ext/celex/62024CJ0147

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 4 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Artikel 20 FEUF – Unionsmedborgarskap – Direktiv 2008/115/EG – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Artikel 5 a och b – Skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa och familjeliv – Artikel 6.2 – Beslut av den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten att neka en tredjelandsmedborgare, som är förälder till ett underårigt barn som är unionsmedborgare, härledd uppehållsrätt i landet och att förelägga denne att ofördröjligen bege sig till en annan medlemsstat – Ingrepp i en unionsmedborgares utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier – Ett barn som aldrig har uppehållit sig i någon annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet är medborgare – Härledd uppehållsrätt för föräldern som är tredjelandsmedborgare i den medlemsstat där barnet är medborgare och där det är bosatt – Nämnda förälders uppehållsrätt i en annan medlemsstat – Artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till respekt för privatliv och familjeliv – Artikel 24.2 och 24.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Barnets bästa ”

I mål C‑147/24 [Safi]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna) genom beslut av den 26 februari 2024, som inkom till domstolen den 26 februari 2024, i målet

V

mot

Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, I. Ziemele, J. Passer, O. Spineanu-Matei och F. Schalin samt domarna E. Regan (referent), N. Piçarra, A. Kumin, N. Jääskinen, B. Smulders och S. Gervasoni,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– V, genom P. Krämer-Ograjensek och A.C. M. Nederveen, advocaten,

– Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J.M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud,

– Danmarks regering, genom M.P. Brøchner Jespersen, D. Elkan, C. A.-S. Maertens och J. Sandvik Loft, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom N. Cambien, A. Katsimerou och E. Montaguti, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 20 FEUF samt artiklarna 5 a och b och 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan V, som är tredjelandsmedborgare, och Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för säkerhet och rättsskipning, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris). Målet rör Staatssecretaris beslut att inte bevilja V härledd uppehållsrätt i Nederländerna, där hon bor tillsammans med sitt underåriga barn som är medborgare i den medlemsstaten.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 I artikel 20 FEUF föreskrivs följande:

”1. Ett unionsmedborgarskap införs härmed. Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.

2. Unionsmedborgarna ska ha de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i fördragen. De ska bland annat ha

a) rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier,

…

Dessa rättigheter ska utövas enligt de villkor och begränsningar som fastställs i fördragen och genom de åtgärder som beslutats med tillämpning av dessa.”

Stadgan

4 Artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), med rubriken ”Respekt för privatlivet och familjelivet”, har följande lydelse:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

5 Artikel 24 i stadgan har rubriken ”Barnets rättigheter”. Artikel 24.2 och 24.3 har följande lydelse:

”2. Vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet.

3. Varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.”

Direktiv 2004/38/EG

6 Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35) har rubriken ”Uppehållsrätt för längre tid än tre månader”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen

a) är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten, eller

b) för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller

c) – är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är erkänd eller finansierad av den mottagande medlemsstaten på grundval av dess lagstiftning eller administrativa praxis, med huvudsyftet att bedriva studier eller genomgå en yrkesutbildning

– samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten samt avger en försäkran till den behöriga nationella myndigheten, i form av en förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om att han har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under deras vistelseperiod, eller

d) är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c.”

Direktiv 2008/115

7 Artikel 5, med rubriken ”’Non-refoulement’, barnets bästa, familjeliv och hälsotillstånd”, i direktiv 2008/115 har följande lydelse:

”När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta vederbörlig hänsyn till

a) barnets bästa,

b) familjeliv,

…”

8 Artikel 6 i samma direktiv har rubriken ”Beslut om återvändande”. Artikel 6.1 och 6.2 har följande lydelse:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.

2. Tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat, ska ofördröjligen bege sig till den medlemsstatens territorium. Om den tredjelandsmedborgare som berörs av detta krav inte följer detsamma eller om dennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet, ska punkt 1 tillämpas.”

