Domstolens dom (stora avdelningen) den 24 juni 2025

I mål C‑351/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) genom beslut av den 11 maj 2023, som inkom till domstolen den 6 juni 2023, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún, A. Kumin och N. Jääskinen samt domarna E. Regan, N. Piçarra, I. Ziemele, O. Spineanu-Matei (referent), B. Smulders, M. Condinanzi, F. Schalin och S. Gervasoni, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av GR REAL s. r. o., genom M. Krutek, advokát, PO och RT, genom Z. Pitoňáková, advokátka, Slovakiens regering, genom E.V. Larišová och A. Lukáčik, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom R. Lindenthal, P. Ondrůšek och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 14 november 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13/EG

Direktiv 2005/29/EG

Slovakisk rätt

Civillagen

Civilprocesslagen

Lagen om frivillig auktion

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

– Inledande synpunkter

– Den första frågan

– Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen dels av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), dels av artiklarna 5, 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, bolaget GR REAL s. r. o. och, å andra sidan, PO och RT. Målet rör dels de sistnämndas avhysning från sin familjebostad till följd av att detta bolag förvärvat bostaden i samband med en utomrättslig auktion, dels ett genkäromål genom vilket PO och RT har bestritt att överföringen av äganderätten till denna fastighet är lagenlig.

3 I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

4 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 5 i direktiv 2005/29 föreskrivs följande:

7 I artikel 8 i direktivet föreskrivs följande:

8 I artikel 9 i direktivet föreskrivs följande:

9 I 53 § 9 i zákon č. 40/1964 Zb. Občiansky zákonník (lag nr 40/1964, civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen) föreskrevs följande:

10 I 151j § 1 i civillagen föreskrivs följande:

11 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det har införts en fotnot efter uttrycket enligt speciallag i denna bestämmelse, där det hänvisas till zákon č. 527/2002 Z. z. o dobrovoľných dražbách a o doplnení zákona Slovenskej národnej rady č. 323/1992 Zb. o notároch a notárskej činnosti (Notársky poriadok) v znení neskorších predpisov (lag nr 527/2002 om frivillig auktionsförsäljning och komplettering av slovakiska nationella rådets lag nr 323/1992 Zb. om notarius publicus och notarieverksamhet (lagen om notarieverksamhet), i ändrad lydelse (nedan kallad lagen om frivillig auktion). En fotnot har även införts efter uttrycket speciallagstiftning, där det hänvisades till zákon č. 99/1963 Zb., Občiansky súdny poriadok (lag nr 99/1963, den äldre civilprocesslagen), som ersattes från och med den 1 juli 2016, av zákon č. 160/2015 Z. z. Civilný sporový poriadok (lag nr 160/2015, civilprocesslagen) och till zákon č. 233/1995 Z. z., o súdnych exekútoroch a exekučnej činnosti (Exekučný poriadok) a o zmene a doplnení ďalších zákonov (lag nr 233/1995 om utsökning och tillämpning av civilprocesslagen) (nedan kallad utsökningslagen), varigenom andra lagar ändras och kompletteras.

12 I 565 § i civillagen föreskrivs följande:

13 I 325 § 1 och 2 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

14 I 6 § 1 i lagen om frivillig auktion föreskrivs följande:

15 I 19 § 1 a och b i nämnda lag föreskrivs följande:

16 I 21 § 2 i denna lag föreskrivs följande:

17 Den 7 april 2011 ingick Slovenská sporiteľňa a.s. (nedan kallad banken) ett kreditavtal med svarandena i det nationella målet avseende ett belopp på 63000 euro. Svarandena åtog sig att återbetala detta belopp genom månatliga avbetalningar på 424,41 euro från och med den 20 juni 2011, varvid den slutliga förfallodagen fastställdes till den 20 januari 2030. Vid sen betalning föreskrevs i en avtalsklausul i de allmänna villkor som banken tillämpade ett krav på förtida betalning av fordran. Nämnda belopp garanterades genom inteckning i en fastighet, nämligen svarandenas familjebostad.

18 På grund av att svarandenas dröjsmål med att fullgöra dessa månatliga avbetalningar förklarade banken, genom skrivelse av den 3 november 2016, att lånet hade förfallit till förtida betalning och anmodade svarandena att betala hela det utestående beloppet enligt avtalet, det vill säga 56888,08 euro. Banken ingav även en ansökan om utmätning av den aktuella inteckningen genom en frivillig auktion, det vill säga en utomrättslig auktion av fastigheten.

19 Den 21 april 2017 väckte svarandena talan vid Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien) och yrkade att banken skulle föreläggas att avstå från att ta säkerheten i anspråk genom en utomrättslig auktion och, som en interimistisk åtgärd, meddela uppskov med verkställigheten till dess att frågan hade avgjorts slutgiltigt. Till stöd för sin talan gjorde svarandena gällande att banken inte hade rätt att säga upp lånet till förtida betalning i avsaknad av en överenskommelse om detta och att banken, trots deras begäran om omstrukturering av lånet, hade ansökt om utmätning med stöd av lagen om frivillig auktion.

20 Den 25 april 2017 ägde den första auktionen rum utan att någon hade lagt bud. Under den första auktionen invände PO mot denna försäljning med motiveringen att ett rättsligt förfarande för att förhindra verkställighet pågick.

21 Genom beslut av den 26 maj 2017 avslog Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov) svarandenas ansökan om interimistiska åtgärder, utan att bemöta deras invändning om att banken hade åsidosatt deras rättigheter genom att tillämpa klausulen om uppsägning till förtida betalning. PO och RT överklagade beslutet till Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov, Slovakien).

22 Den andra auktionen ägde rum den 18 juli 2017, innan sistnämnda domstol hade prövat överklagandet. Vid detta tillfälle signalerade PO på nytt att ett domstolsförfarande pågick för att förhindra utmätning av den aktuella inteckningen. Den ifrågavarande fastigheten förvärvades emellertid av sökanden, som är ett bolag med verksamhet inom sektorn för krediter, förvaltning och underhåll av fast egendom. Sökanden registrerades därefter i fastighetsregistret i egenskap av ägare till denna egendom.

