ext/celex/62024CJ0188

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 16 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31/EG – Informationssamhällets tjänster – Artikel 2 h – Det samordnade området – Artikel 3 – Begränsning av den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat – Undantag – Artikel 14 – Värdtjänster – Artikel 15 – Avsaknad av allmän övervakningsskyldighet – Elektronisk tjänst som ger tillgång till pornografiskt innehåll – Nationell lagstiftning som förbjuder tillhandahållande av sådant innehåll till minderåriga och som kräver att leverantören upprättar ett ålderskontrollsystem – Artiklarna 1 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering – Nationell lagstiftning som förbjuder vidarespridning av information om vissa vägkontroller ”

I de förenade målen C‑188/24 och C‑190/24,

angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) av den 6 mars 2024, som inkom till domstolen den 7 mars 2024, i målen

WebGroup Czech Republic, a.s.,

NKL Associates s. r. o.

mot

Ministre de la Culture,

Premier ministre,

ytterligare deltagare i rättegången:

Osez le féminisme !,

Le mouvement du Nid,

Les effronté-E-S (C‑188/24),

och

Coyote System

mot

Ministre de l’Intérieur et des Outre-mer,

Premier ministre (C‑190/24),

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz (referent), avdelningsordförandena C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún, I. Ziemele, J. Passer, O. Spineanu-Matei, M. Condinanzi och F. Schalin samt domarna N. Piçarra, A. Kumin, N. Jääskinen, Z. Csehi och B. Smulders,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– WebGroup Czech Republic, a.s. och NKL Associates s. r. o., genom E. Piwnica, avocat,

– Coyote System, genom G. Froger, avocat,

– Les effronté-E-S, genom L. Questiaux, avocate,

– Frankrikes regering, genom R. Bénard, B. Fodda och M. Guiresse, samtliga i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Norges regering, genom K.H. Aarvik och I. Collett, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom L. Armati, O. Gariazzo, P.‑J. Loewenthal och J. Szczodrowski, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 18 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1), samt artiklarna 1 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Den ena begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, WebGroup Czech Republic, a.s. och NKL Associates s. r. o., två utgivare av webbplatser som sprider pornografiskt innehåll och är etablerade i Tjeckien, och, å andra sidan, Frankrikes kulturminister och premiärminister. Målet rör lagenligheten av ett dekret som närmare anger hur en lagbestämmelse, enligt vilken ett föreläggande ska skickas till en person vars verksamhet består i att ge ut en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst online som gör det möjligt för minderåriga att komma åt pornografiskt innehåll i strid med strafflagen, ska genomföras. Den andra begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Coyote System och, å andra sidan, Ministre de l’Intérieur et des Outre-mer (Ministern för inrikes- och de utomeuropeiska franska departementen, Frankrike) och Frankrikes premiärminister, angående lagenligheten av ett dekret som förbjuder leverantörer av elektroniska kör- eller navigeringstjänster genom geolokalisering att sprida vidare information som vidarebefordrats av dess användare om vissa vägkontroller, i syfte att motverka beteenden som består i att undvika dessa vägkontroller.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

3 I artikel 1 (”Människans värdighet”) i stadgan föreskrivs följande:

”Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas.”

4 I artikel 24 (”Barnets rättigheter”) i stadgan föreskrivs följande:

”1. Barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. De ska fritt kunna uttrycka sina åsikter. Dessa åsikter ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad.

2. Vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet.

…”

Direktiv 2000/31

5 I skälen 8, 18, 22, 26, 42 och 47 i direktiv 2000/31 anges följande:

”(8) Syftet med detta direktiv är att skapa en rättslig ram för att säkerställa fri rörlighet för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna och inte att harmonisera det straffrättsliga området som sådant.

…

(18) Informationssamhällets tjänster omfattar en mängd näringsverksamheter som bedrivs online. Dessa verksamheter kan särskilt bestå i försäljning av varor online. Sådana verksamheter som själva leveransen av varor eller tillhandahållandet av offlinetjänster omfattas inte. …

…

(22) Tillsyn över informationssamhällets tjänster bör ske vid verksamhetens källa för att se till att allmänintressets syften verkligen skyddas. Det är därför nödvändigt att se till att behörig myndighet svarar för detta skydd inte bara för medborgarna i det egna landet utan för alla medborgare i gemenskapen. För att det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna skall stärkas är det väsentligt att detta ansvar hos den medlemsstat där tjänsterna har sitt ursprung klart fastslås. För att friheten att tillhandahålla tjänster och rättssäkerheten för leverantörer och mottagare av tjänster verkligen skall tryggas bör informationssamhällets tjänster i princip vara underkastade rätten i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.

…

(26) Medlemsstater får på i detta direktiv fastställda villkor tillämpa sina nationella regler i straffrätt och straffprocessrätt för att vidta alla erforderliga utredningsåtgärder och andra åtgärder som krävs för att avslöja och åtala brottsliga gärningar, utan att sådana åtgärder behöver anmälas till [Europeiska] kommissionen.

…

(42) De undantag från ansvar som fastställs enligt detta direktiv omfattar endast fall när tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kommunikationsnät där information som görs tillgänglig av tredje part vidarebefordras eller tillfälligt lagras, i uteslutande syfte att göra överföringen effektivare. Verksamheten är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information.

…

(47) Medlemsstaterna är förhindrade från att ålägga tjänsteleverantörerna övervakningsskyldighet endast när det gäller skyldigheter av allmän natur. Detta gäller inte övervakningsskyldigheter i ett speciellt fall och påverkar i synnerhet inte beslut från nationella myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning.”

6 I artikel 1 (”Mål och tillämpningsområde”) i detta direktiv föreskrivs följande:

”1. Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.

2. Genom detta direktiv tillnärmas, i den mån det krävs för att nå det mål som avses i punkt 1, vissa nationella bestämmelse[r] om informationssamhällets tjänster som rör den inre marknaden, tjänsteleverantörers etablering, kommersiella meddelanden, avtal slutna på elektronisk väg, mellanhänders ansvar, uppförandekoder, utomrättslig lösning av tvister, möjlighet att föra talan inför domstol samt samarbete mellan medlemsstaterna.

3. Detta direktiv kompletterar den gemenskapsrätt som är tillämplig på informationssamhällets tjänster, utan att det påverkar nivån på skyddet av i synnerhet folkhälsan och konsumentintressena såsom de fastställs i gemenskapsrättsakter och nationell lagstiftning för genomförande av dessa, i den mån detta inte begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster.

4. Genom detta direktiv införs inte några nya regler om internationell privaträtt, och inte heller berörs domstolars behörighet.

5. Detta direktiv skall inte tillämpas på

a) beskattning,

b) frågor beträffande informationssamhällets tjänster som omfattas av [Europaparlamentets och rådets] direktiv 95/46/EG [av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31)] och [Europaparlamentets och rådets] direktiv 97/66/EG [av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (EGT L 24, 1998, s. 1)],

c) frågor som rör avtal eller förfaranden som regleras av lagstiftning som rör karteller,

d) följande verksamhet inom informationssamhällets tjänster:

– Verksamhet som omfattar notariatfunktion eller likvärdiga yrken i den mån den har ett direkt och särskilt samband med offentlig myndighetsutövning.

– Företrädande och försvar av en klient inför domstol.

– Spelverksamhet som innebär att penningsvärden satsas på hasardspel, inbegripet lotterier och vadslagningar.

6. Detta direktiv påverkar inte åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå eller nationell nivå, med beaktande av gemenskapsrätten, för att främja kulturell och språklig mångfald och säkerställa försvaret av pluralism.”

7 I artikel 2 (”Definitioner”) i direktiv 2000/31 anges följande:

”I detta direktiv avses med

a) informationssamhällets tjänster : tjänster i den mening som avses i artikel 1.2 i [Europaparlamentets och rådets] direktiv 98/34/EG [av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 1998, s. 37)], ändrat genom [Europaparlamentets och rådets] direktiv 98/48/EG [av den 20 juli 1998 (EGT L 217, 1998, s. 18)],

…

h) det samordnade området : de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem.

i) Det samordnade området gäller de krav som tjänsteleverantören måste uppfylla när det gäller

– startande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om behörighet, tillstånd eller anmälningar,

– utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänster, inbegripet sådana krav som är tillämpliga på reklam och avtal, eller krav som gäller tjänsteleverantörens ansvar.

ii) Det samordnade området omfattar inte krav såsom

– krav som är tillämpliga på varor som sådana,

– krav som är tillämpliga på leverans av varor,

– krav som är tillämpliga på tjänster som inte tillhandahållits på elektronisk väg.”

8 I artikel 3 (”Den inre marknaden”) i direktiv 2000/31 föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat skall se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området.

2. Medlemsstaterna får inte av skäl som omfattas av det samordnade området begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.

3. Punkterna 1 och 2 är inte tillämpliga på de områden som anges i bilagan.

4. Medlemsstaterna får vidta åtgärder för undantag från punkt 2 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster om följande villkor uppfylls:

a) Åtgärderna skall

i) vara nödvändiga av någon av följande anledningar:

– den allmänna ordningen, i synnerhet förebyggande, utredning, upptäckt och åtal av brott, inbegripet skydd av minderåriga och bekämpning av hets mot personer på grund av ras, kön, religion eller nationalitet samt kränkningar av enskilda personers mänskliga värdighet,

– skydd av folkhälsan,

– allmän säkerhet, inbegripet skydd av nationell säkerhet och försvar,

– skydd av konsumenter, inbegripet investerare,

ii) vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för de mål som avses i punkt i eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås,

iii) vara proportionerliga i förhållande till dessa mål.

b) Innan ifrågavarande åtgärder vidtas och utan [att] det påverkar domstolsförfaranden, inbegripet förberedande förhandlingar och åtgärder som vidtas inom ramen för en brottsutredning, skall medlemsstaten

– ha uppmanat den medlemsstat som avses i punkt 1 att vidta åtgärder, varpå denna senare medlemsstat inte vidtagit några åtgärder eller endast vidtagit otillräckliga åtgärder,

– ha anmält till kommissionen och till den medlemsstat som avses i punkt 1 sin avsikt att vidta sådana åtgärder.

5. Medlemsstaterna kan i brådskande fall göra undantag från de villkor som anges i punkt 4 b. I sådana fall skall åtgärderna snarast möjligt anmälas till kommissionen och till den medlemsstat som avses i punkt 1 med uppgift om varför medlemsstaten bedömer fallet vara brådskande.

