Domstolens dom (nionde avdelningen) den 27 november 2025

I mål C‑746/24 [Gryczara], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 25 oktober 2024, som inkom till domstolen den 25 oktober 2024, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna N. Jääskinen och R. Frendo (referent), generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Bank Millennium SA, genom M. Hudyma, adwokat, S. Dudzik och T. Spyra, radcowie prawni, PR, genom W. Budzewski, adwokat, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av C. De Nicola, procuratore dello Stato, M. Cherubini och A. De Curtis, avvocati dello Stato, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och A. Stobiecka-Kuik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Civillagen

Civilprocesslagen

Lagen om domstolsavgifter i tvistemål

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) och effektivitetsprincipen.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Bank Millennium SA, en bank, och PR, en konsument, angående en talan om återbetalning av det lånebelopp som betalats ut enligt ett avtal som ogiltigförklarats på grund av det innehöll oskäliga villkor.

3 I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges att [m]edlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.

4 I artikel 6.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

5 I artikel 7.1 i nämnda direktiv stadgas följande:

6 Artikel 58 § 1 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U., nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen) har följande lydelse:

7 Artikel 3851 § 1 och § 2 i civillagen har följande lydelse:

8 I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

9 Artikel 410 i civillagen stadgas följande:

10 Artikel 498 i samma lag har följande lydelse:

11 I artikel 98 § 1 och § 3 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U., nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

12 I artikel 100 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

13 Artikel 101 i denna lag har följande lydelse:

14 Artikel 102 i samma lag har följande lydelse:

15 I artikel 103 § 1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

16 Artikel 13 § 2 i ustawa o kosztach sądowych w sprawach cywilnych (lagen om domstolsavgifter i tvistemål) av den 28 juli 2005 (Dz. U. nr 167, position 1398), i konsoliderad lydelse (Dz. U., 2022, position 1125) (nedan kallad lagen om domstolsavgifter) föreskrivs följande:

17 Artikel 13a i lagen om domstolsavgifter har följande lydelse:

18 Den 27 juni 2008 ingick PR och Bank Millennium ett kreditavtal på 640000 PLN (cirka 150000 euro), uttryckt i schweiziska franc (CHF).

19 PR betalade de månatliga avbetalningarna på detta lån med ett belopp på 126421,23 PLN (cirka 29800 euro) och 66600,96 CHF (cirka 71480 euro).

20 Den 26 juni 2020 väckte PR talan mot banken och yrkade att kreditavtalet skulle ogiltigförklaras och att de belopp som konsumenten hade betalat felaktigt enligt avtalet skulle återbetalas av banken.

21 Genom dom av den 11 maj 2022 slog Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen, fast att kreditavtalet var ogiltigt på grund av att det innehöll oskäliga villkor. Nämnda domstol förpliktade följaktligen Bank Millennium att till PR betala ett belopp på 65907,32 PLN (cirka 15530 euro) och 66600,96 CHF (cirka 71480 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med den 19 februari 2022 till dess betalning sker, samt ersätta PR:s rättegångskostnader. Denna dom fastställdes efter överklagande av Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen).

22 Den 23 november 2022 väckte Bank Millennium talan mot PR vid den hänskjutande domstolen och yrkade att PR skulle förpliktas att återbetala lånet, det vill säga ett belopp på 640000 PLN (cirka 150000 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med den dag då talan väcktes till dess betalning sker. Banken yrkade även att PR skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet domstolsavgifter som motsvarar 5 procent av tvisteföremålets värde, det vill säga 32000 PLN (cirka 7544 euro), och advokatkostnader som schablonmässigt fastställdes till 10800 PLN (cirka 2546 euro).

23 Den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida den ordning för fördelning av rättegångskostnader som föreskrivs i polsk rätt är förenlig med direktiv 93/13.

