Domstolens dom (nionde avdelningen) den 27 november 2025

I mål C‑509/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 3 de Arucas (Förstainstans- och förundersökningsdomstol nr 3 i Arucas, Spanien) genom beslut av den 30 juni 2024, som inkom till domstolen den 22 juli 2024, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi (referent) samt domarna N. Jääskinen och R. Frendo, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Spaniens regering, genom A. Torró Molés, i egenskap av ombud, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av M. Cherubini, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín och P. Kienapfel, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Spansk rätt

Civilprocesslagen

Den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Investcapital Ltd, som är förvärvare av en fordran avseende ett avtal om bankgirokonto som öppnats i konsumenten M.H.S namn, i syfte att erhålla ett betalningsföreläggande avseende en penningskuld som följer av det avtalet.

3 I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

4 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 815.3 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocessen) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), föreskrivs följande:

7 Artikel 818.1 första stycket i civilprocesslagen föreskrivs följande:

8 I artikel 83 i den omarbetade lydelsen av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare, som antagits genom Real Decreto Legislativo 1/2007 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (kungligt lagstiftningsdekret 1/2007 om godkännande av den omarbetade lydelsen av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare samt andra kompletterande lagar) av den 16 november 2007 (BOE nr 287 av den 30 november 2007, s. 49181), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

9 Den 16 april 2024 ansökte Investcapital om betalningsföreläggande mot M.H.S vid Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 3 de Arucas (Förstainstans- och förundersökningsdomstol nr 3 i Arucas, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade betalning av ett belopp på 1234,01 euro, varav 229,17 euro avsåg kapitalbeloppet, 38,73 euro avsåg låneräntan, 39,68 euro avsåg dröjsmålsräntan och 921,15 euro avsåg avgifter eller serviceavgifter, vilket motsvarade en fordran som banken B.S.A. hade överlåtit. Denna fordran hänför sig till ett avtal som M.H.S. ingick den 16 mars 2018 med banken B.S.A. om öppnande av ett bankkonto.

10 Eftersom det rör sig om ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument har den hänskjutande domstolen informerats om detta av justitiesekreteraren, i enlighet med artikel 815.3 i civilprocesslagen, så att den kan pröva huruvida de villkor som ansökan om betalningsföreläggande grundar sig på är oskäliga.

11 Inom ramen för prövningen av huruvida dessa villkor är oskäliga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 815.3 i civilprocesslagen är förenlig med unionsrätten, särskilt med direktiv 93/13, mot bakgrund av EU-domstolens praxis.

12 Den hänskjutande domstolen har påpekat att för det fall ett avtalsvillkor fastställs vara oskäligt ska den domstol som har att pröva ansökan om betalningsföreläggande, enligt artikel 815.3 i civilprocesslagen, begränsa sig till att föreslå en nedsättning av fordringsbeloppet, varvid det belopp som följer av tillämpningen av ett sådant villkor utesluts. I denna bestämmelse föreskrivs att den omständigheten att den som ansöker om betalningsföreläggande godtar detta förslag inte innebär att denne avstår från det belopp som nämnda domstol inte har godtagit, utan denne kan fortfarande kräva betalning av det beloppet inom ramen för ett fastställelseförfarande.

13 Den hänskjutande domstolen har följaktligen påpekat att det enligt artikel 815 i civilprocesslagen inte är möjligt att avgöra huruvida villkor som anses vara oskäliga är ogiltiga, trots att sådana villkor enligt artikel 83 i den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare i sig är ogiltiga och ska behandlas som om de inte utgör en del av avtalet. Den hänskjutande domstolen anser att konsumenten således fortfarande är bunden av avtalsvillkor som, efter den prövning som gjorts av den domstol som har att pröva ansökan om betalningsföreläggande, emellertid har ansetts vara oskäliga.

14 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 3 de Arucas (Förstainstans- och förundersökningsdomstol nr 3 i Arucas) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

15 Den spanska regeringen hyser tvivel om huruvida den första och den andra frågan kan tas upp till prövning på grund av att de är hypotetiska, i den mån de avser ett annat förfarande än förfarandet för betalningsföreläggande, det vill säga ett eventuellt fastställelseförfarande som enligt nationell rätt gör det möjligt att pröva andra krav än de som ingetts inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande.

