Domstolens dom (stora avdelningen) den 18 december 2025

I mål C‑417/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Østre Landsret (Appellationsdomstolen för region öst, Danmark) genom beslut av den 30 juni 2023, som inkom till domstolen den 6 juli 2023, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún (referent), I. Ziemele, J. Passer och O. Spineanu-Matei samt domarna S. Rodin, E. Regan, A. Kumin, N. Jääskinen, D. Gratsias och Z. Csehi, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 september 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Slagelse Almennyttige Boligselskab, Afdeling Schackenborgvænge, genom H. Qwist, advokat, XM, ZQ, FZ, DL, WS, JI, PB, VT, YB, TJ och RK, genom P.A. Fokdal och E.O.R. Rosenberg Khawaja, advokater, MV, EH, LI, AQ och LO, genom N.-E. Hansen och M. Tarp, advokater, BL – Danmarks Almene Boliger, genom K. Paludan och L.V. Thomsen, advokater, Institut for Menneskerettigheder, genom M. Akhtar, P. Hjaltason, L. Teilgård, T.B. Thomsen och M. Ventegodt, samtliga i egenskap av ombud, FN’s særlige rapportør E. Tendayi Achiume och FN’s særlige rapportør Balakrishnan Rajagopal, genom P.A. Fokdal och E.O.R. Rosenberg Khawaja, advokater, Danmarks regering, genom C. A.-S. Maertens, i egenskap av ombud, biträdd av R. Holdgaard och J. Pinborg, advokater, Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Carlin, F. Clotuche-Duvieusart och C. Vang, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 13 februari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2000/43

Direktiv 2006/123/EG

Dansk rätt

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Tvisterna avseende området Schackenborgvænge

Tvisten avseende bostadsområdet Mjølnerparken

Den hänskjutande domstolens överväganden i de nationella målen

Prövning av tolkningsfrågorna

Det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2000/43

Direkt diskriminering på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/43

Begreppet etniskt ursprung i den mening som avses i direktiv 2000/43

Begreppet direkt diskriminering i den mening som avses i direktiv 2000/43

Huruvida det föreligger indirekt diskriminering i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/43

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.2 a och b i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s. 22).

2 Begäran har framställts i fem tvister mellan, vad gäller de fyra första tvisterna, å ena sidan den allmännyttiga hyresvärden Slagelse Almennyttige Boligselskab, Afdeling Schackenborgvænge (nedan kallad SAB) och å andra sidan fem hyresgäster i allmännyttiga familjebostäder och, vad gäller det femte tvisten, å ena sidan elva hyresgäster i allmännyttiga familjebostäder och å andra sidan Social-, Bolig- og Ældreministeriet (social-, bostads- och äldreministeriet, Danmark) angående en nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att anta utvecklingsplaner för att minska andelen allmännyttiga familjebostäder i bostadsområden som bland annat kännetecknas av att andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar under de senaste fem åren har överstigit 50 procent.

3 Skälen 2–4, 9, 12, 13, 15, 16 och 28 i direktiv 2000/43 har följande lydelse:

4 I artikel 1 i samma direktiv, med rubriken Syfte föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i direktivet, med rubriken Begreppet diskriminering, föreskrivs följande:

6 I artikel 3 i samma direktiv, som har rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

7 Artikel 8 i direktiv 2000/43 har rubriken Bevisbörda. Artikel 8.1 föreskriver följande:

8 I skäl 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36) anges följande:

9 Artikel 2.1 och 2.2 i detta direktiv har följande lydelse:

10 I artikel 4 led 1 i nämnda direktiv anges följande:

11 I 27 § punkt 4 i lovbekendtgørelse nr. 1877 om almene boliger mv (konsolideringslag nr 1877 av den 27 september 2021 om allmännyttiga bostäder m.m.) (nedan kallad lagen om allmännyttiga bostäder) anges följande:

12 I 27c § i denna lag anges följande:

13 I 61a § i nämnda lag stadgas följande:

14 I 168a § punkterna 1 och 2 i samma lag föreskrivs följande:

15 I 168b § punkterna 1 och 2 i lagen om allmännyttiga bostäder anges följande:

16 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att 61a § i lagen om allmännyttiga bostäder, i den bestämmelsens ursprungliga lydelse, som infördes i den lagen genom lov nr. 1610 om ændring af lov om almene boliger m.v (lag nr 1610 om ändring av lagen om allmännyttiga bostäder m.m.) av den 22 december 2010 i punkt 2 använde termen getto och i punkt 4 uttrycket hårt gettoområde i stället för de uttryck som används nu, det vill säga parallellsamhälle respektive omvandlingsområde.

17 I förarbetena till lag nr 1610 föreslogs, för att definiera begreppen getto och gettoområde, följande tre kriterier: … Andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, andelen personer som saknar anknytning till arbetsmarknaden och andelen personer som dömts för brott mot strafflagen, vapenlagen eller narkotikalagen: Var och en av dessa faktorer tyder på att det finns ett socialt och socialt problem som skiljer sig så mycket från den allmänna situationen i Danmark att det krävs särskilda insatser.

18 Definitionen av begreppet gettoområde har ändrats genom lov nr. 1609 om ændring af lov om almene boliger m.v (lag nr 1609 om ändring av lagen om allmännyttiga bostäder m.m.) av den 26 december 2013. Genom den lagen lades två kriterier till, rörande utbildning och inkomst. I förarbetena till lagen anges bland annat följande:

19 Skyldigheten att anta sådana utvecklingsplaner som de aktuella infördes genom lov nr. 1322 om ændring af lov om almene boliger m.v., lov om leje af almene boliger og lov om leje (lag nr 1322 om ändring av lagen om allmännyttiga bostäder, lagen om uthyrning av allmännyttiga bostäder och hyreslagen m.fl.) av den 27 november 2018. Enligt denna lag har kriteriet att andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar överstiger 50 procent i det berörda bostadsområdet blivit ett nödvändigt villkor för att ett sådant bostadsområde ska kunna betecknas som ett gettoområde. Förarbetena till den lagen anger att det kriteriet understryker det faktum att den största utmaningen i gettoområdena är bristen på integration av invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar.

20 Det lagförslag som ledde till antagandet av den lag som avses i föregående punkt grundade sig på ett förslag som den danska regeringen hade utarbetat i mars 2018, med rubriken Ett Danmark utan parallellsamhällen – inga getton 2030. I förslaget angavs bland annat följande:

21 Såsom har angetts i punkt 2 ovan har begäran om förhandsavgörande framställts i fem tvister, varav fyra avser Schackenborgvænge, ett bostadskvarter beläget i Ringparkens bostadsområde i Slagelse (Danmark), och en rör Mjølnerparken, ett bostadskvarter i Köpenhamn (Danmark).

22 Ringparkens bostadsområde består av fem bostadskvarter, varav fyra förvaltas av den allmännyttiga hyresvärden Fællesorganisationens Boligforening och den femte, Schackenborgvænge, av SAB.

23 Sedan den 1 december 2018 har bostadsområdet Ringparken betecknats som ett hårt gettoområde i den mening som avses i den ursprungliga lydelsen av 61a § punkt 4 i lagen om allmännyttiga bostäder. Detta område kvalificeras numera som ett omvandlingsområde i den mening som avses i den tillämpliga lydelsen av denna bestämmelse. Denna kvalificering gjordes dels på grund av att bostadsområdet uppfyllde de fyra kriterier som föreskrivs i 61a § punkt 1 i den lagen, det vill säga de boendes anknytning till arbetsmarknad eller utbildning, brottsligheten, andelen invånare med grundskoleutbildning och genomsnittsinkomsten (nedan kallade de socioekonomiska kriterierna), dels på grund av att 55,6 procent av invånarna i bostadsområdet tillhörde kategorin invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar i den mening som avses i 61a § punkt 2 i samma lag.

24 Fællesorganisationens Boligforening, SAB och Slagelse Kommune (Slagelse kommun, Danmark) utarbetade en utvecklingsplan för bostadsområdet Ringparken, som godkändes av kommunfullmäktige den 27 maj 2019, i syfte att minska andelen allmännyttiga familjebostäder till 40 procent av alla bostäder i detta bostadsområde, i enlighet med 168a § punkt 1 i lagen om allmännyttiga bostäder.

25 I juni 2019 beslutade SAB att överlåta 136 allmännyttiga familjebostäder i Schackenborgvænge till en privat köpare. Eftersom överlåtelsen inte förutsågs i den utvecklingsplan som avses i föregående punkt, uppdaterades planen och godkändes av Slagelse kommun den 26 augusti 2019 (nedan kallad utvecklingsplanen för Ringparken).

