Domstolens dom (tredje avdelningen) den 12 mars 2026

I mål C‑516/24 [Winderwill], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Amtsgericht Schleswig (Distriktsdomstolen i Schleswig, Tyskland) genom beslut av den 22 juli 2024, som inkom till domstolen den 24 juli 2024, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei (referent), S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 juni 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: BC, genom A. Kröner, Rechtsanwältin, LG, genom M. Horn, Rechtsanwältin, Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och A. Sahner, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B. Ernst, M. Wasmeier och W. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 2 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Lugano II‑konventionen

Unionsrätt

Förordning (EG) nr 44/2001

Förordning nr 4/2009

Tysk rätt

Lagen om förfarandet i familjemål och i mål som rör frivillig rättsvård

ZPO

Civillagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 a i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan BC, som är ett underårigt barn, och LG, som är far till BC, om ändring av LG:s underhållsskyldighet gentemot BC.

3 I artikel 27 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som undertecknades den 30 oktober 2007 (nedan kallad Lugano II‑konventionen) och vars ingående godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1), föreskrivs följande:

4 I artikel 30 led 1 i konventionen föreskrivs följande:

5 I artikel 27 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) föreskrevs följande:

6 Artikel 30 led 1 i förordningen hade följande lydelse:

7 I skälen 15 och 36 i förordning nr 4/2009 anges följande:

8 I artikel 9 i förordning nr 4/2009, som har rubriken Väckande av talan vid domstol, föreskrivs följande:

9 I artikel 12 i förordningen, med rubriken Litispendens, föreskrivs följande:

10 I artikel 44 i nämnda förordning, med rubriken Rätt till rättshjälp, föreskrivs följande:

11 Artikel 46 i samma förordning, med rubriken Fri rättshjälp för ansökningar genom centralmyndigheter angående underhåll till barn, har följande lydelse:

12 I 113 § punkt 1 i Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit (lagen om förfarandet i familjemål och i mål som rör frivillig rättsvård) av den 17 december 2008 (BGBl. 2008 I, s. 2586), i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs i första meningen att vissa bestämmelser i denna lag inte är tillämpliga på äktenskapsmål och familjemål. I den andra meningen i denna bestämmelse anges att de allmänna bestämmelserna i Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) och bestämmelserna i denna lag om förfarandet vid regionala domstolar (Landgerichte) ska gälla i tillämpliga delar.

13 I 114 § punkt 1 i civilprocesslagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad ZPO), föreskrivs följande:

14 I 117 § ZPO föreskrivs följande:

15 118 § punkt 1 ZPO har följande lydelse:

16 167 § ZPO har följande lydelse:

17 I 204 § punkt 1 led 14 i civillagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

18 BC, som är bosatt i Sverige och som var underårig vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, är son till LG, som är bosatt i Tyskland.

19 Den 17 december 2021 ingav BC, som företräds av Bundesamt für Justiz (Tysklands federala justitiedepartement), en ansökan om rättshjälp till Amtsgericht Schleswig (Distriktsdomstolen i Schleswig, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, i syfte att därefter inge en ansökan om ändring av LG:s underhållsskyldighet gentemot honom. En ansökan om ändring av dessa underhållsskyldigheter bifogades i form av en preliminär stämningsansökan och det angavs att ansökan skulle lämnas in om den begärda rättshjälpen beviljades.

20 Den 28 januari 2022, innan den hänskjutande domstolen hade avgjort BC:s ansökan om rättshjälp, väckte LG talan vid Eskilstuna tingsrätt (Sverige) och yrkade att hans underhållsskyldighet mot BC skulle ändras.

21 Efter det att BC:s ansökan om rättshjälp hade bifallits den 27 maj 2022 ingav BC den ovan i punkt 19 nämnda ansökan om ändring till den hänskjutande domstolen. Beslutet delgavs LG den 21 juli 2022.

22 I Sverige avslog Eskilstuna tingsrätt LG:s talan med motiveringen att den saknade internationell behörighet. Högsta domstolen (Sverige) upphävde avslagsbeslutet och återförvisade målet till Eskilstuna tingsrätt, som genom beslut av den 6 maj 2024 lät handläggningen av målet vila i enlighet med artikel 12.1 i förordning nr 4/2009.