Nederländsk rätt

9 I artikel 8 i Vreemdelingenwet 2000 (2000 års utlänningslag) av den 23 november 2000 (Stb. 2000, nr 495), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs att en utlännings vistelse i Nederländerna är laglig endast

”…

e. om utlänningen är [unions]medborgare och i den mån utlänningen vistas i Nederländerna med stöd av bestämmelser som har antagits enligt [EUF-fördraget] eller avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

…”

10 I punkt B10/2.2 i Vreemdelingencirculaire 2000 (2000 års cirkulär om utländska medborgare) av den 2 mars 2001 (Stcrt. 2001, nr 64), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs bland annat följande:

”…

En utlänning vistas lagligen i landet enligt artikel 8 e i 2000 års utlänningslag om samtliga av följande villkor är uppfyllda:

a) Utlänningen ska kunna styrka sin identitet och sitt medborgarskap genom att uppvisa en giltig handling för gränspassage eller ett giltigt identitetskort. Om utlänningen inte kan göra detta måste han eller hon otvetydigt bevisa sin identitet och sitt medborgarskap på annat sätt.

b) Utlänningen har ett underårigt barn (det vill säga ett barn som är yngre än arton år) som är nederländsk medborgare.

c) Utlänningen har den faktiska vårdnaden om det underåriga barnet, ensam eller tillsammans med den andra föräldern.

d) Det föreligger ett beroendeförhållande mellan utlänningen och barnet som innebär att barnet skulle tvingas lämna unionen om utlänningen nekades uppehållsrätt.

…

IND [(Immigratie- en Naturalisatiedienst (myndigheten för immigrations- och medborgarskapsfrågor, Nederländerna))] tillhandahåller en utlänning som avser att vistas i landet som vårdnadshavare till ett nederländskt underårigt barn, omedelbart efter det att ansökan om prövning enligt unionsrätten har lämnats in, den självhäftande etiketten för uppehållstillstånd för [unions]medborgare (bilaga 7h i [Voorschrift Vreemdelingen (2000 års utlänningsförordning), av den 18 december 2000 (Stcrt. 2001, nr 10) (nedan kallad 2000 års utlänningsförordning)]) med uppgift om att familjemedlemmen har tillstånd att arbeta.

I följande fall ska det inte utfärdas någon självhäftande etikett för uppehållstillstånd för [unions]medborgare (bilaga 7h i 2000 års utlänningsförordning), men i stället ska en självhäftande etikett för ett allmänt uppehållstillstånd utfärdas (bilaga 7g i 2000 års utlänningsförordning):

…

Utlänningen har uppehållsrätt i en annan medlemsstat i unionen.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11 Klaganden i det nationella målet, V, föddes i Marocko år 1979 och är marockansk medborgare. Mellan åren 1999 och 2014 vistades hon i Spanien med stöd av uppehållsrätt som beviljats med stöd av spansk rätt på grund av sin ekonomiska verksamhet i denna medlemsstat. Den 23 september 2014 gifte hon sig i Marocko. Sedan hon gifte sig har hon uppehållit sig tillsammans med sin make – som föddes i Nederländerna år 1975 och som har marockanskt och nederländskt medborgarskap – i Nederländerna, med undantag för några kortare semesterperioder i Marocko och Spanien. Deras äktenskap har förts in i folkbokföringsregistret i den nederländska kommun där de är bosatta. Klaganden i det nationella målet innehar emellertid inte något uppehållstillstånd i Nederländerna.

12 Makarna fick en son som föddes den 6 januari 2015 i Nederländerna. Han är endast nederländsk medborgare och makarna har gemensam vårdnad om honom.

13 Barnet har tal- och språksvårigheter och talade inte fram till fem års ålder. På grund av nämnda svårigheter är han inskriven vid en skola som erbjuder specialundervisning till elever i behov av särskilt stöd som inte kan ges inom ramen för den ordinarie undervisningen. Han erhåller dessutom organiserad transport till och från bostaden och skolan. Han har hittills aldrig uppehållit sig i någon annan medlemsstat än den där han är medborgare.

14 Maken till klaganden i det nationella målet uppbär inte någon förvärvsinkomst på grund av sitt hälsotillstånd och är av samma skäl delvis befriad från skyldigheten att arbeta. Han uppbär däremot försörjningsstöd.

15 Den 13 november 2020 ansökte klaganden i det nationella målet i Nederländerna om härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF för att bo tillsammans med sin underåriga son. Till stöd för sin ansökan ingav hon en handling som styrker att hon har uppehållsrätt i Spanien.

