Domstolens dom (femte avdelningen) den 29 januari 2026

I mål C‑654/24 [Bariello], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale ordinario di Ravenna (Domstolen i Ravenna, Italien) genom beslut av den 8 oktober 2024, som inkom till domstolen den 8 oktober 2024, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders (referent), generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: M.M., genom S. Solidoro, avvocato, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av L. Fiandaca, avvocata dello Stato, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen dels av klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43), dels av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan M.M., tidigare visstidsanställd lärare, och Ministero dell’Istruzione e del Merito (Ministeriet för utbildning och meriter, Italien) (nedan kallat ministeriet) angående ministeriets beslut att inte bevilja M.M., för läsåren 2020/2021–2023/2024, en årlig ersättning i form av ett elektroniskt kort som gör det möjligt för lärare att köpa olika varor och tjänster och som beviljas för att stödja deras fortbildning och förbättra deras yrkeskompetens.

3 Enligt artikel 1 i direktiv 1999/70 är syftet med direktivet att genomföra [ramavtalet].

4 Klausul 2 i ramavtalet har rubriken Räckvidd. I punkt 1 föreskrivs följande:

5 Klausul 3 i ramavtalet, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

6 Klausul 4 i ramavtalet har rubriken Principen om icke-diskriminering, och där anges följande i punkt 1:

7 I artikel 1.121 och 1.122 i legge n. 107 – Riforma del sistema nazionale di istruzione e formazione e delega per il riordino delle disposizioni legislative vigenti (lag nr 107 om reform av det nationella utbildningssystemet och behörighet att omarbeta gällande lagstiftning), av den 13 juli 2015 (GURI nr 162, av den 15 juli 2015) (nedan kallad lag nr 107/2015), föreskrivs följande:

8 Decreto del Présidente del Consiglio dei Ministri recante Disciplina delle modalità di assegnazione e utilizzo della Carta elettronica per l’aggiornamento e la formazione del docente di ruolo delle istituzioni scolastiche di ogni ordine e grado (Premiärministerns dekret om regler för tilldelning och användning av elektroniska kort för fortbildning och utbildning av fast anställda lärare vid skolor på alla nivåer), av den 28 november 2016 (GURI nr 281, av den 1 december 2016), som antagits med stöd av artikel 1.122 i lag nr 107/2015, har följande lydelse i punkt 3.2:

9 Under de fyra läsåren 2020/2021–2023/2024 var M.M. visstidsanställd lärare vid ministeriet.

10 Eftersom M.M. inte beviljades det elektroniska tjänstekort som föreskrivs i artikel 1.121 i lag nr 107/2015 (nedan kallat det aktuella elektroniska kortet) för dessa läsår, väckte M.M., den 5 april 2024, talan vid Tribunale ordinario di Ravenna (Domstolen i Ravenna, Italien), som är den hänskjutande domstolen. Härvid yrkade M.M. att ministeriet i första hand skulle förpliktas att, i enlighet med de bestämmelser som reglerar beviljande och användning av det aktuella elektroniska kortet, ställa den årliga ersättning på 500 euro som kortet motsvarar för vart och ett av nämnda läsår till M.M:s förfogande och, i andra hand, att till M.M. utge ett sammanlagt belopp på 2000 euro.

11 Den hänskjutande domstolen har angett att det aktuella elektroniska kortet, som syftar till att stödja lärarnas fortbildning, har formen av en internetapplikation som genererar en inköpskod eller en värdekupong till läraren för de varor eller tjänster som läraren tidigare har valt ut, och att den berörda näringsidkaren endast kan godta kortet för produkter som överensstämmer med regelverket. Efter köpet av en vara eller en tjänst har näringsidkaren en fordran gentemot ministeriet på motsvarande belopp.

12 Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att det aktuella elektroniska kortet ursprungligen, med stöd av artikel 1.121 i lag nr 107/2015, endast beviljades tillsvidareanställda lärare. Det framgår emellertid av beslutet av den 18 maj 2022, Ministero dell’istruzione (Elektroniskt kort) ( C‑450/21, EU:C:2022:411), att denna lagstiftning strider mot klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, eftersom visstidsanställda lärare, såsom M.M., inte har rätt till detta kort.

