Domstolens dom (stora avdelningen) den 25 november 2025

I mål C‑713/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) genom beslut av den 8 november 2023, som inkom till domstolen den 23 november 2023, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe (referent), C. Lycourgos, J. Passer och O. Spineanu-Matei, samt domarna S. Rodin, E. Regan, D. Gratsias, M. Gavalec, Z. Csehi och N. Fenger, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 december 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan, genom P. Knut, A. Kula och A. Mazurczak, adwokaci, Wojewoda Mazowiecki, genom K. Płowucha, radca prawny, Prokurator Prokuratury Okręgowej w Warszawie, genom M. Gawarecka och B. Nowak, Prokurator Regionalny w Warszawie, genom M. Adamajtys och H. Więckowska, Polens regering, genom B. Majczyna, M. Malczewska och A. Siwek-Ślusarek, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez och A. Torró Molés, båda i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och A. Hanje, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och E. Montaguti, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 3 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EU- och EUF-fördragen

Stadgan

Direktiv 2004/38

Polsk rätt

Konstitutionen

Familje- och förmyndarskapslagen

Lagen om civilståndshandlingar

Lagen om internationell privaträtt

Civilprocesslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt av artikel 2 led 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan (nedan gemensamt kallade makarna i det nationella målet) och å andra sidan Wojewoda Mazowiecki (Masoviens vojvodskap, Polen) angående en ansökan om erkännande och införande i det polska civilståndsregistret av deras vigselbevis avseende äktenskap som de har ingått i Tyskland.

3 I artikel 4.2 FEU föreskrivs följande:

4 I artikel 20 FEUF föreskrivs följande:

5 I artikel 21.1 FEUF föreskrivs följande:

6 I artikel 7 i stadgan, med rubriken Respekt för privatlivet och familjelivet, anges följande:

7 I artikel 9 i stadgan, med rubriken Rätt att ingå äktenskap och rätt att bilda familj, anges följande:

8 I artikel 21 i stadgan, med rubriken Icke-diskriminering anges följande:

9 Enligt artikel 1 a i direktiv 2004/38 fastställs i direktivet bland annat villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium.

10 Begreppet familjemedlem i den mening som avses i direktivet definieras i artikel 2 led 2 i detta. Enligt artikel 2 led 2 a utgör en make eller maka en sådan familjemedlem.

11 I artikel 18 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) (nedan kallad konstitutionen) föreskrivs följande:

12 I artikel 47 i konstitutionen föreskrivs följande:

13 I artikel 1 § 1 i ustawa Kodeks rodzinny i opiekuńczy (Familje- och förmyndarskapslagen) av den 25 februari 1964 (Dz. U. nr 9, pos. 59), i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs följande:

14 I artikel 3 i ustawa – Prawo o aktach stanu cywilnego (lagen om civilståndshandlingar) av den 28 november 2014 (Dz. U., pos. 1741), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om civilståndshandlingar) föreskrivs följande:

15 I artikel 104 i denna lag föreskrivs följande:

16 I artikel 105 § 1 i nämnda lag föreskrivs följande:

17 I artikel 107 i denna lag föreskrivs följande:

18 I artikel 7 i Prawo prywatne międzynarodowe (lagen om internationell privaträtt) av den 4 februari 2011 (Dz. U., nr 80, pos. 432, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

19 I artikel 1138 i Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U. nr 43, pos. 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

20 Jakub Cupriak-Trojan, som har både polskt och tyskt medborgarskap, och Mateusz Trojan, en polsk medborgare, gifte sig i Berlin (Tyskland) den 6 juni 2018. Det framgår av beslutet om hänskjutande att de vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande bodde i Tyskland, men önskade flytta till Polen för att leva där som äkta makar.

21 I samband med att de gifte sig bildade Jakub Cupriak-Trojan dubbelt efternamn med Mateusz Trojans efternamn som andra led av sitt eget efternamn. Efter ansökan från Jakub Cupriak-Trojan antog Kierownik Urzędu Stanu Cywilnego m.st. Warszawy (civilståndsmyndigheten i Warszawa, Polen) ett beslut om att hans efternamn skulle ändras på samma sätt i Polen.