26 Den 26 augusti och den 17 september 2019 godkände kommunen, i enlighet med 27c § i lagen om allmännyttiga bostäder, även kriterierna för uthyrning av bostäder som överlåtits till privata köpare i utsatta bostadsområden i Slagelse kommun. Dessa kriterier fastställer villkoren för att hyresgäster i Schackenborgvænge ska kunna stanna kvar i sina bostäder efter en sådan överlåtelse, nämligen att de ska ha en viss inkomstnivå och att varken hyresgästerna eller deras partner ska ha begått något brott under de senaste sex månaderna.

27 Den 14 januari 2020 godkände Trafik-, Bygge- og Boligstyrelsen (transport-, byggnads- och bostadsmyndigheten, Danmark) utvecklingsplanen för Ringparken och överlåtelsen av fastigheten Schackenborgvænge.

28 Den 17 februari 2020 sade SAB upp 17 hyresavtal i Schackenborgvænge. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att uppsägningen av hyresavtalen grundade sig på de kriterier som avses i punkt 26 ovan.

29 Fem av de berörda hyresgästerna (nedan kallade de fem hyresgästerna i Schackenborgvænge) motsatte sig att deras hyresavtal sades upp, trots att de erbjudits annat boende. SAB väckte därför den 7 maj 2020 talan mot var och en av hyresgästerna och yrkade att det skulle fastställas att uppsägningen av hyresavtalen var lagenlig och uppfyllde villkoren i bland annat 61a § punkt 1 i lagen om allmännyttiga bostäder. De fem hyresgästerna yrkade att talan skulle ogillas och yrkade dessutom att SAB skulle fastställa att 61a § i denna lag är ogiltig.

30 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att tre av de hyresgästerna i Schackenborgvænge är danskar men födda i icke-västliga länder i den mening som avses i 61a § punkt 2 i nämnda lag och att en annan av dessa hyresgäster är medborgare i ett sådant land, där han är född, medan det inte finns några uppgifter om den femte hyresgästens födelseort eller nationalitet. En av dessa personer har varit bosatt i Schackenborgvænge sedan år 2012, en annan sedan år 2013 och de övriga tre sedan år 2017.

31 BL – Danmarks Almene boliger (danska föreningen för allmännyttiga bostäder) intervenerade till stöd för SAB:s yrkanden, medan Institut for Menneskerettigheder (institutet för mänskliga rättigheter, Danmark) intervenerade till stöd för de fem hyresgästerna i Schackenborgvænge.

32 Sedan den 1 december 2021 utgör bostadsområdet Ringparken inte längre ett omvandlingsområde, eftersom det inte längre uppfyller tre av de socioekonomiska kriterierna. SAB är dock fortfarande skyldigt att genomföra utvecklingsplanen för Ringparken.

33 Den femte tvisten vid den nationella domstolen rör bostadsområdet Mjølnerparken, som drivs av den allmännyttiga hyresvärden Bo-Vita och består av 528 allmännyttiga familjebostäder plus 32 ungdomsbostäder, uppdelade i fyra kvarter.

34 Sedan den 1 december 2018 har bostadsområdet Mjølnerparken betecknats som ett hårt gettoområde i den mening som avses i den ursprungliga lydelsen av 61a § punkt 4 i lagen om allmännyttiga bostäder. Detta område kvalificeras numera som ett omvandlingsområde i den mening som avses i den tillämpliga lydelsen av denna bestämmelse. Den kvalificeringen gjordes dels då bostadsområdet uppfyllde tre av de socioekonomiska kriterierna, dels då cirka 80 procent av invånarna där tillhörde kategorin invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar i den mening som avses i nämnda 61a § punkt 2. Vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande var Mjølnerparken fortfarande ett omvandlingsområde.

35 I enlighet med 168a § punkt 1 i lagen om allmännyttiga bostäder utarbetade Bo-Vita en utvecklingsplan för Mjølnerparken, som godkändes av Københavns Kommune (Köpenhamns kommun, Danmark) den 20 juni 2019 och av Transport- og Boligministeriet (transport- och bostadsministeriet, Danmark) den 10 september 2019, sedermera Indenrigs- og Boligministeriet (inrikes- och bostadsministeriet, Danmark) och därefter ministeriet för sociala frågor, bostäder och äldre. I denna utvecklingsplan föreskrivs bland annat att minskningen av andelen allmännyttiga familjebostäder till 40 procent, i enlighet med 168a § punkt 1, ska ske genom försäljning av kvarter nr 2 och 3.

36 Bo-Vita ingick ett avtal om försäljning av dessa kvarter, vilket godkändes av Köpenhamns kommun den 2 juni 2022 och därefter av Social- og Boligstyrelsen (social- och bostadsmyndigheten, Danmark) den 4 januari 2023.

37 Den hänskjutande domstolen har preciserat att Bo-Vita enligt lag är skyldigt att säga upp hyresgästerna i nämnda kvarter.

38 Den 27 maj 2020 väckte elva hyresgäster som är eller var bosatta i Mjølnerparkens kvarter 2 och 3 (nedan kallade de elva hyresgästerna i Mjølnerparken) talan mot social-, bostads- och äldreministeriet och yrkade att ministeriet skulle fastställa att ministeriets godkännande av den utvecklingsplan som avses i punkt 35 ovan var ogiltigt, bland annat på grund av att utvecklingsplanen grundade sig på 61a § punkt 4 i lagen om allmännyttiga bostäder. Ministeriet yrkade att talan skulle ogillas.

39 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att dessa elva hyresgäster alla är danskar, men att åtta av dem är födda i icke-västliga länder i den mening som avses i 61a § punkt 2 i denna lag, och att föräldrarna till en annan hyresgäst är födda i Libanon. Nio av hyresgästerna har bott i Mjølnerparken i mer än 20 år, medan de övriga två har bott där sedan år 2012 respektive år 2014.

40 Institutet för mänskliga rättigheter stödde de elva hyresgästerna i Mjølnerparken. Så gjorde även FN:s särskilda rapportör om nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och därmed sammanhängande intolerans samt FN:s särskilda rapportör om adekvata bostäder som en del av rätten till en tillräcklig levnadsstandard och rätten till icke-diskriminering i detta avseende.

41 Østre Landsret (Appellationsdomstolen för region öst), som är den hänskjutande domstolen, har gjort gällande att den centrala frågan i de fem nationella målen är huruvida de nationella bestämmelserna om utvecklingsplaner för att minska andelen allmännyttiga familjebostäder i omvandlingsområden, vilka återfinns i 168a § punkt 1 i lagen om allmännyttiga bostäder, utgör diskriminering på grund av etniskt ursprung i strid med lov nr. 374 om etnisk ligebehandling (lag nr 374 om likabehandling på grund av etniskt ursprung) av den 28 maj 2003, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, och direktiv 2000/43, som sistnämnda lag syftar till att införliva med dansk rätt.

42 Den hänskjutande domstolen har uppgett att de fem hyresgästerna i Schackenborgvænge och de elva hyresgästerna i Mjølnerparken bland annat har gjort gällande att uppsägningen av deras hyresavtal eller antagandet av utvecklingsplanen för dem utgör en sådan direkt diskriminering på grund av etniskt ursprung som är förbjuden enligt direktiv 2000/43, eftersom kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar i 61a § punkt 2 i lagen om allmännyttiga bostäder omfattas av begreppet etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktivet.

43 I andra hand har dessa hyresgäster gjort gällande att de uppsägningar av hyresavtal som de bestritt medför indirekt diskriminering, eftersom den praxis som består i att säga upp sådana hyresavtal särskilt drabbar personer av visst etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktivet.

44 Enligt den hänskjutande domstolen har SAB och social-, bostads- och äldreministeriet bland annat hävdat att kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar i 61a § punkt 2 i lagen om allmännyttiga bostäder inte omfattas av begreppet etniskt ursprung eller av begreppet visst etniskt ursprung i artikel 2.2 a och b i direktiv 2000/43.

45 Den hänskjutande domstolen har angett att begreppet icke-västliga länder, som utvecklats av Danmarks Statistik (den danska statistikmyndigheten), omfattar alla länder utom unionens medlemsstater samt Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, Norge, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, San Marino, Schweiz, Vatikanstaten, Kanada, Förenta staterna, Australien och Nya Zeeland.

46 Den hänskjutande domstolen har vidare förklarat att en invandrare är en person som är född utomlands och inte har någon förälder som både är född i Danmark och är dansk medborgare. En avkomling är en person som är född i Danmark men som inte har någon förälder som både är född i Danmark och är dansk medborgare, eller vars föräldrar – även om de föddes i Danmark och har förvärvat danskt medborgarskap – båda också har behållit sitt utländska medborgarskap.

