Domstolens dom (stora avdelningen) den 14 december 2021

I mål C‑490/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 2 oktober 2020, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, K. Jürimäe, C. Lycourgos, E. Regan, N. Jääskinen, I. Ziemele och J. Passer samt domarna M. Ilešič (referent), J.‑C. Bonichot, T. von Danwitz och N. Wahl, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: enhetschefen M. Aleksejev,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 februari 2021,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: V.М.А., genom D.I. Lyubenova, advokat, Bulgariens regering, genom T. Mitova och L. Zaharieva, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, inledningsvis genom J. Möller och S. Heimerl, därefter genom J. Möller, båda i egenskap av ombud, Spaniens regering, inledningsvis genom S. Centeno Huerta och J. Ruiz Sánchez, därefter genom J. Ruiz Sánchez, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och Z. Biró-Tóth, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom C.S. Schillemans, i egenskap av ombud, Polens regering, genom E. Borawska-Kędzierska, A. Siwek-Ślusarek och B. Majczyna, samtliga i egenskap av ombud, Slovakiens regering, genom B. Ricziová, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, inledningsvis genom E. Montaguti, I. Zaloguin och M. Wilderspin, därefter genom E. Montaguti och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 15 april 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

EU-fördraget

EUF-fördraget

Stadgan

Direktiv 2004/38/EG

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.2 FEU, artiklarna 20 och 21 FEUF samt artiklarna 7, 9, 24 och 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan V.M.A. och Stolichna obshtina, rayon Pancharevo (Sofia kommun, distriktet Pancharevo, Bulgarien) (nedan kallad Sofia kommun), angående kommunens beslut att inte utfärda en födelseattest för V.M.A:s och dennas makas dotter.

3 I artikel 2 i konventionen om barnets rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 1577, s. 3), föreskrivs följande

4 I artikel 7 i denna konvention föreskrivs följande:

5 I artikel 4.2 FEU föreskrivs följande:

6 I artikel 20 FEUF föreskrivs följande:

7 Artikel 21.1 FEUF har följande lydelse:

8 Artikel 7 i stadgan, med rubriken Respekt för privatlivet och familjelivet, har följande lydelse:

9 I artikel 9 i stadgan, med rubriken Rätt att ingå äktenskap och rätt att bilda familj, föreskrivs följande:

10 Artikel 24 i stadgan, med rubriken Barnets rättigheter, har följande lydelse:

11 I artikel 45 i stadgan, med rubriken Rörelse- och uppehållsfrihet, föreskrivs följande:

12 I artikel 2, med rubriken Definitioner, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34), föreskrivs följande:

13 I artikel 4 i direktiv 2004/38, med rubriken Rätt till utresa, föreskrivs följande:

14 I artikel 5 i nämnda direktiv, med rubriken Rätt till inresa, föreskrivs följande:

15 Artikel 25.1 i Konstitutsia na Republika Bulgaria (Republiken Bulgariens konstitution), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad Bulgariens konstitution), har följande lydelse:

16 I artikel 8 i Zakon za balgarskoto grazhdanstvo (lagen om bulgariskt medborgarskap) av den 5 november 1998 (DV nr 136 av den 18 november 1998, s. 1) föreskrivs att [e]n person är bulgarisk medborgare genom härkomst om åtminstone en av föräldrarna är bulgarisk medborgare.

17 I Semeen kodeks (familjelagen) av den 12 juni 2009 (DV nr 47 av den 23 juni 2009, s. 19) föreskrivs följande i artikel 60, med rubriken Moderns föräldraskap:

18 V.M.A. är bulgarisk medborgare och K.D.K. är medborgare i Förenade kungariket. K.D.K är född i Gibraltar där de båda kvinnorna ingick äktenskap år 2018. Sedan år 2015 är de bosatta i Spanien.

19 I december 2019 fick V.M.A. och K.D.K. en dotter, S.D.K.A., som föddes och bor tillsammans med sina båda föräldrar i Spanien. I dotterns födelseattest, vilken utfärdades av de spanska myndigheterna, anges V.M.A. som mor A och K.D.K. som mor till barnet.

20 Den 29 januari 2020 begärde V.М.А. att Sofia kommun skulle utfärda en födelseattest för S.D.K.A., eftersom en sådan handling krävs för att få en bulgarisk identitetshandling utfärdad. Till stöd för sin ansökan ingav V.М.А. en legaliserad och bestyrkt översättning till bulgariska av utdraget ur folkbokföringsregistret i Barcelona (Spanien) avseende S.D.K.A.:s födelseattest.

