Domstolens dom (plenum) den 21 april 2026

I mål C‑769/22, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 19 december 2022,

DOMSTOLEN (plenum) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún (referent), I. Ziemele, J. Passer, O. Spineanu-Matei, M. Condinanzi och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan, N. Piçarra, A. Kumin, N. Jääskinen, D. Gratsias, M. Gavalec, B. Smulders, S. Gervasoni, N. Fenger och R. Frendo, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 november 2024,

och efter att den 5 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt

B. Unionsrätt

1. Primärrätten

a) EU-fördraget

b) EUF-fördraget

c) Stadgan

2. Sekundärrätten

a) Direktiv 2000/31

b) Direktiv 2006/123

c) Direktiv 2010/13

d) Direktiv 2015/1535

e) Direktiv 2018/1808

f) Dataskyddsförordningen

C. Ungersk rätt

1. Den ungerska grundlagen

2. Den ungerska civillagen

3. Lagen om skydd av barn

4. Lagen om kommersiell reklam

5. Lagen om medietjänster

6. Lagen om belastningsregistret

7. Lagen om det offentliga skolväsendet

II. Det administrativa förfarandet och förfarandet vid domstolen

III. Prövning av talan

A. Den första till och med den tredje och den femte anmärkningen: Åsidosättanden av direktiven 2000/31, 2006/123 och 2010/13, artikel 56 FEUF och artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan

1. Den första anmärkningen: Åsidosättanden av direktiv 2010/13

a) Huruvida artikel 6a.1 i direktiv 2010/13 har åsidosatts

1) Parternas argument

2) Domstolens bedömning

b) Huruvida artiklarna 2 och 3.1 i direktiv 2010/13 har åsidosatts

1) Parternas argument

2) Domstolens bedömning

c) Huruvida artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13 har åsidosatts

1) Parternas argument

2) Domstolens bedömning

d) Slutsats

2. Den andra anmärkningen: Åsidosättanden av artikel 3.2 i direktiv 2000/31

a) Huruvida det föreligger en sådan begränsning som avses i artikel 3.2 i direktiv 2000/31

1) 6/A § lagen om skydd av barn

i) Parternas argument

ii) Domstolens bedömning

2) I 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam

i) Parternas argument

ii) Domstolens bedömning

b) Huruvida begränsningarna är motiverade enligt artikel 3.4 i direktiv 2000/31

1) Parternas argument

2) Domstolens bedömning

c) Slutsats

3. Den tredje anmärkningen: Åsidosättande av artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF

a) Huruvida det föreligger en sådan begränsning som avses i artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF

1) 6/A § lagen om skydd av barn

i) Parternas argument

ii) Domstolens bedömning

2) 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam

i) Parternas argument

ii) Domstolens bedömning

3) 9 § punkt 12 skollagen

i) Parternas argument

ii) Domstolens bedömning

b) Huruvida de begränsningar som avses i artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF kan anses rättfärdigade

1) Parternas argument

2) Domstolens bedömning

c) Slutsats

4. Den femte anmärkningen: Åsidosättanden av artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan

a) Huruvida stadgan är tillämplig på 6/A § lagen om skydd av barn och 9 § punkt 12 skollagen

b) Huruvida de skyldigheter som följer av artikel 21 i stadgan har åsidosatts

c) Huruvida det föreligger begränsningar av de rättigheter och friheter som garanteras i artiklarna 7 och 11 i stadgan

1) Huruvida det föreligger en begränsning av den rätt till respekt för privat- och familjelivet som garanteras i artikel 7 i stadgan.

i) Parternas argument

ii) Domstolens bedömning

2) Huruvida det föreligger en begränsning av den i artikel 11 i stadgan garanterade yttrandefriheten

i) Parternas argument

ii) Domstolens bedömning

d) Huruvida begränsningarna av de rättigheter och friheter som garanteras i artiklarna 7 och 11 i stadgan är rättfärdigade

e) Huruvida artikel 1 i stadgan har åsidosatts

1) Parternas argument

2) Domstolens bedömning

f) Slutsats

B. Den sjätte anmärkningen: Åsidosättande av artikel 2 FEU

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

a) Huruvida artikel 2 FEU är bindande

b) Huruvida de skyldigheter som följer av artikel 2 FEU har åsidosatts

C. Den fjärde anmärkningen: Åsidosättanden av artikel 10 i dataskyddsförordningen och artikel 8.2 i stadgan

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

IV. Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har framställt följande yrkanden:

2 I artikel 4 i den europeiska konventionen om gränsöverskridande television, undertecknad i Strasbourg den 5 maj 1989, föreskrivs följande:

3 I artikel 7.2 i denna konvention föreskrivs följande:

4 I artikel 2 FEU föreskrivs följande:

5 I artikel 4.2 och 4.3 FEU stadgas följande:

6 I artikel 7 FEU anges följande:

7 Artikel 19.1 första stycket FEU har följande lydelse:

8 I artikel 49 FEU anges följande:

9 I artikel 16.1 FEUF anges följande:

10 I artikel 34 FEUF stadgas följande:

11 I artikel 36 FEUF föreskrivs följande:

12 Artikel 56 FEUF har följande lydelse:

13 Artikel 57 FEUF har följande lydelse:

14 I artikel 165 FEUF föreskrivs följande:

15 I artikel 166.1 FEUF anges följande:

16 I artikel 258 FEUF stadgas följande:

17 Artikel 1 i stadgan har följande lydelse:

18 I artikel 7 i stadgan anges följande:

19 Artikel 8 i stadgan har följande lydelse:

20 I artikel 11 i stadgan föreskrivs följande:

21 I artikel 14.3 i stadgan anges följande:

22 Artikel 20 i stadgan har följande lydelse:

23 Artikel 21 i stadgan har följande lydelse:

24 I artikel 24 i stadgan föreskrivs följande:

25 I artikel 52 i stadgan anges följande:

26 I skälen 8, 10, 18, 21 och 22 i direktiv 2000/31 anges följande:

27 I artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 2000/31 anges följande:

28 I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

29 Artikel 3 i det nämnda direktivet har följande lydelse:

30 I artikel 4 i detta direktiv stadgas följande:

31 I skälen 7, 9 och 27 i direktiv 2006/123 anges följande:

32 I artikel 1.1 i detta direktiv anges följande:

33 I artikel 2.1 och 2.2 i direktivet föreskrivs följande:

34 Artikel 3.1 i samma direktiv har följande lydelse:

35 I led 1 respektive led 7 i artikel 4 i direktiv 2006/123 definieras tjänst som all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel 57 FEUF och krav som bland annat skyldighet, förbud, villkor eller begränsning som föreskrivs i medlemsstaternas lagar eller andra författningar eller som följer av rättspraxis, administrativt förfarande, regler från yrkesorganisationer eller kollektiva regler som yrkessammanslutningar eller andra branschorganisationer har antagit som ett led i utövandet av sitt rättsliga oberoende.

36 Artikel 16 i direktivet har följande lydelse:

37 I artikel 19 i detta direktiv anges följande:

38 I skälen 11, 18, 31, 33, 41, 60, 83 och 104 i direktiv 2010/13 anges följande:

39 I artikel 1.1 i direktiv 2010/13 anges följande:

40 I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

41 Artikel 3.1 och 3.2 i nämnda direktiv har följande lydelse:

42 Artikel 4 i nämnda direktiv har följande lydelse:

43 I artikel 6.1 a i direktiv 2010/13 anges följande:

44 I artikel 6a i detta direktiv föreskrivs följande:

45 Artikel 9.1 c och g i det nämnda direktivet har följande lydelse:

46 Artikel 28b i samma direktiv har följande lydelse:

47 I artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 definieras tjänster som alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

48 I artikel 5.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

49 I skäl 20 i direktiv 2018/1808 anges följande:

50 I skälen 1, 4, 10 och 154 i dataskyddsförordningen anges följande:

51 I artikel 1 i dataskyddsförordningen anges följande:

52 I artikel 5 i denna förordning föreskrivs följande:

53 I artikel 6 i förordningen föreskrivs följande:

54 I artikel 10 i samma förordning föreskrivs följande:

55 Artikel 24 i dataskyddsförordningen har följande lydelse:

56 I artikel 86 i denna förordning anges följande:

57 I artikel XV.5 i Magyarország Alaptörvénye (den ungerska grundlagen), i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål, föreskrivs följande:

58 I artikel XVI i denna grundlag anges följande:

59 I 4:146 § lagen a polgári törvénykönyvről szóló 2013. évi V. törvény (lag nr V från år 2013 om införande av civillagen) (nedan kallad den ungerska civillagen) föreskrivs följande:

60 I 4:224 § i nämnda lag föreskrivs följande:

61 8:1 § punkt 1 i samma lag har följande lydelse:

62 I 1 § punkt 1 lagen nr XXXI från år 1997 om skydd av barn och om förmyndarskap, i dess lydelse enligt ändringslagen (nedan kallad lagen om skydd av barn), anges följande:

63 4 § i nämnda lag har följande lydelse:

64 I 5 § s lagen om skydd av barn definieras begreppet omsorgsgivare på följande sätt:

65 6/A § lagen om skydd av barn har följande lydelse:

66 I 8 § punkterna 1 och 1a lagen nr XLVIII från år 2008 om grundläggande villkor och vissa begränsningar för kommersiell reklam, i dess lydelse enligt ändringslagen (nedan kallad lagen om kommersiell reklam), anges följande:

67 9 § lagen nr CLXXXV från år 2010 om medietjänster och massmedia, i dess lydelse enligt ändringslagen (nedan kallad lagen om medietjänster), har följande lydelse:

68 I 10 § punkt 1 d i denna lag föreskrivs att ett program i kategori V endast får sändas mellan kl. 22.00 och kl. 05.00.

69 I 24 § punkt 1 i nämnda lag anges följande:

70 I 32 § punkt 4a i samma lag anges följande:

71 I 179 § lagen om medietjänster anges följande:

72 I 187 § punkt 3 i denna lag föreskrivs följande:

73 67 § punkt 1 lagen nr XLVII från år 2009 om belastningsregistret, registret över domar mot ungerska medborgare som avkunnats av domstolar i Europeiska unionens medlemsstater, och registrering av brotts- och brottsbekämpningsrelaterade biometriska uppgifter, i dess lydelse enligt ändringslagen (nedan kallad lagen om belastningsregistret), har följande lydelse:

74 75/B § punkterna1 och 3 i denna lag har följande lydelse:

75 I 9 § punkt 12 lagen nr CXC från år 2011 om det nationella offentliga skolväsendet, i dess lydelse enligt ändringslagen (nedan kallad skollagen), anges följande:

76 Den 15 juni 2021 antog Ungern ändringslagen, som trädde i kraft den 8 juli 2021.

77 Den 15 juli 2021 sände kommissionen en formell underrättelse till denna medlemsstat, i vilken den angav att nämnda medlemsstat, genom att anta denna lag, hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2, 3.1, 3.2, 4.1, 6a, 9.1 c ii och 28b i direktiv 2010/13, artikel 3 i direktiv 2000/31, artikel 5.1 i direktiv 2015/1535, artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123, artiklarna 6 och 10 i dataskyddsförordningen, artiklarna 34, 36 och 56 FEUF, artiklarna 1, 7, 8, 11 och 21 i stadgan samt artikel 2 FEU.

78 Genom skrivelse av den 15 september 2021 bestred Ungern de påstådda fördragsbrotten.

79 Den 2 december 2021 avgav kommissionen ett motiverat yttrande i vilket den vidhöll att ändringslagen strider mot de unionsbestämmelser som nämnts i punkt 77 ovan. Kommissionen anmodade därför Ungern att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader från mottagandet av detsamma.

80 Ungern besvarade det nämnda yttrandet genom skrivelse av den 2 februari 2022, i vilken den vidhöll sin uppfattning att ändringslagen är förenlig med unionsrätten.

81 Kommissionen väckte talan i målet den 19 december 2022.

82 Domstolens ordförande beviljade genom beslut av den 20 mars 2023, den 4 maj 2023 och den 29 juni 2023 Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovenien, Republiken Finland och Konungariket Sverige – samt Europaparlamentet tillstånd att intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden.

83 Kommissionen har till stöd för sin talan åberopat sex anmärkningar. Den första avser åsidosättanden av artiklarna 2, 3.1, 6a.1 och 9.1 c ii) i direktiv 2010/13, den andra åsidosättande av artikel 3.2 i direktiv 2000/31, den tredje åsidosättanden av artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF, den fjärde åsidosättande av artikel 10 i dataskyddsförordningen och artikel 8.2 i stadgan, den femte åsidosättanden av artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan och den sjätte åsidosättande av artikel 2 FEU.

84 Det ska inledningsvis påpekas att även om kommissionen inom ramen för den femte anmärkningen bland annat har åberopat ett åsidosättande av artikel 21 i stadgan, i vilken den allmänna icke-diskrimineringsprincipen stadfästs, har den i sina argument till stöd för sina tre första anmärkningar hänfört sig även till detta åsidosättande, då detta enligt kommissionen bidrar till det åsidosättande av direktiven 2000/31, 2006/123 och 2010/13 samt artikel 56 FEUF som åberopats inom ramen för de sistnämnda anmärkningarna. Dessa ska följaktligen prövas mot bakgrund av samtliga argument som kommissionen har anfört för att visa att det föreligger en direkt diskriminering som är förbjuden enligt artikel 21 i stadgan, samt mot bakgrund av Ungerns argument att det inte föreligger någon sådan diskriminering i förevarande fall.

85 Den första anmärkningen består av tre delar, varav den första avser åsidosättande av artikel 6a.1 i direktiv 2010/13, den andra åsidosättande av artiklarna 2 och 3.1 i detta direktiv och den tredje åsidosättande av artikel 9.1 c ii) i samma direktiv.

86 Kommissionen har genom den första anmärkningens första del gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 6a.1 i direktiv 2010/13, enligt vilken medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som skulle kunna skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem.

87 Kommissionen har i detta sammanhang påpekat att enligt 9 § punkt 1 lagen om medietjänster är leverantörer av linjära medietjänster skyldiga att i enlighet med punkterna 2–7 i 9 § i denna lag klassificera de program som de sänder. Enligt 9 § punkt 6 i nämnda lag är kategori V, som omfattar program som är olämpliga för personer som inte har fyllt 18 år, tillämplig på program som kan ha en negativ inverkan på minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling, särskilt på grund av att ett centralt inslag i programmen är främjandet eller skildrandet av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet. Därtill kommer att det i 10 § punkt 1 d i samma lag föreskrivs att ett program i kategori V endast får sändas mellan kl. 22.00 och kl. 05.00.

88 Kommissionen har i detta sammanhang gjort gällande att den sändningsbegränsning som föreskrivs i artikel 9.1 och 9.6 lagen om medietjänster inte är tillämplig på vissa specifika kategorier av program, bland annat tillkännagivanden av allmänintresse och medvetandehöjande meddelanden. Enligt kommissionen är ett tillkännagivande av allmänintresse ett kort informationsmeddelande som är avsett att uppmärksamma allmänheten på en viktig fråga. På samma sätt kan ett medvetandehöjande meddelande förstås så, att det avser ett tillkännagivande eller ett meddelande som tillkommit i allmänhetens intresse och som sänds utan att det tjänar något kommersiellt intresse, utan reklamsyfte, mot ersättning eller ej, och som är avsett att påverka tv-tittarna eller de som lyssnar till en medietjänst för att uppnå ett mål av allmänintresse.

89 I 32 § punkt 4a i denna lag föreskrivs emellertid uttryckligen att program som kan skada barns fysiska, mentala och moraliska utveckling, särskilt på grund av att ett centralt inslag i programmen är … främjande eller skildrande av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet inte omfattas av begreppen tillkännagivande av allmänintresse och medvetandehöjande meddelande i den mening som avses i 9 § punkt 1 lagen. Möjligheten att klassificeras som program som har allmännyttig karaktär är således i stor utsträckning begränsad för program som innehåller scener som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet.

90 Kommissionen anser därför att dessa bestämmelser utgör en begränsning av tillhandahållandet av audiovisuella tjänster som strider mot artikel 6a.1 i direktiv 2010/13.

91 Enligt kommissionen kan denna begränsning inte rättfärdigas av målet att förebygga en risk för minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling, eftersom enbart skildrandet av homosexualitet eller av att leva som en icke-cisperson inte skadar en sådan utveckling. Dessa bestämmelser är inte lämpliga för att motverka en sådan risk och är inte heller proportionerliga, eftersom Ungern inte har visat att det finns ett orsakssamband mellan de aktuella begränsningarna och det åberopade allmänintresset.

92 Det står medlemsstaterna inte helt fritt att hävda att visst innehåll skulle kunna vara skadligt, när det inte finns några bevis för att minderåriga skulle kunna vållas skada. Varken den omständigheten att det genom artikel 6a.1 i direktiv 2010/13 genomförs en minimiharmonisering, eller försiktighets- och subsidiaritetsprinciperna föranleder någon annan bedömning.

93 Kommissionen har i detta sammanhang gjort gällande att en begränsning av tillhandahållandet av audiovisuella tjänster inte i något fall kan grundas på artikel 6a.1 i direktiv 2010/13 när den avser innehåll som bestämts specifikt utifrån kön eller sexuell läggning, eftersom en sådan begränsning till sin natur strider mot icke-diskrimineringsprincipen, som är en allmän princip i unionsrätten som stadfästs i artikel 21 i stadgan. Kommissionen har i detta avseende erinrat om fast rättspraxis av vilken det följer att medlemsstaterna inte får grunda sig på en tolkning av sekundärrätten som skulle strida mot bland annat de grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning.

94 Kommissionen anser att domen av den 27 april 2006, Richards ( C‑423/04, EU:C:2006:256, punkt 24 och där angiven rättspraxis), enligt vilken direktiv 2010/13 även är tillämpligt på diskriminering som har sitt ursprung i den berörda personens könsbyte, även är tillämplig på diskriminering på grund av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln.

95 Begränsningen i fråga om sändning av program i vilka ett centralt inslag är främjandet eller skildrandet av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, medför emellertid att det i dessa program de facto inte förekommer några icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer eller någon skildring av deras livsstil, trots att dessa personer utgör en integrerad del av ett samhälle som kännetecknas av mångfald och pluralism, i enlighet med de värden som avses i artikel 2 FEU. 9 § punkt 6 lagen om medietjänster ger således upphov till en direkt diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning, som är förbjuden enligt artikel 21.1 i stadgan.

96 I motsats till vad Ungern har hävdat kan denna diskriminering inte motiveras med stöd av artiklarna 24.2 och 14.3 i stadgan.

97 För det första, vad gäller artikel 24.2 i stadgan, har kommissionen gjort gällande att minderåriga kan skyddas mot innehåll som är olämpligt för deras ålder, utan att det görs någon direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning. Det är dessutom fullt möjligt att presentera förekommande könsmångfald på ett sätt som är lämpligt för deras ålder. Härav följer att 9 § punkt 6 lagen om medietjänster inte utgör ett nödvändigt eller lämpligt sätt att skydda minderåriga.

98 Den skillnad i behandling på grund av kön och sexuell läggning som görs i denna bestämmelse kan tvärtom främja känslan av stigmatisering och utanförskap hos personer, i synnerhet unga personer och ungdomar vars könsidentitet eller sexuella läggning inte motsvarar traditionella sociala normer. Dessa begränsningar orsakar större skada än de förhindrar, särskilt för minderåriga.

99 Vad gäller relevansen av domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) av den 20 juni 2017, Bayev m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2017:0620JUD006766709), som enligt Ungern inte är relevant, har kommissionen gjort gällande att Europadomstolen i den domen underkände påståendet att blotta omnämnandet av homosexualitet, eller en öppen offentlig debatt om sexuella minoriteter, skulle kunna skada barn eller utsatta vuxna, och förklarade varför information och debatt i själva verket främjar den sociala sammanhållningen. Skyddet mot risken för att minderåriga utnyttjas och förleds på grund av deras utsatta ställning får inte begränsas till relationer mellan personer av samma kön. Denna positiva skyldighet bör i princip vara lika relevant med avseende på relationer mellan personer av motsatt kön.

100 Kommissionen har tillagt att Europadomstolen bekräftade vad den hade slagit fast i nämnda dom, i sin dom av den 23 januari 2023, Macatė mot Litauen (CE:ECHR:2023:0123JUD006143519, § 210). Europadomstolen framhöll i sistnämnda dom att det inte fanns några vetenskapliga bevis eller sociologiska uppgifter som tydde på att en öppen offentlig debatt om sexuella minoriteters sociala status skulle kunna skada barn, och att i den mån minderåriga som bevittnar yttringar till stöd för icke-cispersoners eller icke-heterosexuella personers rättigheter exponeras för idéer om mångfald, jämlikhet och tolerans, skulle bibringandet av dessa åsikter endast kunna vara till gagn för den sociala sammanhållningen.

101 I förevarande fall följer det av 9 § punkt 6 lagen om medietjänster att blotta skildrandet av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, anses vara lika skadligt som omotiverade skildringar av våld, pornografi eller sexualitet. Ungern har inte heller visat att det ligger i barnens bästa att se till att de inte kan få tillgång till skildringar av icke-cisinnehåll eller icke-cispersoners levnadssätt förrän de har fyllt 18 år.

102 För det andra, vad gäller artikel 14.3 i stadgan har kommissionen bestritt att 9 § punkt 6 lagen om medietjänster bevarar föräldrarnas frihet att uppfostra sina barn i enlighet med sina religiösa, filosofiska och pedagogiska personliga övertygelser, eftersom Ungern inte har lämnat någon övertygande förklaring till hur denna begränsning, eller avsaknaden av innehållsmässiga begränsningar, påverkar föräldrarnas rätt att fritt uppfostra sina barn.

103 Föräldrarnas rättigheter enligt artikel 14.3 i stadgan ska tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 24 i stadgan och skyddet av barns rättigheter. Dessutom grundar sig nämnda artikel 14 på den rätt till undervisning som stadgas i artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen.

104 Föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelser, vilken stadfästs i artikel 14.3 i stadgan, kan emellertid inte förstås så, att den motiverar att medlemsstaterna antar lagstiftning som på ett diskriminerande sätt kränker andra personers, inklusive minderårigas, yttrandefrihet och mänskliga värdighet.

105 Det framgår vidare av Europadomstolens dom av den 7 december 1976, Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen mot Danmark (CE:ECHR:1976:1207JUD000509571, § 50), att den andra meningen i artikel 2 i tilläggsprotokollet syftar till att säkerställa möjligheten till utbildningspluralism, vilken är nödvändig för att bevara det demokratiska samhället i den mening som avses i Europakonventionen.

106 Kommissionen har för övrigt framhållit att 9 § punkterna 1 och 6 samt 32 § punkt 4a lagen om medietjänster inte kan anses utgöra mer detaljerade eller striktare bestämmelser i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 2010/13, eftersom sådana mer detaljerade eller striktare bestämmelser endast är tillåtna i den mån de är förenliga med unionsrätten, vilket inte är fallet i förevarande mål.

107 Ungern har påpekat att det enligt artikel 7.2 i den europeiska konventionen om gränsöverskridande television ankommer på leverantörer av medieinnehåll att se till att program som kan skada den fysiska, mentala och moraliska utvecklingen hos barn eller ungdomar inte sänds när barn och ungdomar kan komma att se dem med hänsyn till sändnings- och mottagandetiden. Leverantörer av medietjänster har dessutom ett liknande ansvar enligt bestämmelserna i direktiv 2010/13. I artikel 6a och skäl 60 i det direktivet lyfts nämligen behovet och vikten av att skydda minderåriga specifikt fram. Det föreskrivs även åtgärder för detta ändamål.

108 Ungern har i detta sammanhang bestritt den premiss som ligger till grund för kommissionens resonemang, enligt vilken antagandet av åtgärder med stöd av artikel 6a.1 i nämnda direktiv förutsätter att det först visats att medieinnehållet i fråga faktiskt kan skada minderårigas utveckling.

109 Eftersom det är omöjligt att bedöma den verkliga effekten av ett sådant medieinnehåll, ankommer det nämligen på medlemsstaterna att, med hänsyn till den minimala harmonisering som föreskrivs i artikel 6a.1 i samma direktiv och i enlighet med försiktighetsprincipen, identifiera medieinnehåll, programinslag eller presentationssätt som potentiellt kan vara skadliga för minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Vad gäller försiktighetsprincipen har Ungern påpekat att begreppet människors hälsa omfattar mental hälsa och en sund psykologisk utveckling. Denna princip kan således åberopas till stöd för att det inte finns några tillförlitliga vetenskapliga bevis för att tillgängliggörandet av innehåll som potentiellt kan vara skadligt för minderåriga inte skulle kunna störa deras sunda utveckling.

110 Identifieringen och tolkningen av detta medieinnehåll, som bedömts vara skadligt, på grundval av medlemsstaternas kulturella och moraliska värderingar och uppfattningar, samt den skyddsnivå som ska ges, har emellertid inte harmoniserats genom direktiv 2010/13 och omfattas således av medlemsstaternas exklusiva behörighet.

111 Enligt subsidiaritetsprincipen står det dessutom varje medlemsstat fritt att reglera, och främja, skyddet av barn och föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sina personliga övertygelser.

112 För det första, vad gäller innehållet i de bestämmelser som, såvitt gäller kategori V, reglerar åldersklassificeringen av program, har Ungern gjort gällande att 9 § punkt 6 lagen om medietjänster inte kan tolkas så, att visst innehåll ovillkorligen ska klassificeras i denna kategori eller att detta innehåll anses vara skadligt eller till men för minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling.