16 Den 11 november 2021 avslog Staatssecretaris nämnda ansökan, bland annat med motiveringen att klaganden i det nationella målet inte med framgång kunde göra gällande någon härledd uppehållsrätt med hänvisning till artikel 20 FEUF, eftersom hon har uppehållsrätt i Spanien. Inom ramen för sin bedömning prövade Staatssecretaris ex officio huruvida klaganden skulle beviljas uppehållstillstånd med stöd av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Staatssecretaris konstaterade att klaganden, hennes make och deras son hade ett familjeliv och att hon hade ett privatliv i Nederländerna. Staatssecretaris ansåg emellertid att det allmänintresse som eftersträvades av de nederländska myndigheterna vägde tyngre än klagandens, hennes nederländske makes och deras sons personliga intressen. Staatssecretaris fann således dels att intresseavvägningen var till nackdel för klaganden i det nationella målet, dels att beslutet om avslag på hennes ansökan om uppehållsrätt i Nederländerna medförde att hon inte längre kunde vistas lagligt i denna medlemsstat. Staatssecretaris förelade följaktligen klaganden att ofördröjligen bege sig till Spanien och angav att ett beslut om återvändande skulle fattas mot henne om hon inte rättade sig efter föreläggandet.

17 Efter det att hennes ansökan om härledd uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av artikel 20 FEUF hade avslagits, begärde klaganden i det nationella målet att de spanska myndigheterna skulle intyga att hon hade avstått från sin uppehållsrätt i denna medlemsstat. Efter efterforskningar i detta avseende bedömde Staatssecretaris att klaganden i det nationella målet fortfarande har uppehållsrätt i Spanien, vilken utgör en permanent uppehållsrätt enligt spansk lagstiftning och grundar sig på utövande av yrkesverksamhet.

18 Genom beslut av den 20 juni 2022 fann Staatssecretaris att det var uppenbart att det saknades grund för klagandens begäran om omprövning av avslagsbeslutet.

19 Klaganden överklagade detta beslut till Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna), som är hänskjutande domstol.

20 Klaganden i det nationella målet har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att hon har en härledd uppehållsrätt i Nederländerna enligt artikel 20 FEUF, eftersom hennes underårige son är beroende av henne. Staatssecretaris har bestritt att hon har en sådan rätt, eftersom hon redan har uppehållsrätt i Spanien. Eftersom det underåriga barnet skulle kunna följa med sin mor till den medlemsstaten, skulle en vägran att bevilja henne en härledd uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av nämnda artikel 20 inte leda till att barnet tvingades lämna unionen i dess helhet.

21 Den hänskjutande domstolen söker därför för det första klarhet i huruvida klagandens ansökan om härledd uppehållsrätt i Nederländerna enligt artikel 20 FEUF kan avslås enbart på grund av att hon har uppehållsrätt i en annan medlemsstat. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att förekomsten av en uppehållsrätt i Spanien visserligen innebär, för det fall en härledd uppehållsrätt i Nederländerna nekas, att varken klaganden i det nationella målet eller hennes underåriga barn skulle tvingas lämna unionen i dess helhet. Med hänsyn till beroendeförhållandet mellan barnet och hans mor tvingas barnet emellertid att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier för att följa med sin mor till Spanien. Under dessa omständigheter söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida det, vid bedömningen av huruvida modern har en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, ska göras en fördjupad prövning av barnets bästa och rätten till familjeliv. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang understrukit att Staatssecretaris varken har bedömt huruvida det föreligger ett beroendeförhållande mellan klaganden i det nationella målet och hennes underåriga barn eller huruvida deras familjeliv skulle kunna fortsätta i Spanien.

22 För det andra anser den hänskjutande domstolen att det är oklart om den skyldighet som föreskrivs i artikel 5 a och b i direktiv 2008/115, enligt vilken medlemsstaterna vid genomförandet av detta direktiv ska ta vederbörlig hänsyn till barnets bästa och familjelivet, har samma räckvidd och omfattning när en medlemsstat ålägger en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på dess territorium att ofördröjligen bege sig till en annan medlemsstat, i enlighet med artikel 6.2 i direktivet, som när en medlemsstat antar ett beslut om återvändande enligt artikel 6.1 i samma direktiv. I förekommande fall söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida medlemsstaterna har en motsvarande skyldighet när de prövar en ansökan om härledd uppehållsrätt med stöd av artikel 20 FEUF, även med beaktande av rätten till respekt för familjelivet, som stadfästs i artikel 7 i stadgan, och barnets rättigheter, vilka garanteras i artikel 24.2 och 24.3 i stadgan.

23 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 20 FEUF tolkas så, att det inte är uteslutet att en förälder som är tredjelandsmedborgare ska beviljas en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där det underåriga barnet är medborgare, och där barnet vistas utan att ha utövat de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet, trots att denna förälder har uppehållsrätt i en annan medlemsstat?