21 Genom skrivelse av den 7 februari 2020 förelade Sofia kommun V.М.А. att inom sju dagar inkomma med bevisning om föräldraskapet till S.D.K.A., med avseende på vem som är den biologiska modern till barnet. Kommunen anförde att det formulär för födelseattest som finns bland de formulär för personbevis som är giltiga enligt nationell rätt, endast har en ruta för modern och en annan för fadern och att endast ett namn kan anges i var och en av rutorna.

22 Den 18 februari 2020 lämnade V.M.A. in svar till Sofia kommun och angav att hon enligt gällande bulgarisk lagstiftning inte var skyldig att tillhandahålla den begärda informationen.

23 Genom beslut av den 5 mars 2020 avslog Sofia kommun V.M.A.:s ansökan om att få en födelseattest utfärdad för S.D.K.A. Sofia kommun motiverade avslagsbeslutet med att det saknades uppgifter om vem som var det berörda barnets biologiska mor och med att det strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i Republiken Bulgarien, som inte tillåter samkönade äktenskap, att i en födelseattest skriva in två föräldrar av kvinnligt kön.

24 V.M.A. överklagade avslagsbeslutet till Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen.

25 Den hänskjutande domstolen har angett att S.D.K.A., enligt artikel 25.1 i Bulgariens konstitution och artikel 8 i den bulgariska medborgarskapslagen, är bulgarisk medborgare, även om barnet ännu inte har någon födelseattest som utfärdats av bulgariska myndigheter. Att dessa myndigheter nekar att utfärda en sådan handling till barnet innebär nämligen inte att barnet nekas bulgariskt medborgarskap.

26 Den hänskjutande domstolen hyser däremot tvivel om huruvida det förhållandet att de bulgariska myndigheterna nekar att registrera en bulgarisk medborgares födelse, när födseln ägt rum i en annan medlemsstat och intygats genom en födelseattest – utfärdad av de behöriga myndigheterna i den sistnämnda medlemsstaten – som anger två mödrar, kränker de rättigheter som denna medborgare har enligt artiklarna 20 och 21 FEUF samt artiklarna 7, 24 och 45 i stadgan. De bulgariska myndigheternas beslut att neka att utfärda en födelseattest – även om det inte har någon rättslig inverkan på det berörda barnets bulgariska medborgarskap och därmed på barnets unionsmedborgarskap – skulle nämligen kunna göra det svårare att få en bulgarisk identitetshandling utfärdad och följaktligen hindra detta barn från att utöva sin rätt till fri rörlighet och därmed möjligheten att fullt ut åtnjuta sina rättigheter som unionsmedborgare.

27 Eftersom S.D.K.A.:s andra mor, K.D.K., är medborgare i Förenade kungariket, frågar sig den hänskjutande domstolen dessutom om de rättsliga följderna av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet), och särskilt den omständigheten att barnet inte längre kan komma i åtnjutande av ställningen som unionsmedborgare på grundval av K.D.K.:s nationalitet, är relevanta för bedömningen av denna fråga.

28 Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia) vill dessutom få klarhet i huruvida de bulgariska myndigheternas eventuella skyldighet, när de utfärdar en födelseattest, att i denna handling ange två mödrar som det berörda barnets föräldrar kan inverka menligt på grunderna för rättsordningen (ordre public) och den nationella identiteten i Republiken Bulgarien, eftersom denna medlemsstat inte har förutsett någon möjlighet att i en födelseattest ange två föräldrar av samma kön för barnet. Den hänskjutande domstolen har påpekat att de bestämmelser som reglerar föräldraskapet till barnet är av grundläggande betydelse i den bulgariska konstitutionella traditionen samt i den bulgariska doktrinen om familjerätt och arvsrätt. Detta gäller både ur en rent juridisk synpunkt som ur en värderingssynpunkt, med beaktande av hur samhället i Bulgarien ser ut i dag.

29 Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia) anser att det är nödvändigt att hitta en balans mellan, å ena sidan, Republiken Bulgariens konstitutionella och nationella identitet och, å andra sidan, barnets intressen, särskilt barnets rätt till privatliv och fri rörlighet.