113 För att ett program ska klassificeras i nämnda kategori krävs nämligen att de kumulativa villkor som anges i denna bestämmelse är uppfyllda. Ett av villkoren är att programmet ska kunna få en negativ inverkan på minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Dessutom krävs, för att en sådan negativ inverkan ska anses föreligga, att det potentiellt skadliga innehållet är ett centralt inslag i programmet.

114 Blotta skildrandet av homosexualitet eller icke-cispersoners levnadssätt kan mot denna bakgrund inte anses utgöra ett centralt inslag i ett program, när detta inte är det centrala temat i programmet.

115 För det andra, vad gäller frågan huruvida de aktuella åtgärderna är motiverade och proportionerliga, har Ungern erinrat om att det grundläggande målet av allmänintresse består i att skydda minderåriga mot skadligt medieinnehåll vars potentiella negativa effekter de inte själva kan bedöma.

116 Eftersom det är vetenskapligt vedertaget att utvecklingen av könsidentiteten och den sexuella läggningen påverkas av utbildning, kultur, medier och samhället, ska undervisning, information och utbildning anpassas till åldern och den kognitiva och känslomässiga utvecklingen hos den berörda åldersgruppen.

117 Dessutom leder den begränsning som följer av 9 § punkt 6 lagen om medietjänster inte till att vissa personer eller vissa levnadssätt utestängs från det offentliga rummet och den medför således inte någon direkt diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Ungern har framhållit att denna bestämmelse inte syftar till att från den offentliga kommunikationen utesluta personer och liv som skildrar homosexualitet, könsbyte eller en identitet som inte motsvarar könet vid födseln. Syftet med bestämmelsen är att skydda minderåriga, varför vuxna inte åläggs några begränsningar eller förbud.

118 Ungern har därför bestritt relevansen av Europadomstolens dom av den 20 juni 2017, Bayev m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2017:0620JUD006766709), då det, i motsats till den situation som var aktuell i sistnämnda dom, i förevarande fall inte kan anses att de antagna bestämmelserna inte är tillräckligt specifika. Nämnda medlemsstat har i detta sammanhang framhållit att de aktuella bestämmelserna, särskilt 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, uttryckligen preciserar deras tillämpningsområde, och gäller förhållanden som i det dagliga livet kan påverka minderårigas sunda utveckling, särskilt när det gäller utbildnings- och mediemiljön. Vad gäller relevansen av Europadomstolens dom av den 23 januari 2023, Macatė mot Litauen (CE:ECHR:2023:0123JUD006143519), har Ungern gjort gällande att dessa bestämmelser inte generellt förbjuder förvärv av varor eller tjänster som skildrar eller främjar visst innehåll, och inte heller påverkar föräldrars eller förmyndares rätt att ge minderåriga information om dessa frågor och att diskutera dem.

119 Ungern anser att det finns skäl att beakta domar från Europadomstolen där denna slagit fast att hänsyn ska tas till vad som är det bästa för minderåriga och att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid regleringen av känsliga frågor. Erkännandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning, såsom det preciserats i Europadomstolens dom av den 7 december 1976, Handyside mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1976:1207JUD000549372, § 48), innebär att medlemsstaterna har rätt att avgöra huruvida det föreligger ett tvingande socialt behov av att begränsa en viss rättighet och, om så är fallet, vilka åtgärder som kan vidtas för att tillgodose detta behov.

120 Ungern har därför gjort gällande att den sändningsbegränsning för vissa program som infördes genom 9 § punkt 6 lagen om medietjänster är motiverad med hänsyn till barnets bästa, som skyddas av artikel 24.2 i stadgan. Sådana åtgärder för skydd av barn ska anses vara motiverade med hänsyn till försiktighetsprincipen när det är fråga om innehåll som kan antas ha en negativ inverkan på minderårigas sunda utveckling.

121 Denna begränsning är även motiverad utifrån artikel 14.3 i stadgan. Enligt Ungern följer det av domen av den 15 juli 2021, WABE och MH Müller Handel ( C‑804/18 och C‑341/19, EU:C:2021:594), att föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelser utgör ett objektivt skäl som kan motivera begränsningar av de rättigheter som stadfästs i stadgan.

122 Ungern har tillagt att de bestämmelser som avses med denna del av den första anmärkningen inte medför någon allmän begränsning av spridningen av medieinnehåll som gäller för alla typer av medier och för alla gemensamma och offentliga plattformar, utan endast för linjära medietjänster. De kan därför inte få till följd att ett tema eller en person utestängs från det offentliga rummet.

123 Vad gäller förbudet mot att klassificera innehåll av ifrågavarande slag som tillkännagivanden av allmänintresse eller som medvetandehöjande meddelanden i enlighet med 32 § punkt 4a lagen om medietjänster, har Ungern gjort gällande att medvetandehöjande meddelanden av allmänintresse är en form av främjande, genom reklam, som syftar till att uppnå mål av allmänintresse eller socialpolitiska mål som eftersträvas av olika offentliga och icke-statliga organ eller organisationer. Ett program i vilket ett centralt inslag är att skildra eller främja innehåll som potentiellt kan vara skadligt för minderåriga kan följaktligen inte anses vara ett tillkännagivande av allmänintresse eller ett medvetandehöjande meddelande. Nämnda 32 § punkt 4a utesluter emellertid inte att program som endast skildrar eller främjar det aktuella innehållet klassificeras som tillkännagivanden av allmänintresse eller som medvetandehöjande meddelanden, när detta innehåll inte är ett centralt inslag i programmet i fråga. I nämnda 32 § punkt 4a föreskrivs för övrigt inte något allmänt förbud mot att sprida nämnda innehåll.

124 Det ska inledningsvis erinras om att syftet med direktiv 2010/13, såsom framgår av direktivets rubrik och skäl 11, är att samordna vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, vilket i sin tur syftar till att fullborda en verklig inre marknad för denna typ av tjänster. För detta ändamål föreskrivs i direktivet en minimiuppsättning samordnade regler som gäller för samtliga audiovisuella medietjänster. Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 2010/13 avser vissa av dessa regler innehållet i sådana tjänster (dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 60).

125 Såsom anges i skäl 20 i direktiv 2018/1808 – genom vilket direktiv 2010/13 ändrades på så sätt att artikel 6a.1 infördes i detta, vilken bestämmelse påstås ha åsidosatts enligt den första anmärkningens första del – gör detta tillvägagångssätt med en minimiharmonisering det dessutom möjligt för medlemsstaterna att införa en högre skyddsnivå för innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling.

126 Enligt första stycket i nämnda artikel 6a punkt 1 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion och som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Exempel på sådana åtgärder är val av sändningstid, verktyg för ålderskontroll eller andra tekniska åtgärder. Åtgärderna ska stå i proportion till den skada som programmet kan orsaka.

127 Såsom har påpekats i punkt 125 ovan syftar denna bestämmelse inte till en fullständig harmonisering, utan till en minimiharmonisering. I avsaknad av en harmonisering på unionsnivå av de bestämmelser som är tillämpliga på klassificering och märkning av audiovisuella program tillkommer det medlemsstaterna att bestämma den nivå som de önskar upprätthålla vad gäller skyddet för minderåriga mot audiovisuellt innehåll som kan skada deras välfärd och utveckling. De åtgärder som en medlemsstat vidtar för att skydda minderåriga mot visuellt innehåll som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling motsvarar således inte nödvändigtvis en uppfattning som delas av samtliga medlemsstater vad gäller nivån på och formerna för detta skydd. Uppfattningen härom kan nämligen variera från en medlemsstat till en annan beroende på bland annat moraliska eller kulturella överväganden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2020, ZW, C‑454/19, EU:C:2020:947, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 mars 2023, Booky.fi, C‑662/21, EU:C:2023:239, punkterna 56 och 57).

128 Såsom Ungern har gjort gällande har medlemsstaterna således, när de genomför artikel 6a.1 i direktiv 2010/13, ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av vilka audiovisuella medietjänster, tillhandahållna av medietjänstleverantörer under deras jurisdiktion, som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2020, Vivendi, C‑719/18, EU:C:2020:627, punkt 47), med det förbehåll som anges i denna bestämmelse om att de lämpliga åtgärder som de vidtar på denna grund ska stå i proportion till den skada som det berörda programmet kan orsaka. Det sistnämnda kravet innebär att åtgärderna inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att skydda denna utveckling och att de inte får vara oproportionerliga i förhållande till detta mål (se, analogt, dom av den 5 december 2024, Network One Distribution, C‑506/23, EU:C:2024:1003, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

129 Enligt fast praxis är dessutom de krav som följer av skyddet för de grundläggande rättigheterna bindande för medlemsstaterna när de genomför unionslagstiftningen, vilket innebär att medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa denna lagstiftning på ett sätt som inte strider mot dessa krav. Medlemsstaterna ska mot denna bakgrund bland annat se till att de inte grundar sig på en tolkning av en bestämmelse i sekundärrätten som skulle stå i strid med dessa grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2007, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑305/05, EU:C:2007:383, punkt 28, dom av den 29 april 2015, Léger, C‑528/13, EU:C:2015:288, punkt 41, och dom av den 3 juni 2025, Kinsa, C‑460/23, EU:C:2025:392, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

130 Domstolen har nämligen vid upprepade tillfällen slagit fast att unionsbestämmelser ska tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av de allmänna principer i unionsrätten som domstolen ska säkerställa iakttagandet av och som numera är intagna i stadgan (dom av den 13 maj 2014, Google Spain och Google, C‑131/12, EU:C:2014:317, punkt 68, dom av den 25 maj 2016, Meroni C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 45, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 70).

131 Härav följer att medlemsstaterna, när de vidtar åtgärder med stöd av artikel 6a.1 i direktiv 2010/13, inte får åsidosätta bland annat förbudet mot all diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning, som stadfästs i artikel 21.1 i stadgan, eftersom detta förbud är tvingande i egenskap av en allmän princip i unionsrätten (dom av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki, C‑713/23, EU:C:2025:917, punkt 70 och där angiven rättspraxis). Denna allmänna princip utgör i synnerhet hinder för att lika situationer behandlas olika när det inte finns sakliga skäl för en sådan skillnad i behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2011, Association belge des Consommateurs Test-Achats m.fl., C‑236/09, EU:C:2011:100, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

132 Det kan vara fråga om en förbjuden diskriminering bland annat när nationella bestämmelser är kränkande och/eller stigmatiserande för de berörda personerna (se, beträffande diskriminering på grund av etniskt ursprung, dom av den 18 december 2025, Slagelse Almennyttige Boligselskab, Afdeling Schackenborgvænge, C‑417/23, EU:C:2025:1017, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

133 Vad särskilt beträffar diskriminering på grund av kön gäller enligt fast rättspraxis att sådan diskriminering inte enbart omfattar diskriminering på grund av tillhörighet till det ena eller det andra könet. Med hänsyn till syftet med artikel 21.1 i stadgan och arten av de rättigheter som den syftar till att skydda, ska den inte bara tillämpas på diskriminering som har sitt ursprung i den berörda personens byte av kön, det vill säga en könstransition, utan även på diskriminering på grund av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 april 2006, Richards, C‑423/04, EU:C:2006:256, punkt 24, dom av den 26 juni 2018, MB (Könsbyte och ålderspension), C‑451/16, EU:C:2018:492, punkt 35, och dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

134 I förevarande fall föreskrivs i 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, jämförd med 10 § punkt 1 d i samma lag, att program som omfattas av denna lags tillämpningsområde och i vilka främjandet eller skildrandet av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, utgör ett centralt inslag, ska klassificeras i kategori V och därför endast får sändas mellan kl. 22.00 och kl. 05.00. I 32 § punkt 4a i samma lag preciseras dessutom att sådana program inte kan klassificeras som tillkännagivanden av allmänintresse eller medvetandehöjande meddelanden, vilka som sådana kan undgå att omfattas av den begränsning som följer av nämnda 9 § punkt 6. Ungern har gjort gällande att dessa bestämmelser syftar till att skydda minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling och föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn utifrån sina personliga övertygelser.

135 Domstolen konstaterar emellertid att dessa bestämmelser i lagen om medietjänster innebär att det görs en direkt åtskillnad på grund av kön och sexuell läggning, eftersom dessa sändningstider endast gäller för dessa program, och inte för program i vilka främjandet eller skildrandet av könsidentiteten och den sexuella läggningen hos cispersoner och heterosexuella personer utgör ett centralt inslag. En sådan skillnad i behandlingen utgör således en diskriminering som i princip är förbjuden enligt artikel 21.1 i stadgan.

136 Eftersom dessa bestämmelser uteslutande grundar sig på överväganden i fråga om de könsidentiteter och sexuella läggningar som skildras i dessa program, bygger de dessutom på premissen att varje skildrande eller främjande av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, oavsett dess specifika innehåll, kan vara till skada för barnets bästa. Detta visar på en preferens för vissa könsidentiteter och sexuella läggningar till nackdel för andra, och bidrar därigenom till att stigmatisera de sistnämnda (se, analogt, Europadomstolen, 23 januari 2023, Macatė mot Litauen, CE:ECHR:2023:0123JUD006143519, §§ 214–216).

137 Ungern kan i detta sammanhang inte vinna framgång med argumentet att 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, jämförd med 10 § punkt 1 d i samma lag, och 32 § punkt 4a i denna lag inte generellt förbjuder sändning av de berörda programmen.

138 I artikel 21.1 i stadgan förbjuds nämligen all diskriminering på grund av bland annat kön eller sexuell läggning.

139 I motsats till vad Ungern har gjort gällande kan den diskriminering som följer av de aktuella bestämmelserna inte heller rättfärdigas av vare sig främjandet av barnets bästa enligt artikel 24.2 i stadgan eller föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse, vilken stadfästs i artikel 14.3 i stadgan.

140 Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

141 Domstolen konstaterar i förevarande fall, mot bakgrund av övervägandena i punkt 136 ovan, att genom att de aktuella nationella bestämmelserna utgår från premissen att varje skildrande eller främjande av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, oavsett det specifika innehållet, kan vara till skada för barnets bästa och att bestämmelserna därigenom ger uttryck för en preferens för vissa könsidentiteter och sexuella läggningar till nackdel för andra, som följaktligen stigmatiseras, strider bestämmelserna uppenbart mot de krav som, i ett samhälle som bygger på mångfald, följer av det förbud mot diskriminering på grund av kön och sexuell läggning som garanteras genom artikel 21.1 i stadgan. De är därmed oförenliga med det väsentliga innehållet i denna bestämmelse.

142 Enligt artikel 52.1 första meningen i stadgan kan ett ingrepp i det väsentliga innehållet i en rättighet som garanteras i stadgan inte under några omständigheter vara rättfärdigat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2024, Ordre des avocats du Barreau de Luxembourg, C‑432/23, EU:C:2024:791, punkt 74, och dom av den 13 mars 2025, Deldits, C‑247/23, EU:C:2025:172, punkterna 45 och 50).

143 Vad därutöver gäller, för det första, Ungerns argument avseende artikel 24.2 i stadgan, erinrar domstolen om att det i denna bestämmelse slås fast att barns rättigheter är av grundläggande betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ett ensamkommande barn), C‑441/19, EU:C:2021:9, punkt 45).

144 Såsom Ungern har gjort gällande ska medlemsstaterna vid genomförandet av artikel 6a.1 i direktiv 2010/13 visserligen beakta artikel 24 i stadgan, i vilken det i punkt 1 föreskrivs att barn har rätt till det skydd som behövs för deras välfärd och i punkt 2 anges att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, däribland åtgärder som vidtas av offentliga myndigheter. Dessa krav återspeglas i direktivets syfte, vilket, såsom framgår av skälen 60 och 104, är att säkerställa en hög skyddsnivå för minderårigas fysiska, mentala och moraliska utveckling.

145 Vid detta genomförande ankommer det således på medlemsstaterna att bedöma huruvida programmen från leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion är olämpliga för alla eller vissa minderåriga, med hänsyn till den särskilda känslighet som följer av deras ålder och den omständigheten att deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling ännu inte är fullbordad.

146 Icke desto mindre kan minderåriga skyddas på ett adekvat sätt mot program som är olämpliga för deras ålder, utan att det därigenom görs en sådan direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning som den som i förevarande fall följer av 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, jämförd med 10 § punkt 1 d i samma lag, och av 32 § punkt 4a i denna lag.

147 Enbart den omständigheten att innehåll främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, kan nämligen inte i sig medföra att det är styrkt att sådant innehåll kan vara skadligt.

148 I motsats till vad Ungern har gjort gällande påverkas denna slutsats inte av det i punkt 128 ovan nämnda utrymmet för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över för att skydda minderåriga mot medietjänster som är olämpliga för dem. Detta utrymme för skönsmässig bedömning ska nämligen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 129 ovan, utövas med iakttagande av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan.

149 För det andra, vad gäller Ungerns argument beträffande artikel 14.3 i stadgan, framgår det av förklaringarna avseende stadgan att inspiration till artikel 14 har hämtats såväl från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner som från artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen. I den sistnämnda artikeln föreskrivs dels att [i]ngen får förvägras rätten till undervisning, dels att staten [v]id utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall … respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Av dessa förklaringar framgår även att föräldrarnas rätt enligt artikel 14.3 i stadgan ska tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 24 i stadgan.

150 Det följer dessutom av Europadomstolens praxis avseende artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen att den rättighet som tillkommer föräldrarna enligt den andra meningen i denna artikel är ett komplement till den grundläggande rätten till undervisning, men att den andra meningen bland annat syftar till att säkerställa möjligheten till en utbildningspluralism, som är nödvändig för att bevara det demokratiska samhället i den mening som avses i Europakonventionen (Europadomstolen, 7 december 1976, Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen mot Danmark, CE:ECHR:1976:1207JUD000509571, § 50, och Europadomstolen, 25 juni 2024, Ukraina mot Ryssland (Krim), CE:ECHR:2024:0625JUD002095814, § 138).

151 När det gäller denna utbildningspluralism, i den mening som avses i Europadomstolens praxis, ska det understrykas att det av denna praxis även följer att det skulle vara orealistiskt att förvänta sig att föräldrarnas religiösa eller filosofiska övertygelse systematiskt kommer att ges företräde, oavsett vilken situation som avses, särskilt utanför skolan. Europadomstolen har i detta sammanhang erinrat om att [Europakonventionen] inte garanterar personer rätten att inte konfronteras med åsikter som är oförenliga med deras egna övertygelser. I känsliga frågor, såsom den offentliga debatten om sexualundervisning, där det måste finnas en balans mellan föräldrarnas åsikter, utbildningspolitiken och tredje mans rätt till yttrandefrihet, har myndigheterna [därför] inget annat val än att tillämpa kriterier som avser objektivitet, mångfald, vetenskaplig noggrannhet och slutligen lämpligheten av en viss typ av information för den unga publiken (Europadomstolen, 20 juni 2017, Bayev m.fl. mot Ryssland, CE:ECHR:2017:0620JUD006766709, §§ 81 och 82).

152 Såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkt 127 i sitt förslag till avgörande utgör föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med deras övertygelser, vilken stadfästs i artikel 14.3 i stadgan, således en naturlig följd av rätten till utbildning, i den mening som avses i nämnda artikel 14, och ger föräldrarna möjlighet att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med deras religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelser.

153 I motsats till vad Ungern har gjort gällande kan föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas övertygelser inte tolkas så, att den generellt kan motivera att en medlemsstat vidtar åtgärder som utgör direkt diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning genom att de begränsar spridningen i det offentliga rummet av innehåll som endast kännetecknas av att det främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet. En sådan begränsning av spridningen av detta innehåll skulle tvärtom kunna beröva föräldrarna deras valfrihet beträffande deras barns utbildning och undervisning.

154 Den omständigheten att program som sänds av leverantörer av linjära medietjänster har som centralt inslag att främja eller skildra avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, i den mening som avses i 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, hindrar inte i sig föräldrarna från att utöva sitt ansvar mot sina barn i egenskap av dem som svarar för deras uppfostran eller från att ge dem vägledning i enlighet med deras egen religiösa eller filosofiska övertygelse.

155 Mot bakgrund av vad som anförts kan 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, jämförd med 10 § punkt 1 d i samma lag, och 32 § punkt 4a i denna lag inte anses utgöra lämpliga åtgärder, i den mening som avses i artikel 6a.1 i direktiv 2010/13 jämförd med artikel 21 i stadgan, för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under Ungerns jurisdiktion och som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem.

156 Den av Ungern åberopade försiktighetsprincipen föranleder inte någon annan bedömning. Denna princip kan nämligen inte under några omständigheter motivera att åtgärder som innebär en direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning vidtas i strid med förbudet i artikel 21.1 i stadgan.

157 Inte heller den av Ungern åberopade subsidiaritetsprincipen föranleder någon annan bedömning. Såsom kommissionen har påpekat har denna medlemsstat nämligen inte väckt någon talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF beträffande nämnda artikel 6a punkt 1, med åberopande av att den är rättsstridig enligt denna princip, för att undvika att den tillämpas gentemot denna medlemsstat.

158 Härav följer att 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, jämförd med 10 § punkt 1 d i samma lag, och 32 § punkt 4a i denna lag inte kan utgöra en åtgärd som uppfyller kraven i nämnda artikel 6a.1, jämförd med artikel 21.1 i stadgan.

159 Domstolen konstaterar dessutom att, såsom kommissionen har gjort gällande, 9 § punkt 6, jämförd med nämnda 10 § punkt 1 d, och 32 § punkt 4a i denna lag inte heller kan anses vara mer detaljerade eller striktare bestämmelser i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2010/13.

160 Av nämnda artikel 4.1, jämförd med skälen 41 och 83 i detta direktiv, framgår nämligen att medlemsstaterna, för att säkerställa att konsumenternas intressen som tv-tittare är helt och fullt skyddade, har rätt att fastställa mer detaljerade eller striktare bestämmelser och under vissa omständigheter kan fastställa olika villkor för leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion, inom de områden som omfattas av detta direktiv, förutsatt att dessa bestämmelser överensstämmer med unionsrätten och i synnerhet med dess allmänna principer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

161 Av detta följer att även om artikel 4.1 i direktiv 2010/13 ger medlemsstaterna rätt att fastställa mer detaljerade eller striktare bestämmelser inom de områden som samordnas genom detta direktiv, måste sådana bestämmelser enligt denna artikel 4.1 vara förenliga med unionsrätten och särskilt med de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan.

162 Av vad som anförts ovan följer emellertid att 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, jämförd med 10 § punkt 1 d i samma lag, och 32 § punkt 4a i denna lag är oförenliga med det väsentliga innehållet i artikel 21.1 i stadgan. Dessa bestämmelser i den ungerska lagstiftningen kan därför under inga omständigheter anses utgöra mer detaljerade eller striktare bestämmelser i den mening som avses i artikel 4.1 i direktivet.

163 Under dessa omständigheter finner domstolen att talan ska bifallas såvitt avser den första anmärkningens första del.

164 Kommissionen har genom den första anmärkningens andra del gjort gällande att Ungern har åsidosatt ursprungslandsprincipen, vilken stadgas i artiklarna 2 och 3.1 i direktiv 2010/13.

165 Kommissionen har anfört att 179 § punkt 2 lagen om medietjänster – enligt vilken Medierådet, för det fall det uppstår ett problem som har samband med bestämmelserna i denna lag, är skyldigt att anmoda den medlemsstat som har jurisdiktion över den berörda leverantören av medietjänster att vidta effektiva åtgärder, och att anmoda den behöriga medlemsstaten att ingripa för att bringa de överträdelser som Medierådet har påtalat att upphöra – leder till en begränsning av den fria mottagning som avses i artikel 3.1 i direktivet.

166 Kommissionen har för det första hävdat att nämnda 179 § punkt 5 ändrar ursprungslandsprincipen i sak, genom att den inrättar en mekanism varigenom destinationsmedlemsstaten kan ålägga ursprungsmedlemsstaten att se till att den förstnämnda statens bestämmelser följs under andra förhållanden än dem som anges i direktivet.

167 Genom artikel 3.2 i direktiv 2010/13 inrättas visserligen en rättslig ram som ger medlemsstaterna möjlighet att undantagsvis begränsa friheten att ta emot audiovisuella tjänster från andra medlemsstater. En medlemsstat får emellertid inte införa en parallell specifik bestämmelse i sin nationella lagstiftning för att de egna bestämmelserna ska bli tillämpliga på tjänsteleverantörer som omfattas av en annan medlemsstats jurisdiktion och för att sänka ingripandetröskeln jämfört med den som föreskrivs i denna bestämmelse.

168 Medierådets allmänna skyldighet enligt 179 § punkt 2 lagen om medietjänster kan inte heller anses omfattas av begreppet mer detaljerade eller striktare regler i artikel 4.1 i direktiv 2010/13. Denna bestämmelse kan nämligen inte tolkas så, att den ger medlemsstaterna rätt att avvika från skyldigheten att anpassa sig till de bestämmelser som harmoniseras genom detta direktiv. Artikel 4.1 kräver dessutom att det görs en bedömning i varje enskilt fall, medan det i 179 § punkt 2 lagen om medietjänster föreskrivs en generell skyldighet för Medierådet.