24 Den hänskjutande domstolen erinrade inledningsvis om att den grundläggande principen för fördelning av rättegångskostnader i tvistemål är principen om parternas ansvar för utgången i processen, enligt vilken tappande part ska ersätta samtliga rättegångskostnaderna enligt artikel 98 § 1 i civilprocesslagen, och för det fall domstolen bifaller endast en del av talan ska parternas kostnader jämkas eller fördelas mellan dem med tillämpning av artikel 100 i samma lag. Denna princip mildras av flera undantag som föreskrivs i artiklarna 101, 102 och 103 § 1 i civilprocesslagen, nämligen möjligheten att käranden ska bära rättegångskostnaderna när svaranden har godtagit yrkandena vid den första domstolsförhandlingen, tillämpning av skälighetsprincipen och tillämpningen av principen om culpa. Enligt den hänskjutande domstolen är emellertid inget av dessa undantag tillämpligt i förevarande fall.

25 Den hänskjutande domstolen har vidare, med hänvisning till EU-domstolens praxis (dom av den 22 september 2022, Servicios prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 41, och dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Tjänster som är accessoriska till kreditavtalet), C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 83), understrukit att det system för fördelning av rättegångskostnader som är tillämpligt i ett förfarande som syftar till att fastställa att ett avtalsvillkor är oskäligt inte får leda till att konsumenten avskräcks från att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

26 Den hänskjutande domstolen har påpekat att PR i det nationella målet, utöver det lånade kapitalet på 640000 PLN (cirka 150000 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta, kan förpliktas att till Bank Millennium betala ett sammanlagt belopp på 42800 PLN (cirka 10090 euro) i rättegångskostnader. En sådan ekonomisk börda, motsvarande cirka sex genomsnittliga månadslöner i Polen, skulle kunna strida mot såväl syftena med direktiv 93/13 som den unionsrättsliga effektivitetsprincipen.

27 Vad vidare gäller kostnadsstrukturen i de två aktuella domstolsförfarandena, har den hänskjutande domstolen preciserat att även om advokatarvodena, det vill säga 10800 PLN (cirka 2546 euro), är identiska, oavsett om talan väcks av näringsidkaren eller av konsumenten, förhåller det sig annorlunda med domstolsavgifterna. Inom ramen för förfarandet för ogiltigförklaring av kreditavtalet skulle PR således betala ett belopp på 1000 PLN (cirka 236 euro), i enlighet med artikel 13a i lagen om domstolsavgifter, när han väckte talan mot banken, medan banken krävde 32000 PLN (cirka 7544 euro) för de domstolsavgifter i det nationella målet som banken skulle betala enligt artikel 13 § 2 i denna lag.

28 Den hänskjutande domstolen har därefter konstaterat att PR vederbörligen hade informerats, i det första förfarande som nämnde konsument hade inlett, om konsekvenserna av att kreditavtalet var ogiltigt, bland annat om skyldigheten att återbetala lånekapitalet till banken jämte eventuell lagstadgad dröjsmålsränta samt rättegångskostnader. Det kan således inte med framgång hävdas att beslutet att ersätta rättegångskostnaderna var oförutsebart för konsumenten.

29 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att PR hade kunnat godta yrkandena i bankens talan så snart ansökan mottagits. Ett sådant tillvägagångssätt skulle ha medfört en tillämpning av artikel 101 i civilprocesslagen, och Bank Millennium skulle då ha varit skyldig att ersätta samtliga rättegångskostnader. PR hade för övrigt kunnat åberopa kvittning av fordringar i enlighet med artikel 498 § 1 i civillagen. Om PR hade lämnat in en begäran om kvittning efter att ha mottagit ansökan, skulle parternas ömsesidiga fordringar ha avskrivits upp till ett belopp som motsvarar den lägsta fordran, med tillämpning av § 2 i sistnämnda artikel. Bankens fordran skulle således ha minskats avsevärt. PR har emellertid valt en annan processuell strategi som bestod i att bestrida bankens fordran genom att åberopa preskription, vilket den hänskjutande domstolen inte godtog.

