Domstolens dom (stora avdelningen) den 11 november 2025

I mål C‑19/23, angående en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, som väckts den 18 januari 2023,

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen (referent), K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, I. Ziemele, J. Passer och O. Spineanu-Matei samt domarna S. Rodin, E. Regan, A. Kumin, N. Jääskinen, M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenboeck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 september 2024,

och efter att den 14 januari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

I. Tillämpliga bestämmelser

A. EUF-fördraget

B. Det angripna direktivet

II. Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen

III. Prövning av talan

A. Förstahandsyrkandet om ogiltigförklaring av det angripna direktivet

1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 153.5 FEUF och missbruk av de befogenheter som unionslagstiftaren tilldelats genom fördragen

a) Parternas argument

b) Domstolens bedömning

1) Det angripna direktivets syfte och innehåll

2) Den första grundens första del: Åsidosättande av det undantag från unionens befogenheter som avser löneförhållanden

i) Artikel 4 i det angripna direktivet

ii) Artikel 5 i det angripna direktivet

iii) Artikel 6 i det angripna direktivet

3) Den första grundens andra del: Åsidosättande av det undantag från unionens befogenheter som avser föreningsrätt

2. Den andra grunden: Det angripna direktivet kunde inte antas med stöd av artikel 153.1 b FEUF

a) Parternas argument

b) Domstolens bedömning

B. Andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av artikel 4.1 d och/eller artikel 4.2 i det angripna direktivet

IV. Rättegångskostnader

1 Konungariket Danmark har yrkat att domstolen i första hand ska ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041 av den 19 oktober 2022 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (EUT L 275, 2022, s. 33) (nedan kallat det angripna direktivet) i dess helhet och i andra hand ska ogiltigförklara artikel 4.1 d och/eller artikel 4.2 i det angripna direktivet.

2 Avdelning X i tredje delen av EUF-fördraget har rubriken Socialpolitik och innehåller artiklarna 151–161 FEUF.

3 Artikel 151 FEUF har följande lydelse:

4 I artikel 152 första stycket FEUF föreskrivs följande:

5 I artikel 153 FEUF stadgas följande:

6 Artikel 156 FEUF har följande lydelse:

7 Det angripna direktivet antogs med stöd av artikel 153.2 b FEUF, jämförd med artikel 153.1 b FEUF.

8 I skälen 3, 7, 8, 12, 16, 18, 19, 22, 24, 25, 28 och 29 i direktivet anges följande:

9 Det angripna direktivet innehåller fyra kapitel. Kapitel I i detta direktiv har rubriken Allmänna bestämmelser och består av artiklarna 1–4. Kapitel II i nämnda direktiv har rubriken Lagstadgade minimilöner och innehåller artiklarna 5–8. Kapitel III i samma direktiv har rubriken Övergripande bestämmelser och innehåller artiklarna 9–13. Kapitel IV i det angripna direktivet har rubriken Slutbestämmelser och består av artiklarna 14–19.

10 Artikel 1 i det angripna direktivet har rubriken Innehåll. I punkterna 1–4 i denna artikel föreskrivs följande:

11 Artikel 2 i detta direktiv har rubriken Tillämpningsområde. I den artikeln föreskrivs att direktivet ska tillämpas på arbetstagare i unionen som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande enligt definitionen i gällande rätt, kollektivavtal eller praxis i respektive medlemsstat, med beaktande av domstolens rättspraxis.

12 Artikel 3 i det nämnda direktivet, som har rubriken Definitioner, har följande lydelse:

13 I artikel 4 i samma direktiv, med rubriken Främjande av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning, föreskrivs följande:

14 Artikel 5 i det angripna direktivet, med rubriken Förfarandet för att sätta tillräckliga lagstadgade minimilöner, har följande lydelse:

15 Artikel 6 i direktivet, med rubriken Variationer och avdrag, har följande lydelse:

16 Artiklarna 7 och 8 i det nämnda direktivet har rubrikerna Arbetsmarknadens parters deltagande i sättandet och uppdateringen av lagstadgade minimilöner respektive Arbetstagarnas faktiska tillgång till lagstadgade minimilöner.