22 Dessutom ansökte Jakub Cupriak-Trojan vid civilståndsmyndigheten om att en transkribering av vigselbeviset för hans äktenskap som ingåtts i Tyskland skulle göras i det polska civilståndsregistret. Genom beslut av den 8 augusti 2019 avslogs denna ansökan med motiveringen att äktenskap mellan två personer av samma kön inte erkänns enligt polsk rätt. Transkriberingen av ett utländskt vigselbevis för ett sådant äktenskap angavs således strida mot grundläggande principer i Republiken Polens rättsordning.

23 Makarna i det nationella målet överklagade detta beslut till Masoviens vojvodskap. Detta vojvodskap fastställde beslutet och konstaterade även att formen för det tyska vigselbeviset inte överensstämde med dess polska motsvarighet. Det angav att civilståndsmyndigheten, vid en transkribering av ett tyskt vigselbevis, skulle behöva skriva in de båda männens för- och efternamn, varvid den ene skulle anges under rubriken kvinna. Eftersom äktenskap i Polen endast kan ingås mellan en man och en kvinna, skulle det emellertid, oavsett de olika rubriker som finns i formuläret, vara rättsstridigt att registrera två män som makar.

24 Makarna i det nationella målet överklagade vojvodskapets beslutet till Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie (Vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Warszawa, Polen) och gjorde bland annat gällande att skyldigheten enligt artikel 18 i konstitutionen att skydda äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna inte innebär ett förbud mot att lagligen erkänna ett äktenskap som ingåtts i utlandet mellan två personer av samma kön.

25 Genom dom av den 1 juli 2020 ogillade nämnda domstol överklagandet bland annat med motiveringen att transkriberingen av ett vigselbevis, såsom det aktuella i det nationella målet, strider mot grundläggande principer i den polska rättsordningen, i den mening som avses i artikel 107 § 3 i lagen om civilståndshandlingar. Ett godtagande av makarnas resonemang skulle nämligen leda till att äktenskap som ingåtts mellan en kvinna och en man och äktenskap som ingåtts mellan personer av samma kön skulle samexistera i den nationella rättsordningen, en möjlighet som varken ges i konstitutionen eller i nationell lagstiftning, exempelvis i familje- och förmyndarskapslagen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet. Nämnda domstol fann även att vägran att transkribera ett sådant vigselbevis varken stred mot artiklarna 8 och 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), jämförda med artikel 12 i denna konvention, eller mot artikel 21.1 FEUF. Målet vid den nationella domstolen rör nämligen en fråga om civilstånd som saknar samband med rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en medlemsstat.

26 Makarna i det nationella målet överklagade denna dom till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), som är den hänskjutande domstolen. De anser att den omständigheten att deras äktenskap inte erkänns utgör en oproportionerlig begränsning av deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium, eftersom deras civilstånd bedöms på olika sätt i Polen och Tyskland. Detta kan avskräcka eller till och med hindra dem från att utöva denna fria rörlighet. Tanken på att tvingas leva med olika civilstånd, nämligen som makar i Tyskland men som ogifta i Polen, och att inte kunna leva samma privat- och familjeliv i Polen som de hade i Tyskland, kan avskräcka dem från att uppehålla sig i Republiken Polen.

27 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel gällande tolkningen av artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 21.1 i stadgan.

28 Den hänskjutande domstolen har påpekat att transkriberingen av en utländsk civilståndshandling i Polen innebär att innehållet i denna handling, såväl språkligt som formellt sett, överförs till det polska civilståndsregistret på ett troget och ordagrant sätt, utan någon ändring av stavningen av förnamn och efternamn på de personer som anges i nämnda handling. Dess innehåll förs över till civilståndsregistret genom en materiell och teknisk åtgärd och det görs en annotering om transkriberingen i handlingen. Transkriberingen ger upphov till en polsk civilståndshandling som lösgör sig från den ursprungliga handling i vilken händelsen dokumenterats och vars framtida öde i den polska rättsordningen är oberoende av vad som händer med den utländska handlingen. Enligt artikel 3 i lagen om civilståndshandlingar har transkriberingen av en utländsk handling gällande civilstånd den direkta rättsverkan att det skapas en polsk civilståndshandling som har samma bevisvärde som sådana handlingar som upprättats i Polen.

