Förslag till avgörande av generaladvokat MAJA BRKAN föredraget den 4 februari 2026

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Enligt artikel 47 i direktiv 2008/118 upphörde direktiv 92/12/EEG att gälla från och med den 1 april 2010.

4 Enligt dess artikel 56 i direktiv 2020/262 upphörde direktiv 2008/118 att gälla upphör att gälla med verkan från och med den 13 februari 2023.

5 I den franska språkversionen finns två obetydliga skillnader mellan artiklarna 32 i direktiven 2008/118 respektive 2020/262. Uttrycket par lui-même (av denne person) i 2008 års direktiv har ersatts av par ce particulier (av denne person) i 2020 års direktiv. Vidare har ordföljden i artikel 32.3 ändrats i den franska språkversionen.

6 När ordet tobaksvaror används i detta förslag till avgörande, avser det tobaksvaror såsom de definieras i artikel 2 i rådets direktiv 2011/64/EU av den du 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror (EUT L 176, 2011, s. 24).

7 De omtvistade varorna i mål T‑686/24 är upphettade tobaksprodukter. I målet f6 Cigarettenfabrik hade domstolen, med förbehåll för de kontroller som det ankom på den nationella domstolen att utföra, fastställt att sådana tobaksvaror omfattades av tillämpningsområdet för direktiv 2008/118 såsom röktobak i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2011/64 (dom av den 14 mars 2024, f6 Cigarettenfabrik, C‑336/22, EU:C:2024:226, punkterna 29–34).

8 Domstolen har slagit fast att artiklarna 32–34 i direktiv 2008/118 inte medför några väsentliga ändringar av artiklarna 7–9 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57) utan återger och klargör innehållet i dessa artiklar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Metro Cash & Carry Danmark, C‑315/12, EU:C:2013:503, punkt 42), och att domstolens praxis avseende direktiv 92/12 därför är tillämplig även på direktiv 2008/118 (dom av den 9 juni 2022, IMPERIAL TOBACCO BULGARIA, C‑55/21, EU:C:2022:459, punkt 37).

9 Dom av den 2 april 1998, EMU Tabac m.fl. ( C‑296/95, EU:C:1998:152, punkt 26), och dom av den 23 november 2006, Joustra ( C‑5/05, EU:C:2006:733, punkt 33).

10 Beträffande förhållandet mellan bestämmelserna om enskilda personers förvärv och om innehav eller leverans i kommersiellt syfte, se punkt 32 i förevarande förslag till avgörande.

11 Dom av den 23 november 2006, Joustra ( C‑5/05, EU:C:2006:733, punkt 35).

12 Den totala mängden vin som den enskilda personen hade förvärvat i målet Joustra översteg betydligt de referensnivåer som föreskrivs i artikel 9.2 andra stycket i direktiv 92/12.

13 Dom av den 2 april 1998, EMU Tabac m.fl. ( C‑296/95, EU:C:1998:152, punkt 30).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Bichat m.fl. ( C‑61/17, C‑62/17 och C‑72/17, EU:C:2018:653, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

15 Dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 47), och dom av den 11 november 2025, Danmark/Europaparlamentet och rådet (Tillräckliga minimilöner) ( C‑19/23, EU:C:2025:865, punkt 106).

16 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jacob i målet Joustra ( C‑5/05, EU:C:2005:737, punkt 62).

17 Dom av den 18 juli 2013, Metro Cash & Carry Danmark ( C‑315/12, EU:C:2013:503, punkt 45).

18 De referensnivåer som anges i artikel 32.3 i direktiven 2008/118 och 2020/262 gäller tillämpningen av det kriterium de punktskattepliktiga varornas kvantitet som föreskrivs i artikel 32.2 e. Det rör sig om den nivå från vilken medlemsstaterna, genom en motvisbar presumtion, kan anta att de punktskattepliktiga varor som en enskild person har förvärvat inte är för eget bruk.

19 Förslag till rådets direktiv om allmänna regler, innehav och flyttning, avseende punktskattepliktiga varor KOM(90) 431 slutlig (EGT C 322, 1990, s. 1).

20 Se, för ett liknande resonemang, Rapport från Kommissionen till Europaparlamentet, rådet och europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av artiklarna 7–10 i direktiv 92/12/EEG av den 2 april 2004, KOM(2004) 227 slutlig, till vilken bilades ett förslag till ändring av direktiv 92/12 (nedan kallad kommissionens rapport från 2004), särskilt punkt 3.4.2.

21 Vad gäller rörlighet för punktskattepliktiga varor efter frisläppande för konsumtion, hänvisas i förslaget till direktiv om allmänna regler för punktskatt av den 26 februari 2008, KOM(2008) 78 slutlig/2, (nedan kallat kommissionens förslag från 2008), särskilt s. 11, till kommissionens ovan i fotnot 19 nämnda rapport från 2004.

