Domstolens dom (andra avdelningen) den 5 mars 2026

I mål C‑458/24 [Daraa], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) genom beslut av den 7 maj 2024, som inkom till domstolen den 27 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren G. Chiapponi,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 juni 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: DO, genom M. Weidmann, Rechtsanwalt, Tysklands regering, genom R. Kanitz, i egenskap av ombud, Danmarks regering, genom D. Elkan, M. Jespersen, C.A.-S. Maertens och J. Sandvik Loft, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom B. Dourthe, O. Duprat-Mazaré och B. Fodda, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom W. Ferrante och S. Fiorentino, båda i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och M. Kopetzki, samtliga i egenskap av ombud, Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Debieuvre, E. Garello, A. Katsimerou och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 16 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Dublin III‑förordningen

Förordning nr 1560/2003

Direktiv 2013/32

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde och den femte frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.2 och 27.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III‑förordningen) och tolkningen av artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan DO, en syrisk medborgare, och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland) angående ett beslut av Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) (nedan kallad Bundesamt) om avslag på DO:s asylansökan och om avlägsnande av honom till Italien.

3 I skälen 4 och 5 i Dublin III‑förordningen anges följande:

4 Artikel 3 i denna förordning har rubriken Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd. I punkterna 1 och 2 i artikeln föreskrivs följande:

5 I kapitel III i nämnda förordning föreskrivs kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat. Kapitlet innehåller artiklarna 7–15.

6 Artikel 18 i Dublin III‑förordningen återfinns i kapitel V i denna, vilket rör den ansvariga medlemsstatens skyldigheter. I punkt 1 a och b i denna artikel föreskrivs följande:

7 Kapitel VI i denna förordning rör förfaranden för övertagande och återtagande av sökande och innehåller artiklarna 20–33.

8 Artikel 22 i förordningen har rubriken Svar på en framställan om övertagande. I punkterna 1 och 7 i denna artikel stadgas följande:

9 Artikel 26 i Dublin III‑förordningen har rubriken Meddelande av ett beslut om överföring. I punkt 1 i artikeln stadgas följande:

10 Artikel 27 i förordningen har rubriken Rättsmedel. I punkterna 1 och 4 i denna artikel föreskrivs följande:

11 Artikel 29 i nämnda förordning har rubriken Närmare bestämmelser och tidsfrister. I punkterna 1 och 2 i artikeln stadgas följande:

12 Artikel 8 i kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1560/2003), har rubriken Samarbete vid överföring. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

13 I artikel 9 i förordning nr 1560/2003, med rubriken Uppskjutna och försenade överföringar, föreskrivs följande:

14 Artikel 33 i direktiv 2013/32, med rubriken Ansökningar som inte kan tas upp till prövning, har följande lydelse:

15 Direktiv 2013/32 införlivades med tysk rätt genom Asylgesetz (asyllagen), i den lydelse som offentliggjordes den 2 september 2008 (BGBl. 2008 I, s. 1798) (nedan kallad AsylG).

16 I 29 § punkt 1 AsylG, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

17 DO, som är syrisk medborgare, reste den 18 april 2023 in i Tyskland och lämnade den 26 april samma år in en asylansökan där.

18 På grundval av uppgifter i databasen Eurodac konstaterades dock att det var Republiken Italien som var den medlemsstat som var ansvarig för att pröva denna ansökan.

19 Den 27 april 2023 gjorde Bundesamt därför en framställan till Republiken Italien om övertagande av DO. De italienska myndigheterna besvarade inte framställan, varför de ska anses ha godtagit denna i enlighet med artikel 22.7 i Dublin III‑förordningen.

20 Genom beslut av den 18 juli 2023 avvisade Bundesamt DO:s asylansökan med stöd av 29 § punkt 1.1 a AsylG, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet. Som skäl för beslutet angavs att det var Republiken Italien som var den medlemsstat som hade ansvaret för att pröva ansökan. Myndigheten beslutade dessutom att DO skulle avlägsnas till Italien.