30 Den hänskjutande domstolen frågar sig om en sådan balans i förevarande fall skulle kunna uppnås med tillämpning av proportionalitetsprincipen. Den frågar sig i synnerhet huruvida det skulle kunna utgöra en lämplig avvägning mellan dessa olika legitima intressen att under rubriken Moder skriva in namnet på en av de båda mödrar som anges i den födelseattest som upprättats av de spanska myndigheterna, vilken antingen kan vara barnets biologiska mor eller den som har blivit mor på annat sätt, exempelvis genom adoption, utan att fylla i något under rubriken Fader. Den hänskjutande domstolen har påpekat att en sådan lösning, även om den skulle kunna ge upphov till vissa svårigheter på grund av eventuella skillnader mellan den födelseattest som upprättats av de bulgariska myndigheterna och den födelseattest som upprättats av de spanska myndigheterna, skulle göra det möjligt för de bulgariska myndigheterna att utfärda en födelseattest och därmed undanröja eller åtminstone mildra eventuella hinder för den fria rörligheten för det berörda barnet. Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om denna lösning är förenlig med barnets rätt till privat- och familjeliv, vilken stadfästs i artikel 7 i stadgan.

31 För det fall EU-domstolen skulle finna att unionsrätten kräver att det berörda barnets båda mödrar ska anges i den födelseattest som upprättas av de bulgariska myndigheterna, undrar den hänskjutande domstolen slutligen hur detta krav ska genomföras, med hänsyn till att den inte kan byta ut det formulär för födelseattest som ingår bland de formulär för personbevis som är giltiga enligt nationell rätt.

32 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

33 I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen begärt att målet ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler. Den hänskjutande domstolen har bland annat gjort gällande att de bulgariska myndigheternas beslut att neka att utfärda en födelseattest för S.D.K.A., som är bulgarisk medborgare, medför att det är mycket svårt för detta barn att erhålla en bulgarisk identitetshandling och därmed att utöva sin rätt enligt artikel 21 FEUF att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

34 Det föreskrivs i artikel 105.1 i rättegångsreglerna att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

35 Domstolens ordförande beslutade den 19 oktober 2020, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att bifalla den ovan i punkt 33 nämnda begäran om skyndsam handläggning. Detta beslut motiverades med att S.D.K.A., som är ett litet barn, för närvarande saknar pass samtidigt som hon är bosatt i en medlemsstat där hon inte är medborgare. Eftersom de frågor som ställts syftar till att få klarhet i huruvida de bulgariska myndigheterna är skyldiga att utfärda en födelseattest för detta barn och eftersom det framgår av begäran om förhandsavgörande att en sådan handling krävs enligt nationell rätt för att kunna erhålla ett bulgariskt pass, kan ett svar från EU-domstolen som lämnas med kort tidsfrist bidra till att barnet snabbare förfogar över ett pass (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 3 juli 2015, Gogova, C‑215/15, ej publicerat, EU:C:2015:466, punkterna 12–14).

36 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida unionsrätten innebär en skyldighet för en medlemsstat att utfärda en födelseattest – i syfte att kunna erhålla en identitetshandling enligt lagstiftningen i den medlemsstaten – för ett barn som är medborgare i den medlemsstaten och vars födelse i en annan medlemsstat intygas genom en födelseattest som upprättats av myndigheterna i denna andra medlemsstat i enlighet med dess nationella lagstiftning, i vilken det som mödrar till detta barn anges en medborgare i den förstnämnda medlemsstaten och hennes maka, utan att det anges vem av dessa två kvinnor som fött barnet. Om svaret på den frågan är jakande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten kräver att en sådan handling, i likhet med den handling som upprättats av myndigheterna i den medlemsstat där barnet föddes, ska innehålla uppgift om båda dessa kvinnors namn i deras egenskap av mödrar.

37 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den omständigheten att den andra modern till det berörda barnet är medborgare i Förenade kungariket, som numera inte längre är en medlemsstat, har någon betydelse för svaret på denna fråga.

38 Det ska inledningsvis påpekas dels att varje medlemsstat enligt internationell rätt är behörig att fastställa förutsättningarna för förvärv och förlust av medborgarskap, dels att de aktuella nationella bestämmelserna ska vara förenliga med unionsrätten, när det är fråga om situationer som omfattas av unionsrätten (dom av den 2 mars 2010, Rottmann, C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 39 och 41, och dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl., C‑221/17, EU:C:2019:189, punkt 30).

39 Enligt vad som fastställts av den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig i detta avseende, har S.D.K.A., redan genom sin födelse, bulgariskt medborgarskap enligt artikel 25.1 i Bulgariens konstitution.

40 Enligt artikel 20.1 FEUF ska varje person som är medborgare i en medlemsstat vara unionsmedborgare. Av detta följer att S.D.K.A., i egenskap av bulgarisk medborgare, åtnjuter ställning som unionsmedborgare.