23 Den hänskjutande domstolen har i huvudsak angett att den ska avgöra huruvida det är den och inte sistnämnda svenska domstol som är internationellt behörig att pröva det nationella målet i egenskap av domstol vid vilken talan först väckts, i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 4/2009, jämförd med artikel 9 a i samma förordning. Detta skulle endast kunna vara fallet om det skulle anses att den ansökan om rättshjälp som BC ingav innan LG väckte talan vid svensk domstol är en motsvarande handling i förhållande till en stämningsansökan, i den mening som avses i nämnda artikel 9 a. Nationell rättspraxis och doktrin skiljer sig åt i detta avseende.

24 Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Schleswig (Distriktsdomstolen i Schleswig) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

25 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9 a i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att en ansökan om rättshjälp som getts in till en domstol, till vilken det bifogats, i form av en preliminär stämningsansökan, den ansökan som käranden avser att inge i sak i fråga om underhållsskyldighet, om den sökta rättshjälpen skulle beviljas, utgör en motsvarande handling, i den mening som avses i denna bestämmelse.

26 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen har angett att den, i det nationella målet mellan BC och LG angående en begäran om ändring av underhållsskyldigheten från LG, ska avgöra frågan om dess internationella behörighet i en situation där en svensk domstol, inom ramen för en tvist mellan LG och BC angående en begäran om ändring av underhållsskyldigheten, lät handläggningen av målet vila med stöd av artikel 12.1 i förordning nr 4/2009.

27 I denna bestämmelse föreskrivs att om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, så ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

28 I förevarande fall framgår det av formuleringen och motiveringen av den ställda frågan att den hänskjutande domstolen, genom att försöka fastställa om det är den eller den svenska domstol som lät handläggningen av målet vila i enlighet med nämnda bestämmelse som är den domstol där talan först har väckts enligt regeln om väckande av talan i artikel 9 a i förordning nr 4/2009, anser att det föreligger en situation med litispendens mellan målet i huvudförfarandet och det mål som anhängiggjorts vid den svenska domstolen, eftersom BC och LG är parter i båda dessa mål och båda rör frågan huruvida LG:s underhållsskyldighet gentemot BC ska ändras.

29 Vidare ska det erinras om att eftersom bestämmelserna i förordning nr 4/2009 om behörighetsregler i fråga om underhållsskyldighet har ersatt bestämmelserna i förordning nr 44/2001, är EU-domstolens praxis avseende tolkningen av bestämmelserna i sistnämnda förordning även tillämplig på tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 4/2009 när dessa bestämmelser kan anses vara motsvarande eller likvärdiga bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber, C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkt 23, och dom av den 6 juni 2024, Geterfer, C‑381/23, EU:C:2024:467, punkterna 23 och 24). Detsamma gäller domstolens praxis avseende tolkningen av likvärdiga bestämmelser i Lugano II‑konventionen samt förordningarna nr 44/2001 och nr 4/2009 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkterna 42 och 47).

30 Domstolen har redan slagit fast att artikel 12 i förordning nr 4/2009 är likvärdig artikel 27 i förordning nr 44/2001 och artikel 27 i Lugano II‑konventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkterna 44 och 46, och dom av den 6 juni 2024, Geterfer, C‑381/23, EU:C:2024:467, punkt 26). Artikel 9 a i förordning nr 4/2009 har dessutom nästan samma lydelse som artikel 30 led 1 i förordning nr 44/2001 och artikel 30 led 1 i Lugano II‑konventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkterna 45 och 46).

31 Mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar ska det erinras om att regeln om litispendens i artikel 12 i förordning nr 4/2009 är avsedd att tillgodose intresset av en god rättskipning, såsom det erinras om bland annat i skäl 15 i förordningen, och syftar till att hindra att parallella förfaranden handläggs samtidigt vid olika medlemsstaters domstolar och eventuellt resulterar i oförenliga domar när flera domstolar är behöriga att pröva samma tvist. Den mekanism för att avgöra fall av litispendens som föreskrivs i artikel 12 är objektiv och automatisk och grundar sig på i vilken kronologisk ordning talan har väckts vid de berörda domstolarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2024, Geterfer, C‑381/23, EU:C:2024:467, punkterna 27 och 29), så att den domstol vid vilken en av parterna först tog initiativ till att väcka talan ska anses vara behörig.