23 Genom beslut av den 9 augusti 2017 upphävde Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov) det beslut som Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov) meddelade den 26 maj 2017, i vilket sistnämnda domstol hade avslagit svarandenas ansökan om interimistiska åtgärder. Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov) förordnade även om en ny prövning av ansökan, bland annat med motiveringen att Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov) borde ha prövat svarandenas invändningar – avseende avsaknaden av en överenskommelse om klausulen om uppsägning till förtida betalning – vilka Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov) ansåg var välgrundade. Denna domstol konstaterade även att Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov) inte hade prövat huruvida proportionalitetsprincipen hade iakttagits i samband med ansökan om utmätning av den intecknade fastigheten, i den meningen att den inte hade beaktat vare sig storleken på fordran i förhållande till värdet på den aktuella fastigheten, det vill säga svarandenas familjebostad, eller svarandenas möjlighet att lösa denna fordran på ett annat sätt.

24 Den 19 december 2017 återkallade svarandena den talan som nämns i punkt 19 ovan och som syftade till att erhålla ett föreläggande mot banken att avstå från att utmäta den aktuella inteckningen genom en utomrättslig auktion, med motiveringen att denna försäljning redan hade ägt rum och att det således inte längre fanns något föremål för talan.

25 Genom beslut av den 11 januari 2018 avslutade Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov) förfarandet och förpliktade svarandena att ersätta rättegångskostnaderna i målet.

26 Svarandena vägrade emellertid att flytta från den ifrågavarande fastigheten. Det är den enda bostad som de har tillgång till och där de kan bo tillsammans med sina barn, däribland två underåriga barn som lider av allvarliga psykiska problem. Sökanden i det nationella målet väckte därför talan om avhysning vid Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov).

27 I ett första skede av förfarandet ogillade nämnda domstol talan genom dom som fastställdes av Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov). Genom beslut av den 8 april 2021 upphävde Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) dessa båda domstolars avgöranden och återförvisade målet till Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov) för prövning av sökandens äganderätt.

28 I ett andra skede av förfarandet biföll Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov) talan och förpliktade svarandena att flytta ut från den ifrågavarande fastigheten. Nämnda domstol ogillade deras genkäromål i syfte att bestrida lagenligheten av att äganderätten till fastigheten överfördes, med motiveringen att fastigheten hade förvärvats vid en utomrättslig auktion och att den inte var behörig att pröva giltigheten av denna försäljning.

29 Såväl sökanden som svarandena överklagade till Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov); sökanden på grund av att svarandena inte hade förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna och svarandena på grund av att genkäromålet hade ogillats.

30 Svarandena har vid Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov), som är den hänskjutande domstolen, åberopat ett åsidosättande av deras rättigheter i egenskap av konsumenter och av deras rätt till bostad.

31 Den hänskjutande domstolen har medgett att utebliven betalning av de månatliga avbetalningar som föreskrivs i ett låneavtal utgör ett allvarligt åsidosättande av den avtalsförpliktelse som åligger konsumenterna enligt ett sådant avtal. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det skydd som konsumenter tillerkänns i unionsrätten åsidosätts när följderna av att avtalet upphör att gälla är extremt oproportionerliga i förhållande till underlåtenheten att uppfylla avtalsförpliktelsen.

32 Den hänskjutande domstolen anser att de särskilda omständigheterna i det mål som den har att avgöra skiljer sig från andra mål som har gett upphov till domar från EU-domstolen på konsumentskyddsområdet.

33 För det första hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida den klausul om uppsägning till förtida betalning som ledde till den utomrättsliga auktion som är aktuell i det nationella målet är förenlig med kravet på transparens, såsom det preciserats av EU-domstolen, bland annat i domen av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180). Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att klausulen förekom i bankens allmänna villkor, men att banken inte hade underrättat svarandena om detta, trots att uppsägning till förtida betalning endast kan genomföras om parterna uttryckligen har kommit överens om det.

34 För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att svarandena motsatte sig en utomrättslig auktion av deras familjebostad genom en talan som syftade till att banken skulle förpliktas att avstå från att ta säkerheten i anspråk. Inom ramen för detta förfarande hade svarandena även, som en interimistisk åtgärd, ansökt om uppskov med ianspråktagandet av denna säkerhet, vilket enligt den hänskjutande domstolen var det enda rättsmedel som gjorde det möjligt att förhindra verkställigheten. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att appellationsdomstolen upphävde beslutet från domstolen i första instans om avslag på ansökan om interimistiska åtgärder, bland annat på grund av att invändningen mot villkoret om uppsägning till förtida betalning inte hade prövats mot bakgrund av direktiv 93/13. Försäljningen ägde emellertid rum innan detta villkor kunde ogiltigförklaras och följaktligen innan domstolen i första instans på nytt kunde pröva ansökan om interimistiska åtgärder.

35 För det tredje har den hänskjutande domstolen hänvisat till den betydelse som enligt slovakisk rättspraxis tillmäts skyddet för tredje man som har förvärvat egendom i god tro. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att god tro inte ska anses föreligga när tredje mans situation är omgärdad av störande omständigheter. Den hänskjutande domstolen anser härvid att den omständigheten att sökanden, vid tidpunkten för förvärvet av fastigheten genom utomrättslig auktion, hade informerats om att det pågick ett domstolsförfarande avseende giltigheten av den klausul som låg till grund för försäljningen, var mycket störande.

36 Frågan hur direktiv 93/13 ska tolkas måste således besvaras för att klarlägga huruvida ett sådant bolag som tagit över äganderätten åtnjuter ett absolut skydd eller om detta skydd kan begränsas, bland annat med hänsyn till aktivt handlande av de berörda konsumenterna och föreliggande tvivel gällande bolagets goda tro. Denna fråga är särskilt viktig när utmätning av en säkerhet avser konsumentens bostad, eftersom rätten till bostad utgör en grundläggande rättighet som garanteras i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

37 För det fjärde har den hänskjutande domstolen hävdat att det finns betydande skillnader mellan den situation som är aktuell i det nationella målet och den situation som var aktuell i det mål som avgjordes genom domen av den 7 december 2017, Banco Santander ( C‑598/15, EU:C:2017:945). I det sistnämnda målet hade den fasta egendomen sålts på auktion och de sakrätter som var knutna till denna hade överförts utan att konsumenten hade utnyttjat de rättsmedel som stod till förfogande. I förevarande fall har svarandena däremot varit aktiva och i förväg tillgripit det enda rättsmedel som stod till deras förfogande för att förhindra försäljningen av deras familjebostad genom utomrättslig auktion. Även om de senare återkallade sin talan, var det först efter det att äganderätten till bostaden genom den utomrättsliga auktionen överfördes till sökanden. Till skillnad från det processuella sammanhang som låg till grund för det mål som gav upphov till nämnda dom, har svarandena, i förevarande fall, framställt ett genkäromål som syftar till att bestrida lagenligheten av att äganderätten överfördes. Sökanden har vidare rätt att i det nationella målet, enligt slovakisk rätt, försvara sig inom ramen för detta genkäromål.