17 Artiklarna 9–11 i samma direktiv har rubrikerna Offentlig upphandling, Övervakning och uppgiftsinsamling respektive Information om minimilöneskydd.

18 I artikel 12 i det angripna direktivet, som har rubriken Rätt till prövning och skydd mot ogynnsam behandling eller ogynnsamma konsekvenser, stadgas följande:

19 I artikel 13 i samma direktiv, med rubriken Sanktioner, föreskrivs följande:

20 Artikel 16 i det nämnda direktivet har rubriken Bestämmelser om upprätthållande av skyddsnivån och förmånligare bestämmelser. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

21 Konungariket Danmark har yrkat att domstolen ska

22 Parlamentet har yrkat att domstolen ska

23 Rådet har yrkat att domstolen ska

24 Genom beslut av domstolens ordförande av den 26 april respektive den 25 maj 2023 tilläts Konungariket Belgien och Republiken Portugal att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

25 Genom beslut av domstolens ordförande av den 8 maj, den 26 maj, den 5 juni respektive den 7 juni 2023 tilläts kommissionen, Konungariket Spanien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Storhertigdömet Luxemburg och Republiken Frankrike att intervenera till stöd för parlamentets och rådets yrkanden.

26 Genom beslut av domstolens ordförande av den 26 maj 2023 tilläts Konungariket Sverige att intervenera till stöd för Konungariket Danmarks yrkanden.

27 Konungariket Danmark har, med stöd av Konungariket Sverige, i första hand yrkat att det angripna direktivet ska ogiltigförklaras i sin helhet och har i andra hand yrkat att artikel 4.1 d och/eller artikel 4.2 i direktivet ska ogiltigförklaras.

28 Konungariket Danmark har till stöd för sitt förstahandsyrkande åberopat två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 153.5 FEUF och missbruk av de befogenheter som unionslagstiftaren tilldelats genom fördragen. Den andra grunden avser att det angripna direktivet inte kan antas med stöd av artikel 153.1 b FEUF, eftersom flera olika mål eftersträvas med direktivet.

29 Konungariket Danmark har till stöd för sitt andrahandsyrkande åberopat en enda grund, nämligen att parlamentet och rådet har åsidosatt principen om tilldelade befogenheter och artikel 153.5 FEUF, genom att anta artikel 4.1 d och 4.2 i det angripna direktivet.

30 Konungariket Danmark har genom den första grundens första del gjort gällande att det angripna direktivet, utifrån en helhetsbedömning med beaktande av dess syfte, den ram som det inför och dess verkningar, innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner i medlemsstaterna, vilket strider mot artikel 153.5 FEUF och den befogenhetsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna som föreskrivs i denna artikel.

31 Det angripna direktivet syftar, enligt Konungariket Danmark, till att reglera frågor om minimilöner. Enligt domstolens praxis ingår minimilöner emellertid i kärninnehållet i artikel 153.5 FEUF. Vidare ska medlemsstaterna, i enlighet med den ram som införs genom detta direktiv, genomföra olika förfaranden och vidta olika åtgärder som uttryckligen syftar till att påverka minimilönenivån inom unionen och därigenom säkerställa att denna är tillräcklig. Det är slutligen uppenbart att nämnda direktiv syftar till att påverka lönenivån i medlemsstaterna genom att höja denna nivå.