29 Den hänskjutande domstolen har påpekat att frågor om civilstånd och därtill knutna bestämmelser om äktenskap omfattas av medlemsstaternas behörighet. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida skillnaden mellan de bestämmelser som är tillämpliga i Tyskland och de som är tillämpliga i Polen inte innebär ett åsidosättande av varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

30 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang, med hänvisning till domen av den 24 november 2016, Parris ( C‑443/15, EU:C:2016:897, punkt 59), påpekat att medlemsstaterna medges ett handlingsutrymme vad gäller frågan huruvida de ska införa äktenskap mellan personer av samma kön i sin rättsordning. Enligt EU-domstolens praxis är medlemsstaterna emellertid skyldiga att vid utövandet av sina befogenheter iaktta unionsrätten, särskilt rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.

31 Den hänskjutande domstolen har vidare hänvisat till den praxis som följer av domen av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385), och domen av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo ( C‑490/20, EU:C:2021:1008). EU-domstolen har i dessa domar slagit fast att de rättigheter som medlemsstaternas medborgare tillerkänns enligt unionsrätten även omfattar rätten att i såväl den mottagande medlemsstaten som i den medlemsstat där de är medborgare, vid återvändandet till denna medlemsstat, leva ett normalt familjeliv med förmånen att ha sina familjemedlemmar vid sin sida. Den hänskjutande domstolen vill följaktligen bland annat få klarhet i huruvida det föreligger en inskränkning i makarnas rätt att leva ett familjeliv i den medlemsstat där de är medborgare, i förevarande fall Polen, såsom ett gift par, och i åtnjutandet av de därtill knutna rättigheterna.

32 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att i nationell rättspraxis har det hittills ansetts att unionsrätten inte medför någon absolut skyldighet att i det nationella civilståndsregistret transkribera handlingar gällande civilstånd, inbegripet vigselbevis, som har upprättats i andra medlemsstater, och att transkribering av utländska handlingar gällande civilstånd kan nekas med tillämpning av artikel 107 § 3 i lagen om civilståndshandlingar. De nationella domstolarna har även bedömt att införandet av samkönade äktenskap i den polska rättsordningen genom transkribering i civilståndsregistret kan ge upphov till frågor om möjligheten att likställa ett sådant förhållande med äktenskap enligt polsk civilrätt. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att de nationella domstolarna ännu inte har gjort någon fördjupad prövning av dessa frågor inom ramen för den fria rörligheten, med beaktande av de grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 7 och 21.1 i stadgan.

33 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende rättsligt erkännande av samkönade förhållanden mot bakgrund av, i synnerhet, rätten till respekt för privatlivet och familjelivet enligt artikel 8 i Europakonventionen.

34 Den hänskjutande domstolen har framfört två hypoteser som är relevanta för att avgöra det nationella målet, varav den föredrar den första. Den hänskjutande domstolens första hypotes är att det skulle kunna vara motiverat att tolka artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF så, att den omständigheten att transkribering av utländska handlingar gällande civilstånd nekas, på ett sådant sätt som i det nationella målet, innebär att den berörda medlemsstatens åsidosätter rätten för unionsmedborgare, vars vigselbevis har införts i en annan medlemsstats civilståndsregister, att leva ett familjeliv såsom gifta, och utgör ett tecken på diskriminering på grund av kön och sexuell läggning. Av detta följer att denna nekade registrering hindrar dessa personer från att fullt ut utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i denna medlemsstat.

35 Som en andra hypotes har den hänskjutande domstolen anfört att dessa båda bestämmelser skulle kunna tolkas så, att de inte utgör hinder för att neka transkribering av utländska handlingar gällande civilstånd, på ett sådant sätt som i det nationella målet, eftersom en nekad transkribering inte berövar unionsmedborgarna deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i den medlemsstat som nekar denna transkribering. I förevarande fall har en utländsk offentlig handling gällande civilstånd, som utfärdats i en annan medlemsstat och som innefattar ett vigselbevis, samma bevisvärde som sådana officiella handlingar som polska myndigheter utfärdar. För att få använda sig av en sådan officiell handling som upprättats i en annan medlemsstat krävs inget mer än att handlingen översätts till det nationella språket.

