Domstolens dom (stora avdelningen) den 4 oktober 2024

I mål C‑4/23 [Mirin], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Judecătoria Sectorului 6 Bucureşti (Förstainstansdomstolen i distrikt 6 i Bukarest, Rumänien) genom beslut av den 11 augusti 2022, som inkom till domstolen den 3 januari 2023, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts (referent), vice ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, K. Jürimäe, T. von Danwitz och O. Spineanu-Matei samt domarna J.-C. Bonichot, S. Rodin, I. Jarukaitis, A. Kumin, M.L. Arastey Sahún och M. Gavalec, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 januari 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: M.-A. A., genom R.-I. Ionescu, avocată, Municipiul Cluj-Napoca, genom E. Boc, R. Lăpuşan, A. Roman, A. Roşca och A. Rus, samtliga i egenskap av ombud, Asociaţia Accept, genom A.-M. Baltac, consilier juridic, och R.-I. Ionescu, avocată, Rumäniens regering, genom E. Gane och O.-C. Ichim, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud, Greklands regering, genom T. Papadopoulou, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, E. Borawska Kędzierska och A. Siwek-Ślusarek, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Biolan, H. Krämer och E. Montaguti, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 7 maj 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EU- och EUF-fördragen

Stadgan

Utträdesavtalet

Rumänsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 FEU, artiklarna 18, 20 och 21 FEUF samt artiklarna 1, 7, 20, 21 och 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, den rumänske medborgaren M.-A. A. och, å andra sidan, Direcția de Evidență a Persoanelor Cluj, Serviciul stare civilă (folkbokföringsenheten vid direktoratet för befolkningsregistret i Cluj, Rumänien), Direcția pentru Evidența Persoanelor și Administrarea Bazelor de Date din Ministerul Afacerilor Interne (inrikesministeriets direktorat med ansvar för befolkningsregister och databashantering, Rumänien) och Municipiul Cluj-Napoca (kommunen Cluj-Napoca, Rumänien). Målet gäller en fråga om erkännande och införande i M.-A. A:s födelseattest av en ändring av dennes förnamn och könsidentitet som lagligen gjorts i Förenade kungariket,

3 I artikel 2 FEU föreskrivs följande:

4 Artikel 18 första stycket FEUF har följande lydelse:

5 I artikel 20 FEUF föreskrivs följande:

6 Artikel 21 första stycket FEUF har följande lydelse:

7 I artikel 1 i stadgan, med rubriken Människans värdighet, föreskrivs följande:

8 Artikel 7 i stadgan, med rubriken Respekt för privatlivet och familjelivet, har följande lydelse:

9 I artikel 20 i stadgan, med rubriken Likhet inför lagen, föreskrivs följande:

10 Artikel 21 i stadgan har rubriken Icke-diskriminering. I artikel 21.1 föreskrivs följande:

11 I artikel 45 i stadgan, med rubriken Rörelse- och uppehållsfrihet, föreskrivs följande:

12 Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet), ingicks den 17 oktober 2019 och trädde i kraft den 1 februari 2020. Det godkändes på Europeiska unionens och Europeiska atomenergigemenskapens vägnar genom rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 (EUT L 29, 2020, s. 1).

13 I fjärde, sjätte och åttonde styckena i ingressen till detta avtal anges följande:

14 I artikel 126 i nämnda avtal, med rubriken Övergångsperiod, anges följande:

15 I artikel 127 i samma avtal, med rubriken Övergångens omfattning, föreskrivs följande:

16 Enligt artikel 185 i utträdesavtalet trädde detta i kraft den 1 februari 2020.

17 Artikel 9 i Legea nr 119/1996 cu privire la actele de stare civilă (lag nr 119/1996 om folkbokföringshandlingar) av den 16 oktober 1996, i ompublicerad lydelse (Monitorul Oficial al României, del I, nr 339 av den 18 maj 2012), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 119/1996), har följande lydelse:

18 I artikel 41.1–41.3 i nämnda lag föreskrivs följande:

19 Artikel 43 i nämnda lag har följande lydelse:

20 I artikel 57.1 i samma lag föreskrivs följande:

21 I artikel 4.2 i Ordonanță Guvernului nr 41/2003 privind dobândirea și schimbarea pe cale administrativă a numelor persoanelor fizice (regeringsbeslut nr 41/2003 om förvärv och byte av namn på administrativ väg för fysiska personer), av den 30 januari 2003 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 68 av den 2 februari 2003), angavs följande:

22 Artikel 131.2 i Metodologie cu privire la aplicarea unitară a dispozițiilor în materie de stare civilă (metod för enhetlig tillämpning av bestämmelserna om folkbokföring), vilken godkändes genom Hotărârea Guvernului nr. 64/2011 (regeringsbeslut nr 64/2011), av den 26 januari 2011 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 151 av den 2 mars 2011), har följande lydelse:

23 Enligt artikel 19.1 i i Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 97/2005 privind evidența, domiciliul, reședința și actele de identitate ale cetățenilor români (brådskande regeringsbeslut nr 97/2005, om befolkningsregister och om rumänska medborgares hemvist, bostadsadress och identitetshandlingar), av den 14 juli 2005, i ompublicerad lydelse (Monitorul Oficial al României, del I, nr 719 av den 12 oktober 2011), ska den myndighet som ansvarar för befolkningsregistret utfärda en ny identitetshandling vid ändrad könstillhörighet.

24 M.-A. A. föddes den 24 augusti 1992 i Cluj-Napoca, i județul Cluj (regionen Cluj, Rumänien) och registrerades vid födelsen som kvinna. I den rumänska födelseattesten anges således ett kvinnligt förnamn. M.-A. A. identifieras däri som kvinna och gavs också ett personnummer varigenom vederbörande identifieras som kvinna.

25 Efter att ha flyttat med sina föräldrar till Förenade kungariket år 2008 förvärvade M.-A. A. brittiskt medborgarskap genom naturalisation den 21 april 2016.

26 Den 27 februari 2017 ändrade M.-A. A. i Förenade kungariket sitt förnamn och sin titel från ett kvinnligt förnamn och en kvinnlig titel till ett manligt förnamn och en manlig titel, i enlighet med förfarandet Deed poll. Detta förfarande ger brittiska medborgare möjlighet att ändra sitt namn eller förnamn genom anmälan. Efter att ha fullgjort denna formalitet bytte M.-A. A. ut vissa officiella handlingar som utfärdats av de brittiska myndigheterna, nämligen körkort och pass, i vilka vederbörandes nya namn angavs.

27 Den 29 juni 2020 erhöll M.-A. A. ett Gender Recognition Certificate (GRC) i Förenade kungariket, vilket är en handling som bekräftar M.-A. A:s manliga könsidentitet.

28 I maj 2021 begärde M.-A. A., på grundval av den anmälan som gjorts inom ramen för förfarandet Deed Poll och GRC, att folkbokföringsenheten i Cluj skulle föra in uppgifterna om hans ändrade förnamn, könstillhörighet och personnummer i födelseattesten så att dessa uppgifter skulle motsvara manligt kön och utfärda en ny födelseattest med dessa nya uppgifter.

29 Genom beslut av den 21 juni 2021 avslog rumänska myndigheter denna begäran. Som skäl angavs bland annat att enligt artikel 43 i) i lag nr 119/1996, jämförd med artikel 4.2 l i regeringsbeslut nr 41/2003, kan uppgift om en persons ändrade könsidentitet endast föras in i födelseattesten på grundval av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.

30 Den 14 september 2021 väckte M.-A. A. talan vid Judecătoria Sectorului 6 Bucureşti (Förstainstansdomstolen i distrikt 6 i Bukarest, Rumänien), som är hänskjutande domstol, mot folkbokföringsenheten vid direktoratet för befolkningsregister i Cluj, inrikesministeriets direktorat med ansvar för befolkningsregister och databashantering, och mot kommunen Cluj-Napoca med yrkande om att dessa myndigheter skulle förpliktas att föra in uppgifterna om hans ändrade förnamn, könstillhörighet och personnummer i födelseattesten så att dessa uppgifter skulle motsvara manligt kön och utfärda en ny födelseattest med dessa nya uppgifter.

