Domstolens dom (femte avdelningen) den 29 januari 2026
I mål C‑562/24 [Munik], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper, Slovenien) genom beslut av den 5 juni 2024, som inkom till domstolen den 20 augusti 2024, i ett förfarande som anhängiggjorts av
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Sloveniens regering, genom J. Morela, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom U. Babovič och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Rambeslut 2006/783
Bestämmelser om gemensamma minimiregler för beslut om förverkande
– Rambeslut 2005/212
– Direktiv 2014/42/EU
Slovensk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.2 d i rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 2006, s. 59) och artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett förfarande om erkännande och verkställighet i Slovenien av ett beslut om förverkande som utfärdats mot S.H. d.o.o. av en italiensk domstol med avseende på fastigheter som tillhör detta bolag.
3 Skälen 1, 8 och 9 i rambeslut 2006/783 har följande lydelse:
4 Artikel 1 i rambeslut 2006/783, som har rubriken Syfte, föreskriver följande:
5 I artikel 2 i rambeslutet, med rubriken Definitioner, anges följande:
6 I artikel 7 i rambeslutet, som har rubriken Erkännande och verkställighet, föreskrivs följande i punkt 1:
7 I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken Skäl för att vägra erkännande eller verkställighet, anges följande i punkterna 2 och 4:
8 Artikel 9 i rambeslut 2006/783, med rubriken Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande och verkställighet, lyder som följer:
9 Artikel 10 i rambeslutet avser uppskov av verkställigheten, såsom framgår av artikelrubriken.
10 Skäl 3 i rambeslut 2005/212 anger följande:
11 Artikel 1 i rambeslutet, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:
12 Följande anges i skälen 24 och 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39):
13 I artikel 6 i direktivet, med rubriken Förverkande hos tredje man, föreskrivs följande:
14 Artikel 210 i Zakon o sodelovanju v kazenskih zadevah z državami članicami Evropske unije (lagen om straffrättsligt samarbete med Europeiska unionens medlemsstater) (nedan kallad lagen om straffrättsligt samarbete), har rubriken Skäl för att vägra erkännande och verkställighet och föreskriver följande i punkt 1:
15 S.H., ett bolag bildat enligt kroatisk rätt, och två fysiska personer som är medborgare i Italien fälldes slutgiltigt i Italien för deltagande i en kriminell organisation, för grovt bedrägeri och för penningtvätt, efter att de hade lurat andra personer på pengar under förevändning att pengarna skulle investeras på plattformen Forex, när de i själva verket använde pengarna för personliga ändamål, däribland för köp av olika fastigheter i Italien, Slovenien och Kroatien.
16 Den 15 oktober 2018 inleddes ett konkursförfarande mot S.H. vid Trgovački sud v Pazinu (Marknadsdomstolen i Pazin, Kroatien).
17 Den 18 oktober 2018 och den 12 februari 2019 registrerade M.A. d.o.o, under ett verkställighetsförfarande mot S.H. som genomfördes i Republiken Slovenien, två tvångsinteckningar i en fastighet tillhörande S.H. belägen i Plavje (Slovenien); fastigheten intecknades som säkerhet för två fordringar på 42861,00 euro respektive 5335,12 euro, jämte ränta och tillhörande kostnader, till följd av verkställighetsbeslut som hade antagits av Okrajno sodišče v Ljubljani (Distriktsdomstolen i Ljubljana, Slovenien) den 4 juni respektive den 24 september 2018.
18 Genom dom av den 9 mars 2019 (nedan kallat beslutet om förverkande), som vann laga kraft den 18 april 2019, förordnade giudice per le indagini preliminari del Tribunale di Pordenone (undersökningsdomaren vid domstolen i Pordenone, Italien) om förverkande av fast egendom som utgjorde vinning av de brott som S.H hade dömts för – däribland av en fastighet belägen i Koper (Slovenien) och nämnda fastighet i Plavje – genom inskrivning av Republiken Slovenien som ägare av fastigheterna och, om detta skulle visa sig inte vara möjligt, genom förverkande av alla tillgångar och pengar eller all annan vinning av brott tillhörande de dömda personerna, upp till värdet av vinningen av brottet. I beslutet förordnades det även om kvarstad på den egendom som var belägen i Slovenien.
19 Beslutet om förverkande översändes till de behöriga slovenska myndigheterna för att erkännas och verkställas. I enlighet med detta beslut och medan det straffrättsliga förfarandet pågick i Italien inskrevs i Republiken Sloveniens fastighetsregister, och till förmån för denna medlemsstat, ett beslut om frysning förenat med förbud mot att avyttra fastigheterna och mot att belasta dessa med nya inteckningar.