36 Mot denna bakgrund har le Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

37 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att tolkningsfrågan avser artiklarna 20 och 21 FEUF, jämförda med stadgan och artikel 2.2 i direktiv 2004/38. Det nationella målet rör emellertid makarnas ansökan om att en transkribering av deras vigselbevis avseende äktenskap som ingåtts i Tyskland ska göras i det polska civilståndsregistret för att deras ställning som gift par ska erkännas i Polen, vilket är den medlemsstat där de är medborgare. Saken i målet omfattas således inte av tillämpningsområdet för direktiv 2004/38 som endast reglerar villkoren för unionsmedborgares inresa och vistelse i andra medlemsstater än den där de är medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

38 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 20 och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 21.1 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken det – på grund av att samkönade äktenskap inte tillåts i den medlemsstaten – varken är möjligt att erkänna ett äktenskap mellan två personer av samma kön, som är medborgare i den medlemsstaten, vilkas äktenskap lagligen ingåtts vid utövandet av deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat där de har byggt upp eller befäst sitt familjeliv, eller är möjligt att för detta ändamål göra en transkribering av vigselbeviset för detta äktenskap i den förstnämnda medlemsstatens civilståndsregister.

39 Jakub Cupriak-Trojan, som har dubbelt polskt och tyskt medborgarskap, och Matheusz Trojan, som har polskt medborgarskap, har båda ställning som unionsmedborgare enligt artikel 20.1 FEUF.

40 Denna ställning som unionsmedborgare är den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare (dom av den 20 september 2001, Grzelczyk, C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31, och dom av den 29 april 2025, kommissionen/Malta (Medborgarskap genom investeringar), C‑181/23, EU:C:2025:283, punkt 92).

41 I artiklarna 20.2, 21 och 22 FEUF knyts en rad rättigheter till ställningen som unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ger enligt artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF varje unionsmedborgare bland annat en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, med förbehåll för de begränsningar och villkor som fastställs i EUF-fördraget och genom de åtgärder som antas för att genomföra dem (dom av den 7 oktober 2010, Lassal, C‑162/09, EU:C:2010:592, punkt 29, dom av den 13 september 2016, Rendón Marín, C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 70, och dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 52).

42 Såsom följer av domstolens praxis kan en medborgare i en medlemsstat som i sin egenskap av unionsmedborgare har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat göra gällande de rättigheter som hänger samman med unionsmedborgarskapet, bland annat dem som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF, i förekommande fall även gentemot den egna ursprungsmedlemsstaten (dom av den 23 oktober 2007, Morgan och Bucher, C‑11/06 och C‑12/06, EU:C:2007:626, punkt 22, samt dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 31).

43 De rättigheter som medlemsstaternas medborgare ges i denna bestämmelse inbegriper en rätt att leva ett normalt familjeliv i såväl den mottagande medlemsstaten som i den medlemsstat de är medborgare i vid återvändande dit, med förmånen att få ha sina familjemedlemmar vid sin sida, inbegripet deras make eller maka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 52, och dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 32 och 34).

44 Domstolen har, vad gäller unionsmedborgares familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare, slagit fast att när en unionsmedborgare under en verkningsfull vistelse i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare, med stöd av och i överensstämmelse med villkoren i direktiv 2004/38, har byggt upp eller befäst ett familjeliv i den medlemsstaten, krävs det att unionsmedborgaren, för att dennes rättigheter enligt artikel 21.1 FEUF ska få ändamålsenlig verkan, ges möjlighet att vid ett återvändande till den medlemsstat där vederbörande är medborgare fortsätta leva det familjeliv som han eller hon har haft i den förstnämnda medlemsstaten. Detta innebär bland annat en skyldighet för den medlemsstat där vederbörande är medborgare att bevilja den berörda familjemedlemmen som är tredjelandsmedborgare härledd uppehållsrätt. Utan en sådan härledd uppehållsrätt skulle unionsmedborgaren nämligen kunna avskräckas från att lämna den medlemsstat där han eller hon är medborgare för att utöva sin uppehållsrätt enligt artikel 21.1 FEUF i en annan medlemsstat eller att, efter att ha utövat den rätten, återvända till ursprungsmedlemsstaten, på grund av att unionsmedborgaren inte skulle kunna vara säker på att, efter ett återvändande till ursprungsmedlemsstaten, kunna fortsätta att leva det familjeliv med sina nära anhöriga som han eller hon har byggt upp eller befäst i den mottagande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2007, Eind, C‑291/05, EU:C:2007:771, punkterna 35 och 36, samt dom av den 12 mars 2014, O. och B., C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 54).