47 Den hänskjutande domstolen anser att det inte går att utläsa vare sig av ordalydelsen i artikel 2.2 a och b i direktiv 2000/43 eller av EU-domstolens praxis enligt domen av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria ( C‑83/14, EU:C:2015:480) (nedan kallad domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria), domen av den 6 april 2017, Jyske Finans ( C‑668/15, EU:C:2017:278), och domen av den 10 juni 2021, Land Oberösterreich (Bostadsbidrag) ( C‑94/20, EU:C:2021:477), huruvida begreppet etniskt ursprung omfattar en grupp av personer som definieras som invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar och, om så är fallet, huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet utgör direkt eller indirekt diskriminering i den mening som avses i denna bestämmelse.

48 Mot denna bakgrund beslutade Østre Landsret (Appellationsdomstolen för östra Danmark) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

49 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 a och b i direktiv 2000/43 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en skyldighet att anta utvecklingsplaner för att minska andelen allmännyttiga familjebostäder i bostadsområden som bland annat kännetecknas av att andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar som bor i dessa områden under de senaste fem åren har överstigit 50 procent, utgör direkt eller indirekt diskriminering på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i denna bestämmelse.

50 Det ska inledningsvis prövas huruvida målen vid den nationella domstolen, som avser det danska systemet med allmännyttiga bostäder såsom det regleras i lagen om allmännyttiga bostäder, omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2000/43.

51 Det framgår av skäl 12 i direktiv 2000/43 att unionslagstiftaren har ansett att det för att säkerställa utvecklingen av demokratiska och toleranta samhällen där alla kan vara delaktiga, oavsett ras eller etniskt ursprung, är nödvändigt att de särskilda åtgärder som vidtas mot diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung bland annat omfattar de områden som nämns i artikel 3.1 i direktivet (dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn, C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 41, och dom av den 15 november 2018, Maniero, C‑457/17, EU:C:2018:912, punkt 35).

52 Såsom domstolen redan har slagit fast kan tillämpningsområdet för direktiv 2000/43 med beaktande av dess syfte, arten av de rättigheter som det är avsett att skydda och den omständigheten att direktivet, inom det aktuella området, endast är ett uttryck för likhetsprincipen, som utgör en av unionsrättens allmänna principer och som återfinns i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), därmed inte definieras restriktivt (domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkterna 42 och 72, och dom av den 15 november 2018, Maniero, C‑457/17, EU:C:2018:912, punkt 36).

53 Artikel 3.1 h i direktiv 2000/43 anger att direktivet inom ramen för unionens befogenheter ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inklusive bostäder.

54 Enligt artikel 2.1 i direktiv 2006/123 ska det direktivet tillämpas på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i en medlemsstat. Begreppet tjänst definieras i artikel 4 led 1 i direktivet som all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel [57 FEUF].

55 Det framgår av artikel 57 FEUF att som tjänster i fördragens mening ska anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, vilka bland annat omfattar verksamhet av kommersiell natur. Enligt domstolens fasta praxis är det viktigaste kännetecknet för en ersättning att den utgör den ekonomiska motprestationen för tjänsten i fråga (dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern, C‑179/14, EU:C:2016:108, punkterna 151 och 153 och där angiven rättspraxis).

56 Domstolen har slagit fast att uthyrning av fast egendom som utförs av en juridisk person omfattas av begreppet tjänst i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2020, Cali Apartments, C‑724/18 och C‑727/18, EU:C:2020:743, punkt 34).

57 I förevarande fall framgår det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 41 och 42 i sitt förslag till avgörande, av de förklaringar som lämnades vid förhandlingen av den danska föreningen för allmännyttiga bostäder, av de fem hyresgästerna i Schackenborgvænge och av de elva hyresgästerna i Mjølnerparken, att det danska systemet för allmännyttiga bostäder bland annat kännetecknas av att det förvaltas av allmännyttiga hyresvärdar, det vill säga ideella organisationer. Varje person som är minst 15 år gammal kan ställa sig i en bostadskö för tilldelning av sådana bostäder, utan några inkomstvillkor. De personer som tilldelas en allmännyttig familjebostad är skyldiga att betala hyra. Hyran är lägre än marknadspriset, eftersom hyran endast är avsedd att täcka kostnaderna för drift och underhåll av bostäderna.

58 Mot bakgrund av dessa uppgifter, vilka det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, konstaterar EU-domstolen att tillhandahållande av bostäder mot hyra, inom ramen för ett sådant system som det danska systemet för allmännyttiga familjebostäder, ska anses utgöra ett tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 57 FEUF och, i förlängningen, i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123, eftersom det rör sig om tjänster som tillhandahålls mot ersättning.

59 Det saknar betydelse att de allmännyttiga hyresvärdar som förvaltar detta system är ideella organisationer och att det hyresbelopp som hyresgästerna betalar är lägre än marknadspriset.

60 Den bestämmande faktorn avseende huruvida en verksamhet omfattas av EUF-fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster är i själva verket dess ekonomiska karaktär, det vill säga att verksamheten inte ska bedrivas utan motprestation. Det är däremot, i motsats till vad den ungerska regeringen har hävdat, inte nödvändigt att den som tillhandahåller tjänsten gör detta i vinstsyfte (dom av den 18 december 2007, Jundt, C‑281/06, EU:C:2007:816, punkterna 32 och 33, och dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern, C‑179/14, EU:C:2016:108, punkt 154).

61 Domstolen har även slagit fast att tjänster som tillhandahålls mot ersättning och som, utan att utgöra myndighetsutövning, tillhandahålls i allmänhetens intresse och utan vinstsyfte och som konkurrerar med dem som erbjuds av aktörer som har ett vinstsyfte kan anses utgöra ekonomisk verksamhet (se, analogt, dom av den 6 september 2011, Scattolon, C‑108/10, EU:C:2011:542, punkt 44 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att sådana tjänster är mindre konkurrenskraftiga än jämförbara tjänster som tillhandahålls av aktörer med vinstsyfte hindrar inte att den berörda verksamheten betraktas som ekonomisk verksamhet (dom av den 25 oktober 2001, Ambulanz Glöckner, C‑475/99, EU:C:2001:577, punkt 21, och dom av den 11 november 2021, Manpower Lit, C‑948/19, EU:C:2021:906, punkt 39).

62 Den omständigheten att en tjänst tillhandahålls till ett pris som understiger det normala marknadspriset utgör inte i sig hinder för att tjänsten kvalificeras som ekonomisk verksamhet. En sådan omständighet kan nämligen inte i sig påverka förekomsten av ett direkt samband mellan tjänsten och den ekonomiska motprestationen för densamma (se, i detta avseende och analogt, dom av den 15 april 2021, Administration de l’Enregistrement, des Domaines et de la TVA, C‑846/19, EU:C:2021:277, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

63 Eftersom det framgår av handlingarna i målet att det danska systemet med allmännyttiga familjebostäder omfattar tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123, konstaterar domstolen att det avser tillgång till tjänster och tillhandahållande av tjänster på bostadsområdet, i den mening som avses i artikel 3.1 h i direktiv 2000/43.

64 Artikel 2.2 j i direktiv 2006/123, enligt vilket det direktivet inte ska tillämpas på sociala tjänster som avser subventionerat boende, torde inte leda till någon annan slutsats. Denna bestämmelse, tolkad mot bakgrund av skäl 27 i direktivet, innebär nämligen att direktivet inte är tillämpligt på verksamhet som är väsentlig för att garantera den grundläggande rätten till mänsklig värdighet och som syftar till att undvika risken för marginalisering av de personer som åtnjuter den och som i detta avseende är ett uttryck för principerna om social sammanhållning och solidaritet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Femarbel, C‑57/12, EU:C:2013:517, punkterna 42 och 43). Sådana verksamheter kan nämligen i praktiken inte betraktas som ekonomiska verksamheter.

65 I förevarande fall har tillhandahållandet av bostäder mot ersättning enligt det danska systemet med allmännyttiga bostäder, med hänsyn till de särdrag i detta system som det redogjorts för i punkt 57 ovan, karaktären av ekonomisk verksamhet och ingår således inte bland de sociala tjänster avseende subventionerade bostäder som avses i artikel 2.2 j i direktiv 2006/123.

66 Med förbehåll för de kontroller som avses i punkt 58 ovan och som det ankommer på den hänskjutande domstolen att utföra, ska det således anses att det danska systemet med allmännyttiga bostäder avser ett område som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2006/123, vilket räcker för att konstatera att direktiv 2000/43 är tillämpligt inom ramen för detta system enligt artikel 3.1 i sistnämnda direktiv.

67 Av det ovan anförda följer att tvisterna i fråga omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2000/43.

68 I artikel 2.1 i direktiv 2000/43 anges att principen om likabehandling avser att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung.