20 Genom beslut av den 5 april 2019 inleddes, på begäran av M.A., ett konkursförfarande mot S.H. i Republiken Slovenien vid Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper, Slovenien) med yrkande om att vissa tillgångar skulle ingå i konkursboet. M.A. hade nämligen bedömt att den fasta egendom som hade antecknats i fastighetsregistret som egendom tillhörande S.H. borde ingå i konkursboet. M.A. uppgav under detta förfarande att bolaget hade förmånsrätt. Republiken Slovenien gjorde däremot inte sin fordran gällande. Nämnda domstol hade i det aktuella förfarandet godkänt försäljningen av fastigheterna, men försäljningen avbröts med avseende på båda fastigheterna.
21 Genom dom av den 3 juli 2019, meddelad av giudice per le indagini preliminari del Tribunale di Pordenone (undersökningsdomaren vid domstolen i Pordenone), förverkades dessa fastigheter.
22 Den 9 december 2020 avslutades konkursförfarandet mot S.H. vid Trgovački sud v Pazinu (Marknadsdomstolen i Pazin) slutgiltigt. S.H. ströks från det kroatiska handelsregistret den 8 februari 2021.
23 Genom beslut av den 30 november 2022 förordnade undersökningsdomaren i Koper om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande, varför Republiken Slovenien skrevs in i fastighetsregistret som ägare av fastigheterna i Koper och Plavje.
24 Såväl likvidatorn för S.H. som M.A. överklagade detta beslut till Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper). Likvidatorn gjorde gällande att beslutet påverkade äganderätten och andra sakrätter liksom tredje parts rättigheter, eftersom Republiken Slovenien borde ha anmält sitt anspråk eller sin förmånsrätt inom ramen för konkursförfarandet. M.A. ansåg sig vara tredje part i god tro, eftersom det hade registrerat panträtt i en av de aktuella fastigheterna, varför det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 210.1 moment 8 i lagen om straffrättsligt samarbete var tillämpligt på beslutet om förverkande.
25 Genom beslut av den 31 januari 2023 avslog Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper) överklagandena. Nämnda domstol fann bland annat att den omständigheten att M.A. hade registrerat tvångsinteckningar i den fastighet som var belägen i Plavje, och som S.H. äger, innan förbudet mot att avyttra denna egendom och att belasta den med nya inteckningar hade skrivits in i fastighetsregistret till förmån för Republiken Slovenien, inte hade någon inverkan på lagenligheten av beslutet att erkänna och verkställa beslutet om förverkande. Eftersom detta beslut inte påverkade tredje parts rättigheter är det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 210.1 moment 8 i lagen om straffrättsligt samarbete inte tillämpligt.
26 M.A. överklagade detta beslut till Ustavno sodišče (Författningsdomstolen, Slovenien). Genom beslut av den 19 oktober 2023 upphävde nämnda domstol beslutet och återförvisade målet till Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper), som är hänskjutande domstol i detta mål.
27 Härvid framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, enligt Ustavno sodišče (Författningsdomstolen), gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att inteckningsborgenärerna inte är tredje part i god tro, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, utan att ha begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen i enlighet med artikel 267 FEUF.
28 Enligt Ustavno sodišče (Författningsdomstolen) har EU-domstolen ännu inte meddelat något avgörande i fråga om de omständigheter under vilka inteckningsborgenärer kan anses vara tredje part i god tro i den mening som avses i denna bestämmelse. Tolkningen av begreppet tredje part i god tro är beroende av de mål som eftersträvas med rambeslutet, såsom att förbättra verkställigheten av förverkandeåtgärder, bland annat för att göra det möjligt för brottsoffer att försättas i samma ställning som innan de utsattes för brott. I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet räcker det, för att skydda en inteckningsborgenärs intressen, att denne ges möjlighet att erhålla betalning med förmånsrätt av en fordran med säkerhet i den förverkade egendomen, vilket innebär att det inte är nödvändigt att vägra verkställighet av beslutet om förverkande i dess helhet.
29 Mot denna bakgrund beslutade Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
30 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, jämförd med artikel 17.1 i stadgan, ska tolkas så, att den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vägra att erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande som utfärdats i en annan medlemsstat med avseende på fast egendom som utgör vinning av ett brott, enligt definitionen i artikel 2 e i rambeslutet, av det skälet att en inteckningsborgenärs rättigheter, på grund av att vederbörande är tredje part i god tro, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslutet, gör det omöjligt att verkställa beslutet, i fall borgenären har registrerat en tvångsinteckning i denna fasta egendom i den verkställande medlemsstaten innan förfarandet för erkännande och verkställighet av beslutet inleddes i nämnda medlemsstat.
31 För att besvara denna fråga är det nödvändigt att fastställa innebörden av begreppet tredje part i god tro i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783.