30 Den hänskjutande domstolen har slutligen frågat sig huruvida inte artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 kräver att den nationella domstolen är skyldig att förplikta näringsidkaren att bära alla de negativa konsekvenser som följer av att olämpliga villkor tagits in i avtalet. Om kreditavtalet inte hade innehållit oskäliga villkor skulle nämligen förfarandet vid den nationella domstolen inte ha ägt rum. Det är således fråga om att fastställa huruvida näringsidkaren i ett sådant fall inte också ska bära samtliga rättegångskostnader inom ramen för förevarande förfarande, oavsett utgången i målet, och även om näringsidkaren skulle få medhåll i målet i dess helhet.

31 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

32 Bank Millennium har hävdat att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den inte avser tolkningen av unionsrätten, eftersom bestämmelserna i direktiv 93/13 inte är tillämpliga på verkningarna av att oskäliga villkor upphävs. Denna fråga, som avser ersättning för rättegångskostnader i samband med en talan om återbetalning som väckts av banken, avser nämligen endast tolkningen av nationell rätt.

33 EU-domstolen erinrar om att det samarbetssystem som fastställs i artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen. I ett förfarande enligt den artikeln ankommer det på medlemsstaternas domstolar och inte på EU-domstolen att tolka nationella bestämmelser. Det ankommer vidare inte på EU-domstolen att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med bestämmelser i unionsrätten. Däremot är EU-domstolen behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna behöver för att pröva huruvida bestämmelser i nationell rätt är förenliga med unionsrätten (se dom av den 16 mars 1978, Oehlschläger, 104/77, EU:C:1978:69, punkt 4. och dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing, C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

34 Det framgår vidare av fast rättspraxis att inom ramen för det samarbetet mellan domstolen och de nationella domstolarna enligt artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25, och dom av den 2 februari 2023, Towarzystwo Ubezpieczeń Ż (Vilseledande standardförsäkringsavtal), C‑208/21, EU:C:2023:64, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

35 Härav följer att frågor om tolkningen av unionsrätten således presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf, C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22 och dom av den 2 februari 2023, Towarzystwo Ubezpieczeń Ż (Vilseledande standardförsäkringsavtal), C‑208/21, EU:C:2023:64, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

36 Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.

37 Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att det nationella målet avser en talan om återbetalning av lånat kapital som Bank Millennium väckt mot PR efter ett första förfarande som ledde till att ett kreditavtal ogiltigförklarades på grund av att det innehöll oskäliga villkor. Den hänskjutande domstolen har uttryckligen ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i hur unionsrätten ska tolkas och i synnerhet hur artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas mot bakgrund av effektivitetsprincipen. Denna domstol vill få klarhet i huruvida dessa bestämmelser ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en konsument som tappar målet kan förpliktas att ersätta domstolsavgifter som ingår rättegångskostnaderna och som väsentligt överstiger de domstolsavgifter som konsumenten skulle ha fått betala om denne hade tappat målet på grund av att konsumenten väckt talan om fastställelse av att dessa villkor är oskäliga och, i förekommande fall, att dessa avtalsvillkor och låneavtalet är ogiltiga.

38 Mot denna bakgrund är det inte uppenbart att den begärda tolkningen av direktiv 93/13 saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller att frågeställningen är hypotetisk. I förevarande fall avser invändningen att denna rättsakt inte är tillämplig i det nationella målet inte frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning utan tolkningsfrågan i sak (se för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, TGSS (Arbetslöshetsersättning till hushållsarbetare), C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

39 Tolkningsfrågan kan således tas upp till prövning i sak.

40 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den nationella domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18 och dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19–C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 47).