41 Såsom domstolen vid flera tillfällen har påpekat är ställningen som unionsmedborgare avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare (dom av den 20 september 2001, Grzelczyk, C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31, och dom av den 15 juli 2021, A (Offentlig hälso- och sjukvård), C‑535/19, EU:C:2021:595, punkt 41).

42 Såsom följer av domstolens praxis kan en medborgare i en medlemsstat som i sin egenskap av unionsmedborgare har utövat sin rätt att röra sig fritt och uppehålla sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat göra gällande de rättigheter som sammanhänger med unionsmedborgarskapet, bland annat dem som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF, i förekommande fall även gentemot den egna ursprungsmedlemsstaten (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Även unionsmedborgare som är födda i den medlemsstat i vilken föräldrarna mottagits och som aldrig har utnyttjat rätten till fri rörlighet kan åberopa denna bestämmelse och de bestämmelser som antagits för dess genomförande (dom av den 2 oktober 2019, Bajratari, C‑93/18, EU:C:2019:809, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

43 Enligt artikel 21.1 FEUF ska varje unionsmedborgare ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. För att medborgarna ska kunna utöva denna rätt föreskrivs i artikel 4.3 i direktiv 2004/38 att medlemsstaterna, i enlighet med sina lagar, ska utfärda ett identitetskort eller pass som anger deras medborgarskap.

44 Eftersom S.D.K.A. är en bulgarisk medborgare är de bulgariska myndigheterna således skyldiga att utfärda ett identitetskort eller pass som anger hennes medborgarskap samt hennes efternamn, såsom det framgår av den födelseattest som upprättats av de spanska myndigheterna. Domstolen har nämligen redan haft tillfälle att konstatera att artikel 21 FEUF utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat med tillämpning av sin nationella rätt beslutar att inte erkänna ett barns efternamn, såsom detta har fastställts och registrerats i en annan medlemsstat där detta barn är fött och bosatt sedan födseln (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul, C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 39).

45 Det ska vidare preciseras att de bulgariska myndigheterna enligt artikel 4.3 i direktiv 2004/38 är skyldiga att utfärda ett identitetskort eller pass till S.D.K.A., oberoende av om det upprättas en ny födelseattest för barnet. I den mån det enligt bulgarisk rätt krävs att en bulgarisk födelseattest upprättas innan ett bulgariskt identitetskort eller pass kan utfärdas, kan denna medlemsstat således inte åberopa sin nationella rätt för att neka att utfärda ett sådant identitetskort eller ett sådant pass för S.D.K.A.

46 En sådan handling, ensam eller tillsammans med andra handlingar, i förekommande fall en handling som utfärdats av det berörda barnets mottagande medlemsstat, ska ge ett barn, som befinner sig i samma situation som S.D.K.A., möjlighet att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, vilken garanteras i artikel 21.1 FEUF. Barnet ska kunna utöva denna rätt tillsammans med var och en av sina två mödrar, vars ställning som förälder till barnet har fastställts av den mottagande medlemsstaten i samband med en vistelse i överensstämmelse med föreskrifterna i direktiv 2004/38.

47 Domstolen erinrar om att de rättigheter som medlemsstaternas medborgare ges i artikel 21.1 FEUF inbegriper en rätt till ett normalt familjeliv, tillsammans med sina familjemedlemmar, i såväl den mottagande medlemsstaten som i den medlemsstat där de är medborgare, när de återvänder dit (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

48 Det är i det nationella målet ostridigt att de spanska myndigheterna lagligt fastställt att det finns ett föräldra-barnförhållande, biologiskt eller rättsligt, mellan S.D.K.A. och hennes två föräldrar, V.M.A. och K.D.K och att dessa myndigheter har intygat detta i den födelseattest som utfärdats för de sistnämndas barn. V.M.A. och K.D.K. ska således, med tillämpning av artikel 21 FEUF och direktiv 2004/38, i egenskap av föräldrar till en underårig unionsmedborgare som de har den faktiska vårdnaden om, av alla medlemsstater tillerkännas en rätt att följa med detta barn när det utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (se, analogt, dom av den 13 september 2016, Rendón Marín, C‑165/14, EU:C:2016:675, punkterna 50–52 och där angiven rättspraxis).