169 Kommissionen har tillagt att Medierådets skyldighet att vidta åtgärder enligt 179 § punkt 2 lagen om medietjänster bland annat omfattar fall där det konstateras föreligga problem med avseende på klassificeringen av program i enlighet med 9 § punkt 6 i denna lag. Nämnda skyldighet grundas därmed på diskriminerande kriterier, av det skäl som angetts i punkt 93 ovan. Kommissionen har i detta sammanhang preciserat att de ungerska myndigheterna redan har tillämpat 179 § punkt 2 lagen om medietjänster i ett stort antal fall.

170 Kommissionen har för det andra anfört att tillämpningen av de sanktioner som föreskrivs i 187 § punkt 3 lagen om medietjänster, för det fall leverantören av medietjänster inte efterkommer Medierådets anmodan inom två månader i enlighet med 179 § punkt 4 i denna lag, kan begränsa den fria mottagning och vidaresändning som föreskrivs i direktiv 2010/13, under omständigheter som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.2 i direktivet.

171 För det tredje, vad gäller Ungerns argument om det utrymme för skönsmässig bedömning för medlemsstaterna som påstås följa av domen av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607), har kommissionen påpekat att den domen rör tolkningen av direktiv 89/552. De nu aktuella nationella åtgärderna omfattas emellertid av det område som samordnats genom direktiv 2010/13, vilket är skälet till att ursprungslandsprincipen är tillämplig.

172 Domstolen preciserade, i punkt 53 i nämnda dom, att sådana åtgärder måste uppfylla kravet på att inte hindra vidaresändning i egentlig mening, inom den mottagande medlemsstatens territorium, av de tv-program som ett programföretag sänder från en annan medlemsstat. Detta krav är emellertid inte uppfyllt i förevarande fall, eftersom sanktioner kan vidtas mot leverantörer av medietjänster, inbegripet leverantörer av gränsöverskridande medietjänster.

173 Ungern har genmält att den genom direktiv 2010/13 garanterade ursprungslandsprincipen inte har åsidosatts.

174 För det första är, enligt Ungern, den rättsliga grunden för det förfarande som föreskrivs i 179 § lagen om medietjänster inte artikel 3 i direktivet, utan artikel 4 i detta. 179 § innehåller bestämmelser som gör det möjligt att motverka försök att kringgå bestämmelserna i lagen om medietjänster som görs av medietjänstleverantörer som inte är etablerade i Ungern men vars tjänster helt eller huvudsakligen är inriktade på dess territorium.

175 För det andra införde ändringslagen inte någon ny punkt 2 i 179 § lagen om medietjänster, utan ändrade endast denna bestämmelse genom att precisera att Medierådet är skyldigt att anmoda den behöriga medlemsstaten att vidta effektiva åtgärder när en tjänsteleverantör som inte omfattas av Ungerns jurisdiktion har begått en överträdelse.

176 179 § punkt 2 innebär således att det införs en mekanism för lojalt samarbete för att finna en ömsesidigt tillfredsställande lösning, i enlighet med artikel 4.2 i direktiv 2010/13.

177 För det tredje framgår det av domen av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, punkt 37) att medlemsstaterna av hänsyn till allmän ordning, sedlighet eller allmän säkerhet har ett visst handlingsutrymme när det gäller de bestämmelser som är generellt tillämpliga på deras territorium, vad gäller tv-sändningar från en annan medlemsstat.

178 Det ska inledningsvis erinras om att artikel 2.1 i direktiv 2010/13 ålägger varje medlemsstat att säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leverantörer av medietjänster under dess jurisdiktion överensstämmer med reglerna i det rättssystem som är tillämpligt på audiovisuella medietjänster avsedda för allmänheten i den medlemsstaten.

179 Medlemsstaterna ska enligt artikel 3.1 i detta direktiv dessutom säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som ingår i de områden som samordnas genom detta direktiv.

180 Enligt punkt 2 i nämnda artikel 3 får medlemsstaterna emellertid tillfälligt göra undantag från punkt 1 i denna artikel om en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster under en annan medlemsstats jurisdiktion uppenbart, allvarligt och grovt överträder artikel 6.1 a eller artikel 6a.1 i samma direktiv eller är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för folkhälsan.

181 Såsom anges i skäl 33 i direktiv 2010/13 är ursprungslandsprincipen, som återspeglas i artiklarna 2.1 och 3.1 i direktivet, grundläggande för skapandet av en inre marknad. Denna princip ska tillämpas på alla audiovisuella medietjänster för att ge leverantörerna av medietjänster den rättssäkerhet som är en förutsättning för nya affärsmodeller och utbyggnaden av sådana tjänster. Den är också nödvändig för att säkerställa den fria rörligheten för information och audiovisuella program på den inre marknaden.

182 Det ska först undersökas huruvida 179 § punkt 2 lagen om medietjänster begränsar vidaresändning inom ungerskt territorium av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som ingår i de områden som samordnas genom detta direktiv, i strid med regeln i artikel 3.1 i direktivet.

183 Det ska i detta sammanhang understrykas att den europeiska konventionen om gränsöverskridande television, som utarbetades samtidigt som direktiv 89/552 och som det hänvisas till i både det direktivet och direktiv 2010/13, i sin artikel 4, som innehåller en bestämmelse som är analog med artikel 3.1 i det sistnämnda direktivet, kräver att parterna i den konventionen ska garantera fri mottagning och inte hindra vidaresändning inom sina territorier av tjänster som omfattas av konventionens tillämpningsområde och som är förenliga med konventionens bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2019, Baltic Media Alliance, C‑622/17, EU:C:2019:566, punkt 69 (nedan kallad domen Baltic Media Alliance)).

184 Domstolen har i detta sammanhang, vad gäller direktiv 89/552, vars artikel 2a.1 och 2a.2 i sak motsvarar artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2010/13, slagit fast att det i det förstnämnda direktivet fastställs en princip om att den mottagande medlemsstaten ska erkänna ursprungsmedlemsstatens kontrollfunktion med avseende på audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer under dess jurisdiktion (domen Baltic Media Alliance, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

185 Domstolen har även betonat att kontrollen av hur ursprungsmedlemsstatens lagstiftning avseende audiovisuella medietjänster tillämpas och av iakttagandet av bestämmelserna i direktiv 89/552 endast åligger den medlemsstat från vilken tjänsterna härrör och att den mottagande medlemsstaten inte får utöva någon egen kontroll av skäl som ingår i områden som samordnas genom det direktivet (domen Baltic Media Alliance, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

186 Direktiv 2010/13 utgör däremot i princip inte hinder för att tillämpa nationella bestämmelser som generellt eftersträvar ett mål av allmänintresse, utan att det införs en andra kontroll av tv-sändningar utöver den som den sändande medlemsstaten är skyldig att göra (domen Baltic Media Alliance, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

187 En nationell åtgärd som eftersträvar ett mål av allmänintresse och som reglerar vissa aspekter av sändning och distribution av audiovisuella medietjänster omfattas således inte av artikel 3.1 och 3.2 i detta direktiv, såvida inte den innebär att en andra kontroll av tv-sändningar införs, utöver den som den sändande medlemsstaten är skyldig att göra (domen Baltic Media Alliance, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

188 En nationell åtgärd som generellt eftersträvar ett mål som rör allmän ordning och vilken reglerar sättet att distribuera en tv-kanal till konsumenterna i den mottagande medlemsstaten utgör således inte en begränsning i den mening som avses i artikel 3.1 i nämnda direktiv, under förutsättning att denna reglering inte förhindrar vidaresändning i egentlig mening av nämnda kanal och att en sådan åtgärd således inte kan anses införa en andra kontroll av sändningen av den aktuella kanalen utöver den kontroll som den sändande medlemsstaten är skyldig att göra (se, för ett liknande resonemang, domen Baltic Media Alliance, punkt 77).

189 Det kan i förevarande fall konstateras att 179 § punkt 2 lagen om medietjänster inför en skyldighet för Medierådet, bland annat vid överträdelser av de relevanta bestämmelserna i denna lag, att anmoda den sändande medlemsstat som har jurisdiktion över den berörda leverantören av medietjänster att vidta effektiva åtgärder. Medierådet ska i detta sammanhang anmoda medlemsstaten att vidta åtgärder för att bringa de överträdelser som Medierådet har påtalat att upphöra.

190 Enligt 179 § punkt 4 i nämnda lag får Medierådet bland annat vidta de rättsliga åtgärder som avses i 187 § punkt 3 c i samma lag, vilket vid allvarliga och upprepade överträdelser kan leda till att utövandet av rätten att tillhandahålla medietjänster suspenderas i upp till en vecka.

191 Såsom kommissionen har påpekat är nämnda 179 § dessutom avsedd att tillämpas på program som kan ha en negativ inverkan på minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling i den mening som avses i 9 § punkt 6 lagen om medietjänster. Detta konstaterande räcker för att visa att nämnda 179 § omfattas av de områden som samordnas genom direktiv 2010/13, såsom framgår av dess artikel 6a, vilken just syftar till att skydda minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling genom att skydda dem mot audiovisuellt innehåll som är olämpligt för deras ålder.

192 179 § punkt 2 lagen om medietjänster kan följaktligen anses införa en andra kontroll av tv-sändningar, utöver den som den sändande medlemsstaten är skyldig att göra. Denna andra kontroll strider i princip mot direktiv 2010/13, eftersom den begränsar vidaresändning i egentlig mening inom ungerskt territorium av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

193 För det andra konstaterar domstolen att det undantag från ursprungslandsprincipen som införs genom 179 § punkt 2 lagen om medietjänster inte kan motiveras med stöd av artikel 3.2 i nämnda direktiv.

194 Enligt den sistnämnda bestämmelsen får en medlemsstat tillfälligt göra undantag från punkt 1 i nämnda artikel 3 om en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster under en annan medlemsstats jurisdiktion uppenbart, allvarligt och grovt överträder bland annat artikel 6a.1 i samma direktiv eller är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för folkhälsan.

195 Såsom har konstaterats i punkterna 135–155 ovan kan emellertid den omständigheten att främjande eller skildrande av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, är ett centralt inslag i audiovisuella medietjänster, som har formen av audiovisuella program, inte i sig motivera att sådana lämpliga åtgärder som avses i artikel 6a.1 i direktiv 2010/13 vidtas beträffande dessa program, med hänvisning till att dessa program skulle kunna skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling.

196 Vidare ska, i enlighet med de principer som följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 127–133 ovan, uttrycket allvarlig risk för folkhälsan i artikel 3.2 i direktiv 2010/13 tolkas på ett sätt som är förenligt med bland annat artikel 21.1 i stadgan, som förbjuder alla former av diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning. Av liknande skäl som dem som anges i punkterna 135–154 ovan kan det emellertid konstateras att sådana audiovisuella medietjänster som dem som avses i 9 § punkt 6 lagen om medietjänster inte heller kan ge upphov till en sådan allvarlig risk för folkhälsan, i den mening som avses i artikel 3.2 i direktivet, enbart av det skälet att främjande eller skildrande av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, är ett centralt inslag i dessa.

197 Under dessa omständigheter kan Ungern inte heller med framgång åberopa hänsyn till allmän ordning, sedlighet och allmän säkerhet för att motivera att Medierådet utövar den befogenhet det ges i 179 § punkt 2 lagen om medietjänster, jämförd med 179 § punkt 4 a och 187 § punkt 3 c i samma lag, i syfte att begränsa vidaresändning i egentlig mening av audiovisuella medietjänster som tillhandahålls från andra medlemsstater och som uppvisar de kännetecken som avses i 9 § punkt 6 i nämnda lag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV, C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, punkt 37).

198 För det tredje har 179 § punkt 2 lagen om medietjänster, i motsats till vad Ungern har gjort gällande, inte heller stöd i artikel 4 i direktiv 2010/13.

199 Såsom framgår av punkt 160 ovan har medlemsstaterna enligt punkt 1 i nämnda artikel 4 rätt att fastställa mer detaljerade eller striktare bestämmelser och att under vissa omständigheter fastställa olika villkor för leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion, inom de områden som omfattas av detta direktiv, förutsatt att dessa bestämmelser överensstämmer med unionsrätten och i synnerhet med dess allmänna principer.

200 Artikel 4.2 i direktivet tillåter dessutom undantagsvis att sådana mer detaljerade eller striktare bestämmelser som antagits av en medlemsstat görs tillämpliga på en leverantör av medietjänster under en annan medlemsstats jurisdiktion, men som tillhandahåller en audiovisuell medietjänst som helt eller huvudsakligen är avsedd för den förstnämnda medlemsstatens territorium.

201 Den befogenhet som Medierådet har enligt de i punkt 197 ovan nämnda bestämmelserna i lagen om medietjänster kan emellertid, vad gäller program som uppvisar de kännetecken som avses i 9 § punkt 6 i samma lag, under alla omständigheter inte utgöra ett lagenligt genomförande av artikel 4.2 i direktivet.

202 Det framgår nämligen av själva ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse att en medlemsstat endast kan stödja sig på den när den har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 4.1 i samma direktiv att anta mer detaljerade eller striktare bestämmelser i allmänhetens intresse, med iakttagande av unionsrätten.

203 Det har emellertid i punkt 162 ovan konstaterats att 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, jämförd med 10 § punkt 1 d i samma lag, inte kan anses utgöra sådana bestämmelser, eftersom de är oförenliga med det väsentliga innehållet i artikel 21.1 i stadgan.

204 Under dessa omständigheter finner domstolen att talan ska bifallas såvitt avser den första anmärkningens andra del.

205 Kommissionen har genom den första anmärkningens tredje del gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13.

206 Kommissionen har anfört att det enligt artikel 8.1a i lagen om kommersiell reklam är förbjudet att göra reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, tillgängligt för personer som inte har fyllt 18 år.

207 Kommissionen har för det första gjort gällande att denna bestämmelse strider mot förbudet mot diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning i artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13, vilken utgör ett uttryck för den allmänna principen om förbud mot diskriminering, som är en allmän princip i unionsrätten som numera är stadfäst i artikel 21 i stadgan. Förbudet mot kommersiella meddelanden som visar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, eller som främjar eller skildrar könsbyte eller homosexualitet, medför emellertid att det i dessa meddelanden de facto inte förekommer några icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer eller någon skildring av deras livsstil, trots att dessa personer utgör en integrerad del av ett samhälle som kännetecknas av mångfald och pluralism, i enlighet med de värden som avses i artikel 2 FEU.

208 Kommissionen har i detta sammanhang framhållit att det av fast rättspraxis avseende tolkningen av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111) följer att begreppet diskriminering på grund av kön inte kan inskränkas till enbart sådan diskriminering som beror på tillhörighet till endera könet, eftersom detta direktiv, med hänsyn till dess syfte och arten av de rättigheter som det syftar till att skydda, även är tillämpligt på diskriminering som beror på den berörda personens könsbyte (dom av den 27 april 2006, Richards, C‑423/04, EU:C:2006:256, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis ska emellertid även tillämpas på diskriminering som grundar sig på avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln.

209 För det andra tydliggör, eller till och med kräver, 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam en skillnad i behandlingen på grund av könsidentitet och sexuell läggning, eftersom den, utöver den bestämmelse som syftar till att skydda minderåriga mot exponering för alla former av sexualitet, föreskriver ett förbud mot reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet.

210 För det tredje utgör artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13 inte en rättslig grund som gör det möjligt att göra undantag från icke-diskrimineringsprincipen. Det finns nämligen inte någon bestämmelse som gör det möjligt för medlemsstaterna att rättfärdiga en direkt diskriminering på grund av bland annat kön eller sexuell läggning.

211 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam, som ger upphov till diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning, kan inte heller rättfärdigas med stöd av artikel 9.1 g i detta direktiv på grund av att den skulle vara en bestämmelse som syftar till att förhindra att minderåriga lider mental eller moralisk skada.

212 För det fjärde kan den omständigheten att 24 § punkt 1 lagen om medietjänster förbjuder diskriminerande innehåll i kommersiella meddelanden inte i sig legitimera det åsidosättande av artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13 som 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam innebär.

213 Ungern har för det första genmält att 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam inte kan strida mot direktiv 2010/13, eftersom reklam som är tillgänglig i medietjänster anses utgöra ett kommersiellt meddelande i den mening som avses i de särskilda bestämmelserna i lagen om medietjänster och det materiella tillämpningsområdet för lagen om kommersiell reklam respektive för detta direktiv följaktligen inte sammanfaller.

214 Vidare skiljer sig inte kommersiella meddelanden i medietjänster från annat medieinnehåll, såvitt gäller skyddet av minderåriga, vilket innebär att skyddsåtgärderna tillämpas på samma sätt på samtliga program. I annat fall skulle det mål av allmänintresse som består i att skydda minderåriga inte kunna uppnås. Vad gäller medietjänster ska bestämmelserna i lagen om kommersiell reklam tolkas med beaktande av bestämmelserna i lagen om medietjänster och i lagen om pressfrihet och grundläggande bestämmelser om medieinnehåll. Av en sådan gemensam tolkning framgår att det endast är de särskilda bestämmelserna i lagen om medietjänster som är tillämpliga på kommersiella meddelanden som tillhandahålls i medietjänster.

215 För det andra har denna medlemsstat gjort gällande att 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam inte utgör ett sändningsförbud, utan snarare, enligt principen om proportionerliga ingrepp, ska anses utgöra en lagstiftning som är rättfärdigad och nödvändig för att skydda minderåriga.

216 För det tredje föreskrivs även i 24 § punkt 1 lagen om medietjänster ett förbud mot diskriminering i den mening som avses i artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13.

217 Härav följer att 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam inte strider mot nämnda artikel 9.1 c ii.

218 Domstolen erinrar inledningsvis om att audiovisuella kommersiella meddelanden, enligt artikel 1.1 a ii) i direktiv 2010/13 omfattas av begreppet audiovisuell medietjänst i direktivets mening.

219 Såsom anges i skäl 31 i nämnda direktiv ges i artikel 1.1 h i direktivet en vid definition av begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande. Detta begrepp avser således bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet, vilka åtföljer eller ingår i ett program … mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam, samt audiovisuella kommersiella meddelanden i form av bland annat tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering.

220 I artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13 föreskrivs dessutom att medlemsstaterna ska säkerställa att audiovisuella kommersiella meddelanden som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion inte innehåller eller främjar diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, nationalitet, religion eller trosuppfattning, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning.

221 Genom nämnda artikel 9.1 c ii har unionslagstiftaren föreskrivit en förbudsgrund som bland annat avser diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning, vilken är en naturlig följd av skyldigheten att iaktta icke-diskrimineringsprincipen (se, analogt, dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 70).

222 Nämnda artikel 9.1 c ii konkretiserar således, på det område som omfattas av den, den allmänna icke-diskrimineringsprincipen som numera är stadfäst i artikel 21 i stadgan, enligt vilken all diskriminering på grund av bland annat kön eller sexuell läggning är förbjuden. Såsom det erinrats om i punkt 131 ovan är detta förbud tvingande, i egenskap av en allmän princip i unionsrätten.

223 Det ska i förevarande fall erinras om att det enligt 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam är förbjudet att göra reklam som skildrar sexualitet på ett omotiverat sätt eller som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, tillgängligt för personer som inte har fyllt 18 år.

224 Ungern kan i detta sammanhang inte vinna framgång med sitt argument att den reklam som är tillgänglig i medietjänster, såsom den reklam som avses i nämnda 8 § punkt 1a, ska tolkas mot bakgrund av lagen om medietjänster och lag nr CIV från år 2010 om pressfrihet och grundläggande bestämmelser i fråga om det innehåll som sprids genom medierna, vilket enligt Ungern innebär att denna bestämmelse inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2010/13.

225 Med hänsyn till den mycket vida innebörden av begreppet reklam i nämnda 8 § punkt 1a måste detta begrepp nämligen omfattas av begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande i artikel 1.1 h i direktivet, eftersom sistnämnda begrepp, såsom det har erinrats om i punkt 219 ovan, bland annat omfattar tv‑reklam och produktplacering.

226 Ungern kan mot denna bakgrund inte vinna framgång med sitt påstående att det endast är de särskilda bestämmelserna i lagen om medietjänster som är tillämpliga på kommersiella meddelanden som tillhandahålls inom ramen för medietjänster.

227 Det ska därefter kontrolleras huruvida 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam strider mot artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13.

228 Såsom framgår av fast rättspraxis, vilken det erinrats om i punkt 133 ovan, kan begreppet diskriminering på grund av kön inte inskränkas till enbart sådan diskriminering som beror på tillhörighet till ettdera könet. Med hänsyn till dess syfte och arten av de rättigheter som den sistnämnda artikeln syftar till att skydda, är den inte bara avsedd att tillämpas på diskriminering som beror på den berörda personens könsbyte, det vill säga en könstransition, utan även på diskriminering på grund av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln.

229 Eftersom 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam kategoriskt utesluter att reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, könsbyte eller homosexualitet görs tillgänglig för personer under 18 år, ska denna bestämmelse anses innebära direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning. Det förbud som föreskrivs i denna bestämmelse får nämligen i praktiken till följd att leverantörer av audiovisuella medietjänster som omfattas av dess tillämpningsområde tvingas till diskriminering på grund av kön och sexuell läggning, eftersom det berövar dem varje möjlighet att göra sådan reklam tillgänglig för dessa personer.

230 Förbudet mot att göra sådan reklam tillgänglig för minderåriga enligt nämnda 8 § punkt 1a strider följaktligen mot artikel 9.1 c ii) i direktiv 2010/13, tolkad mot bakgrund av förbudet mot diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning i artikel 21.1 i stadgan.

231 Denna diskriminering kan inte rättfärdigas av hänsyn till det mål av allmänintresse som denna medlemsstat har åberopat, det vill säga att skydda minderåriga mot reklam med ett påstått skadligt innehåll.

232 Såsom framgår av skäl 104 i direktiv 2010/13 har unionslagstiftaren visserligen understrukit att skyddet av minderåriga mot audiovisuellt innehåll som kan vara skadligt för dem är ett mål av allmänintresse som förtjänar ett starkt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2023, Booky.fi, C‑662/21, EU:C:2023:239, punkt 40).

233 I analogi med vad som konstaterats i punkterna 135–162 ovan kan minderåriga emellertid ges ett adekvat skydd mot innehåll som är olämpligt för deras ålder, utan att det därvid görs någon sådan direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning som den som följer av 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam, som strider mot det väsentliga innehållet i artikel 21.1 i stadgan.

234 Av samma skäl kan nämnda 8 § punkt 1a inte heller utgöra en bestämmelse som syftar till att förhindra att minderåriga lider mental eller moralisk skada i den mening som avses i artikel 9.1 g i detta direktiv.

235 Under dessa omständigheter finner domstolen att talan ska bifallas såvitt avser den första anmärkningens tredje del.

236 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den första anmärkningen är välgrundad.

237 Kommissionen har genom den andra anmärkningens första del gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 3.2 i direktiv 2000/31.

238 Kommissionen har anfört att det i 6/A § lagen om skydd av barn stadgas ett förbud mot att göra innehåll som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, tillgängligt för personer som inte har fyllt 18 år.

239 Som första argument har kommissionen gjort gällande att nämnda 6/A § omfattas av förbudet i artikel 3.2 i direktiv 2000/31, eftersom denna bestämmelse inte kräver att en nationell regel uttryckligen eller uteslutande är tillämplig på informationssamhällets tjänster.

240 I detta sammanhang gäller för det första att bestämmelserna i lagen om skydd av barn kan ha en direkt inverkan på informationssamhällets tjänster, eftersom dessa tjänster ges en vid definition i artikel 2 a i direktivet.

241 För det andra framgår det av den rättspraxis som följer av domen av den 14 juli 2022, ASADE ( C‑436/20, EU:C:2022:559, punkt 63 och där angiven rättspraxis), att tjänster som tillhandahålls i allmänhetens intresse och utan vinstsyfte och vilka konkurrerar med dem som erbjuds av vinstdrivande aktörer kan anses utgöra ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 57 FEUF.

242 För det tredje är den av Ungern åberopade omständigheten, att de enheter som omfattas av 6/A § lagen om skydd av barn även kan bedriva viss icke-ekonomisk verksamhet, irrelevant i detta sammanhang, eftersom dessa enheter alltid kan bedriva annan verksamhet som utgör informationssamhällets tjänster. Den omständigheten att nämnda enheter är privata tjänsteleverantörer kan inte heller utgöra hinder för att deras verksamhet kvalificeras som tillhandahållande av tjänster.

243 För det fjärde är, mot bakgrund av den rättspraxis som följer av domen av den 11 september 2014, Papasavvas ( C‑291/13, EU:C:2014:2209, punkt 28), och domen av den 15 september 2016, Mc Fadden ( C‑484/14, EU:C:2016:689, punkt 41), även den omständigheten att ersättning för tjänsten erläggs av tredje man och inte av mottagaren av tjänsten irrelevant i detta fall.

244 För det femte och slutligen är artikel 4.2 i direktiv 2000/31 helt irrelevant i förevarande fall, eftersom 6/A § lagen om skydd av barn innebär att det införs ett krav och inte ett system för tillstånd.

245 Som andra argument har kommissionen gjort gällande att 6/A § lagen om skydd av barn omfattas av begreppet det samordnade området i den mening som avses i artikel 2 h i detta direktiv. Sistnämnda bestämmelse omfattar nämligen de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem.