21 Den 27 juli 2023 överklagade DO detta beslut till Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. Genom beslut av den 26 oktober 2023 beslutade nämnda domstol om uppskov med verkställigheten, med anledning av överklagandet.

22 Den hänskjutande domstolen har uppgett att det av två cirkulär av den 5 och den 7 december 2022, från den italienska Dublinenheten till alla övriga Dublinenheter, framgår att Republiken Italien tillfälligt, men med vissa undantag, inte längre accepterade överföringar till Italien enligt Dublin III‑förordningen av personer som ansökte om internationellt skydd. Republiken Italien vägrade således att överta sökande för vilka den var ansvarig enligt denna förordning.

23 Enligt den hänskjutande domstolen är det därför nödvändigt att först avgöra huruvida Förbundsrepubliken Tyskland har blivit ansvarig medlemsstat enligt artikel 3.2 andra och tredje styckena i den nämnda förordningen, på grund av nämnda vägran. Om så är fallet, är Bundesamts beslut rättsstridigt.

24 Den hänskjutande domstolen har medgett att denna bestämmelse enligt sin lydelse endast är tillämplig när det i den ansvariga medlemsstaten finns systembrister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande, vilka medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan. En medlemsstats vägran att överta sökande utgör emellertid inte sådana brister.

25 Den hänskjutande domstolen anser dock att en sådan vägran är oförenlig … med systemet i Dublin III‑förordningen och vill ge EU-domstolen en möjlighet att avhjälpa detta missförhållande. Denna förordning utgår enligt den hänskjutande domstolen från premissen, grundad på ett ömsesidigt förtroende, att medlemsstaterna övertar personer som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd om de är ansvariga för prövningen av denna ansökan. Mot bakgrund av denna premiss och målet att ansökningar ska behandlas snabbt, är den ansvariga medlemsstatens villighet att överta personer som ansöker om internationellt skydd ett oskrivet villkor vid tillämpningen av artikel 3.2 andra stycket i nämnda förordning. En vägran att överta dessa sökande medför följaktligen ett åsidosättande av denna bestämmelse, och detta oberoende av mottagningsvillkoren i den ansvariga medlemsstaten. Nämnda bestämmelse skulle i det nationella målet således kunna leda till att ansvaret övergår från Republiken Italien till Förbundsrepubliken Tyskland.

26 För det fall EU-domstolen skulle finna att det inte sker en sådan ansvarsövergång, har den hänskjutande domstolen förklarat att DO:s ansökan ska avvisas enligt tysk rätt. Det är emellertid omöjligt att i detta skede vara säker på att DO kan överföras till Italien inom den överföringsfrist på sex månader som föreskrivs i artikel 29.1 första stycket i Dublin III‑förordningen. DO hamnar därmed, under en tidsperiod som motsvarar överföringsfristen, i en situation i vilken han är en flykting på väg, i vilken ingen medlemsstat de facto anser sig vara ansvarig för att pröva hans ansökan. Behandlingen av ansökan skulle då försenas på ett otillbörligt sätt. Den hänskjutande domstolen undrar huruvida en sådan situation är förenlig med de krav som följer av artikel 33.1 i direktiv 2013/32.

27 Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i vilka faktiska omständigheter som ska föreligga för att det ska kunna anses att en medlemsstat generellt vägrar att överta personer som är föremål för ett beslut om överföring och undrar huruvida en sådan vägran innebär ett åsidosättande av dessa personers rättigheter.

28 Mot denna bakgrund har Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

29 Genom beslut av EU-domstolens ordförande den 9 september 2024 avslogs den hänskjutande domstolens begäran om att målet skulle handläggas skyndsamt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 105 i rättegångsreglerna.