31 M.-A. A. har i synnerhet yrkat att den hänskjutande domstolen ska förplikta nämnda myndigheter att göra en direkt tillämpning av unionsrätten, särskilt av rätten för varje unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, att uppdatera hans födelseattest med det förnamn och den könsidentitet som lagligen bytts och ändrats i Förenade kungariket, så att han utan hinder kan utöva denna rätt genom att förfoga över en resehandling som överensstämmer med hans manliga könsidentitet. Enligt M.-A. A. skulle en skyldighet att genomföra ett nytt domstolsförfarande i Rumänien, i syfte att erhålla ett godkännande av ändringen av könsidentitet, utsätta honom för en risk för att utgången i ärendet skulle strida mot det avgörande som de brittiska myndigheterna antagit. I dom av den 19 januari 2021, X och Y mot Rumänien (CE:ECHR:2021:0119JUD000214516), har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna dessutom slagit fast att det rumänska förfarandet saknar klarhet och är oförutsägbart.

32 Den hänskjutande domstolen anser att frågan huruvida det finns fog för M.-A. A:s yrkanden, liksom utgången i målet, är beroende av hur vissa unionsbestämmelser ska tolkas. Det rör sig bland annat om artikel 2 FEU, artiklarna 18, 20 och 21 FEUF samt artiklarna 1, 7, 20, 21 och 45 i stadgan. Nämnda domstol undrar närmare bestämt om ställningen som unionsmedborgare och rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier utgör hinder för en nationell lagstiftning som tvingar den berörda personen att inleda ett nytt förfarande inför nationella domstolar för att få sin könsidentitet ändrad, trots att vederbörande med framgång redan har slutfört ett förfarande för samma ändamål i en annan medlemsstat i vilken personen också är medborgare.

33 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till relevant praxis från EU-domstolen på området, bland annat till dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539), dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559), dom av den 8 juni 2017, Freitag ( C‑541/15, EU:C:2017:432), och dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo ( C‑490/20, EU:C:2021:1008), men anser samtidigt att svaret på frågan inte framgår av denna rättspraxis med önskvärd klarhet.

34 För det fall frågan ska besvaras jakande, undrar samma domstol huruvida Förenade kungarikets utträde ur unionen ska anses ha någon inverkan på utgången i det nationella målet. Nämnda domstol har bland annat påpekat att förfarandet för att ändra könsidentitet i förevarande fall hade inletts i Förenade kungariket innan denna stat lämnade unionen men avslutades efter utträdet, under övergångsperioden. Det måste således fastställas om Rumänien under sådana omständigheter är skyldig att erkänna rättsverkningarna av det förfarande för ändring av könsidentitet som genomförts i Förenade kungariket.

35 Mot denna bakgrund beslutade Judecătoria Sectorului 6 București (Förstainstansdomstolen i distrikt 6 i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

36 Den rumänska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande ska avvisas på grund av att M.-A. A. framställt sin ansökan om ändring av förnamn och könsidentitet, ändringar vilka lagligen gjorts i Förenade kungariket under åren 2017 och 2020, till behöriga rumänska myndigheter först i maj 2021, det vill säga efter övergångsperioden som enligt artikel 126 i utträdesavtalet löper ut den 31 december 2020.

37 När nämnda myndigheter tog emot ansökan hade Förenade kungariket, enligt den rumänska regeringen, ställning som tredjeland i förhållande till unionen. Varken unionsmedborgare eller Förenade kungarikets medborgare kunde följaktligen göra gällande några rättigheter enligt utträdesavtalet. Samma regering har hänvisat till domen av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkterna 55 och 56), i vilken EU-domstolen slagit fast att bestämmelserna om unionsmedborgarskap i EUF-fördraget är tillämpliga på aktuella verkningar av situationer som uppkom före en medlemsstats anslutning till unionen. Enligt den rumänska regeringen kan dessa bestämmelser således, i tillämpliga delar, inte längre tillämpas efter en medlemsstats utträde på aktuella verkningar av situationer som uppkom när den staten fortfarande var medlem i unionen. I förevarande fall rör det sig därför om en rent inhemsk situation.