6. Utan att åsidosätta medlemsstaternas möjlighet att vidta och fullfölja ifrågavarande åtgärder skall kommissionen snarast möjligt undersöka huruvida de anmälda åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten. Om den kommer fram till att åtgärden är oförenlig med gemenskapsrätten skall kommissionen uppmana medlemsstaten i fråga att avhålla sig från att vidta de planerade åtgärderna eller skyndsamt avbryta vidtagna åtgärder.”

9 Artikel 14 (”Värdtjänster”) i direktiv 2000/31 har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna skall se till att en tjänsteleverantör som levererar någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren inte skall vara ansvarig för information som lagrats på begäran av en tjänstemottagare av tjänsten, under förutsättning att

a) tjänsteleverantören inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olaglig information och, beträffande skadeståndsanspråk, inte var medveten om fakta eller omständigheter som gjort förekomsten av den olagliga verksamheten eller den olagliga informationen uppenbar, eller

b) tjänsteleverantören så snart han fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna informationen eller göra den oåtkomlig.

2. Punkt 1 är inte tillämplig om tjänstemottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.

3. Denna artikel skall inte påverka möjligheten för en domstol eller administrativ myndighet att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse, inte heller skall den påverka medlemsstaternas möjlighet att inrätta förfaranden för att avlägsna information eller göra den oåtkomlig.”

10 I artikel 15 (”Avsaknad av allmän övervakningsskyldighet”) i direktivet föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna får inte ålägga tjänsteleverantörerna en allmän skyldighet att, i samband med tillhandahållande av sådana tjänster som avses i artiklarna 12, 13 och 14, övervaka den information de överför eller lagrar, och inte heller någon allmän skyldighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet.

…”

11 I bilagan (”Undantag från artikel 3”) till nämnda direktiv anges följande:

”Som anges i artikel 3.3 är artikel 3.1 och 3.2 inte tillämplig på följande:

– Upphovsrätt, närstående rättigheter samt rättigheter som avses i [rådets] direktiv 87/54/EEG [av den 16 december 1986 om rättsligt skydd för kretsmönster av halvledarprodukter (EGT L 24, 1987, s. 36; svensk specialutgåva, område 13, volym 16, s. 95)] och i [Europaparlamentets och rådets] direktiv 96/9/EG [av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser (EGT L 77, 1996, s. 20)] samt industriellt rättsskydd.

– Utgivning av elektroniska pengar av institut på vilka medlemsstaterna tillämpar ett av de undantag som anges i artikel 8.1 i [Europaparlamentet och rådets] direktiv 2000/46/EG [av den 18 september 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (EGT L 275, 2000, s. 39)].

– Artikel 44.2 i [rådets] direktiv 85/611/EEG [av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, 1985, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 116)].

– Artikel 30 och avdelning IV i [rådets] direktiv 92/49/EEG [av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT L 228, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160)], avsnitt IV i [rådets] direktiv 92/96/EEG [av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) (EGT L 360, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180)], artiklarna 7 och 8 i [rådets andra] direktiv 88/357/EEG [av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, 1988, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 175)] samt artikel 4 i [rådets] direktiv 90/619/EEG [av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG (EGT L 330, 1990, s. 50; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 67)],

– Parternas frihet att välja vilken lagstiftning som skall tillämpas på deras avtal.

– Avtalsförpliktelser vid konsumentavtal.

– Formell giltighet för avtal som skapar eller överför rättigheter i fast egendom där sådana avtal är föremål för tvingande formella krav i lagstiftningen i den medlemsstat där den fasta egendomen befinner sig.

– Frågan om icke begärda kommersiella meddelanden per e‑post är tillåtliga.”

Direktiv 2010/13/EU

12 I skäl 59 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, 2010, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 (EUT L 303, 2018, s. 69) (nedan kallat direktiv 2010/13), föreskrivs följande:

”Tillgången till skadligt innehåll i audiovisuella medietjänster är en viktig fråga för lagstiftare, medier och föräldrar. Nya utmaningar kommer också att uppkomma, särskilt i samband med nya plattformar och nya produkter. Regler som skyddar den fysiska, mentala och moraliska utvecklingen för minderåriga samt den mänskliga värdigheten i alla audiovisuella medietjänster, inbegripet audiovisuella kommersiella meddelanden, är därför nödvändiga.”

13 Artikel 1 i detta direktiv har följande lydelse:

”1. I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

aa) videodelningsplattformstjänst : en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 [FEUF], där tjänsten, en särskiljbar del av tjänsten eller en väsentlig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leverantören av videodelningsplattformen saknar redaktionellt ansvar, via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2002/21/EG [av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33)], och där det är leverantören av videodelningsplattformen som bestämmer hur de ska organiseras, inbegripet genom automatiserade metoder eller algoritmer, i synnerhet genom presentation, taggning och sekvensering.

…”

14 I artikel 6a.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion och som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Exempel på sådana åtgärder är val av sändningstid, verktyg för ålderskontroll eller andra tekniska åtgärder. Åtgärderna ska stå i proportion till den potentiella skada som programmet kan orsaka.

Det skadligaste innehållet, som meningslöst våld och pornografi, ska vara föremål för de striktaste åtgärderna.”

15 I artikel 28b i detta direktiv anges följande:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 12–15 i direktiv [2000/31] ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar inom deras jurisdiktion vidtar lämpliga åtgärder för att skydda

a) minderåriga från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling i enlighet med artikel 6a.1,

…

3. Vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 ska de lämpliga åtgärderna fastställas mot bakgrund av det berörda innehållets art, den skada som det kan orsaka, egenskaperna hos den kategori av personer som ska skyddas samt de rättigheter och legitima intressen som berörs, inklusive rättigheterna och de legitima intressena för leverantörerna av videodelningsplattformar och de användare som skapat eller laddat upp innehållet samt allmänintresset.

Medlemsstaterna ska säkerställa att alla leverantörer av videodelningsplattformar som lyder under deras jurisdiktion tillämpar sådana åtgärder. Åtgärderna ska vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av videodelningsplattformstjänstens storlek och den tillhandahållna tjänstens art. Åtgärderna får inte ge upphov till förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet som inte står i överensstämmelse med artikel 15 i direktiv [2000/31]. För det skydd av minderåriga som föreskrivs i punkt 1 a i den här artikeln ska det skadligaste innehållet omfattas av de striktaste åtgärderna för åtkomstkontroll.

Dessa åtgärder ska, beroende på vad som är lämpligt, bestå i att

…

f) upprätta och driva ålderskontrollsystem för användare av videodelningsplattformar med avseende på innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling,

…”

Direktiv (EU) 2015/1535

16 I artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1) definieras som tjänst ”alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare”.

Förordning (EU) 2024/1083

17 I skäl 45 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning) (EUT L, 2024/1083) anges följande:

”Eftersom videodelningsplattformars räckvidd omfattar hela Europa måste nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan ha ett särskilt verktyg för att skydda användare av videodelningsplattformstjänster mot visst olagligt och skadligt innehåll, däribland kommersiella meddelanden. I synnerhet, och utan att det påverkar ursprungslandsprincipen, behövs det en mekanism som gör det möjligt för relevanta nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan att begära att deras motsvarigheter i andra medlemsstater vidtar nödvändiga och proportionella åtgärder för att säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar uppfyller skyldigheterna enligt artikel 28b.1, 28b.2 och 28b.3 i direktiv [2010/13]. Detta är avgörande för att säkerställa att målgrupper, särskilt minderåriga, skyddas effektivt i hela [Europeiska] unionen när de får tillgång till innehåll på videodelningsplattformar och att de kan förlita sig på en lämplig nivå av transparens när det gäller kommersiella meddelanden online. Medling som tillhandahålls av och yttranden från nämnden skulle bidra till att säkerställa ömsesidigt godtagbara och tillfredsställande resultat för de berörda nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen. Om användningen av en sådan mekanism inte leder till en uppgörelse i godo kan friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat begränsas endast om villkoren i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv [2000/31] har uppfyllts och det förfarande som anges i den artikeln har följts.”

18 Artikel 15 (”Begäranden om att leverantörer av videodelningsplattformar ska fullgöra sina skyldigheter”) i denna förordning lyder:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 i direktiv [2000/31] får en begärande myndighet lämna in en vederbörligen motiverad begäran om att en anmodad myndighet som har behörighet i den sakfråga som begäran gäller ska vidta nödvändiga och proportionella åtgärder för att säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar fullgör de skyldigheter som åläggs dem enligt artikel 28b.1, 28b.2 och 28b.3 i direktiv [2010/13].

2. Den anmodade myndigheten ska utan onödigt dröjsmål informera den begärande myndigheten om vilka åtgärder den har vidtagit eller planerar att vidta, eller motivera varför åtgärder inte vidtagits, till följd av en begäran om fullgörande enligt punkt 1. Nämnden ska fastställa tidsramar för detta ändamål i sin arbetsordning.

3. Vid oenighet mellan den begärande myndigheten och den anmodade myndigheten med avseende på åtgärder som vidtagits eller planeras eller en avsaknad av åtgärder till följd av en begäran enligt punkt 1 får endera myndighet hänskjuta ärendet till nämnden för medling i syfte att nå en uppgörelse i godo.

Om ingen uppgörelse i godo nås efter nämndens medling får den begärande myndigheten eller den anmodade myndigheten begära att nämnden avger ett yttrande i ärendet. Nämnden ska i sitt yttrande bedöma om begäran om fullgörande enligt punkt 1 har behandlats i tillräcklig utsträckning. Om nämnden anser att den anmodade myndigheten inte i tillräcklig utsträckning har behandlat en sådan begäran om fullgörande ska nämnden rekommendera åtgärder för att behandla begäran. Nämnden ska avge sitt yttrande i samråd med kommissionen och utan onödigt dröjsmål.

4. Efter mottagandet av ett yttrande enligt punkt 3 andra stycket ska den anmodade myndigheten, utan onödigt dröjsmål och inom tidsramar som ska fastställas av nämnden i dess arbetsordning, informera nämnden, kommissionen och den begärande myndigheten om de åtgärder som vidtagits eller planeras till följd av yttrandet.”