38 För det femte har den hänskjutande domstolen slutligen understrukit att det är mycket svårt för konsumenter som svarandena i det nationella målet att göra gällande sina rättigheter inom ramen för en talan i efterhand om ogiltigförklaring av en auktion. I 21 § 2 i lagen om frivillig auktion föreskrivs nämligen endast tre ogiltighetsgrunder, nämligen åsidosättande av nämnda lag, ogiltighet av det avtal för vilket säkerhet ställts och brott. Skyddet av konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor i kreditavtal ingår inte i dessa grunder.

39 Mot denna bakgrund har Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

40 Mot bakgrund av de uppgifter som den slovakiska regeringen hade lämnat till EU-domstolen avseende praxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien), enligt vilken skyddet mot oskäliga villkor i konsumentavtal omfattas av ogiltighetsgrunderna för en utomrättslig auktion enligt 21 § 2 i lagen om frivillig auktion, riktade EU-domstolen den 9 april 2024 en begäran om klarlägganden till den hänskjutande domstolen, i enlighet med artikel 101 i domstolens rättegångsregler.

41 Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 13 maj 2024 preciserade den hänskjutande domstolen att det vid tidpunkten för den ifrågavarande auktionsförsäljningen i det nationella målet inte fanns någon fast rättspraxis från de slovakiska domstolarna som innebar att en frivillig auktion kunde ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av direktiv 93/13 och att det ännu inte fanns något domstolsavgörande varigenom en auktion hade ogiltigförklarats av ett sådant skäl.

42 Enligt den hänskjutande domstolen förblir den rättspraxis som den slovakiska regeringen har hänvisat till, vilken består av två beslut som meddelades år 2022, det vill säga fem år efter den ifrågavarande auktionen i det nationella målet, isolerad, även i rättstillämpning vid Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien). Detta förhållande innebär att svarandena inte kan klandras för att inte ha yrkat ogiltigförklaring av denna auktion i syfte att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 och i stället har valt att bestrida sökandens äganderätt inom ramen för ett genkäromål.

43 Utan att formellt framställa någon invändning om rättegångshinder avseende den första och den andra frågan, har sökanden i huvudsak gjort gällande att den i förevarande fall inte berörs av direktiv 93/13, vars tolkning har begärts inom ramen för dessa frågor. Sökanden var nämligen inte part i det domstolsförfarande som svarandena hade inlett mot banken. Sökanden anser således att domstolen inte bör besvara dessa frågor.

44 Den slovakiska regeringen har vidare uttryckt tvivel om huruvida den andra frågan kan tas upp till sakprövning, eftersom den avser frågan om direktiv 93/13 utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken förekomsten av oskäliga avtalsvillkor i det avtal som gett upphov till utmätning av en intecknad fastighet inte ingår i de grunder som ska medföra att en utomrättslig auktion av denna fastighet ogiltigförklaras. Denna regering har understrukit att svarandena inte har ansökt om ogiltigförklaring av den ifrågavarande auktionen i det nationella målet, vilket innebär att det är oklart varför ett svar från EU-domstolen är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet.

45 Inom ramen för det förfarande som har införts enligt artikel 267 FEUF ankommer det emellertid uteslutande på den nationella domstol vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet, bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 29 juli 2024, LivaNova, C‑713/22, EU:C:2024:642, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

46 Det nationella målet avser sökandens begäran om att svarandena ska avhysas och svarandenas genkäromål genom vilket de bestrider att det var lagenligt att äganderätten till den fastighet som utgör deras familjebostad överfördes till sökanden. Överlåtelsen skedde efter en utomrättslig auktion som anordnades för att utmäta en intecknad säkerhet i enlighet med det låneavtal som svarandena ingått med banken på grundval av nationell lagstiftning. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida denna nationella lagstiftning uppfyller det krav på ett effektivt konsumentskydd mot oskäliga avtalsvillkor som följer av direktiv 93/13. Enligt slovakisk rätt har sökanden, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, rätt att försvara sig inom ramen för ett sådant genkäromål. Den omständigheten att sökanden inte var part i det domstolsförfarande som svarandena hade inlett mot banken utesluter följaktligen inte att den tolkning av direktivet som nämnda domstol har begärt är nödvändig för att den ska kunna avgöra det nationella målet, på så sätt som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i föregående punkt.

47 Såsom har påpekats i punkt 42 ovan har den hänskjutande domstolen, i sitt svar på EU-domstolens begäran om klarlägganden, angett att svarandena, enligt slovakisk rätt, inte kan klandras för att inte ha väckt talan om ogiltigförklaring av den ifrågavarande auktionen i det nationella målet, med hänvisning till förekomsten av oskäliga avtalsvillkor i det låneavtal som ingåtts med banken. Den andra frågans tredje del, som den hänskjutande domstolen uttryckligen har vidhållit i sitt svar, syftar just till att fastställa huruvida den omständigheten att det är omöjligt för dessa svarande att framställa en sådan ansökan strider mot bestämmelserna i direktiv 93/13. Denna fråga har således ett nära samband med saken i det nationella målet, som bland annat avser giltigheten av denna försäljning.

48 Mot denna bakgrund finner EU-domstolen att den första och den andra frågan kan tas upp till sakprövning.

49 Det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten har en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå (dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

50 I detta sammanhang ska det noteras att för att kunna tillförsäkra den höga konsumentskyddsnivå som följer av artikel 38 i stadgan är de nationella domstolarna skyldiga att, så snart som de har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor, på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt, är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 58, och dom av den 9 november 2023, Všeobecná úverová banka, C‑598/21, EU:C:2023:845, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

51 Eftersom det i artikel 6.1 i detta direktiv föreskrivs att konsumenterna inte är bundna av oskäliga avtalsvillkor är de nationella domstolarna även skyldiga att underlåta att tillämpa sådana avtalsvillkor så att villkoren inte får några bindande verkningar för konsumenten, om inte konsumenten motsätter sig detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 52, och dom av den 15 juni 2023, Getin Noble Bank (Uppskov med verkställigheten av ett låneavtal), C‑287/22, EU:C:2023:491, punkt 37).

52 Enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med det tjugofjärde skälet i detta direktiv, ska medlemsstaterna se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som konsumenter sluter med näringsidkare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 68, och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 38 samt där angiven rättspraxis).