16 Det ska erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet har anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det nationella målet bedöma relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse. Härav följer att en tolkningsfråga som avser unionsrätten ska presumeras vara relevant. En sådan fråga kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 2 februari 2023, Towarzystwo Ubezpieczeń Ż (Vilseledande försäkringsavtal), C‑208/21, EU:C:2023:64, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis).

17 Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål.

18 I beslutet om hänskjutande beskrivs nämligen på ett tillräckligt tydligt sätt de rättsliga och faktiska omständigheterna i det nationella förfarandet, vilket avser en ansökan om betalningsföreläggande avseende en penningfordran som följer av ett avtal om öppnande av ett bankgirokonto. De uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat gör det möjligt att fastställa såväl tolkningsfrågornas räckvidd som deras samband med föremålet för detta förfarande. Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan i synnerhet för att få klarhet i huruvida en nationell lagstiftning – enligt vilken en domstol som har att pröva en ansökan om betalningsföreläggande kan lägga fram ett förslag till betalningsföreläggande avseende ett belopp som minskats med det belopp som bygger på tillämpningen av ett avtalsvillkor som denne har ansett vara oskäligt, utan att kunna ogiltigförklara detta, varvid den del av fordran som inte har godtagits senare kan göras gällande av borgenären inom ramen för ett fastställelseförfarande vid domstol – är förenlig med artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13.

19 Under dessa omständigheter är det inte uppenbart att den tolkning av direktiv 93/13 som begärts i den första och den andra frågan saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågeställningen är hypotetisk.

20 Dessa frågor kan följaktligen tas upp till prövning.

21 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken dels den domstol vid vilken en näringsidkare har ansökt om betalningsföreläggande mot en konsument kan lägga fram ett förslag om nedsättning av fordringsbeloppet, vilket utesluter belopp som följer av tillämpningen av ett avtalsvillkor som den domstolen har ansett vara oskäligt, utan att på denna grund kunna fastställa att villkoret är ogiltigt, dels näringsidkaren, efter att ha godtagit det förslaget, har möjlighet att inleda ett annat domstolsförfarande för att från konsumenten driva in det belopp av fordran som domstolen inte har godtagit.

22 Det ska inledningsvis erinras om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten har en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå (dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

23 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att oskäliga avtalsvillkor inte binder en konsument, och att det därvid inte krävs att konsumenten dessförinnan har bestritt dessa villkor med framgång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Getin Noble Bank (Uppskov med verkställigheten av ett låneavtal), C‑287/22, EU:C:2023:491, punkt 37).

24 Denna bestämmelse ska anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den inhemska rättsordningen utgör tvingande rätt. Det är fråga om en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 54 och 55).

25 Följaktligen ankommer det på den nationella domstolen att, på sätt som närmare stadgas i dess rättsordning, ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv är oskäligt och underlåta att tillämpa villkoret så att det inte får några bindande verkningar för den berörda konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta (dom av den 30 juni 2022, Profi Credit Bulgaria (Kvittering ex officio i händelse av oskäliga avtalsvillkor), C‑170/21, EU:C:2022:518, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

26 Vidare följer det av fast rättspraxis att artikel 6.1 i direktiv 93/13 endast kräver att den nationella domstolen underlåter att tillämpa det avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt, men inte att den därutöver underlåter att tillämpa de villkor som inte ansetts vara oskäliga. Syftet med denna bestämmelse, och i synnerhet den andra delen av meningen, är nämligen inte att häva alla avtal som innehåller oskäliga villkor, utan att återställa jämvikten mellan parterna genom att underlåta att tillämpa de villkor som ansetts vara oskäliga, samtidigt som övriga villkor i det berörda avtalet, i princip, fortsättningsvis ska gälla. Avtalet ska i princip bestå utan någon annan ändring än den som följer av att de oskäliga villkoren upphävs. Det aktuella avtalet kan således fortsätta att tillämpas mellan parterna, såvida det enligt tillämplig nationell rätt är juridiskt möjligt att låta avtalet bestå utan de oskäliga avtalsvillkoren (dom av den 30 juni 2022, Profi Credit Bulgaria (Kvittering ex officio i händelse av oskäliga avtalsvillkor), C‑170/21, EU:C:2022:518, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis).