38 EU-domstolen erinrar härvid om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

39 En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

40 Den hänskjutande domstolen har i förevarande fall bett EU-domstolen att tolka bland annat bestämmelserna om unionsmedborgarskap i EUF-fördraget, däribland artikel 21.1 FEUF. Begäran har framställts i ett mål där en person som är medborgare i Rumänien – där vederbörande är född – och i Förenade kungariket – där vederbörande är bosatt sedan år 2008 – har begärt att behöriga rumänska myndigheter ska uppdatera dennes födelseattest för att den ska överensstämma med personens nya förnamn och könsidentitet vilka lagligen hade ändrats i Förenade kungariket innan övergångsperioden löpte ut den 31 december 2020.

41 Det ska för det första påpekas att en medborgare i en medlemsstat som, i egenskap av unionsmedborgare, har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat, kan göra gällande de rättigheter som sammanhänger med unionsmedborgarskapet, bland annat dem som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF, i förekommande fall även gentemot den egna ursprungsmedlemsstaten (dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

42 Ändringen av relevanta uppgifter i folkbokföringen avseende M.-A. A. skedde i förevarande fall i Förenade kungariket när denna stat fortfarande var medlemsstat i unionen, såvitt gäller ändringen av förnamnet, och under övergångsperioden såvitt gäller ändringen av könsidentitet.

43 För det andra ska det påpekas att även om Förenade kungariket utträdde ur unionen den 1 februari 2020, dagen då utträdesavtalet trädde i kraft, och således blev ett tredjeland i förhållande till unionen, föreskrivs emellertid i artikel 126 i detta avtal att en övergångsperiod ska löpa från den dag då avtalet träder i kraft den 1 februari 2020 till och med den 31 december 2020. Enligt artikel 127.6 i samma avtal ska Förenade kungariket under denna period anses vara en medlemsstat och inte ett tredjeland bland annat såvitt gäller reglerna om unionsmedborgarskap och om fri rörlighet för personer. I artikel 127.1 preciseras vidare att unionsrätten ska vara tillämplig på och i Förenade kungariket under övergångsperioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkterna 47 och 48, och dom av den 14 mars 2024, kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court), C‑516/22, EU:C:2024:231, punkt 53).

44 EU-domstolen delar härvid generaladvokatens bedömning i punkterna 44–46 i förslaget till avgörande. Då M.-A. A., i sin egenskap av unionsmedborgare, ansökt om att hans förnamn och könsidentitet som ändrats i samband med att M.-A. A. utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i Förenade kungariket, innan denna medlemsstat lämnade unionen respektive innan övergångsperioden löpte ut, ska erkännas i hans ursprungsmedlemsstat, har M.-A. A. rätt att i förhållande till ursprungsmedlemsstaten göra gällande de rättigheter som unionsmedborgarskapet är förenat med, särskilt de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 20 och 21 FEUF. Detta gäller även efter utgången av övergångsperioden.

45 Den situation som är aktuell i det nationella målet kan därför inte jämställas med en rent inhemsk situation enbart av den anledningen att det var efter den 31 december 2020 – det vill säga det datum då övergångsperioden enligt vad som fastställts i utträdesavtalet löpte ut – som M.-A. A. gjorde en ansökan hos behöriga rumänska myndigheter om att uppgifter om ändring av förnamn och könsidentitet skulle införas i födelseattesten.

46 Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

47 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 20 och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 45 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som inte gör det möjligt att erkänna och – i födelseattesten för en medborgare i den staten – föra in en ändring av förnamn och könsidentitet som lagligen ändrats i en annan medlemsstat i samband med att personen i fråga utövade sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig där, med följden att vederbörande tvingas inleda ett nytt förfarande om ändring av könsidentiteten inför domstol i den förstnämnda medlemsstaten, i vilket det bortses från den ändring som redan lagligen gjorts i den andra medlemsstaten.

48 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den omständigheten att den stat där ändringen av förnamn och könstillhörighet lagligen gjorts, nämligen Förenade kungariket, numera inte längre är en medlemsstat i unionen, har någon betydelse för svaret på denna fråga.

49 EU-domstolen påpekar, i detta sista avseende, att det följer av de överväganden som gjorts i punkterna 41–45 ovan gällande huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande kan upptas till prövning, att det förhållandet att Förenade kungariket inte längre är en av unionens medlemsstater inte påverkar svaret på den första tolkningsfrågan eftersom M.-A. A:s situation omfattas av tillämpningsområdet för artikel 20 och artikel 21.1 FEUF.

