Domstolens dom (andra avdelningen) den 12 mars 2026
I mål C‑43/24 [Shipova], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) genom beslut av den 18 januari 2024, som inkom till domstolen den 23 januari 2024, i målet
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 maj 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: K.M.H., genom D.I. Lyubenova, advokat, och A. Schuster, avvocato, Bulgariens regering, genom T. Mitova och R. Stoyanov, båda i egenskap av ombud, Estlands regering, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman, A. Hanje och P.P. Huurnink, samtliga i egenskap av ombud, Portugals regering, genom P. Barros da Costa, A. Pimenta, J. Ramos och Â. Seiça Neves, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom E. Montaguti och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 4 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
EU-fördraget
EUF-fördraget
Stadgan
Direktiv 2004/38/EG
Bulgarisk rätt
Folkbokföringslagen
Lagen om bulgariska identitetshandlingar
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning
Den första och den andra frågan
Inledande synpunkter
Prövning i sak
Den fjärde frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 FEU, artiklarna 8, 10 och 21 FEUF samt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, K.M.H. och, å andra sidan, Obshtina Stara Zagora (Stara Zagoras kommun, Bulgarien) gällande en begäran om fastställande av att K.M.H. är en person av kvinnligt kön och förordnande om ändring av hennes förnamn, fadersnamn och efternamn och om att denna ändring ska införas i hennes födelseattest.
3 I artikel 9 FEU föreskrivs följande:
4 Artikel 8 FEUF har följande lydelse:
5 Artikel 21.1 FEUF har följande lydelse:
6 I artikel 7 i stadgan, med rubriken Respekt för privatlivet och familjelivet, anges följande:
7 I artikel 52 i stadgan, som har rubriken Rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning, föreskrivs följande i punkt 3:
8 Artikel 4.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34) har följande lydelse:
9 I artikel 9.1 i Zakon za grazhdanskata registratsia (folkbokföringslagen) av den 27 juli 1999 (DV nr 67 av den 27 juli 1999) föreskrivs följande:
10 Enligt artikel 45.1 leden 6–8 i folkbokföringslagen ska födelseattesten innehålla uppgift om det nyfödda barnets namn, personnummer (gäller endast för bulgariska medborgare) samt kön och medborgarskap.
11 I enlighet med artikel 9.1 i Zakon za bulgarskite lichni dokumenti (lag om bulgariska identitetshandlingar, DV nr 93 av den 11 augusti 1998), i den version som var gällande vid tidpunkten för tvisten i det nationella målet (nedan kallad lagen om bulgariska identitetshandlingar), gäller följande:
12 I artikel 13.1 i lagen om bulgariska identitetshandlingar anges olika slag av identitetshandlingar. Det rör sig bland annat om identitetskort, pass och körkort.
13 K.M.H. är född den 7 augusti 1990 i Bulgarien. Vid födelsen registrerades K.M.H. i folkbokföringsregistret som person av manligt kön med ett namn, bestående av förnamn, fadersnamn och efternamn för en person av manligt kön. K.M.H. fick också ett personnummer och en identitetshandling enligt vilka K.M.H. identifierades som person av manligt kön.
14 Enligt beskrivningen av de faktiska omständigheter som Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien), som är hänskjutande domstol, har kunnat fastställa hävdar emellertid K.M.H. att hon alltsedan barndomen alltid uppfattat sig själv som kvinna i fråga om utseende, beteende, uppfattning, känslor och uppträdande.
15 I december 2014 konsulterade K.M.H. en psykolog som fann att hon led av varaktig könsdysfori samt social och relationell dysfori. Efter att ha konsulterat en specialist inom endokrinologi och andrologi påbörjade K.M.H. en hormonbehandling i Italien, där hon för närvarande bor och har inlett en stabil familjerelation med en italiensk medborgare.
16 K.M.H. konfronteras dagligen – och i synnerhet då hon söker arbete – med olägenheter och problem som orsakas av diskrepansen mellan, å ena sidan, hennes utseende och beteende och, å andra sidan, det kön som anges i hennes identitetshandlingar. Under år 2017 begärde K.M.H. därför att Rayonen sad Stara Zagora (Distriktsdomstolen i Stara Zagora, Bulgarien) skulle förklara att hon är en person av kvinnligt kön och förordna om ändring av hennes namn från K.M.H. (manligt förnamn, fadersnamn och efternamn) till K.M.H. (kvinnligt förnamn, fadersnamn och efternamn) och att detta byte ska anges i födelseattesten.