För det fall det inte är uteslutet att en förälder som är tredjelandsmedborgare ska beviljas en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där det underåriga barnet är medborgare, och där barnet vistas utan att ha utövat de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet, trots att denna förälder har uppehållsrätt i en annan medlemsstat:

2) Följer det då av artikel 20 FEUF, jämförd med artikel 5 a och b i direktiv 2008/115 och artikel 6.2 i [samma] direktiv …, att den beslutande myndigheten, när det föreligger ett sådant beroendeförhållande som motiverar att en härledd uppehållsrätt beviljas med stöd av artikel 20 FEUF, är skyldig att säkerställa att utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna är till barnets bästa och att familjelivet kan fortsätta innan den ålägger den förälder som är tredjelandsmedborgare att ofördröjligen bege sig till den medlemsstat där denna förälder har ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse, och ska dessa omständigheter beaktas vid bedömningen av ansökan om härledd uppehållsrätt?”

Prövning av tolkningsfrågorna

24 Domstolen erinrar inledningsvis om att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. I detta hänseende ankommer det på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 2 december 2025, Russmedia Digital och Inform Media Press, C‑492/23, EU:C:2025:935, punkt 44).

25 I förevarande fall söker den hänskjutande domstolen klarhet i hur såväl artikel 20 FEUF som artiklarna 5 a och b samt 6.2 i direktiv 2008/115 ska tolkas. Dess frågor avseende detta direktiv förklaras av att Staatssecretaris, efter att ha avslagit klagandens ansökan om härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF för att vistas i Nederländerna med sin underårige son, som är nederländsk medborgare, konstaterade att hennes vistelse i Nederländerna var olaglig och förelade henne, med stöd av nämnda artikel 6.2, att ofördröjligen bege sig till Spanien.

26 Det framgår av sistnämnda artikel att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium, samtidigt som han eller hon har uppehållsrätt i en annan medlemsstat, ska ges möjlighet att resa till denna sistnämnda medlemsstat, utan att det genast antas ett beslut om återvändande mot honom eller henne, såvida det inte krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2018, E, C‑240/17, EU:C:2018:8, punkt 46, och dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat), C‑673/19, EU:C:2021:127, punkt 35).

27 Den hänskjutande domstolen söker i detta sammanhang klarhet i huruvida artikel 5 a och b i direktiv 2008/115, enligt vilken medlemsstaterna vid genomförandet av detta direktiv ska ta vederbörlig hänsyn till barnets bästa och familjelivet, är relevant för att avgöra det nationella målet.

28 Det framgår emellertid av en samlad läsning av begäran om förhandsavgörande att även om den hänskjutande domstolen uttryckligen har nämnt den skyldighet som följer av artikel 5 a och b i direktiv 2008/115, söker den i slutändan klarhet i huruvida klaganden i det nationella målet saknar rätt att erhålla en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF i Nederländerna enbart på grund av att hon redan har uppehållsrätt i Spanien. Den hänskjutande domstolen söker dessutom klarhet i huruvida Staatssecretaris, vid bedömningen av klagandens ansökan om en sådan härledd uppehållsrätt, är skyldig dels att kontrollera huruvida det familjeliv som det underåriga barnet, som är unionsmedborgare, har tillsammans med sina båda föräldrar kan fortsätta i Spanien, dels att beakta barnets bästa.

29 Det följer av fast rättspraxis att de gemensamma normer och förfaranden som införts genom detta direktiv endast avser antagande av beslut om återvändande och verkställighet av sådana beslut, dock utan att reglera frågan om beviljande av uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

30 Såsom den hänskjutande domstolen emellertid också har påpekat är rätten till respekt för familjelivet stadfäst i artikel 7 i stadgan, vilken ska läsas tillsammans med artikel 24 i stadgan, som rör barnets rättigheter. I punkterna 2 och 3 i nämnda artikel 24 föreskrivs närmare bestämt skyldigheten att ta hänsyn till barnets bästa respektive varje barns rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

31 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sina två frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 20 FEUF, jämförd med artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten antar ett beslut att neka en tredjelandsmedborgare – som är förälder till ett underårigt barn, som är unionsmedborgare och som aldrig har uppehållit sig någon annan medlemsstat än den där det är medborgare – härledd uppehållsrätt i den medlemsstaten, på grund av att tredjelandsmedborgaren har uppehållsrätt i en annan medlemsstat, när denna myndighet inte dessförinnan har kontrollerat huruvida det familjeliv som barnet har med sina båda föräldrar, som barnet är beroende av, skulle kunna fortsätta i denna andra medlemsstat och om barnets flytt till samma medlemsstat skulle strida mot barnets bästa.