45 Domstolen har bland annat redan konstaterat att det föreligger en sådan skyldighet att bevilja en unionsmedborgares make eller maka härledd uppehållsrätt i en situation där maken eller makan var tredjelandsmedborgare av samma kön som unionsmedborgaren och äktenskapet med unionsmedborgaren lagligen hade ingåtts i den mottagande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 53 och 56).

46 När det gäller situationen för två unionsmedborgare som, såsom i det nationella målet, lever tillsammans i den mottagande medlemsstaten och har ingått äktenskap där i enlighet med lagstiftningen i den sistnämnda medlemsstaten, krävs det i än högre grad, för att deras rättigheter enligt artikel 21.1 FEUF ska få ändamålsenlig verkan, att dessa medborgare kan vara säkra på att i ursprungsmedlemsstaten kunna fortsätta att leva det familjeliv som de har byggt upp eller befäst i den mottagande medlemsstaten, särskilt till följd av att de ingått äktenskap.

47 På unionsrättens nuvarande stadium omfattas visserligen regler om ingående av äktenskap av medlemsstaternas befogenheter, och dessa befogenheter får inte inskränkas av unionsrätten. Medlemsstaterna är därmed fria att själva bestämma om personer av samma kön enligt deras nationella rätt ska kunna ingå äktenskap eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 37, och dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 52).

48 Vid utövandet av denna befogenhet är varje medlemsstat emellertid skyldig att iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. I detta syfte ska medlemsstaten även erkänna den rättsliga status som fastställts för personer i en annan medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning (dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 52, och dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 53).

49 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att makarna i det nationella målet har ansökt om att en transkribering av vigselbeviset avseende det äktenskap som de ingått i samband med utövandet av sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i Tyskland ska föras in av de polska myndigheterna i det polska civilståndsregistret, för att deras äktenskap ska erkännas i Polen. Denna ansökan avslogs med motiveringen att samkönade äktenskap inte tillåts enligt polsk rätt, varför en sådan transkribering inte heller tillåts enligt denna rätt.

50 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om vilka konsekvenser en sådan nekad transkribering får för makarnas möjlighet att fortsätta leva det familjeliv i Polen som de har byggt upp eller befäst i Tyskland till följd av ingåendet av äktenskap. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning kan det i detta avseende konstateras att makarna, i sina yttranden till domstolen, har angett att under en viss period då Mateusz Trojan bodde och arbetade i Polen var Jakub Cupriak-Trojan arbetslös och omfattades då inte av den allmänna sjukförsäkringen, vilket han skulle ha gjort om verkningarna av deras äktenskap hade erkänts i Polen. Ansökan om uppdatering av Jakub Cupriak-Trojans efternamn i fastighetsregistret godkändes vidare av en polsk domstol för en av hans fastigheter, men avslogs av en annan polsk domstol med avseende på en annan fastighet, med motiveringen att vigselbeviset för äktenskap mellan personer av samma kön inte kan godtas som grund för en sådan ansökan.

51 Domstolen konstaterar i detta avseende att om myndigheterna i en medlemsstat, där två unionsmedborgare av samma kön är medborgare, vägrar att erkänna det äktenskap som dessa personer lagligen har ingått genom de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i en annan medlemsstat, i vilken dessa unionsmedborgare har utnyttjat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig, kan detta hindra dem från att utöva den rättighet som föreskrivs i artikel 21 FEUF. Denna vägran kan nämligen ge upphov till allvarliga olägenheter för dem på det administrativa och yrkesmässiga planet samt i deras privatliv (se, analogt, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

52 En sådan vägran hindrar i synnerhet dessa unionsmedborgare, som har byggt upp eller befäst ett familjeliv under sin vistelse i den mottagande medlemsstaten, där de levt som ett gift par, från att fortsätta detta familjeliv med åtnjutande av denna rättsliga ställning, som är säker och kan göras gällande mot tredje man. Denna vägran innebär att de tvingas leva som ogifta personer efter det att de återvänt till sin ursprungsmedlemsstat.

53 Om äktenskapet inte erkänns i ursprungsmedlemsstaten finns det således en konkret risk för att dessa unionsmedborgare allvarligt hindras i organisationen av sitt familjeliv när de återvänder till denna medlemsstat, eftersom de i många vardagliga situationer, såväl i det offentliga som i privatlivet, inte kan göra sitt civilstånd gällande, trots att detta civilstånd lagligen har etablerats i den mottagande medlemsstaten.