17 Trots medicinska utlåtanden och rättsmedicinska expertutlåtanden som bekräftade den könsidentitet som K.M.H. hävdade, avslogs hennes ansökan med motiveringen att bulgarisk lagstiftning inte medger att uppgifter i en folkbokföringshandling ändras på psykologiska grunder. Detta avslagsbeslut fastställdes efter överklagande av Okrazhen sad Stara Zagora (Regionala domstolen i Stara Zagora, Bulgarien). Enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs i denna lagstiftning att kön ska registreras vid födseln på grundval av primära könsegenskaper. En ändring får beviljas endast om så krävs på grund av en kroppslig förändring.
18 Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) fann, sedan målet överklagats dit, att även i avsaknad av bestämmelser i nationell rätt så innebär principen om respekt för privatlivet och familjelivet att en domstol ska göra en bedömning i det enskilda fallet av om de materiella villkoren för ändring av en persons könsidentitet är uppfyllda, vilket är ett krav för att göra en juridisk ändring av de uppgifter om rättslig ställning som införts i den berörda personens födelseattest. Bedömningen syftar till att uppnå en nödvändig och skälig avvägning mellan allmänintresset och individens intresse mot bakgrund av artikel 8 i Europakonventionen. Målet återförvisades till Okrazhen sad Stara Zagora (Regionala domstolen i Stara Zagora) i syfte att denna skulle inhämta nya bevis rörande K.M.H:s medicinska situation.
19 Genom beslut av den 21 november 2019 avslog Okrazhen sad Stara Zagora (Regionala domstolen i Stara Zagora) på nytt K.M.H:s ansökan med motiveringen att det i bulgarisk rätt inte föreskrivs något förfarande för byte av könsidentitet som bygger på den berörda personens självbestämmande.
20 K.M.H. överklagade detta beslut till Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen), som är hänskjutande domstol.
21 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den är bunden av tolkningsbeslut nr 2/20 av den 20 februari 2023 som tvistemålsavdelningen vid Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) meddelat i plenum (nedan kallat tolkningsbeslutet). Det framgår emellertid av detta beslut att det i gällande materiell rätt i Bulgarien inte föreskrivs någon möjlighet att ändra uppgifterna om kön, namn och personnummer i folkbokföringshandlingarna för en person som hävdar att han eller hon är transperson. Enligt samma beslut leder unionsrätten inte till någon annan slutsats, eftersom bestämmelserna om enskilda personers rättsliga ställning faller under medlemsstaternas behörighet. Samma beslut grundar sig bland annat på en dom som meddelades den 26 oktober 2021 av Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen, Bulgarien), i vilken sistnämnda domstol fann att begreppet kön, i den mening som avses i den bulgariska grundlagen, ska förstås så, att det uteslutande avser dess biologiska dimension, på grund av moraliska och/eller religiösa regler och principer som ska väga tyngre än transpersoners intressen.
22 Den hänskjutande domstolen ställer sig emellertid tveksam till den tolkning som görs i tolkningsbeslutet, för det första mot bakgrund av artikel 8 i Europakonventionen och artikel 9 FEU. Att begränsa tillämpningsområdet för nationell rätt om förbud mot diskriminering på grund av kön till att endast omfatta intersexuella personer skulle nämligen utgöra en sådan diskriminering som avses i dessa artiklar. Detta skulle också kunna utgöra ett åsidosättande av bulgariska transpersoners rätt till en rättvis rättegång, eftersom identiska eller liknande fall skulle behandlas annorlunda i andra EU-medlemsstater.
23 Varhoven kasatsionen sad undrar, för det andra, huruvida förbudet mot att ändra uppgifter i födelseattesten eventuellt strider mot principerna om jämlikhet mellan unionens medborgare och om fri rörlighet, vilka fastslås i artiklarna 8 och 21 FEUF och som stadfästs i artikel 7 i stadgan, eftersom de berörda personerna inte har möjlighet att styrka sin identitet genom sina identitetshandlingar.
24 För det tredje anger nämnda domstol att det ankommer på EU-domstolen att bedöma om en bindande tolkning av den bulgariska grundlagen som gjorts i en dom från Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) – enligt vilken begreppet kön endast ska förstås som biologiskt kön – ska anses vara förenlig med de krav som uppställs i unionsrätten och om den kan utgöra ett rättsligt hinder för att beakta könsidentitet i folkbokföringshandlingarna.