246 Som tredje argument har kommissionen anfört att lagen om skydd av barn enligt 1 § punkt 1 i denna lag avser ett stort antal offentliga eller privata organisationer, fysiska och juridiska personer som ansvarar för skyddet av barn, samt andra organisationer som inte är juridiska personer och som bidrar till utövandet av barns rättigheter och rättsliga intressen och till fullgörandet av föräldrarnas skyldigheter. Tillämpningen av denna lag på privata organisationer följer av 5 § leden s och sc–se, där det hänvisas till icke-statliga omsorgsgivare.

247 Härav följer att ett stort antal offentliga eller privata organisationer och fysiska och juridiska personer hindras från att tillhandahålla eller använda informationssamhällets tjänster, såsom online-köp av böcker eller elektroniska medier, om dessa förmedlar innehåll som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet. Dessa leverantörer måste antingen avlägsna sådant innehåll från dessa tjänster eller helt avstå från att tillhandahålla dessa.

248 6/A § lagen om skydd av barn är således ägnad att förbjuda, begränsa eller göra det mindre attraktivt att tillhandahålla informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat, i strid med artikel 3.2 i direktiv 2000/31.

249 Ungern har, för att bemöta kommissionens kritik, som första argument anfört att tillämpningsområdet för lagen om skydd av barn inte omfattar tillhandahållande av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31. De tjänster som regleras i denna lag är nämligen inte av ekonomisk karaktär, medan begreppet tjänst i unionsrättens mening förutsätter att en sådan tjänst tillhandahålls mot ersättning inom ramen för en ekonomisk verksamhet.

250 För det första omfattar de tjänster som lagen om skydd av barn är tillämplig på tjänster vars ekonomiska karaktär inte är den avgörande faktorn, eftersom denna lag avser tjänster som tillhandahålls av staten på det sociala området.

251 För det andra är 6/A § lagen om skydd av barn tillämplig på tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg, det vill säga grundläggande tjänster avseende barns välfärd och särskilda tjänster avseende skydd av barn, vilka inbegriper kontantförmåner samt fysisk omvårdnad och personlig omsorg. Kommissionen har emellertid varken visat att det finns konkurrerande tjänster i den mening som avses i artikel 57 FEUF eller angett vilken del av de grundläggande tjänsterna avseende barns välfärd och de särskilda tjänsterna avseende skydd av barn som skulle kunna omfattas av denna bestämmelse.

252 Det finns således inte något samband mellan direktiv 2000/31 och lagen om skydd av barn, eftersom denna lag inte begränsar online-köp i egenskap av en av informationssamhällets tjänster, utan begränsar tillgängliggörandet av potentiellt skadligt innehåll för barn samt användningen av sådant innehåll i utbildningsverksamhet. Utbildningsverksamhet och fastställandet av innehållet i denna verksamhet omfattas emellertid av medlemsstaternas exklusiva befogenhet enligt artikel 165 FEUF. Denna lag kan således varken stå i strid med detta direktiv eller utgöra ett åsidosättande av artikel 3.2 i detsamma.

253 För det tredje är kommissionens ståndpunkt, att förbud som inte specifikt avser informationssamhällets tjänster omfattas av direktivets tillämpningsområde, felaktig. Detta bekräftas av artikel 4.2 i direktivet, där det föreskrivs att förbudet mot förhandstillstånd i artikel 4.1 i direktivet inte ska påverka tillämpningen av system för tillstånd som inte särskilt och uteslutande avser informationssamhällets tjänster.

254 Ungern har som andra argument gjort gällande att även om det antas att 6/A § lagen om skydd av barn omfattar informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i direktiv 2000/31, ingår denna paragraf inte i det samordnade området för detta direktiv.

255 Enligt artikel 2 h ii tredje strecksatsen i direktivet omfattar det samordnade området nämligen inte krav som är tillämpliga på tjänster som inte tillhandahållits på elektronisk väg. För att omfattas av direktivets tillämpningsområde måste således begränsningar av den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i direktivet, specifikt och uteslutande avse dessa tjänster. De tjänster som avses i nämnda 6/A § omfattar emellertid tjänster som inte tillhandahållits på elektronisk väg.

256 Ungern har som tredje argument anfört att 6/A § lagen om skydd av barn inte medför att de tjänsteleverantörer som avses i denna bestämmelse måste ta bort det berörda innehållet eller avstå från att tillhandahålla dessa gränsöverskridande tjänster. Enligt Ungern föreskrivs i denna bestämmelse nämligen endast att organisationer och personer som omfattas av dess tillämpningsområde inte får tillhandahålla sådant innehåll för minderåriga i de rättsförhållanden som regleras i denna lag.

257 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 2000/31, jämförd med skäl 8 i samma direktiv, är syftet med detta direktiv att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att skapa en rättslig ram som säkerställer den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna, genom att, i den mån det krävs för att nå detta mål, tillnärma vissa nationella bestämmelser som är tillämpliga på dessa tjänster.

258 I artikel 2 a i nämnda direktiv, jämförd med artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, definieras informationssamhällets tjänster som alla tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare, varvid det framgår av skäl 18 i direktiv 2000/31 att dessa tjänster omfattar ett brett spektrum av ekonomisk verksamhet som bedrivs online.

259 Artikel 3 i direktiv 2000/31 är en central bestämmelse i systematiken i direktivet och den ordning som införts genom detta, eftersom den stadfäster principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten. Till denna princip hänvisas även i skäl 22 i direktivet, där det anges att [t]illsyn över informationssamhällets tjänster bör ske vid verksamhetens källa (dom av den 9 november 2023, Google Ireland m.fl., C‑376/22, EU:C:2023:835, punkt 40).

260 Enligt artikel 3.1 i nämnda direktiv ska varje medlemsstat se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området. Av artikel 2 h i direktivet framgår att detta område omfattar de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem.

261 Enligt artikel 2 h i) andra strecksatsen i direktiv 2000/31 gäller det samordnade området de krav som har samband med utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänster, inbegripet sådana krav som är tillämpliga på reklam.

262 I artikel 3.2 i detta direktiv föreskrivs dessutom att medlemsstaterna inte får begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat av skäl som omfattas av det samordnade området.

263 Direktiv 2000/31 bygger således på att principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten och principen om ömsesidigt erkännande ska tillämpas, vilket innebär att informationssamhällets tjänster, inom det samordnade område som definieras i artikel 2 h i direktivet, endast regleras i den medlemsstat där leverantörerna av dessa tjänster är etablerade (dom av den 9 november 2023, Google Ireland m.fl., C‑376/22, EU:C:2023:835, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

264 I förevarande fall föreskrivs i 6/A § lagen om skydd av barn att [f]ör att säkerställa uppnåendet av de mål som eftersträvas med denna lag och värna barns rättigheter är det förbjudet att göra pornografiskt innehåll eller innehåll som skildrar sexualitet på ett omotiverat sätt eller som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, tillgängligt för personer som inte har fyllt 18 år.

265 För att bedöma huruvida denna bestämmelse inför en begränsning av den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat, i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2000/31, ska det först prövas huruvida de tjänster som avses i nämnda 6/A § omfattas av begreppet informationssamhällets tjänster i den mening som avses i artikel 2 a i direktivet.

266 Det råder inget tvivel om att det innehåll som avses i 6/A § kan tillhandahållas på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare, i den mening som avses i artikel 2 a, jämförd med artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535.

267 Vad gäller villkoret avseende att detta innehåll vanligtvis utförs mot ersättning ska det erinras om att tillhandahållande av tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning utgör ekonomisk verksamhet, varvid det viktigaste kännetecknet för en ersättning är att den utgör ett ekonomiskt vederlag för tjänsten i fråga, utan att det för den skull måste vara mottagaren av tjänsten som betalar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Mc Fadden, C‑484/14, EU:C:2016:689, punkt 41, och dom av den 14 juli 2022, ASADE, C‑436/20, EU:C:2022:559, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

268 Dessutom kan tjänster som tillhandahålls mot ersättning vilka, utan att omfattas av utövande av offentliga maktbefogenheter, tillhandahålls i allmänhetens intresse och utan vinstsyfte och vilka konkurrerar med dem som erbjuds av vinstdrivande aktörer anses utgöra ekonomisk verksamhet (dom av den 14 juli 2022, ASADE, C‑436/20, EU:C:2022:559, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

269 Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 323 i sitt förslag till avgörande gynnar dessutom friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster såväl tjänsteleverantören som tjänstemottagaren (se, analogt, dom av den 6 oktober 2009, kommissionen/Spanien, C‑153/08, EU:C:2009:618, punkt 29, och dom av den 2 mars 2023, Recreatieprojecten Zeeland m.fl., C‑695/21, EU:C:2023:144, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

270 I förevarande fall kan det, med hänsyn till den stora krets av personer som 6/A § lagen om skydd av barn är tillämplig på, i motsats till vad Ungern har hävdat inte uteslutas att vissa av dessa personer tillhandahåller tjänster av ekonomisk karaktär inom ramen för sådan verksamhet som avses i nämnda 6/A § och att sådana tjänster därmed omfattas av begreppet informationssamhällets tjänster i direktiv 2000/31.

271 Domstolen kan således inte godta denna medlemsstats argument att lagen om skydd av barn även avser innehåll som används inom ramen för utbildningsverksamhet, vilket omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet enligt artikel 165 FEUF.

272 Det följer av domstolens praxis att även om unionsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas befogenhet vad gäller vare sig undervisningens innehåll och utbildningssystemets organisation samt deras kulturella och språkliga mångfald eller innehållet i och organisationen av yrkesutbildning, såsom framgår av artikel 165.1 FEUF och artikel 166.1 FEUF, ska medlemsstaterna vid utövandet av denna befogenhet likväl iaktta unionsrätten, bland annat bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 25 juli 2018, A (Stöd till en person med funktionsnedsättning), C‑679/16, EU:C:2018:601, punkt 58, och dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl., C‑391/20, EU:C:2022:638, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

273 Dessutom kan 6/A § lagen om skydd av barn leda till att personer som omfattas av dess tillämpningsområde hindras från att, till exempel i utbildningssyfte, använda informationssamhällets tjänster i samband med de tjänster som avses i denna bestämmelse, även om de inte själva tillhandahåller dessa tjänster. Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 269 ovan ska sådana tjänster anses utgöra informationssamhällets tjänster i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31 och följaktligen anses omfattas av direktivets tillämpningsområde.

274 Det ska därefter prövas huruvida 6/A § lagen om skydd av barn omfattas av begreppet det samordnade området i den mening som avses i artikel 2 h i nämnda direktiv.

275 Såsom framgår av punkterna 260 och 261 ovan omfattar det samordnade området, i den mening som avses i artikel 2 h jämförd med skäl 21 i detta direktiv, de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem, under förutsättning att dessa krav uppfyller de villkor som avses i denna artikel.

276 Enligt artikel 2 h i) andra strecksatsen i direktiv 2000/31 gäller det samordnade området de krav som har samband med utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänster.

277 Det ska i detta sammanhang preciseras att de krav som uppställs i 6/A § lagen om skydd av barn – vilka utesluter att visst innehåll görs tillgängligt för minderåriga och således ska anses medföra begränsningar av innehållet i tjänster som skulle kunna tillhandahållas i egenskap av informationssamhällets tjänster – avser utövandet av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav avseende tjänstens innehåll, i enlighet med nämnda artikel 2 h i) andra strecksatsen. De omfattas således av det samordnade området i den mening som avses i nämnda artikel 2 h.

278 Denna bedömning påverkas inte av den av Ungern åberopade omständigheten att denna lag inte specifikt syftar till att reglera informationssamhällets tjänster. Denna omständighet saknar nämligen relevans, med hänsyn till den allmänna utformningen av de krav som föreskrivs i nämnda lag, vilka, såsom angetts i föregående punkt, omfattas av nämnda artikel 2 h.

279 Vidare kan Ungern inte heller vinna framgång med sitt argument att lagen om skydd av barn inte är tillämplig på tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg, utan på tjänster som utförs med hjälp av fysisk omvårdnad och personlig omsorg. Nämnda medlemsstat har nämligen inte visat att dessa tjänster, trots den mycket vida ordalydelsen i 6/A § i denna lag, inte under några omständigheter kan tillhandahållas på elektronisk väg.

280 Domstolen finner följaktligen att det breda spektrum av tjänster som omfattas av förbudet i nämnda 6/A § även kan omfatta tjänster som utförs på elektronisk väg.

281 Domstolen konstaterar slutligen att detta förbud begränsar den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat, i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2000/31. Förbudet försvårar nämligen för tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat att tillhandahålla tjänster med innehåll som omfattas av detta förbud till potentiella kunder som är bosatta i Ungern, och gör det således mindre attraktivt att erbjuda sådana tjänster i sistnämnda medlemsstat.

282 Kommissionen har genom den andra anmärkningens andra del gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 3.2 i direktiv 2000/31.

283 Kommissionen har anfört att det enligt 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam är förbjudet att göra reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, tillgängligt för personer som inte har fyllt 18 år.

284 Genom denna bestämmelse åläggs annonsörer, även sådana som är etablerade i andra medlemsstater, nya skyldigheter som begränsar deras frihet att tillhandahålla tjänster. För att det ska anses föreligga en begränsning i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2000/31 räcker det att lagstiftningen är tillämplig på informationssamhällets tjänster och att den kan innebära ett förbud mot eller hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva friheten att tillhandahålla tjänster. En nationell lagstiftning som förbjuder visst innehåll, även om den inte förbjuder reklam, skulle kunna begränsa den fria rörligheten för tjänster för både tjänsteleverantörer och tjänstemottagare.

285 I förevarande fall är 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam tillämplig på informationssamhällets tjänster i den mening som avses i detta direktiv.

286 Eftersom artikel 2 h i) andra strecksatsen i nämnda direktiv uttryckligen avser krav som är tillämpliga på reklam, omfattas även 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam av det samordnade området i den mening som avses i samma direktiv.

287 Direktiv 2000/31 harmoniserar visserligen endast vissa aspekter beträffande tillhandahållande av informationssamhällets tjänster. Ursprungslandsprincipen i artikel 3 i direktivet är emellertid tillämplig, inbegripet de därmed sammanhängande processuella och materiella reglerna. En tillämpning enbart på de områden som omfattas av artiklarna 6–8 i direktivet, vilka rör kommersiella meddelanden, skulle strida mot målet med samt ordalydelsen och systematiken i det allmänna förbud mot begränsningar av den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster som föreskrivs i artikel 3.2 i direktivet.

288 Ungern har för det första erinrat om att direktiv 2000/31, såsom framgår av skäl 10 i direktivet, endast genomför en minimiharmonisering som inte påverkar skyddsnivån för mål av allmänintresse, särskilt skyddet av minderåriga enligt lagen om kommersiell reklam.

289 Den omständigheten att reklam i många medlemsstater omfattas av särskilda regler och förbud beträffande minderåriga visar att dessa regler inte kan göra ett gränsöverskridande tillhandahållande av informations- och kommunikationstjänster mindre attraktivt. Denna bedömning har för övrigt stöd i artikel 3.4 i direktivet.

290 För det andra omfattar begreppet det samordnade området i artikel 2 h i direktivet inte sådana krav avseende informationssamhällets tjänster som inte har ett accessoriskt och oupplösligt samband med dessa tjänster. Direktivet kan således inte hindra medlemsstaterna från att vidta åtgärder för att skydda minderåriga.

291 Domstolen konstaterar för det första att Ungern i förevarande fall inte har bestritt att de reklamtjänster som avses i 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam kan utgöra informationssamhällets tjänster i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31, jämförd med artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, och således kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31.

292 För det andra ska det, mot bakgrund av innebörden av begreppet det samordnade området i artikel 2 h i) andra strecksatsen i direktiv 2000/31, som det erinrats om i punkt 261 ovan, understrykas att förbudet i nämnda 8 § punkt 1a mot att göra reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, tillgänglig för minderåriga omfattas av detta begrepp, eftersom det uttryckligen avser krav i fråga om … kvaliteten på eller innehållet i tjänster, inbegripet sådana krav som är tillämpliga på reklam.

293 Ungern kan i detta sammanhang inte vinna framgång med sitt argument att nämnda 8 § punkt 1a inte specifikt avser informationssamhällets tjänster och inte ingår i det samordnade området på grund av att detta område inte omfattar krav avseende informationssamhällets tjänster som inte har ett accessoriskt och oupplösligt samband med dessa tjänster.

294 Enligt lydelsen av artikel 2 h i direktiv 2000/31 omfattar begreppet det samordnade området nämligen de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem.

295 Av domstolens praxis framgår dessutom att det inte är nödvändigt att det aktuella kravet i sin helhet har till särskilt syfte och föremål att reglera informationssamhällets tjänster, utan att det är tillräckligt att vissa bestämmelser som ingår i kravet har detta syfte eller föremål (se, analogt, dom av den 12 september 2019, VG Media, C‑299/17, EU:C:2019:716, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

296 För det tredje ska det preciseras att 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam begränsar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat, i den mening som avses i artikel 3.2 i direktivet. Denna bestämmelse gör det nämligen mindre attraktivt att utöva friheten att tillhandahålla tjänster, genom att förbjuda att reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, görs tillgänglig för minderåriga.

297 Kommissionen har gjort gällande att Ungern inte med stöd av artikel 3.4 i direktiv 2000/31 kan avvika från det i artikel 3.2 stadgade förbudet mot begränsningar av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.

298 Ett förbud mot att tillgängliggöra innehåll eller reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, såsom det som följer av 6/A § lagen om skydd av barn och 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam, kan inte anses vara nödvändigt för att uppnå de mål av allmänintresse som anges i nämnda artikel 3.4.

299 Även om skyddet av barn eller skyddet av föräldrars rätt att uppfostra sitt barn är ett legitimt allmänintresse, är det inte i sig tillräckligt att åberopa detta skydd för att rättfärdiga ett avsteg från förbudet mot begränsningar av den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster, eftersom begreppen allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan inte kan definieras av medlemsstaterna efter eget skön. Mot bakgrund av domen av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123), ska det konkret styrkas att det, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse.

300 Ungern har gjort gällande att kommissionen i sin ansökan själv har medgett att målet att skydda minderåriga uttryckligen anges som ett av de mål av allmänintresse som kan motivera en begränsning av tillhandahållandet av informationssamhällets tjänster med ursprung i en annan medlemsstat, vilket i princip är förbjudet enligt artikel 3.2 i direktiv 2000/31. Detta mål kan emellertid inte uppnås på ett effektivt sätt genom mindre restriktiva åtgärder.

301 Lagen om skydd av barn och lagen om kommersiell reklam är nödvändiga för att uppnå det mål av allmänintresse som rör skyddet av minderåriga och föräldrarnas rätt att fatta beslut om sina barns uppfostran.

302 Vad gäller frågan huruvida det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, har Ungern anfört att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om såväl de åtgärder som ska vidtas för att säkerställa att det aktuella målet uppnås som åtgärdernas stränghet.

303 Det ska inledningsvis erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 får vidta åtgärder som avviker från punkt 2 i artikel 3 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster, under förutsättning att åtgärderna är nödvändiga för att säkerställa allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller konsumentskydd, och under förutsättning att de vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för dessa mål eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås samt att de är proportionerliga i förhållande till dessa mål (dom av den 27 februari 2025, Apothekerkammer Nordrhein, C‑517/23, EU:C:2025:122, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

304 Enligt själva ordalydelsen i nämnda artikel 3.4 a i) första strecksatsen avser begreppet allmän ordning i den bestämmelsen skyddet av minderåriga, vilket motsvarar det huvudsakliga syfte som Ungern har åberopat i förevarande fall för att motivera de begränsningar av den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster som är aktuella inom ramen för den andra anmärkningen.

305 Enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 129–133 ovan kan en medlemsstat emellertid inte grunda sig på en tolkning av denna bestämmelse i direktiv 2000/31 som strider mot förbudet mot all diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning, som stadfästs i artikel 21.1 i stadgan, eftersom detta förbud är en tvingande allmän princip i unionsrätten.

306 Av skäl som är analoga med dem som angetts i punkterna 135–162 och i punkterna 229–233 ovan konstaterar domstolen att såväl 6/A § lagen om skydd av barn som 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam innebär en direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning, och att dessa bestämmelser strider mot det väsentliga innehållet i artikel 21.1 i stadgan.

307 De begränsningar av den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat, vilka föreskrivs i 6/A § lagen om skydd av barn respektive i 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam, kan således inte anses vara nödvändiga, i den mening som avses i artikel 3.4 a i) i direktiv 2000/31, för att säkerställa att det legitima målet att skydda minderåriga uppnås.

308 Det ska för övrigt och under alla omständigheter erinras om att det endast är åtgärder som vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som kan omfattas av artikel 3.4 a ii) i detta direktiv. Detta framgår av ordalydelsen i den bestämmelsen.

309 Denna bestämmelse ska emellertid tolkas så, att generella och abstrakta åtgärder som avser en i allmänna ordalag beskriven kategori av bestämda tjänster bland informationssamhällets tjänster och som utan åtskillnad är tillämpliga på alla leverantörer av denna kategori av tjänster inte omfattas av begreppet [åtgärder som] vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster i denna bestämmelse (dom av den 30 maj 2024, Airbnb Ireland och Amazon Services Europe, C‑662/22 och C‑667/22, EU:C:2024:432, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

310 Vad gäller det förevarande fallet kan konstateras att 6/A § lagen om skydd av barn och 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam är generella och abstrakta åtgärder, vilket innebär att de inte uppfyller villkoret i artikel 3.4 a ii) i direktiv 2000/31.

311 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den andra anmärkningen är välgrundad.

312 Kommissionen har genom den tredje anmärkningens första del gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF.

313 Kommissionen har i detta sammanhang erinrat om att det i 6/A § lagen om skydd av barn stadgas ett förbud mot att göra innehåll som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, tillgängligt för personer som inte har fyllt 18 år, och att nämnda 6/A § därför kan påverka det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster.

314 Denna 6/A § är tillämplig på tillhandahållande av informationssamhällets tjänster och avser inte bara tjänster som tillhandahålls av offentliga organ, utan även tjänster som tillhandahålls av fysiska och juridiska personer samt av organisationer som inte är juridiska personer. Nämnda 6/A § avser nämligen offentliga eller privata organ som bidrar till utövandet av barns rättigheter och till skyddet av deras rättsliga intressen samt till fullgörandet av föräldrarnas skyldigheter.

315 Eftersom dessa tjänster även kan tillhandahållas mot ersättning omfattas de av begreppet tjänst i EUF-fördraget och direktiv 2006/123. Den omständigheten att en tjänst som omfattas av tillämpningsområdet för 6/A § lagen om skydd av barn saknar vinstsyfte, även när den tillhandahålls av privata enheter, utgör inte hinder för att den ska anses vara en tjänst i den mening som avses i unionsrätten. Detta framgår även av den klara ordalydelsen i 5 § leden s och se lagen om skydd av barn, som avser nödvändiga förutsättningar för utövandet av verksamhet för tillhandahållande av tjänster avseende barns välfärd och skydd.

316 Tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat kan således erbjuda stödtjänster avseende barn i Ungern till alla personer, i form av barnomsorg, förskoleverksamhet, särskilda kurser, au pair-tjänster eller utbildningskurser.

317 Medborgare i andra medlemsstater har dessutom nytta av de tjänster som nämnda 6/A § är tillämplig på under sin vistelse i Ungern, eftersom 4 § punkt 1 lagen om skydd av barn även avser barn till utländska medborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet i denna medlemsstat under en period av mer än tre månader.

318 Dessa tjänsters gränsöverskridande karaktär påverkas inte av skäl 114 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65), eftersom detta skäl inte kan bestämma tillämpningsområdet för direktiv 2006/123 eller artikel 56 FEUF.

319 6/A § lagen om skydd av barn kan inte heller omfattas av ett undantag enligt artikel 2.2 i direktiv 2006/123, eftersom denna paragraf begränsar både friheten att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster och friheten att ta emot sådana, i den mening som avses i artiklarna 16 och 19 i direktivet och artikel 56 FEUF.

320 I synnerhet kan nämnda 6/A § inte omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 2.2 j i direktivet, enligt vilket sociala tjänster avseende barnomsorg vilka tillhandahålls av staten undantas från direktivets tillämpningsområde. Detta undantag är inte tillämpligt vare sig på tjänster som tillhandahålls av privata organ på detta område, eller på barnomsorg i allmänhet.

321 Ungern har genmält att 6/A § lagen om skydd av barn endast är tillämplig inom ramen för det institutionella systemet för skydd av barn. Dessutom är tjänster och åtgärder som syftar till att skydda barn inte ekonomiska tjänster som tillhandahålls mot ersättning, och de omfattas under alla omständigheter av undantaget i artikel 2.2 j i direktiv 2006/123.

322 Den omständigheten att dessa tjänster tillhandahålls av fysiska och juridiska personer samt av andra organisationer som saknar rättskapacitet ändrar inte deras ideella karaktär, eftersom det i 5 § s lagen om skydd av barn anges vilka personer och organisationer som har tillstånd att bedriva verksamhet som syftar till att främja barns välfärd och skydda barn.

323 Även om dessa tjänster tillhandahålls av tjänsteleverantörer på uppdrag av staten eller av välgörenhetsorganisationer som är erkända av staten, omfattas en sådan tjänst därför av undantaget i artikel 2.2 j i direktiv 2006/123. Enligt Ungern motsvarar nämligen tillhandahållandet av en sådan tjänst tillhandahållandet av sociala tjänster på områdena avseende barnomsorg och stöd till familjer, i den mening som avses i detta direktiv. Denna medlemsstat har tillagt att privata organisationer som bedriver verksamhet av social karaktär som inte omfattas av denna lag således inte berörs av 6/A § i nämnda lag. Det kan inte heller vara fråga om ett åsidosättande av artikel 19 i direktivet, det vill säga en begränsning av användningen av en tjänst som tillhandahålls av en tjänsteleverantör med säte i en annan medlemsstat, eftersom de tjänster som avses i lagen om skydd av barn endast kan tillhandahållas i Ungern.