Fransk rätt

Mål C ‑ 188/24

– Strafflagen

19 I artikel 227‑24 i Code penal (strafflagen) föreskrivs följande:

”Den som framställer, sänder och sprider, oavsett på vilket sätt det görs och oavsett medium, innehåll av våldsam karaktär, som uppviglar till terrorism, av pornografisk karaktär, inbegripet pornografiska bilder med ett eller flera djur inblandade, eller av ett slag som kan allvarligt kränka människans värdighet eller uppmuntra minderåriga att ägna sig åt spel som utsätter dem för fysisk fara, eller saluför sådant innehåll, döms till fängelse i tre år och böter på 75 000 euro, när innehållet kan komma att ses eller uppfattas av minderåriga.

Om de gärningar som avses i denna artikel sprids till allmänheten via skriven press eller audiovisuella massmedier eller online, är de särskilda bestämmelserna i de lagar som reglerar dessa frågor tillämpliga när det gäller att fastställa de ansvariga personerna.

De gärningar som avses i denna artikel föreligger även om en minderårig har fått tillgång till sådant innehåll som anges i första stycket enbart genom att uppge sig vara minst 18 år gammal.”

– Lag nr 2020 ‑ 936

20 Artikel 23 i loi n o 2020‑936, du 30 juillet 2020, visant à protéger les victimes de violences conjugales (lag nr 2020‑936 av den 30 juli 2020 om skydd för offer för våld i nära relationer) (JORF av den 31 juli 2020, text nr 2), i dess lydelse enligt loi n o 2021‑1382, du 25 octobre 2021, relative à la régulation et à la protection de l’accès aux œuvres culturelles à l’ère numérique (lag nr 2021‑1382 av den 25 oktober 2021 om reglering och skydd för tillgång till kulturella verk i den digitala eran) (JORF av den 26 oktober 2021, text nr 2) (nedan kallad lag nr 2020‑936), hade följande lydelse:

”Om ordföranden för Autorité de régulation de la communication audiovisuelle et numérique [(Tillsynsmyndigheten för audiovisuell och digital kommunikation) (Arcom)] konstaterar att en person vars verksamhet består i att ge ut en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst online ger minderåriga tillgång till pornografiskt innehåll i strid med artikel 227‑24 i strafflagen, kan ordföranden förelägga denna person att vidta alla de åtgärder som krävs för att förhindra att minderåriga får tillgång till det ifrågasatta innehållet. Den person som föreläggandet riktar sig till har 15 dagar på sig att lägga fram sina synpunkter.

Vid utgången av denna tidsfrist kan [Arcoms] ordförande, om det föreläggande som avses i första stycket i denna bestämmelse inte har följts och om innehållet fortfarande är tillgängligt för minderåriga, vända sig till ordföranden för Tribunal judiciaire de Paris [Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike] och yrka att denne, i enlighet med det påskydande förfarandet i sakfrågan, beslutar att de personer som nämns i artikel 6 I‑1 i loi n o 2004–575 du 21 juin 2004 pour la confiance dans l’économie numérique [lag nr 2004‑575 av den 21 juni 2004 om förtroende för den digitala ekonomin (JORF av den 22 juni 2004, text nr 2)] ska upphöra med att ge tillgång till denna tjänst. Åklagaren ska underrättas om domstolens ordförandes beslut.

Ordföranden för [Arcom] får på begäran vända sig till ordföranden för Tribunal judiciaire de Paris [Förstainstansdomstolen i Paris] för samma ändamål om den allmänt tillgängliga kommunikationstjänsten online görs tillgänglig från en annan adress.

Ordföranden för [Arcom] får även begära att ordföranden för Tribunal judiciaire de Paris [Förstainstansdomstolen i Paris], i enlighet med det påskyndade förfarandet i sakfrågan, beslutar om varje åtgärd som kan stoppa en sökmotor eller katalog från att hänvisa till kommunikationstjänsten online.

Ordföranden för [Arcom] får agera på eget initiativ eller på begäran av åklagarmyndigheten eller av varje fysisk eller juridisk person som har ett berättigat intresse av att få saken prövad.

Tillämpningsvillkoren för denna bestämmelse preciseras i dekret.”

– Dekret nr 2021 ‑ 1306

21 I artikel 1 i décret n o 2021‑1306, du 7 octobre 2021, relatif aux modalités de mise en œuvre des mesures visant à protéger les mineurs contre l’accès à des sites diffusant un contenu pornographique (dekret nr 2021‑1306 av den 7 oktober 2021 om närmare bestämmelser om vidtagandet av åtgärder för att skydda minderåriga mot åtkomst till webbplatser som sprider pornografiskt innehåll) (JORF av den 8 oktober 2021, text nr 25), föreskrivs följande:

”Ett föreläggande från ordföranden för Conseil supérieur de l’audiovisuel [Tillsynsmyndigheten för audiovisuella frågor] i det fall som avses i artikel 23 första stycket i lag [nr 2020‑936] ska delges per post enligt de villkor som anges i artikel 2 I i detta dekret.

I föreläggandet redogörs för de angivna faktiska omständigheterna och på vilket sätt de strider mot artikel 227‑24 i strafflagen.

I samma skrivelse ska ordföranden för Conseil supérieur de l’audiovisuel [tillsynsmyndigheten för audiovisuella frågor] anmoda den person som föreläggandet riktar sig till att skriftligt lämna synpunkter inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 23 första stycket i den ovannämnda lagen av den 30 juli 2020, i enlighet med de villkor som föreskrivs i artikel 2 II i detta dekret.”

22 Av artikel 3 i detta dekret framgår följande:

”Vid bedömningen, med tillämpning av artikel 23 första stycket i lag [nr 2020‑936], av huruvida den person vars verksamhet består i att ge ut en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst online ger minderåriga tillgång till pornografiskt innehåll i strid med artikel 227‑24 i strafflagen, ska ordföranden för [Arcom] ta hänsyn till tillförlitligheten i den tekniska metod som denna person har inrättat för att se till att de användare som vill få tillgång till denna tjänst är myndiga.”

23 Artikel 5 i nämnda dekret har följande lydelse:

”När det genom ett domstolsavgörande har beslutats att åtkomsten till en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst online ska upphöra på de villkor som anges i artikel 23 i lag [nr 2020‑936], ska de personer som nämns i artikel 6 I‑1 i lag [nr 2004‑575] på lämpligt sätt se till att åtkomsten upphör, bland annat genom att använda protokollet för domännamns (DNS) blockering.

Användare av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster online som hindras från att få åtkomst ska hänvisas till en informationssida [från Arcom] som anger skälen till blockeringen. …”

Mål C ‑ 190/24

– Trafiklagen

24 I artikel L. 130–11 i Code de la route (trafiklagen) föreskrivs följande:

”I. – När det på en väg som är öppen eller stängd för allmän trafik utförs en vägkontroll som innebär att fordon stoppas och som syftar antingen till att genomföra de insatser som föreskrivs i artiklarna L. 234‑9 eller L. 235‑2 i denna lag eller i artiklarna 78‑2‑2 eller 78‑2‑4 i Code de procédure pénale [(straffprocesslagen)], eller till att undersöka om förare eller passagerare är eftersökta genom beslut av domstol för brott för vilka påföljden är minst tre års fängelse, eller är införda i det register som avses i artikel 230‑19 i samma lag på grund av att de utgör ett hot mot den allmänna ordningen eller allmän säkerhet eller på grund av att de är föremål för ett beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård eller har rymt från en sådan psykiatrisk sjukvårdsinrättning, kan den administrativa myndigheten förbjuda alla operatörer av elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering att genom denna tjänst sprida vidare information eller uppgifter som vidarebefordrats av användare av denna tjänst, när en sådan vidarespridning kan göra det möjligt för andra användare att undvika kontroll.

Förbudet mot vidarespridning enligt I-1 innebär att varje operatör av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering, för alla de vägar eller vägsträckor som den behöriga myndigheten anger, ska dölja den information och de uppgifter som denne vanligtvis sprider vidare till användarna under tjänstens normala drift. Förbudets giltighetstid får inte överstiga 2 timmar om vägkontrollen avser en insats som föreskrivs i artiklarna L. 234‑9 eller L. 235‑2 i denna lag eller 12 timmar om vägkontrollen avser en annan insats som avses i I-1. De berörda vägarna eller vägsträckorna får inte sträcka sig över en radie på mer än 10 kilometer runt platsen för vägkontrollen om den är belägen utanför tätortsbebyggelse och mer än 2 kilometer runt platsen för vägkontrollen om den är belägen inom tätortsbebyggelse.

II. - Förbudet i punkt I i denna bestämmelse ska inte tillämpas på de händelser eller omständigheter som anges i artikel 3 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 886/2013 av den 15 maj 2013 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40/EU vad gäller data och förfaranden för kostnadsfritt tillhandahållande, när så är möjligt, av ett minimum av trafiksäkerhetsrelaterad universell trafikinformation för användare [(EUT L 247, 2013, s. 6)].

III. - Villkoren för fastställande av de vägar eller vägsträckor som omfattas av det förbud som anges i punkt I, hur kommunikationen med operatörerna av elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering ska ske i syfte att genomföra detta förbud samt vilka åtgärder som ska vidtas för att garantera sekretessen i den information som vidarebefordras till dessa operatörer fastställs i ett dekret från Conseil d’État [(Högsta förvaltningsdomstolen)].”

25 I artikel L. 130‑12 i trafiklagen anges de påföljder som är tillämpliga på överträdelser av det spridningsförbud som avses i artikel L. 130‑11 i trafiklagen.

– Dekret nr 2021 ‑ 468

26 I décret n o 2021‑468, du 19 avril 2021, portant application de l’article L. 130‑11 du code de la route (dekret nr 2021‑468 av den 19 april 2021 om tillämpning av artikel L. 130‑11 i trafiklagen) (JORF av den 20 april 2021, text nr 48) anges tillämpningsföreskrifterna för denna artikel L. 130‑11, bland annat vad gäller villkoren för fastställande av de vägar eller vägsträckor som omfattas av förbudet, hur kommunikationen med leverantörerna av elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering ska ske för att genomföra detta förbud samt vilka åtgärder som ska vidtas för att garantera sekretessen i den information som vidarebefordras till dessa operatörer.

27 Artikel R. 130‑12 i trafiklagen, införd genom artikel 1 i detta dekret, har följande lydelse:

”I. - … I beslutet om förbud mot vidarespridning ska anges de vägar eller vägsträckor som berörs och fastställas datum och tidpunkt för när förbudet börjar respektive upphör att gälla.