13 Den hänskjutande domstolen tolkar detta beslut som att det finns en rätt för visstidsanställda lärare att erhålla det aktuella elektroniska kortet. Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) har emellertid, genom sitt beslut nr 29961/2023 av den 4 oktober 2023, i flera avseenden begränsat formerna för att väcka talan för att komma i åtnjutande av en sådan rättighet. Denna domstol slog bland annat fast att bland de personer som felaktigt har berövats rätten till detta kort, tillkommer denna rätt i efterhand endast de personer som vid den tidpunkt då domstolen prövade deras rätt, fortfarande ingick i skolsystemet, genom att de var vikarier, hade förts upp på reservlistorna för vikarier eller hade blivit fast anställda lärare.

14 Däremot följer det av den domen att om den berörda personen under tiden har lämnat skolsystemet, såsom är fallet med M.M., vars senaste anställningsavtal löpte ut den 30 juni 2024, och som inte längre vare sig utövar någon undervisningsfunktion eller är upptagen på reservlistorna, ska den ekonomiska skyldighet som är knuten till det aktuella elektroniska kortet upphöra retroaktivt och ansökan om att beviljas detta kort ska avslås i sak.

15 I nämnda dom slog Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) visserligen fast att den före detta läraren i en sådan situation, i stället för att ansöka om utfärdande av det aktuella elektroniska kortet, kan begära ersättning för den skada som denne har lidit till följd av att kortet inte beviljats.

16 En sådan ersättningstalan är emellertid underkastad ett antal ytterligare villkor, såväl materiella som processuella. Det ankommer således bland annat på den berörde att göra gällande och bevisa att han eller hon har lidit en särskild skada, som skiljer sig från den skada som enbart avser förlusten av ett belopp på 500 euro per år. Skadan kan inte heller presumeras och även om domstolen hade kunnat göra en skälighetsbedömning av skadan, skulle en sådan uppskattning i princip innebära ett lägre ersättningsbelopp än det nyssnämnda.

17 Mot bakgrund av dessa villkor ska M.M:s talan i detta fall ogillas, bland annat eftersom M.M. varken har påstått eller visat att det föreligger en särskild skada som skiljer sig från enbart förlusten av den ekonomiska förmånen på 500 euro per år.

18 Enligt den hänskjutande domstolen strider dessa villkor mot diskrimineringsförbudet i klausul 4 i ramavtalet, eftersom de inte är tillämpliga på tillsvidareanställda lärare.

19 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att skadan i förevarande fall består i att M.M., i strid med klausul 4, har berövats det belopp som är knutet till det aktuella elektroniska kortet, varvid det ska preciseras att utebliven betalning av ett sådant belopp i regel är tillräckligt för att domstolen automatiskt ska bevilja den berörde ett belopp som ersättning för denna skada, jämte ränta.

20 Att av en före detta visstidsanställd lärare kräva att denne ska iaktta särskilda villkor för att erhålla ersättning för den skada som vederbörande lidit till följd av att det aktuella elektroniska kortet inte har beviljats, skulle följaktligen äventyra unionsrättens ändamålsenliga verkan och undergräva en sådan lärares rätt till ett effektivt rättsmedel, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan.

21 Den hänskjutande domstolen har för det första tillagt att syftet med införandet av det aktuella elektroniska kortet, som är att stödja fortbildning av lärare, inte kan motivera sådana villkor, eftersom kortet gör det möjligt att köpa dagligvaror som inte utgör några utbildningsverktyg i strikt mening, utan endast skulle kunna vara det.

22 För det andra finns det inga praktiska eller rättsliga hinder mot att en lärare som inte längre ingår i skolsystemet beviljas den ersättning på 500 euro som är knuten till det aktuella elektroniska kortet, eller mot att det betalas ut en automatisk ersättning motsvarande denna ersättning. Enligt italiensk rätt är det nämligen alltid möjligt att fullgöra en betalningsskyldighet, vilken alltså inte kan upphöra retroaktivt.

23 Enligt den hänskjutande domstolen utgör det således ett åsidosättande av klausul 4 i ramavtalet, såsom den har tolkats av EU-domstolen i det beslut som avses i punkt 12 ovan, att med retroaktiv verkan beröva M.M. möjligheten att i form av det aktuella elektroniska kortet beviljas ett sammanlagt belopp på 2000 euro för läsåren 2020/2021–2023/2024, enbart på grund av att vederbörande inte längre ingår i skolsystemet.