25 Mot denna bakgrund beslutade Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
26 En medborgare i en medlemsstat som, i egenskap av unionsmedborgare, har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat, kan göra gällande de rättigheter som sammanhänger med unionsmedborgarskapet, bland annat dem som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF, i förekommande fall även gentemot den egna ursprungsmedlemsstaten (dom av den 23 oktober 2007, Morgan och Bucher, C‑11/06 och C‑12/06, EU:C:2007:626, punkt 22, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 31, och dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 41).
27 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att K.M.H. har utövat sin rätt enligt artikel 21.1 FEUF att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat, eftersom hon uppehåller sig i Italien där hon inlett en stabil familjerelation.
28 Under dessa omständigheter är svaret på den första och den andra frågan, vilka bland annat avser tolkningen av nämnda artikel 21, nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den. Dessa frågor kan således tas upp till prövning. Detsamma gäller den fjärde frågan i den mån den avser de konsekvenser som ska dras av att nationell rätt, såsom den tolkats av författningsdomstolen, eventuellt är oförenlig med hur EU-domstolen tolkat nämnda artikel 21.
29 I den mån den tredje frågan grundar sig på antagandet att den berörda personens könsbyte har fastställts i en annan medlemsstat än personens ursprungsmedlemsstat, saknar denna fråga däremot samband med den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna i det nationella målet.
30 Enligt fast praxis är syftet med en begäran om förhandsavgörande emellertid inte att erhålla rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan att tillgodose ett behov som är direkt knutet till den faktiska lösningen av en tvist som rör unionsrätten (se dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 18, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 42, och dom av den 1 december 2022, DELID, C‑409/21, EU:C:2022:946, punkt 37). Den tredje frågan ska således avvisas.
31 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av fast rättspraxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. EU-domstolen kan härvid behöva ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som den ställt (se dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date, C‑491/21, EU:C:2024:143, punkt 23). Den omständigheten att den hänskjutande domstolen i sina frågor formellt sett har hänvisat till vissa bestämmelser i unionsrätten utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, genom att från samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 45).
32 Mot denna bakgrund ska det påpekas att den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i hur artikel 9 FEU, artiklarna 8, 10 och 21 FEUF samt artikel 7 i stadgan ska tolkas.
33 Såsom konstaterades i punkt 27 ovan är det i det nationella målet ostridigt att K.M.H. i egenskap av unionsmedborgare har utövat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten i enlighet med artikel 21 FEUF. K.M.H. kan således göra gällande de rättigheter som följer av denna artikel, med förbehåll för – i enlighet med artikel 21.1 FEUF – de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Sådana begränsningar och villkor föreskrivs i direktiv 2004/38, som bland annat syftar till att fastställa villkoren för utövandet av dessa rättigheter och begränsningarna av dem (dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date, C‑491/21, EU:C:2024:143, punkt 27).
34 Enligt artikel 4.3 i detta direktiv åläggs medlemsstaterna att, i enlighet med sina lagar, för sina egna medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort eller pass som anger deras medborgarskap för att medborgarna ska kunna utöva rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date, C‑491/21, EU:C:2024:143, punkt 35).
35 Den ändring av uppgifterna om könstillhörighet som K.M.H. har begärt i förfarandet i det nationella målet medför, med tillämpning av artikel 9.1 i lagen om bulgariska identitetshandlingar, jämförd med artikel 13.1 i samma lag, en skyldighet för K.M.H. att ansöka om nya bulgariska identitetshandlingar.
36 Under dessa omständigheter, och utan att det finns anledning att uttala sig om tolkningen av artikel 9 FEU och artiklarna 8 och 10 FEUF, ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första och den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 21 FEUF och artikel 4.3 i direktiv 2004/38, jämförda med artikel 7 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som inte tillåter att uppgifter om könstillhörighet ändras, såsom kön, efternamn, fadersnamn, förnamn och personnummer, inskrivna i den medlemsstatens folkbokföringsregister, för en medborgare i denna medlemsstat som har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat.
37 På unionsrättens nuvarande stadium omfattas reglerna om personers rättsliga status, vilka inbegriper bestämmelserna om ändring av en persons efternamn, fadersnamn, förnamn och könsidentitet, av medlemsstaternas behörighet. Unionsrätten inskränker inte denna behörighet. Vid utövandet av denna befogenhet är varje medlemsstat emellertid skyldig att iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2018, MB (Könskorrigering och ålderspension), C‑451/16, EU:C:2018:492, punkt 29, dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 52, och dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 53).