53 Medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten är effektiva innebär, bland annat vad gäller de rättigheter som följer av direktiv 93/13, ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket bekräftas i artikel 7.1 i direktivet och som även har stadfästs i artikel 47 i stadgan. Detta skydd omfattar bland annat fastställandet av processuella regler för att väcka talan med stöd av sådana rättigheter (dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 61 och där angiven rättspraxis, dom av den 17 maj 2022, Impuls Leasing România, C‑725/19, EU:C:2022:396, punkt 46 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

54 Det ska, med hänsyn till karaktären på och betydelsen av det allmänintresse som ligger bakom det skydd som direktiv 93/13 är ägnat att ge konsumenterna, konstateras att artikel 6 i nämnda direktiv måste anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen utgör tvingande rätt (dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 52, och dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 24). Även artikel 7.1 i direktivet är direkt knuten till detta allmänintresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo, C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 56).

55 Vad särskilt gäller verkställighetsförfaranden har domstolen vid flera tillfällen, och med beaktande av kraven i artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, preciserat på vilket sätt den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna tillerkänns enligt detta direktiv inom ramen för dessa förfaranden.

56 I avsaknad av harmonisering av nationella mekanismer för verkställighet fastställs därför reglerna för deras genomförande i medlemsstaternas interna rättsordning enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler måste dock uppfylla det dubbla kravet på att inte vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2019, Addiko Bank, C‑407/18, EU:C:2019:537, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

57 Vad gäller effektivitetsprincipen, vilken är den enda som har åberopats av den hänskjutande domstolen, måste varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell regel gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten bedömas med beaktande av regelns funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i förekommande fall med beaktande av de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning. De särdrag som kännetecknar dessa förfaranden får emellertid inte påverka det rättsliga skydd som konsumenten ska åtnjuta enligt bestämmelserna i direktiv 93/13 (dom av den 17 maj 2022, Impuls Leasing România, C‑725/19, EU:C:2022:396, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

58 Domstolen har slagit fast att det inte krävs att total passivitet hos den berörda konsumenten uppvägs fullt ut för att effektivitetsprincipen ska anses ha iakttagits (dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

59 Domstolen har även betonat vikten av att det i nationell rätt föreskrivs en möjlighet att begära att en domstol ska pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt innan ett verkställighetsförfarande som grundar sig på ett avtal med ett sådant villkor har avslutats. Domstolen har nämligen slagit fast att för det fall förfarandet avslutas innan den domstol som prövar målet om ogiltigförklaring har meddelat ett avgörande varigenom fastställs att det avtalsvillkor som låg till grund för verkställigheten är oskäligt och att förfarandet således är ogiltigt, kan konsumenten genom detta avgörande enbart tillförsäkras ett rättsligt skydd i efterhand i form av skadeersättning. Ett sådant skydd är ofullständigt och otillräckligt och utgör inte ett lämpligt eller effektivt medel för att hindra fortsatt användning av villkoret, vilket strider mot artikel 7.1 i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 60, och dom av den 17 maj 2022, Impuls Leasing România, C‑725/19, EU:C:2022:396, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

60 För att säkerställa att det skydd som eftersträvas med direktiv 93/13 är effektivt har domstolen understrukit vikten av att den nationella domstol vid vilken talan väckts har befogenhet att vidta interimistiska åtgärder som gör det möjligt att skjuta upp eller hindra ett rättsstridigt verkställighetsförfarande. Detta gäller i än högre grad när det rör sig om ett sådant förfarande för utmätning av intecknad egendom som skulle kunna leda till att konsumenten och dennes familj avhyses från den bostad som utgör deras familjebostad, eftersom rätten till bostad är en grundläggande rättighet som garanteras i artikel 7 i stadgan och som den nationella domstolen ska beakta vid genomförandet av detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2023, Všeobecná úverová banka, C‑598/21, EU:C:2023:845, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

61 Det följer vidare av fast rättspraxis att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten hindrar nämligen inte att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvidlag, av samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit, särskilt skälen till begäran om förhandsavgörande, utläsa vilka delar av unionsrätten som påkallar en tolkning, med hänsyn tagen till saken i målet. För att kunna ge den domstol som har ställt en tolkningsfråga ett användbart svar, kan EU-domstolen behöva ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina frågor (dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 6 mars 2025, ONB m.fl., C‑575/23, EU:C:2025:141, punkt 57).

62 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med artiklarna 7 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att tillämpningsområdet för dessa bestämmelser omfattar ett domstolsförfarande inom ramen för vilket det bolag som tilldelats äganderätten till en fastighet som utgör en konsuments familjebostad och som sålts genom ett utomrättsligt förfarande för utmätning av denna fastighet, vilken har intecknats med konsumentens samtycke till förmån för en professionell kreditgivare, dels begär att denna konsument ska avhysas, och konsumenten genom ett genkäromål dels har bestritt lagenligheten av att äganderätten till fastigheten överfördes till det bolag som tilldelats kontraktet, när denna överföring genomfördes trots ett pågående domstolsförfarande vid tidpunkten för den i syfte att erhålla uppskov med verkställigheten av ianspråktagandet av denna säkerhet, med hänvisning till att det förekom oskäliga villkor i det avtal som låg till grund för verkställigheten och bolaget i förväg hade informerats om detta förfarande av samma konsument.

63 Det framgår av domstolens praxis att det, för att avgöra huruvida direktiv 93/13 med framgång kan åberopas i ett mål vid en nationell domstol, är nödvändigt att undersöka föremålet för detta förfarande och de särskilda omständigheterna i det mål i vilket det ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2017, Banco Santander, C‑598/15, EU:C:2017:945, punkterna 39, 42 och 49).

64 Det framgår även av denna rättspraxis att bestämmelserna i direktiv 93/13 inte med framgång kan åberopas om det inte finns någon som helst uppgift som tyder på att det eventuellt förekommer villkor som kan vara oskäliga i det avtal om hypotekslån som legat till grund för ett utomrättsligt utmätningsförfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2017, Banco Santander, C‑598/15, EU:C:2017:945, punkt 48).

65 Vad för det första gäller föremålet för förfarandet har domstolen slagit fast att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 i princip inte kan åberopas med framgång i en tvist som inte rör det förfarande för utmätning av intecknad egendom som föreskrivs i det låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, utan skyddet av de sakrätter som hänför sig till den egendom som näringsidkaren förvärvat efter en auktionsförsäljning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2017, Banco Santander, C‑598/15, EU:C:2017:945, punkterna 44 och 47).