II. - Information om förbudet mot vidarespridning, med undantag för information om skälen för den aktuella vägkontrollen, ska lämnas till operatörerna av den elektroniska kör- eller navigeringstjänsten …”

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C ‑ 188/24

28 WebGroup Czech Republic och NKL Associates är bolag med säte i Prag (Tjeckien) som driver webbplatser med pornografiskt innehåll.

29 Bolagen har mottagit ett föreläggande från ordföranden för Arcom, med stöd av dekret nr 2021‑1306 om genomförande av lag nr 2020‑936 och artikel 227‑24 i strafflagen, vilken förbjuder personer att sprida innehåll av pornografisk karaktär som kan ses av minderåriga, varvid detta brott, enligt sista stycket i denna artikel 227‑24, föreligger även om en minderårig har fått åtkomst till det aktuella innehållet enbart genom att uppge sig vara minst 18 år gammal.

30 Nämnda bolag väckte talan mot dessa förelägganden som riktats till dem vid Tribunal judiciaire de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris). Dessa bolag väckte samtidigt talan i första och sista instans vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), som är hänskjutande domstol i målet, och yrkade att dekretet skulle upphävas, bland annat på grund av att det stred mot unionsrätten.

31 I detta ändamål gjorde bolagen bland annat gällande att lag nr 2020‑936 och dekret nr 2021‑1306 inte hade anmälts till kommissionen och Republiken Tjeckien, i strid med artikel 3 i direktiv 2000/31, samt att syftena med detta direktiv hade åsidosatts, eftersom lagen och dekretet föreskriver generella och abstrakta åtgärder – nämligen införandet av tekniska system för att blockera minderårigas åtkomst till pornografiskt innehåll – som avser en i allmänna ordalag beskriven kategori av bestämda informationssamhällets tjänster och är tillämpliga på alla leverantörer i denna kategori.

32 Den hänskjutande domstolen har framhållit att de frågor som tagits upp i mål C‑188/24 är avgörande för utgången i det mål som denna domstol har att avgöra och att de vållar betydande svårigheter. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida straffrättsliga bestämmelser som syftar till att säkerställa skydd av minderåriga och åtgärder som kräver att det införs tekniska system för att blockera minderåriga från att komma åt pornografiskt innehåll omfattas av det ”samordnade området” och utgör ett ”krav” avseende utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i direktiv 2000/31. Om denna fråga besvaras jakande, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur de krav som följer av detta direktiv ska förenas med de krav som följer av skyddet för människans värdighet och barnets bästa, vilka bland annat stadfästs i artiklarna 1 och 24 i stadgan.

33 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska straffrättsliga bestämmelser, i synnerhet generella och abstrakta bestämmelser enligt vilka vissa handlingar utgör ett brott som kan leda till åtal, anses omfattas av det ’samordnade område’ som avses i [direktiv 2000/31] när de kan tillämpas på såväl gärningar som begås av en leverantör av informationssamhällets tjänster som gärningar som begås av varje annan fysisk eller juridisk person, eller ska sådana straffrättsliga bestämmelser inte anses utgöra krav som är tillämpliga på startande och utövande av verksamhet som gäller informationssamhällets tjänster och som omfattas av det ’samordnade området’ enligt detta direktiv, eftersom direktivet enbart syftar till att harmonisera vissa rättsliga aspekter på sådana tjänster och inte att harmonisera det straffrättsliga området som sådant och eftersom det enbart uppställer krav som är tillämpliga på tjänster? Omfattar detta ’samordnade område’ närmare bestämt straffrättsliga bestämmelser som är avsedda att säkerställa skydd av minderåriga?

2) Ska skyldigheten för utgivare av kommunikationstjänster online att införa system för att förhindra att minderåriga får åtkomst till det pornografiska innehåll som de sprider anses omfattas av det ’samordnade området’ enligt direktiv [2000/31], som enbart harmoniserar vissa rättsliga aspekter på ifrågavarande tjänster, trots att denna skyldighet, även om den avser utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, då den avser tjänsteleverantörens beteende, tjänstens kvalitet eller innehåll, emellertid inte rör tjänsteleverantörers etablering, kommersiella meddelanden, avtal slutna på elektronisk väg, mellanhänders ansvar, uppförandekoder, utomrättslig lösning av tvister, möjlighet att föra talan vid domstol eller samarbete mellan medlemsstaterna, och således inte avser något av de områden som regleras av harmoniseringsbestämmelserna i kapitel II i det direktivet?

3) Om de föregående frågorna besvaras jakande, hur ska då de krav som följer av direktiv [2000/31] förenas med de krav som följer av skyddet för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, särskilt skyddet för människans värdighet och barnets bästa, vilka garanteras i artiklarna 1 och 24 i [stadgan] och i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [som undertecknades i Rom den 4 november 1950], när skyddet av dessa rättigheter inte tycks kunna säkerställas på ett effektivt sätt genom att enbart vidta individuella åtgärder avseende en bestämd tjänst? Finns det en allmän unionsrättslig princip som ger medlemsstaterna rätt att, i synnerhet i brådskande fall, vidta åtgärder – inbegripet generella och abstrakta åtgärder avseende en viss kategori av tjänsteleverantörer – för att skydda minderåriga mot kränkningar av deras värdighet och integritet, genom att, om så krävs, med avseende på tjänsteleverantörer som omfattas av direktiv [2000/31] avvika från den princip som uppställs i direktivet om att dessa ska omfattas av ursprungsmedlemsstatens tillsyn?”

Mål C ‑ 190/24

34 Coyote System, ett bolag med säte i Frankrike, tillhandahåller en tjänst som kan betecknas som en ”elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering”, i den mening som avses i artikel L. 130‑11 i trafiklagen.

35 I artikel L. 130‑11 föreskrivs att det, för att säkerställa den allmänna ordningen och allmän säkerhet, ska inrättas en mekanism som gör det möjligt för den behöriga administrativa myndigheten att förbjuda operatörer av denna typ av tjänster att, under en begränsad tid och inom ett begränsat geografiskt område, sprida vidare information från dess användare som kan avslöja placeringen av kontroller med alkohol- och drogtester samt vissa polisinsatser, till exempel mot personer som är eftersökta för allvarliga brott (inbegripet terroristhandlingar) eller som har rymt från en psykiatrisk sjukvårdsinrättning. Denna mekanism infördes genom dekret nr 2021‑468 om tillämpning av artikel L. 130‑11.

36 Coyote System väckte talan och yrkade att Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), som är hänskjutande domstol i målet, skulle upphäva dekretet, bland annat på grund av att det strider mot direktiv 2000/31. Coyote System framförde samma invändning om rättsstridighet mot artikel L. 130‑11 i trafiklagen.

37 Till stöd för sin talan gjorde bolaget gällande att systemet med förbud mot vidarespridning i artikel L. 130‑11 i trafiklagen som införts genom dekret nr 2021‑468 strider mot målen med direktiv 2000/31. Bolaget anförde vidare att denna bestämmelse om förbud mot vidarespridning strider mot artikel 15 i direktivet, eftersom den ålägger operatörer av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering en allmän skyldighet att övervaka den information som de lämnar.

38 Den hänskjutande domstolen har framhållit att de frågor som tagits upp i mål C‑190/24 är avgörande för utgången i det mål som denna domstol har att avgöra och att de vållar betydande svårigheter. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida ett sådant förbud mot vidarespridning omfattas av det ”samordnade området” och utgör ett ”krav” för utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i direktiv 2000/31, och huruvida det rör sig om en allmän övervakningsskyldighet som är förbjuden enligt artikel 15 i direktivet.

39 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska förbudet för operatörer av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering att med hjälp av denna tjänst sprida vidare information eller uppgifter från användare som kan göra det möjligt för andra användare att undvika vissa vägkontroller anses omfattas av ’det samordnade området’ såsom det föreskrivs i [direktiv 2000/31], trots att förbudet, även om det gäller utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, då det avser tjänsteleverantörens beteende, tjänstens kvalitet eller innehållet, emellertid inte rör tjänsteleverantörers etablering, kommersiella meddelanden, avtal slutna på elektronisk väg, mellanhänders ansvar, uppförandekoder, alternativ tvistlösning, möjlighet att föra talan vid domstol eller samarbete mellan medlemsstaterna, och således inte avser något av de områden som regleras av harmoniseringsbestämmelserna i kapitel II i det direktivet?

2) Ska ett förbud mot vidarespridning, som har till syfte att bland annat undvika att personer som är eftersökta för brott, eller som utgör ett hot mot den allmänna ordningen eller allmän säkerhet, kan undvika vägkontroller, anses omfattas av de krav på utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster som en medlemsstat inte får ställa på tjänsteleverantörer från en annan medlemsstat, trots att det i skäl 26 i direktiv [2000/31] anges att direktivet inte ska hindra medlemsstaterna från att tillämpa sina nationella regler i straffrätt och straffprocessrätt för att vidta alla erforderliga utredningsåtgärder och andra åtgärder som krävs för att avslöja och åtala brottsliga gärningar?

3) Ska artikel 15 i direktiv [2000/31], som förbjuder medlemsstaterna att ålägga tjänsteleverantörerna en allmän övervakningsskyldighet utöver skyldigheter i ett speciellt fall, tolkas på så sätt att den utgör hinder för tillämpningen av ett system som endast föreskriver att operatörer av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering får åläggas att, inom ramen för denna tjänst, tillfälligt inte sprida vidare vissa kategorier av information eller uppgifter utan att tjänsteoperatören får kännedom om deras innehåll?”

Förfarandet vid domstolen

40 Genom beslut av den 11 februari 2025 förenade domstolen målen C‑188/24 och C‑190/24 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första, den andra och den tredje frågan i mål C ‑ 188/24 samt den första och den andra frågan i mål C ‑ 190/24

41 Såsom framgår av respektive beslut om hänskjutande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de bestämmelser som har begärts upphävda vid den domstolen omfattas av det ”samordnade området” och utgör ”krav” avseende startande eller utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster i den mening som avses i direktiv 2000/31.

