Domstolens dom (nionde avdelningen) den 16 april 2026

I mål C‑753/24 [Rzepacz], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 30 oktober 2024, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna R. Frendo (referent) och A. Kornezov, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Powszechna Kasa Oszczędności Bank Polski SA, genom P. Haiduk, M. Romanowski och M. Woźniak, adwokaci, MS och MS, genom W. Budzewski och M. Chęcińska, adwokaci, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och A. Stobiecka-Kuik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) samt av effektivitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och rätten att få sin sak prövad i domstol.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Powszechna Kasa Oszczędności Bank Polski SA (nedan kallat PKO Bank), som är en bank, och, å andra sidan, MS och MS, som är två konsumenter. Målet rör indrivning av en fordran som följer av att ett låneavtal är ogiltigt på grund av de oskäliga villkoren i detta avtal.

3 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

4 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 Artikel 58.1 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. 2024, position 1061), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), har följande lydelse:

6 I artikel 117.1 och 117.21 i denna lag föreskrivs följande:

7 I artikel 117.11 och 117.21 i nämnda lag föreskrivs följande:

8 I artikel 118 i samma lag anges följande:

9 I artikel 3851.1 i civillagen föreskrivs följande:

10 I artikel 405 i lagen föreskrivs följande:

11 Artikel 410.1 och 410.2 i nämnda lag har följande lydelse:

12 I november 2007 ingick MS och MS ett låneavtal med PKO Banks föregångare, uttryckt i schweiziska franc (CHF), enligt vilket banken betalade ut ett belopp på 333000 polska zloty (PLN) (cirka 76000 euro) till dem.

13 År 2017 väckte båda konsumenterna talan mot PKO Bank och gjorde gällande att avtalet var ogiltigt på grund av oskäliga villkor i detsamma. Genom dom av den 30 juni 2023 ogiltigförklarade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) avtalet och förpliktade PKO Bank att återbetala ett belopp motsvarande samtliga avbetalningar från konsumenterna, jämte lagstadgad dröjsmålsränta, det vill säga 241416,34 PLN (cirka 55591 euro).

14 Den 29 december 2021 väckte PKO Bank talan vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att konsumenterna, om låneavtalet förklarades ogiltigt inom ramen för den pågående talan som hade väckts av konsumenterna, skulle förpliktas att till PKO Bank återbetala det utbetalda lånebeloppet jämte lagstadgad dröjsmålsränta.

15 Konsumenterna har yrkat att talan ska ogillas och har gjort gällande att PKO Banks talan är preskriberad med hänsyn till att den treåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 118 i civillagen har löpt ut. De anser att denna preskriptionstid började löpa den dag då PKO Bank delgavs det klagomål eller den ansökan genom vilken talan väcktes om att låneavtalet var ogiltigt, vilket innebär att PKO Banks fordran är preskriberad sedan åtminstone den 31 december 2020.

16 Den hänskjutande domstolen har förklarat att det inte råder något tvivel om att PKO Bank har en fordran, eftersom låneavtalets ogiltighet bland annat medför en skyldighet för avtalsparterna att ömsesidigt återbetala samtliga tillhandahållna prestationer.

17 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida omständigheterna i det nationella målet i förevarande fall kan motivera att inte beakta att preskriptionstiden för PKO Banks fordran har löpt ut, i enlighet med skälighetsregeln i artikel 1171 i civillagen.

18 Den hänskjutande domstolen anser att den mycket allmänna formuleringen av denna bestämmelse, som ger nämnda domstol ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra huruvida en talan från en näringsidkare som grundar sig på en preskriberad fordran kan bifallas, ger upphov till tvivel om huruvida nämnda bestämmelse är förenlig med artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen. Konsumenterna är nämligen osäkra på huruvida den nationella domstolen kommer att anse att näringsidkarens fordran är preskriberad eller, om så inte är fallet, om de kan åläggas att betala dröjsmålsränta och rättegångskostnader. Dessa konsumenter skulle således kunna föranledas att avstå från att göra gällande de rättigheter som de har enligt direktiv 93/13.

19 Vidare skulle den omständigheten att näringsidkaren inte kunde få tillbaka hela det belopp som hade utbetalats i enlighet med ett ogiltigt låneavtal på grund av förekomsten av oskäliga villkor medföra en orimlig och oproportionerlig förlust för näringsidkaren i förhållande till målet att skydda konsumenten och skulle kunna anses utgöra ett åsidosättande av näringsidkarens rätt att få sin sak prövad i domstol, såsom den föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

20 Vad gäller de omständigheter som kan beaktas för att avgöra huruvida det ska bortses från det faktum att preskriptionstiden har löpt ut enligt artikel 1171.2 i civillagen, har den hänskjutande domstolen understrukit att det domstolsförfarande som inletts av konsumenterna pågick i flera år, närmare bestämt från år 2017 till år 2024, vilket innebar att PKO Bank hamnade i en situation av osäkerhet om utgången av förfarandet. PKO Bank kunde dessutom fram till år 2019 förvänta sig att det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet skulle fortsätta att gälla efter det att det oskäliga villkoret hade upphävts, eftersom det var först efter EU-domstolens dom av den 3 oktober 2019, Dziubak ( C‑260/18, EU:C:2019:819), som det i nationell rättspraxis slogs fast att ett villkor om valutarisk i ett låneavtal som är indexerat till en utländsk valuta definierar avtalets huvudföremål, så att låneavtalet i dess helhet blir ogiltigt, om detta villkor upphävs.

21 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen, med beaktande av rätten att få sin sak prövad i domstol samt proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en nationell domstol, under exceptionella omständigheter och när så är skäligt, får bifalla en näringsidkares yrkande om att konsumenten ska återbetala de belopp som har utbetalats till denne med tillämpning av ett låneavtal som är ogiltigt på grund av oskäliga villkor i detsamma, trots att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran på återbetalning av dessa belopp har löpt ut.