66 Att under sådana omständigheter tillåta den gäldenär som har godtagit en inteckning i sådan egendom att mot förvärvaren av denna egendom göra gällande invändningar som har sin grund i avtalet om hypotekslån, i vilket denna förvärvare emellertid inte behöver vara part, riskerar att äventyra rättssäkerheten i de fastställda ägandeförhållandena (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2017, Banco Santander, C‑598/15, EU:C:2017:945, punkt 45).

67 Domstolen har även slagit fast att i en situation där förfarandet för utmätning av intecknad egendom har avslutats och äganderätten till en fastighet har överförts till tredje man, kan den domstol, som agerar ex officio eller på begäran av konsumenten, inte längre göra en sådan prövning av huruvida avtalsvillkoren är oskäliga som skulle kunna leda till ogiltigförklaring av de åtgärder genom vilka äganderätten övergår och undergräva rättssäkerheten vid den redan genomförda överlåtelsen av äganderätten till tredje man (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 57).

68 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det nationella målet rör två förfaranden med rättsliga föremål som skiljer sig från dem som var aktuella i de mål som avgjordes genom de domar som avses i punkterna 65–67 ovan. Dels ska den hänskjutande domstolen pröva en begäran om att svarandena ska vräkas från sin familjebostad, vilken ingetts av sökanden med utövande av de befogenheter som detta bolag har till följd av den äganderätt som förvärvats genom den utomrättsliga auktionen av bostaden.

69 Dels avser det nationella målet det genkäromål genom vilket svarandena har bestritt lagenligheten av att äganderätten till denna bostad överfördes till sökanden, med motiveringen att lagen om frivillig auktion inte uppfyller kravet på ett effektivt domstolsskydd, vilket stadfästs i artikel 7.1 i direktiv 93/13 och även garanteras i artikel 47 i stadgan. Svarandena har gjort gällande att denna lag gjorde det möjligt att låta förfarandet för utmätning av den intecknade egendomen fortgå trots en ansökan om interimistiska åtgärder som anhängiggjorts vid domstol och som syftar till att erhålla uppskov med verkställigheten. Såsom angetts i punkterna 37 och 46 ovan anser den hänskjutande domstolen att sökanden i det nationella målet enligt slovakisk rätt har rätt att försvara sig inom ramen för en sådan talan.

70 Till skillnad från den tvist som var aktuell i det mål som avgjordes genom domen av den 7 december 2017, Banco Santander ( C‑598/15, EU:C:2017:945), rör det nationella målet följaktligen inte bara skyddet för sakrätter som förvärvats till följd av en försäljning av fast egendom genom auktion, utan även de villkor under vilka förfarandet för utmätning av den intecknade fastigheten kunde leda till att dessa sakrätter överfördes till det bolag som tilldelats kontraktet.

71 Svarandena i det nationella målet har nämligen inte, inom ramen för genkäromålet, gentemot förvärvaren av en fastighet, som är tredje man i förhållande till avtalet om hypotekslån avseende denna egendom, invänt mot att avtalet eller vissa av dess villkor är ogiltiga, utan bestrider att själva överföringen till köparen av äganderätten till fastigheten var lagenlig.

72 Vad för det andra gäller särdragen i den tvist som förfarandet avser, framgår det av rättspraxis att domstolen redan har beaktat den omständigheten att den berörda konsumenten, under förfarandet för utmätning av intecknad egendom, hade möjlighet att motsätta sig eller begära uppskov med verkställigheten av detta förfarande på grund av att ett oskäligt villkor skulle påverka det låneavtal som garantin avser, samt huruvida konsumenten hade tillgripit sådana rättsmedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2017, Banco Santander, C‑598/15, EU:C:2017:945, punkt 49).

73 Domstolen slog i detta avseende fast att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 inte är tillämpliga på en tvist som avser skyddet av de sakrätter som lagligen förvärvats av den som tilldelats äganderätten till en fastighet, när dessa rättigheter har överlåtits utan att konsumenten har använt sig av de rättsmedel som finns tillgängliga i detta sammanhang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2017, Banco Santander, C‑598/15, EU:C:2017:945, punkt 50).

74 I en sådan situation som den i det nationella målet kan konsumenternas inställning till förfarandet för utomrättslig verkställighet däremot inte anses vara helt passiv. Tvärtom har svarandena väckt talan i syfte att förhindra att detta förfarande fullföljs och samtidigt ansökt om interimistiska åtgärder i syfte att erhålla uppskov med verkställigheten av förfarandet. Enligt den hänskjutande domstolen var detta rättsmedel det enda som gjorde det möjligt att motsätta sig att en utomrättslig auktion genomfördes.

75 Med förbehåll för den bedömning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, kan den omständigheten att svarandena i det nationella målet, efter genomförandet av den aktuella auktionen, återkallade talan inte påverka konstaterandet att svarandena inte förblev passiva. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande hade talan till syfte att banken skulle föreläggas att avstå från att begära utmätning av säkerheten genom en utomrättslig auktion och omfattade även en ansökan om uppskov med verkställigheten av detta förfarande. Svarandena kunde således rimligen anta att det inte längre fanns något föremål för deras talan efter det att auktionen hade genomförts, eftersom en domstol vid denna tidpunkt inte längre skulle kunna meddela något avgörande för att förhindra eller skjuta upp ianspråktagandet av säkerheten.

76 Såsom sökanden i det nationella målet och den slovakiska regeringen har gjort gällande, har svarandena visserligen inte ansökt om ogiltigförklaring av nämnda försäljning med stöd av 21 § 2 i lagen om frivillig auktion. Enligt den hänskjutande domstolens förklaringar är det enligt denna bestämmelse endast möjligt att ansöka om ogiltigförklaring av en frivillig auktion av tre skäl som inte inbegriper att villkoren i ett kreditavtal som ingåtts av en konsument är rättsstridiga. Den slovakiska regeringen har vidare hänvisat till två beslut som Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) meddelade år 2022, av vilka det framgår att skälen på grundval av vilka en utomrättslig auktion kan ogiltighetsförklaras enligt denna bestämmelse omfattar skyddet mot oskäliga villkor i konsumentavtal. Mot bakgrund av den hänskjutande domstolens svar på den begäran om klarlägganden som har tillsänts den domstolen i detta avseende, vilken det hänvisas till i punkterna 41 och 42 i förevarande dom, kan det inte förväntas av en genomsnittlig konsument – definierad som normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten (dom av den 4 juli 2024, Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan), C‑450/22, EU:C:2024:577, punkt 48 och där angiven rättspraxis) – att denna konsument förutspår den tolkning av 21 § 2 i lagen om frivillig auktion som Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) kom fram till fem år efter det att den ifrågavarande försäljningen ägde rum. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att göra de bedömningar som är nödvändiga i detta avseende.