42 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑188/24 samt den första och den andra frågan i mål C‑190/24, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/31 utgör hinder för att en medlemsstat ålägger leverantörer av informationssamhällets tjänster som är etablerade i andra medlemsstater en allmän och abstrakt straffrättslig skyldighet som syftar till att förhindra att minderåriga får tillgång till pornografiskt innehåll (mål C‑188/24), och för att den förbjuder sådana tjänsteleverantörer att sprida vidare information om vissa vägkontroller (mål C‑190/24). I detta sammanhang begär den hänskjutande domstolen med sin tredje fråga i mål C‑188/24 även att EU-domstolen ska förklara hur de krav som följer av detta direktiv, i förekommande fall, ska förenas med de krav som följer av skyddet för människans värdighet och barnets bästa, såsom dessa fastställs i artiklarna 1 och 24 i stadgan.

43 Enligt artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 2000/31, jämförd med skäl 8 i samma direktiv, är syftet med detta direktiv att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att skapa en rättslig ram som säkerställer den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna, genom att, i den mån det krävs för att nå detta mål, tillnärma vissa nationella bestämmelser som är tillämpliga på dessa tjänster (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 257).

44 I artikel 2 a i nämnda direktiv, jämförd med artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, definieras informationssamhällets tjänster som alla ”tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare”, varvid det framgår av skäl 18 i direktiv 2000/31 att dessa tjänster omfattar ett brett spektrum av ekonomisk verksamhet som bedrivs online (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 258).

45 Artikel 3 i direktiv 2000/31 är för sin del en central bestämmelse i systematiken i direktivet och den ordning som införts genom detta, eftersom den stadfäster principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten. Till denna princip hänvisas även i skäl 22 i direktivet, där det anges att ”[t]illsyn över informationssamhällets tjänster bör ske vid verksamhetens källa” (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 259 och där angiven rättspraxis).

46 Enligt artikel 3.1 i nämnda direktiv ska varje medlemsstat se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området. Av artikel 2 h i direktivet framgår att detta område omfattar de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 260).

47 Enligt artikel 2 h i) i direktiv 2000/31 gäller ”det samordnade området” de krav som tjänsteleverantören måste uppfylla och som rör startande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om behörighet, tillstånd eller anmälningar, samt krav som har samband med utövande av verksamhet som gäller en sådan tjänst, såsom krav i fråga om tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänster eller krav som gäller tjänsteleverantörens ansvar.

48 I artikel 3.2 i detta direktiv föreskrivs dessutom att medlemsstaterna inte får begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat av skäl som omfattas av det samordnade området (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 262).

49 Nämnda direktiv bygger således på att principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten och principen om ömsesidigt erkännande ska tillämpas, vilket innebär att informationssamhällets tjänster, inom det samordnade område som definieras i artikel 2 h i direktivet, endast regleras i den medlemsstat där leverantörerna av dessa tjänster är etablerade (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 263 och där angiven rättspraxis).

50 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de bestämmelser som är föremål för yrkanden om upphävande och som är tillämpliga på tjänster som kan betecknas som informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31, inte direkt borde anses vara undantagna från det samordnade område som definieras i artikel 2 h i direktivet, dels på grund av att de inte avser något av de krav eller områden som regleras av harmoniseringsbestämmelserna i kapitlen II och III i direktivet, dels på grund av att de följer av en allmän och abstrakt skyldighet enligt straffrätten (mål C‑188/24) eller att de eftersträvar mål som rör den allmänna ordningen och allmän säkerhet (mål C‑190/24).

51 Det är därför nödvändigt att pröva om det samordnade området i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2000/31, med beaktande av ordalydelsen i denna bestämmelse, det sammanhang i vilket den ingår och målen med detta direktiv, är begränsat i båda dessa avseenden, vilket skulle innebära att de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen inte omfattas av mekanismen i artikel 3 i nämnda direktiv.

Omfattningen av det samordnade området i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2000/31

52 Vad för det första gäller frågan huruvida det samordnade området är begränsat till de krav och områden som regleras av harmoniseringsbestämmelserna i kapitlen II och III i direktiv 2000/31, ska det inledningsvis påpekas att det av ordalydelsen i artikel 2 h i) och ii) i direktivet framgår att det samordnade område som avses i denna bestämmelse omfattar samtliga de krav som fastställs i medlemsstaternas rättssystem i samband med startande eller utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, med undantag för sådana krav som är tillämpliga på varor, leverans av varor och tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg. I denna definition uppställs i synnerhet inte villkoret att endast de områden som harmoniseras genom direktivet ska omfattas av det samordnade området.

53 Vad vidare gäller det sammanhang i vilket nämnda bestämmelse ingår, ska det noteras att det i artikel 3.3 i direktiv 2000/31, jämförd med bilagan till direktivet, föreskrivs att mekanismen i denna artikel 3.1 och 3.2 i huvudsak inte ska tillämpas på immateriella rättigheter, utgivning av elektroniska pengar, företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper, försäkringar, vissa aspekter på avtal och tillåtlighet av icke begärda kommersiella meddelanden per e‑post. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 62 i sitt förslag till avgörande hade det inte varit nödvändigt att utesluta sådana aspekter från mekanismen om det samordnade området var begränsat till de krav och områden som regleras i kapitlen II och III i samma direktiv.

54 Vad därutöver gäller syftet med direktiv 2000/31, ska det erinras om att det av artikel 1.1 och 1.2, jämförd med skäl 8 i nämnda direktiv, framgår att direktivet syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar väl. Direktivet skapar en rättslig ram som säkerställer den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna och som bland annat består i tillämpningen av den mekanism som avses i artikel 3.1 och 3.2, enligt vilken informationssamhällets tjänster, inom ramen för det samordnade området, endast ska regleras i den medlemsstat där leverantörerna av dessa tjänster är etablerade. Direktivet innehåller också, särskilt i kapitlen II och III, bestämmelser som, i den mån det är nödvändigt för att uppnå detta mål, tillnärmar vissa nationella bestämmelser som är tillämpliga på dessa tjänster.

55 Artiklarna 2 h och 3 i direktiv 2000/31, å ena sidan, och bestämmelserna i kapitlen II och III i samma direktiv, å andra sidan, utgör således två skilda medel, även om de kompletterar varandra vad gäller deras syfte. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 56 i sitt förslag till avgörande är de principer som fastställs i artikel 3 i direktivet framför allt av intresse med avseende på nationella bestämmelser för vilka det saknas harmoniseringsbestämmelser i direktivet. Att från det samordnade området utesluta alla krav eller områden som inte omfattas av kapitlen II och III i direktivet skulle under dessa omständigheter strida mot direktivets syfte, genom att de i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet stadfästa principerna om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten och om ömsesidigt erkännande skulle förlora sin verkan vad gäller andra krav och områden än de som omfattas av dessa kapitel.

56 Härav följer att det samordnade område som avses i artikel 2 h i direktiv 2000/31 inte är begränsat till de krav och områden som regleras av harmoniseringsbestämmelserna i kapitlen II och III i detta direktiv.

57 Vad för det andra gäller frågan huruvida det samordnade området även är tillämpligt på allmänna och abstrakta bestämmelser som omfattas av medlemsstaternas straffrätt samt på nationella bestämmelser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet, ska det inledningsvis påpekas att det av själva ordalydelsen i artikel 2 h i direktiv 2000/31 framgår att en bestämmelses allmänna och abstrakta karaktär inte kan medföra att denna bestämmelse utesluts från det samordnade området.

58 Dessutom framgår det av nämnda bestämmelse att straffrättsliga bestämmelser eller bestämmelser som eftersträvar ovannämnda mål i princip ingår i det samordnade området, förutsatt att de innehåller krav avseende startande eller utövande av verksamhet som gäller någon av de av informationssamhällets tjänster som inte är undantagen i enlighet med artikel 2 h ii) i direktivet. I detta hänseende ska det konstateras att de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen uppenbarligen inte omfattas av de krav som är undantagna från det samordnade området enligt sistnämnda bestämmelse, såsom krav som är tillämpliga på varor som sådana, på leverans av varor eller på tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg.

59 Vad vidare gäller det sammanhang i vilket artikel 2 h i direktiv 2000/31 ingår, ska det noteras att endast bestämmelser som antagits på områdena beskattning, dataskydd, karteller, notariatfunktion, företrädande inför domstol samt spelverksamhet, specifikt undantas från direktivets tillämpningsområde genom artikel 1.5 i direktivet. Följaktligen kan straffrättsliga bestämmelser eller bestämmelser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet, eftersom dessa bestämmelser inte avser de områden som undantas genom artikel 1.5 i direktivet omfattas av direktivets tillämpningsområde och således av det samordnade området, i den mening som avses i nämnda artikel 2 h.

60 Det är emellertid utrett att de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen inte avser de områden som undantas genom artikel 1.5 i direktiv 2000/31.

61 Dessa bestämmelser omfattas inte heller av de undantag som anges i bilagan till direktiv 2000/31 och som det erinrats om i punkt 53 ovan, vilka avser de fall då punkterna 1 och 2 i artikel 3, i enlighet med artikel 3.3 i direktivet, inte är tillämpliga. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 62 i sitt förslag till avgörande är det uttryckliga uteslutandet, i denna bilaga, av vissa områden som inte har harmoniserats genom direktivet från mekanismen i punkterna 1 och 2 i denna bilaga, uttömmande, vilket innebär att de övriga icke-harmoniserade områdena, såsom straffrätten samt upprätthållande av den allmänna ordningen och allmän säkerhet, omfattas av det samordnade området och av denna mekanism.

62 Vad särskilt gäller nationella bestämmelser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet, stöds denna tolkning av artikel 3.4 i direktiv 2000/31, enligt vilken medlemsstaterna på vissa villkor får vidta åtgärder för undantag från punkt 2 i artikel 3, om dessa åtgärder är nödvändiga med hänsyn till bland annat allmän ordning och allmän säkerhet, inbegripet skydd av nationell säkerhet. I själva bestämmelsen föreskrivs således en möjlighet för andra medlemsstater än den där en leverantör av informationssamhällets tjänster är etablerad att vidta åtgärder som omfattas av det samordnade området, förutsatt att de är nödvändiga av något av dessa skäl.