324 Det finns i detta sammanhang skäl att beakta vad som anges i skäl 114 i direktiv 2014/24. Där erinras om att [v]issa kategorier av tjänster har på grund av sin natur fortfarande en begränsad gränsöverskridande dimension, nämligen de tjänster som kallas personliga tjänster, t.ex. vissa sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster samt utbildningstjänster.

325 6/A § i denna lag påverkar under alla omständigheter inte tjänsteleverantörernas fria tillträde till den ungerska marknaden, utan begränsar minderårigas tillgång till det innehåll som avses i nämnda bestämmelse, i samband med de tjänster som omfattas av denna lag.

326 Vad inledningsvis gäller friheten att tillhandahålla tjänster, som avses i artikel 56 FEUF, erinrar domstolen om att innebörden av denna frihet bland annat konkretiseras i direktiv 2006/123 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2024, Airbnb Ireland och Amazon Services Europe, C‑662/22 och C‑667/22, EU:C:2024:432, punkt 47).

327 Enligt domstolens praxis följer det av skäl 7 i detta direktiv i huvudsak att direktivet genomför en inriktad harmonisering i syfte att fastställa en allmän rättslig ram, som kommer ett stort antal tjänsteverksamheter till godo, samtidigt som hänsyn tas till de utmärkande dragen hos varje form av verksamhet eller yrke och det sätt på vilket de regleras. Det ska vidare erinras om att alla nationella åtgärder inom ett område där det har skett en harmonisering ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2025, kommissionen/Polen (Reklam för apotek), C‑200/24, EU:C:2025:459, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

328 I artikel 1.1 i direktiv 2006/123 anges att direktivet fastställer de allmänna bestämmelser som skall underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som tjänsternas höga kvalitetsnivå bibehålls.

329 Enligt artikel 2.1 i nämnda direktiv ska direktivet tillämpas på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i en medlemsstat. Begreppet tjänst definieras i artikel 4 led 1 i direktivet som all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel [57 FEUF].

330 Genom artikel 2.2 undantas emellertid en rad verksamheter från tillämpningsområdet för direktiv 2006/123, särskilt, enligt leden a, i och j i denna bestämmelse, icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse, verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt samt sociala tjänster avseende barnomsorg och stöd till familjer.

331 Enligt artikel 3.1 i direktiv 2006/123 ska direktivet för övrigt inte tillämpas om dess bestämmelser strider mot en bestämmelse i en annan unionsrättsakt som reglerar specifika frågor rörande tillträde till och utövande av en tjänsteverksamhet inom särskilda områden eller för särskilda yrken (dom av den 3 december 2020, Star Taxi App, C‑62/19, EU:C:2020:980, punkt 78 och där angiven rättspraxis). Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 330 i sitt förslag till avgörande, att det nämnda direktivet föreskriver allmänna regler som möjliggör ömsesidiga erkännanden i fråga om andra tjänster än audiovisuella tjänster eller informationssamhällets tjänster.

332 I artikel 16.1 första och andra styckena i direktivet föreskrivs dessutom dels att medlemsstaterna ska respektera tjänsteleverantörernas rätt att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än den där de är etablerade, dels att den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls bland annat ska garantera rätten att fritt få utöva tjänsteverksamhet inom dess territorium. Enligt nämnda artikel 16.1 tredje stycket får medlemsstaterna inte, för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium, ställa krav som inte respekterar principerna om icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet.

333 Enligt artikel 16.3 i samma direktiv får den medlemsstat till vilken tjänsteleverantören förflyttar sig inte förhindras att ställa krav på hur en tjänsteverksamhet ska bedrivas, om detta är motiverat av skäl som bland annat avser allmän ordning och som överensstämmer med artikel 16.1.

334 Enligt artikel 19 i direktiv 2006/123 får medlemsstaterna inte ställa sådana krav på tjänstemottagarna att de begränsar utnyttjandet av en tjänst som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat. De får, enligt artikel 19 a, i synnerhet inte föreskriva en skyldighet att erhålla tillstånd från de behöriga myndigheterna, eller att göra en deklaration till dem.

335 För det första ska det, utifrån artikel 3.1 i direktivet och med beaktande av den rättspraxis som följer av domen av den 3 december 2020, Star Taxi App ( C‑62/19, EU:C:2020:980), prövas huruvida den omständigheten att 6/A § lagen om skydd av barn utgör en lagstiftning som är tillämplig på informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31, vilket har slagits fast i punkterna 266–273 ovan, utesluter att de krav som följer av direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF kan tillämpas på nämnda 6/A §, eftersom direktiv 2000/31 specifikt reglerar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster.

336 Såsom framgår av nämnda punkter i förevarande dom kan det – med hänsyn till den stora krets av personer som 6/A § lagen om skydd av barn är tillämplig på, vilken omfattar inte bara tjänsteleverantörer utan även mottagare av tjänster som används i samband med verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf – såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 331 i sitt förslag till avgörande inte uteslutas att förbudet mot att tillgängliggöra sådant innehåll som avses i nämnda paragraf gäller i samband med tillhandahållande av andra tjänster än informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i direktiv 2000/31.

337 Mot bakgrund av artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123, enligt vilken begreppet tjänst omfattar all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, i den mening som avses i artikel 57 FEUF, skulle sådana tjänster kunna bestå av grundläggande tjänster avseende skydd av barn i Ungern, såsom barnomsorgstjänster.

338 6/A § lagen om skydd av barn avser visserligen även offentliga eller privata organ som bidrar till utövandet av barns rättigheter och till skyddet av deras rättsliga intressen samt till fullgörandet av föräldrarnas skyldigheter.

339 Såsom kommissionen har gjort gällande kan emellertid även sådana tjänster tillhandahållas mot ersättning.

340 Utöver den praxis från domstolen som avses i punkterna 267 och 268 ovan ska det erinras om att det inte är uteslutet att ett offentligt organ kan bedriva flera verksamheter, både ekonomiska och icke-ekonomiska, förutsatt att det inte föreligger någon risk för korssubventionering av organets ekonomiska verksamhet via de offentliga medel som det uppbär för sin icke-ekonomiska verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 51).

341 Sådana ekonomiska tjänster, vilka avses i 6/A § lagen om skydd av barn, omfattas således av begreppet tjänst i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123.

342 Det ska för det andra prövas huruvida dessa tjänster är undantagna från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2.2 j i direktivet, där det anges att direktivet bland annat inte är tillämpligt på sociala tjänster avseende barnomsorg.

343 Det framgår visserligen av denna bestämmelse, jämförd med skäl 27 i direktivet, att det endast är sådana sociala tjänster som uppfyller två kumulativa villkor som omfattas av detta begrepp. Det första villkoret rör arten av den verksamhet som bedrivs, medan det andra villkoret rör ställningen för den som tillhandahåller tjänsterna, vilka kan utföras av staten själv, av välgörenhetsorganisationer erkända av staten eller av tjänsteleverantörer på uppdrag av staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Femarbel, C‑57/12, EU:C:2013:517, punkterna 42–44).

344 En privat tjänsteleverantör ska anses ha fått i uppdrag av staten att tillhandahålla tjänsterna i fråga i den mån leverantören har en skyldighet att tillhandahålla de sociala tjänster som denne anförtrotts (dom av den 11 juli 2013, Femarbel, C‑57/12, EU:C:2013:517, punkt 46).

345 Ungern har emellertid inte visat att alla tjänster och särskilda åtgärder som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om skydd av barn utförs av staten, av välgörenhetsorganisationer erkända av staten eller av privata tjänsteleverantörer på uppdrag av staten.

346 För det tredje ska det prövas huruvida förbudet i 6/A § lagen om skydd av barn ska anses utgöra ett krav som kan begränsa den fria rörligheten för tjänster i den mening som avses i direktiv 2006/123.

347 Begreppet krav definieras i artikel 4 led 7 i detta direktiv, där det stadgas att detta begrepp innefattar varje skyldighet, förbud, villkor eller begränsning som föreskrivs i medlemsstaternas lagar eller andra författningar eller som följer av rättspraxis, administrativt förfarande, regler från yrkesorganisationer eller kollektiva regler som yrkessammanslutningar eller andra branschorganisationer har antagit som ett led i utövandet av sitt rättsliga oberoende.

348 Denna definition ska läsas mot bakgrund av skäl 9 i direktivet, enligt vilket direktivet endast är tillämpligt på krav som påverkar tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet, och därför inte är tillämpligt på krav som inte särskilt reglerar eller särskilt påverkar tjänsteverksamheten men som måste följas av de som tillhandahåller sådana tjänster på samma sätt som enskilda som agerar i egenskap av privatpersoner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 123, och dom av den 22 september 2020, Cali Apartments, C‑724/18 och C‑727/18, EU:C:2020:743, punkt 40).

349 Enligt fast rättspraxis ska alla krav som innebär att utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster förbjuds, försvåras eller blir mindre attraktivt anses som begränsningar av denna frihet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2025, kommissionen/Polen (Reklam för apotek), C‑200/24, EU:C:2025:459, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

350 Begreppet begränsning i direktiv 2006/123 omfattar krav som antagits av en medlemsstat och som, även om de tillämpas utan åtskillnad, påverkar tillträdet till marknaden för ekonomiska aktörer från andra medlemsstater (dom av den 19 juni 2025, kommissionen/Polen (Reklam för apotek), C‑200/24, EU:C:2025:459, punkt 72 och där angiven rättspraxis), genom att de innebär att verksamhet som bedrivs av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiv (dom av den 12 september 2013, Konstantinides, C‑475/11, EU:C:2013:542, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

351 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 348–350 ovan konstaterar domstolen att 6/A § lagen om skydd av barn inte bara begränsar möjligheten för tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat att tillhandahålla tjänster som innefattar sådant innehåll som avses i nämnda paragraf till potentiella kunder som är bosatta i Ungern, utan gör det mindre attraktivt för mottagare av tjänster som omfattas av tillämpningsområdet för denna artikel att ta emot dessa tjänster.

352 Av detta följer att förbudet i denna bestämmelse utgör ett krav som kan begränsa den fria rörligheten för tjänster i den mening som avses i direktiv 2006/123.

353 Kommissionen har genom den tredje anmärkningens andra del gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF.

354 Kommissionen har angett att 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam förbjuder att reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, görs tillgänglig för personer som inte har fyllt 18 år och att den därmed begränsar friheten att tillhandahålla reklamtjänster över gränserna.

355 Kommissionen har för det första gjort gällande att nämnda 8 § punkt 1a inte bara påverkar reklamtjänster offline, såsom utformning och publicering av affischer, annonser i pressen eller broschyrer, utan även all kommersiell verksamhet i allmänhet som använder reklam för att marknadsföra varor och tjänster.

356 Nämnda 8 § punkt 1a avser således både reklam som görs på elektronisk väg och fysisk reklam samt reklam som görs på annat sätt, såsom via telefon.

357 De tjänster som avses i nämnda 8 § punkt 1a omfattas således av tillämpningsområdet för direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF. Varken artikel 3.1 i direktivet eller undantaget i artikel 2.2 c och g i detsamma är tillämpliga i förevarande fall.

358 Vad för det andra gäller frågan huruvida det föreligger en begränsning av den fria rörligheten för tjänster, har kommissionen anfört att även om nämnda 8 § punkt 1a inte generellt förbjuder spridning av reklam som har ett känsligt innehåll, innebär denna bestämmelse ett förbud mot all reklam som hänvisar till eller anspelar på innehåll som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, könsbyte och homosexualitet.

359 Av domen av den 12 september 2013, Konstantinides ( C‑475/11, EU:C:2013:542, punkt 56), framgår emellertid att nationell lagstiftning som förbjuder reklam med ett visst innehåll utgör en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster.

360 Det räcker att lagstiftningen potentiellt kan få begränsande effekter för att fastställa att det föreligger en begränsning, vilken även omfattar åtgärder som kan avskräcka från eller göra det mindre attraktivt att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster. Detta framgår av domen av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421, punkterna 33 och 34), och domen av den 19 december 2012, kommissionen/Belgien ( C‑577/10, EU:C:2012:814, punkt 38).

361 Dessutom påverkar 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam även gränsöverskridande tjänster som inte i sig utgör reklam, men som åtföljs av reklam som skildrar eller främjar homosexualitet, könsbyte eller avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, det vill säga åtföljande reklam.

362 Ungern har gjort gällande att den begränsning av reklamtjänster offline som följer av nämnda 8 § punkt 1a inte i sig gör det möjligt att dra slutsatsen att utövandet av en kommersiell verksamhet skulle begränsas eller bli mindre attraktivt.

363 Denna medlemsstat har preciserat att nämnda 8 § punkt 1a inte syftar till att införa ett generellt förbud, utan till att begränsa tillgången till reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet för den del av allmänheten som utgörs av personer som inte har fyllt 18 år. Ett främjande av sådant innehåll innebär att dessa typer av beteenden presenteras på ett gynnsammare eller fördelaktigare sätt än de sexuella normer som är allmänt accepterade i det ungerska samhället. Detta skulle exempelvis vara fallet om reklamen uttryckligen uppmuntrade minderåriga att bli homosexuella eller att byta kön.

364 8 § punkt 1a innehåller således endast ett förbud mot visst innehåll i reklam som riktar sig till minderåriga, men innebär inte ett förbud mot att beställa, köpa eller erbjuda gränsöverskridande reklamtjänster som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet.

365 Det ska först erinras om att det av punkt 291 ovan framgår att de reklamtjänster som avses i 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam kan utgöra informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31, jämförd med artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, varför sådana tjänster omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31.

366 Såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 333 i sitt förslag till avgörande kan det, med hänsyn till det synnerligen vida tillämpningsområdet för förbudet i nämnda 8 § punkt 1a, som omfattar reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, inte uteslutas att denna bestämmelse omfattar reklam som görs på annat sätt än med hjälp av en audiovisuell medietjänst eller på elektronisk väg, till exempel genom affischering, och andra former av reklam, såsom åtföljande reklam.

367 Enligt artikel 3.1 i direktiv 2006/123 kan de reklamtjänster som avses i nämnda 8 § punkt 1a således omfattas av begreppet tjänst, i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktivet, i den mån dessa tjänster inte regleras av en bestämmelse i en annan unionsrättsakt som reglerar specifika frågor rörande tillträde till och utövande av en tjänsteverksamhet inom särskilda områden och som strider mot nämnda direktiv.

368 Det ska vidare preciseras att andra reklamtjänster än audiovisuella eller elektroniska reklamtjänster, av det slag som avses i punkt 366 ovan, inte kan omfattas av de undantag som föreskrivs i artikel 2.2 c och g i samma direktiv, vilka rör elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät samt audiovisuella tjänster.

369 Det ska slutligen prövas huruvida förbudet i 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam ska anses utgöra ett krav som kan begränsa den fria rörligheten för tjänster i den mening som avses i direktiv 2006/123 och, i förlängningen, en inskränkning av denna fria rörlighet i den mening som avses i artikel 56 FEUF.

370 Av domstolens praxis framgår, för det första, att en nationell lagstiftning som allmänt och ovillkorligt förbjuder varje form av reklam för en viss typ av verksamhet kan begränsa möjligheten för de personer som utövar denna verksamhet att göra sig kända hos en potentiell kundkrets och främja de tjänster som de önskar erbjuda kundkretsen. En sådan nationell lagstiftning ska följaktligen betraktas som en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster (dom av den 19 juni 2025, kommissionen/Polen (Reklam för apotek), C‑200/24, EU:C:2025:459, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

371 Av denna rättspraxis följer, för det andra, att även om en nationell lagstiftning inte föreskriver ett sådant allmänt och absolut förbud mot reklam eller en viss sorts reklam, kan en sådan lagstiftning utgöra en begränsning av friheten att tillhandahålla de berörda reklamtjänsterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Konstantinides, C‑475/11, EU:C:2013:542, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

372 I motsats till vad Ungern har hävdat kan 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam således begränsa gränsöverskridande beställningar, köp eller tillhandahållanden av reklamtjänster.

373 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 370 och 371 ovan utgör förbudet i nämnda 8 § punkt 1a ett krav som begränsar friheten att tillhandahålla tjänster, i den mening som avses i direktiv 2006/123, eftersom denna bestämmelse begränsar möjligheten för personer som tillhandahåller reklamtjänster att marknadsföra dessa tjänster i Ungern, när den reklam som de erbjuder, inbegripet sådant innehåll som avses i nämnda artikel, i förekommande fall skulle kunna ses eller höras av en minderårig.

374 Ungern kan inte heller vinna framgång med argumentet att reklam inte omfattas av ett harmoniserat område, varför medlemsstaterna skulle ha ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa de krav som skyddet för minderåriga medför.

375 Av skäl 7 i direktiv 2006/123 följer nämligen i huvudsak att direktivet fastställer en allmän rättslig ram, som kommer ett stort antal tjänsteverksamheter till godo, samtidigt som hänsyn tas till de utmärkande dragen hos varje form av verksamhet eller yrke och det sätt på vilket de regleras.

376 Eftersom det i detta direktiv, såsom framgår av artikel 1.1 i detsamma, fastställs allmänna bestämmelser som ska undanröja begränsningarna av den fria rörligheten för tjänster mellan medlemsstaterna, för att bidra till förverkligandet av en fri och konkurrensutsatt inre marknad för tjänster, är medlemsstaterna, såsom kommissionen har påpekat, skyldiga att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning inom de gränser som fastställs i direktivet.

377 Kommissionen har genom den tredje anmärkningens tredje del gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF.

378 Kommissionen har anfört att det i 9 § punkt 12 skollagen föreskrivs att verksamhet som anordnas för elever och som rör sexuell kultur, sexualliv, sexuell läggning och sexuell utveckling inte får syfta till att främja avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet.

379 Kommissionen anser för det första att de aktuella utbildningstjänsterna omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF.

380 Kommissionen har i detta sammanhang anfört att tjänster som tillhandahålls av privata organ omfattas av detta direktiv och av denna artikel, liksom utbildningstjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater. På samma sätt kan offentliga undervisningsanstalter, vars huvudsakliga verksamhet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, bedriva kompletterande verksamhet, som i allmänhet utförs mot ersättning, såsom anordnande av konferenser.

381 Det är emellertid inte det ungerska offentliga skolväsendet som ska undersökas i förevarande fall, utan den ekonomiska verksamhet som omfattas av unionens bestämmelser om den inre marknaden, bland annat på utbildningsområdet.

382 Eftersom 9 § punkt 12 skollagen omfattar sådan verksamhet som rör sexuell kultur, sexualliv, sexuell läggning och sexuell utveckling och som anordnas vid offentliga undervisningsanstalter, påverkar denna bestämmelse privata externa tjänsteleverantörer som är knutna till offentliga anstalter, såsom tredje man som anordnar kurser, konferenser eller konstnärliga föreställningar. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse är således inte begränsat till undervisning, utan omfattar även annan verksamhet som anordnas i skolor.

383 I samband med denna verksamhet är organisationer inom det civila samhället i unionen emellertid villiga att, ofta mot ersättning, erbjuda tjänster i Ungern eller till Ungern vilka i huvudsak är förbjudna enligt nämnda 9 § punkt 12.

384 För det andra är nämnda 9 § punkt 12 oproportionerlig, eftersom den inte är ägnad att säkerställa uppnåendet av det mål som eftersträvas med skollagen, nämligen inrättandet av ett system för offentlig utbildning som främjar barns och ungdomars harmoniska mentala, fysiska och intellektuella utveckling, i den mening som avses i 1 § punkt 1 i samma lag. Denna bestämmelse främjar inte utvecklingen hos alla elever, utan diskriminerar en del av den ungerska och den europeiska befolkningen. Genom att införa ett så allmänt förbud går 9 § punkt 12 således utöver vad som är nödvändigt.

385 Ungern har för det första genmält att 9 § punkt 12 skollagen endast omfattar offentlig utbildningsverksamhet, inbegripet skolverksamhet och annan verksamhet som erbjuds inom ramen för utbildningen, varför denna bestämmelse inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 56 FEUF och direktiv 2006/123.

386 De utbildningstjänster och kulturella tjänster som tillhandahålls av privata organisationer omfattas för övrigt inte heller av tillämpningsområdet för skollagen, eftersom 9 § punkt 12 i denna lag inte är tillämplig på dessa tjänster.

387 Denna paragraf omfattas däremot av tillämpningsområdet för artikel 165.1 FEUF, eftersom den reglerar undervisningens innehåll, vilket emellertid omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Den omständigheten att en skola tillhandahåller undervisning på flera språk saknar betydelse för huruvida skolan tillhör det offentliga skolsystemet.

388 Ungern har för det andra anfört att 9 § punkt 12 skollagen inte förbjuder skildrandet av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, utan främjande av sådant innehåll. Dessutom är kommissionens påstående att vissa organisationer inte har rätt att tillhandahålla tjänster till skolor i Ungern felaktigt. Tjänster som innebär att sådana avvikelser skildras kan nämligen tillhandahållas av andra personer än anställda vid utbildningsanstalten, under förutsättning att dessa personer är registrerade av det i lag utsedda organet.

389 Det ska för det första prövas huruvida de offentliga utbildningstjänster som avses i 9 § punkt 12 skollagen omfattas av begreppet tjänst, i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123 och, om så är fallet, huruvida bestämmelserna i detta direktiv strider mot en bestämmelse i en annan unionsrättsakt som reglerar specifika frågor rörande tillträde till och utövande av denna tjänsteverksamhet, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

390 Det framgår visserligen av domstolens praxis att det väsentliga kännetecknet för begreppet tjänst, nämligen den ersättning som utgör det ekonomiska vederlaget för den aktuella tjänsten, saknas när undervisning tillhandahålls inom ramen för det offentliga skolsystemet, eftersom staten inte bedriver verksamhet mot ersättning i det sammanhanget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 1988, Humbel och Edel, 263/86, EU:C:1988:451, punkterna 17 och 18, och dom av den 7 december 1993, Wirth, C‑109/92, EU:C:1993:916, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

391 Domstolen har däremot slagit fast i sin praxis att kurser som ges av undervisningsanstalter som huvudsakligen finansieras med privata medel, bland annat från eleverna och deras föräldrar, utgör tjänster i unionsrättens mening, eftersom det syfte dessa anstalter eftersträvar består i att tillhandahålla en tjänst mot ersättning (dom av den 20 maj 2010, Zanotti, C‑56/09, EU:C:2010:288, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

392 Begreppet tjänst i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123 och artikel 56 FEUF omfattar därmed undervisning som bedrivs av en kongregation och som inte finansieras av den berörda medlemsstaten, där denna undervisning bedrivs på förskolenivå, utanför skoltid och efter skolpliktens upphörande (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 57).

393 I förevarande fall konstaterar domstolen att 9 § punkt 12 skollagen, såsom kommissionen har gjort gällande, omfattar ett brett spektrum av utbildningstjänster, eftersom det i denna bestämmelse i mycket allmänna ordalag föreskrivs att verksamhet som anordnas för elever och som rör sexuell kultur, sexualliv, sexuell läggning och sexuell utveckling inte får syfta till att främja avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet.

394 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 337 i sitt förslag till avgörande förefaller denna bestämmelse vara tillämplig på utbildningstjänster, det vill säga i förevarande fall tjänster avseende utbildning av eller information till minderåriga i fråga om sexuell kultur, sexualliv, sexuell läggning eller sexuell utveckling som, när de tillhandahålls mot ersättning utanför det offentliga skolsystemet eller inom ramen för detta system, men av externa tjänsteleverantörer, omfattas av begreppet tjänst i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123.

395 Ungerns argument att 9 § punkt 12 skollagen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 165.1 FEUF, eftersom denna 9 § reglerar undervisningens innehåll, saknar relevans i detta sammanhang.

396 Av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 272 ovan framgår att även om medlemsstaterna enligt nämnda artikel 165.1 visserligen har befogenhet att bestämma undervisningens innehåll och sina respektive utbildningssystems organisation, ska de vid utövandet av denna befogenhet iaktta unionsrätten, bland annat EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster, särskilt artikel 56 FEUF.

397 För det andra ska det påpekas att artikel 3.1 i direktiv 2006/123 inte är tillämplig, eftersom dessa tjänster även kan tillhandahållas på annat sätt än genom en audiovisuell medietjänst eller på elektronisk väg.

398 För det tredje kan dessa utbildningstjänster inte omfattas av undantaget i artikel 2.2 j i direktivet, enligt vilket direktivet bland annat inte är tillämpligt på sociala tjänster avseende barnomsorg.

399 Begreppet sociala tjänster omfattar inte utbildningstjänster som vanligtvis tillhandahålls elever, likt dem som avses i 9 § punkt 12 skollagen. Detta begrepp avser nämligen verksamhet som är väsentlig för att garantera den grundläggande rätten till mänsklig värdighet och som syftar till att undvika risken för marginalisering av de personer som åtnjuter den, och som i detta avseende är ett uttryck för principerna om social sammanhållning och solidaritet (dom av den 11 juli 2013, Femarbel, C‑57/12, EU:C:2013:517, punkt 43, och dom av den 18 december 2025, Slagelse Almennyttige Boligselskab, Afdeling Schackenborgvænge, C‑417/23, EU:C:2025:1017, punkt 64).