30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska fortsätta att undersöka vilken medlemsstat som är ansvarig enligt de kriterier som föreskrivs i kapitel III i denna förordning, eller till och med själv blir ansvarig medlemsstat, när den medlemsstat som ursprungligen har utsetts som ansvarig med tillämpning av dessa kriterier ensidigt har beslutat att tillfälligt inte överta eller återta personer som är föremål för ett beslut om överföring enligt denna förordning, och detta till och med när det i denna sistnämnda medlemsstat inte föreligger några systembrister som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

31 Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 3.2 andra stycket i Dublin III‑förordningen föreskrivs att en person som ansöker om internationellt skydd inte får överföras till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva hans eller hennes ansökan om det finns välgrundade skäl att anta att han eller hon löper en risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, på grund av systembrister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för de som ansöker om ett sådant skydd i den medlemsstaten. Av artikel 3.2 andra och tredje styckena i förordningen framgår det att ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd i ett sådant fall övergår på den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat, om den efter en fortsatt undersökning av kriterierna i kapitel III i förordningen konstaterar att det är omöjligt att överföra sökanden till en medlemsstat som utsetts som ansvarig enligt dessa kriterier eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades in (dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

32 Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 3.2 andra stycket i Dublin III‑förordningen att denna bestämmelse är tillämplig endast om två kumulativa villkor är uppfyllda. Det är nämligen endast när det föreligger systembrister som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan] som en person som ansöker om internationellt skydd inte får överföras till den ansvariga medlemsstaten och som en fortsatt undersökning av kriterierna i kapitel III i förordningen måste göras för att fastställa ansvarig medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring), C‑392/22, EU:C:2024:195, punkterna 57 och 58, och dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 35).

33 Det första villkoret, avseende förekomsten av systembrister, är uppfyllt när bristerna kvarstår över tid och allmänt sett rör asylförfarandet och mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd, eller åtminstone vissa grupper av personer som ansöker om internationellt skydd i deras helhet. Dessa brister måste dessutom vara synnerligen allvarliga, varvid nivån ska fastställas utifrån samtliga omständigheter i ärendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis).

34 Det andra villkoret, att det ska föreligga en risk för omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, är uppfyllt när sådana systembrister medför en risk för att den berörda personen, i den medlemsstat som utsetts som ansvarig, utsätts för behandling som strider mot nämnda artikel 4 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring), C‑392/22, EU:C:2024:195, punkt 62, och dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 38).

35 Domstolen har redan slagit fast att den omständigheten att den medlemsstat som är ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen ensidigt har beslutat om ett tillfälligt stopp för övertagande och återtagande av personer som ansöker om internationellt skydd inte i sig kan motivera att det, med stöd av artikel 3.2 andra stycket i förordningen, slås fast att det i den medlemsstaten föreligger sådana systembrister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan (dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 43).

36 Om det inte finns några andra omständigheter som styrker att det finns några systembrister som medför en sådan risk, måste det därför anses att de kumulativa villkoren för tillämpning av artikel 3.2 andra stycket i Dublin III‑förordningen inte är uppfyllda i en situation där den medlemsstat som är ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i den förordningen ensidigt har beslutat om ett tillfälligt stopp för övertagande och återtagande av personer som ansöker om internationellt skydd. I ett sådant fall är den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat inte skyldig att på grundval av denna bestämmelse fortsätta undersökningen av vilken medlemsstat som är ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i nämnda förordning och den blir inte heller själv ansvarig medlemsstat enligt artikel 3.2 tredje stycket i samma förordning.

37 Denna tolkning har stöd i de mål som eftersträvas med Dublin III‑förordningen, som bland annat syftar till att införa ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig och till att förhindra sekundära förflyttningar av asylsökande mellan medlemsstaterna (dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Interno m.fl. (Gemensam broschyr – Indirekt refoulement), C‑228/21, C‑254/21, C‑297/21, C‑315/21 och C‑328/21, EU:C:2023:934, punkt 141, och dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 41).

38 En medlemsstat som utsetts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen kan inte avsäga sig sitt ansvar enligt förordningen genom ett ensidigt tillkännagivande. En sådan möjlighet skulle nämligen leda till att dessa kriterier åsidosattes, och den skulle därmed riskera att äventyra den korrekta tillämpningen av det system som inrättats genom nämnda förordning. Om ett sådant ensidigt tillkännagivande vore tillräckligt för att dra slutsatsen att det föreligger sådana systembrister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd som medför en allvarlig risk för omänsklig eller förnedrande behandling, i en sådan grad att dessa brister utgör hinder för samtliga överföringar av personer som ansöker om internationellt skydd till den ansvariga medlemsstaten och att ansvaret övergår från den medlemsstaten till den medlemsstat dit den berörda sökanden därefter har rest, skulle detta kunna uppmuntra till sådana sekundära förflyttningar genom att sökande skulle ges incitament att fortsätta sin migration till en annan medlemsstat som i deras ögon förefaller erbjuda förmånligare villkor (dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 42).