41 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, få klarhet i huruvida den nationella lagstiftningen, i vilken det föreskrivs att en konsument som har tappat ett mål om återbetalning av lånat kapital som väckts av en näringsidkare efter att ett kreditavtal har ogiltigförklarats på grund av att det innehöll oskäliga villkor ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, är förenlig med artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen har påpekat att de domstolsavgifter som konsumenten ska betala, vilka ingår i rättegångskostnaderna, kan vara betydligt högre än de domstolsavgifter som konsumenten skulle ha burit om vederbörande hade tappat ett mål inom ramen för en talan som väckts av konsumenten i syfte att få fastställt att dessa villkor är oskäliga och, i förekommande fall, att villkoren och kreditavtalet är ogiltiga. Denna situation följer av den åtskillnad som görs i polsk lagstiftning i fråga om domstolsavgifter vad gäller sättet att beräkna dessa avgifter beroende på om talan väcks av en näringsidkare eller av en konsument.

42 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument, i egenskap av svarande som har tappat målet inom ramen för en talan om återbetalning av lånat kapital som väckts av en näringsidkare efter att ett kreditavtal förklarats ogiltigt på grund av att villkoren i avtalet är oskäliga, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet domstolsavgifter som, på grund av den åtskillnad som görs i denna lagstiftning vid beräkningen av storleken på dessa avgifter beroende på om käranden är konsument eller inte, väsentligt överstiger de domstolsavgifter som konsumenten skulle ha burit om vederbörande hade tappat målet inom ramen för en talan som väckts av konsumenten och som syftar till att få fastställt att dessa villkor är oskäliga och, i förekommande fall, att villkoren och kreditavtalet är ogiltiga.

43 Domstolen erinrar inledningsvis om att medlemsstaterna, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten.

44 Med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkarna, kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 56).

45 Domstolen har redan slagit fast att verkningarna av att ett villkor i ett konsumentavtal befinns vara oskäligt ska uppfylla två syften. För det första ska den nationella domstolen se till att återställa den jämvikt mellan parterna som skulle ha äventyrats om ett oskäligt villkor tillämpades gentemot konsumenten. För det andra ska det säkerställas att näringsidkaren avskräcks från att införa sådana villkor i de avtal som denne erbjuder konsumenterna (dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 38). Den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, medför i princip avtalets återgång såvitt avser dessa belopp (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 62).

46 EU-domstolen erinrar om att fördelningen av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande vid de nationella domstolarna omfattas av medlemsstaternas självbestämmanderätt i förfarandefrågor, med förbehåll för att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska iakttas (dom av den 22 september 2022, Servicios Prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

47 Vad beträffar effektivitetsprincipen, vilken är den enda som är aktuell i förevarande mål, ska det erinras om att varje fall där frågan huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten uppkommer, ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 22 september 2022, Servicios prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

48 Visserligen utgör effektivitetsprincipen i allmänhet inte hinder för att konsumenten ådrar sig vissa domstolsavgifter när han eller hon väcker talan om fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt (dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkt 51). Det ska dock även påpekas att direktiv 93/13 ger konsumenten rätt att väcka talan vid domstol och yrka att den ska fastställa att ett visst avtalsvillkor är oskäligt, och därmed inte får tillämpas och att denna rätt måste kunna göras gällande på ett effektivt sätt. Det nu sagda innebär att reglerna om fördelningen av rättegångskostnaderna i ett sådant mål inte får avskräcka konsumenten från att utöva nämnda talerätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Servicios Prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

49 Det framgår även av rättspraxis att om frågan om rättegångskostnadsfördelning enbart avgjordes utifrån storleken på de otillbörligt erlagda belopp som är föremål för återbetalning, så skulle det kunna avskräcka konsumenten från att utöva sina rättigheter på grund av de kostnader som en domstolsprocess kan föranleda. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt effektivitetsprincipen utgör således hinder för bestämmelser som gör det möjligt att låta konsumenten stå för en del av rättegångskostnaderna, beroende på storleken på de otillbörligen erlagda belopp som betalas åter till konsumenten med anledning av att avtalsvillkor förklarats vara ogiltigt såsom varande oskäligt, eftersom dessa lagregler utgör ett väsentligt hinder som kan avskräcka konsumenterna från att utöva sin rätt enligt detta direktiv till en effektiv domstolsprövning av om avtalsvillkor kan anses oskäliga (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkterna 98 och 99).