50 Under dessa omständigheter ska det erinras om att M.-A. A. i egenskap av rumänsk medborgare åtnjuter ställning som unionsmedborgare enligt artikel 20.1 FEUF.

51 Enligt domstolens fasta praxis är ställningen som unionsmedborgare avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 30, och dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

52 I artiklarna 20.2, 21 och 22 FEUF knyts en rad rättigheter till ställningen som unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ger enligt artikel 20.2 a och artikel 21.1 FEUF varje unionsmedborgare bland annat en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, med förbehåll för de begränsningar och villkor som fastställs i EUF-fördraget och genom de åtgärder som antas för att genomföra dem (dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

53 På unionsrättens nuvarande stadium omfattas reglerna om personers rättsliga status, vilka inbegriper bestämmelserna om ändring av en persons förnamn och könsidentitet, av medlemsstaternas befogenheter, och dessa befogenheter får inte inskränkas av unionsrätten. Vid utövandet av denna befogenhet är varje medlemsstat emellertid skyldig att iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och i detta syfte erkänna den rättsliga status som personer som är bosatta i en annan medlemsstat har i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2018, MB (Könskorrigering och ålderspension), C‑451/16, EU:C:2018:492, punkt 29, och dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

54 När en medborgare i en medlemsstat, som även är medborgare i en annan medlemsstat, har utövat sin rätt att fritt röra sig, och myndigheterna i den första medlemsstaten avslår en ansökan om erkännande av medborgarens namn, såsom det fastställts i den andra medlemsstaten, kan detta enligt vad domstolen slagit fast utgöra ett hinder för utövandet av den i artikel 21 FEUF stadgade rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Om två olika namn tillämpas på en och samma person kan detta nämligen ge upphov till förvirring och till olägenheter då det förekommer ett stort antal situationer i vardagslivet, inom såväl den offentliga som den privata sfären, där det krävs att man styrker sin identitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2017, Freitag, C‑541/15, EU:C:2017:432, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis).

55 Ett sådant hinder kan även bli följden om samma myndigheter vägrar att erkänna en ändring av könsidentiteten som skett i enlighet med de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i den medlemsstat i vilken unionsmedborgaren har utövat sin rätt att fritt röra och uppehålla sig, oavsett om ändringen är knuten till en ändring av förnamnet, såsom i förevarande fall, eller inte. I likhet med namnet, definierar en persons genus nämligen vederbörandes identitet och personliga ställning. Vägran att ändra och erkänna den könsidentitet som en medborgare i en medlemsstat lagligen ändrat i en annan medlemsstat kan ge upphov till avsevärda problem för denna medborgare både administrativt, yrkesmässigt och privat i den mening som avses i domstolens praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff, C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

56 För en unionsmedborgare, såsom sökanden i det nationella målet, som utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat och som i samband med sin vistelse i sistnämnda stat ändrat sitt förnamn och sin könsidentitet i enlighet med de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i denna andra medlemsstat finns det, på grund av att denna person bär två olika namn och har getts två olika könsidentiteter, en konkret risk för att vederbörande blir tvungen att undanröja tvivel beträffande sin identitet och beträffande äktheten av handlingar som läggs fram eller tillförlitligheten av de uppgifter dessa handlingar innehåller. Detta är en omständighet som kan utgöra hinder för att utöva den rättighet som följer av artikel 21 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff, C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 40 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 juni 2017, Freitag, C‑541/15, EU:C:2017:432, punkt 38).

57 En vägran av en medlemsstats myndigheter med ansvar för folkbokföringsfrågor att, i folkbokföringsregister och i synnerhet i födelseattesten för en medborgare i den medlemsstaten, erkänna och föra in en ändring av personens förnamn och könsidentitet, som lagligen ändrats i en annan medlemsstat utgör följaktligen en begränsning av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, då denna vägran grundar sig på en nationell lagstiftning som inte tillåter ett sådant erkännande och ett sådant införande med följden att vederbörande tvingas inleda ett nytt förförande om ändring av könsidentitet inför domstol i den förstnämnda medlemsstaten, i vilket det bortses från den ändring som redan lagligen gjorts i den andra medlemsstaten.