32 I detta sammanhang ger artikel 9 i förordning nr 4/2009 en enhetlig och självständig definition av den tidpunkt vid vilken talan ska anses ha väckts vid en domstol vad gäller tillämpningen av artikel 12 i förordningen, i syfte att minska risken för parallella förfaranden i olika medlemsstater (se, analogt, dom av den 4 maj 2017, HanseYachts, C‑29/16, EU:C:2017:343, punkt 29, och dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkt 50). Syftet med denna artikel 9 är bland annat att undanröja problem som härrör från nationella skillnader när det gäller att fastställa vid vilken tidpunkt talan har väckts. Den tidpunkten bör därför ges en autonom definition. Dessutom syftar nämnda artikel 9 till att minska den rättsliga osäkerhet som orsakas av de många olika bestämmelser som finns i medlemsstaterna för att fastställa den dag då talan väcks vid en domstol, genom en materiell bestämmelse som gör det möjligt att identifiera denna tidpunkt på ett enkelt och enhetligt sätt (se, analogt, dom av den 4 maj 2017, HanseYachts, C‑29/16, EU:C:2017:343, punkt 30).

33 Enligt samma artikel 9 a ska talan väckas vid domstol när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som denne var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur denna bestämmelse ska tolkas och närmare bestämt hur begreppet motsvarande handling i den bestämmelsen ska tolkas.

34 Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av fast rättspraxis att bestämmelser om behörighetsregler, såsom de som föreskrivs i artikel 9 a i förordning nr 4/2009, inte enbart ska tolkas som en hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt, utan självständigt med hänsyn till deras lydelse och med hänsyn till förordningens mål och systematik samt till de allmänna principer som framgår av de nationella rättssystemen som helhet betraktade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber, C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkterna 24 och 25 samt där angiven rättspraxis, och, analogt, dom av den 7 maj 2020, Rina, C‑641/18, EU:C:2020:349, punkt 30).

35 Det framgår av ordalydelsen i artikel 9 a i förordning nr 4/2009 att begreppet motsvarande handling ska bedömas i förhållande till begreppet stämningsansökan, varvid det ska preciseras att begreppet motsvarande, enligt dess definition i vanligt språkbruk, inte innebär att en motsvarande handling ska vara identisk med stämningsansökan, utan endast att den ska utgöra en jämförbar handling som har samma funktion.

36 När det gäller sådan underhållsskyldighet som avses i förordning nr 4/2009 syftar en stämningsansökan till att inleda en tvist i sak, inom ramen för ett i princip kontradiktoriskt förfarande, mellan en eller flera kärande och en eller flera svarande. Det framgår för övrigt av villkoret i slutet av artikel 9 a i denna förordning – nämligen att käranden, efter det att såväl en motsvarande handling som en stämningsansökan har getts in, inte får ha underlåtit att vidta de mått och steg som denne var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd – att tvisten måste ha inletts inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande.

37 Det ska även erinras om, såsom angetts i punkt 31 ovan, att bestämmelserna om litispendens i artikel 12 i nämnda förordning syftar till att säkerställa att den kronologiska ordning i vilken talan väcks vid domstol iakttas och följaktligen att den part som först tog initiativet till att väcka talan vid domstol har rätt att välja forum.

38 Under dessa omständigheter ska begreppet motsvarande handling, vid fastställandet av den domstol vid vilken talan först väckts, i fall av litispendens, anses omfatta varje handling som har ett nära samband med sakfrågan i den aktuella tvisten, på ett sådant sätt att det, på ett sätt som är jämförbart med en stämningsansökan, kan anses att denna tvist, om än endast delvis eller preliminärt, har inletts för att möjliggöra ett kontradiktoriskt förfarande mellan parterna i nämnda tvist.

39 Det framgår emellertid inte av ordalydelsen i artikel 9 a i förordning nr 4/2009 att begreppen motsvarande handling och stämningsansökan utesluter varandra, eftersom denna bestämmelse under alla omständigheter utgör hinder för att en motsvarande handling och en stämningsansökan kan följa på varandra i tiden. Eftersom ordet motsvarande inte betyder identisk är det nämligen inte uteslutet att en motsvarande handling kan föregå stämningsansökan, om det föreligger sådana likvärdiga omständigheter som, såsom framgår av föregående punkt, gör det möjligt att anse att tvisten har inletts, det vill säga att handlingen har ett nära samband med sakfrågan i målet och att det föreligger ett kontradiktoriskt förfarande.