32 Flera bestämmelser stöder denna bedömning.

33 Det framgår nämligen, enligt denna medlemsstat, av artikel 1.1 i det angripna direktivet att direktivet syftar till att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen, särskilt minimilönernas tillräcklighet för arbetstagare. Detta förutsätter emellertid att bestämmelserna i detta direktiv har en effekt på lönenivån i medlemsstaterna och leder till att de höjs, vilket även sammanfaller med kommissionens avsikt. Den ram som anges i denna bestämmelse, och som syftar till att uppnå detta, omfattar dels åtgärder för att öka kollektivavtalstäckningen, vilka föreskrivs i artikel 4 i direktivet, dels åtgärder för att säkerställa att tillräckliga lagstadgade minimilöner fastställs, vilka föreskrivs i artiklarna 5 och 6 i direktivet.

34 För det första föreskrivs i artikel 4.1 i det angripna direktivet både åtgärder som liknar programförklaringar och att medlemsstaterna ska vidta åtgärder.

35 I artikel 4.2 i det angripna direktivet föreskrivs dessutom att de medlemsstater i vilka kollektivavtalstäckningsgraden understiger ett tröskelvärde på 80 procent ska tillhandahålla en ram med möjliggörande förutsättningar för kollektivavtalsförhandlingar, antingen genom lag eller genom överenskommelse med arbetsmarknadens parter, och en handlingsplan för att främja kollektivavtalsförhandlingar. Denna ram, som ska ge möjliggörande förutsättningar för kollektivavtalsförhandlingar, ska vara rättsligt bindande i medlemsstaten, åtminstone för de berörda parterna.

36 Om kollektivavtalstäckningsgraden sjunker till under tröskelvärdet på 80 procent i en medlemsstat kan detta påverka den rättsliga ram som för närvarande gäller för arbetsmarknadens parter för genomförandet av kollektivavtalsförhandlingar, bland annat i fråga om löner. Medlemsstater där kollektivavtalstäckningsgraden understiger detta tröskelvärde ska vidta åtgärder och upprätta en handlingsplan för att effektivt främja kollektivavtalsförhandlingar. Dessa medlemsstater är därmed tvungna att ingripa på områden som, såsom i Danmark, omfattas av arbetsmarknadens parters behörighet.

37 Artikel 4.2 i det angripna direktivet innebär således, enligt Konungariket Danmark, att unionsrätten direkt ingriper i vad som ingår i själva kärnan i den danska modellen, enligt vilken det uteslutande ankommer på arbetsmarknadens parter att helt självständigt förhandla om och bestämma lönenivån.

38 För det andra innebär artikel 5 i det angripna direktivet, genom vilken det inrättas ett förfarande för fastställande av tillräckliga lagstadgade minimilöner, i praktiken att unionsrätten ingriper i fastställandet av löner i medlemsstaterna, oaktat den vaga formuleringen avseende de lagstadgade minimilönernas tillräcklighet för att uppnå en skälig levnadsstandard och även om det i denna artikel inte fastställs någon specifik nivå under vilken en lagstadgad minimilön kan anses vara otillräcklig.

39 Enligt artikel 5.1 i det angripna direktivet ska medlemsstaterna inrätta nödvändiga förfaranden för sättande och uppdatering av de lagstadgade minimilönerna, vilka ska styras av rättsligt bindande kriterier, däribland dem som anges i punkt 2 a–d i denna artikel. Med hänsyn till hur omfattande dessa faktorer är kan det emellertid hävdas att artikel 5 i direktivet inte ger medlemsstaterna någon verklig frihet att fastställa ytterligare kriterier, trots att det står medlemsstaterna fritt att bestämma den relativa vikten av de angivna kriterierna. Det förhållandet att medlemsstaterna är skyldiga att inkludera de kriterier som föreskrivs i artikel 5.2 i det nämnda direktivet när de fastställer och uppdaterar lagstadgade minimilöner innebär under alla omständigheter att unionsrätten ingriper i fastställandet av löner i medlemsstaterna. Denna bedömning har dessutom stöd i artikel 5.3 i samma direktiv, enligt vilken det är förbjudet att tillämpa en automatisk mekanism för indexjusteringar som leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen, och i artikel 5.5 i direktivet, enligt vilken regelbundna uppdateringar i rätt tid av de lagstadgade minimilönerna ska göras minst vartannat eller, beroende på omständigheterna, vart fjärde år.