69 Eftersom den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida en sådan nationell lagstiftning som den aktuella, vilken grundar sig på ett kriterium avseende invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, utgör direkt eller indirekt diskriminering på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 a och b i det direktivet, ska det först prövas huruvida användningen av detta kriterium i 61a § punkt 2 i lagen om allmännyttiga bostäder kan utgöra direkt diskriminering i den mening som avses i artikel 2 i nämnda direktiv.

70 Enligt artikel 2.2 a i samma direktiv preciseras att vid tillämpningen av artikel 2.1 ska direkt diskriminering anses förekomma när en person på grund av ras eller etniskt ursprung behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation.

71 Begreppet etniskt ursprung definieras inte i direktiv 2000/43.

72 Domstolen erinrar om att begreppet etniskt ursprung i direktivets mening grundas på tanken att samhällsgrupper utmärks av bland annat gemensam nationalitet, religion, språk och kultur samt gemensamma traditioner och levnadsförhållanden (domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 46, och dom av den 6 april 2017, Jyske Finans, C‑668/15, EU:C:2017:278, punkt 17).

73 Det framgår även av domstolens praxis dels att eftersom uppräkningen av kriterier i föregående punkt inleds med ordet bland annat, är den inte uttömmande, dels att ett etniskt ursprung inte kan fastställas på grundval av ett enda kriterium, utan tvärtom ska grundas på en rad omständigheter, varav vissa är objektiva och andra subjektiva (se, i detta hänseende, dom av den 6 april 2017, Jyske Finans, C‑668/15, EU:C:2017:278, punkterna 18 och 19).

74 I avsaknad av en definition av begreppet etniskt ursprung i direktiv 2000/43 ska detta begrepp därför avgränsas på grundval av en kombination av sådana kriterier som de som avses i punkt 72 ovan.

75 I detta syfte ska hänsyn tas till det mål som eftersträvas med direktivet och till det sammanhang där detta begrepp ingår.

76 Enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande inte bara av bestämmelsens ordalydelse utan även det sammanhang där bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (dom av den 18 januari 1984, Ekro, 327/82, EU:C:1984:11, punkt 11, och dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 51).

77 Vad för det första gäller det mål som eftersträvas med direktiv 2000/43 framgår det av dess artikel 1 att syftet med direktivet är att fastställa en ram för bekämpning av diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung för att genomföra principen om likabehandling i medlemsstaterna. Så som anges i skäl 28 i direktiv 2000/43 är målet med direktivet att säkerställa en gemensam hög skyddsnivå mot diskriminering på dessa grunder i alla medlemsstater.

78 Vad för det andra gäller det sammanhang där begreppet etniskt ursprung, i den mening som avses i direktiv 2000/43, särskilt artikel 2, ingår, erinrar domstolen för det första om att detta direktiv, såsom redan har påpekats i punkt 52 ovan, utgör ett konkret uttryck – inom de materiella områden som omfattas av direktivet – för principen om förbud mot diskriminering på grund av ras och etniskt ursprung, vilken stadfästs i artikel 21 i stadgan. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) har inspiration till artikel 21.1 i stadgan hämtats bland annat från artikel 14 i Europakonventionen, och ska artikel 21.1 i stadgan i den mån den överensstämmer med artikel 14 i Europakonventionen tillämpas i enlighet med denna sistnämnda bestämmelse.

79 Det framgår av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 14 i Europakonventionen, enligt vilken all diskriminering på grund av bland annat ras är förbjuden, att diskriminering på grund av etniskt ursprung utgör en form av rasdiskriminering och att denna diskriminering utgör en särskilt förkastlig form av diskriminering som, med hänsyn till hur farliga dess följder är, kräver särskild vaksamhet och kraftfulla reaktioner från myndigheternas sida. Dessa måste använda alla medel som står till deras förfogande för att bekämpa rasism och därigenom stärka samhällets demokratiska vision (Europadomstolen, 13 november 2007, D.H. m.fl. mot Tjeckien, CE:ECHR:2007:1113JUD005732500, § 176, och Europadomstolen, 20 februari 2024, Wa Baile mot Schweiz, CE:ECHR:2024:0220JUD004386818, § 90).

80 För det andra erinrar skäl 3 i direktiv 2000/43 om att rätten till likhet inför lagen och skydd mot diskriminering för var och en är en universell rättighet som erkänns i olika internationella avtal, däribland den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, som antogs den 21 december 1965 och som undertecknats av samtliga medlemsstater och som därför bör beaktas i vederbörlig ordning. Enligt artikel 1 i denna konvention avses med uttrycket rasdiskriminering varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung. Diskriminering på grund av etniskt ursprung utgör således en form av rasdiskriminering i den mening som avses i konventionen (se, för ett liknande resonemang, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 73).

81 För det tredje, och så som framgår av såväl skäl 13 som artikel 3.2 i direktiv 2000/43, avser detta direktiv inte särbehandling på grund av nationalitet, eftersom det inte kan presumeras utifrån nationaliteten i sig att en person tillhör en viss etnisk grupp.

82 Denna bestämmelse kan emellertid inte utgöra hinder för att som en bland andra faktorer, beakta nationaliteten eller de kriterier som ligger till grund för dess beviljande beaktas, vid avgränsningen av begreppet etniskt ursprung. Det framgår nämligen av den förteckning över kriterier för detta begrepp som avses i punkt 72 ovan att nationell gemenskap är en av de faktorer som tillsammans med andra faktorer kan leda till slutsatsen att en person tillhör en etnisk grupp.

83 Likaså kan en persons födelseland vara en av de specifika faktorer som gör det möjligt att dra slutsatsen att denna person tillhör en etnisk grupp (se, i detta hänseende, dom av den 6 april 2017, Jyske Finans, C‑668/15, EU:C:2017:278, punkt 18).

84 En persons födelseland kan nämligen ha ett samband med personens nationalitet, religiösa tro, språk, kulturella och traditionella ursprung eller livsmiljö och kan således utgöra en av de faktorer som kan beaktas för att fastställa en persons tillhörighet till en etnisk grupp, förutsatt att detta är en av en rad faktorer som hänför sig till begreppet etniskt ursprung.

85 En persons födelseland kan däremot inte i sig grunda en presumtion om tillhörighet till en viss etnisk grupp. Det kan inte heller antas att det enbart finns ett etniskt ursprung i varje suverän stat (dom av den 6 april 2017, Jyske Finans, C‑668/15, EU:C:2017:278, punkt 21).

86 Även om varken en persons nationalitet eller födelseland i sig räcker för att grunda en sådan presumtion om tillhörighet till en etnisk grupp, kan alltså såväl det ena som det andra kriteriet, tillsammans med andra omständigheter, beaktas vid bedömningen av huruvida det föreligger direkt diskriminering på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i direktiv 2000/43.

87 Såsom har påpekats i punkt 70 ovan ska en skillnad i behandling anses utgöra direkt diskriminering på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/43 när en person på grund av etniskt ursprung behandlas mindre förmånligt än vad en annan person i en jämförbar situation behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats. I förevarande fall ska det således först fastställas huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet innebär en skillnad i behandling på grund av etniskt ursprung och, om så är fallet, därefter huruvida denna skillnad i behandling leder till att vissa personer missgynnas i förhållande till andra personer som befinner sig i en jämförbar situation.

88 Vad för det första gäller villkoret att en skillnad i behandling ska ha införts på grund av etniskt ursprung, ska det påpekas att det framgår av lagen om allmännyttiga bostäder, och i synnerhet av 168a och 168b §§ i den lagen, att skyldigheten att anta en utvecklingsplan avsedd att minska procentandelen allmännyttiga familjebostäder är tillämplig på omvandlingsområden i den mening som avses i denna lag. Dessa definieras i 61a § punkt 4 i nämnda lag som bostadsområden som under de senaste fem åren har uppfyllt de villkor som anges i 61a § punkt 2. I den sistnämnda bestämmelsen definieras parallellsamhällen som bostadsområden som dels uppfyller minst två av de socioekonomiska kriterierna, dels har en andel invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar som överstiger 50 procent.

89 Genom lagen om allmännyttiga bostäder införs således en skillnad i behandling mellan dessa bostadsområden och områden som även de, under de senaste fem åren, uppfyller minst två av dessa socioekonomiska kriterier men där andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar inte överstiger 50 procent. För de sistnämnda områdena, benämnda utsatta bostadsområden, föreskriver lagen om allmännyttiga bostäder nämligen inte någon skyldighet att anta en sådan utvecklingsplan och följaktligen inte heller någon skyldighet att minska procentandelen allmännyttiga familjebostäder.