49 Följaktligen är de bulgariska myndigheterna, i likhet med myndigheterna i alla andra medlemsstater, skyldiga att erkänna detta föräldra-barnförhållande, för att möjliggöra för S.D.K.A. – i och med att hon enligt den hänskjutande domstolen har förvärvat bulgariskt medborgarskap – att utan hinder utöva sin rätt enligt artikel 21.1 FEUF att, tillsammans med var och en av sina föräldrar, fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

50 För att det verkligen ska vara möjligt för S.D.K.A. att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier med var och en av sina båda föräldrar är det dessutom nödvändigt att V.M.A. och K.D.K. har möjlighet att förfoga över en handling i vilken de anges vara personer som har rätt att resa med barnet. I förevarande fall är det myndigheterna i den mottagande medlemsstaten som är bäst lämpade att upprätta en sådan handling, som kan bestå av födelseattesten. De andra medlemsstaterna är skyldiga att erkänna detta dokument.

51 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat föreskrivs förvisso i artikel 9 i stadgan att rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.

52 På unionsrättens nuvarande stadium omfattas reglerna om personers rättsliga status, vilka inbegriper bestämmelserna om äktenskap och föräldraskap, av medlemsstaternas befogenheter, och dessa befogenheter får inte inskränkas av unionsrätten. Medlemsstaterna är därmed fria att i sin nationella rätt själva bestämma om personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap och bli föräldrar. Vid utövandet av denna befogenhet är varje medlemsstat emellertid skyldig att iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och i detta syfte erkänna den rättsliga status som personer som är bosatta i en annan medlemsstat har i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 36–38 och där angiven rättspraxis).

53 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 4.2 FEU kan motivera att de bulgariska myndigheterna nekar att utfärda en födelseattest för S.D.K.A och därmed ett identitetskort eller pass för detta barn. Den hänskjutande domstolen har bland annat uppgett att en eventuell skyldighet för dessa myndigheter att upprätta en födelseattest, i vilken två kvinnor anges såsom barnets föräldrar, skulle kunna kränka grunderna för rättsordningen (ordre public) och den nationella identiteten i Republiken Bulgarien, eftersom Bulgariens konstitution och den bulgariska familjerätten inte innehåller bestämmelser om att två personer av samma kön kan vara föräldrar.

54 Det ska även erinras om att unionen enligt artikel 4.2 FEU ska respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer.

55 Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) ska tolkas restriktivt, när det används för att motivera ett undantag från en grundläggande frihet, varför dess räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll från unionsinstitutionernas sida. Således kan undantaget avseende grunderna för rättsordningen enbart åberopas med framgång då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

56 En skyldighet för en medlemsstat dels att utfärda ett identitetskort eller pass till ett barn som är medborgare i denna medlemsstat, när barnet är fött i en annan medlemsstat och två personer av samma kön anges som föräldrar i den födelseattest som utfärdats av myndigheterna i denna andra medlemsstat, dels att erkänna det föräldra-barnförhållande som finns mellan detta barn och var och en av dessa båda personer i samband med barnets utövande av sina rättigheter enligt artikel 21 FEUF och de sekundärrättsakter som hänför sig till denna, medför – såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 150 och 151 i sitt förslag till avgörande – inte någon kränkning av den berörda medlemsstatens nationella identitet och utgör inte heller något hot mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i denna medlemsstat.

57 En sådan skyldighet innebär nämligen inte att den medlemsstat där barnet är medborgare i sin nationella rätt måste föreskriva att två personer av samma kön kan vara föräldrar eller att den, för andra ändamål än utövandet av de rättigheter som barnet har enligt unionsrätten, måste erkänna föräldra-barnförhållandet mellan detta barn och de personer som anges som barnets föräldrar i den födelseattest som myndigheterna i den mottagande medlemsstaten har upprättat (se, analogt, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 45 och 46).

58 Vidare ska det tilläggas att en nationell bestämmelse som kan hindra personer från att utöva sin fria rörlighet endast kan anses motiverad om den är förenlig med de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan och vars efterlevnad domstolen säkerställer (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 47).

59 I den situation som är aktuell i det nationella målet är två rättigheter grundläggande, nämligen rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, som garanteras i artikel 7 i stadgan, samt barnets rättigheter, som garanteras i artikel 24 i stadgan, bland annat rätten att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn och rätten att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda sina föräldrar.