40 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att när förhållandet mellan två på varandra följande förfaranden kännetecknas av självständighet eller en klar avgränsning, så kan initiativet till tvisten inte anses ha tagits i samband med ingivandet av den handling genom vilken det första av dessa förfaranden inleddes. Denna handling kan således inte kvalificeras som en motsvarande handling, i den mening som avses i artikel 9 a i förordning nr 4/2009 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2017, HanseYachts, C‑29/16, EU:C:2017:343, punkt 35).

41 När förhållandet mellan två på varandra följande förfaranden däremot inte kännetecknas av självständighet eller en klar avgränsning, utan detta förhållande i stället kännetecknas av att förfarandena har ett nära samband i sak, så går det inte att uppnå målet att respektera den kronologiska ordning i vilken talan har väckts vid de aktuella domstolarna och följaktligen respektera forumvalet från den part som har tagit initiativet till att väcka talan, om det godtas att svaranden, mellan de datum då talan väcks vid en och samma domstol i en medlemsstat i två på varandra följande kontradiktoriska förfaranden som har ett nära samband i sak, ges möjlighet att, genom att väcka talan vid en domstol i en annan medlemsstat, kringgå detta val genom att utnyttja den omständigheten att denne, inom ramen för det första av dessa två förfaranden, har underrättats om det andra förfarande i vilket tanken är att talan ska väckas i sak.

42 I förevarande fall ska den hänskjutande domstolen avgöra om den ansökan om rättshjälp som BC ingav till den innan LG väckte talan i Sverige kan betecknas som en motsvarande handling, i den mening som avses i artikel 9 a i förordning nr 4/2009, i förhållande till den stämningsansökan BC ingav till denna domstol efter det att den hade beviljat BC den begärda rättshjälpen och LG hade väckt talan. EU‑domstolen kan härvid, när den meddelar ett förhandsavgörande, bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess avgörande (dom av den 15 januari 2026, bluechip, C‑822/24, EU:C:2026:13, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

43 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning framgår det av den tyska regeringens skriftliga yttrande och av de svar som denna regering lämnade vid förhandlingen, för det första, att enligt 117 § ZPO, som i tillämpliga delar är tillämplig på ett familjerättsligt förfarande, såsom det som är aktuellt i det nationella målet enligt 113 § punkt 1 i lagen om förfarandet i familjemål och i mål som rör frivillig rättsvård, i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, kan en kärande som BC ansöka om rättshjälp vid den domstol som har att pröva målet i sak genom att bland annat redogöra för omständigheterna i målet och bevisningen.

44 Med hänsyn till att rättshjälp enligt 114 § punkt 1 ZPO endast kan beviljas en kärande som BC om den planerade talan har tillräckliga utsikter till framgång och inte framstår som rättegångsmissbruk, ska käranden, för det andra, i princip till sin ansökan om rättshjälp bifoga en preliminär stämningsansökan eller inkludera de väsentliga delarna av den ansökan som han eller hon avser att inge för det fall den sökta rättshjälpen beviljas, så att den domstol vid vilken talan är tänkt att väckas kan kontrollera huruvida villkoren för beviljande av rättshjälp är uppfyllda.

45 För det tredje framgår det av 118 § punkt 1 ZPO att motparten, såvida det inte framstår som olämpligt av särskilda skäl, ska ha möjlighet att ta ställning till frågan huruvida dessa villkor är uppfyllda, vilket, såsom den tyska regeringen angav vid förhandlingen, innebär att den domstol vid vilken talan väckts ska underrätta motparten om ansökan om rättshjälp, eftersom denna information i allmänhet endast lämnas i form av ett enkelt meddelande, utan att det påverkar denna domstols möjlighet att genomföra en delgivning.

46 Såsom den hänskjutande domstolen har angett i sin begäran om förhandsavgörande, framgår det dessutom av 204 § i civillagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, jämförd med 167 § ZPO, att delgivningen av en ansökan om rättshjälp medför att preskriptionstiden avbryts, och detta från och med den dag då ansökan gavs in för det fall att ansökan delgavs omedelbart efter ingivandet.

47 Det förefaller framgå av tysk rätt, såsom det redogjorts för i punkterna 43–46 ovan, att en ansökan om rättshjälp som bland annat innehåller de väsentliga delarna av den ansökan som kommer att inges för det fall rättshjälp beviljas, såvida det inte finns särskilda skäl för motsatsen, ska delges motparten så att denne ges möjlighet att ta ställning till frågan huruvida den planerade talan i sak har tillräckliga utsikter till framgång och inte framstår som rättegångsmissbruk.