38 Utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, som stadfästs i artikel 21 FEUF, kan emellertid försvåras om en medlemsstat vägrar att erkänna en ändring av könsidentiteten som skett i enlighet med de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i den medlemsstat i vilken den berörde unionsmedborgaren har utövat denna rätt, oavsett om ändringen är knuten till en ändring av för- eller efternamn, eller ej. I likhet med namn eller förnamn, definierar en persons könsidentitet nämligen vederbörandes identitet och personliga ställning. Vägran att ändra och erkänna den könsidentitet som en medborgare i en medlemsstat lagligen ändrat i en annan medlemsstat kan ge upphov till avsevärda problem för denna medborgare både administrativt, yrkesmässigt och privat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 55).
39 För en unionsmedborgare som har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat och som i samband med sin vistelse i sistnämnda stat ändrat sitt förnamn och sin könsidentitet finns det, på grund av att denna person bär två olika förnamn och har getts två olika könsidentiteter, en konkret risk för att vederbörande blir tvungen att undanröja tvivel beträffande sin identitet och beträffande äktheten av de handlingar som läggs fram eller tillförlitligheten av de uppgifter dessa handlingar innehåller. Detta är en omständighet som kan utgöra hinder för att utöva den rättighet som följer av artikel 21 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul, C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 28, dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein, C‑208/09, EU:C:2010:806, punkterna 69 och 70, och dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
40 Till skillnad från den situation som nämns i föregående punkt har K.M.H. inte några identitetshandlingar från den mottagande medlemsstat där hon är bosatt, det vill säga Republiken Italien, som innehåller andra uppgifter om hennes könsidentitet än de uppgifter som finns upptagna i folkbokföringsregistret i den medlemsstat där hon är medborgare, det vill säga Republiken Bulgarien.
41 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande är det emellertid fastställt att K.M.H. måste undanröja de tvivel som uppstår till följd av diskrepansen mellan å ena sidan det kön som anges på det enda identitetskort som hon innehar och å andra sidan hennes upplevda könsidentitet.
42 Det framgår nämligen av hennes skriftliga yttrande att det faktum att hennes identitetskort och de resehandlingar som utfärdats till henne anger en manlig identitet medför betydande olägenheter för henne varje gång hon måste identifiera sig för personalen hos ett flygbolag, ett hotell, men också för polisen, särskilt vid en gränspassage.
43 Domstolen har redan vid ett flertal tillfällen slagit fast att det förekommer ett stort antal situationer i vardagen, inom såväl den offentliga som den privata sfären, där det krävs att man styrker sin identitet. Detta sker vanligtvis med hjälp av pass eller identitetskort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein, C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 61, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn, C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 73, och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff, C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 43).
44 En diskrepans mellan en persons utseende och de uppgifter om könstillhörighet som anges i dennes identitetskort eller pass kan således tvinga personen att undanröja tvivel om sin identitet och om äktheten av det identitetsdokument som personen uppvisar eller om riktigheten av uppgifterna i detta, vilket kan hindra utövandet av den rättighet som följer av artikel 21 FEUF.
45 Enligt fast rättspraxis kan en begränsning av den fria rörligheten för personer liknande den som är för handen i det nationella målet endast motiveras om den grundar sig på objektiva hänsyn till allmänintresset och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med de nationella bestämmelserna (dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein, C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 81, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 41, och dom av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki, C‑713/23, EU:C:2025:917, punkt 55).
46 I förevarande fall har den bulgariska regeringen nöjt sig med att hävda att det rättsliga erkännandet av könsidentitet omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till nationell rättspraxis som avser att kön uteslutande kan erkännas i dess biologiska mening samt till moraliska eller religiösa regler och principer som vägleder medborgarnas beteende.
47 Även om utfärdandet av identitetshandlingar såsom identitetskort eller pass omfattas av en exklusiv behörighet för myndigheterna i den medlemsstat där den berörda personen är medborgare, måste dessa handlingar inte desto mindre utfärdas, i enlighet med artikel 4.3 i direktiv 2004/38, för att denna person ska kunna utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date, C‑491/21, EU:C:2024:143, punkt 35).