40 Av detta följer att artikel 5 i det angripna direktivet i praktiken innebär en skyldighet att tillämpa vissa minimikriterier och att använda vägledande referensvärden som är direkt kopplade till de lagstadgade minimilönerna i medlemsstaterna och som direkt syftar till att påverka dessa lönenivåer uppåt.

41 För det tredje begränsar artikel 6 i det angripna direktivet genom sitt innehåll medlemsstaternas möjlighet att föreskriva variationer och avdrag som är tillämpliga på lagstadgade minimilöner. Detta innebär en allvarlig begränsning av medlemsstaternas självbestämmanderätt när det gäller att fastställa lagstadgade minimilöner och har följaktligen en direkt inverkan på fastställandet av löner. De medlemsstater som har infört lagstadgade minimilöner och som vill tillåta olika nivåer för särskilda grupper av arbetstagare ska nämligen respektera proportionalitetsprincipen och får endast göra en sådan differentiering för att uppnå ett legitimt syfte.

42 Den övergripande ram som inrättats genom artiklarna 4–6 i det angripna direktivet har följaktligen ett direkt och omedelbart samband med löner, i strid med artikel 153.5 FEUF.

43 Konungariket Danmark har även gjort gällande att domstolens praxis avseende tolkningen av artikel 153.5 FEUF inte är avgörande för bedömningen av huruvida det angripna direktivet innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner i medlemsstaterna.

44 Konungariket Danmark har genom den första grundens andra del gjort gällande att det angripna direktivet reglerar områden som omfattas av begreppet föreningsrätt och därigenom strider mot bestämmelsen i artikel 153.5 FEUF om att föreningsrätten är undantagen från unionens befogenhet.

45 Konungariket Danmark har gjort gällande att syftet med artikel 153.5 FEUF är att skydda arbetsmarknadens parter från eventuella begränsningar i deras avtalsfrihet. Åtgärder som har samband med föreningsrätten får således vidtas med stöd av artikel 153.1 FEUF endast om de inte påverkar den nationella lagstiftningen om föreningsrätten. Med hänsyn till den betydelse som begreppet föreningsrätt, som nämns i artikel 153.5, ges i särskilt stadgan om de sociala rättigheterna, ska detta begrepp förstås så, att det avser varje arbetstagares och arbetsgivares rätt att ansluta sig, eller att inte ansluta sig, till en organisation eller en fackförening och att fritt delta i kollektivavtalsförhandlingar.

46 Konungariket Danmark anser i detta avseende att eftersom artikel 4.1 d i det angripna direktivet ålägger medlemsstaterna att vidta åtgärder för att skydda de fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som deltar i kollektivavtalsförhandlingar mot all inblandning i deras organisation, funktionssätt eller administration, så innebär denna bestämmelse att unionsrätten direkt ingriper i föreningsrätten, i strid med det undantag från unionens befogenheter som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF avseende denna rättighet.

47 Konungariket Danmark har dessutom hävdat att artikel 4.2 i det angripna direktivet även påverkar den rättsliga ramen för anslutning till en fackförening eller en organisation och följaktligen berör själva kärninnehållet i den föreningsrätt med stöd av vilken de danska arbetsmarknadsparterna bedriver sin verksamhet. För att den skyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse ska kunna få någon som helst verkan måste den nämligen med nödvändighet syfta till att ett större antal arbetstagare ska täckas av ett avtal genom att de ansluter sig till en facklig organisation.

48 Parlamentet, rådet, kommissionen och de medlemsstater som har intervenerat till stöd för svarandeinstitutionernas yrkanden har å sin sida, vad gäller den första grundens första del, gjort gällande att det angripna direktivet endast syftar till att förbättra arbetsvillkoren genom åtgärder avseende minimilöners tillräcklighet och främjande av sådana löner samt främjande av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning, och att det var fullt förenligt med artikel 153.5 FEUF att anta direktivet.