90 I förevarande fall förefaller dessa socioekonomiska kriterier inte ha något direkt samband med det etniska ursprunget hos dem som är bosatta i omvandlingsområden. Den hänskjutande domstolen ska således fastställa huruvida beaktandet av ett femte kriterium, kopplat till andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, gör det möjligt att anse att lagen om allmännyttiga bostäder medför en särbehandling på grund av etniskt ursprung.

91 Det ska i detta sammanhang understrykas att det sistnämnda kriteriet har en framträdande roll när det gäller att identifiera omvandlingsområdena. Även om samtliga socioekonomiska kriterier är uppfyllda i ett visst bostadsområde under en period av fem år, vilket tyder på att det föreligger en problematisk socioekonomisk situation, innebär lagen om allmännyttiga bostäder inte någon skyldighet att anta en utvecklingsplan om andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar inte överstiger 50 procent i detta bostadsområde. När det däremot rör sig om en andel invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar som överstiger 50 procent, räcker det att två av de fyra socioekonomiska kriterierna är uppfyllda för att området i fråga ska kvalificeras som ett omvandlingsområde, och skyldigheten att anta en utvecklingsplan för området är därför tillämplig.

92 Den skillnad i behandling som är aktuell i det nationella målet förefaller följaktligen i huvudsak grunda sig på kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, i den mening som avses i lagen om allmännyttiga bostäder.

93 I enlighet med vad som angetts i punkt 87 ovan ska det således prövas huruvida detta kriterium, invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, utgör särbehandling på grund av etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/43.

94 Eftersom nämnda kriterium föreskrivs i dansk rätt, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva den frågan.

95 I ett förfarande enligt artikel 267 FEUF ankommer det nämligen på medlemsstaternas domstolar och inte på EU-domstolen att tolka de nationella bestämmelserna. Det ankommer inte heller på EU-domstolen att uttala sig om de nationella bestämmelsernas förenlighet med unionsrättens bestämmelser. Däremot är EU-domstolen behörig att tillhandahålla den nationella domstolen samtliga uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att pröva huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten (dom av den 17 december 1981, Frans-Nederlandse Maatschappij voor Biologische Producten, 272/80, EU:C:1981:312, punkt 9, dom av den 30 november 1995, Gebhard, C‑55/94, EU:C:1995:411, punkt 19, och dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Istruzione och INPS, C‑270/22, EU:C:2023:933, punkt 43).

96 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att begreppet invandrare, i den mening som avses i lagen om allmännyttiga bostäder, avser en person som är född utomlands och som inte har någon förälder som både är född i Danmark och dansk medborgare.

97 Begreppet avkomling är en person som är född i Danmark men som inte har någon förälder som både är född i Danmark och dansk medborgare, eller vars föräldrar – även om de föddes i Danmark och har förvärvat danskt medborgarskap – också har behållit sitt utländska medborgarskap.

98 Slutligen omfattar begreppet västliga länder unionens medlemsstater samt Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, Norge, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, San Marino, Schweiz, Vatikanstaten, Kanada, Förenta staterna, Australien och Nya Zeeland. Alla andra länder än de som nämns ovan betraktas således som icke-västliga länder.

99 Såsom har påpekats i punkterna 81 och 85 ovan är den berörda personens födelseland samt föräldrarnas födelseland och nationalitet inte i sig tillräckliga kriterier för att fastställa att personen tillhör en viss etnisk grupp. Vart och ett av dessa kriterier kan följaktligen anses vara neutralt i detta avseende.

100 Som den danska regeringen har nämnt i sitt skriftliga yttrande grundar sig emellertid det allmänna kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar inte enbart på kriteriet om en viss persons och dennes föräldrars födelseland eller enbart på kriteriet om föräldrarnas nationalitet, utan på en komplex kombination av dessa kriterier. För det första beaktas nämligen den berörda personens födelseland, liksom föräldrarnas födelseland och nationalitet. För det andra ska det fastställas om det land eller de länder där alla dessa personer är födda och/eller är medborgare ska anses vara icke-västliga länder.

101 Det ska också tilläggas att enbart den omständigheten att ett allmänt kriterium, såsom invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, kan anses avse flera etniska ursprung, inte i sig räcker för att utesluta att ett sådant allmänt kriterium grundar sig på de berörda personernas etniska ursprung.

102 Det skulle nämligen strida mot den ändamålsenliga verkan av direktiv 2000/43 om målet att bekämpa diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, såsom föreskrivs i artikel 1 i direktivet, inte skulle vara tillämpligt när flera etniska grupper diskrimineras på samma sätt.

103 I punkt 28 i domen av den 10 juli 2008, Feryn ( C‑54/07, EU:C:2008:397), som avsåg ett mål i vilket en företagsledare offentligt hade förklarat att företaget vägrade att anställa personer med utländsk härkomst, det vill säga ett begrepp som är motsatsen till inhemsk härkomst och i allt väsentligt motsvarar utlänningar eller invandrare, slog domstolen fast att det utgjorde direkt diskriminering i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktivet att en arbetsgivare offentligt förklarade att han inte skulle anställa arbetstagare med visst etniskt ursprung eller ras. Domstolen har således inte uteslutit att ett vitt begrepp som personer med utländsk härkomst, som i huvudsak avser alla utlänningar, kan hänföra sig till ras eller etniskt ursprung i den mening som avses i detta direktiv.

104 Under dessa omständigheter kan räckvidden av direktiv 2000/43 inte begränsas till bekämpande av diskriminering av en enda etnisk grupp.

105 För det andra kan det sammanhang som kringgärdar antagandet av ett allmänt kriterium, såsom kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, såsom det klargörs i förarbetena till den lagstiftning där detta kriterium ingår, även innehålla relevanta uppgifter för att avgöra huruvida denna lagstiftning innebär en åtskillnad i behandling på grund av etniskt ursprung. I förevarande fall kan således sådana förarbeten som de som nämns i begäran om förhandsavgörande och som återges i punkterna 18 och 20 ovan vara relevanta i detta avseende.

106 Domstolen erinrar om att den funnit att det räcker, för att direkt diskriminering enligt artikel 2.2 a i direktiv 2000/43 ska anses föreligga, att ett övervägande med koppling till etniskt ursprung har varit avgörande för beslutet att särbehandla (se, för ett liknande resonemang, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 76).

107 För det tredje utesluter inte redan den omständigheten att invånarna i omvandlingsområdena även omfattar personer som inte är invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar att en sådan nationell lagstiftning som den aktuella kan anses ha antagits på grundval av etniskt ursprung (se, för ett liknande resonemang, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 75).

108 Och för det fjärde och slutligen förefaller användningen av begreppet icke-västliga länder, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, inte utgöra hinder för att det allmänna kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar kan avse personer vars födelseort eller föräldrars födelseort är belägen i ett västligt land, eller personer vars nationalitet eller vars föräldrars nationalitet är ett västligt land.

109 En sådan omständighet är emellertid inte i sig tillräcklig för att utesluta att den komplexa kombination av kriterier som nämns i punkt 100 ovan kan leda till särbehandling på grund av etniskt ursprung.

110 Såsom erinras om i punkt 87 ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen – om den efter samtliga kontroller som den har att göra skulle finna att det allmänna kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, i den mening som avses i lagen om allmännyttiga bostäder, innebär en åtskillnad i behandling på grund av etniskt ursprung – att pröva huruvida denna lag får till resultat att vissa personer behandlas mindre förmånligt än andra personer som befinner sig i en jämförbar situation.

111 I artikel 2.2 a i direktiv 2000/43 föreskrivs nämligen, utöver villkoret att särbehandling ska ha införts på grund av etniskt ursprung, två andra villkor, nämligen att någon behandlas mindre förmånligt och att de situationer som prövas ska vara jämförbara.

112 Kravet på att situationerna är jämförbara för att likabehandlingsprincipen ska kunna konstateras ha åsidosatts ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem (domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

113 I förevarande fall tycks hyresgäster i allmännyttiga familjebostäder som bor i omvandlingsområden, när det gäller deras hyresavtal, befinna sig i en situation som är jämförbar med situationen för hyresgäster med liknande hyresavtal i utsatta bostadsområden som under de senaste fem åren har uppfyllt minst två av de socioekonomiska kriterierna, men där andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar inte överstiger 50 procent.

114 När det gäller frågan huruvida det föreligger en mindre förmånlig behandling ska den hänskjutande domstolen undersöka vilka konsekvenser det får för samtliga invånare i ett bostadsområde att det betecknas som ett omvandlingsområde.

115 Det ska i detta hänseende erinras om att 168a och 168b §§ i lagen om allmännyttiga bostäder föreskriver en skyldighet att anta en utvecklingsplan som syftar till att senast den 1 januari 2030 minska de allmännyttiga familjebostädernas andel till högst 40 procent av alla bostäder i det berörda omvandlingsområdet.