48 När en åtgärd som en medlemsstat har vidtagit, och som inskränker en sådan grundläggande frihet som garanteras i EUF-fördraget, motiveras av ett tvingande skäl av allmänintresse som erkänns i unionsrätten, måste en sådan åtgärd anses utgöra en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, vilket innebär att den måste vara förenlig med de grundläggande rättigheter som slås fast i stadgan. Detta gäller i synnerhet rätten till respekt för privatlivet och familjelivet som anges i stadgans artikel 7 (se dom av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki, C‑713/23, EU:C:2025:917, punkterna 55 och 63 samt där angiven rättspraxis).
49 Såsom följer av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) ska de rättigheter som föreskrivs i artikel 7 i stadgan – i enlighet med artikel 52.3 i däri – ha samma innebörd och räckvidd som de rättigheter som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen. Sistnämnda bestämmelse ska betraktas såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo, C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 60, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 63, och dom av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki, C‑713/23, EU:C:2025:917, punkt 64).
50 Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna skyddar artikel 8 i Europakonventionen en persons könsidentitet såsom en av de grundläggande, och mest intima, aspekterna av en persons privatliv. Denna bestämmelse omfattar således en rätt för var och en att bestämma över de beståndsdelar som skapar en persons identitet som människa, och inbegriper en rätt till självförverkligande för transpersoner, en rätt till respekt för deras fysiska och moraliska integritet och en rätt till respekt och erkännande av deras könsidentitet. I detta syfte åläggs medlemsstaterna i nämnda artikel 8 bland annat positiva skyldigheter, vilket innebär att det ska inrättas effektiva och lättillgängliga förfaranden som garanterar att dessa personers rätt till könsidentitet respekteras på ett verksamt sätt, varvid erkännandet av en persons könsidentitet inte får villkoras av att personen genomgår en oönskad kirurgisk behandling. Med hänsyn till denna rättighets särskilda betydelse, är staternas utrymme för skönsmässig bedömning på detta område begränsat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkterna 64 och 65 samt där angiven rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, och dom av den 13 mars 2025, Deldits, C‑247/23, EU:C:2025:172, punkterna 47 och 48 samt där angiven rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna).
51 Av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna framgår således att staterna har en skyldighet enligt artikel 8 i Europakonventionen att tillhandahålla ett klart och förutsägbart förfarande för juridiskt erkännande av könsidentitet, enligt vilket det ska vara möjligt att ändra uppgifter om könsidentitet och således namn, fadersnamn, förnamn eller personnummer i officiella handlingar på ett sätt som är snabbt, transparent och lättillgängligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 66 och där angiven rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna).
52 I förevarande fall följer det, såsom generaladvokaten har konstaterat i punkterna 91 och 92 i sitt förslag till avgörande, av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – särskilt Europadomstolens dom av den 9 juli 2020, Y.T. mot Bulgarien (CE:ECHR:2020:0709JUD004170116), vars räckvidd på denna punkt inte påverkades av den omprövning som gjordes genom Europadomstolens dom av den 4 juli 2024, Y.T. mot Bulgarien (CE:ECHR:2024:0704JUD004170116, §§ 42 och 43), och av Europadomstolens dom av den 27 september 2022, P.H. mot Bulgarien (CE:ECHR:2022:0927JUD004650920) – att den bulgariska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ska anses vara oförenlig med artikel 8 i Europakonventionen.
53 Domstolen erinrar i detta sammanhang om att nationell lagstiftning som innebär att en transperson, på grund av att personens könsidentitet inte erkänns, hindras från att uppfylla ett villkor som är en förutsättning för att personen ska beviljas en rättighet som skyddas av unionsrätten, under alla omständigheter i princip ska anses oförenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, K.B., C‑117/01, EU:C:2004:7, punkterna 30–34, dom av den 27 april 2006, Richards, C‑423/04, EU:C:2006:256, punkt 31, och dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 60).
54 Att tolerera diskriminering på grund av skillnaden mellan biologiskt kön och könsidentitet skulle nämligen innebära ett åsidosättande av respekten för den värdighet och frihet som en transperson har rätt till och som EU-domstolen ska skydda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1996, P./S., C‑13/94, EU:C:1996:170, punkt 22).
55 Av detta följer att en medlemsstats lagstiftning, som inte tillåter en ändring av uppgifterna om könsidentitet för en av en medlemsstats medborgare som har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium, också strider mot de grundläggande rättigheter som artikel 7 i stadgan garanterar transpersoner. En sådan lagstiftning kan inte anses göra det möjligt för dessa personer att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina rättigheter enligt artikel 21 FEUF.