24 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale ordinario di Ravenna (Domstolen i Ravenna) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

25 Den italienska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning av flera skäl. För det första gör denna fråga inte någon åtskillnad mellan de olika kategorierna av visstidsanställda lärare, trots att till exempel kategorin lärare som innehar kortare vikariat i alla händelser inte skulle ha rätt till det aktuella elektroniska kortet. För det andra är frågan inte begriplig i den del den till sin omfattning hänvisar till hela motiveringen till begäran om förhandsavgörande. För det tredje rör samma fråga en skillnad i behandling som inte grundar sig på anställningsförhållandets varaktighet, utan enbart på den omständigheten att den berörda läraren har lämnat skolsystemet, oavsett skälet till detta. För det fjärde och slutligen, eftersom käranden i det nationella målet inte längre är i tjänst, är ramavtalet inte längre tillämpligt på vederbörande.

26 Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis presumeras frågor som rör unionsrätten vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 4 september 2025, Pelavi, C‑253/24, EU:C:2025:660, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

27 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen påpekat att M.M. i huvudsak har yrkat utbetalning av den ersättning som är knuten till det aktuella elektroniska kortet, för läsåren 2020/2021–2023/2024, under vilka M.M. arbetade som visstidsanställd lärare. Den hänskjutande domstolen anser att ansökan i princip ska bifallas, men anser sig förhindrad att göra så på grund av de villkor som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) i sin praxis har uppställt för beviljande i efterhand av ett sådant kort.

28 Det framgår således inledningsvis att den hänskjutande domstolen, i motsats till vad den italienska regeringen tycks antyda, utgår från premissen att M.M. inte tillhör en kategori lärare som under alla omständigheter är utesluten från rätten till det aktuella elektroniska kortet.

29 Det ska vidare påpekas att den hänskjutande domstolen i begäran om förhandsavgörande, noggrant har beskrivit räckvidden av de villkor som uppställs i rättspraxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), såsom de har beskrivits i punkterna 13–16 ovan. Även om det är riktigt att lydelsen av denna fråga hänvisar till skälen till begäran om förhandsavgörande, är denna fråga, utöver de preciseringar som finns i skälen till begäran om förhandsavgörande, icke desto mindre förståelig som sådan.

30 Det kan dessutom konstateras att prövningen av den italienska regeringens argument, att de villkor som följer av rättspraxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) är tillämpliga oberoende av längden på de berördas anställningsförhållande, vilket innebär att de inte är diskriminerande med avseende på klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, omfattas av den ställda frågan i sak.

31 Slutligen gjorde den italienska regeringen fel när den, i syfte att göra gällande att ramavtalet inte är tillämpligt på tvisten i målet vid den nationella domstolen, åberopade den omständigheten att M.M. vid tidpunkten för sin ansökan inte längre var i tjänst. Det framgår nämligen av de preciseringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att ansökan om utfärdande av det aktuella elektroniska kortet avser perioder under vilka M.M. var anställd som visstidsanställd lärare och således var en visstidsanställd i den mening som avses i klausul 2 punkt 1 i ramavtalet, jämförd med klausul 3 punkt 1 i samma avtal.

32 Eftersom den diskriminering i strid med klausul 4 i ramavtalet som M.M. påstår sig ha blivit utsatt för avser anställningstid som M.M. fullgjort i egenskap av visstidsanställd, saknar den omständigheten, att M.M. inte längre har denna position, betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2012, Valenza m.fl., C‑302/11–C‑305/11, EU:C:2012:646, punkt 35).

33 Av detta följer att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.

34 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, jämförd med principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken – med avseende på en talan som en visstidsanställd lärare har väckt med anledning av ett obefogat berövande, som följer av en nationell lagstiftning som strider mot den förstnämnda av dessa bestämmelser, av en ekonomisk förmån på 500 euro per år, bestående av ett elektroniskt kort som gör det möjligt att köpa varor och tjänster till stöd för lärares kontinuerliga fortbildning – för det första, ett beviljande i efterhand av denna rätt förutsätter att läraren fortfarande ingår i skolsystemet, och för det andra att läraren, för det fall detta kort inte beviljas i efterhand, måste uppfylla särskilda villkor för att göra gällande en rätt till ersättning för den skada som han eller hon lidit till följd av att detta kort inte har beviljats.