400 För det fjärde utgör nämnda 9 § punkt 12 ett krav som kan begränsa den fria rörlighet för tjänster som garanteras i artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123, när dessa tjänster, som avser verksamhet som anordnas för elever avseende sexuell kultur, sexualliv, sexuell läggning och sexuell utveckling, tillhandahålls mot ersättning utanför det offentliga skolsystemet eller inom ramen för detta system, men av externa tjänsteleverantörer.

401 Med beaktande av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 349 ovan ska nämnda 9 § punkt 12 således anses göra det mindre attraktivt att utöva denna frihet.

402 Kommissionen har erinrat om att nationella restriktiva åtgärder enligt domstolens praxis ska vara motiverade av tvingande skäl av allmänintresse, vara ägnade att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas med dem och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

403 Varken 6/A § lagen om skydd av barn eller 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam kan, lika lite som 9 § punkt 12 skollagen, anses vara motiverad och proportionerlig.

404 Allmän ordning, folkhälsan, allmän säkerhet och miljöskydd kan inte åberopas för att rättfärdiga dessa begränsningar, eftersom Ungern inte har visat att det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot det grundläggande samhällsintresse som denna stat har åberopat, det vill säga skyddet av minderåriga.

405 De bestämmelser som avses i punkt 403 ovan är således inte förenliga med de principer om nödvändighet och proportionalitet som stadgas i artikel 16 i direktiv 2006/123, vilka även är tillämpliga på de krav som avses i artikel 19 i direktivet, och de strider även mot artikel 56 FEUF.

406 Ungern har gjort gällande att dessa bestämmelser är ägnade att uppnå det mål av allmänintresse som utgörs av att skydda minderårigas rätt till en sund fysisk, mental, känslomässig eller moralisk utveckling, eftersom minderåriga tenderar att påverkas av skadligt innehåll i mycket högre grad än vuxna, då de saknar ett kritiskt förhållningssätt. Nämnda bestämmelser går inte heller utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda barn.

407 Vad närmare gäller 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam, föreskrivs där att reklam som inbegriper det innehåll som avses med den bestämmelsen kan fortsätta att spridas på platser som barn inte besöker eller i publikationer som barn inte har tillgång till, vilket innebär att de villkor som det i huvudsak erinras om i domen av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421, punkt 35) är uppfyllda.

408 Enligt artikel 16.3 i direktiv 2006/123 har den medlemsstat till vilken tjänsteleverantören förflyttar sig för att utföra sin tjänst möjlighet att ställa krav på hur tjänsteverksamheten bedrivs, om detta är motiverat av skäl som avser bland annat allmän ordning och allmän säkerhet och som överensstämmer med punkt 1 i artikel 16.

409 Enligt artikel 16.1 tredje stycket c i direktivet ska dessa krav vara förenliga med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de ska vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

410 Det ankommer på den berörda medlemsstaten att visa att dessa villkor är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkt 179 och där angiven rättspraxis).

411 Ungern har i förevarande fall, till stöd för att villkoren är uppfyllda, åberopat minderårigas sunda fysiska, mentala, känslomässiga eller moraliska utveckling.

412 Detta mål kan emellertid inte rättfärdiga de krav och begränsningar som konstaterats i punkterna 352, 373 och 400 ovan.

413 Enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 129–133 ovan kan en medlemsstat nämligen inte grunda sig på en tolkning av artikel 16.3 i direktiv 2006/123 som strider mot förbudet mot all diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning, som stadfästs i artikel 21.1 i stadgan, eftersom detta förbud är tvingande i egenskap av en allmän princip i unionsrätten.

414 Såsom redan har konstaterats i punkt 306 ovan innebär såväl 6/A § lagen om skydd av barn som 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam emellertid en direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning som är oförenlig med detta förbud. Dessa bestämmelser strider således mot det väsentliga innehållet i artikel 21.1 i stadgan. Av skäl som är analoga med dem som det hänvisas till i samma punkt kan det dessutom konstateras att 9 § punkt 12 skollagen innebär en direkt diskriminering på grund av kön och sexuell läggning som även den är oförenlig med artikel 21.1 i stadgan.

415 De krav som uppställs i 6/A § lagen om skydd av barn, i 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam respektive i 9 § punkt 12 skollagen kan således inte rättfärdigas utifrån artikel 16.3 i direktiv 2006/123, tolkad mot bakgrund av artikel 21.1 i stadgan.

416 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den tredje anmärkningen är välgrundad. Vad Ungern anfört om att den tredje anmärkningen inte uppfyller de beviskrav som är tillämpliga i fördragsbrottsmål föranleder inte någon annan bedömning, med beaktande av vad som angetts i punkterna 326–352, 365–376 och 389–401 ovan.

417 Kommissionen har genom sin femte anmärkning, som ska prövas i fjärde hand, gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan.

418 Kommissionen har anfört att 6/A § lagen om skydd av barn, 8 § punkt 1a lagen om kommersiell reklam, 9 § punkterna 1 och 6 och 32 § punkt 4a lagen om medietjänster samt 9 § punkt 12 skollagen (nedan tillsammans kallade de omtvistade bestämmelserna) strider mot artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan, i den mån de begränsar tillgången för personer som inte har fyllt 18 år till medieinnehåll eller kommersiella meddelanden som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet.

419 Domstolen underkänner inledningsvis Ungerns argument avseende den rättspraxis som följer av domen av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 34). Enligt detta argument omfattas lagen om skydd av barn och skollagen inte av unionsrättens tillämpningsområde, eftersom befogenheten att bestämma innehållet i den offentliga skolundervisningen tillkommer medlemsstaterna, vilket enligt Ungern innebär att dessa lagar inte behöver vara förenliga med stadgan.

420 Stadgan är tillämplig på medlemsstaternas agerande i den utsträckning som anges i artikel 51.1 i densamma, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Det är i detta sammanhang tillräckligt att konstatera att det av bland annat punkterna 281, 352 och 400 ovan framgår att både 6/A § lagen om skydd av barn och 9 § punkt 12 skollagen utgör krav som kan begränsa den fria rörligheten för tjänster, både i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2000/31 och i den mening som avses i artiklarna 16 och 19 i direktiv 2006/123.

421 Enligt fast rättspraxis måste sådana bestämmelser emellertid vara förenliga med stadgan, vilket bland annat innebär att de inte får medföra begränsningar av de rättigheter och friheter som fastställs i stadgan eller, om så är fallet, att dessa begränsningar ska vara rättfärdigade med hänsyn till de krav som anges i artikel 52.1 i stadgan (dom av den 18 juni 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑78/18, EU:C:2020:476, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

422 Det kan direkt konstateras att den femte anmärkningen är välgrundad i den del den avser att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 21.1 i stadgan. Ungerns åsidosättande av dessa skyldigheter följer nämligen med nödvändighet av punkterna 135–162, 196, 203, 230, 306, 414 och 415 ovan, där det konstaterats att var och en av de bestämmelser i den ungerska lagstiftningen som är föremål för de tre första anmärkningarna strider mot det väsentliga innehållet i nämnda bestämmelse.

423 Det ska först prövas huruvida, såsom kommissionen har gjort gällande, de omtvistade bestämmelserna begränsar de rättigheter och friheter som garanteras i artiklarna 7 och 11 i stadgan och, om så är fallet, huruvida dessa begränsningar, såsom Ungern har hävdat, kan rättfärdigas med hänsyn till de krav som anges i artikel 52.1 i stadgan.

424 Kommissionen har gjort gällande att de omtvistade bestämmelserna – vilka för personer som inte har fyllt 18 år begränsar innehåll eller reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet – strider mot icke-cispersoners och icke-heterosexuella personers rätt till respekt för privatlivet och familjelivet, vilken stadfästs i artikel 7 i stadgan.

425 Enligt artikel 52.3 i stadgan ska den rätt till respekt för privatlivet och familjelivet som garanteras i nämnda artikel 7 tolkas i överensstämmelse med Europadomstolens praxis avseende artikel 8 i Europakonventionen.

426 Enligt denna rättspraxis ska begreppet privatliv i artikel 8, som inte kan ges en uttömmande definition, ges en vid innebörd på så sätt att den omfattar en persons fysiska och moraliska integritet samt rätten till personlig utveckling eller till självbestämmande.

427 Enligt samma rättspraxis omfattas även könsidentitet eller könsidentifiering, namn, sexuell läggning och sexualliv av den personliga sfär som skyddas av nämnda artikel 8, vilken således huvudsakligen syftar till att skydda individen mot godtyckliga ingrepp från offentliga myndigheters sida.

428 När Europadomstolen bedömer huruvida uttalanden som rör en viss grupp når upp till tröskeln för tillämpning av nämnda artikel 8, beaktar den dels egenskaperna hos de personer som ingår i denna grupp, dels det exakta innehållet i de negativa uttalanden som gjorts avseende denna grupp, uttalandenas form och omfattning samt det allmänna sammanhang i vilket de har gjorts.

429 Kommissionen anser utifrån dessa kriterier att de omtvistade bestämmelserna, och det undertryckande av skildringar av icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer och livsstilar som följer av deras tillämpning, i sig kan ha en stigmatiserande effekt. Denna stigmatisering blir starkare på grund av att det i lagstiftning anges att barn behöver skyddas mot skildringar av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet. Den förstärks av det sammanhang i vilket ändringslagen ingår, vilken kan skapa ett samband mellan, å ena sidan, de faror som pedofili är förenat med och, å andra sidan, den risk som följer av blotta förekomsten av icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer, då det underförstådda budskapet är att dessa personer är lika farliga som pedofiler.

430 Dessa bestämmelser, som direkt diskriminerar icke-cispersoner och icke-heterosexuella personer, leder till att dessa personer marginaliseras och stigmatiseras, vilket strider mot rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, som stadfästs i artikel 7 i stadgan.

431 Ungern har genmält att de omtvistade bestämmelserna inte kan tolkas så, att de innebär en kränkning av icke-cispersoner och icke-heterosexuella personers rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Dessa bestämmelser har varken ett diskriminerande eller stigmatiserande syfte och kan inte tolkas så, att dessa personer ska anses vara skadliga för samhället eller utgöra en fara för detsamma.

432 Ungern har visserligen medgett att begreppet privatliv i artikel 7 i stadgan har en vid innebörd och omfattar rätten till personlig utveckling och självbestämmande.

433 Enligt Ungern har kommissionen emellertid inte visat att de omtvistade bestämmelserna innebär en kränkning av icke-cispersoners eller icke-heterosexuella personers rätt till respekt för privatlivet och familjelivet, i den mening som avses i denna artikel, eftersom dessa bestämmelser avser skyddet av minderåriga i särskilda situationer, utan att de har någon effekt på samhällsnivå.

434 Det ska inledningsvis erinras om att var och en, enligt artikel 7 i stadgan, har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.

435 Domstolen har haft tillfälle att framhålla att denna bestämmelse skyddar en persons könsidentitet och sexuella läggning, såsom en grundläggande del och en av de mest intima aspekterna av hans eller hennes privatliv. Denna bestämmelse omfattar således en rätt för var och en att bestämma över de beståndsdelar som skapar en persons identitet som människa, och inbegriper transpersoners rätt till självförverkligande, rätt till respekt för sin fysiska och moraliska integritet och rätt till respekt och erkännande av deras sexuella läggning och könsidentitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

436 Artikel 7 i stadgan ålägger för detta ändamål medlemsstaterna, förutom negativa skyldigheter som syftar till att skydda icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, och icke-heterosexuella personer från godtyckliga ingrepp från offentliga myndigheters sida, även positiva skyldigheter. Detta innebär att det ska inrättas effektiva och lättillgängliga förfaranden som garanterar att sådana personers rätt till en könsidentitet respekteras på ett verksamt sätt. Med hänsyn till denna rättighets särskilda betydelse, är dessutom staternas utrymme för skönsmässig bedömning på detta område begränsat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

437 EU-domstolen ska dessutom – i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, som syftar till att säkerställa den nödvändiga överensstämmelsen mellan rättigheterna i stadgan och de motsvarande rättigheter som garanteras i Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens autonomi och i synnerhet utan att det hindrar att ett mer omfattande skydd ges i unionsrätten – vid sin tolkning av de rättigheter som garanteras i artikel 7 i stadgan, beakta motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen, såsom de har tolkats av Europadomstolen, till vilka hänsyn ska tas såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl., C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 26 och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki, C‑713/23, EU:C:2025:917, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

438 Av Europadomstolens praxis framgår att begreppet privatliv i artikel 8.1 i Europakonventionen är ett vitt begrepp som inte kan ges en uttömmande definition. Detta begrepp omfattar personers fysiska och moraliska integritet och omfattar ibland aspekter av en individs fysiska och sociala identitet, däribland rätten att knyta kontakter och utveckla relationer med likasinnade, rätten till personlig utveckling och rätten till självbestämmande som sådan. Dessutom ingår även könsidentitet, namn, sexuell läggning och sexualliv i den personliga sfär som skyddas av artikel 8.1 (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 23 september 2010, Schüth mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000162003, § 53 och där angiven rättspraxis).

439 Artikel 8 i Europakonventionen omfattar och garanterar även rätten till ett socialt privatliv, det vill säga individens möjlighet att utveckla sin sociala identitet (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 5 september 2017, Bărbulescu mot Rumänien, CE:ECHR:2017:0905JUD006149608, § 70).

440 Mot bakgrund av denna praxis från Europadomstolen avseende artikel 8 i Europakonventionen är den rätt till respekt för privatlivet och familjelivet som stadfästs i artikel 7 i stadgan således av särskild betydelse för skyddet av könsidentiteten och den sexuella läggningen, och detta både i den personliga och den sociala sfären (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, F, C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

441 I förevarande fall omfattas de omtvistade bestämmelserna av tillämpningsområdet för begreppet privatliv i artikel 7 i stadgan, i den mån de begränsar minderårigas tillgång till innehåll eller kommersiella meddelanden som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet.

442 Dessa bestämmelser berör nämligen utvecklingen av den individuella könsidentiteten hos en person, såsom en grundläggande del och en av de mest intima aspekterna av privatlivet, i den mening som avses i den rättspraxis som avses i punkt 435 ovan.

443 Med hänsyn till att nämnda bestämmelser endast begränsar minderårigas tillgång till innehåll och kommersiella meddelanden som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, finner domstolen att en sådan begränsning är kränkande och stigmatiserande för de samhällsmedborgare som berörs av dessa bestämmelser.

444 För det första följer denna kränkande och stigmatiserande karaktär av den omständigheten att dessa samhällsmedborgare, det vill säga icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, och icke-heterosexuella personer, anses vara skadliga för minderårigas fysiska, mentala och moraliska utveckling enbart på grund av deras könsidentitet eller sexuella läggning.

445 För det andra innebär den begränsning som följer av de omtvistade bestämmelserna i fråga om innehåll och kommersiella meddelanden som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, inte bara att icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, och icke-heterosexuella personer, marginaliseras, utan den förstärker även den stigmatiserande uppfattningen om deras könsidentitet eller sexuella läggning i den offentliga sfären.

446 För det tredje kan, såsom kommissionen i huvudsak har gjort gällande, den omständigheten att det i rubriken till en sådan lagstiftningsakt som ändringslagen anges att den inför skärpta åtgärder mot personer som begår sexuella övergrepp mot barn, samtidigt som det föreskrivs att minderåriga ska skyddas mot skildringar av avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, även öka den kränkande och stigmatiserande effekten av de omtvistade bestämmelserna, eller till och med ge upphov till hatbeteenden gentemot icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer, eftersom dessa därigenom skulle kunna associeras med sexualbrottslingar.

447 För det fjärde, även om medlemsstaterna har en positiv skyldighet att säkerställa att varje persons rätt till utveckling av en könsidentitet faktiskt iakttas, såsom följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 436 ovan, så framgår det av dessa bestämmelser, såsom redan i huvudsak har konstaterats i punkt 136 ovan, en preferens för vissa typer av personliga identiteter, könsidentiteter, relationer eller familjer i förhållande till andra, vilket bidrar till stigmatisering av identiteter, relationer eller familjer som inte ingår i dessa typer.

448 Förbudet i nämnda bestämmelser mot att göra innehåll eller reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, tillgängligt för minderåriga utgör följaktligen en särskilt allvarlig begränsning av rätten till respekt för privatlivet och familjelivet i artikel 7 i stadgan, för icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, och icke-heterosexuella personer.

449 Kommissionen har gjort gällande att de omtvistade bestämmelserna – som begränsar tillgången till innehåll eller reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, för personer som inte har fyllt 18 år – kränker rätten till yttrandefrihet i artikel 11 i stadgan. Denna kränkning är inte begränsad till icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer, eftersom bestämmelserna begränsar alla medborgares rätt att kommunicera och ta emot det aktuella innehållet, oberoende av kön eller sexuell läggning.

450 Kommissionen har närmare bestämt gjort gällande att dessa bestämmelser begränsar rätten för medietjänstleverantörer, reklamtjänstleverantörer, leverantörer som använder reklam i sin kommersiella verksamhet samt leverantörer av utbildningstjänster att sända visst innehåll i enlighet med sina syften, övertygelser eller personliga val.

451 Nämnda bestämmelser har dessutom en negativ inverkan på möjligheten för personer, inbegripet icke-cispersoner och icke-heterosexuella personer, att uttrycka eller ta emot information på samma sätt som om de ville kommunicera gällande relationer eller beträffande frågor som rör cispersoner eller heterosexuella personer.

452 Samma bestämmelser har formulerats i vida och vaga ordalag och omfattar därigenom ett brett spektrum av innehåll samt lämnar ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra vilken typ av innehåll som utgör främjande av en sexuell läggning.

453 Ungern har gjort gällande att de omtvistade bestämmelserna inte direkt påverkar yttrandefriheten för icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer, eftersom dessa bestämmelser inte riktar sig till dessa personer och endast begränsar skildrandet eller främjandet av det berörda innehållet inom vissa specifika områden av minderårigas liv.

454 Det ska i detta sammanhang understrykas att minderåriga är mer utsatta än vuxna, eftersom de ännu har en omogen personlighet, och att de på grund av sin ålder behöver ett särskilt skydd mot främjande eller skildrande av visst känsligt innehåll. Nämnda bestämmelser syftar således till att begränsa minderårigas möjlighet att ta emot information från källor som är oberoende av föräldrarna och som dessa inte har någon som helst kontroll över.

455 Bestämmelserna kan således inte tolkas så, att de begränsar varje medborgares rätt att sprida och ta emot innehållet i fråga, eftersom begränsningen av denna kommunikation endast avser specifika situationer och endast avser minderåriga.

456 Ungern har preciserat att yttrandefriheten inte är en absolut grundläggande rättighet, eftersom den har många begränsningar, särskilt när det är fråga om att skydda andras rättigheter, det vill säga i förevarande fall minderårigas samt deras föräldrars eller förmyndares rättigheter, vilka har rätt att själva besluta om de minderårigas utbildning.

457 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 11.1 i stadgan har var och en rätt till yttrandefrihet, vilket innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

458 I punkt 2 i denna artikel stadgas att mediernas frihet och mångfald ska respekteras.

459 Såsom framgår av punkt 437 ovan ska domstolen enligt artikel 52.3 i stadgan, vid sin tolkning av de rättigheter som garanteras i artikel 11 i stadgan, bland annat beakta motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen, såsom de tolkats i Europadomstolens praxis, varvid dessa ska anses utgöra den lägsta tillåtna skyddsnivån.

460 Yttrandefriheten utgör en av de grundläggande förutsättningarna för ett demokratiskt samhälles framåtskridande och varje persons utveckling. Den skyddar i princip inte bara de uppgifter eller tankar som mottas positivt eller som anses vara oförargliga eller likgiltiga, utan även sådana som förnärmar, chockerar eller oroar, och detta i syfte att säkerställa pluralism, tolerans och ett öppet sinnelag, vilka är nödvändiga förutsättningar för ett demokratiskt samhälle (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, Migracijos departamentas (Skälen till förföljelse grundar sig på politisk åskådning), C‑280/21, EU:C:2023:13, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

461 Mot bakgrund av Europadomstolens praxis, som är relevant för tolkningen av nämnda artikel 11, ska begreppen uppgifter och tankar i denna bestämmelse ges en vid tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, Migracijos departamentas (Skälen till förföljelse grundar sig på politisk åskådning), C‑280/21, EU:C:2023:13, punkt 32).

462 Av Europadomstolens praxis framgår att artikel 10 i Europakonventionen garanterar varje människa yttrande- och informationsfrihet och att den inte bara avser innehållet i informationen, utan även de kanaler genom vilka informationen sprids, vilket innebär att varje begränsning av dessa kanaler berör rätten att ta emot och sprida uppgifter (dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

463 Denna frihet är bland annat tillämplig på en näringsidkares spridning av kommersiell information, bland annat i form av reklammeddelanden (dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

464 Som ett komplement till den grundläggande friheten att ta emot information, som garanteras i artikel 11.1 i stadgan, syftar artikel 11.2 till att främja mångfald inom produktion och utbud av information i unionen (dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 51).

465 Det följer således av rättspraxis att det utgör en kränkning av de berörda leverantörernas yttrandefrihet enligt artikel 11 i stadgan att genom en nationell åtgärd begränsa möjligheterna att sprida, eller genom att förbjuda tillgång till, visst innehåll eller viss reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

466 Vad gäller det förevarande fallet kan det för det första konstateras att de omtvistade bestämmelserna begränsar rätten för medietjänstleverantörer, reklamtjänstleverantörer, leverantörer som använder reklam inom ramen för sin kommersiella verksamhet och leverantörer av utbildningstjänster att sända innehåll eller reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet. Dessa bestämmelser begränsar således den rätt att sprida uppgifter som garanteras i artikel 11 i stadgan och, i förlängningen, mångfalden inom produktion och utbud av information i unionen.

467 För det andra innebär nämnda bestämmelser även en begränsning av varje människas rätt, som garanteras i artikel 11 i stadgan, att ta emot information som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet.

468 De omtvistade bestämmelserna begränsar således yttrandefriheten och informationsfriheten inte bara för minderåriga, utan även för den del av allmänheten som vill ta emot sådant innehåll, samt för tjänsteleverantörer som sprider detta innehåll i form av reklam, tillkännagivanden av allmänintresse eller medvetandehöjande meddelanden som sprids i den offentliga sfären.

469 För det tredje kan Ungern i detta sammanhang inte vinna framgång med sitt argument att dessa bestämmelser inte direkt påverkar icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personers yttrandefrihet på grund av att dessa bestämmelser inte riktar sig till dessa personer.

470 Artikel 11 i stadgan är nämligen, såsom framgår av punkterna 466–468 ovan, tillämplig på varje förbud mot eller begränsning av spridande eller mottagande av det innehåll som avses i dessa bestämmelser och inte endast på de villkor under vilka icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, eller icke-heterosexuella personer kan uttrycka sig.

471 Ett förbud mot att göra innehåll eller reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet tillgängligt för minderåriga, som det förbud som föreskrivs i de omtvistade bestämmelserna, utgör följaktligen ett särskilt allvarligt ingrepp i den i artikel 11 i stadgan garanterade yttrande- och informationsfriheten.

472 Kommissionen har, av skäl som i sak är analoga med dem som det redogjorts för i punkterna 96–105 ovan, gjort gällande att begränsningarna av de rättigheter och friheter som garanteras i artiklarna 7 och 11 i stadgan inte kan anses vara rättfärdigade eller proportionerliga enligt artikel 52.1 i stadgan. Ungern har för sin del, av skäl som i sak är analoga med dem som det redogjorts för i punkterna 115–122 ovan, gjort gällande att dessa begränsningar är nödvändiga och proportionerliga i förhållande till de mål som eftersträvas med dem, det vill säga dels barnets bästa, som ska eftersträvas enligt artikel 24.2 i stadgan, dels skyddet av föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelser, vilken stadfästs i artikel 14.3 i stadgan.

473 Mot bakgrund av vad som konstaterats i punkterna 135–162 ovan, vilket till fullo även är tillämpligt på prövningen av de särskilt allvarliga ingrepp i de i artiklarna 7 och 11 i stadgan garanterade rättigheterna och friheterna som följer av de aktuella bestämmelserna i ändringslagen, finner domstolen att dessa ingrepp inte kan rättfärdigas av en strävan att uppnå dessa mål.

474 Det ankommer vidare på domstolen, inom ramen för prövningen av den femte anmärkningen, att bedöma huruvida de omtvistade bestämmelserna även strider mot artikel 1 i stadgan.

475 Kommissionen har gjort gällande att de omtvistade bestämmelserna strider mot artikel 1 i stadgan, eftersom dessa bestämmelser inte bara innebär en diskriminering på grund av kön och sexuell läggning, utan även föreskriver samma regler och begränsningar för främjande eller skildrande av homosexualitet eller avvikelser från könet vid födseln samt könsbyte som dem som är tillämpliga på spridning av pedofili, våld och pornografi till minderåriga.

476 I nämnda bestämmelser associeras således homosexualitet, avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln och könsbyte med allvarliga brott, inbegripet brott som innebär att grymheter begås.

477 Följden av en sådan kvalificering är att icke-heterosexuella personer, eller personer vars kön eller könsidentitet inte motsvarar det kön som de tilldelades vid födseln, i moraliskt och rättsligt hänseende anses motsvara personer som utgör ett grundläggande hot mot samhället.