77 Den hänskjutande domstolen har vidare uppgett att svarandena i det nationella målet, vid den andra auktionen av den aktuella fastigheten, informerade sökanden och auktionsförrättaren om att det fanns ett pågående förfarande gällande interimistiska åtgärder avseende uppskov med verkställigheten av ett utomrättsligt förfarande för utmätning av intecknad egendom. Även om det stämmer att sökanden i sitt skriftliga yttrande har bestritt att den har informerats om denna ansökan ska det erinras om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, ankommer på den nationella domstolen att bedöma omständigheterna i målet (dom av den 19 december 2024, Rustrans, C‑392/23, EU:C:2024:1052, punkt 38 och där angiven rättspraxis), vilket innebär att EU-domstolen är bunden av denna bedömning.

78 På samma sätt ankommer det uteslutande på den hänskjutande domstolen att, vid prövningen i sak av det nationella målet, fastställa huruvida det av de omständigheter under vilka den ifrågavarande auktionen har genomförts, vilka den kvalificerar som störande, går att sluta sig till att bolaget handlade i ond tro vid nämnda försäljning. Dessa omständigheter innefattar bland annat att det bolag som tilldelats äganderätten och som är verksamt inom sektorn för krediter, förvaltning och underhåll av fastigheter hade informerats om ett pågående domstolsförfarande i syfte att fastställa att det villkor om uppsägning till förtida betalning som ligger till grund för försäljningen är oskäligt. Om det är möjligt att dra denna slutsats ska den hänskjutande domstolen fastställa vilka konsekvenser som enligt nationell rätt följer av ond tro gällande försäljningens lagenlighet.

79 För det tredje, och slutligen, ska det påpekas att den hänskjutande domstolen anser att det vid tidpunkten för den ifrågavarande auktionen fanns samstämmiga uppgifter om att det avtal som låg till grund för utmätningen av den aktuella inteckningen eventuellt innehöll potentiellt oskäliga villkor, på så sätt som anges i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 64 ovan. Såsom framgår av punkt 33 ovan är den hänskjutande domstolen nämligen osäker på huruvida det villkor om uppsägning till förtida betalning som ledde till verkställigheten är förenligt med kravet på transparens.

80 Av det ovan anförda följer att svarandena i det nationella målet, till skillnad från det mål som avgjordes genom domen av den 7 december 2017, Banco Santander ( C‑598/15, EU:C:2017:945), inte förblev passiva inom ramen för det utomrättsliga verkställighetsförfarandet. De använde sig tvärtom av de rättsmedel som föreskrivs i den slovakiska lagstiftningen för att motsätta sig verkställighet, samtidigt som de informerade de personer som berördes av verkställigheten om sina ansatser. Detta förfarande fortgick emellertid och ledde till att deras familjebostad såldes genom auktion, utan någon domstolsprövning av grunden för den fordran som banken krävde betalning för, trots att det fanns samstämmiga uppgifter om att det villkor om uppsägning till förtida betalning som låg till grund för nämnda verkställighet eventuellt var oskäligt.

81 I ett mål som kännetecknas av samtliga dessa omständigheter krävs det för den fulla verkan av det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13 och kravet på ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan att de berörda konsumenterna, inom ramen för ett sådant genkäromål som det ifrågavarande i det nationella målet, kan åberopa artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet för att bestrida lagenligheten av att äganderätten till den ifrågavarande fastigheten överfördes till det bolag som tilldelats kontraktet.

82 Det följer nämligen av det ovan anförda att skyddet för rättssäkerheten, som domstolen hänvisade till i de mål som avgjordes genom dom av den 7 december 2017, Banco Santander ( C‑598/15, EU:C:2017:945), och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco ( C‑600/19, EU:C:2022:394), vid en redan genomförd överföring av äganderätten till tredje man, under sådana omständigheter inte kan anses vara absolut.

83 Den första tolkningsfrågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med artiklarna 7 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att tillämpningsområdet för dessa bestämmelser omfattar ett domstolsförfarande inom ramen för vilket det bolag som tilldelats äganderätten till en fastighet som utgör en konsuments familjebostad och som sålts genom ett utomrättsligt förfarande för utmätning av denna fastighet, vilken har intecknats med konsumentens samtycke till förmån för en professionell kreditgivare, dels begär att denna konsument ska avhysas, och konsumenten genom ett genkäromål dels har bestritt lagenligheten av att äganderätten till fastigheten överfördes till det bolag som tilldelats kontraktet, när denna överföring genomfördes trots ett pågående domstolsförfarande vid tidpunkten för den i syfte att erhålla uppskov med verkställigheten av ianspråktagandet av denna säkerhet, med hänvisning till att det förekom oskäliga villkor i det avtal som låg till grund för verkställigheten och bolaget i förväg hade informerats om detta förfarande av samma konsument. Detta gäller under förutsättning att det vid tidpunkten för den ifrågavarande försäljningen förelåg samstämmiga uppgifter om att dessa villkor eventuellt var oskäliga och att konsumenten hade använt sig av de rättsmedel som en genomsnittskonsument rimligen kunde förväntas tillgripa för att få till stånd en domstolsprövning av dessa villkor.

84 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med artiklarna 7 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett utomrättsligt förfarande för utmätning av en fastighet som utgör en konsuments familjebostad, vilken har intecknats med konsumentens samtycke till förmån för en professionell kreditgivare, tillåts fortgå, trots en föreliggande ansökan om interimistiska åtgärder i syfte att erhålla uppskov med verkställigheten, och enligt vilken det inte heller finns någon möjlighet att yrka att försäljningen ska ogiltigförklaras med hänvisning till att det avtal som ligger till grund för den innehåller oskäliga villkor.

85 Såsom det har erinrats om i punkt 57 ovan ska varje situation i vilken frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten bedömas med beaktande av bland annat bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet samt av förfarandets förlopp och särdrag.

86 Lagen om frivillig auktion, vars förenlighet med direktiv 93/13 har ifrågasatts av den hänskjutande domstolen, innebär, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, att det blir möjligt för en professionell kreditgivare att ta en säkerhet i anspråk på grundval av ett kreditavtal utan att en domstol först ingriper för att pröva grunden för den aktuella fordran, även när det rör sig om en inteckning i en konsuments familjebostad.