35 Det ska inledningsvis erinras om att domstolen redan har slagit fast, i sitt beslut av den 18 maj 2022, Ministero dell’istruzione (Elektroniskt kort) ( C‑450/21, EU:C:2022:411, punkt 48), att klausul 4 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken endast tillsvidareanställda lärare vid ett ministerium, och inte visstidsanställda lärare vid detta ministerium, har rätt att beviljas det aktuella elektroniska kortet.

36 I förevarande fall avser det nationella målet samma nationella lagstiftning som den som gav upphov till den praxis från domstolen som nämns i föregående punkt, närmare bestämt artikel 1.121 och följande i lag nr 107/2015, i vilken det föreskrivs att det ska införas ett elektroniskt kort för kompetensutveckling och fortbildning av tillsvidareanställda lärare på skolor av alla slag och på samtliga nivåer … som har ett nominellt belopp på 500 euro per läsår.

37 I detta sammanhang utgår den hänskjutande domstolen från antagandet att visstidsanställda lärare som M.M., vilka bevisligen har nekats det aktuella elektroniska kortet i strid med klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, har rätt till att beviljas detta kort i efterhand eller åtminstone det belopp som utgör dess nominella värde.

38 Det följer emellertid av rättspraxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), som meddelats efter detta beslut, att en talan som syftar till att göra gällande denna rättighet är underkastad villkor. Den hänskjutande domstolen har således angett, för det första, att dessa lärare fortfarande måste vara i tjänst vid tidpunkten för beslutet rörande deras ansökan om utfärdande i efterhand av ett sådant kort. Detta innebär att de inte längre har rätt till detta kort om de under tiden har lämnat skolsystemet, vilket är fallet när dessa lärare inte längre har någon vikarietjänst, inte längre är inskrivna på reservlistorna för vikariat eller inte har blivit fastanställda lärare. För det andra har nämnda lärare i en sådan situation endast möjlighet att väcka talan om ersättning för den skada som de lidit till följd av att nämnda kort inte har beviljats, en talan som emellertid endast kan bifallas om vissa ytterligare materiella och processuella villkor, såsom de som avses i punkt 16 ovan, är uppfyllda.

39 För att besvara den ställda frågan ska det alltså först prövas huruvida sådana villkor strider mot klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, eftersom de, såsom den hänskjutande domstolen anser, medför en mindre förmånlig behandling av visstidsanställda i förhållande till jämförbara tillsvidareanställda när det gäller anställningsvillkor, vilket inte är motiverat på objektiva grunder.

40 I detta sammanhang bör det för det första erinras om att den ställda frågan, såsom framgår av punkt 31 ovan, grundar sig på premissen att en lärare, såsom M.M., omfattas av ramavtalets tillämpningsområde, i den mening som avses i klausul 2 punkt 1 i ramavtalet, jämförd med klausul 3 punkt 1 i samma avtal, för de perioder under vilka vederbörande har varit visstidsanställd. Såsom angetts i punkt 32ovan påverkas inte denna premiss av den omständigheten att den berörda personen under tiden har förlorat denna ställning.

41 För det andra ska det aktuella elektroniska kortet anses omfattas av anställningsvillkoren i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet (dom av den 3 juli 2025, Lalfi, C‑268/24, EU:C:2025:526, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

42 För det tredje, vad särskilt gäller frågan huruvida det föreligger en skillnad i behandling, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, ska det erinras om att det är tillräckligt att de aktuella visstidsanställda behandlas mindre fördelaktigt än tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation, för att de förstnämnda ska kunna åberopa denna klausul (dom av den 3 juli 2025, Lalfi, C‑268/24, EU:C:2025:526, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

43 Med detta sagt omfattas en skillnad i behandling som grundar sig på ett annat kriterium än på om anställningen är en visstids- eller tillsvidareanställning, inte av förbudet i klausul 4 i ramavtalet (dom av 4 september 2025, Gnattai, C‑543/23, EU:C:2025:653, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

44 I förevarande fall tycks den hänskjutande domstolen anse att de villkor som avses i dess fråga innebär en skillnad i behandling, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, till nackdel för visstidsanställda lärare, eftersom dessa villkor, som reglerar deras talan vid domstol, inte är tillämpliga på tillsvidareanställda lärare.