32 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt dess fasta praxis innebär artikel 20 FEUF att varje person som är medborgare i en medlemsstat även är unionsmedborgare och att unionsmedborgarskapet är den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2001, Grzelczyk, C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31, och dom av den 29 april 2025, kommissionen/Malta (Medborgarskap genom investeringar), C‑181/23, EU:C:2025:283, punkt 92, och dom av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki, C‑713/23, EU:C:2025:917, punkt 40).

33 Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de begränsningar och villkor som fastställs i EUF-fördraget och genom de åtgärder som antas för att genomföra detta (dom av den 7 oktober 2010, Lassal, C‑162/09, EU:C:2010:592, punkt 29, dom av den 13 september 2016, Rendón Marín, C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 70, och dom av den 22 juni 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Thailändsk mor till ett nederländskt underårigt barn), C‑459/20, EU:C:2023:499, punkt 21).

34 Domstolen har slagit fast att artikel 20 FEUF utgör hinder för nationella åtgärder, inbegripet beslut att neka familjemedlemmar till unionsmedborgare uppehållsrätt, som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet (dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano, C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 42, dom av den 6 december 2012, O m.fl., C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 45, och dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 61).

35 Fördragets bestämmelser om unionsmedborgarskapet ger däremot inte några självständiga rättigheter till tredjelandsmedborgare. De rättigheter som dessa medborgare eventuellt tillerkänns utgör nämligen inte deras egna rättigheter, utan rättigheter som härleds från unionsmedborgarens rättigheter. Syftet med och skälen till nämnda härledda rättigheter har sin grund i den omständigheten att det skulle undergräva bland annat unionsmedborgarens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen om nämnda rättigheter inte erkändes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkterna 66–68, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 62, och dom av den 27 februari 2020, Subdelegación del Gobierno en Ciudad Real (En unionsmedborgares make), C‑836/18, EU:C:2020:119, punkt 38).

36 I förevarande fall står det klar att det underåriga barnet till klaganden i det nationella målet, i egenskap av medborgare i en medlemsstat, kan göra gällande de rättigheter som följer av hans ställning som unionsmedborgare enligt artikel 20 FEUF, även gentemot den medlemsstat där han är medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

37 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att både klaganden i det nationella målet och hennes make, som i likhet med sitt barn är nederländsk medborgare, har den faktiska vårdnaden om detta barn och att de har ett gemensamt familjeliv i Nederländerna. Barnet har således oavbrutet sedan födseln haft ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna.

38 Det framgår även av detta beslut att Staatssecretaris nekade klaganden i det nationella målet, som är mor till nämnda barn, en härledd uppehållsrätt i Nederländerna, med motiveringen att hon har uppehållsrätt i Spanien enligt lagstiftningen i den medlemsstaten. Den förelade följaktligen klaganden i det nationella målet att bege sig till nämnda medlemsstat. Staatssecretaris fann dessutom att eftersom det underåriga barnet, som är unionsmedborgare och aldrig har uppehållit sig i någon annan medlemsstat än den där det är medborgare, kan följa med sin mor i Spanien, så medför inte den omständigheten att modern nekas en härledd uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av artikel 20 FEUF att barnet tvingas lämna unionen i dess helhet.

39 Den hänskjutande domstolen har i sina frågor grundat sig på antagandet att klaganden i det nationella målet faktiskt har uppehållsrätt i Spanien. Nämnda klagande har emellertid vid EU-domstolen, såväl i sitt skriftliga yttrande som vid förhandlingen, gjort gällande att hon under mellantiden har avstått från denna uppehållsrätt och att hon följaktligen inte längre har någon uppehållsrätt i denna medlemsstat.

40 Det ankommer i sista hand på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida klaganden i det nationella målet fortfarande har uppehållsrätt i Spanien. För att kunna ge ett svar som under alla omständigheter kommer att vara användbart för den hänskjutande domstolen för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, kommer domstolen emellertid även att pröva vad som gäller för det fall att en sådan uppehållsrätt saknas.