478 Att icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer associeras med pedofili, våld och pornografi i bindande rättsakter gör att dessa personer framstår som värda samhällets avsky eller som personer som förtjänar utfrysning eller förvisning.

479 Kränkningen av människans värdighet, i den mening som avses i artikel 1 i stadgan, förvärras av det sammanhang i vilket de omtvistade bestämmelserna har antagits. Kommissionen har i detta avseende framhållit att dessa bestämmelser har föreslagits och antagits av en medlemsstats organ och har ställning av lag, vilket stärker deras utfrysande och stigmatiserande effekt, i enlighet med vad som slagits fast i Europadomstolens dom av den 23 januari 2023, Macatė mot Litauen (CE:ECHR:2023:0123JUD006143519).

480 Kommissionen anser dessutom att Ungerns argument beträffande ändringslagens rubrik är vilseledande. Ungern har nämligen anfört att rubriken, lag nr LXXIX från år 2021 om införande av skärpta åtgärder mot personer som begår sexuella övergrepp mot barn och om ändring av vissa lagar för att skydda barn, endast är en sammanfattande rubrik som uppfyller de ungerska lagtekniska kraven och som anger de områden och den lagstiftning som berörs av de ändringar som görs genom lagen. Bestämmelserna i denna lag fokuserar nämligen på reglering och begränsning av innehåll avseende icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer och livsstilar.

481 Mot bakgrund av dessa överväganden kan antagandet av åtgärder som diskriminerar och stigmatiserar en person på grund av ett eller flera av de skäl som anges i artikel 21 i stadgan anses som en kränkning av denna persons värdighet.

482 Ungern har för det första bestritt att det innehåll som avses i de omtvistade bestämmelserna omfattas av samma begränsningar som dem som är tillämpliga på spridning av våld och pornografi till minderåriga. Spridningen härav omfattas nämligen inte av kategori V, som avses i 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, utan av kategori VI, i enlighet med punkt 7 i denna paragraf.

483 För det andra har denna medlemsstat, med hänvisning till argumentet avseende ändringslagens rubrik, som det redogjorts för i punkt 480 ovan, gjort gällande att det inte finns någon grund för slutsatsen att det för minderåriga potentiellt skadliga innehåll som omfattas av de omtvistade bestämmelserna speglar en negativ värdering från Ungerns sida, en stigmatiserande avsikt eller uppfattning eller en vilja att kränka människans värdighet.

484 Vad vidare gäller Europadomstolens dom av den 23 januari 2023, Macatė mot Litauen (CE:ECHR:2023:0123JUD006143519), har denna medlemsstat genmält att det inte går att dra några slutsatser i sak av den domen vad gäller de omtvistade bestämmelsernas förenlighet med stadgan. Dessa bestämmelser förbjuder nämligen inte generellt att viss information görs tillgänglig för minderåriga, utan endast att denna information görs tillgänglig för minderåriga i vissa specifika sammanhang och av bestämda skäl. Deras tillämpningsområde skulle således vara mycket mer begränsat än den nationella bestämmelse som var i fråga i den sistnämnda domen.

485 Enligt artikel 1 i stadgan är människans värdighet okränkbar. Den ska respekteras och skyddas.

486 Det framgår av förklaringarna avseende stadgan att människans värdighet, i den mening som avses i artikel 1, inte bara är en grundläggande rättighet i sig, utan utgör själva grunden för de grundläggande rättigheterna. I dessa förklaringar hänvisas bland annat till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, antagen av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. Människans värdighet nämns i ingressen till den sistnämnda förklaringen, där det anges att erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen. Härav följer, enligt de förstnämnda förklaringarna, att ingen av de rättigheter som anges i stadgan kan användas som grund för att kränka andra personers värdighet och att människans värdighet ingår i kärnan i de rättigheter som anges i stadgan. Den kan således inte kränkas, inte ens i fall där en rättighet begränsas.

487 I förevarande fall konstaterar domstolen att de omtvistade bestämmelserna, såsom framgår av punkterna 444 och 445 ovan, får till följd att icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, eller icke-heterosexuella personer, vilka är en minoritetsgrupp, stigmatiseras och marginaliseras enbart på grund av deras könsidentitet eller sexuella läggning.

488 Av samma skäl som dem som anges i punkt 446 ovan följer det dessutom av ändringslagens rubrik, i kombination med de omtvistade bestämmelsernas stigmatiserande och marginaliserande verkan, att Ungern i en bindande lagstiftningsakt har associerat icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer med brottslighet som innebär övergrepp mot barn. Denna association har en kränkande och stigmatiserande effekt för icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, och icke-heterosexuella personer, vilken dessutom kan ge upphov till hatbeteenden gentemot sådana personer. Den innebär därmed en kränkning av människans värdighet, i den mening som avses i artikel 1 i stadgan, för dessa personer.

489 Såsom kommissionen har gjort gällande medför denna association och denna stigmatisering att en grupp av personer, som utgör en integrerad del av ett samhälle som kännetecknas av mångfald, behandlas som ett hot mot detta samhälle som förtjänar en särskild behandling i lagstiftningen som leder till att dessa personer blir osynliga i samhället eller till att denna osynlighet bevaras eller förstärks, i strid med artikel 1 i stadgan.

490 Ungerns argument att spridningen av våld och pornografi till minderåriga inte omfattas av kategori V enligt 9 § punkt 6 lagen om medietjänster, utan av kategori VI, i enlighet med punkt 7 i denna paragraf, föranleder inte någon annan bedömning.

491 Det är i detta sammanhang tillräckligt att notera att denna åtskillnad mellan olika spridningskategorier inte påverkar konstaterandet att ändringslagens rubrik, i kombination med den stigmatiserande och marginaliserande effekten av de omtvistade bestämmelserna, innebär att icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, och icke-heterosexuella personer, associeras med personer som begår sexuella övergrepp mot barn.

492 Förbudet i de omtvistade bestämmelserna mot att göra innehåll eller reklam som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte och homosexualitet, tillgängliga för minderåriga utgör följaktligen en kränkning av människans värdighet, som skyddas i artikel 1 i stadgan, för icke-cispersoner och icke-heterosexuella personer.

493 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den femte anmärkningen är välgrundad. Vad Ungern anfört om att den femte anmärkningen inte uppfyller de beviskrav som är tillämpliga i fördragsbrottsmål kan, med hänsyn till vad som angetts i punkterna 434–448, 457–471 och 485–492 ovan, inte föranleda någon annan bedömning.

494 Genom sin sjätte anmärkning, som ska prövas i femte hand, har kommissionen gjort gällande att Ungern har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 2 FEU genom att anta ändringslagen. De bestämmelser i denna lag som är föremål för de tre första anmärkningarna och den femte anmärkningen strider nämligen mot värdena respekt för människans värdighet, jämlikhet och respekt för de mänskliga rättigheterna, vilka avses i denna artikel.

495 Nämnda lag återspeglar och ger uttryck för en avsiktlig och samordnad politik som syftar till att marginalisera och utesluta en specifik samhällsgrupp som utgör en integrerad del av det ungerska samhället och det europeiska samhället, nämligen icke-cispersoner och icke-heterosexuella personer, i direkt strid med unionens grundläggande värden, vilka avses i nämnda artikel 2. De begångna överträdelserna är särskilt allvarliga, många till antalet och flagranta.

496 Med tanke på omfattningen av åsidosättandet av unionsrätten, särskilt de kombinerade åsidosättandena av artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan, anser kommissionen att dessa åsidosättanden återspeglar en tydlig avsikt att stigmatisera personer som ingår i denna samhällsgrupp, vilket inte är förenligt med nämnda värden.

497 Kommissionen har erinrat om att det enligt den princip om lojalt samarbete som anges i artikel 4.3 första stycket FEU åligger medlemsstaterna att inom sina respektive territorier säkerställa att unionsrätten tillämpas och iakttas och att för detta ändamål vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter fullgörs.

498 Av artikel 49 i EU-fördraget, som ger varje europeisk stat möjlighet att ansöka om medlemskap i unionen, framgår även att unionen består av stater som frivilligt och utan tvång har förbundit sig att följa de gemensamma värden som avses i artikel 2 i FEU, som respekterar dessa värden och som åtagit sig att främja dem.

499 Dessa värden definierar unionens själva identitet i egenskap av gemensam rättsordning. Kommissionen har erinrat om att unionen därför, enligt domstolens praxis, ska ha möjlighet att försvara dessa värden, inom ramen för sina befogenheter enligt fördragen.

500 Det förfarande som föreskrivs i artikel 7 FEU utgör emellertid inte det enda sättet att skydda dessa värden.

501 Domstolen har konstaterat att det utöver detta förfarande finns ett stort antal bestämmelser i fördragen, som ofta konkretiseras genom sekundärrättsakter, som ger unionsinstitutionerna befogenhet att undersöka, fastställa och, i förekommande fall, vidta sanktionsåtgärder för åsidosättanden av dessa värden som ägt rum i en medlemsstat.

502 Dessutom skiljer sig nämnda förfarande från talan om fastställande av fördragsbrott på följande sätt: För det första är de krav som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna i unionens fördrag inte desamma, eftersom det i artikel 7.2 FEU föreskrivs att den bestämmelsen är tillämplig när en medlemsstat allvarligt och ihållande har åsidosatt värden som anges i artikel 2 FEU. För det andra är det enligt artikel 7 FEU möjligt att tillfälligt upphäva rättigheter som följer av tillämpningen av dessa fördrag, inbegripet rösträtten i rådet, trots att denna sanktion inte kan åläggas av domstolen i en dom i vilken den fastställer ett fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF.

503 Domstolen måste således vara behörig att säkerställa att medlemsstaterna iakttar de värden som anges i artikel 2 FEU. I avsaknad av särskilda och uttryckliga bestämmelser om detta kan en begränsning av domstolens behörighet inte godtas.

504 Kommissionen anser även att artikel 4.2 FEU inte kan åberopas för att avvika från tillämpningen av artikel 2 FEU. Den nationella identiteten, i den mening som avses i artikel 4.2, utgör inte ett generellt skäl som gör det möjligt att avvika från de grundläggande principer och rättigheter som är tillämpliga i unionens rättsordning.

505 Kommissionen har därför, med hänvisning till domstolens praxis, gjort gällande att en medlemsstat endast kan åberopa artikel 4.2 om den kan visa att dess nationella identitet faktiskt äventyras och att dess regler grundar sig på objektiva överväganden, är vederbörligen motiverade och proportionerliga samt är förenliga med de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan och de allmänna principerna i unionsrätten.

506 Kommissionen har tillagt att ändringslagen, genom att den anger att minderåriga bör skyddas mot innehåll som skildrar eller främjar icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer, samt deras livsstil, utgår från premissen att sådant innehåll är skadligt och till sin art och genom sin existens utgör en fara för samhället. Åberopandet av försiktighetsprincipen speglar synsättet att könsmångfald kan jämställas med en potentiellt farlig produkt.

507 Vad vidare gäller de rättsliga skyldigheter som följer av artikel 2 FEU anser kommissionen att det inte finns något i den artikelns lydelse som tyder på att den inte skulle vara rättsligt bindande.

508 Av ingressen till EU-fördraget följer att nämnda artikel 2 inte enbart är en programförklaring. Domstolen har mot denna bakgrund slagit fast att nämnda artikel 2 inte är en bestämmelse som endast anger politisk inriktning eller politiska avsikter, utan anger värden som utgör en del av unionens själva identitet i egenskap av en gemensam rättsordning.

509 Vidare gäller att definitionerna av de allmänna principerna i unionsrätten är generellt utformade och ofta konkretiseras genom andra bestämmelser i primär- eller sekundärrätten, utan att de för den skull saknar bindande verkan eller klarhet.

510 Det framgår dessutom av domstolens praxis att den rättsligt bindande karaktären av artikel 2 FEU ligger i linje med det ömsesidiga förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna, eftersom var och en av dem delar de gemensamma värden som ligger till grund för unionen med alla andra medlemsstater, såsom anges i nämnda artikel 2.

511 Kommissionen har därutöver påpekat att nämnda artikel 2, i motsats till vad Ungern har gjort gällande, endast gör det möjligt för kommissionen att konstatera överträdelser av unionsbestämmelser vilka är av en viss svårhetsgrad eller av horisontell karaktär, det vill säga, såsom i förevarande fall, åsidosättanden av artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan.

512 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av principen ne bis in idem, som Ungern också har åberopat, har kommissionen påpekat att det inte är fråga om att ålägga en sanktion i förevarande fall, eftersom en dom i vilken det fastställs ett fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF endast är deklaratorisk. Kommissionen har under alla omständigheter, med hänvisning till domstolens praxis, hävdat att det endast är enskilda som kan åberopa denna princip.

513 Ungern har genmält att artikel 2 FEU är en allmän bestämmelse som inte kan utgöra rättslig grund för en talan om fastställande av fördragsbrott, eftersom den utgör en uppräkning av unionens gemensamma värden. Denna artikel ger inte heller kommissionen någon befogenhet att i obegränsad omfattning kontrollera medlemsstaternas rättsordningar.

514 Den omständigheten att denna artikel är bindande innebär inte att ett åsidosättande av den kan bli föremål för en talan om fastställande av fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF. Det förfarande som föreskrivs i artikel 7 FEU utgör det huvudsakliga sättet för att säkerställa att de värden som stadfästs i artikel 2 FEU iakttas.

515 Av domen av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet ( C‑156/21, EU:C:2022:97, punkterna 157 och 158), framgår att vissa bestämmelser i stadgan och i EUF-fördraget preciserar innebörden av de värden som stadfästs i artikel 2 FEU. Dessa bestämmelser kan i förekommande fall bli föremål för en talan om fastställande av fördragsbrott, till skillnad från artikel 2 betraktad för sig. Det är således endast artikel 7 FEU som avser allvarliga åsidosättanden av de värden som anges i nämnda artikel 2 som sådan.

516 Ungern har vidare gjort gällande att landet inte har åberopat respekten för sin nationella identitet i syfte att rättfärdiga ett åsidosättande av unionens fördrag, eftersom ändringslagen varken strider mot dessa fördrag eller mot bestämmelser i unionens sekundärrätt. Ungern har däremot hävdat att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa skyddsnivån för samhällets grundläggande intressen när det gäller frågor som har nära samband med deras nationella identitet, och att ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning har framhållits av generaladvokaten Collins i dennes förslag till avgörande i målet Commune d’Ans ( C‑148/22, EU:C:2023:378, punkt 45).

517 Slutligen kan det strida mot principen ne bis in idem att en medlemsstat döms för ett åsidosättande av både de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan och artikel 2 FEU.

518 Ändringslagen syftar under alla omständigheter inte till att stigmatisera icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer eller till att utestänga dem från samhället.

519 Ungern anser mot bakgrund av det ovan anförda att den sjätte anmärkningen inte kan tas upp till prövning och att den i andra hand är ogrundad.

520 För det första, vad gäller Ungerns argument att artikel 2 FEU inte innehåller några konkreta krav som i sig skulle kunna ligga till grund för en talan om fördragsbrott, erinrar domstolen inledningsvis om att unionen har en egen konstitutionell ram. Till denna ram hör de grundläggande värden som anges i nämnda artikel 2, enligt vilken unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter, och de allmänna principerna i unionsrätten, bestämmelserna i stadgan samt bestämmelserna i EU- och EUF-fördragen (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/17 (Övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada), av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

521 Respekten för dessa värden utgör enligt artikel 49 FEU en förutsättning för att de europeiska stater som ansöker om medlemskap i unionen ska få ansluta sig till denna. Unionen består således av stater som frivilligt och utan tvång har anslutit sig till de nämnda värdena och som kontinuerligt förbinder sig att främja dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 124, dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 142, och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

522 När ett kandidatland blir medlemsstat underställs landet nämligen en rättslig struktur som bygger på den grundläggande premissen att varje medlemsstat delar samma gemensamma värden som denna artikel innehåller, vilka ligger till grund för unionen, med alla andra medlemsstater och erkänner att de andra medlemsstaterna delar dessa värden med den. Denna premiss ingår bland de specifika och grundläggande särdragen för unionsrätten, som är att hänföra till unionsrättens natur och som följer av att unionsrätten är självständig i förhållande till medlemsstaternas rättsordningar och till folkrätten. Denna premiss innebär och motiverar att det råder ett ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna om att dessa värden kommer att erkännas och således att den unionslagstiftning som genomför dem kommer att iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 125, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 143 och där angiven rättspraxis).

523 Detta innebär att för att en medlemsstat ska komma i åtnjutande av samtliga rättigheter som följer av att fördragen tillämpas på denna medlemsstat, måste den iaktta de värden som anges i artikel 2 FEU. Iakttagandet av dessa värden kan nämligen inte reduceras till något som ett kandidatland är skyldigt att göra för att få ansluta sig till unionen men som det kan friskriva sig från efter att ha anslutit sig till unionen (dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 126, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 144 och där angiven rättspraxis).

524 En medlemsstat får inte heller ändra sin lagstiftning på ett sådant sätt att skyddet av de värden som anges i artikel 2 FEU försämras. Medlemsstaterna är således skyldiga att se till att ingen försämring sker i fråga om dessa värden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkterna 63 och 64 och där angiven rättspraxis).

525 Av detta följer att nämnda artikel 2 inte är en bestämmelse som endast anger politisk inriktning eller politiska avsikter, utan anger värden som utgör en del av unionens själva identitet i egenskap av gemensam rättsordning och som medlemsstaterna är skyldiga att upprätthålla och främja. Dessa värden konkretiseras i principer och bestämmelser som innehåller mer preciserade rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 232, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 264).

526 I ingressen till stadgan erinras bland annat om att unionen bygger på den demokratiska principen och rättsstatsprincipen och att unionen erkänner de rättigheter, friheter och principer som anges i stadgan. I artiklarna 1, 6, 7, 10, 11, 20, 21 och 23 i stadgan preciseras bland annat innebörden av de i artikel 2 FEU angivna värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet, respekt för de mänskliga rättigheterna, icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 157).

527 Den av Ungern åberopade omständigheten att de värden som anges i nämnda artikel 2 konkretiseras i andra principer och bestämmelser i unionsrätten som innehåller mer preciserade rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna, i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i punkt 525 ovan, kan emellertid inte påverka dessa värdens rättsligt bindande verkan i förhållande till medlemsstaterna.

528 Denna tolkning av nämnda artikel 2 följer inte bara av dess lydelse, utan även av det sammanhang i vilket den ingår och dess tillkomsthistoria.

529 För det första, vad gäller lydelsen av artikel 2 FEU, erinrar domstolen om att det av denna framgår att unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

530 Det kan således konstateras att artikel 2 FEU avgränsar de värden som ligger till grund för unionen och som medlemsstaterna, vilka är bundna av dessa värden på grund av sitt medlemskap i unionen, ömsesidigt förbinder sig att respektera, upprätthålla och främja.

531 För det andra, vad gäller det sammanhang i vilket artikel 2 FEU ingår, talar även den allmänna systematiken i EU-fördraget för att de värden som stadfästs i denna artikel är bindande.

532 Ingressen till EU-fördraget innehåller redan den en allmän hänvisning till de universella värden … som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter liksom frihet, demokrati, jämlikhet och rättsstaten. Dessa värden överlappar åtminstone delvis de gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU. Denna ingress är dock inte rättsligt bindande. Införandet av nämnda artikel 2 i den normativa delen av EU-fördraget, i avdelning I Gemensamma bestämmelser, ger däremot stöd för bedömningen att denna bestämmelse är bindande.

533 Även artikel 49 FEU, som är en del av det relevanta sammanhanget, talar för att nämnda artikel 2 ska tolkas så, att denna bestämmelse är rättsligt bindande för medlemsstaterna. Såsom det har erinrats om i punkt 521 ovan innebär artikel 49 FEU nämligen att respekten för de värden som anges i artikel 2 FEU utgör en förutsättning som måste vara uppfylld för att europeiska stater som ansöker om medlemskap i unionen ska få ansluta sig till denna. Unionen består således av stater som frivilligt och utan tvång har anslutit sig till de nämnda värdena och som kontinuerligt förbinder sig att främja dem

534 Detsamma gäller andra bestämmelser i EU-fördraget som uttryckligen hänvisar till unionens värden och som således bekräftar att artikel 2 FEU är rättsligt bindande, nämligen artiklarna 3.1, 3.5, 7.1, 7.2, 8.1, 13.1, 21.2 a, 32 första stycket och 42.5 FEU.

535 För det tredje bekräftas denna tolkning av förarbetena till nämnda artikel 2. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 169 i sitt förslag till avgörande hänvisades det i EU-fördraget, i dess lydelse före Lissabonfördraget, inte till värden, utan till de principer som anges i nämnda artikel 2. Begreppet värden infördes genom detta fördrag, varvid man använde sig av den formulering som antagits av konventet om Europas framtid, enligt vilken de europeiska grundläggande värdena bör … ha ett grundläggande rättsligt innehåll som är klart och oomstritt, så att medlemsstaterna kan urskilja vilka skyldigheter till följd därav som kan ge upphov till sanktioner (Europeiska konventets sekretariat, CONV 528/03, s. 11).

536 Av detta följer att de värden som stadfästs i nämnda artikel 2 i sig är rättsligt bindande, varför medlemsstaterna och unionsinstitutionerna är skyldiga att respektera dessa värden samt att upprätthålla och främja dem.

537 För det andra, vad gäller Ungerns argument att ett åsidosättande av de skyldigheter som följer av artikel 2 FEU inte kan bli föremål för en talan om fastställande av fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, och att det endast är det förfarande som föreskrivs i artikel 7 FEU som kan användas för att fastställa att de värden som stadfästs i artikel 2 FEU inte har respekterats, erinrar domstolen om att det följer av rättspraxis att unionen, inom ramen för sina befogenheter enligt fördragen, måste kunna försvara de värden som anges i nämnda artikel 2 (dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 127, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 145).

538 Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att det genom fördragen har införts ett domstolssystem som är avsett att säkerställa att unionslagstiftningen tolkas konsekvent och enhetligt, för att garantera den grundläggande premiss som ligger till grund för den på detta sätt skapade gemensamma rättsordningen. Enligt artikel 19.1 första stycket FEU ska domstolen säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen inom ramen för de förfaranden som föreskrivs i fördragen, däribland talan om fastställande av fördragsbrott, som regleras i artiklarna 258–260 FEUF (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/17 (Övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada), av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

539 Syftet med en sådan talan enligt artikel 258 FEUF är att objektivt fastställa att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten (dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

540 I avsaknad av undantag från regeln om den allmänna behörighet som artikel 19 FEU ger domstolen för säkerställande av att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen, är domstolen behörig att, i ett mål om talan om fastställande av fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, kontrollera att medlemsstaterna fullgjort de skyldigheter som följer av artikel 2 FEU.

541 Ungern kan således inte vinna framgång med sitt argument att det endast är det förfarande som föreskrivs i artikel 7 FEU som kan användas för att fastställa att de värden som anges i artikel 2 FEU har åsidosatts.

542 Det ska härvid erinras om att domstolen har slagit fast att det, i motsats till vad denna medlemsstat har gjort gällande, utöver det förfarande som föreskrivs i artikel 7 FEU finns ett stort antal bestämmelser i fördragen, vilka ofta konkretiserats genom olika sekundärrättsakter, som ger unionens institutioner befogenhet att undersöka, fastställa och, i förekommande fall, besluta om påföljder för åsidosättanden av dessa värden i artikel 2 FEU som ägt rum i en medlemsstat (dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 159, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 195).

543 Av detta följer med nödvändighet att de nämnda värdena inte kan anses kunna skyddas av unionen endast genom det förfarande som föreskrivs i artikel 7 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 163, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 199).

544 Domstolen erinrar inledningsvis om att Ungern, utöver de åsidosättanden av bestämmelser i unionsrätten som konstaterats i punkterna 163, 204, 235, 311 och 416 ovan, genom antagandet av ändringslagen även har åsidosatt artiklarna 1, 7, 11 och 21 i stadgan, såsom framgår av punkterna 422 och 493 ovan.

545 Det ankommer således på domstolen att bedöma huruvida dessa åsidosättanden sammantagna kan utgöra ett åsidosättande av artikel 2 FEU.

546 För det första medför de värden som anges i nämnda artikel 2, såsom framgår av övervägandena i punkt 536 ovan, rättsligt bindande skyldigheter av horisontell karaktär i unionen och de definierar unionens själva identitet i egenskap av gemensam rättsordning.

547 Att artikel 2 FEU är rättsligt bindande innebär emellertid inte att varje åsidosättande av en bestämmelse i unionsrätten som direkt eller indirekt konkretiserar dessa värden med nödvändighet innebär ett åsidosättande av denna artikel 2.

548 Om flera av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, vilka konkretiserar de värden som stadfästs i artikel 2 FEU, har kränkts, kan detta visserligen tyda på att dessa värden har åsidosatts.