50 Domstolen erinrar härvidlag om att förfaranden enligt artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 i princip inleds av en konsument, i egenskap av kärande, mot en näringsidkare som är svarande. För att bevara direktivets ändamålsenliga verkan och säkerställa ett effektivt skydd för konsumenten mot de mycket negativa konsekvenser som en ogiltigförklaring av det aktuella kreditavtalet kan medföra, ska det slås fast att domstolens bedömning av fördelningen av rättegångskostnaderna i ett förfarande som syftar till att få fastställt att ett avtalsvillkor är oskäligt, vilket avses i punkterna 48 och 49 ovan, även och analogt är tillämplig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där konsumenten är svarande i en talan om återbetalning av lånat kapital som väckts av en näringsidkare efter att ett låneavtal ogiltigförklarats på grund av att det innehöll oskäliga villkor.

51 Domstolen har i detta avseende slagit fast att processuella regler som medför alltför höga kostnader för konsumenten skulle kunna få till följd att konsumenten avskräcks från att på ett ändamålsenligt sätt tillvarata sina rättigheter vid den domstol där näringsidkaren har väckt talan (se, för ett likande resonemang, dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

52 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att en domstols fastställelse av att ett kreditavtal är ogiltigt på grund av att det innehåller ett oskäligt villkor, enligt polsk rätt får till följd att de betalningar som har gjorts för att fullgöra avtalet, oavsett om de gjorts av låntagarna eller av banken, utgör felaktiga betalningar i den mening som avses i artikel 410 § 2 i civillagen, vilka ska återbetalas enligt artikel 410 § 1 jämförd med artikel 405 i civillagen.

53 Av begäran om förhandsavgörande framgår även att det i artikel 98 § 1 i civilprocesslagen föreskrivs att tappande part är skyldig att ersätta samtliga motpartens rättegångskostnader. I polsk rätt görs dessutom en åtskillnad vad gäller domstolsavgifter beroende på om talan väcks av en näringsidkare eller av en konsument. Enligt artikel 13 § 2 i lagen om domstolsavgifter ska en proportionell avgift, motsvarande 5 procent av tvisteföremålets värde, tillämpas vid talan som avser förmögenhetsrättigheter, upp till ett lagstadgat tak. I mål som rör fordringar i samband med banktransaktioner föreskrivs däremot i artikel 13a i denna lag, en fast avgift på 1000 PLN (cirka 236 euro) för en talan som väcks av en konsument, när värdet av tvisteföremålet eller talan överstiger 20000 PLN (cirka 4713 euro).

54 Enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat kan denna skillnad i sättet att beräkna domstolsavgifterna leda till situationer där konsumenten, när vederbörande är svarande i en talan om återbetalning av lånat kapital som väckts av en näringsidkare efter att ett kreditavtal som innehåller oskäliga villkor har ogiltigförklarats och konsumenten tappar målet, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive domstolsavgifter som är väsentligt högre än de domstolsavgifter som konsumenten skulle ha tvingats bära om konsumenten hade tappat ett mål inom ramen för en talan som väckts av konsumenten i syfte att få fastställt att dessa villkor är oskäliga och, i förekommande fall, att nämnda villkor och kreditavtal är ogiltiga.

55 Domstolen erinrar om att en sådan lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs lägre fasta domstolsavgifter när konsumenten väcker talan avseende fordringar knutna till banktransaktioner, i princip är förmånlig för konsumenten.