39 Mot bakgrund av dessa omständigheter kan det inte anses att artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen, utöver de två villkor som avses i punkt 32 ovan och fristående från dessa, innehåller även ett oskrivet tillämpningsvillkor, enligt vilket den ansvariga medlemsstaten måste vara villig att överta eller återta personer som ansöker om internationellt skydd. Förutom att ett sådant villkor inte på något sätt framgår av bestämmelsens klara ordalydelse, är det även oförenligt med de mål som eftersträvas med förordningen och som angetts i punkt 37 ovan, och det skulle i slutändan innebära att det vore valfritt för denna medlemsstat att följa förordningen.

40 I den mån den hänskjutande domstolen emellertid befarar att det i en sådan situation som den som avses i punkt 36 ovan kommer att uppstå otillbörliga hinder för den som ansöker om internationellt skydd att få tillgång till förfarandet för internationellt skydd och att ingen medlemsstat i slutändan kommer att pröva vederbörandes ansökan, ska det erinras om att det av fast rättspraxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. EU-domstolen kan för detta ändamål behöva beakta unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 44).

41 Den omständigheten att den hänskjutande domstolen i sina frågor formellt sett har hänvisat till vissa bestämmelser i unionsrätten utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, genom att utifrån samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 45).

42 Mot bakgrund av denna rättspraxis finns det skäl att tolka även artikel 29 i Dublin III‑förordningen, för att den hänskjutande domstolen ska få ett fullständigt svar. Parterna och de övriga berörda som avses i artikel 23 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol har vid förhandlingen inför domstolen yttrat sig över den förstnämnda artikeln.

43 I punkt 1 i nämnda artikel 29 föreskrivs att överföringen av den berörda personen till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3 i denna förordning.

44 Om överföringen inte sker inom tidsfristen på sex månader, befrias den ansvariga medlemsstaten enligt artikel 29.2 i nämnda förordning från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, och ansvaret övergår då på den anmodande medlemsstaten.

45 För det första framgår det, enligt domstolens praxis, av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att denna föreskriver en automatisk övergång av ansvaret till den anmodande medlemsstaten, och att det för denna övergång inte uppställs något krav på att den ansvariga medlemsstaten har reagerat på något sätt (dom av den 25 oktober 2017, Shiri, C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 30).

46 Dessutom är artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen, såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkterna 51 och 52 i sitt förslag till avgörande, formulerad i breda ordalag och innehåller ingen begränsning av ansvarsövergången till vissa specifika fall. Tvärtom sker ansvarsövergången enligt denna bestämmelse automatiskt [o]m överföringen [av den som ansöker om internationellt skydd] inte görs inom tidsfristen på sex månader. Mot bakgrund av ordalydelsen i denna bestämmelse sker nämnda ansvarsövergång således oavsett vilka orsakerna är till att den sökande inte överförts och oavsett huruvida den uteblivna överföringen beror på den anmodande medlemsstatens, den ansvariga medlemsstatens eller den berörda personens beteende.

47 Härav följer att denna ansvarsövergång också sker när överföringen av den berörda personen inte har kunnat genomföras inom den överföringsfrist som anges i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen på grund av att den medlemsstat som utsetts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i den förordningen ensidigt har beslutat att tillfälligt inte överta eller återta personer som ansöker om internationellt skydd.

48 Denna tolkning av bestämmelsens ordalydelse stöds av det sammanhang i vilket artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen ingår samt av de mål som eftersträvas med denna förordning.