För det fall att klaganden i det nationella målet inte längre har uppehållsrätt i Spanien

41 Domstolen erinrar om att det finns mycket speciella situationer i vilka en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till en unionsmedborgare, trots att de sekundärrättsliga bestämmelserna om tredjelandsmedborgares uppehållsrätt inte är tillämpliga och den berörda unionsmedborgaren inte har utnyttjat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, likväl ska tillerkännas härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, om unionsmedborgarskapet annars skulle förlora sin ändamålsenliga verkan. Detta är fallet om unionsmedborgaren till följd av den nekade uppehållsrätten i praktiken skulle bli tvungen att lämna unionen i dess helhet och därmed skulle berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 63, dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien), C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 51, och dom av den 27 februari 2020, Subdelegación del Gobierno en Ciudad Real (En unionsmedborgares make), C‑836/18, EU:C:2020:119, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

42 De situationer som nämns i föregående punkt kännetecknas av den omständigheten att även om de regleras av bestämmelser som i princip omfattas av medlemsstaternas befogenhet, nämligen bestämmelser om tredjelandsmedborgares rätt till inresa och uppehåll utanför tillämpningsområdet för unionens sekundärrättsliga bestämmelser, vilka, under vissa förhållanden, innebär att en sådan rättighet ska ges, har de emellertid ett mycket nära samband med unionsmedborgarnas rätt till fri rörlighet och uppehållsrätt, vilken utgör hinder för att tredjelandsmedborgare nekas rätt till inresa och uppehåll i den medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt för att inte undergräva dessa rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 64 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 juni 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Thailändsk mor till ett nederländskt underårigt barn), C‑459/20, EU:C:2023:499, punkt 25).

43 Beslutet att neka en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt kan emellertid endast medföra att unionsmedborgarskapet förlorar sin ändamålsenliga verkan om det föreligger ett beroendeförhållande mellan tredjelandsmedborgaren och den unionsmedborgare som är dess familjemedlem och detta beroendeförhållande skulle leda till att unionsmedborgaren blev tvungen att följa med tredjelandsmedborgaren och lämna unionen i dess helhet (dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano, C‑34/09, EU:C:2011:124, punkterna 43–45, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 69, och dom av den 22 juni 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Thailändsk mor till ett nederländskt underårigt barn), C‑459/20, EU:C:2023:499, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

44 Det ska i detta hänseende påpekas att man vid bedömningen av huruvida det föreligger ett beroendeförhållande mellan den berörda tredjelandsmedborgaren och dennas underåriga barn, som är unionsmedborgare, vid bedömningen av huruvida det föreligger en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, ska beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet, i synnerhet frågan om vårdnaden av barnet och frågan huruvida den förälder som är tredjelandsmedborgare har det rättsliga, ekonomiska eller känslomässiga ansvaret för barnet. Även andra faktorer kan anses vara relevanta, såsom barnets ålder, dess fysiska och känslomässiga utveckling, styrkan i dess känslomässiga band till både den förälder som är unionsmedborgare och den förälder som är tredjelandsmedborgare samt den risk som en separation från den sistnämnda föräldern skulle medföra för barnets välbefinnande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 70 och 71, dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 67, och dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF), C‑624/20, EU:C:2022:639, punkterna 38 och 39).

45 Det förhållandet att den andra föräldern, som är unionsmedborgare, verkligen har förmåga att ensam sköta barnets dagliga och faktiska omvårdnad, och är villig att göra detta, utgör en relevant omständighet som dock inte i sig räcker för att det ska kunna fastställas att det mellan den förälder som är tredjelandsmedborgare och barnet inte finns ett sådant beroendeförhållande att barnet skulle bli tvunget att lämna unionen om tredjelandsmedborgaren nekades uppehållsrätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 71, och dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 67).

46 Vid denna bedömning ska de behöriga myndigheterna beakta rätten till respekt för familjelivet enligt artikel 7 i stadgan. Denna artikel ska läsas med utgångspunkt från skyldigheten att ta hänsyn till barnets bästa, som vid alla åtgärder som rör barn ska komma i främsta rummet och som slås fast i artikel 24.2 i stadgan, och barnets rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, vilken slås fast i artikel 24.3 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 70 och av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 66).

47 När den underåriga unionsmedborgaren stadigvarande bor tillsammans med sina båda föräldrar och föräldrarna dagligen delar vårdnaden om barnet och det rättsliga, ekonomiska och känslomässiga ansvaret för detta, föreligger dessutom en motbevisbar presumtion om att det föreligger ett beroendeförhållande mellan denna underåriga unionsmedborgare och dess förälder, som är tredjelandsmedborgare, oberoende av att den andra föräldern till barnet, i egenskap av medborgare i den medlemsstat på vars territorium familjen är etablerad, har en ovillkorlig rätt att stanna kvar på denna medlemsstats territorium (dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 69).

48 Enligt den hänskjutande domstolen föreligger det i förevarande fall ett beroendeförhållande mellan klaganden i det nationella målet och hennes underåriga son, som är unionsmedborgare, i den mening som avses i den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 43–47 ovan.