60 Såsom följer av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) ska de rättigheter som föreskrivs i artikel 7 i nämnda stadga – i enlighet med artikel 52.3 i stadgan – ha samma innebörd och räckvidd som de rättigheter som garanteras i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

61 Det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att förekomsten av ett familjeliv är en bevisfråga som är beroende av att det i praktiken förekommer nära personliga band och att möjligheten för en förälder och dennes barn att vara tillsammans utgör en grundläggande del av familjelivet (Europadomstolen, 12 juli 2001, K. och T. mot Finland, CE:ECHR:2001:0712JUD 002570294, §§ 150 och 151). Det följer vidare – såsom EU-domstolen har haft möjlighet att konstatera – av denna rättspraxis att ett homosexuellt pars relation kan omfattas av begreppen privatliv och familjeliv på samma sätt som relationen mellan två personer av motsatt kön som befinner sig i samma situation (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

62 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 153 i sitt förslag till avgörande skyddas således det berörda barnets förhållande till var och en av de två personer som barnet faktiskt lever ett familjeliv tillsammans med i den mottagande medlemsstaten och som anges som barnets föräldrar i den födelseattest som upprättats av myndigheterna i denna stat av artikel 7 i stadgan.

63 Såsom det erinrats om i punkt 59 ovan ska dessutom rätten till respekt för familjelivet, sådan den uttrycks i artikel 7 i stadgan, tolkas mot bakgrund av skyldigheten att beakta barnets bästa, vilken framgår av artikel 24.2 i stadgan. Eftersom artikel 24 i stadgan, såsom det erinras om i förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna, utgör en införlivning i unionsrätten av barnets huvudsakliga rättigheter enligt konventionen om barnets rättigheter, vilken har ratificerats av samtliga medlemsstater, ska vid tolkningen av denna artikel vederbörlig hänsyn tas till bestämmelserna i denna konvention (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2008, Dynamic Medien, C‑244/06, EU:C:2008:85, punkt 39, och dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av en underårigs förälder), C‑112/20, EU:C:2021:197, punkt 37).

64 I artikel 2 i denna konvention fastställs principen om icke-diskriminering för barnet. Enligt denna princip ska barnet tillförsäkras de rättigheter som anges i konventionen, däribland rätten enligt artikel 7 i konventionen att registreras omedelbart efter födelsen, ha ett namn, förvärva ett medborgarskap, utan diskriminering av något slag i detta hänseende, inte heller diskriminering på grund av föräldrarnas sexuella läggning.

65 Under dessa omständigheter skulle det strida mot de grundläggande rättigheter som garanteras enligt artiklarna 7 och 24 i stadgan att frånta barnet dess förhållande till en av sina föräldrar i samband med att det utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier eller att göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt för barnet att utöva denna rättighet på grund av att föräldrarna är av samma kön.

66 Slutligen saknar den omständigheten att en av det berörda barnets föräldrar är medborgare i Förenade kungariket, som numera inte längre är en medlemsstat, betydelse i detta avseende.

67 För det fall S.D.K.A. efter kontroll inte skulle anses vara bulgarisk medborgare, erinrar domstolen om att K.D.K. och S.D.K.A., oavsett deras nationalitet och oberoende av huruvida de själva är unionsmedborgare, av samtliga medlemsstater ska betraktas som maka respektive en släkting i rakt nedstigande led, i den mening som avses i artikel 2.2 a och c i direktiv 2004/38, och följaktligen som familjemedlemmar till V.M.A. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 36 och 51).

68 Ett underårigt barn vars ställning som unionsmedborgare inte har fastställts och vars födelseattest, som utfärdats av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat, anger två personer av samma kön som föräldrar, varav den ena är unionsmedborgare, ska nämligen av samtliga medlemsstater anses vara en släkting i rakt nedstigande led till denna unionsmedborgare, i den mening som avses i direktiv 2004/38, vid utövandet av de rättigheter som tillförsäkras enligt artikel 21.1 FEUF och de sekundärrättsakter som hänför sig till denna bestämmelse.

69 Av dessa överväganden följer att de frågor som ställts ska besvaras på följande sätt. Artikel 4.2 FEU, artiklarna 20 och 21 FEUF samt artiklarna 7, 24 och 45 i stadgan, jämförda med artikel 4.3 i direktiv 2004/38, ska tolkas så, att den medlemsstat i vilken ett underårigt barn är medborgare – när barnet är unionsmedborgare och det i barnets födelseattest utfärdad av de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten anges två personer av samma kön som föräldrar – är skyldig dels att utfärda ett identitetskort eller ett pass till barnet, utan att kräva att myndigheterna i den medlemsstaten först upprättar en födelseattest, dels – i likhet med alla andra medlemsstater – att erkänna den handling som utfärdats i den mottagande medlemsstaten och som gör det möjligt för detta barn att, tillsammans med var och en av dessa två personer, utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

70 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.