54 Härav följer att ett beslut av myndigheterna i en medlemsstat att neka erkännande av ett äktenskap som två unionsmedborgare av samma kön har ingått under sin vistelse i en annan medlemsstat utgör hinder för dessa unionsmedborgares utövande av sin rätt enligt artikel 21.1 FEUF att fritt röra och uppehålla sig i medlemsstaterna. En sådan vägran får nämligen till följd att dessa unionsmedborgare berövas möjligheten att vid ett återvändande till den medlemsstat där de är medborgare fortsätta leva det familjeliv som de har byggt upp eller befäst i den mottagande medlemsstaten.

55 Enligt fast rättspraxis kan en begränsning av den fria rörligheten för personer liknande den som är för handen i det nationella målet, om den är oberoende av de berörda personernas nationalitet, emellertid vara motiverad om den grundar sig på objektiva hänsyn till allmänintresset och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med de nationella bestämmelserna (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 41 och där angiven rättspraxis). När en åtgärd som en medlemsstat har vidtagit, som inskränker en sådan grundläggande frihet som garanteras i EUF-fördraget, motiveras av ett tvingande skäl av allmänintresse som erkänns i unionsrätten, måste en sådan åtgärd anses utgöra en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, vilket innebär att den måste vara förenlig med de grundläggande rättigheter som slås fast i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Coman m.fl., C‑673/12, EU:C:2014:281, punkt 36, och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 105).

56 Det följer av domstolens praxis att en åtgärd är proportionerlig om den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Ett mål av allmänintresse kan dessutom inte eftersträvas utan att det beaktas att detta mål måste vara förenligt med de grundläggande rättigheter som berörs av åtgärden. En balanserad avvägning ska göras mellan, å ena sidan, målet av allmänintresse, och, å andra sidan, rättigheterna i fråga, för att säkerställa att de vållade olägenheterna inte blir orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 64, dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 59, och dom av den10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 109).

57 I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att makarnas ansökan – vilken avser att vigselbeviset för det äktenskap som de ingått i Tyskland ska föras in i det polska civilståndsregistret för att deras äktenskap ska erkännas i Polen – avslogs av det skälet att samkönade äktenskap inte tillåts enligt polsk rätt och att en sådan transkribering följaktligen skulle strida mot grundläggande principer i den polska rättsordningen.

58 Domstolen erinrar i detta avseende om att unionen enligt artikel 4.2 FEU ska respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

59 Enligt artikel 9 i stadgan ska dessutom rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.

60 Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) ska tolkas restriktivt när det används för att motivera ett undantag från en grundläggande frihet. Begreppets räckvidd kan således inte bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll från unionsinstitutionernas sida. Härav följer att undantaget avseende grunderna för rättsordningen enbart kan åberopas med framgång då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

61 Ursprungsmedlemsstatens skyldighet att erkänna ett äktenskap som unionsmedborgare av samma kön har ingått i den mottagande medlemsstaten vid utövandet av dessa unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i den medlemsstaten, för att det ska bli möjligt för dem att återvända till den medlemsstat i vilken de är medborgare och där fortsätta leva sitt familjeliv med åtnjutande av det civilstånd som lagligen fastställts i den mottagande medlemsstaten, undergräver inte den institution som äktenskapet utgör i ursprungsmedlemsstaten, vilket är en institution som definieras i nationell rätt och som omfattas av medlemsstaternas behörighet, såsom det erinrats om i punkt 47 ovan. Denna skyldighet innebär nämligen inte att sistnämnda medlemsstat i sin nationella rätt måste föreskriva att personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap. Skyldigheten medför endast ett krav på att garantera erkännande av sådana äktenskap, som ingåtts i den mottagande medlemsstaten i enlighet med denna stats nationella rätt, och detta för att dessa unionsmedborgare ska kunna utöva sina rättigheter enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 45, och dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkterna 56 och 57).

62 En skyldighet att erkänna sådana äktenskap strider således varken mot den nationella identiteten eller mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i ursprungsmedlemsstaten.