49 För det fall det konstateras att klaganden i det nationella målet inte längre har uppehållsrätt i Spanien, finner domstolen att med hänsyn till detta beroendeförhållande mellan henne och hennes underåriga barn, som är unionsmedborgare, skulle barnet tvingas följa med sin mor och således lämna unionen i dess helhet, för det fall hon nekas en härledd uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av artikel 20 FEUF. Såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 41 ovan skulle en sådan avresa från unionen leda till att barnet berövades möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av ställningen som unionsmedborgare och undergräva den ändamålsenliga verkan av unionsmedborgarskapet. I en sådan situation ska således en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF beviljas hans mor.

För det fall att klaganden i det nationella målet fortfarande har uppehållsrätt i Spanien

50 Den omständigheten, om den antas vara styrkt, att klaganden i det nationella målet fortfarande har uppehållsrätt i Spanien kan inte i sig utesluta möjligheten för klaganden att åtnjuta en härledd uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av artikel 20 FEUF.

51 Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att med hänsyn till beroendeförhållandet mellan klaganden i det nationella målet och hennes underåriga barn, som är unionsmedborgare, skulle barnet i praktiken vara tvunget att följa med sin mor till Spanien och följaktligen lämna Nederländerna där han är medborgare, för det fall hon nekas en härledd uppehållsrätt i denna medlemsstat med stöd av artikel 20 FEUF.

52 Såsom den hänskjutande domstolen har angett skulle en sådan påtvingad flytt för det underåriga barnet, som är unionsmedborgare, till Spanien kunna kränka vissa av barnets grundläggande rättigheter, bland annat rätten till respekt för familjelivet och de rättigheter för barn som garanteras i artikel 7 respektive artikel 24.2 och 24.3 i stadgan.

53 Det ska i detta hänseende erinras om att bestämmelserna i direktivet, enligt dess artikel 51.1, riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

54 Så är emellertid fallet i en sådan situation som den som avses i punkt 51 ovan. Med förbehåll för att de villkor och begränsningar som föreskrivs i unionens sekundärrätt på området iakttas, omfattar nämligen de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet för varje medborgare i en medlemsstat, enligt artikel 20.2 a FEUF, rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. I en situation där en unionsmedborgare faktiskt är tvungen att lämna sin bosättningsmedlemsstat, i vilken han eller hon är medborgare, för att bosätta sig i en annan medlemsstat, föreligger det med nödvändighet ett ingrepp i utövandet av denna rättighet.

55 Av detta följer att beslutet att avslå en ansökan om härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF i en sådan situation som den som avses i punkt 51 ovan utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan och att de behöriga nationella myndigheterna, när de antar ett sådant beslut, inte får underlåta att göra en bedömning av huruvida de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan har iakttagits.

56 Vad för det första gäller den rätt till respekt för familjelivet som stadfästs i artikel 7 i stadgan, ska den jämföras med artikel 24.3 i stadgan, enligt vilken varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

57 Det framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att det underåriga barnet, som är unionsmedborgare, i förevarande fall är beroende av såväl sin förälder som är tredjelandsmedborgare som av sin förälder som är unionsmedborgare. Enligt samma uppgifter avslog Staatssecretaris emellertid den ansökan om härledd uppehållsrätt som klaganden i det nationella målet hade ingett med stöd av artikel 20 FEUF, utan att först ha kontrollerat huruvida barnets familjeliv med dessa båda föräldrar i Nederländerna kunde fortsätta i Spanien.

58 Den hänskjutande domstolen har särskilt understrukit att Staatssecretaris varken kontrollerade vilken form av uppehållsrätt som klaganden i det nationella målet har i Spanien eller de eventuella villkor som de spanska myndigheterna uppställer för hennes make och deras underåriga barn, som är unionsmedborgare, för att, i förekommande fall, varaktigt kunna uppehålla sig i denna medlemsstat. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att klaganden i det nationella målet har angett att hon inte är yrkesverksam och att hennes make inte kan uppbära någon inkomst, vilket innebär att det inte är säkerställt att maken uppfyller villkoren för att ha rätt att varaktigt uppehålla sig i Spanien enligt unionsrätten, bland annat enligt artikel 7.1 i direktiv 2004/38.