45 Den italienska regeringen har för sin del, såsom har påpekats i punkterna 25 och 30 ovan, gjort gällande att dessa villkor tvärtom är tillämpliga på samtliga lärare, inklusive tillsvidareanställda lärare, för det fall de har lämnat skolsystemet, oavsett skälet till detta.

46 Den hänskjutande domstolens uppgifter gör det emellertid inte möjligt att avgöra huruvida de villkor som uppställs i praxis från Corte suprema di Cassazione (Högsta domstolen) även är tillämpliga på tillsvidareanställda lärare när de, i likhet med en visstidsanställd lärare, såsom M.M., på ett otillbörligt sätt har nekats rätt till det aktuella elektroniska kortet av andra skäl än dem som avser anställningens varaktighet, och när de har begärt att beviljas detta kort i efterhand, inom ramen för en talan som har väckts först efter det att de lämnat skolsystemet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra de kontroller som är nödvändiga i detta avseende.

47 För det fall att den hänskjutande domstolen, efter dessa kontroller, konstaterar att dessa villkor endast är tillämpligt, bland de lärare som lämnar skolan och som i efterhand har ansökt om utfärdande av det aktuella elektroniska kortet, på tidigare visstidsanställda lärare och inte på tidigare tillsvidareanställda lärare, ska tillämpningen av dessa villkor anses medföra en skillnad i behandling, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, till nackdel för de förstnämnda lärarna i förhållande till tidigare tillsvidareanställda lärare.

48 Om så är fallet, ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida dessa båda kategorier av tidigare lärare befinner sig i jämförbara situationer och, om så är fallet, huruvida det i förekommande fall finns objektiva grunder, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, som kan motivera denna skillnad i behandling. Härvid ska det preciseras att de handlingar som EU-domstolen förfogar över inte innehåller några uppgifter som tyder på att den bedömning som ska göras i detta avseende borde grunda sig på omständigheter som väsentligt skiljer sig från dem som EU-domstolen beaktade när den, i det mål som avgjordes genom beslutet av den 18 maj 2022, Ministero dell’istruzione (Elektroniskt kort) ( C‑450/21, EU:C:2022:411), och i det mål som avgjordes genom domen av den 3 juli 2025, Lalfi ( C‑268/24, EU:C:2025:526), slog fast att nämnda klausul 4 punkt 1 utgör hinder för en lagstiftning som begränsar rätten till detta elektroniska kort till tillsvidareanställda lärare, och utesluter visstidsanställda lärare, även när dessa innehar kortvariga vikariat.

49 Om den hänskjutande domstolen däremot finner att dessa villkor är tillämpliga utan åtskillnad på samtliga de lärare som avses i punkt 47 ovan, kan de inte anses medföra en skillnad i behandling, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, även om den nationella lagstiftning enligt vilken visstidsanställda lärare ursprungligen nekades rätt till det aktuella elektroniska kortet, inte är förenlig med denna klausul.

50 Med hänsyn till de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för ska det vidare prövas huruvida de villkor som fastställts i praxis från Corte suprema di Cassazione (Högsta domstolen), vilka avses i den ställda tolkningsfrågan, ändå kan anses strida mot klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, eftersom de, även om de inte är diskriminerande, äventyrar bestämmelsens ändamålsenliga verkan eller rätten till ett effektivt rättsmedel, som fastställs i artikel 47 i stadgan, eftersom tidigare visstidsanställda lärare har nekats rätt till det aktuella elektroniska kortet med tillämpning av en nationell lagstiftning som, i enlighet med det beslut som avses i punkt 35 ovan, strider mot klausul 4 punkt 1 i ramavtalet.