87 Direktiv 93/13 utgör visserligen inte i sig hinder för utomrättsliga verkställighetsförfaranden som genomförs av andra aktörer än domstolar och under vilka konsumenter inte kan åberopa förekomsten av oskäliga avtalsvillkor i det avtal som ligger till grund för förfarandet i fråga (se, analogt, vad avser den roll som notarius publicus har för att kontrollera förekomsten av oskäliga avtalsvillkor, dom av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary, C‑32/14, EU:C:2015:637, punkterna 47, 48 och 65). Medlemsstaterna måste emellertid se till att konsumenterna till sitt förfogande har lämpliga och effektiva rättsmedel som är ägnade att säkerställa att de inte blir bundna av sådana villkor.

88 Vad gäller lagen om frivillig auktion har domstolen slagit fast att direktiv 93/13 utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en näringsidkare, i samband med tillämpningen av ett villkor om uppsägning till förtida betalning i ett konsumentkreditavtal, kan driva in utestående belopp genom att sälja konsumentens familjebostad utan något som helst föregående rättsligt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2023, Všeobecná úverová banka, C‑598/21, EU:C:2023:845, punkt 84 och 90).

89 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att en konsument, för att bestrida en utomrättslig auktion och göra gällande att det finns ett potentiellt oskäligt avtalsvillkor i det avtal som ligger till grund för auktionen, måste inleda ett domstolsförfarande inom ramen för vilket konsumenten även, som en interimistisk åtgärd, kan ansöka om uppskov med verkställighet av auktionen till dess att talan har avgjorts i sak. Det framgår emellertid av 19 § 1 b andra meningen i lagen om frivillig auktion att auktionsförrättaren endast är skyldig att avbryta försäljningen om en sådan interimistisk åtgärd har beslutats av domstol.

90 Enligt denna bestämmelse blir det, såsom den situation som är aktuell i det nationella målet vittnar om, möjligt att låta verkställighetsförfarandet fortgå trots att en ansökan om interimistiska åtgärder i syfte att erhålla uppskov med verkställigheten är anhängig vid en domstol. Bestämmelsen kan således leda till att äganderätten till en fastighet överförs, även när det rör sig om konsumentens familjebostad, innan den domstolen har prövat ansökan och trots att det finns samstämmiga uppgifter om att det avtal som ligger till grund för verkställigheten eventuellt innehåller potentiellt oskäliga villkor.

91 Även om domstolen enligt artikel 325 i civilprocesslagen kan besluta om en interimistisk åtgärd, såsom uppskov med verkställigheten av den utomrättsliga auktionen, kan det följaktligen konstateras att detta rättsmedel inte tycks ge konsumenten en verklig möjlighet att, innan försäljningen äger rum, få till stånd en domstolsprövning av de potentiellt oskäliga villkoren i det avtal som ligger till grund för verkställigheten i fråga, eller åtminstone en prima facie-prövning i samband med ansökan om interimistiska åtgärder, trots att beviljandet av en sådan åtgärd är nödvändigt för att säkerställa att avgörandet i sak får full verkan.

92 Såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 59 ovan krävs det enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13 att konsumenten inte fråntas möjligheten att verkligen beviljas uppskov med verkställigheten av ett förfarande som inletts med stöd av en exekutionstitel på grundval av avtalsvillkor vars giltighet har bestritts vid domstol med hänvisning till att de är oskäliga. I avsaknad av detta uppskov kan nämligen avgörandet av målet i sak, varigenom det fastställs att villkoren är oskäliga, enbart ge konsumenten rättsligt skydd i efterhand i form av en ren skadeersättning, ett skydd som är ofullständigt och otillräckligt och som inte utgör ett lämpligt eller effektivt medel för att hindra fortsatt användning av villkoret.

93 Detta krav är än mer motiverat, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 60 ovan, när verkställighetsförfarandet, såsom i det nationella målet, avser konsumentens och dennes familjs bostad, för vilken skyddet omfattas av den grundläggande rätten till respekt för privatliv och familjeliv, vilken garanteras i artikel 7 i stadgan.

94 Vad gäller möjligheten för konsumenter att i efterhand avhjälpa följderna av en utomrättslig auktion föreskrivs i 21 § 2 i lagen om frivillig auktion en rätt att ansöka om ogiltigförklaring av en auktion inom tre månader från auktionsdagen, om giltigheten av det avtal som ligger till grund för den aktuella säkerheten bestrids eller om bestämmelserna i nämnda lag åsidosätts.

95 Den hänskjutande domstolen har preciserat att denna bestämmelse inte gör det möjligt för konsumenter att yrka att en utomrättslig auktion ska ogiltigförklaras med hänvisning till oskäliga villkor i det avtal som ligger till grund för det aktuella verkställighetsförfarandet och att det i förevarande fall, vid den tidpunkt då auktionen genomfördes i det nationella målet, inte hade meddelats någon dom i Slovakien om att en försäljning var ogiltig på denna grund. Såsom angetts i punkt 41 ovan har den hänskjutande domstolen uppgett att det för närvarande inte finns någon tillräckligt etablerad rättspraxis i detta avseende.

96 Den slovakiska regeringen har däremot i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att den hänskjutande domstolens tolkning av 21 § 2 i lagen om frivillig auktion inte är korrekt. Den slovakiska regeringen har i detta avseende hänvisat till praxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien), vilken illustreras av två beslut som denna högsta domstol meddelade år 2022. I dessa beslut tolkade nämnda domstol denna bestämmelse så, att förekomsten av oskäliga villkor i det avtal som ligger till grund för ett utomrättsligt verkställighetsförfarande utgör ett skäl för att ogiltigförklara den försäljning som skett i samband med denna verkställighet. En sådan tolkning visade sig vara nödvändig, eftersom en auktion inte nödvändigtvis föregås av en domstolsprövning av fordran.

97 I sitt svar på de frågor som ställts i enlighet med artikel 62 i rättegångsreglerna har nämnda regering tillagt att denna rättspraxis har bekräftats av Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) i en ny dom, som meddelades den 27 november 2023, i vilken nämnda domstol slog fast att domstolarna, i förfaranden avseende ogiltigförklaring av en utomrättslig auktion, är skyldiga att ex officio pröva huruvida det avtal om ställande av säkerhet som ingåtts med en konsument innehåller oskäliga villkor, för att ett adekvat rättsligt skydd för konsumenterna ska kunna säkerställas.