63 Vidare ska det, med beaktande av den rättspraxis som anges ovan i punkt 55 i förevarande dom, tilläggas att en nationell åtgärd som kan hindra personer från att utöva sin fria rörlighet endast kan anses motiverad om den är förenlig med de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan och vars efterlevnad domstolen säkerställer, i synnerhet rätten till respekt för privatliv och familjeliv vilken avses i artikel 7 i stadgan, samt med förbudet mot all diskriminering på grund av sexuell läggning i artikel 21.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 47, dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 58, och dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 62).

64 Vad gäller rätten till respekt för privatlivet och familjelivet enligt artikel 7 i stadgan framgår det av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) att de rättigheter som föreskrivs i den artikeln, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan ska ha samma innebörd och räckvidd som de rättigheter som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen. Sistnämnda bestämmelse ska betraktas såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

65 Det följer av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att ett samkönat pars relation kan omfattas av begreppen privatliv och familjeliv på samma sätt som relationen mellan två personer av motsatt kön som befinner sig i samma situation (dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

66 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i detta avseende slagit fast att medlemsstaterna enligt artikel 8 i Europakonventionen åläggs en positiv skyldighet att inrätta en rättslig ram som gör det möjligt att rättsligt erkänna och skydda samkönade par. Enligt den domstolen har Republiken Polen åsidosatt denna skyldighet, vilket har medfört att de berörda personerna inte kan organisera grundläggande aspekter av sitt privat- och familjeliv. När det gäller personer av samma kön som lagligen ingått äktenskap utomlands konstaterade Europadomstolen bland annat att de polska myndigheterna, genom att vägra att i någon som helst form registrera äktenskapet, hade lämnat dessa personer i ett rättsligt vakuum och inte tillgodosett de grundläggande behoven av erkännande och skydd för samkönade par som lever i en fast relation. Europadomstolen fann således att inget av de skäl av allmänintresse som framhållits av den polska regeringen väger tyngre än dessa personers intresse av att få se sina respektive förhållanden vederbörligen erkända och skyddade genom lag (Europadomstolen, 12 december 2023, Przybyszewska m.fl. mot Polen, CE:ECHR:2023:1212JUD001145417, § 113, 123 och 124; Europadomstolen, 19 september 2024, Formela m.fl. mot Polen, CE:ECHR:2024:0919JUD005882812, § 20, 25, 26 och 29, samt Europadomstolen, 24 april 2025, Andersen mot Polen, CE:ECHR:2025:0424JUD005366220, § 11 och 14–19).

67 Avsaknaden av erkännande av ett äktenskap som två unionsmedborgare av samma kön har ingått i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där dessa unionsmedborgare har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig, med motiveringen att äktenskap mellan två personer av samma kön inte tillåts enligt lagstiftningen i den medlemsstat där dessa personer är medborgare, i vilken de önskar fortsätta leva sitt privat- och familjeliv, strider således mot de grundläggande rättigheter som makar av samma kön garanteras genom artikel 7 i stadgan.

68 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande ankommer det således på en medlemsstat som inte tillåter samkönade äktenskap att införa lämpliga förfaranden för erkännande av ett sådant äktenskap när två unionsmedborgare har ingått detta äktenskap vid utövandet av sin fria rörlighet i enlighet med lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten.

69 Valet av det sätt på vilket äktenskap som ingåtts av unionsmedborgare, vid utövandet av deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat, ska erkännas omfattas av det handlingsutrymme som medlemsstaterna tillerkänns vid utövandet av deras befogenheter, såsom angetts ovan i punkt 47, vad avser regler om äktenskap. Transkribering av vigselbevis i dessa medlemsstaters civilståndsregister utgör således endast ett av flera tänkbara sätt för att erkänna ett äktenskap. Förfarandena för erkännande får emellertid inte medföra att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av artikel 21 FEUF.

70 När medlemsstaterna använder sig av det handlingsutrymme som de förfogar över för att inrätta lämpliga förfaranden för erkännande av äktenskap som ingåtts av två unionsmedborgare vid utövandet av deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat, är medlemsstaterna dessutom skyldiga att iaktta artikel 21.1 i stadgan. Det ska härvid preciseras att förbudet i denna bestämmelse mot all diskriminering på grund av sexuell läggning är tvingande som en allmän princip i unionsrätten (se, analogt, dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 47, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76, och dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation, C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 76).