59 Den hänskjutande domstolen har mot denna bakgrund påpekat att eftersom det underåriga barnet, på grund av det starka beroendeförhållandet till sin mor, skulle vara tvunget att följa med modern till Spanien för det fall att klaganden i det nationella målet nekas en härledd uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av artikel 20 FEUF, finns det en konkret risk för att barnet skiljs från sin far, eftersom det eventuellt skulle vara omöjligt för fadern att få rätt att varaktigt uppehålla sig i Spanien och således omöjligt för denne att fortsätta det familjeliv i Spanien som han för närvarande har i Nederländerna.

60 Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den prövning som det i sista hand ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, konstaterar domstolen att beslutet att neka modern till det underåriga barnet, som är unionsmedborgare, en härledd uppehållsrätt skulle inverka menligt på familjesammanhållningen, eftersom det skulle frånta barnet den möjlighet som det sedan födseln har åtnjutit att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och regelbundna kontakter med båda föräldrarna, i strid med artikel 7 i stadgan, jämförd med artikel 24.3 i stadgan. För det fall ett sådant åsidosättande konstateras, ska barnets mor beviljas en härledd uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av artikel 20 FEUF.

61 Vad för det andra gäller artikel 24.2 i stadgan, enligt vilken barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, har den hänskjutande domstolen angett att enligt klaganden i det nationella målet skulle hennes barns påtvingade flytt till Spanien strida mot barnets bästa.

62 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att det berörda barnet, som var tio år gammalt vid den tidpunkt då förevarande begäran om förhandsavgörande framställdes, inte talar spanska utan nederländska. Barnet talade inte heller fram till fem års ålder och har tal- och språksvårigheter, vilket har föranlett att barnet har specialundervisning i Nederländerna som är avsedd för elever i behov av särskilt stöd som inte kan ges inom ramen för den ordinarie undervisningen.

63 Med förbehåll för den prövning som det i sista hand ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framstår det som om sådana omständigheter åtminstone kan visa att det är till det berörda underåriga barnets bästa att fortsätta att uppehålla sig i Nederländerna och att barnets i praktiken påtvingade flytt till Spanien följaktligen skulle strida mot barnets bästa.

64 För det fall det fastställs att så faktiskt är fallet, ska hans mor således beviljas en härledd uppehållsrätt med stöd av artikel 20 FEUF, jämförd med artikel 24.2 i stadgan.

65 Av det anförda följer att frågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 20 FEUF, jämförd med artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i stadgan, ska tolkas så,

– att den utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten antar ett beslut att neka en tredjelandsmedborgare – som är förälder till ett underårigt barn, som är unionsmedborgare och som aldrig har uppehållit sig i en annan medlemsstat än den där det är medborgare – härledd uppehållsrätt i den medlemsstaten, på grund av att tredjelandsmedborgaren har uppehållsrätt i en annan medlemsstat, när denna myndighet inte dessförinnan har kontrollerat huruvida det familjeliv som barnet har med sina båda föräldrar, som barnet är beroende av, skulle kunna fortsätta i denna andra medlemsstat och huruvida barnets flytt till samma medlemsstat skulle strida mot barnets bästa, och

– att den innebär en skyldighet att tillerkänna tredjelandsmedborgaren en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där barnet är medborgare och där barnet bor tillsammans med båda föräldrarna, när det familjeliv som barnet har med sina båda föräldrar, som barnet är beroende av, inte skulle kunna fortsätta i den andra medlemsstaten och/eller om det skulle strida mot barnets bästa att det flyttar till samma medlemsstat.

Rättegångskostnader

66 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 20 FEUF, jämförd med artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

– att den utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten antar ett beslut att neka en tredjelandsmedborgare – som är förälder till ett underårigt barn, som är unionsmedborgare och som aldrig har uppehållit sig i en annan medlemsstat än den där det är medborgare – härledd uppehållsrätt i den medlemsstaten, på grund av att tredjelandsmedborgaren har uppehållsrätt i en annan medlemsstat, när denna myndighet inte dessförinnan har kontrollerat huruvida det familjeliv som barnet har med sina båda föräldrar, som barnet är beroende av, skulle kunna fortsätta i denna andra medlemsstat och huruvida barnets flytt till samma medlemsstat skulle strida mot barnets bästa, och

– att den innebär en skyldighet att tillerkänna tredjelandsmedborgaren en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där barnet är medborgare och där barnet bor tillsammans med båda föräldrarna, när det familjeliv som barnet har med sina båda föräldrar, som barnet är beroende av, inte skulle kunna fortsätta i den andra medlemsstaten och/eller om det skulle strida mot barnets bästa att det flyttar till samma medlemsstat.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.