32 EU-domstolen erinrar i detta avseende om att det av fast rättspraxis följer att man vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara ska beakta lydelsen, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 19 juni 2025, Lietuvos bankas, C‑671/23, EU:C:2025:457, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
33 Vad för det första gäller lydelsen av artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783 får enligt denna lydelse den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vägra att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande om de rättigheter som innehas av berörda parter, inklusive tredje part i god tro, enligt den verkställande statens lagstiftning gör det omöjligt att verkställa beslutet om förverkande, inklusive när detta är en konsekvens av tillämpningen av rättsmedel i enlighet med artikel 9 i rambeslutet.
34 Enligt lydelsen i punkt 1 i nämnda artikel 9 ska medlemsstaterna införa nödvändiga bestämmelser för att se till att alla berörda parter, inbegripet tredje part i god tro, har tillgång till rättsmedel mot erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande … i syfte att bevara hans eller hennes rättigheter.
35 Det framgår således av lydelsen i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, jämförd med lydelsen i artikel 9.1 i rambeslutet, att även om dessa bestämmelser inte preciserar vare sig begreppet berörd part eller begreppet tredje part i god tro, som inbegrips i begreppet berörd part, motsvarar – såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande – de personer vars rättigheter kan hindra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande, i den mening som avses i den förstnämnda av dessa bestämmelser, de personer som ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att bestrida ett sådant beslut, i enlighet med den andra av dessa bestämmelser.
36 Det framgår av domstolens praxis att till dessa personer hör, utöver de personer som har befunnits skyldiga till ett brott, även tredje parter vars egendom påverkas eller berörs av ett beslut om förverkande (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv, C‑393/19, EU:C:2021:8, punkt 61, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 76, och dom av den 12 maj 2022, RR och JG (Frysning av egendom tillhörande tredje man), C‑505/20, EU:C:2022:376, punkt 34).
37 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783 ingår, har detta rambeslut, såsom framgår av skäl 8 däri, ett nära samband med de gemensamma minimiregler för beslut om förverkande som anges i rambeslut 2005/212 och i direktiv 2014/42, vilket har ersatt det sistnämnda rambeslutet delvis. Genom att säkerställa att alla medlemsstater har effektiva regler för förverkande av vinning av brott stärker dessa gemensamma regler det ömsesidiga förtroende som krävs för erkännande och verkställighet av beslut om förverkande.
38 Artikel 6.1 i direktiv 2014/42, som rör förverkande hos tredje man, ålägger medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkandet av vinning, eller annan egendom, såsom begreppen definieras i artikel 2 leden 1 och 2 i direktivet, till ett värde som motsvarar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller tilltalad till tredje man, eller som förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad, åtminstone om denne tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande. Enligt artikel 6.2 ska punkt 1 i artikeln inte påverka rättigheterna för tredje man som handlar i god tro.
39 Såsom understryks i skäl 24 i direktivet är det nämligen vanligt att gärningsmän försöker utnyttja en tredje part för att förhindra att deras egendom förverkas. Såsom anges i skäl 33 i samma direktiv kan innehav av sakrätt i egendom, vilket inbegriper hypotekarisk panträtt, användas för detta syfte.
40 Det framgår således av dessa bestämmelser i direktiv 2014/42 att förverkande av sådan vinning av ett brott som har överförts till tredje part eller som har förvärvats av en sådan tredje part endast kan förhindras om det visas att denna tredje part inte hade kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att den misstänkte eller tilltalade skulle undvika förverkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 69).
41 Av det ovan anförda följer att en inteckningsborgenär kan anses vara en berörd part som har ställning som tredje part i god tro, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, vars rättigheter kan påverkas av ett beslut om förverkande av fast egendom som utgör vinning av ett brott, när borgenären har registrerat en tvångsinteckning i egendomen före antagandet av detta beslut, och följaktligen innan förfarandet för erkännande av beslutet inleddes, förutsatt att det visas att denna tredje part inte kände till eller inte kunde känna till att inteckningens syfte för den misstänkte eller tilltalade var att undvika förverkande genom överföring av en sakrätt i denna fasta egendom till nämnda tredje part.
42 Denna tolkning är helt förenlig med de mål som eftersträvas med rambeslutet.
43 Såsom framgår av artikel 1.1 i rambeslutet, jämförd med skälen 1 och 8 däri, syftar rambeslutet, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande – vilken utgör hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna – och för att underlätta detta samarbete, till att fastställa de regler enligt vilka en medlemsstat ska erkänna och på sitt territorium verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol som är behörig i brottmål i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 16, och dom av en 19 mars 2020, Agro In 2001, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 55).
44 Enligt EU-domstolens praxis har såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
45 Enligt artikel 7 i rambeslut 2006/783 är de behöriga rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten skyldiga att utan ytterligare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande som har översänts i enlighet med bestämmelserna i detta rambeslut och skyndsamt vidta alla åtgärder som krävs för att verkställa det (dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 18).