27 Med hänsyn till arten och betydelsen av det allmänintresse som konsumentskyddet utgör ska medlemsstaterna enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med det tjugofjärde skälet i detta direktiv, se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 68, och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 38 samt där angiven rättspraxis).

28 Domstolen har således redan, vid flera tillfällen, reglerat det sätt på vilket den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna har enligt detta direktiv. I unionsrätten harmoniseras, såsom framgår av ordalydelsen i artikel 6.1 i direktiv 93/13, emellertid i princip inte förfarandena för bedömning av avtalsvillkor som påstås vara oskäliga. Sådana förfaranden omfattas således av medlemsstaternas interna rättsordningar, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Bestämmelserna om dessa förfaranden får emellertid inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen), och de får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Investcapital, C‑724/22, EU:C:2024:182, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

29 Vad gäller likvärdighetsprincipen ska det påpekas att domstolen inte har tagit del av några omständigheter som ger anledning att betvivla att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med den principen.

30 Vad vidare gäller effektivitetsprincipen ska det erinras om att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Dessutom ska, i förekommande fall, de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning. De särdrag som kännetecknar dessa förfaranden får emellertid inte påverka det rättsliga skydd som konsumenten ska åtnjuta enligt bestämmelserna i direktiv 93/13 (dom av den 17 maj 2022, Impuls Leasing România, C‑725/19, EU:C:2022:396, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

31 Domstolen har dessutom preciserat att medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten är effektiva innebär, bland annat vad gäller de rättigheter som följer av direktiv 93/13, ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket bekräftas i artikel 7.1 i direktivet och som även har stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd omfattar bland annat fastställandet av processuella regler för att väcka talan med stöd av sådana rättigheter (dom av den 24 juni 2025, GR REAL, C‑351/23, EU:C:2025:474, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

32 Domstolen erinrar om att ett effektivt skydd av de rättigheter som följer av direktiv 93/13 endast kan säkerställas om det nationella processrättsliga systemet tillåter en domstolsprövning ex officio av huruvida villkoren i det berörda avtalet eventuellt är oskäliga, antingen i samband med förfarandet för utfärdande av betalningsföreläggandet eller i samband med förfarandet för verkställighet av betalningsföreläggandet (dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko, C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

33 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att förfarandet för betalningsföreläggande i spansk processrätt utgör ett icke kontradiktoriskt förfarande som är begränsat till indrivning av penningfordringar och som syftar till att säkerställa en snabb och effektiv indrivning av upplupna, likvida och förfallna fordringar.

34 När det rör sig om en ansökan om betalningsföreläggande avseende en fordran som grundar sig på ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument ska justitiesekreteraren, i enlighet med artikel 815.3 i civilprocesslagen, således upplysa domstolen om detta för att denna ex officio ska kunna pröva huruvida varje avtalsvillkor som ligger till grund för ansökan eller som fastställer det utkrävbara beloppet är oskäligt. Om domstolen anser att ett av de berörda villkoren kan anses vara oskäligt, kan den genom beslut lägga fram ett förslag om nedsättning av fordringsbeloppet, vilket utesluter de belopp som följer av tillämpningen av det villkoret.

35 Enligt de uppgifter som domstolen förfogar över har oskäliga avtalsvillkor, som ligger till grund för ansökan om betalningsföreläggande eller fastställer det utkrävbara beloppet av den åberopade fordran, ingen verkan inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande, eftersom de undantas från tillämpning av domstolen redan innan konsumenten i förekommande fall är skyldig att betala sin skuld. Det ankommer på näringsidkaren att eventuellt senare använda sig av ett fastställelseförfarande för att erhålla full betalning av sin fordran.