48 Det framgår således att rättshjälpsförfarandet, enligt tysk familjeprocessrätt, i princip är ett förfarande inter partes som har ett nära samband med det framtida kontradiktoriska förfarandet i sak, eftersom det dels gör det möjligt för motparten att få kännedom om de yrkanden och kortfattade argument som den som ansöker om rättshjälp avser att göra gällande i sak och att ta ställning till detta, dels gör det möjligt för den domstol vid vilken talan väckts att göra en prima facie-bedömning i sak för att besluta huruvida rättshjälp ska beviljas. Ett sådant nära samband stöds dessutom av den omständigheten att en delgiven ansökan om rättshjälp medför att preskriptionstiden tillfälligt avbryts.

49 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning av den tyska lagstiftning som det har redogjorts för i punkterna 43–46 ovan, att i denna rättsordning kan en ansökan om rättshjälp som lämnats in till en domstol kvalificeras som en motsvarande handling, i den mening som avses i artikel 9 a i förordning nr 4/2009.

50 För att det nära sambandet mellan rättshjälpsförfarandet och förfarandet i sak ska kunna bevaras vid kvalificeringen av en ansökan om rättshjälp som den som är aktuell i det nationella målet som en motsvarande handling, krävs det emellertid, för det första, att den begärda rättshjälpen har beviljats, för det andra, att talan i sak väcks inom skälig tid efter det att rättshjälp beviljats och, för det tredje, att innehållet i denna talan i huvudsak motsvarar innehållet i den preliminära stämningsansökan som domstolen prövade under rättshjälpsförfarandet.

51 Vid förhandlingen framhöll kommissionen den omständigheten, som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, att sådana ansökningar om rättshjälp som den som är aktuell i det nationella målet i allmänhet endast är föremål för översändande av den domstol vid vilken talan väckts och inte för delgivning eller kallelse. Det ska i detta hänseende understrykas att även om artikel 9 a in fine i förordning nr 4/2009 endast avser de fall där en motsvarande handling eller stämningsansökan ska delges, så kan kärandens skyldighet att vidta de åtgärder som denne är skyldig att vidta för att få den berörda handlingen delgiven i tillämpliga delar överföras på det fall då den domstol vid vilken talan väckts endast översänder handlingen. Av detta följer att den omständigheten att en ansökan om rättshjälp översänds till motparten genom ett enkelt meddelande saknar betydelse för kvalificeringen av en sådan ansökan som en likvärdig handling.

52 Såsom den tyska regeringen medgav vid förhandlingen kan detta särdrag i tysk rätt emellertid hindra en sådan kvalificering om det visar sig att motparten inte har fått ta del av ansökan om rättshjälp och att rättshjälpsförfarandet har berövats sin kontradiktoriska karaktär utan att motparten därefter förfogar över medel för att avhjälpa detta. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att på förekommen anledning undersöka om detta är fallet.

53 Det ska slutligen preciseras att kvalificeringen av en ansökan om rättshjälp, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som en motsvarande handling, i den mening som avses i artikel 9 a i förordning nr 4/2009, även beaktar den betydelse som denna förordning, för att säkerställa en effektiv tillgång till rättslig prövning, tillmäter rättshjälpssystemet som en beståndsdel som är oupplösligt förbunden med mål om underhållsskyldighet och nödvändig för underhållsberättigade som inte har tillräckliga medel för att göra gällande sina rättigheter. Detta återspeglas såväl i artikel 44 som i artikel 46 i förordningen, jämförd med skäl 36 i samma förordning.

54 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 9 a i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att en ansökan om rättshjälp som getts in till en domstol, till vilken det bifogats, i form av en preliminär stämningsansökan, den ansökan som käranden avser att inge i sak i fråga om underhållsskyldighet, om den sökta rättshjälpen skulle beviljas, utgör en motsvarande handling, i den mening som avses i denna bestämmelse, om den person som anges som motpart i rättshjälpsansökan, inbegripet i den preliminära stämningsansökan, under det aktuella förfarandet har getts möjlighet att ta ställning till huruvida talan i huvudsaken har tillräckliga chanser att vinna framgång och inte framstår som rättegångsmissbruk, och talan väcks inom rimlig tid efter det att rättshjälpen har beviljats, med ett innehåll som i allt väsentligt motsvarar innehållet i nämnda preliminära stämningsansökan.

55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.