63 När det gäller straffrättsliga bestämmelser anges i skäl 8 i direktiv 2000/31 att syftet med detta direktiv är att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster och inte att harmonisera det straffrättsliga området ”som sådant”. I nämnda direktiv föreskrivs inte någon harmonisering av de straffrättsliga krav enligt medlemsstaternas rättssystem som är tillämpliga på leverantörer av informationssamhällets tjänster eller på nämnda tjänster. I skäl 26 i nämnda direktiv anges att medlemsstaterna får tillämpa sina nationella straffrättsliga och straffprocessrättsliga regler i enlighet med de villkor som fastställs i direktivet. Den åtskillnad som görs i direktiv 2000/31 mellan, å ena sidan, tillnärmningen av vissa nationella bestämmelser som avses i artikel 1.2 i detta direktiv och, å andra sidan, det samordnade område som definieras i artikel 2 h i direktivet, ger således stöd för slutsatsen att straffrättsliga bestämmelser, utan att för den skull vara föremål för harmonisering, kan omfattas av detta samordnade område.

64 Såvida unionslagstiftaren inte uttryckligen föreskriver något annat än det som nämns i punkterna 58–61 ovan, skulle det dessutom strida mot målet att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster att generellt utesluta all straffrättslig lagstiftning och/eller all lagstiftning som syftar till att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet.

65 Under dessa omständigheter omfattar direktiv 2000/31 bestämmelser som ställer krav avseende startande eller utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, oberoende av vilken typ av tjänster det rör sig om eller vilket område de tillhör enligt nationell rätt, med undantag för de krav eller områden som enligt artiklarna 1.5, 2 h ii) eller artikel 3.3 i direktivet uttryckligen utesluts från direktivets tillämpningsområde, det samordnade området eller mekanismen i artikel 3.1 och 3.2. Nationella straffrättsliga bestämmelser och/eller bestämmelser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet utesluts således inte som sådana från tillämpningsområdet för det samordnade området.

66 Det framgår således av punkterna 57–65 ovan att de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen omfattas av det samordnade området, förutsatt att de innehåller sådana krav avseende startande och utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 2 h i) i direktiv 2000/31.

Huruvida det föreligger ett krav i den mening som avses i artikel 2 h i) i direktiv 2000/31

67 Vad gäller mål C‑188/24 har domstolen redan slagit fast att en nationell åtgärd som ålägger en leverantör av någon av informationssamhällets tjänster att ställa villkor, i form av en underrättelseskyldighet, för att ge tillgång till sin tjänst utgör ett krav avseende utövande av en verksamhet i den mening som avses i artikel 2 h i) i direktiv 2000/31 (se. för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 88).

68 Ett ålderskontrollsystem för användare av någon av informationssamhällets tjänster som gör det möjligt att få tillgång till pornografiskt innehåll syftar till att villkora användarnas åtkomst till denna tjänst.

69 Vad gäller mål C‑190/24 ska det konstateras att förbudet för operatörer av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering att sprida vidare information som deras användare har vidarebefordrat om vissa vägkontroller innebär en begränsning av de vanliga funktionerna hos en sådan tjänst, vars syfte är att förse användarna med trafikinformation. Ett sådant förbud utgör således ett krav som avser tjänstens innehåll.

70 Härav följer att de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen innehåller krav som avser utövande av verksamhet som gäller informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 2 h i) andra strecksatsen i direktiv 2000/31. Dessa bestämmelser omfattas således av det samordnade området och av mekanismen i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet.

Mekanismen i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2000/31

71 Såsom framgår av punkterna 45–49, 54 och 55 ovan, ska informationssamhällets tjänster, med tillämpning av denna mekanism – som bygger på de grundläggande principerna om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten och om ömsesidigt erkännande enligt artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2000/31 – inom ramen för det samordnade området, endast regleras i den medlemsstat där leverantörer av dessa tjänster är etablerade.

72 I artikel 3.2 anges särskilt att medlemsstaterna inte får begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat av skäl som omfattas av det samordnade området.

73 Under dessa omständigheter ska det prövas huruvida de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen begränsar den fria rörligheten för dessa tjänster.

74 Det framgår av handlingarna i målet att den lagstiftning som är aktuell i mål C‑188/24 tvingar operatörer av pornografiska webbplatser, vid äventyr av administrativa och straffrättsliga påföljder, att begränsa användarnas åtkomst till dessa webbplatser med ett system för kontroll av användarnas ålder i syfte att förbjuda minderåriga åtkomst. Skyldigheten att införa ett sådant system, eftersom den är tillämplig på tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater, utgör således en begränsning av den fria rörligheten för nämnda tjänster, i den mening som avses i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2000/31.

75 Vad gäller den lagstiftning som är aktuell i mål C‑190/24, ska det påpekas att det i denna lagstiftning föreskrivs en möjlighet att förbjuda operatörer av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering att, vid äventyr av straffrättsliga påföljder, sprida vidare information som användare har vidarebefordrat om vissa vägkontroller. Dessa operatörer kan således, med stöd av nämnda lagstiftning, tvingas att begränsa tjänstens funktioner i Frankrike.

76 I detta avseende framgår det av beslutet om hänskjutande att dekret nr 2021‑468 om tillämpning av artikel L. 130‑11 i trafiklagen är tillämpligt på alla operatörer av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering, oavsett om de är etablerade i Frankrike eller i en annan medlemsstat.

77 Domstolen konstaterar således att denna lagstiftning, eftersom den även är tillämplig på operatörer av en sådan tjänst som är etablerade i andra medlemsstater, kan medföra en begränsning av den fria rörligheten för denna tjänst.

78 Mot denna bakgrund ska det erinras om att artikel 3.4 i direktiv 2000/31 under vissa förutsättningar medger undantag från den princip som anges i artikel 3.2. Det ska följaktligen prövas huruvida de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen kan uppfylla dessa villkor.

Villkoren för att medge undantag enligt artikel 3.4 i direktiv 2000/31

79 Det ska inledningsvis erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 får vidta åtgärder för undantag från artikel 3.2 vad gäller någon av informationssamhällets tjänster, under förutsättning att åtgärderna är nödvändiga för att säkerställa allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller konsumentskydd, och under förutsättning att de vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som faktiskt är till förfång för dessa mål eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås samt att de är proportionerliga i förhållande till dessa mål (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 303 och där angiven rättspraxis).

80 Vidare ställer artikel 3.4 b i direktivet som villkor för denna möjlighet att ett processrättsligt förfarande iakttas, nämligen att den medlemsstat där de aktuella tjänsteleverantörerna är etablerade utan framgång har anmodats att vidta tillräckliga åtgärder och att avsikten att vidta sådana åtgärder har anmälts till etableringsmedlemsstaten och kommissionen.

81 Vad gäller det första villkoret i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 ska det prövas huruvida syftena med de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen motsvarar dem som avses i denna bestämmelse och huruvida de åtgärder som föreskrivs i dessa bestämmelser kan anses vara nödvändiga för att uppfylla dessa syften.

82 Vad gäller den lagstiftning som är aktuell i mål C‑188/24 framgår det av artikel 3.4 a i) första strecksatsen i direktiv 2000/31 att begreppet allmän ordning i denna bestämmelse bland annat avser skydd av minderåriga och bekämpning av kränkningar av den mänskliga värdigheten, vilket överensstämmer med syftena med denna lagstiftning.

83 Vad gäller den lagstiftning som är aktuell i mål C‑190/24 ska det påpekas att, utöver den allmänna ordningen och, i synnerhet, förebyggande, utredning, upptäckt och åtal av brott som avses i artikel 3.4 a i) första strecksatsen i direktiv 2000/31, anges allmän säkerhet och nationell säkerhet i tredje strecksatsen i denna bestämmelse. Skäl som rör allmän ordning och allmän säkerhet kan således motivera förbud mot vidarespridning av information om vägkontroller, såsom de som föreskrivs i denna lagstiftning.

84 När det gäller det andra villkoret i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31, enligt vilken åtgärder för undantag från artikel 3.2 måste vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som faktiskt är till förfång för de mål som avses i punkterna 81–83 ovan eller utgör en allvarlig och betydande risk för att dessa mål inte uppnås, måste det erinras om att detta villkor ska tolkas så, att det inte uppfylls av generella och abstrakta åtgärder som riktar sig mot en viss kategori av informationssamhällets tjänster som beskrivs i allmänna ordalag och som tillämpas utan åtskillnad på alla leverantörer av denna kategori av tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2023, Google Ireland m.fl., C‑376/22, EU:C:2023:835, punkt 60, dom av den 30 maj 2024, Airbnb Ireland och Amazon Services Europe, C‑662/22 och C‑667/22, EU:C:2024:432, punkt 70, samt dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 309).

85 Vad i förevarande fall gäller den lagstiftning som är aktuell i mål C‑188/24, framgår det av handlingarna i målet att artikel 227‑24 i strafflagen generellt förbjuder var och en att tillverka, transportera eller sprida, på vilket sätt det än sker och oavsett medium, visst innehåll eller viss information som kan ses eller uppfattas av minderåriga. Det rör sig således, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisats till i föregående punkt, om allmänna och abstrakta bestämmelser som bland annat avser en rad kategorier av informationssamhällets tjänster som beskrivs i ordalag som utan åtskillnad tillämpas på tjänsteleverantörer som ingår i dessa kategorier och som i förekommande fall är etablerade i en annan medlemsstat. En sådan lagstiftning kan således inte uppfylla det andra villkoret i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31.

86 Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att det i artikel 23 i lag nr 2020‑936, utöver det allmänna förbudet i strafflagen, föreskrivs att en utsedd administrativ myndighet, nämligen ordföranden för Arcom, ska skicka ett individuellt föreläggande till en leverantör av en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst online som sprider pornografiskt innehåll med uppmaning om att vidta alla de åtgärder som krävs för att hindra minderåriga från att komma åt detta innehåll. Om denna tjänsteleverantör inte följer ett sådant föreläggande, får denna administrativa myndighet dessutom väcka talan vid domstol i syfte att få tekniska åtgärder vidtagna för att hindra spridningen av nämnda innehåll.

87 Artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 utesluter emellertid inte att en medlemsstat kan anta lagbestämmelser som, förutsatt att villkoren i denna bestämmelse uppfylls, föreskriver att det ska skickas individuella förelägganden till leverantörer av informationssamhällets tjänster, såsom kommunikationstjänster till allmänheten som sprider pornografiskt innehåll. I och med att sådana förelägganden ska skickas individuellt kan de betecknas som åtgärder som vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för de mål som avses i punkt 82 ovan eller utgör en allvarlig och betydande risk för att dessa mål inte uppnås, i den mening som avses i denna bestämmelse.