116 Genom att föreskriva en sådan skyldighet förefaller denna lag medföra att samtliga personer som är bosatta i de områden som genomgår omvandling utsätts för en ökad risk för att deras hyresavtal sägs upp i förtid och följaktligen för att de förlorar sin bostad.

117 Det framgår nämligen, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att lagen om allmännyttiga bostäder föreskriver att en möjlig konsekvens av en utvecklingsplan godkänns för ett omvandlingsområde är förtida uppsägning av hyresavtal.

118 Det framgår av handlingarna i målet att när en sådan plan genomförs genom överlåtelse av bostäder till en privat köpare, föreskriver 27 § punkt 4 i nämnda lag att överlåtelsen bara kan godkännas av den behöriga ministern om de hyresgäster som inte uppfyller de kriterier som kommunfullmäktige är skyldiga att godta i enlighet med 27c § punkt 1 i lagen sägs upp.

119 På liknande sätt föreskriver 27 c § punkt 3 i samma lag att om uthyrningen sker i strid med dessa kriterier, ska kommunfullmäktige ålägga hyresvärden en skyldighet att säga upp hyresavtalet.

120 Under dessa omständigheter tycks invånarna i omvandlingsområdena löpa en större risk att få sina hyresavtal uppsagda i förtid, medan personer som är bosatta i utsatta bostadsområden, vilka kännetecknas av en problematisk socioekonomisk situation som i vart fall liknar situationen i omvandlingsområdena, inte utsätts för motsvarande risk.

121 Det ska betonas att rätten till respekt för bostaden är en grundläggande rättighet som garanteras i artikel 7 i stadgan, vilken omfattar rättigheter som motsvarar dem som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen och därför i enlighet med artikel 52.3 i stadgan ska ha samma innebörd och räckvidd som de sistnämnda (se, i detta hänseende, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

122 Det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att förlusten av en bostad utgör en av de allvarligaste kränkningarna av rätten till respekt för bostaden. En sådan förlust försätter nämligen den berörda personen och hans eller hennes familj i en särskilt utsatt situation (se, i detta avseende, Europadomstolen, 13 maj 2008, McCann mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2008:0513JUD001900904, § 50, och dom av den 10 september 2014, Kušionová, C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkterna 63 och 64).

123 Härav följer att den ökade risk som identifierats i punkt 120 ovan kan utgöra en mindre förmånlig behandling i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/43.

124 Det ska vidare preciseras att det vid bedömningen av om det föreligger en sådan mindre förmånlig behandling saknar betydelse om kriterierna för vilka individuella hyresavtal som ska sägas upp inbegriper kriteriet invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar. Den omständigheten kan nämligen inte påverka bedömningen att det föreligger en ökad risk för förtida uppsägning av dessa hyresavtal.

125 I detta avseende saknar det även betydelse huruvida de hyresgäster vars hyresavtal har sagts upp är invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar. Mot denna bakgrund ansåg EU-domstolen att principen om likabehandling, som direktiv 2000/43 syftar till att genomföra, inte ska tillämpas på en bestämd personkategori, utan utifrån de grunder som anges i artikel 1 i direktivet, så att principen även gäller personer som trots att de själva inte tillhör den ras eller har det etniska ursprung som berörs ändå behandlas mindre förmånligt eller särskilt missgynnas på en av dessa grunder (se, i detta avseende, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

126 För att bedöma huruvida det föreligger en mindre förmånlig behandling i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/43 till följd av att ett bostadsområde kvalificeras som ett omvandlingsområde, skulle den hänskjutande domstolen slutligen även kunna pröva huruvida själva benämningen omvandlingsområde – som för invånarna i sådana områden medför en förhöjd risk för att deras hyresavtal sägs upp i förtid, och som ersatt begreppet hårt gettoområde på nationell nivå – är kränkande och stigmatiserande, såsom vissa av de parter och andra berörda som inkommit med skriftliga yttranden har gjort gällande (se, för ett liknande resonemang, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 87).

127 I detta sammanhang skulle den hänskjutande domstolen även kunna bedöma huruvida vissa påståenden i de olika förarbeten som nämns i begäran om förhandsavgörande och som punkterna 17–20 ovan hänvisar till kan tyda på att den aktuella nationella lagstiftningen grundar sig på stereotyper eller fördomar avseende invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar, eller till och med, såsom generaladvokaten har angett i punkt 152 i sitt förslag till avgörande, bidrar till att sådana stereotyper och fördomar vidmakthålls.

128 Det ska även påpekas att om den hänskjutande domstolen skulle finna att det föreligger en presumtion om direkt diskriminering på grund av etniskt ursprung, skulle det för ett effektivt genomförande av principen om likabehandling krävas att bevisbördan åvilar, i synnerhet, social-, bostads- och äldreministeriet, som i enlighet med bestämmelsen i artikel 8.1 i direktiv 2000/43 ska styrka att denna princip inte har åsidosatts och att antagandet av lagen om allmännyttiga bostäder – då det i denna lag definieras vad som är ett omvandlingsområde och det däri föreskrivs en skyldighet att anta utvecklingsplaner för dessa områden – inte på något sätt grundar sig på det etniska ursprunget hos majoriteten av invånarna i dessa områden, utan uteslutande på objektiva faktorer som på intet sätt innebär diskriminering på grund av etniskt ursprung (se, i detta avseende, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 85 och där angiven rättspraxis)

129 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att artikel 2.2 a i direktiv 2000/43 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att anta utvecklingsplaner för att minska procentandelen allmännyttiga familjebostäder i bostadsområden som bland annat kännetecknas av att andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar som bor i dessa områden under de senaste fem åren har överstigit 50 procent utgör direkt diskriminering i den mening som avses i denna bestämmelse, om det visar sig att antagandet av denna nationella lagstiftning grundar sig på det etniska ursprunget hos majoriteten av invånarna i dessa bostadsområden och den nationella lagstiftningen får till följd att samtliga invånare i dessa områden behandlas mindre förmånligt än invånarna i jämförbara bostadsområden där andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar inte överstiger 50 procent.

130 För det fall den hänskjutande domstolen kommer fram till att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte utgör direkt diskriminering i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/43, behöver den även pröva huruvida denna lagstiftning kan utgöra indirekt diskriminering i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktivet.

131 Enligt lydelsen i artikel 2.2 b anses indirekt diskriminering förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av en viss ras eller ett visst etniskt ursprung jämfört med andra personer, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.

132 Med begreppet skenbart neutrala bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt i den bestämmelsen avses bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt som är utformade eller som tillämpas på ett skenbart neutralt sätt, det vill säga med beaktande av andra faktorer än den egenskap som är skyddad och som inte kan likställas med den (se, i detta avseende, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkterna 93 och 109).

133 För det andra erinrar domstolen om att om det framgår att en åtgärd som ger upphov till olika behandling och som har införts av skäl som har samband med ras eller etniskt ursprung, ska den anses utgöra direkt diskriminering i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/43. Indirekt diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung kräver däremot inte att den aktuella åtgärden har införts på sådana grunder. För att en åtgärd ska omfattas av artikel 2.2 b i det direktivet räcker det att den, trots att den tillämpar neutrala kriterier som inte grundar sig på den skyddade egenskapen, medför att personer som har denna egenskap särskilt missgynnas (se, i detta avseende, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkterna 95 och 96 och där angiven rättspraxis).

134 Vad för det tredje gäller villkoret i artikel 2.2 b, enligt vilket den berörda åtgärden ska kunna medföra att personer av en viss ras eller ett visst etniskt ursprung särskilt missgynnas jämfört med andra personer, har domstolen slagit fast att detta villkor ska förstås så, att det särskilt är personer av ett visst etniskt ursprung som på grund av den aktuella bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet missgynnas (domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 100, och dom av den 15 november 2018, Maniero, C‑457/17, EU:C:2018:912, punkt 47).

135 Bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet i fråga behöver emellertid inte nödvändigtvis leda till att endast ett etniskt ursprung särskilt missgynnas.

136 Såsom Institut for Menneskerettigheder och Europeiska kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden innehåller nämligen flera språkversioner av artikel 2.2 b i direktiv 2000/43 ett ord som motsvarar det danska ordet bestemt (visst), medan andra språkversioner av denna bestämmelse inte innehåller något sådant ord, utan endast hänvisar till etniskt ursprung eller etnicitet, utan närmare precisering.

137 Det innebär att det i flera språkversioner av bestämmelsen saknas stöd för att tolka den så, att indirekt diskriminering endast kan anses föreligga när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar endast en etnisk grupp, och inte när sådana bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt missgynnar flera etniska grupper.

