel 14, när operatörens verksamhet medför att operatören har kännedom om det innehåll som denne agerar värd för. Det är då inte nödvändigt att visa att operatören även utövar kontroll över detta innehåll.

40 Att operatören av en onlineplattform indirekt eller slumpvis får kännedom om att det förekommer ett visst olagligt innehåll bland ett antal videor som är publicerade på dess plattform räcker inte för att operatören ska anses falla utanför tillämpningsområdet för nämnda artikel 14. Detsamma gäller när en sådan operatör informeras av tredje man om att ett sådant innehåll har offentliggjorts på operatörens plattform. I dessa båda situationer skulle nämligen artikel 14.1 i direktiv 2000/31 förlora sin ändamålsenliga verkan om operatören uteslöts från detta tillämpningsområde, eftersom bestämmelsen just gör det möjligt för en leverantör av en informationssamhällestjänst att omfattas av ansvarsfriheten som föreskrivs däri, när operatören har kännedom om olagligt innehåll men omedelbart vidtar åtgärder för att avlägsna innehållet eller göra det oåtkomligt.

41 På samma sätt går det, när en operatör av en videoplattform på internet vidtar tekniska åtgärder för att bland de videoinspelningar som tillhandahålls allmänheten på plattformen upptäcka innehåll som strider mot bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt, inte att dra slutsatsen att operatören har en aktiv roll som utesluter denne från ansvarsfriheten enligt artikel 14.1 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando (C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 109).

42 Vidare kan det inte anses att endast en verksamhet som en operatör av en plattform på internet bedriver och som innebär att operatören har fullständig kännedom om hela det innehåll som laddas upp på plattformen kan medföra att operatören undantas ansvarsbefrielse enligt artikel 14 i direktiv 2000/31.

43 Tvärtom gäller att operatören, så snart den verksamhet som vederbörande bedriver på en plattform på internet leder till att denne får kännedom om det väsentliga innehåll som en användare på denna plattform har laddat upp, inte kan åberopa denna ansvarsfrihet.

44 Såsom domstolen redan har haft tillfälle att konstatera är så fallet när operatören av en plattform på internet har lämnat hjälp som bland annat har bestått i att optimera presentationen av annonser som publicerats på denna plattform eller i att marknadsföra annonserna. I ett sådant fall har operatören nämligen inte haft en neutral ställning som mellanhand, utan har utövat en aktiv roll som kan ge denne kännedom om eller kontroll över innehållet i dessa annonser. Operatören kan således inte åberopa den ansvarsbefrielse som föreskrivs i artikel 14 i direktiv 2000/31 beträffande de nämnda annonserna (dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 116).

45 Så är även fallet när operatören av en videoplattform på internet undersöker huvudtemat för en videokanal, de mest spelade eller senaste videorna i denna kanal eller metadata från dessa videor, med avsikt att ingå ett avtal om intäktsdelning. Även om denna innehållsundersökning – oaktat om den är automatiserad eller utförs av fysiska personer – syftar till att kontrollera att den innehållsskapare som önskar ingå detta kommersiella partnerskapsavtal iakttar de regler som fastställts av plattformen för att få tillgång till ett sådant partnerskap, ger undersökningen operatören av denna plattform konkreta kunskaper om det väsentliga innehållet i ett antal videor. Detta innebär att operatören inte kan hävda vare sig att den utövar en rent teknisk, automatisk och passiv verksamhet eller att den med anledning härav har en neutral roll som mellanhand.

46 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att Google, i samband med det kommersiella partnerskapsavtal som ingåtts mellan operatören av plattformen YouTube och vissa innehållsskapare som publicerar videor på en kanal som skapats på denna plattform, vid ingåendet eller genomförandet av detta avtal undersöker det väsentliga innehållet i nämnda kanal, särskilt dess huvudtema, de mest spelade eller senaste videorna eller metadata från dessa videor. Denna innehållsundersökning, oaktat om den är automatiserad eller utförs av fysiska personer, är bland annat avsedd att kontrollera att den innehållsskapare som önskar ingå detta kommersiella partnerskapsavtal iakttar de regler som fastställts av plattformen för att få tillgång till ett sådant partnerskap. Därmed kompletterar undersökningen de standardkontroller som alla videor som laddas upp på plattformen YouTube utan åtskillnad genomgår. Denna undersökning avser även innehållets originalitet och kvalitet. Det är endast om dessa särskilda villkor i fråga om innehåll är uppfyllda som den berörda innehållsskaparen kan dra nytta av det system för delning av annonsintäkter som Google erbjuder.

47 Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, kunde Google, vid sin undersökning av de YouTube-kanaler som är aktuella i det nationella målet, inte rimligen ha varit ovetande om att kanalernas huvudtema var hasardspel och att de innehöll ett antal videor med annonser för sådana spel, i strid med artikel 9 i lagdekret nr 87/2018.

48 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 14 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att den inte är tillämplig på en sådan operatör av en videoplattform på internet som, med en person som använder denna plattform för att sprida videor på en särskild kanal, har ingått ett kommersiellt partnerskapsavtal om fördelning av annonsintäkter och som, vid ingåendet eller genomförandet av detta avtal, har undersökt innehållet i nämnda kanal, särskilt dess huvudtema, de mest spelade eller senaste videorna eller metadata från dessa videor.

Rättegångskostnader

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) Artikel 1.5 d tredje strecksatsen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”),

ska tolkas så,

att en informationssamhällestjänst som består i att agera värd på internet för videor omfattas av direktivets tillämpningsområde även när dessa videor innehåller annonser för spel som innebär att penningvärden satsas på hasardspel, i den mening som avses i denna bestämmelse.

2) Artikel 14 i direktiv 2000/31

ska tolkas så,

att den inte är tillämplig på en sådan operatör av en videoplattform på internet som, med en person som använder denna plattform för att sprida videor på en särskild kanal, har ingått ett kommersiellt partnerskapsavtal om fördelning av annonsintäkter och som, vid ingåendet eller genomförandet av detta avtal, har undersökt innehållet i nämnda kanal, särskilt dess huvudtema, de mest spelade eller senaste videorna eller metadata från dessa videor.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.