58 En sådan begränsning måste även anses föreligga med avseende på den rättighet som garanteras i artikel 45.1 i stadgan. Denna rättighet motsvarar nämligen den rättighet som garanteras i artikel 20.2 första stycket a FEUF och den utövas, i enlighet med artikel 20.2 andra stycket FEUF och artikel 52.2 i stadgan, enligt de villkor och begränsningar som fastställs i fördragen och genom de åtgärder som beslutats med tillämpning av dessa. Varje begränsning av de rättigheter som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF strider således med nödvändighet mot artikel 45.1 i stadgan, eftersom varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, som föreskrivs i stadgan, återspeglar den rätt som ges i artikel 21.1 FEUF (dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date, C‑491/21, EU:C:2024:143, punkterna 49 och 50).

59 Enligt fast rättspraxis kan en nationell lagstiftning som, i likhet med den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, begränsar utövandet av den rättighet som stadfästs i artikel 21 FEUF, endast vara motiverad om den grundar sig på objektiva skäl och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med de nationella bestämmelserna (dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff, C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

60 Domstolen erinrar i detta sammanhang om att enligt fast rättspraxis ska nationell lagstiftning, som innebär att en transperson, på grund av att personens könsidentitet inte erkänns, hindras från att uppfylla ett villkor som är en förutsättning för att personen ska beviljas en rättighet som skyddas av unionsrätten, i princip anses oförenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2006, Richards, C‑423/04, EU:C:2006:256, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

61 I förevarande fall har varken den hänskjutande domstolen eller den rumänska regeringen lämnat några närmare uppgifter om de syften som eftersträvas med den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet. Nämnda lagstiftning gör det inte möjligt att erkänna och införa en uppgift i en persons födelseattest om ändring av förnamn och könstillhörighet som vederbörande lagligen ändrat i en annan medlemsstat, vilket innebär att den berörda personen tvingas att inleda ett nytt förfarande om ändring av könsidentitet inför nationell domstol, i vilket det bortses från den ändring som redan lagligen gjorts i denna andra medlemsstat.

62 Även om denna nationella lagstiftning skulle antas eftersträva ett legitimt syfte, kan den under alla omständigheter endast anses motiverad om den är förenlig med de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan och som domstolen säkerställer iakttagandet av (dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Detta gäller särskilt rätten till respekt för privatlivet i artikel 7 i stadgan.

63 Såsom följer av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) ska de rättigheter som föreskrivs i artikel 7 i stadgan – i enlighet med artikel 52.3 i däri – ha samma innebörd och räckvidd som de rättigheter som garanteras i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) (dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 60). Sistnämnda bestämmelse ska betraktas såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, analogt, dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

64 Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna skyddar artikel 8 i Europakonventionen en persons sexuella identitet såsom en av de grundläggande, och mest intima, aspekterna av en persons privatliv. Denna bestämmelse omfattar således en rätt för var och en att bestämma över de beståndsdelar som skapar en persons identitet som människa, och inbegriper en rätt till självförverkligande för transsexuella personer, en rätt till respekt för deras fysiska och moraliska integritet och en rätt till respekt och erkännande av deras sexuella identitet (Europadomstolen, 11 juli 2002, Christine Goodwin mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2002:0711JUD002895795, § 77, 78 och 90, Europadomstolen, 12 juni 2003, Van Kück mot Tyskland, CE:ECHR:2003:0612JUD003596897, § 69–75 och 82, samt Europadomstolen, 19 januari 2021, X och Y mot Rumänien, CE:ECHR:2021:0119JUD000214516, § 147 och165).

65 Förutom negativa skyldigheter som syftar till att skydda transsexuella personer från godtyckliga åtgärder från myndigheters sida, följer det även positiva skyldigheter av nämnda artikel 8. Detta innebär att det ska inrättas effektiva och lättillgängliga förfaranden som garanterar att sådana personers rätt till en sexuell identitet respekteras på ett verksamt sätt. Med hänsyn till denna rättighets särskilda betydelse, är staternas utrymme för skönsmässig bedömning på detta område begränsat (Europadomstolen, 19 januari 2021 i målet X och Y mot Rumänien, CE:ECHR:2021:0119JUD 000214516, § 146–148 och där angiven rättspraxis, och Europadomstolen, 1 december 2022, A.D. m.fl. mot Georgien, CE:ECHR:2022:1201JUD005786417, § 71).