138 Enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse emellertid inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner. Behovet av att tillämpa, och följaktligen tolka, en unionsbestämmelse enhetligt utesluter nämligen att en bestämmelse i oklara fall betraktas isolerad i en av sina språkversioner och kräver i stället att bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 25 mars 2010, Helmut Müller, C‑451/08, EU:C:2010:168, punkt 38, och dom av den 8 maj 2025, Pielatak, C‑410/23, EU:C:2025:325, punkt 58).

139 En sådan tolkning som den som avses i punkt 137 ovan skulle vara svår att förena med målen med direktiv 2000/43, såsom de anges i punkt 77 ovan.

140 Det ska i detta hänseende erinras om att direktivets räckvidd, av de skäl som anges i punkterna 102 och 103 ovan, inte kan begränsas till bekämpning av diskriminering av en enda etnisk grupp.

141 Det ska slutligen påpekas, såsom anges i skäl 15 i direktivet, att medlemsstaternas lagstiftning eller praxis får föreskriva att förekomsten av indirekt diskriminering kan fastställas med hjälp av alla medel, inbegripet statistiska uppgifter.

142 Det ankommer således på den nationella domstolen att bedöma om den statistik som åberopas är tillförlitlig och kan beaktas, det vill säga att den inte är uttryck för rent slumpmässiga eller konjunkturbetonade företeelser och att den är tillräckligt signifikant (se, i detta avseende, dom av den 24 september 2020, YS (Tjänstepension till högre tjänstemän) ( C‑223/19, EU:C:2020:753, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

143 Om den hänskjutande domstolen, efter den prövning som det ankommer på den att göra, finner att den bestämmelse och det allmänna kriterium som är i fråga i det nationella målet särskilt missgynnar personer som tillhör vissa etniska grupper, i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/43, ska den pröva huruvida denna bestämmelse och detta allmänna kriterium är objektivt motiverade av ett berättigat mål och huruvida medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.

144 Kravet på proportionalitet innebär rent konkret att det ska kontrolleras att åtgärderna i fråga för det första är ägnade att uppnå det eftersträvade målet av allmänintresse, för det andra är begränsade till vad som är absolut nödvändigt, i den meningen att målet inte rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt med andra medel som innebär ett mindre långtgående ingrepp i de rättigheter och friheter som de berörda personerna tillförsäkras, och för det tredje inte är oproportionerliga i förhållande till nämnda mål, vilket särskilt innebär att det eftersträvade målet ska vägas mot hur allvarligt ingreppet i dessa rättigheter och friheter är (dom av den 5 december 2023, Nordic Info, C‑128/22, EU:C:2023:951, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

145 För att avgöra om en inskränkning uppfyller proportionalitetsprincipen ankommer det på den medlemsstat som åberopar ett mål som är ägnat att motivera en inskränkning av en grundläggande fri- eller rättighet att för den nationella domstolen lägga fram samtliga omständigheter som gör det möjligt för den domstolen att kunna avgöra att den aktuella åtgärden uppfyller de krav som följer av denna princip. De skäl som en medlemsstat kan åberopa ska således åtföljas av en bedömning av varför åtgärden är lämplig och nödvändig för att uppnå målet och exakta uppgifter som stödjer dess argumentation (dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

146 Det ska också påpekas att begreppet objektivt motiverad, i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/43, ska tolkas restriktivt (domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 112).

147 Vad för det första gäller de mål som eftersträvas med lagen om allmännyttiga bostäder, ska det påpekas att enligt den danska regeringen syftar 61a och 168a §§ i denna lag till att lösa de problem som hänger samman med att det har bildats parallellsamhällen i det danska systemet för allmännyttiga bostäder och till att säkerställa en lyckad integration.

148 Nämnda regering har således åberopat skäl som rör den sociala sammanhållningen och tredjelandsmedborgares integration i detta system, samt skäl som har samband med politiken för subventionerat boende och finansieringen av denna.

149 Vad för det första gäller målet avseende social sammanhållning och integration har domstolen redan slagit fast att målet att säkerställa en framgångsrik integration av tredjelandsmedborgare, med hänsyn till den betydelse som integrationsåtgärder tillmäts i unionsrätten, såsom framgår av artikel 79.4 FEUF, kan utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse. Integrationen av dessa medborgare är en nyckelfaktor för att främja ekonomisk och social sammanhållning, vilket är ett av unionens grundläggande mål som anges i EUF-fördraget (se, analogt, dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkterna 55 och 56, och dom av den 22 december 2022, Udlændingenævnet (Språkprov för utlänningar), C‑279/21, EU:C:2022:1019, punkterna 37 och 38).

150 Med hänsyn till betydelsen av detta grundläggande unionsmål har medlemsstaterna i princip ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att vidta åtgärder för att säkerställa social sammanhållning och integration, inbegripet åtgärder för stadsplanering.

151 Det ska emellertid understrykas att begreppet icke-västliga invandrare och deras avkomlingar även omfattar personer som är medborgare i en medlemsstat, inbegripet Konungariket Danmark, såsom framgår av punkt 108 ovan. I den mån den aktuella nationella lagstiftningen är tillämplig på medborgare i medlemsstaterna kan den således inte motiveras av detta syfte.

152 Vad för det andra gäller målet att inom ramen för ett allmännyttigt bostadssystem uppfylla krav avseende bostadspolitiken, har domstolen även slagit fast att krav som rör en medlemsstats subventionerade bostadspolitik och dess finansiering kan utgöra tvingande skäl av allmänintresse (dom av den 1 oktober 2009, Woningstichting Sint Servatius, C‑567/07, EU:C:2009:593, punkt 30). Så är även fallet med de krav som främjar tillgången till bostad för utsatta personer eller personer med låga inkomster (dom av den 27 februari 2025, AEON NEPREMIČNINE m.fl., C‑674/23, EU:C:2025:113, punkt 55).

153 Medlemsstaterna har visserligen i princip även ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för sin bostadspolitik.

154 I förevarande fall förefaller den aktuella nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, såvitt den föreskriver en skyldighet att anta utvecklingsplaner för att minska procentandelen allmännyttiga bostäder i omvandlingsområden, emellertid inte syfta till att lösa de problem som har samband med finansieringen av allmännyttiga bostäder, utan snarare de socioekonomiska problem som rör den sociala sammanhållningen och integrationen i dessa områden. Med hänsyn till de tvingande skäl av allmänintresse som den danska regeringen har åberopat, vilka nämns i punkt 147 ovan, ska målet avseende bostadspolitiken följaktligen anses ingå i det vidare målet avseende social sammanhållning och integration.

155 Med tanke på att dessa utvecklingsplaner kan leda till att enskilda förlorar sin bostad, förefaller de för övrigt inte kunna motiveras av målet att främja tillgången till bostad för vissa kategorier av personer.

156 För det tredje ska påpekas att även om den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet i princip kan anses omfattas av ett område där medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, är medlemsstaterna icke desto mindre skyldiga att iaktta förbudet mot diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, vilket stadfästs i artikel 21 i stadgan och konkretiseras i direktiv 2000/43.

157 Det framgår av skälen 9, 12 och 13 i direktiv 2000/43 att unionslagstiftaren även har velat understryka dels att diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung kan undergräva förverkligandet av målen i EUF-fördraget, särskilt förverkligandet av en hög sysselsättningsnivå och en hög nivå på det sociala skyddet, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet, liksom strävan att utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, dels att förbudet mot all diskriminering av detta slag i nämnda direktiv på de områden som det omfattar bland annat avser att säkerställa utvecklingen av demokratiska och toleranta samhällen där alla kan vara delaktiga, oavsett ras eller etniskt ursprung (domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 74).

158 Vad därefter gäller frågan huruvida den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med proportionalitetsprincipen, ska det för det första prövas om de åtgärder som föreskrivs är ägnade att uppnå det tvingande mål av allmänintresse som eftersträvas med denna lagstiftning.

159 Att anta utvecklingsplaner för att lösa socioekonomiska problem som särskilt påverkar vissa bostadsområden kan i princip anses vara en lämplig åtgärd för att uppnå målet att främja social sammanhållning och integration.

160 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 167 och 168 i sitt förslag till avgörande, måste den hänskjutande domstolen emellertid fastställa huruvida den danska regeringen har lämnat uppgifter som kan visa att den konkreta åtgärd som syftar till att minska procentandelen allmännyttiga bostäder i omvandlingsområden faktiskt kan uppnå detta mål.