88 Vad gäller den lagstiftning som är i fråga i mål C‑190/24, framgår det av artikel L. 130‑11 i trafiklagen och av dekret nr 2021‑468 att den behöriga administrativa myndighet kan förbjuda varje operatör av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering att med hjälp av denna tjänst sprida vidare all information eller alla uppgifter som vidarebefordras av tjänstens användare, när denna vidarespridning kan göra det möjligt för andra användare att undvika vissa vägkontroller.

89 Enligt artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 får en medlemsstat anta bestämmelser som föreskriver att åtgärder ska vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för de mål som avses i punkt 83 ovan eller som utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås, i den mening som avses i denna bestämmelse.

90 Härav följer att åtgärder som kan vidtas med stöd av de bestämmelser som avses i punkterna 85 och 88 ovan, såsom individuella förelägganden till leverantörer av kommunikationstjänster till allmänheten som sprider pornografiskt innehåll eller beslut om förbud, riktade till operatörer av en viss tjänst, att sprida vidare viss information, kan utgöra åtgärder som vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31.

91 Vad gäller det tredje villkoret i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31, det vill säga att de vidtagna åtgärderna ska vara proportionerliga i förhållande till de mål som eftersträvas med de bestämmelser som är aktuella i de nationella målen, ska det framhållas, vad gäller mål C‑188/24, att det i artikel 28b.3 f i direktiv 2010/13, som är tillämplig i tiden ( ratione temporis ) från och med den 19 september 2020 på tjänster som avser tillhandahållande av program och videor, såsom de tjänster som är aktuella i det målet, anges att upprättandet av ålderskontrollsystem för användare av videodelningsplattformar gör det möjligt att skydda minderåriga mot innehåll som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling.

92 I detta avseende ska det erinras om att människans värdighet är okränkbar enligt artikel 1 i stadgan. Den ska respekteras och skyddas. I artikel 24.1 i stadgan föreskrivs dessutom att barn bland annat har rätt till det skydd som behövs för deras välfärd.

93 Skäl 59 i direktiv 2010/13 avspeglar den grundläggande karaktären hos rätten till mänsklig värdighet och hänsynen till barnets bästa enligt artiklarna 1 och 24 i stadgan, i den del det betonar vikten av att skydda minderårigas fysiska, mentala och moraliska utveckling samt den mänskliga värdigheten i alla audiovisuella medietjänster. Denna grundläggande karaktär kräver, såsom framgår av artiklarna 6a och 28b i detta direktiv, att det, i samband med att medlemsstaterna genomför direktiven 2000/31 och 2010/13 samt i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, säkerställs att minderåriga faktiskt hindras från att få tillgång till pornografiskt innehåll.

94 Härav följer att en nationell åtgärd som ålägger en leverantör av en viss tjänst att upprätta ett ålderskontrollsystem för användare av pornografiska webbplatser ska anses vara proportionerlig i förhållande till målet att skydda minderåriga och den mänskliga värdigheten, i den mening som avses i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31, när tjänsteleverantören inte har vidtagit de lämpliga åtgärder som avses i artikel 28b i direktiv 2010/13.

95 Genom artikel 15 i förordning 2024/1083, som är tillämplig i tiden ( ratione temporis ) från och med den 8 maj 2025 på de tjänster som är aktuella i mål C‑188/24, har det dessutom inrättats ett strukturerat samarbete mellan begärande och anmodade myndigheter som gör det möjligt att lämna in en vederbörligen motiverad begäran till en anmodad myndighet om att vidta nödvändiga och proportionella åtgärder för att se till att skyldigheterna i artikel 28b.1–28b.3 i direktiv 2010/13 fullgörs. Såsom framgår av skäl 45 i förordningen kan friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat endast begränsas om villkoren i artikel 3 i direktiv 2000/31 har uppfyllts och det förfarande som anges i denna bestämmelsen har följts, förutsatt att tillämpningen av den mekanism som införts genom artikel 15 i denna förordning inte leder till en uppgörelse i godo mellan de berörda medlemsstaterna.

96 Vad gäller mål C‑190/24 framgår det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att den möjlighet att förbjuda vidarespridning som föreskrivs i den lagstiftning som är aktuell i det målet är proportionerlig i förhållande till målen med denna lagstiftning att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet.

97 Sådana bestämmelser som de som är aktuella i målen C‑188/24 och C‑190/24 kan emellertid endast genomföras under förutsättning att förfarandekraven i artikel 3.4 b i direktiv 2000/31 iakttas.

98 När det gäller dessa förfarandekrav, det vill säga skyldigheten att först utan framgång ha uppmanat den medlemsstat där den berörda tjänsteleverantören är etablerad att själv vidta åtgärder och skyldigheten att göra en förhandsanmälan till kommissionen och till denna medlemsstat, erinrar domstolen om att dessa skyldigheter utgör väsentliga förfarandekrav som motiverar att icke anmälda åtgärder som begränsar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster inte kan göras gällande gentemot enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 94).

99 Vad gäller mål C‑190/24 framgår det visserligen av uttrycket ”utan [att] det påverkar” i artikel 3.4 b i direktiv 2000/31 att de förfarandekrav som föreskrivs i denna bestämmelse inte är tillämpliga på domstolsförfaranden, inbegripet förberedande förhandlingar och åtgärder som vidtas inom ramen för en brottsutredning, vilket även bekräftas i skäl 26 i direktivet vad gäller anmälningsskyldigheten till kommissionen.

100 Det ska emellertid konstateras, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att de förbud mot vidarespridning som föreskrivs i den lagstiftning som är aktuell i det målet inte i sig förefaller omfattas av sådana förfaranden och sådana åtgärder, såvida inte den vägkontroll som förbudet avser har beordrats inom ramen för en brottsutredning.

101 Enligt artikel 3.5 i direktiv 2000/31 får en medlemsstat emellertid i brådskande fall göra undantag från de processuella skyldigheter som föreskrivs i artikel 3.4 b i direktivet. I sådana fall ska åtgärderna anmälas så snart som möjligt, med uppgift om varför medlemsstaten bedömer fallet vara brådskande.

102 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i förekommande fall pröva om villkoren i artikel 3.4 eller 3.5 i direktiv 2000/31 är uppfyllda.

103 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑188/24 samt den första och den andra frågan i mål C‑190/24 besvaras enligt följande. Artiklarna 2 h och 3 i direktiv 2000/31 ska tolkas på följande sätt:

– Det samordnade område som avses i den första av dessa bestämmelser är inte begränsat till de krav och områden som regleras av harmoniseringsbestämmelserna i kapitlen II och III i direktivet och kan omfatta såväl allmänna och abstrakta bestämmelser inom straffrätten som bestämmelser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet, under förutsättning att det i dessa bestämmelser föreskrivs krav avseende startande eller utövande av verksamhet som gäller informationssamhällets tjänster, vilka inte utesluts från det samordnade området i enlighet med artikel 2 h ii), och att de avser områden som inte är undantagna vare sig från direktivets tillämpningsområde enligt dess artikel 1.5 eller från mekanismen i artikel 3.1 och 3.2 enligt dess artikel 3.3.

– De utgör hinder för att en medlemsstat tillämpar en allmän och abstrakt straffrättslig skyldighet – som syftar till att förhindra att minderåriga får tillgång till pornografiskt innehåll – på leverantörer av informationssamhällets tjänster som är etablerade i andra medlemsstater.

– De utgör inte hinder för att en medlemsstat, med iakttagande av de villkor som föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2000/31, jämförda med artiklarna 1 och 24 i stadgan, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.5 i direktivet, föreskriver att åtgärder ska vidtas för att kräva att leverantörer av en viss tjänst som är etablerade i andra medlemsstater upprättar ett ålderskontrollsystem för användare av pornografiska webbplatser, när dessa leverantörer inte har vidtagit de lämpliga åtgärder som avses i artikel 28b i direktiv 2010/13.

– De utgör inte hinder för att en medlemsstat, med iakttagande av de villkor som föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2000/31 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.5 i direktivet, föreskriver att åtgärder ska vidtas för att förbjuda leverantörer av en viss tjänst som är etablerade i andra medlemsstater att av skäl hänförliga till allmän ordning eller allmän säkerhet sprida vidare information om vissa vägkontroller.

Den tredje frågan i mål C ‑ 190/24

104 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan i mål C‑190/24 för att få klarhet i hur artikel 15.1 i direktiv 2000/31 ska tolkas. Det framgår av skälen till beslutet om hänskjutande samt av de skriftliga och muntliga yttrandena till domstolen i målet att denna fråga grundar sig på antagandet att operatören av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering omfattas av artikel 14 i direktiv 2000/31.

105 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 14.1 och 15.1 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en operatör av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering omfattas av dessa bestämmelser och om artikel 15.1 utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt att förbjuda operatören att sprida vidare information om vissa vägkontroller.

106 Artikel 14 i direktiv 2000/31 avser värdtjänster, det vill säga, såsom framgår av punkt 1 i denna artikel 14, en av ”informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”. Denna definition utesluter inte att en tjänst som även har till syfte att sprida eller dela sådan information under vissa förutsättningar kan omfattas av begreppet värdtjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012, SABAM, C‑360/10, EU:C:2012:85, punkt 27, dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 106, och dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 28).

107 Enbart det faktum att den tjänst som en operatör tillhandahåller innefattar lagring av information som vidarebefordras till denne är emellertid inte i sig tillräckligt för att slå fast att tjänsten, under alla omständigheter, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 14.1 i direktiv 2000/31 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

108 Det ska i detta hänseende erinras om att det, för att så ska vara fallet, är nödvändigt att den berörda tjänsteleverantören är en ”tjänstelevererande mellanhand”, i den mening som avses i avsnitt 4 i kapitel II i direktiv 2000/31. Såsom anges i skäl 42 i direktivet omfattar de undantag från ansvar som föreskrivs i direktivet, däribland undantagen i artikel 14 i direktivet, endast de fall där tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kommunikationsnät. Denna verksamhet är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att leverantören av informationssamhällets tjänster varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 105).