549 Det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna grundar sig nämligen på erkännandet av de värden som stadfästs i nämnda artikel 2, vilket innebär att ingen av dessa stater efter anslutningen får utöva sina befogenheter på ett sätt som strider mot dessa värden, vilka definierar unionens själva identitet i egenskap av gemensam rättsordning, som medlemsstaterna godtagit på grundval av ömsesidighet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 29 april 2025, kommissionen/Malta (Medborgarskap genom investering), C‑181/23, EU:C:2025:283, punkterna 93 och 95). Det ska i detta sammanhang understrykas att unionen således består av stater som, såsom det erinrats om i punkt 521 ovan, frivilligt och utan tvång har anslutit sig till dessa värden, däribland de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan, samt respekterar dem och förbinder sig att främja dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

550 En tolkning av nämnda artikel 2 som går längre än den tolkning som framgår av punkt 547 ovan skulle emellertid riskera att begränsningarna av tillämpningsområdet för andra unionsbestämmelser, och i synnerhet bestämmelserna i stadgan, vilka riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, blir verkningslösa.

551 Det kan således, i ett mål om fördragsbrott, fastställas att en medlemsstat har åsidosatt rättsligt bindande skyldigheter som följer av nämnda artikel 2 endast om det är fråga om uppenbara och särskilt allvarliga åsidosättanden av ett eller flera av medlemsstaternas gemensamma värden, vilka åsidosättanden är oförenliga med unionens själva identitet i egenskap av gemensam rättsordning i ett samhälle som kännetecknas av mångfald.

552 Eftersom fastställandet av ett åsidosättande av artikel 2 FEU är underkastat särskilda villkor som följer av denna bestämmelses räckvidd och de härtill knutna skyldigheterna, kan Ungern inte vinna framgång med sitt argument att följden av att det anses föreligga ett åsidosättande av både de grundläggande rättigheter som fastställts i stadgan och denna artikel 2 blir att Ungern drabbas av dubbla sanktioner för en enda överträdelse. Det finns nämligen inget som hindrar att domstolen, i ett mål om fördragsbrott, kan fastställa separata åsidosättanden av de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt stadgan respektive enligt nämnda artikel 2.

553 För det andra ska det understrykas att ändringslagen i förevarande fall, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 258 i sitt förslag till avgörande, har infört ett antal samordnade diskriminerande åtgärder som speglar den ungerska lagstiftarens uppfattning att allt innehåll som främjar eller skildrar avvikelser från den personliga identitet som motsvarar könet vid födseln, samt könsbyte eller homosexualitet, är till men för minderårigas fysiska, mentala och moraliska utveckling, vilket motiverar att minderårigas tillgång till sådant innehåll begränsas eller förbjuds.

554 Av detta följer att denna lag, såsom framgår av punkterna 487–491 ovan, leder till stigmatisering och marginalisering av icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer, enbart på grund av deras könsidentitet eller sexuella läggning. Dessa konsekvenser förvärras av att lagen dessutom associerar icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer med brottslighet som innebär övergrepp mot barn och antyder att icke-cispersoner eller icke-heterosexuella personer utgör ett grundläggande hot mot det ungerska samhället och det europeiska samhället. Denna associering kan ge upphov till hatbeteenden gentemot dessa personer.

555 En sådan stigmatisering och marginalisering, som innebär att en del av samhällsmedborgarna görs socialt osynliga eller att en sådan osynlighet bevaras eller förstärks, strider mot värdena respekt för människans värdighet, jämlikhet och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter, i den mening som avses i artikel 2 FEU.

556 Under dessa omständigheter finner domstolen att ändringslagen på ett uppenbart och särskilt allvarligt sätt kränker rättigheterna för icke-cispersoner, inbegripet transpersoner, och icke-heterosexuella personer, samt värdena respekt för människans värdighet, jämlikhet och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter i den mening som avses i nämnda artikel 2, vilket innebär att den strider mot unionens själva identitet i egenskap av en gemensam rättsordning i ett samhälle som kännetecknas av mångfald.

557 Denna slutsats påverkas för det tredje inte av Ungerns argument att medlemsstaterna enligt artikel 4.2 FEU har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att bestämma skyddsnivån för samhällets grundläggande intressen när det gäller frågor som har nära samband med deras nationella identitet.

558 Enligt lydelsen av nämnda artikel 4.2 ska unionen bland annat respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det lokala och regionala självstyret.

559 Det följer av domstolens praxis att även om unionen är skyldig att respektera medlemsstaternas nationella identitet i enlighet med nämnda artikel 4.2, vilket innebär att dessa stater har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att säkerställa genomförandet av de värden som avses i artikel 2 FEU och de principer i unionsrätten som konkretiserar dessa värden, innebär detta inte på något sätt att de skyldigheter som följer av nämnda artikel 2 kan variera från en medlemsstat till en annan (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 233, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 265).

560 Även om medlemsstaterna har skilda nationella identiteter, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer och som unionen ska respektera, har de nämligen genom artikel 2 FEU anslutit sig till ett rättsstatsbegrepp som delas av medlemsstaterna och som de har åtagit sig att fortlöpande iaktta (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 234, och dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 266).

561 Artikel 4.2 FEU ska dessutom läsas med beaktande av bestämmelser av samma rang, bland annat artikel 2 FEU, och kan således inte befria medlemsstaterna från deras skyldighet att iaktta de krav som följer av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2024, kommissionen/Tjeckien (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti), C‑808/21, EU:C:2024:962, punkt 158, och dom av den 19 november 2024, kommissionen/Polen (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti), C‑814/21, EU:C:2024:963, punkt 155 och där angiven rättspraxis).

562 Artikel 4.2 FEU skyddar således endast uttryck för nationella identiteter, i den mening som avses i denna artikel, som är förenliga med de värden som stadfästs i artikel 2 FEU.

563 Såsom framgår av punkt 556 ovan kan Ungern inte med framgång åberopa sin nationella identitet för att rättfärdiga antagandet av ändringslagen, eftersom denna lag strider mot värdena respekt för människans värdighet, jämlikhet och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter, i den mening som avses i nämnda artikel 2.

564 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att talan ska bifallas såvitt avser den sjätte anmärkningen.

565 Kommissionen har genom sin fjärde anmärkning, som ska prövas sist, gjort gällande att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 i dataskyddsförordningen och artikel 8.2 i stadgan.

566 Kommissionen har anfört att det i 67 § punkt 1 a–d lagen om belastningsregistret föreskrivs en skyldighet för den myndighet som ansvarar för belastningsregistret att ge varje behörig person direkt tillgång till registrerade uppgifter, att på begäran översända uppgifter till den behöriga personen, att intyga uppgifternas riktighet på begäran av den behöriga personen och att göra registrerade uppgifter om personer som har begått sexual- eller sedlighetsbrott mot barn tillgängliga för behöriga personer på elektronisk väg.

567 Kommissionen har för det första gjort gällande att 67 § punkt 1 d lagen om belastningsregistret inte ger tillräckliga garantier för de berörda personernas rättigheter och friheter vad gäller villkoren för tillgång till deras personuppgifter, eftersom det i denna bestämmelse inte preciseras vem som är behörig att på elektronisk väg (gränssnitt) få tillgång till uppgifter ur belastningsregister.

568 En så generell och vag formulering som den i 67 § punkt 1 a–d leder enligt kommissionen till rättsosäkerhet i fråga om vilka personer som har rätt att få tillgång till registren, vilket strider mot artikel 10 i dataskyddsförordningen.

569 Enligt nämnda artikel 10 ska nämligen tillgång till personuppgifter ges på grundval av objektiva kriterier och endast i den utsträckning som sådan tillgång är motiverad och nödvändig. Enligt 75/B § punkt 3 a ab lagen om belastningsregistret kan emellertid även personer som endast under kort tid har vårdnad om en minderårig anses ha en nära anknytning till honom eller henne och därmed omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

570 Vad gäller villkoret att det ska vara nödvändigt att få tillgång till de berörda uppgifterna enligt punkt 1 i nämnda 75/B §, kan dessa personer ha en legitim önskan att skydda barn och förhindra att sexual- och sedlighetsbrott begås mot, eller med utnyttjande av, barn.

571 Det följer emellertid av domen av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) ( C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 110 och där angiven rättspraxis), att nödvändighetsvillkoret inte är uppfyllt om målet av allmänintresse rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt med mindre ingripande medel.

572 Kommissionen har för det andra gjort gällande att villkoren för att få tillgång till uppgifter i belastningsregistret med stöd av lagen om belastningsregistret inte kan anses utgöra sådana lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter som avses i artikel 10 i dataskyddsförordningen. Dessa villkor kan nämligen inte garantera att behandlingen av brottsrelaterade uppgifter uppfyller de allmänna kraven på nödvändighet och proportionalitet.

573 Kommissionen har i detta sammanhang preciserat att enligt artiklarna 5 och 6 i dataskyddsförordningen får allmänheten endast ges tillgång till personuppgifter i allmänna handlingar om det visas att det är nödvändigt att lämna ut dem. I förevarande fall har det emellertid inte införts någon mekanism för att utifrån objektiva kriterier bedöma behovet av att få tillgång till uppgifterna.

574 Kommissionen har för det tredje gjort gällande att det inte heller i artikel 86 i dataskyddsförordningen, som avser utlämnande av personuppgifter i allmänna handlingar som förvaras av en myndighet eller ett offentligt organ eller ett privat organ för utförande av en uppgift av allmänt intresse, föreskrivs några undantag från reglerna om skydd av personuppgifter.

575 Ungern har genmält att de skyddsregler som krävs enligt artiklarna 10 och 86 i dataskyddsförordningen säkerställs genom 67 § punkt 1 a–d lagen om belastningsregistret och förstärks av åtgärder för datasäkerhet som motsvarar den skyddsnivå för personuppgifter som föreskrivs i artiklarna 5.1 f och 24 i dataskyddsförordningen.

576 I 67 § punkt 1 d lagen om belastningsregistret fastställs med tillräcklig precision vilka personer som har rätt att få tillgång till uppgifter om personer som har begått sexual- och sedlighetsbrott mot barn.

577 Det följer av 75/B § punkt 3 i denna lag att förfarandet för tillgång till personuppgifter i belastningsregistret om en registrerad person endast kan inledas av en myndig person som är medlem av samma familj eller som ansvarar för uppfostran, tillsyn eller omvårdnad av den minderårige.

578 Ungern har gjort gällande att enligt 8:1 § punkt 1 led 2 i den ungerska civillagen omfattar begreppet medlem av samma familj makar, släktingar i rakt uppstigande led, adoptivbarn, barn till makar, fosterbarn, adoptivföräldrar, svärföräldrar och fosterföräldrar, och syskon samt partner, makar till släktingar i rakt uppstigande led, makars syskon samt syskons makar.

579 Det framgår dessutom av 4:146 § punkt 1 och 4:224 § i denna lag att ett minderårigt barn står under föräldraansvar eller förmyndarskap. Detta ansvar innebär bland annat en rätt att förvalta barnets egendom och att företräda barnet rättsligt, vilket inkluderar rätten att begära tillgång till uppgifter enligt lagen om belastningsregistret.

580 Enligt 75/B § punkt 1 lagen om belastningsregistret krävs att tillgången till uppgifterna i fråga är nödvändig, varför nödvändigheten och proportionaliteten av tillgången till uppgifterna i belastningsregistret grundas på objektiva och subjektiva kriterier.

581 Ungern har tillagt att funktionen hos det elektroniska gränssnitt som används i samband med tillgång till personuppgifter om den registrerade i belastningsregistret uppfyller kravet på lämpliga skyddsåtgärder i artikel 10 i dataskyddsförordningen. Innan en sökande begär uppgifter härom måste han eller hon avge en försäkran om syftet med begäran, baserad på strikta sökvillkor.

582 Av skäl 4 i dataskyddsförordningen framgår även att rätten till skydd av personuppgifter inte är en absolut rättighet, utan den måste förstås utifrån sin uppgift i samhället och vägas mot andra grundläggande rättigheter i enlighet med proportionalitetsprincipen. Skyddet av barnets rättigheter enligt artikel 24 i stadgan ska ges företräde framför rätten till skydd av personuppgifter. Detta mål kan inte heller uppnås med andra rimliga medel som är lika effektiva som en, nödvändig och proportionerlig, begränsning av rätten till skydd av personuppgifter.

583 Vad gäller utlämnande av brottsrelaterade uppgifter enligt artikel 86 i dataskyddsförordningen har Ungern anfört att det i förevarande fall varken är fråga om utlämnande eller röjande av innehållet i en allmän handling.

584 Det ska inledningsvis erinras om att det av artikel 1 samt skälen 1 och 10 i dataskyddsförordningen framgår att syftet med förordningen bland annat är att säkerställa en hög nivå på skyddet av fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, i synnerhet den i artikel 8.1 i stadgan och artikel 16.1 FEUF fastslagna rätten till privatliv med avseende på behandling av personuppgifter (dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

585 I enlighet med detta syfte ska all behandling av personuppgifter bland annat vara förenlig med de principer för behandling av personuppgifter som anges i artikel 5 i förordningen och uppfylla de förutsättningar för laglig behandling av sådana uppgifter som räknas upp i artikel 6 i förordningen (dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

586 I artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen föreskrivs att personuppgifter ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade.

587 Vad gäller förutsättningarna för laglig behandling av personuppgifter har domstolen redan slagit fast att artikel 6.1 första stycket i dataskyddsförordningen innehåller en uttömmande och fullständig förteckning över de fall där behandling av personuppgifter kan anses laglig. Detta innebär att en behandling måste omfattas av något av de fall som anges i nämnda bestämmelse för att den ska kunna anses vara laglig (dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

588 Såsom domstolen har slagit fast behöver det, när det går att konstatera att en behandling av personuppgifter är nödvändig enligt någon av laglighetsgrunderna i artikel 6.1 första stycket b–f i dataskyddsförordningen, inte prövas om behandlingen även omfattas av någon annan laglighetsgrund (dom av den 4 juli 2023, Meta Platforms m.fl. (Ett socialt nätverks användarvillkor). ( C‑252/21, EU:C:2023:537, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

589 Det förhållandet att laglighetsgrunderna i artikel 6.1 första stycket b–f i dataskyddsförordningen ger möjlighet att utföra personuppgiftsbehandling utan den registrerades samtycke innebär att dessa grunder ska tolkas restriktivt (dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

590 Enligt artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen är behandlingen laglig om och i den mån som den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning.

591 Vad gäller allmänhetens tillgång till allmänna handlingar ska det tilläggas att det i artikel 86 i dataskyddsförordningen föreskrivs att personuppgifter i allmänna handlingar som förvaras av en myndighet eller ett offentligt organ eller ett privat organ för utförande av en uppgift av allmänt intresse får lämnas ut av myndigheten eller organet i enlighet med unionsrätten eller den relevanta lagstiftningen i medlemsstaten, för att jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar med rätten till skydd av personuppgifter.

592 Denna artikel ska tolkas mot bakgrund av, för det första, skäl 4 i dataskyddsförordningen, i vilket det bland annat anges att rätten till skydd av personuppgifter inte är en absolut rättighet, och för det andra, skäl 154 i förordningen, av vilket det bland annat framgår att allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar kan betraktas som ett allmänt intresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2025, Ministerstvo zdravotnictví (Uppgifter om en juridisk persons företrädare), C‑710/23, EU:C:2025:231, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

593 I förevarande fall föreskrivs i 67 § punkt 1 lagen om belastningsregistret att den myndighet som ansvarar för det registret ska, med hjälp av systemet för information om belastningsregister och i enlighet med bestämmelserna i den lagen, ge behöriga personer direkt tillgång till de registrerade uppgifterna (led a), på begäran översända uppgifter till behöriga personer (led b), på begäran av behöriga personer intyga uppgifternas riktighet (led c), och göra registrerade uppgifter om personer som har begått sexual- eller sedlighetsbrott mot barn tillgängliga för behöriga personer på elektronisk väg (led d).

594 Den behandling av uppgifter om fällande domar i brottmål som särskilt avses i 67 § punkt 1 d i denna lag är sådan att den kan omfattas av artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen.

595 Vad gäller uppgifter som rör fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott, föreskrivs emellertid i artikel 10 i dataskyddsförordningen ytterligare begränsningar i behandlingen av dessa. Enligt den artikeln får behandling av dessa uppgifter endast utföras under kontroll av en myndighet, såvida inte behandlingen är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får endast föras under kontroll av en myndighet (dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

596 Domstolen har redan slagit fast att varken artikel 6.1 första stycket e eller artikel 10 i dataskyddsförordningen innehåller något allmänt eller ovillkorligt förbud mot att en myndighet ges behörighet, eller till och med en skyldighet, att lämna ut personuppgifter till den som framställer en begäran därom (dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

597 Dataskyddsförordningen utgör således i princip inte hinder för att personuppgifter görs tillgängliga för allmänheten när detta är nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning i den mening som avses i artikel 6.1 första stycket e i förordningen. Samma sak gäller även när de aktuella uppgifterna omfattas av nämnda artikel 10, under förutsättning att lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs i den lagstiftning som tillåter att uppgifterna lämnas ut (dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

598 I förevarande fall ankommer det således på domstolen att pröva huruvida 67 § punkt 1 d lagen om belastningsregistret, bland annat hänvisningen till behöriga personer i denna bestämmelse, uppfyller de krav som föreskrivs i nämnda artikel 10 mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, genom att göra en avvägning mellan behöriga personers rätt att få tillgång till nämnda uppgifter och den rätt till skydd av personuppgifter som stadfästs i artikel 8 i stadgan.

599 Vad gäller det sistnämnda ska det erinras om att, såsom anges i skäl 4 i dataskyddsförordningen, de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter inte utgör några absoluta rättigheter, utan ska förstås utifrån sin uppgift i samhället och vägas mot andra grundläggande rättigheter. Begränsningar får således göras, förutsatt att de, i enlighet med vad som anges i artikel 52.1 i stadgan, är föreskrivna i lag och förenliga med det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheterna och med proportionalitetsprincipen. Enligt den sistnämnda principen får begränsningar endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot ett behov av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Begränsningarna får inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt, och lagstiftning som innebär ett ingrepp i en grundläggande rättighet måste innehålla tydliga och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden och tillämpningen av den aktuella åtgärden (dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

600 I artikel 8.2 i stadgan preciseras i detta avseende att personuppgifter bland annat ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund.

601 För att fastställa huruvida ett tillgängliggörande av personuppgifter om fällande domar i brottmål är nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning, i den mening som avses i artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen, och huruvida den lagstiftning som tillåter ett sådant tillgängliggörande innehåller lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter, i den mening som avses i artikel 10 i den förordningen, ska det särskilt prövas om det ingrepp i de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter som denna behandling medför – med beaktande av hur allvarligt ingreppet är – kan anses vara motiverat, och framför allt proportionerligt, med hänsyn till förverkligandet av de eftersträvade målen (se, analogt, dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

602 Vad gäller hur allvarligt ingreppet i dessa rättigheter är har domstolen redan slagit fast att behandlingen av uppgifter som rör fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder, på grund av dessa uppgifters särskilda känslighet, kan utgöra ett särskilt allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter, vilka garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan. Eftersom sådana uppgifter avser beteenden som samhället tar avstånd från, kan ett beviljande av tillgång till dessa uppgifter nämligen stigmatisera den registrerade och utgöra ett allvarligt ingrepp i hans eller hennes privatliv eller yrkesliv (dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

603 Mot bakgrund av den rättspraxis som avses i punkt 601 ovan konstaterar domstolen, för det första, att det mål som eftersträvas med 67 § punkt 1 d lagen om belastningsregistret, det vill säga att skydda minderåriga och förebygga sexual- och sedlighetsbrott som begås mot eller med utnyttjande av minderåriga, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 348 i sitt förslag till avgörande utgör ett mål av allmänintresse som erkänns av unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 599 ovan, som kan ligga till grund för utförandet av en uppgift av allmänt intresse enligt artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen.

604 Allmänhetens tillgång till allmänna handlingar, i den mening som avses i artikel 86 i dataskyddsförordningen, såsom det system avseende belastningsregister som i förevarande fall avses med lagen om belastningsregistret, utgör förvisso ett allmänt intresse som kan motivera att personuppgifter som förekommer i sådana handlingar lämnas ut, såsom framgår av skäl 154 i förordningen. Allmänhetens tillgång till sådana uppgifter måste dock sammanjämkas med de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter, vilket för övrigt är ett uttryckligt krav enligt artikel 86 i dataskyddsförordningen (dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

605 Det ska således, för det andra, prövas huruvida tillgängliggörandet av dessa uppgifter, med stöd av 67 § punkt 1 d lagen om belastningsregistret, är nödvändigt för att utföra denna uppgift av allmänt intresse, i enlighet med artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen, det vill säga huruvida detta tillgängliggörande framstår som motiverat, och i synnerhet proportionerligt.

606 Kommissionen har gjort gällande att 67 § punkt 1 d inte ger tillräckliga garantier för de registrerades rättigheter och friheter vad gäller villkoren för tillgång till deras personuppgifter, eftersom det i denna bestämmelse inte klart anges vilka personer som är behöriga att få tillgång till uppgifter ur belastningsregistren.

607 Ungern anser emellertid att det i nämnda bestämmelse med tillräcklig precision fastställs vilka personer som är behöriga.

608 Såsom framgår av domstolens praxis ska en nationell lagstiftning som ger tillgång till personuppgifter – för att uppfylla kravet på proportionalitet – föreskriva klara och precisa regler som reglerar räckvidden och tillämpningen av den aktuella åtgärden och som uppställer minimikrav, så att de personer vars personuppgifter berörs har tillräckliga garantier som gör det möjligt att effektivt skydda dessa uppgifter mot riskerna för missbruk. I denna lagstiftning ska anges under vilka omständigheter och på vilka villkor en åtgärd avseende behandling av sådana uppgifter får vidtas, så att det säkerställs att ingreppet begränsas till vad som är strikt nödvändigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 48, och dom av den 5 april 2022, Commissioner of An Garda Síochána m.fl., C‑140/20, EU:C:2022:258, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

609 67 § punkt 1 d lagen om belastningsregistret kan emellertid inte anses föreskriva sådana klara och precisa regler. Begreppet behöriga personer i denna bestämmelse, som avser personer som är behöriga att ansöka om tillgång enligt denna, definieras inte på ett tillräckligt tydligt sätt, vare sig i lagen om belastningsregistret eller i den ungerska civillagen.

610 Dessa lagar kan nämligen inte tolkas så, att de med tillräcklig precision begränsar den krets av personer som kan anses som behöriga personer i den mening som avses i 67 § punkt 1 d.

611 Enligt 75/B § punkt 3 a lagen om belastningsregistret, jämförd med 8:1 § punkt 1 led 2 i den ungerska civillagen, kan tillgängliggörandet av uppgifter initieras av en myndig person som är medlem av samma familj eller som ansvarar för uppfostran, tillsyn eller omvårdnad av en underårig.

612 En sådan definition uppfyller emellertid inte kravet på att ingreppet i de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter ska begränsas till vad som är strikt nödvändigt, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 608 ovan, eftersom den personkrets som potentiellt har behörighet att lämna in en ansökan om tillgång till uppgifter enligt 67 § punkt 1 d lagen om belastningsregistret har en alltför stor omfattning, särskilt med hänsyn till att den omfattar alla myndiga personer som ansvarar för uppfostran, tillsyn eller omvårdnad av en minderårig, i den mening som avses i 75/B § punkt 3 a i denna lag.

613 Såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkt 354 i sitt förslag till avgörande måste behandlingen av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott vara förutsebar, enligt artikel 10 i dataskyddsförordningen. Detta krav är emellertid inte uppfyllt i förevarande fall, med hänsyn till definitionen i den tillämpliga nationella lagstiftningen av begreppet behöriga personer i nämnda 67 § punkt 1 d.

614 Vidare kan de materiella villkoren för tillgång till dessa uppgifter inte heller anses vara tillräckligt preciserade för att uppfylla kravet på lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter enligt artikel 10 i dataskyddsförordningen. Sådana garantier ska uppfylla de allmänna kraven på nödvändighet och proportionalitet.

615 I förevarande fall föreskrivs i 75/B § punkt 3 b lagen om belastningsregistret, jämförd med punkt 1 i samma artikel, att tillgängliggörandet av dessa uppgifter är nödvändigt för att skydda barn och för att förhindra sexual- och sedlighetsbrott som begås mot eller med utnyttjande av barn.

616 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 357 i sitt förslag till avgörande ankommer enligt nämnda 75/B § punkt 3 b bedömningen av huruvida en sådan tillgång är nödvändig och proportionerlig, endast på den person som ansöker om tillgång, vilken endast behöver lämna en försäkran om att så är fallet, och inte på den behöriga myndighet som kontrollerar tillgången till belastningsregistret.

617 Med hänsyn till hur känsliga uppgifterna om fällande domar i brottmål är och till hur allvarligt det ingrepp som utlämnandet av dessa uppgifter innebär i de registrerades grundläggande rättigheter avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter, finner domstolen att att en sådan egenförsäkran från sökandens sida om huruvida ansökan om tillgång till nämnda uppgifter är nödvändig uppenbart inte är ägnad att begränsa detta ingrepp till vad som är strikt nödvändigt.

618 Under dessa omständigheter innehåller 67 § punkt 1 d, jämförd med 75/B § punkt 3 b lagen om belastningsregistret, inte några lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter, i den mening som avses i artikel 10 i dataskyddsförordningen, och den kan således inte rättfärdiga en behandling av de registrerades personuppgifter i belastningsregistret av det skälet att behandlingen skulle vara nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse i den mening som avses i artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen.

619 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den fjärde anmärkningen är välgrundad.

620 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Ungern ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Ungern har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

621 Enligt artikel 140.1 i nämnda rättegångsregler ska de medlemsstater och institutioner som har intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader. Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovenien, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Europaparlamentet ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: ungerska.