23 I artikel 7.1 i direktiv 93/13 anges att medlemsstaterna i sina rättsordningar ska se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

24 Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av fast rättspraxis att i avsaknad av unionsbestämmelser på området ska det, i varje medlemsstats rättsordning, antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13, i enlighet med principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande interna förhållanden (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång), C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

25 Enligt fast rättspraxis ska ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip anses aldrig ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant villkor är oskäligt måste således i princip alltid göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt har erhållit till konsumentens nackdel på grundval av det oskäliga villkoret (dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller i de fall då konstaterandet att villkor i ett avtal som har ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäliga inte bara leder till att dessa villkor blir ogiltiga utan även till att avtalet i dess helhet blir ogiltigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

26 Eftersträvandet av detta syfte att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om ett oskäligt villkor inte hade förelegat ska emellertid ske med iakttagande av proportionalitetsprincipen, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, som kräver att den nationella lagstiftning som genomför unionsrätten inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet (dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

27 Proportionalitetsprincipen skulle emellertid åsidosättas om återställande av försutten tid skulle uteslutas i förhållande till näringsidkaren. Återbetalningsskyldigheten, som följer av att ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor ogiltigförklaras, ska således anses vara ömsesidig, varvid banken emellertid inte har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalts i samband med fullgörandet av samma avtal jämte betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2023, mBank (Konsumentförklaring), C‑140/22, EU:C:2023:965, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

28 De restituerande effekter som följer av ogiltigförklaringen av ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor, vilket även motiverar bankens ovan i punkt 27 angivna krav på återbetalning, gör det dessutom möjligt att säkerställa att skyddet för de rättigheter som garanteras i unionens rättsordning inte medför en obehörig vinst för konsumenten (se, analogt, dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04‑C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 94).

29 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen påpekat att den långa handläggningstiden för det förfarande som konsumenterna hade inlett för att få låneavtalet ogiltigförklarat och den omständigheten att nationell rättspraxis har ändrats vad gäller frågan vilken inverkan upphävandet av att det oskäliga villkoret avseende valutarisken i ett låneavtal indexerat till en utländsk valuta har på giltigheten av avtalet i dess helhet skulle kunna leda till ett åsidosättande av näringsidkarens rätt att få sin sak prövad i domstol och således, enligt skälighetsregeln i artikel 1 i civillagen, kunna anses utgöra exceptionella omständigheter som gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att bifalla PKO Banks talan om återbetalning, utan att beakta att preskriptionstiden för PKO Banks fordran har löpt ut.

30 I detta sammanhang, och mot bakgrund av den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 25–28 ovan, kan skälighetsregeln i artikel 1171 i civillagen, i den mån den gör det möjligt att undvika obehörig vinst för konsumenten, inte i sig anses vara oförenlig med unionsrätten.

31 Tillämpningen av denna skälighetsregel skulle visserligen a priori kunna göra situationer och rättsförhållanden mindre förutsebara, eftersom gäldenären, trots att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran har löpt ut, fortfarande är osäker på huruvida denna fordran, ändå undantagsvis kan anses vara preskriberad.

32 Rättssäkerhetsprincipen kan emellertid inte tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det ankommer på den nationella domstolen att göra en avvägning mellan parternas intressen för att, i undantagsfall och när det är skäligt, besluta att inte beakta den omständigheten att preskriptionstiden har löpt ut, förutsatt att denna avvägning görs på grundval av objektiva kriterier som föreskrivs i lag och som den nationella domstolen är skyldig att beakta. såsom, i förevarande fall, preskriptionstidens längd, hur lång tid som gått mellan preskriptionstidens utgång och den tidpunkt då fordran görs gällande, de omständigheter som föranledde borgenären att inte göra gällande sin fordran, inklusive inverkan av gäldenärens beteende på borgenärens dröjsmål med att göra gällande sin fordran.

33 Det ska emellertid preciseras att den behöriga nationella domstolens tillämpning av denna skälighetsregel på området oskäliga avtalsvillkor ska ske med iakttagande av effektivitetsprincipen, så att det inte blir orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att utöva de rättigheter som konsumenten har enligt direktiv 93/13.

34 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att processuella regler som medför alltför höga kostnader för konsumenten skulle kunna få till följd att konsumenten avskräcks från att på ett ändamålsenligt sätt tillvarata sina rättigheter vid den domstol där näringsidkaren har väckt talan (se, för ett likande resonemang, dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

35 Så är bland annat fallet när konsumenten, i samband med att näringsidkaren driver in sin fordran, för vilken preskriptionstiden har gått ut, är tvungen att bära kostnader, såsom rättegångskostnader eller advokatarvoden, i en omfattning som kan hindra eller göra det orimligt svårt för denne att effektivt utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

36 Det ska i detta sammanhang erinras om att principen att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att den aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med det syfte som eftersträvas med detta direktiv (dom av den 27 november 2025, Gryczara, C‑746/24, EU:C:2025:925, punkt 60).

37 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen ska, med beaktande av rätten att få sin sak prövad i domstol samt proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, tolkas så, att de i princip inte utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en nationell domstol, under exceptionella omständigheter och när så är skäligt, får bifalla en näringsidkares yrkande om att konsumenten ska återbetala de belopp som har utbetalats till denne med tillämpning av ett låneavtal som är ogiltigt på grund av oskäliga villkor i detsamma, trots att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran på återbetalning av dessa belopp har löpt ut, under förutsättning att den nationella domstolen, när den tillämpar denna regel, vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det inte blir orimligt svårt eller i praktiken omöjligt för konsumenten att utöva de rättigheter som denne har enligt direktivet.

38 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.