98 Inom ramen för en talan som väckts med stöd av artikel 267 FEUF ankommer det i detta hänseende emellertid inte på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser, eftersom en sådan tolkning omfattas av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet (dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana, C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

99 Även om det antas att Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) numera tolkar 21 § 2 i lagen om frivillig auktion på det sätt som anges i punkterna 96 och 97 ovan, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, skulle denna omständighet, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 79 i sitt förslag till avgörande, inte påverka frågan huruvida svarandena, med hänsyn till tidpunkten för den ifrågavarande auktionsförsäljningen, rimligen kunde förvänta sig att denna försäljning skulle kunna ogiltigförklaras genom en talan som väckts med stöd av denna bestämmelse inom tre månader från överföringen av äganderätten till den fastighet som var föremål för nämnda försäljning. Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller den tolkning av nämnda bestämmelse som Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) har gjort ha motiverats just av att det i samma bestämmelse saknas uppgift om möjligheten att yrka ogiltigförklaring av en auktion med hänvisning till oskäliga villkor i det avtal som ligger till grund för den.

100 Med förbehåll för den prövning som ankommer på den hänskjutande domstolen framgår det av det ovan anförda att de rättsmedel som svarandena i det nationella målet hade tillgång till vid tidpunkten för genomförandet av den ifrågavarande auktionen inte uppfyllde kravet på ett effektivt domstolsskydd. Dessa rättsmedel innebar nämligen inte någon verklig möjlighet att inom ramen för en utmätning erhålla uppskov med verkställigheten av denna försäljning i syfte att möjliggöra en domstolsprövning av ett potentiellt oskäligt avtalsvillkor i det avtal som låg till grund för verkställigheten, trots att en ansökan om uppskov med verkställigheten hade ingetts till domstol. Dessa rättsmedel innebar inte heller någon verklig möjlighet att yrka ogiltigförklaring av nämnda försäljning med hänvisning till förekomsten av detta villkor, trots att det fanns samstämmiga uppgifter om att villkoret eventuellt var oskäligt.

101 De aspekter som den hänskjutande domstolen har framhållit i förevarande begäran om förhandsavgörande, vilka det erinrats om bland annat i punkt 95 ovan, visar att bestämmelserna i lagen om frivilliga auktioner, åtminstone vid den tidpunkt då den ifrågavarande auktionen i det nationella målet genomfördes, i praktiken gjorde det orimligt svårt, eller till och med omöjligt, att skydda dessa rättigheter.

102 För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar vad gäller möjligheten att tolka 21 § 2 i lagen om frivillig auktion på ett sätt som är förenligt med bestämmelserna i direktiv 93/13, ska det påpekas att en sådan tolkning, mot bakgrund av den rättspraxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) som nämnts i punkterna 96 och 97 ovan och som den slovakiska regeringen har redogjort för, inte förefaller vara utesluten.

103 Om den hänskjutande domstolen kommer fram till att den har rätt att tolka 21 § 2 i lagen om frivillig auktion i enlighet med bestämmelserna i direktiv 93/13, vad gäller de grunder för ogiltighetsförklaring som föreskrivs däri, ska det påpekas att det i nämnda 21 § 2 även föreskrivs att en ansökan om ogiltighetsförklaring ska inges inom tre månader från dagen för auktionen. Såsom framgår av punkterna 76 och 99 i förevarande dom kunde det i detta avseende, med förbehåll för den prövning som ankommer på den hänskjutande domstolen, inte rimligen förväntas av svarandena att de skulle väcka talan om ogiltigförklaring av den ifrågavarande auktionen med stöd av denna bestämmelse. Betydelsen av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som direktivet ger konsumenterna och behovet av att säkerställa effektiviteten av de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt direktivet, vilket bland annat förutsätter ett krav på ett effektivt domstolsskydd, motiverar – i avsaknad av effektiva rättsmedel som gör det möjligt för svarandena att göra gällande sina rättigheter enligt samma direktiv före tidpunkten för överföring av äganderätten – att svarandena inte hindras från att i det nationella målet bestrida den verkställighet som gett upphov till denna auktion (se, analogt, dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkterna 45, 49 och 50).

104 Eftersom det av ovanstående överväganden följer att den hänskjutande domstolen skulle kunna komma att ogiltigförklara den ifrågavarande auktionen i det nationella målet och följaktligen återställa de rättsförhållanden som förelåg mellan svarandena och banken innan försäljningen genomfördes, ska den hänskjutande domstolen dessutom, mot bakgrund av tillämplig nationell rätt, pröva huruvida det är möjligt för denna bank att delta i förfarandet, enligt alla lämpliga processuella regler, bland annat genom ett frivilligt ingripande eller, i förekommande fall, genom ett tvångsingripande.

105 Mot bakgrund av dessa skäl ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med artiklarna 7 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett utomrättsligt förfarande för utmätning av en fastighet som utgör en konsuments familjebostad, vilken har intecknats med konsumentens samtycke till förmån för en professionell kreditgivare, tillåts fortgå, trots en föreliggande ansökan om interimistiska åtgärder som anhängiggjorts vid domstol i syfte att erhålla uppskov med verkställigheten, och samstämmiga uppgifter om att det eventuellt finns ett potentiellt oskäligt villkor i det avtal som ligger till grund för verkställigheten, när det enligt denna lagstiftning inte heller finns någon möjlighet att yrka ogiltigförklaring av detta verkställighetsförfarande vid domstol med hänvisning till förekomsten av oskäliga villkor i detta avtal.

106 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2005/29 ska tolkas så, att ianspråktagande av en säkerhet med stöd av ett rättsstridigt avtalsvillkor, enligt vilket en fordran som följer av ett konsumentkreditavtal ska förfalla till förtida betalning, utgör en sådan otillbörlig affärsmetod som avses i artikel 5 i direktivet, det vill säga en aggressiv affärsmetod i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktivet, och som kan medföra ansvar för såväl den professionella kreditgivaren som den auktionsförrättare som verkställer utmätningen.

107 Sökanden i det nationella målet, den slovakiska regeringen och Europeiska kommissionen har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning.

108 Det ska i detta hänseende påpekas att den hänskjutande domstolen inte har preciserat varför ett svar på nämnda fråga är nödvändigt för att den ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 45 i förevarande dom.

109 Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande syftar en affärsmetod till sin natur dessutom till att förmå konsumenten att fatta ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat. Det framgår emellertid inte klart av beslutet om hänskjutande vilken typ av affärsbeslut som svarandena i målet vid den nationella domstolen har fattat och som banken, eller auktionsförrättaren, skulle ha ändrat.

110 Eftersom svaret på den tredje frågan således går utöver domstolens uppgift enligt artikel 267 FEUF, kan denna fråga inte tas upp till sakprövning.

111 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: slovakiska.