49 För det första, vad gäller sammanhanget, framgår det av artikel 29.1 i denna förordning, jämförd med artiklarna 8.1 och 9 i förordning nr 1560/2003, att den anmodande medlemsstaten och den ansvariga medlemsstaten ska samråda för att genomföra överföringen av den berörda personen och att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att tillåta överföringen så snart som möjligt och se till att det inte uppställs några hinder för denna persons inresa till dess territorium.

50 Det ska vidare understrykas att det av artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen följer att unionslagstiftaren inte har ansett att det faktum att det inte är praktiskt möjligt att verkställa ett överföringsbeslut ska anses motivera att den tidsfrist för överföring som föreskrivs i artikel 29.1 i förordningen avbryts eller tillfälligt upphör att löpa. Unionslagstiftaren har nämligen inte infört någon allmän bestämmelse i denna förordning som föreskriver ett sådant avbrott eller tillfälligt upphörande av löptiden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Beslut av förvaltningsmyndighet om uppskov med verkställigheten av ett överföringsbeslut), C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkterna 65 och 66, och dom av den 12 januari 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Tidsfrist för överföring – Flera ansökningar), C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkt 69). Lagstiftaren har än mindre föreskrivit något undantag från den automatiska övergången av ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd efter utgången av nämnda frist.

51 Vad gäller vissa ofta förekommande fall där det inte är praktiskt möjligt att verkställa överföringsbeslutet, har unionslagstiftaren i artikel 29.2 i nämnda förordning begränsat sig till att föreskriva att överföringsfristen får förlängas till högst ett år om överföringen inte har kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan. Förutom att det i denna bestämmelse inte föreskrivs att tidsfristen för överföring avbryts eller tillfälligt upphör att löpa, utan i stället förlängs, bör det erinras om att denna förlängning utgör ett undantag och att bestämmelsen härom därför ska tolkas restriktivt, vilket utesluter att den tillämpas analogt i andra fall där det är omöjligt att verkställa beslutet om överföring (dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Beslut av förvaltningsmyndighet om uppskov med verkställigheten av ett överföringsbeslut), C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkterna 67 och 68).

52 Domstolen har därför funnit att den överföringsfrist som föreskrivs i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen var tillämplig i situationer där det var omöjligt att överföra den berörda personen (dom av den 12 januari 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Tidsfrist för överföring – Flera ansökningar), C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkt 70 och där angiven rättspraxis), inklusive i det fallet att en överföring var omöjlig på grund av omständigheter som inte kunde tillskrivas den anmodande medlemsstaten, såsom denna persons hälsotillstånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 89) eller covid 19-pandemin (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Beslut av förvaltningsmyndighet om uppskov med verkställigheten av ett överföringsbeslut), C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 71)

53 För det andra, vad gäller de mål som eftersträvas med Dublin III‑förordningen, ska det erinras om att det av skälen 4 och 5 i förordningen framgår att denna syftar till att införa ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt, som grundas på objektiva kriterier som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna, att snabbt fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd, för att säkerställa faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av sådant skydd och för att inte äventyra målet att ansökningar om internationellt skydd ska behandlas snabbt (dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Beslut av förvaltningsmyndighet om uppskov med verkställigheten av ett överföringsbeslut), C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

54 För att uppnå detta mål avseende snabb behandling har unionslagstiftaren kringgärdat de förfaranden för övertagande och återtagande som genomförs med tillämpning av Dublin III‑förordningen med ett antal tvingande tidsfrister som syftar till att säkerställa att dessa förfaranden genomförs utan onödigt dröjsmål (dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Beslut av förvaltningsmyndighet om uppskov med verkställigheten av ett överföringsbeslut), C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

55 I synnerhet syftar den överföringsfrist på sex månader som föreskrivs i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen till att säkerställa att den berörda personen verkligen överförs så snabbt som möjligt till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd, samtidigt som den – med hänsyn till de praktiska och organisatoriska svårigheter som är förknippade med överföringen av personen – ger de båda berörda medlemsstaterna tillräckligt med tid att samråda härom och särskilt för den anmodande medlemsstaten att bestämma hur överföringen närmare ska gå till (dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Beslut av förvaltningsmyndighet om uppskov med verkställigheten av ett överföringsbeslut), C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 58).