71 I förevarande fall ska vigselbevis som har upprättats i utlandet visserligen i princip ha samma bevisvärde som polska vigselbevis. I praktiken är det dock orimligt svårt, eller till och med omöjligt, att härleda rättigheter från dessa handlingar. Om de inte genom transkribering har förts in i det polska civilståndsregistret omfattas nämligen deras erkännande av dessa myndigheters godtycke. De kan följaktligen bli föremål för vitt skilda beslut av dessa myndigheter, såsom framgår av de omständigheter i det nationella målet som nämnts i punkt 50 ovan.

72 Det framgår nämligen såväl av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat som av de yttranden som den polska regeringen har inkommit med till domstolen att transkribering av vigselbeviset i det polska civilståndsregistret är det enda sättet enligt polsk rätt att få ett äktenskap som ingåtts i en annan medlemsstat än Republiken Polen att faktiskt erkännas av de polska myndigheterna.

73 Unionsmedborgarnas utövande av sin rätt att få ett äktenskap som ingåtts i en annan medlemsstat erkänt kan följaktligen påverkas av det utrymme för skönsmässig bedömning som de behöriga myndigheterna förfogar över inom ramen för förfarandet för erkännande av vigselbeviset, då detta utrymme för skönsmässig bedömning leder till skilda tillvägagångssätt vad gäller ett sådant erkännande, vilka kan ge upphov till sådana allvarliga olägenheter av administrativ, yrkesmässig eller privat natur som nämns ovan i punkt 51 (se, analogt, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 69).

74 Det framgår dessutom av de uppgifter som lämnats till domstolen att par av motsatt kön enligt polsk rätt har möjlighet att få sina vigselbevis transkriberade i det polska civilståndsregistret när äktenskap har ingåtts i en annan medlemsstat. Par av samma kön, såsom makarna i det nationella målet, kan däremot inte, på grund av sin sexuella läggning, uppfylla de villkor som föreskrivs i polsk rätt för att erhålla en sådan transkribering.

75 Även om medlemsstaterna, såsom det har erinrats om i punkt 69 ovan, har ett visst handlingsutrymme vad gäller formerna för erkännande av äktenskap som ingåtts av unionsmedborgare vid utövandet av deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat, utgör avsaknaden av ett förfarande för erkännande som är likvärdigt med det som finns tillgängligt för par av motsatt kön en sådan diskriminering på grund av sexuell läggning som är förbjuden enligt artikel 21.1 i stadgan. Härav följer att när en medlemsstat, inom ramen för detta handlingsutrymme, väljer att i sin nationella rätt bara föreskriva ett enda förfarande för erkännande av äktenskap som ingåtts av unionsmedborgare vid utövandet av deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat, såsom i förevarande fall transkribering av vigselbeviset i civilståndsregistret, är denna medlemsstat skyldig att tillämpa detta förfarande utan åtskillnad på äktenskap som ingåtts mellan personer av samma kön och äktenskap som ingåtts mellan personer av motsatt kön.

76 Såväl artiklarna 20 och 21.1 FEUF som artiklarna 7 och 21.1 i stadgan är dessutom i sig tillräckliga och behöver inte preciseras genom bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt för att ge enskilda rättigheter som kan åberopas som sådana. Om den hänskjutande domstolen skulle finna att det inte är möjligt att tolka den nationella rätten på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, är den således skyldig att inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda tillerkänns enligt dessa artiklar och säkerställa att dessa ges full verkan genom att vid behov underlåta att tillämpa de ifrågavarande nationella bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkterna 78 och 79, och dom av den 3 juni 2025, Kinsa, C‑460/23, EU:C:2025:392, punkt 72).

77 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 20 och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 21.1 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken det – på grund av att samkönade äktenskap inte tillåts i den medlemsstaten – varken är möjligt att erkänna ett äktenskap mellan två personer av samma kön, som är medborgare i den medlemsstaten, då äktenskapet lagligen ingåtts vid utövandet av deras rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat där de har byggt upp eller befäst sitt familjeliv, eller är möjligt att för detta ändamål göra en transkribering av vigselbeviset för detta äktenskap i den förstnämnda medlemsstatens civilståndsregister, när transkribering är det enda förfarande som denna medlemsstat har infört för att möjliggöra ett sådant erkännande.

78 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.