109 För att bedöma huruvida operatören av en sådan tjänst kan undantas från sitt ansvar för det lagrade innehållet, enligt artikel 14.1 i direktiv 2000/31, ska det kontrolleras om den roll som operatören intar är neutral, det vill säga om dennes verksamhet är rent teknisk, automatisk och passiv, vilket innebär att operatören varken har kännedom om eller kontroll över det innehåll som denne lagrar, eller om nämnda operatör tvärtom spelar en aktiv roll som kan ge denne kännedom om eller kontroll över detta innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

110 Mot bakgrund av skäl 42 i direktiv 2000/31 ska dessa två villkor – kännedom och kontroll – förstås som alternativa och oberoende av varandra. Följaktligen omfattas en operatör av någon av informationssamhällets tjänster som kontrollerar den lagrade informationen inte av ansvarsbefrielsen i artikel 14.1 i detta direktiv, även om denne inte får kännedom om denna information på grund av automatiseringen av databehandlingen.

111 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 239 i sitt förslag till avgörande är det bland annat med hjälp av den använda algoritmen som en sådan operatör utövar kontroll över den lagrade informationen. Så länge denne operatör med hjälp av denna algoritm på förhand har bestämt villkoren för om en sådan information ska spridas eller inte, saknar det betydelse att operatören inte själv vidtar ytterligare åtgärder som syftar till att främja, ändra eller radera lagrad information i syfte att sprida den.

112 I detta sammanhang är det viktigt att klargöra att om den använda algoritmen, utöver en enkel kategorisering och indexering av informationen i syfte att förbättra tillgängligheten, i operatörens eller i tjänstens intresse avgör på vilka villkor, på vilket sätt och i vilken prioritetsordning denna information sprids eller inte sprids, utövar nämnda operatör kontroll över denna information, så att den tjänst som denne erbjuder inte kan betecknas som ”någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”, i den mening som avses i artikel 14.1 i direktiv 2000/31 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2010, Google France och Google, C‑236/08–C‑238/08, EU:C:2010:159, punkterna 115 och 117, dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 116, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 114).

113 I ett sådant fall är de skyldigheter som medlemsstaterna åläggs enligt artikel 15.1 i direktiv 2000/31, i enlighet med dess ordalydelse enligt vilken bestämmelsen tillämpas om det föreligger ett tillhandahållande av tjänster som avses i bland annat artikel 14 i direktivet, inte tillämpliga på den operatör av en sådan tjänst som utövar kontroll i den mening som avses i föregående punkt.

114 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra den prövning som krävs i detta avseende.

115 Om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att en sådan tjänsteleverantör som Coyote System har en neutral roll i den mening som avses i den rättspraxis som återges i punkt 109 ovan och att den tjänst som denne erbjuder därför kan betecknas som ”någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”, i den mening som avses i artikel 14.1 i direktiv 2000/31, ska den pröva om en sådan tjänsteleverantör kan bli föremål för ett förbud mot vidarespridning av information avseende vissa vägkontroller på grundval av artikel 14.3, och om ett sådant förbud är förenligt med artikel 15.1 i det direktivet.

116 I artikel 14.3 i direktiv 2000/31 föreskrivs bland annat att artikel 14 inte ska påverka möjligheten för en domstol eller administrativ myndighet att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse. Domstolen har preciserat att ett sådant föreläggande kan riktas mot tjänsteleverantören även om denne inte anses vara ansvarig i den mening som avses i artikel 14.1 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Glawischnig-Piesczek, C‑18/18, EU:C:2019:821, punkterna 24 och 25, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 131). Dessutom påverkar artikel 14 i detta direktiv, såsom anges i dess punkt 3, inte heller medlemsstaternas möjlighet att inrätta förfaranden för att avlägsna lagrad information eller åtgärder för att göra den oåtkomlig.

117 Artikel 14.3 i direktiv 2000/31, jämförd med punkt 1 i samma bestämmelse, ska förstås så, att den avser förelägganden som syftar till att leverantören av någon av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i punkt 1, ska se till att varje överträdelse från tjänstemottagarens sida upphör, bland annat överträdelser som beror på att olaglig information har lagrats på leverantörens webbplats eller plattform, genom att avlägsna denna information eller göra den oåtkomlig, eller förhindra varje annan överträdelse av detta slag, särskilt genom att avlägsna eller blockera åtkomsten till olaglig information vars innehåll är identiskt med eller liknar information som redan förklarats vara olaglig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Glawischnig-Piesczek, C‑18/18, EU:C:2019:821, punkterna 24 och 37).

118 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att särskilt pröva huruvida det förbud mot att sprida vidare information om vissa vägkontroller som föreskrivs i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet syftar till att blockera åtkomsten till olaglig information som lagrats på Coyote Systems plattform eller till att stoppa en olaglig verksamhet eller en överträdelse från tjänsteanvändarnas sida eller förhindra en sådan verksamhet eller överträdelse, i den mening som avses i artikel 14.3 i direktiv 2000/31.

119 Vad gäller frågan huruvida artikel 15.1 i direktiv 2000/31 utgör hinder för en sådan lagstiftning, erinrar domstolen om att förbudet för medlemsstaterna att ålägga leverantörer som agerar mellanhänder en allmän övervakningsskyldighet preciseras i skäl 47 i direktivet på så sätt att det inte avser övervakningsskyldigheter ”i ett speciellt fall” och, i synnerhet, inte utgör hinder för nationella myndigheters beslut som fattats i enlighet med nationell lagstiftning i ett sådant fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Glawischnig-Piesczek, C‑18/18, EU:C:2019:821, punkt 34).

120 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att ett föreläggande riktat till en värdtjänstleverantör att avlägsna specifika delar av det lagrade innehållet, som är identiskt med eller liknar innehåll som en nationell domstol har förklarat vara olagligt, inte kan medföra att värdtjänstleverantören åläggs en skyldighet att på ett allmänt sätt övervaka den information som denne lagrar. Ett sådant föreläggande medför i synnerhet inte någon skyldighet för värdtjänstleverantören att göra en självständig bedömning av det lagrade innehållet, eftersom denne kan begränsa sig till att identifiera det innehåll som avses i föreläggandet med automatiserade sökmetoder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Glawischnig-Piesczek, C‑18/18, EU:C:2019:821, punkterna 46 och 47).

121 Den hänskjutande domstolen har emellertid uttryckligen understrukit att operatören av en elektronisk kör- eller navigeringstjänst genom geolokalisering kan följa de förbud mot att sprida vidare information om vissa vägkontroller som föreskrivs i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet utan att behöva ta del av innehållet i den information som vidarebefordrats av användarna om sådana vägkontroller. Det framgår således tydligt att den information som omfattas av dessa förbud mot vidarespridning är begränsad på ett sådant sätt att den berörda operatören automatiskt kan förhindra att den sprids vidare.

122 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan i mål C‑190/24 besvaras enligt följande. Artiklarna 14.1 och 15.1 i direktiv 2000/31 ska tolkas på följande sätt:

– När en operatör av någon av informationssamhällets tjänster, som bland annat består i lagring av information som tillhandahållits av en tjänstemottagare, med hjälp av en algoritm, i eget eller i tjänstens intresse bestämmer på vilka villkor, på vilket sätt och i vilken prioritetsordning denna information sprids eller inte sprids inom ramen för denna tjänst, utövar denne kontroll över denna information, vilket innebär att leverantören inte kan betecknas som en leverantör av ”någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”, i den mening som avses i nämnda artikel 14.1, och att artikel 15.1 således inte är tillämplig på denne.

– De utgör inte hinder för att en medlemsstat av skäl hänförliga till allmän ordning eller allmän säkerhet förbjuder operatörer av en elektronisk tjänst som kan betecknas som ”någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”, i den mening som avses i nämnda artikel 14.1, att sprida vidare information om vissa vägkontroller.

Rättegångskostnader

123 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1) Artiklarna 2 h och 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”)

ska tolkas på följande sätt:

– Det samordnade område som avses i den första av dessa bestämmelser är inte begränsat till de krav och områden som regleras av harmoniseringsbestämmelserna i kapitlen II och III i direktivet och kan omfatta såväl allmänna och abstrakta bestämmelser inom straffrätten som bestämmelser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och allmän säkerhet, under förutsättning att det i dessa bestämmelser föreskrivs krav avseende startande eller utövande av verksamhet som gäller informationssamhällets tjänster, vilka inte utesluts från det samordnade området i enlighet med artikel 2 h ii), och att de avser områden som inte är undantagna vare sig från direktivets tillämpningsområde enligt dess artikel 1.5 eller från mekanismen i artikel 3.1 och 3.2 enligt dess artikel 3.3.

– De utgör hinder för att en medlemsstat tillämpar en allmän och abstrakt straffrättslig skyldighet – som syftar till att förhindra att minderåriga får tillgång till pornografiskt innehåll – på leverantörer av informationssamhällets tjänster som är etablerade i andra medlemsstater.

– De utgör inte hinder för att en medlemsstat, med iakttagande av de villkor som föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2000/31, jämförda med artiklarna 1 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.5 i direktivet, föreskriver att åtgärder ska vidtas för att kräva att leverantörer av en viss tjänst som är etablerade i andra medlemsstater upprättar ett ålderskontrollsystem för användare av pornografiska webbplatser, när dessa leverantörer inte har vidtagit de lämpliga åtgärder som avses i artikel 28b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster).

– De utgör inte hinder för att en medlemsstat, med iakttagande av de villkor som föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2000/31 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.5 i direktivet, föreskriver att åtgärder ska vidtas för att förbjuda leverantörer av en viss tjänst som är etablerade i andra medlemsstater att av skäl hänförliga till allmän ordning eller allmän säkerhet sprida vidare information om vissa vägkontroller.

2) Artiklarna 14.1 och 15.1 i direktiv 2000/31

ska tolkas på följande sätt:

– När en operatör av någon av informationssamhällets tjänster, som bland annat består i lagring av information som tillhandahållits av en tjänstemottagare, med hjälp av en algoritm, i eget eller i tjänstens intresse bestämmer på vilka villkor, på vilket sätt och i vilken prioritetsordning denna information sprids eller inte sprids inom ramen för denna tjänst, utövar denne kontroll över denna information, vilket innebär att leverantören inte kan betecknas som en leverantör av ”någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”, i den mening som avses i nämnda artikel 14.1, och att artikel 15.1 således inte är tillämplig på denne.

– De utgör inte hinder för att en medlemsstat av skäl hänförliga till allmän ordning eller allmän säkerhet förbjuder operatörer av en elektronisk tjänst som kan betecknas som ”någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahållits av tjänstemottagaren”, i den mening som avses i nämnda artikel 14.1, att sprida vidare information om vissa vägkontroller.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.