56 Dessa frister vittnar om den särskilda betydelse som unionslagstiftaren har fäst vid ett snabbt fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd och om den omständigheten att det – med hänsyn till målet att säkerställa en faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och för att inte äventyra målet att ansökningar om internationellt skydd ska behandlas snabbt – är viktigt, enligt unionslagstiftaren, att dessa ansökningar i förekommande fall prövas av en annan medlemsstat än den som utsetts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Shiri, C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 39, dom av den 13 november 2018, X och X, C‑47/17 och C‑48/17, EU:C:2018:900, punkterna 69 och 70, och dom av den 30 mars 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avbrytande av överföringsfristen i andra instans), C‑556/21, EU:C:2023:272, punkt 38).

57 Övergången av ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd för det fall att överföringen av sökanden inte sker inom den härför föreskrivna fristen bidrar i sig till att det snabbt fastställs vilken medlemsstat som är ansvarig och säkerställer att sökanden faktiskt får tillgång till asylförfarandet.

58 Det är härvid riktigt att artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen, såsom den tolkats i denna dom, rent faktiskt ger den medlemsstat som ursprungligen har utsetts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen möjlighet att undandra sig det ansvar som åligger den enligt denna förordning och således ändra den ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna som följer av förordningen, genom att låta överföringsfristen löpa ut efter att ensidigt ha beslutat att tillfälligt inte genomföra förfarandena för övertagande och återtagande av personer som ansöker om internationellt skydd.

59 Det ska emellertid understrykas att det även vid ett sådant ensidigt beslut, såsom framgår av punkt 49 ovan, ankommer på den anmodande och den ansvariga medlemsstaten att samråda och samarbeta för att möjliggöra en överföring före utgången av den överföringsfrist som föreskrivs i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande behåller dessutom den medlemsstat som utsetts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i denna förordning sitt fulla ansvar under överföringsfristen, vilket innebär att det system med kriterier för fastställande av ansvaret som inrättats genom nämnda förordning fortfarande är tillämpligt under denna frist.

60 Den automatiska övergången av ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd, i händelse av att den berörda personen inte överförs inom denna frist, är dock i slutändan det enda sättet att garantera att denna person faktiskt får tillgång till asylförfarandet och därmed att han eller hon på ett verkningsfullt sätt kan utöva sin grundläggande rätt att söka asyl i en medlemsstat, såsom den garanteras i artikel 18 i stadgan.

61 Slutligen och under alla omständigheter bör det tilläggas att den anmodande medlemsstaten inte kan vägra att tillämpa artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen av det skälet att den medlemsstat som utsetts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i denna förordning har beslutat att tillfälligt inte tillämpa de förfaranden som följer av denna förordning.

62 Det ska i detta sammanhang erinras om att en medlemsstat enligt fast rättspraxis inte kan rättfärdiga att den har åsidosatt sina skyldigheter enligt unionsrätten genom att hänvisa till att även andra medlemsstater har åsidosatt sina skyldigheter. I den rättsordning som upprättats genom EUF-fördraget kan medlemsstaternas genomförande av unionsrätten nämligen inte underställas ett villkor om ömsesidighet. I artiklarna 258 och 259 FEUF föreskrivs lämpliga rättsmedel för att ingripa mot medlemsstaters underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 1990, Blanguernon, C‑38/89, EU:C:1990:11, punkt 7, och dom av den 11 juli 2018, kommissionen/Belgien, C‑356/15, EU:C:2018:555, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

63 För att komma till rätta med ett eventuellt åsidosättande av Dublin III‑förordningen av den medlemsstat som ursprungligen utsetts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i förordningen, såsom det åsidosättande som den hänskjutande domstolen har identifierat i det nationella målet, har Europeiska kommissionen liksom alla andra medlemsstater således möjlighet att väcka talan om fördragsbrott mot denna medlemsstat med stöd av artikel 258 FEUF respektive artikel 259 FEUF (se, analogt, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe, C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 53, och dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 79).