36 Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, ska det i detta hänseende påpekas, såsom den spanska regeringen har betonat i sitt skriftliga yttrande, att den domstol vid vilken talan väckts i det sistnämnda förfarandet ex officio kan pröva huruvida villkoren i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäliga och, i förekommande fall, ogiltigförklara de oskäliga avtalsvillkoren.

37 För fullständighetens skull ska det dessutom påpekas att Europeiska kommissionen i sitt skriftliga yttrande till domstolen har angett att det följer av artikel 818 i civilprocesslagen att när en konsument bestrider betalningsföreläggandet inom föreskriven tid ska förfarandet för betalningsföreläggande avslutas av justitiesekreteraren och ersättas av ett förfarande där såväl konsumenten som näringsidkaren har rätt att yttra sig. Den domstol som har att pröva målet kan, ex officio eller på konsumentens begäran, pröva huruvida avtalsvillkoren är oskäliga, vilket inte bara kan leda till att det belopp som grundar sig på ett villkor som anses vara oskäligt utesluts, utan även till att villkoret ogiltigförklaras. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera den exakta ordalydelsen av nämnda nationella bestämmelse.

38 Det framgår således att det i artikel 815.3 i civilprocesslagen föreskrivs att domstolen ex officio ska göra en prövning av huruvida avtalsvillkoren är oskäliga, vars verkningar är begränsade till det exakta föremålet för ansökan om betalningsföreläggande i enlighet med detta förfarandes art och syfte, då det leder till en eventuell nedsättning av det yrkade fordringsbeloppet, utan att de villkor som anses vara oskäliga ogiltigförklaras. Vidare kan det förfarande som inleds till följd av att konsumenten bestrider ett betalningsföreläggande enligt artikel 818 i civilprocesslagen och det fastställelseförfarande som näringsidkaren – som är sökande – eventuellt inleder enligt artikel 815.3 i civilprocesslagen leda till en prövning av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande mellan parterna och, i förekommande fall, till att den domstol som har att pröva målet ogiltigförklarar detta villkor eller till och med avtalet.

39 Mot denna bakgrund ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska mot bakgrund av effektivitetsprincipen tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken dels den domstol vid vilken en näringsidkare har ansökt om betalningsföreläggande mot en konsument kan lägga fram ett förslag om nedsättning av fordringsbeloppet, vilket utesluter belopp som följer av tillämpningen av ett avtalsvillkor som den domstolen har ansett vara oskäligt, utan att på denna grund kunna fastställa att villkoret är ogiltigt, dels näringsidkaren, efter att ha godtagit det förslaget, har möjlighet att inleda ett annat domstolsförfarande för att från konsumenten driva in det belopp av fordran som domstolen inte har godtagit, under förutsättning att konsumenten inom ramen för andra domstolsförfaranden kan få fastställt att det avtalsvillkor som anses vara oskäligt är ogiltigt.

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning, i vilken det inte föreskrivs att konsumenten ska delta i den prövning, som utförs av den domstol som har att pröva en ansökan om betalningsföreläggande som en näringsidkare har ingett mot konsumenten, av huruvida de avtalsvillkor som ligger till grund för denna ansökan eller som fastställer beloppet på den åberopade fordran, är oskäliga.

41 EU-domstolen har i detta avseende funnit att den kontradiktoriska principen inte endast innebär att varje part i en tvist, som huvudregel, har rätt att få ta del av de handlingar och yttranden som motparten ingett till rätten och att yttra sig däröver. Därutöver innebär nämnda princip även att parterna har rätt att ta del av de rättsliga grunder som rätten prövar ex officio och som rätten har för avsikt att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver. EU-domstolen har understrukit att för att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna kunna få kännedom om och ha möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera både de faktiska och de rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång (dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank, C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

42 För det fall den nationella domstolen – efter det att den på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter som den har tillgång till eller som den har erhållit kännedom om efter åtgärder för bevisupptagning som den vidtagit ex officio i detta syfte – har fastställt att ett villkor omfattas av direktivets tillämpningsområde och den, efter en prövning som den har gjort ex officio, finner att detta villkor är oskäligt, är den som huvudregel skyldig att underrätta parterna om detta och bereda dem tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig däröver i enlighet med de nationella processuella bestämmelserna (dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank, C‑472/11, EU:C:2013:88, punkterna 31 och 36).