56 Med hänsyn till att domstolsavgifter som är tillämpliga på en talan som väckts av en näringsidkare avseende förmögenhetsrättigheter är betydligt högre och till att det avgiftsbelopp som konsumenten kan vara skyldig att betala är direkt beroende av storleken på den fordran som näringsidkaren gör gällande, kan en automatisk tillämpning av principen att tappande part är skyldig att ersätta samtliga rättegångskostnader, inbegripet dessa avgifter, emellertid medföra att konsumenten, när denne tappar målet i samband med en sådan talan, ska bära en oproportionerligt stor ekonomisk börda. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att PR skulle betala ett belopp på 1000 PLN (cirka 236 euro) i domstolsavgifter inom ramen för den talan som PR väckte mot Bank Millennium och som ledde till att banken förpliktades att betala ett belopp på cirka 101280 euro till PR. PR är vidare, i egenskap av svarande i det förfarande som senare inleddes av Bank Millennium avseende återbetalning av lånat kapital, det vill säga en fordran på 640000 PLN (cirka 150000 euro), och efter att PR har tappat detta mål, skyldig att betala bankens domstolsavgifter som uppgår till 5 procent av tvistens värde, i förevarande fall 32000 PLN (cirka 7544 euro).

57 Sådana kostnader som kan åläggas konsumenten, enligt en kombinerad tillämpning av de nationella bestämmelserna om beräkning av domstolsavgifter och den automatiska tillämpningen av principen att tappande part är skyldig att ersätta samtliga rättegångskostnader, inbegripet dessa avgifter, kan hindra eller avskräcka konsumenten från att på ett ändamålsenligt sätt utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13 vid den domstol vid vilken näringsidkaren har väckt talan, i strid med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 48 och 51 ovan.

58 Sådana processuella regler kan nämligen avskräcka konsumenten, när denne har ställning som svarande i en talan om återbetalning av lånat kapital som näringsidkaren väckt efter att ett kreditavtal som innehåller oskäliga villkor har ogiltigförklarats, från att vidhålla sina yrkanden, oberoende av om dessa yrkanden är välgrundade, eftersom ett sådant vidhållande riskerar att leda till att konsumenten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet oproportionerligt höga domstolsavgifter, om målet får en för konsumenten negativ utgång.

59 Dessa processuella regler förefaller även kunna äventyra den avskräckande verkan som följer av att avtalet ogiltigförklaras på grund av det innehöll oskäliga villkor, eftersom konsumenten, trots denna ogiltigförklaring, är skyldig att betala särskilt höga domstolsavgifter inom ramen för den talan om återbetalning som näringsidkaren har väckt, om inte konsumenten, bland annat, godtar näringsidkarens krav. Dessa villkor innebär således ett åsidosättande av effektivitetsprincipen.

60 Domstolen erinrar härefter även om att principen att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten innebär att de nationella domstolarna, med iakttagande av bland annat förbudet mot att nationell rätt tolkas contra legem, ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att den aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med det syfte som eftersträvas med detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkterna 118 och 119, och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

61 I förevarande fall har den polska regeringen och Europeiska kommissionen i sina skriftliga yttranden till domstolen hävdat att artikel 98 § 1 i civilprocesslagen kan tolkas på ett sätt som är förenligt med artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen. Det ankommer nämligen på den nationella domstolen att i förekommande fall beakta de undantag som föreskrivs i bland annat artiklarna 102 och 103 i denna lag, enligt vilka det är tillåtet att justera rättegångskostnaderna med hänsyn till skälighetsprincipen eller till det culpösa handlande som eventuellt kan tillskrivas en av parterna.

62 Det ankommer i sista hand på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet kan tolkas i överensstämmelse med direktiv 93/13 och, om så är fallet, att dra de rättsliga följderna av nämnda tolkning.

63 Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument, i egenskap av svarande som har tappat målet inom ramen för en talan om återbetalning av lånat kapital som väckts av en näringsidkare efter att ett kreditavtal ogiltigförklarats på grund av att det innehöll oskäliga villkor, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet domstolsavgifter, som, på grund av den åtskillnad som görs i denna lagstiftning vid beräkningen av storleken på dessa avgifter beroende på om käranden är konsument eller inte, väsentligt överstiger de avgifter som konsumenten skulle ha fått bära om vederbörande hade tappat ett mål inom ramen för en talan som väckts av konsumenten och som syftar till att få fastställt att dessa villkor är oskäliga och, i förekommande fall, att villkoren och kreditavtalet är ogiltiga.

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.