161 Vad gäller frågan huruvida en åtgärd är ägnad att säkerställa förverkligandet av ett tvingande mål av allmänintresse, följer det av fast rättspraxis att en lagstiftning endast är ägnad att säkerställa förverkligandet av det åberopade målet om de åtgärder som föreskrivs i lagstiftningen verkligen svarar mot önskan att uppnå detta mål och om de genomförs på ett sammanhängande och systematiskt sätt (se, i detta avseende, dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans, C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 mars 2024, Landeshauptstadt Wiesbaden, C‑61/22, EU:C:2024:251, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

162 I förevarande fall konstaterar domstolen att i utsatta bostadsområden, som kännetecknas av socioekonomiska problem som åtminstone liknar dem som finns i omvandlingsområdena, innebär lagen om allmännyttiga bostäder inte någon skyldighet att anta sådana utvecklingsplaner som de aktuella. Av detta följer att sådana problem i utsatta bostadsområden i förekommande fall hanteras på andra sätt som syftar till att säkerställa social sammanhållning.

163 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida denna lag, genom att föreskriva en skyldighet att anta sådana planer, eftersträvar målet att främja social sammanhållning på ett sammanhängande och systematiskt sätt, trots att denna skyldighet endast är tillämplig på omvandlingsområden, där andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar överstiger 50 procent och inte på utsatta bostadsområden, där denna andel är mindre än 50 procent.

164 För det fall den hänskjutande domstolen ändå skulle komma fram till att den i det nationella målet aktuella nationella lagstiftningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av målet avseende social sammanhållning och integration, ankommer det för det andra på den hänskjutande domstolen – för att avgöra huruvida en sådan åtgärd är nödvändig för att uppnå detta mål – att kontrollera huruvida detta mål, såsom flera parter och berörda parter som har inkommit med skriftliga yttranden har hävdat, kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de rättigheter och friheter som de berörda personerna garanteras.

165 Skulle det inte gå att hitta någon annan lika effektiv åtgärd, måste den hänskjutande domstolen för det tredje även pröva huruvida denna lagstiftning är proportionerlig i strikt mening. Den hänskjutande domstolen ska således pröva huruvida de olägenheter som nämnda lagstiftning medför är oproportionerliga i förhållande till de åberopade målen och huruvida den på ett orimligt sätt skadar de legitima intressena för invånarna i omvandlingsområdena (se, i detta avseende, domen CHEZ Razpredelenie Bulgaria, punkt 123 och där angiven rättspraxis).

166 Det ska i detta sammanhang erinras om, såsom angetts i punkt 121 ovan, att rätten till respekt för bostaden är en grundläggande rättighet som garanteras i artikel 7 i stadgan.

167 I skäl 4 i direktiv 2000/43 anges för övrigt att det, när det gäller tillgången till och tillhandahållandet av varor och tjänster – det vill säga, såsom framgår av punkterna 63 och 66 ovan, på det område som är aktuellt i förevarande mål – är viktigt att respektera skyddet för privat- och familjelivet, det vill säga den grundläggande rättighet som skyddet av en persons och hans eller hennes familjs bostad hör till (se, i detta hänseende, dom av den 24 juni 2025, GR REAL, C‑351/23, EU:C:2025:474, punkt 93).

168 Det ska preciseras att det inte går att förverkliga mål av allmänt samhällsintresse, såsom miljö- och hälsoskydd, genom en nationell åtgärd utan att beakta att dessa mål måste vägas mot de grundläggande rättigheter och principer som berörs av åtgärden, såsom de anges i fördragen och i stadgan, genom att det görs en balanserad avvägning mellan, å ena sidan, dessa mål av allmänt samhällsintresse och, å andra sidan, de aktuella rättigheterna och principerna, för att säkerställa att de olägenheter som åtgärden medför inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Möjligheten att motivera en begränsning av de rättigheter som garanteras i artikel 7 i stadgan ska således bedömas med hänsyn till hur allvarliga ingrepp en sådan begränsning medför och till huruvida betydelsen av det mål av allmänintresse som eftersträvas med denna begränsning står i proportion till hur allvarligt ingreppet är (se, i detta hänseende, dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

169 Det ska i detta hänseende erinras om att lagen om allmännyttiga bostäder, genom att föreskriva en skyldighet att anta utvecklingsplaner för omvandlingsområdena, förefaller medföra en ökad risk för att hyresgästerna sägs upp i förtid och följaktligen för att de förlorar sin bostad.

170 Såsom framgår av punkterna 121 och 122 ovan utgör förlusten av en bostad en av de allvarligaste kränkningarna av rätten till respekt för bostaden, i den mening som avses i artikel 7 i stadgan, varvid den berörda personen och dennes familj försätts i en särskilt bräcklig situation.

171 Det framgår även av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 8 i Europakonventionen, vars punkt 1 föreskriver rättigheter som motsvarar dem som garanteras i artikel 7 i stadgan, för det första att även om de nationella myndigheterna har ett stort utrymme att utforma sin socialpolitik och ekonomiska politik, inbegripet bostadspolitiken, är bedömningsutrymmet för dessa myndigheter mer begränsat ju viktigare den aktuella rättigheten är för att säkerställa att den berörda individen faktiskt kan åtnjuta de grundläggande eller intima rättigheter som denne tillerkänns. Så är bland annat fallet med de rättigheter som garanteras i artikel 8, vilka är rättigheter som är av avgörande betydelse för personens identitet, självbestämmande, fysiska och moraliska integritet, upprätthållande av sociala relationer samt stabilitet och säkerhet för personens ställning i samhället (Europadomstolen, 17 oktober 2013, Winterstein m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:1017JUD002701307, § 148).

172 Den som riskerar att drabbas av det allvarliga ingrepp i rätten till respekt för bostaden som förlusten av en bostad innebär ska vidare i princip kunna låta en oavhängig domstol pröva huruvida en sådan åtgärd är proportionerlig mot bakgrund av de relevanta principer som följer av nämnda artikel 8. Vid bedömningen av huruvida en avhysning är en proportionerlig åtgärd ska särskilt följande överväganden beaktas: Om boendet är lagligt etablerat, minskar detta legitimiteten hos varje avhysningsåtgärd. Om boendet däremot har etablerats på olagligt vis, befinner sig den berörda personen i en mindre stark ställning. Om det inte finns någon alternativ inkvartering är ingreppet vidare allvarligare än om sådan inkvartering finns tillgänglig. Huruvida inkvarteringen är lämplig ska bedömas med hänsyn till bland annat den berörda personens särskilda behov (se, i detta avseende, Europadomstolen, 17 oktober 2013, Winterstein m.fl. Mot Frankrike, CE:ECHR:2013:1017JUD002701307, § 148).

173 Slutligen ska de berörda personernas tillhörighet till en socialt missgynnad grupp och deras särskilda behov i denna egenskap beaktas vid den proportionalitetsprövning som de nationella myndigheterna är skyldiga att göra (Europadomstolen, 17 oktober 2013, Winterstein m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:1017JUD002701307, § 160).

174 I förevarande fall kan den omständigheten att de nationella myndigheterna, i det danska systemet för allmännyttiga bostäder, tar över ansvaret för att hitta en ny bostad åt personer som har sagts upp i förtid utgöra en av de omständigheter som det ankommer på den hänskjutande domstolen att beakta, bland andra, vid prövningen av huruvida den aktuella nationella lagstiftningen är proportionerlig. Denna omständighet kan nämligen leda till att det ingrepp i rätten till respekt för bostaden som följer av en sådan förtida uppsägning blir mindre allvarligt, under förutsättning att detta omhändertagande är effektivt och att ersättningsbostaden är anpassad till dessa personers och deras familjers särskilda behov. Det ska emellertid beaktas att vissa av dessa personer och familjer har bott lagligt och i många år i den familjebostad de förlorar.

175 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att artikel 2.2 b i direktiv 2000/43 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att anta utvecklingsplaner för att minska andelen allmännyttiga familjebostäder i bostadsområden som bland annat kännetecknas av att andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar som bor i dessa områden under de senaste fem åren har överstigit 50 procent, utgör indirekt diskriminering i den mening som avses i denna bestämmelse, om det visar sig dels att den nationella lagstiftningen, trots att den framstår som formulerad eller tillämpad på ett neutralt sätt, det vill säga med hänsyn till andra faktorer än det etniska ursprunget, särskilt missgynnar personer som tillhör vissa etniska grupper, dels att nämnda nationella lagstiftning, för att uppnå det tvingande mål av allmänintresse som eftersträvas, inte är förenlig med proportionalitetsprincipen.

176 Av vad som anförts följer att de hänskjutna frågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 2.2 a och b i direktiv 2000/43 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att anta utvecklingsplaner för att minska andelen allmännyttiga familjebostäder i bostadsområden som bland annat kännetecknas av att andelen invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar som bor i dessa områden under de senaste fem åren har överstigit 50 procent,

177 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: danska.