46 Det är således endast med hänvisning till de skäl som uttryckligen anges i nämnda rambeslut, däribland det skäl som anges i artikel 8.2 d, som dessa myndigheter, i förekommande fall, har rätt att vägra att erkänna eller verkställa beslutet om förverkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 19).
47 Principen om ömsesidigt erkännande ska nämligen, såsom framgår av artikel 1.2 i rambeslutet, förenas med iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, såsom dessa stadfästs i bland annat stadgan.
48 Såsom framgår av EU-domstolens praxis påverkar förverkande av egendom enskildas rättigheter på ett väsentligt sätt, eftersom det leder till ett definitivt berövande av äganderätten till denna, det vill säga av en grundläggande rättighet som stadfästs i artikel 17 i stadgan, vari det i punkt 1 i nämnda artikel bland annat föreskrivs att var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv, C‑393/19, EU:C:2021:8, punkterna 52 och 55).
49 För att uppnå en rimlig avvägning mellan dels principen om ömsesidigt erkännande, dels iakttagandet av denna grundläggande rättighet, syftar artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783 till att säkerställa skyddet av rättigheterna för berörda tredje parter i god tro, i likhet med vad som för övrigt framgår av skäl 3 i rambeslut 2005/212 och skäl 33 i direktiv 2014/42 och av de gemensamma minimiregler för beslut om förverkande som föreskrivs i dessa unionsrättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 77).
50 Av detta följer att den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, med stöd av artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, får vägra att erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande utfärdat i en annan medlemsstat, med avseende på fast egendom som utgör vinning av ett brott, om verkställigheten påverkar rättigheterna för en inteckningsborgenär som hade registrerat en tvångsinteckning i denna fasta egendom innan förfarandet för erkännande av detta beslut inleddes i denna medlemsstat, under förutsättning att denna borgenär har ställning som tredje part och kan anses vara i god tro, i den mening som avses i denna bestämmelse.
51 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att i slutändan ta ställning till sistnämnda spörsmål. Nämnda domstol ska därvid kontrollera omständigheterna kring utfärdandet, i den verkställande medlemsstaten, av de exekutionstitlar som ligger till grund för M.A:s fordran med panträtt och som följer av de två domstolsavgöranden som nämns i punkt 17 ovan.
52 EU-domstolen är nämligen inte behörig att tillämpa unionsbestämmelser på ett visst fall, utan endast att uttala sig om tolkningen av dessa. Enligt fast rättspraxis kan EU-domstolen emellertid, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF, med utgångspunkt i handlingarna i målet tillhandahålla den nationella domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den kan behöva för att bedöma verkningarna av en viss unionsbestämmelse (dom av den 18 maj 2021, Asociația Forumul Judecătorilor din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 201 och där angiven rättspraxis).
53 Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att de tvångsinteckningar som är aktuella i det nationella målet registrerades av M.A. inte bara innan förfarandet för erkännande av beslutet om förverkande inleddes i den verkställande medlemsstaten, utan även innan detta beslut fattades i den utfärdande medlemsstaten, skulle kunna utgöra en omständighet som kan visa att det inte förekommit något bedrägligt beteende och följaktligen att nämnda borgenär var i god tro.
54 Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen, i förekommande fall i samråd med de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten i enlighet med artikel 8.4 i rambeslut 2006/783, att pröva samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bland annat den omständigheten att dessa tvångsinteckningar registrerades i den verkställande medlemsstaten efter det att ett konkursförfarande hade inletts mot gäldenären i den medlemsstat där gäldenären är etablerad, och detta trots att det inte är uteslutet att det förfarande som ledde till antagandet av nämnda beslut om förverkande redan pågick i den utfärdande medlemsstaten. Sådana omständigheter skulle nämligen kunna visa att det förekommit ett bedrägligt beteende och följaktligen att borgenären inte var i god tro.
55 Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, jämförd med artikel 17.1 i stadgan, ska tolkas så, att den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vägra att erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande som utfärdats i en annan medlemsstat med avseende på fast egendom som utgör vinning av ett brott, enligt definitionen i artikel 2 e i rambeslutet, av det skälet att en inteckningsborgenärs rättigheter, på grund av att vederbörande är tredje part i god tro, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslutet, gör det omöjligt att verkställa beslutet, i fall borgenären har registrerat en tvångsinteckning i denna fasta egendom i den verkställande medlemsstaten innan förfarandet för erkännande och verkställighet av beslutet inleddes i nämnda medlemsstat, varvid det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida nämnda borgenär kan anses vara i god tro, i den mening som avses i denna bestämmelse, med beaktande av samtliga omständigheter i samband med utfärdandet i den verkställande medlemsstaten av den exekutionstitel som ligger till grund för fordran med panträtt.
56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: slovenska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.