64 Av det ovan anförda följer, såvitt gäller det nationella målet, att det först är efter utgången av överföringsfristen som Förbundsrepubliken Tyskland i förekommande fall, om överföringsbeslutet inte har verkställts, blir ansvarig för prövningen av DO:s ansökan om internationellt skydd.

65 För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart och fullständigt svar ska det tilläggas att artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att när ett överklagande av ett beslut om överföring, såsom i det nationella målet, innebär att beslutet i enlighet med artikel 27.4 i denna förordning tillfälligt inte får verkställas, börjar överföringsfristen löpa från och med det slutliga avgörandet avseende överklagandet, vilket innebär att överföringsbeslutet ska verkställas senast sex månader efter det slutliga avgörandet avseende nämnda överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Beslut av förvaltningsmyndighet om uppskov med verkställigheten av ett överföringsbeslut), C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 49).

66 Av det ovan anförda följer att den första och den andra frågan ska besvaras enligt följande:

67 Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 33.1 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den medger att en ansökan om internationellt skydd avvisas på grund av att den ansvariga medlemsstaten inte är villig att överta eller återta den person som ansöker om internationellt skydd.

68 Enligt artikel 33.1 i direktiv 2013/32 behöver medlemsstaterna, utöver i de fall då en ansökan om internationellt skydd inte prövas enligt Dublin III‑förordningen, inte pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel. Punkt 2 i nämnda artikel innehåller en uttömmande uppräkning av de situationer i vilka medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning (dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 76, och dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Barn till flyktingar, fött utanför den mottagande staten), C‑720/20, EU:C:2022:603, punkt 48).

69 Det följer såväl av den uttömmande karaktären av uppräkningen i artikel 33.2 i direktiv 2013/32 som av den omständigheten att skälen för avvisning i denna uppräkning har karaktären av undantag, att denna bestämmelse ska tolkas restriktivt och således inte kan tillämpas på en situation som inte överensstämmer med dess ordalydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Barn till flyktingar, fött utanför den mottagande staten), C‑720/20, EU:C:2022:603, punkt 51).

70 Varken den omständigheten att en annan medlemsstat är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd eller, än mindre, att denna andra medlemsstat ensidigt har beslutat att tillfälligt inte genomföra förfarandena för övertagande och återtagande av personer som ansöker om internationellt skydd, ingår bland de situationer som räknas upp i artikel 33.2 i direktiv 2013/32.

71 Det framgår dessutom av lydelsen av artikel 33.1 i direktiv 2013/32, och särskilt av tillägget [u]töver de fall då en ansökan inte prövas enligt [Dublin III‑förordningen], att det i denna bestämmelse görs en tydlig åtskillnad mellan de fall där en ansökan om internationellt skydd inte prövas enligt denna förordning och de fall där en sådan ansökan får avvisas av något av de skäl som uttömmande räknas upp i artikel 33.2 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 april 2017, Ahmed, C‑36/17, EU:C:2017:273, punkt 38).

72 När den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat beslutar att inte pröva en ansökan om internationellt skydd av det skälet, vilket inte nämns i artikel 33.2 i direktiv 2013/32, att en annan medlemsstat är ansvarig för att pröva denna ansökan och att denna andra medlemsstat har godtagit en ansökan om övertagande eller återtagande av sökanden, har unionslagstiftaren ansett att en sådan ansökan inte ska bli föremål för ett beslut om avvisning enligt denna bestämmelse, utan i stället ska bli föremål för ett beslut om överföring utan prövning av ansökan enligt artikel 26 i Dublin III‑förordningen (se, analogt, beslut av den 5 april 2017, Ahmed, C‑36/17, EU:C:2017:273, punkterna 39 och 41, och dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 79).

73 Av det ovan anförda följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 33.1 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den inte medger att en ansökan om internationellt skydd avvisas på grund av att den ansvariga medlemsstaten inte är villig att överta eller återta den person som ansöker om internationellt skydd.

74 Med hänsyn till svaren på den första och den andra frågan saknas det anledning att besvara den fjärde och den femte frågan.

75 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.