22 Beträffande förfarandet som ledde fram till att direktiv 2008/118 antogs, se, bland annat, kommissionens rapport från 2004, särskilt led 3.4.1.3. Vad gäller förfarande som ledde fram till att direktiv 2020/262 antogs, se, bland annat rådets generalsekretariat, Dokument FISC 161, ECOFIN 279, IA 92, av den 8 mars 2019, punkterna 6–8.

23 Kommissionens förslag från 2008, särskilt s. 33.

24 Kommissionens förslag från 2004, särskilt punkt 3.4.2 under rubriken Icke-kommersiella flyttningar enligt punkt 3.4.1.2.

25 Förslag till rådets direktiv om allmänna regler för punktskatt av den 25 maj 2018, COM(2018) 346 final, särskilt punkterna 50 och 51.

26 Kommissionen ställning anges i en förklaring som finns i bilaga till protokollet från rådets sammanträde den 10 december 2019. Det kan, i detta hänseende, erinras om att förklaringar som har avgetts i samband med förarbeten som leder fram till antagandet av ett direktiv inte kan användas för tolkning av detta direktiv, om förklaringarna inte har kommit till uttryck i den aktuella bestämmelsens lydelse och om de, därmed, saknar rättslig betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, WEG Tevesstraße, C‑449/19, EU:C:2020:1038, punkt 44).

27 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 13 januari 2022, MONO ( C‑326/20, EU:C:2022:7, punkt 28).

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2017, kommissionen/Portugal ( C‑126/15, EU:C:2017:504, punkt 59), dom av den 10 juni 2021, Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs (Oskyldig aktör) ( C‑279/19, EU:C:2021:473, punkt 31), och dom av den 9 juni 2022, IMPERIAL TOBACCO BULGARIA ( C‑55/21, EU:C:2022:459, punkt 55).

29 Artikel 1.1 c i direktiv 2008/118 hänvisar till rådets direktiv 95/59/EG av den 27 november 1995 om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror (EGT L 291, 1995, s. 40), rådets direktiv 92/79/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av skatt på cigaretter (EGT L 316, 1992, s. 8; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 87) och rådets direktiv 92/80/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av skatter på andra tobaksvaror än cigaretter (EGT L 316, 1992, s. 10; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 89), vilka enligt artikel 21 första stycket i direktiv 2011/64 upphörde att gälla genom detta direktiv. I artikel 21 andra stycket i direktiv 2011/64 preciseras att hänvisningar till de upphävda direktiven ska anses som hänvisningar till direktiv 2011/64.

30 Dom av den 13 december 2007, BATIG ( C‑374/06, EU:C:2007:788, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

31 Se punkt 47 i förevarande förslag till avgörande.

32 Personen skulle, exempelvis, den första dagen kunna hävda att det var för rent personligt bruk för att motivera en förflyttning av 800 cigaretter. Två dagar senare skulle han eller hon kunna åberopa sin makes eller makas bruk för att förflytta ytterligare 800 cigaretter. Därefter skulle vederbörande, några dagar senare, kunna förflytta ytterligare 800 cigaretter för ett av sina underhållsberättigade barn och, ytterligare några dagar senare, 800 cigaretter till det andra av de underhållsberättigade barnen.

33 European Commission, Directorate-General for Taxation and Customs Union, Study on the impact analysis of a review of tobacco taxation rules, Update with recent market and regulatory developments: final report. Volume 1, June 2025, särskilt sidorna 20 och 21.

34 European Commission, Directorate-General for Taxation and Customs Union, Study on the impact analysis of a review of tobacco taxation rules, Update with recent market and regulatory developments: final report. Volume 2, June 2025, särskilt sidorna 44–49. Det ska understrykas att uppskattningarna i volym 2 i denna studie bekräftar en tendens som redan hade observerats i andra studier till vilka det hänvisas i denna volym på sidorna 22–26.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Agenzia delle dogane e dei monopoli et Ministero dell’Economia e delle Finanze ( C‑452/20, EU:C:2022:111, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl. ( C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 152).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2006, Valeško ( C‑140/05, EU:C:2006:647, punkt 58), och dom av den 29 juni 2017, kommissionen/Portugal ( C‑126/15, EU:C:2017:504, punkt 67).

38 Dom av den 12 maj 2021, Hauptzollamt B (Kaviar av störarter) C‑87/20, EU:C:2021:382, punkt 37).

39 Rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (EGT L 61, 1997, s. 1).

40 Rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, 1992, s. 21; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 100) och rådets direktiv 92/84/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, 1992, s. 29; svensk specialutgåva, svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 108) förefaller inte uttryckligen eftersträva ett mål avseende skydd för människors hälsa. En illustration av att alkohollagstiftningen är av mindre strikt karaktär finns, bland annat, i direktiv 2010/13/EU (EUT L 95, 2010, s. 1). I dess artikel 9.1 d förbjuds visserligen alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror. I dess artikel 9.1 e föreskrivs emellertid att audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker får inte vara särskilt riktade till minderåriga och får inte uppmuntra till överkonsumtion av sådana drycker.