51 Det ska i det avseendet för det första erinras om att det av fast rättspraxis framgår att när det har fastställts att det föreligger en diskriminering som strider mot unionsrätten kan iakttagandet av likabehandlingsprincipen, så länge det inte har vidtagits några åtgärder genom vilka likabehandling uppnås, endast säkerställas genom att personerna i den kategori som har missgynnats beviljas samma förmåner som dem som personerna i den gynnade kategorin har rätt till. De personer som blivit missgynnade måste således sättas i samma situation som de personer som åtnjutit den aktuella förmånen (dom av den 9 mars 2017, Milkova, C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

52 Den nationella domstolen ska i en sådan situation underlåta att tillämpa varje diskriminerande bestämmelse i nationell rätt, utan att behöva begära eller avvakta att den nationella lagstiftaren upphäver den, och tillämpa samma regler på den grupp av personer som missgynnats som de som gäller för personerna i den gynnade gruppen. Denna skyldighet åligger den nationella domstolen oberoende av om det i den nationella rätten finns bestämmelser som ger den en sådan behörighet (dom av den 9 mars 2017, Milkova, C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

53 Såsom domstolen tidigare har slagit fast kan en dylik lösning emellertid enbart tillämpas när det finns ett giltigt referenssystem (dom av den 9 mars 2017, Milkova, C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

54 Så är fallet i det nationella målet, eftersom det nationella system som är tillämpligt på tillsvidareanställda lärare med avseende på beviljandet av det aktuella elektroniska kortet förblir det enda giltiga referenssystemet, så länge som den nationella lagstiftaren inte har vidtagit åtgärder genom vilka likabehandling uppnås.

55 Det ska följaktligen säkerställas att visstidsanställda lärare behandlas på samma sätt som tillsvidareanställda lärare enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet (se, analogt, dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation, C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 83).

56 För det andra är det viktigt, i syfte att säkerställa en sådan identisk behandling, att på ett fullständigt och konsekvent sätt beakta samtliga omständigheter som utgör en integrerad del av denna nationella lagstiftning, utan dess diskriminerande del, och som är avgörande för beviljandet av de förmåner som föreskrivs däri, inbegripet, i förekommande fall, de villkor som kan begränsa beviljandet av dessa förmåner.

57 I detta sista avseende kan ett beaktande av sådana villkor nämligen inte anses vederlägga konstaterandet att den nationella lagstiftningen är diskriminerande, och detta även om dessa villkor medförde uteslutande av en sådan förmån, såsom det aktuella elektroniska kortet, eftersom ett sådant uteslutande endast skulle vara en följd av att samma system tillämpas på personer i den missgynnade gruppen som det som är tillämpligt på personer i den gynnade gruppen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2025, Melbán och Sergamo, C‑623/23 och C‑626/23, EU:C:2025:358, punkterna 88 och 89).

58 I förevarande fall har den italienska regeringen gjort gällande att de villkor som uppställs i praxis från Corte suprema di Cassazione (Högsta domstolen) har ett nära samband med det mål som eftersträvas med införandet av det aktuella elektroniska kortet, det vill säga att stödja lärares kontinuerliga fortbildning. Detta syfte kan nämligen inte längre uppnås efter det att de berörda personerna har lämnat skolsystemet, vilket bekräftas av artikel 3.2 i premiärministerns dekret som avses ovan i punkt 8, enligt vilken [det aktuella elektroniska kortet] inte kan användas efter det att tjänsten avslutats. Dessa villkor motiveras dessutom av den aktuella förmånens art, eftersom det i artikel 1.121 i lag nr 107/2015 i detta avseende föreskrivs att [d]et belopp som anges på [detta kort] inte [utgör] en accessorisk lön och ingår inte i den beskattningsbara inkomsten. Att bevilja nämnda kort till lärare som lämnat skolsystemet skulle således strida mot dess syfte och art, utan att det påverkar de berördas rätt att begära ersättning för den skada de lidit till följd av att det aktuella elektroniska kortet inte beviljats.

59 Under dessa omständigheter förefaller de villkor för att väcka talan för att avhjälpa ett otillbörligt berövande av förmånen av det aktuella elektroniska kortet, villkor som uppställs i praxis från Corte suprema di Cassazione (Högsta domstolen), för det fall att de, i enlighet med premissen i punkt 50 ovan, konstateras inte vara diskriminerande, utgöra en integrerad del av den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet och därmed av referenssystemet, vilket innebär att tillämpningen av dessa villkor inte kan anses undergräva den ändamålsenliga verkan av principen om likabehandling i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

60 I ett sådant fall, och med tillämpning av detta system och särskilt dessa villkor, bör det aktuella elektroniska kortet i efterhand beviljas lärare som på ett otillbörligt sätt har berövats denna förmån, under förutsättning att de fortfarande befinner sig i skolsystemet, medan de lärare som lämnat skolsystemet kan utöva sin rätt till ersättning för den skada de lidit, vilken i så fall också utgör en del av nämnda referenssystem.