56 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 21 FEUF och artikel 4.3 i direktiv 2004/38, jämförda med artikel 7 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som inte tillåter att uppgifter om könstillhörighet ändras, såsom kön, efternamn, fadersnamn, förnamn och personnummer, inskrivna i den medlemsstatens folkbokföringsregister, för en medborgare i denna medlemsstat som har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat.
57 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat är bunden av den tolkning av nationell lagstiftning som gjorts av författningsdomstolen i denna medlemsstat, när denna tolkning kan utgöra ett rättsligt hinder för att föra in en ändring av uppgifter om könstillhörighet i folkbokföringsregistren i nämnda medlemsstat, och därmed strider mot EU-domstolens tolkning av unionsrätten.
58 EU-domstolen påpekar inledningsvis att en nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 andra stycket FEUF, i förekommande fall, ska avvika från den högre nationella domstolens bedömning när den mot bakgrund av EU-domstolens tolkning finner att den högre domstolens bedömning är oförenlig med unionsrätten. Detta ska i förekommande fall ske genom att den nationella domstolen underlåter att tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken den är skyldig att följa den högre domstolens avgöranden (se dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf, 166/73, EU:C:1974:3, punkterna 4 och 5, dom av den 5 oktober 2010, Elchinov, C‑173/09, EU:C:2010:581, punkterna 30 och 31, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 75, och dom av den 26 september 2024, Energotehnica, C‑792/22, EU:C:2024:788, punkt 61).
59 Denna lösning gäller när en allmän domstol enligt en nationell processrättslig bestämmelse är bunden av en nationell författningsdomstols avgörande som den anser strider mot unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkterna 70 och 71, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 76, och dom av den 26 september 2024, Energotehnica, C‑792/22, EU:C:2024:788, punkt 62).
60 Denna skyldighet är nödvändig. Det följer nämligen av fast rättspraxis att bestämmelser i nationell rätt inte, ens om de har rang av grundlag, får undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft, 11/70, EU:C:1970:114, punkt 3, dom av den 8 september 2010, Winner Wetten, C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 61, och dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 70).
61 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 95 i sitt förslag till avgörande förefaller dessutom de bestämmelser i bulgarisk rätt som är aktuella i det nationella målet kunna tolkas i enlighet med den lösning som EU-domstolen valt i punkt 56 ovan. Det framgår nämligen av de ovannämnda domarna från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna av den 9 juli 2020, Y.T. mot Bulgarien (CE:ECHR:2020:0709JUD004170116, §§ 24–30), och av den 27 september 2022, P.H. mot Bulgarien (CE:ECHR:2022:0927JUD004650920, § 6), att innan tolkningsbeslutet meddelades fanns en riktning inom rättspraxis som tolkade bulgarisk rätt så, att den tillät erkännande av könstransition i juridisk mening.
62 EU-domstolen betonar i detta sammanhang att kravet på konform tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med unionsrätten. Detta gäller även om det rör sig om praxis från en högre domstol. Den hänskjutande domstolen kan således inte i det nationella målet anse sig sakna möjlighet att tolka de aktuella nationella bestämmelserna i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att författningsdomstolen i den aktuella medlemsstaten numera konsekvent tolkar dessa bestämmelser på ett sätt som strider mot unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 33 och 34).
63 Slutligen ska det även preciseras att såväl artikel 21.1 FEUF som artikel 7 i stadgan i sig är tillräckligt tydliga och inte behöver preciseras genom bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt för att ge enskilda rättigheter som kan åberopas som sådana. Om den hänskjutande domstolen skulle finna att det inte är möjligt att tolka den nationella rätten på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, är den således skyldig att inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda tillerkänns enligt dessa artiklar och säkerställa att dessa ges full verkan genom att vid behov underlåta att tillämpa de ifrågavarande nationella bestämmelserna (dom av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki, C‑713/23, EU:C:2025:917, punkt 76).
64 Mot denna bakgrund ska den fjärde tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat är bunden av den tolkning av nationell lagstiftning som gjorts av författningsdomstolen i denna medlemsstat, när denna tolkning kan utgöra ett rättsligt hinder för att föra in en ändring av uppgifter om könstillhörighet i folkbokföringsregistren i nämnda medlemsstat, och därmed strider mot EU-domstolens tolkning av unionsrätten.
65 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: bulgariska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.