43 Domstolen har dessutom slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en nationell domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande inom ramen för ett förfarande där gäldenären – som också är konsument – inte deltar förrän betalningsföreläggandet utfärdats, är skyldig att ex officio underlåta att tillämpa ett oskäligt villkor i det avtal som ingåtts mellan konsumenten och den berörda näringsidkaren när detta villkor ligger till grund för en del av den åberopade fordran. I ett sådant fall har den nationella domstolen möjlighet att delvis avslå ansökan, förutsatt att avtalet kan bestå utan någon annan ändring, revidering eller komplettering, vilket det ankommer på domstolen att kontrollera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Profi Credit Bulgaria (Kvittering ex officio i händelse av oskäliga avtalsvillkor), C‑170/21, EU:C:2022:518, punkt 38).

44 Mot bakgrund av de nationella processuella bestämmelser som reglerar hur förfarandet för betalningsföreläggande genomförs, vilket beskrivs i punkterna 34–38 ovan, påverkar den omständigheten att artikel 815.3 i civilprocesslagen inte föreskriver att konsumenten ska delta i prövningen av huruvida ett avtalsvillkor som kan ligga till grund för ansökan om betalningsföreläggande är oskäligt, utan ger den domstol som ska pröva målet behörighet att lägga fram ett förslag till betalningsföreläggande avseende beloppet på den åberopade fordran, vilket minskats med det belopp som bygger på tillämpningen av ett villkor som anses vara oskäligt, i förevarande fall inte konsumenternas rätt till försvar, och i synnerhet inte den kontradiktoriska principen.

45 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det i detta avseende som att det beslut som meddelas av den domstol som har att pröva målet efter det att näringsidkaren – som är sökande – har godtagit förslaget ger vardera parten kännedom om och möjlighet att i en kontradiktoriskt process diskutera både de faktiska och de rättsliga omständigheter som har varit avgörande för beslutets utgång, utan att ha bindande rättskraft eller negativ rättskraft. Vidare ingår artikel 815.3 i civilprocesslagen i ett summariskt förfarande för betalningsföreläggande som är utformat som ett instrument för snabb handläggning, vilket är avsett att säkerställa en snabb indrivning av upplupna, likvida och förfallna fordringar. Konsumentens deltagande vid prövningen av huruvida avtalsvillkor är oskäliga är fortsatt säkerställt, eftersom det i spansk processrätt verkar föreskrivas en möjlighet för konsumenten att inom ramen för ett senare kontradiktoriskt förfarande till fullo göra gällande sina rättigheter och invändningar.

46 Det framgår nämligen av handlingarna i målet att det beslutet kan omprövas inom ramen för ordinarie förfaranden avseende sakfrågan, vilka till fullo iakttar den kontradiktoriska principen mellan parterna, eftersom konsumenten har möjlighet att bestrida nämnda beslut i enlighet med de villkor som föreskrivs i artikel 818 i civilprocesslagen. Eftersom näringsidkarens godkännande enligt artikel 815.3 i civilprocesslagen dessutom inte under några omständigheter kan likställas med att denne delvis avstår från sin fordran, kan näringsidkaren göra gällande den obetalda delen av fordran inom ramen för ett fastställelseförfarande, i vilket konsumenten deltar i full överensstämmelse med den kontradiktoriska principen.

47 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, i vilken det inte föreskrivs att konsumenten ska delta i den prövning, som utförs av den domstol som har att pröva en ansökan om betalningsföreläggande som en näringsidkare har ingett mot konsumenten, av huruvida de avtalsvillkor som ligger till grund för denna ansökan eller som fastställer beloppet på den åberopade fordran, är oskäliga, under förutsättning dels att förfarandet för betalningsföreläggande inte leder till ett beslut som har rättskraft, dels att den kontradiktoriska principen garanteras inom ramen för eventuella senare förfaranden mellan konsumenten och näringsidkaren avseende samma krav som framställts av näringsidkaren.

48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.