66 Av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna framgår således att stater har en skyldighet enligt nämnda artikel 8 att tillhandahålla ett klart och förutsägbart förfarande för juridiskt erkännande av könsidentitet, enligt vilket det ska vara möjligt att byta kön och således namn eller personnummer i officiella handlingar på ett sätt som är snabbt, transparent och lättillgängligt (Europadomstolen, 19 januari 2021, X och Y mot Rumänien, CE:ECHR:2021:0119JUD000214516, § 168).

67 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sin dom av den 19 januari 2021, X och Y mot Rumänien (CE:ECHR:2021:0119JUD000214516, § 157 och 168) emellertid konstaterat att det förfarande som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen måste anses oförenligt med artikel 8 i Europakonventionen, eftersom det inte uppfyller de krav som ställs i den bestämmelsen för prövning av en ansökan om ändring av könsidentitet som framställs för första gången vid en nationell domstol.

68 Nämnda förfarande kan inte heller anses utgöra ett effektivt medel för en unionsmedborgare som i samband med sin vistelse i en annan medlemsstat, och således med utövande av den rätt som garanteras i artikel 21 FEUF och artikel 45 i stadgan, redan lagligen har ändrat sitt förnamn och sin könsidentitet i enlighet med de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i den medlemsstaten, att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina rättigheter enligt dessa artiklar, jämförda med artikel 7 i stadgan. Detta gäller i synnerhet som unionsmedborgaren genom det aktuella nationella förfarandet utsätts för risken att förfarandet leder till en annan utgång än i det förfarande som genomförts av myndigheterna i den medlemsstat som lagligen beviljat ändringen av förnamn och könsidentitet.

69 För att en nationell lagstiftning, såsom den som gäller för införande av en uppgift i folkbokföringsregistret om ändring av förnamn och könsidentitet, ska kunna anses vara förenlig med unionsrätten, krävs det enligt fast rättspraxis att de bestämmelser eller det interna förfarande som gör det möjligt att inkomma med en ansökan om införande av en sådan uppgift inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att genomföra de rättigheter som följer av artikel 21 FEUF och, i synnerhet, rätten att få en sådan ändring erkänd. Utövandet av denna rättighet kan emellertid undergrävas av det utrymme för skönsmässig bedömning som behöriga myndigheter har inom ramen för det förfarande för erkännande och införande av en uppgift om förnamn och könsidentitet som gäller för personer som lagligen ändrat sitt förnamn och sin könsidentitet i en annan medlemsstat. Ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning kan leda till att en och samma person har två olika namn och två olika genus för styrkande av sin identitet. Det kan även ge upphov till sådana avsevärda problem i administrativt, yrkesmässigt och privat avseende som nämns i punkterna 54 och 55 ovan.

70 En nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det inte är tillåtet att en uppgift om förnamn och könsidentitet registreras, vilka lagligen ändrats i en annan medlemsstat, och som tvingar den berörda personen att i ursprungsmedlemsstaten inleda ett nytt förfarande inför domstol om ändring av könsidentitet, i vilket förfarande det bortses från att unionsmedborgaren redan lagligen ändrat sitt förnamn och sin könsidentitet i hemvistmedlemsstaten och i den medlemsstaten har genomfört de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål, strider således mot de krav som följer av artikel 21 FEUF.

71 Mot denna bakgrund ska de ställda frågorna besvaras på följande sätt. Artiklarna 20 och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 45 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som inte gör det möjligt att erkänna och – i födelseattesten för en medborgare i den staten – föra in en ändring av förnamn och könsidentitet som lagligen ändrats i en annan medlemsstat i samband med att personen i fråga utövade sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig där, med följden att vederbörande tvingas inleda ett nytt förfarande om ändring av könsidentiteten inför domstol i den förstnämnda medlemsstaten, i vilket det bortses från den ändring som redan lagligen gjorts i den andra medlemsstaten. Den omständigheten att ansökan om erkännande och införande av ändringen av förnamn och könstillhörighet framställdes i den förstnämnda medlemsstaten vid en tidpunkt då den andra medlemsstatens utträde ur unionen redan fått verkan saknar betydelse i detta avseende.

72 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: rumänska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.