61 För det tredje, vad gäller denna rätt till ersättning, ska det erinras om att varje åtgärd som vidtas för att undanröja en diskriminering som strider mot unionsrätten, inbegripet individuella åtgärder för att tillerkänna personer inom den missgynnade kategorin samma förmåner som de personer som har gynnats, utgör ett genomförande av unionsrätten som måste uppfylla de krav som uppställs i unionsrätten (dom av den 20 april 2023, Landespolizeidirektion Niederösterreich och Finanzamt Österreich, C‑650/21, EU:C:2023:300, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

62 Så är fallet med en rätt till ersättning som utgör en integrerad del av det aktuella referenssystemet och som således ska utvidgas till att omfatta personer i den missgynnade kategorin för att säkerställa iakttagandet av principen om likabehandling i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, i enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 51 ovan.

63 Bland de unionsrättsliga krav som således ska iakttas vad gäller rätten till ersättning återfinns de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken stadfästs i artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 2024, X (Avsaknad av skäl för uppsägning), C‑715/20, EU:C:2024:139, punkt 77), som utgör en bekräftelse av principen om effektivt rättsligt skydd (dom av den 12 januari 2023, Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság, C‑132/21, EU:C:2023:2, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

64 Med detta sagt framgår det emellertid inte av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat på vilket sätt de rättsmedel som M.M. förfogar över för att göra gällande sin rätt till ersättning inte uppfyller kraven i unionsrätten, bland annat kraven i artikel 47 i stadgan, under förutsättning då att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.

65 Vad gäller dessa principer erinrar domstolen om att det, vid avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, i varje medlemsstats interna rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga, och fastställas vilka processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (dom av den 8 september 2011, Rosado Santana, C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

66 I detta sammanhang följer det emellertid av fast rättspraxis att de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, varken får vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 8 september 2011, Rosado Santana, C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

67 Av detta följer att det, i det fall som avses i punkt 62 ovan, ankommer på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att M.M., vid denna domstol eller, i förekommande fall, vid en annan domstol, har en verklig möjlighet att göra gällande sin rätt till ersättning för den skada vederbörande har lidit, och detta enligt processuella regler, bevisregler eller andra regler, vilka inte är mindre förmånliga än dem som föreskrivs för liknande talan enligt nationell rätt, till exempel för samtliga förfaranden som är tillgängliga för tidigare tillsvidareanställda lärare för att i efterhand erhålla det aktuella elektroniska kortet, och som inte medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva denna rätt till ersättning.

68 I den mån denna rätt avser just ersättning för den skada som har lidits till följd av att det aktuella elektroniska kortet inte har beviljats, strider det emellertid inte i sig mot effektivitetsprincipen att vare sig kräva att den berörda personen, för att kunna utöva samma rätt, ska göra gällande och bevisa att det verkligen föreligger en särskild skada som skiljer sig från den skada som enbart är knuten till förlusten av ett belopp på 500 euro per år, eller att bevilja en ersättning vars belopp inte motsvarar det aktuella elektroniska kortets penningvärde, till exempel om det visar sig att den skada som har lidits är mindre.

69 Med beaktande av alla ovanstående överväganden ska frågan besvaras enligt följande: Klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, jämförd med principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 1 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken – med avseende på en talan som en visstidsanställd lärare har väckt med anledning av ett obefogat berövande, som följer av en nationell lagstiftning som strider mot den förstnämnda av dessa bestämmelser, av en ekonomisk förmån på 500 euro per år, bestående av ett elektroniskt kort som gör det möjligt att köpa varor och tjänster till stöd för lärares kontinuerliga fortbildning –, för det första, ett beviljande i efterhand av denna rätt förutsätter att läraren fortfarande ingår i skolsystemet, och för det andra, att läraren, för det fall detta kort inte beviljas i efterhand, måste uppfylla särskilda villkor för att göra gällande en rätt till ersättning för den skada som han eller hon lidit till följd av att detta kort inte har beviljats, förutsatt att samtliga dessa villkor även gäller för visstidsanställda lärare som ansöker om att beviljas detta kort i efterhand, och att de förfaranderegler som reglerar utövandet av denna rätt till ersättning också respekterar principerna om likvärdighet och effektivitet.

70 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.