49 I det angripna direktivet fastställs, genom minimikrav på unionsnivå, endast skyldigheter i fråga om förfarandet för att fastställa huruvida de lagstadgade minimilönerna är tillräckliga, samt främjas förhandlingar som syftar till att fastställa sådana löner. I detta direktiv föreskrivs således skyldigheter avseende vilka medel som ska användas, och inte skyldigheter att uppnå vissa resultat, med full respekt för arbetsmarknadens parters autonomi och de olika systemen för lönesättning i medlemsstaterna. I direktivet föreskrivs sålunda inte några specifika lönenivåer eller beståndsdelar i löner som medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa på ett harmoniserat sätt. Direktivet kan följaktligen inte direkt fastställa lönerna i unionen.

50 Vad gäller den första grundens andra del har parlamentet, rådet, kommissionen och de medlemsstater som har intervenerat till stöd för svarandeinstitutionernas yrkanden gjort gällande att även om föreningsrätten är en förutsättning för rätten till kollektivavtalsförhandlingar, är det fråga om två separata rättigheter.

51 I förevarande fall föreskrivs det inte i det angripna direktivet, och särskilt inte i artikel 4 däri, någon regel som rör föreningsrätten. Genom detta direktiv inrättas endast en ram för att underlätta utövandet av rätten till kollektivavtalsförhandlingar, utan att det införs någon skyldighet som rör anslutning till fackföreningar eller organisationer eller någon skyldighet som rör utträde ur eller upplösande av dessa fackföreningar eller organisationer. I direktivet uppställs inte heller något som helst villkor avseende nämnda fackföreningars eller organisationers funktionssätt, och direktivet innebär inte heller något ingrepp i förhållande till dessa.

52 Enligt principen om tilldelade befogenheter i artiklarna 4.1, 5.1 och 5.2 FEU ska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där, och varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen ska tillhöra medlemsstaterna.

53 Unionslagstiftaren antog det angripna direktivet med stöd av artikel 153.2 b FEUF jämförd med artikel 153.1 b FEUF. Dessa bestämmelser ger parlamentet och rådet befogenhet att genom direktiv anta minimikrav i fråga om arbetsvillkor.

54 Enligt artikel 153.5 FEUF ska bestämmelserna i denna artikel emellertid inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout. Bestämmelserna i punkterna 1–4 i denna artikel kan således inte användas som rättslig grund för att kringgå det uttryckliga undantaget från unionens befogenheter i artikel 153.5 (se, analogt, dom av den 5 oktober 2000, Tyskland/parlamentet och rådet, C‑376/98, EU:C:2000:544, punkt 79).

55 Det ska därför prövas huruvida unionslagstiftaren, genom att anta det angripna direktivet med stöd av bestämmelserna i artikel 153.1 och 153.2 FEUF, har åsidosatt de undantag från unionens befogenheter som avser löneförhållanden och föreningsrätt och som anges i punkt 5 i denna artikel och därmed har åsidosatt de befogenheter som unionen har tilldelats genom fördragen.

56 Härvid ska hänsyn tas till fast rättspraxis enligt vilken valet av rättslig grund för en unionsrättsakt ska grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll (dom av den 12 november 1996, Förenade kungariket/rådet, C‑84/94, EU:C:1996:431, punkt 25, och dom av den 8 december 2020, Ungern/parlamentet och rådet, C‑620/18, EU:C:2020:1001, punkt 38). Det är nämligen mot bakgrund av dessa objektiva omständigheter som det ska prövas huruvida en unionsrättsakt helt eller delvis omfattas av ett i fördragen föreskrivet undantag från unionens befogenhet.

57 För det första, vad gäller det angripna direktivets syfte, framgår det av artikel 1.1 i direktivet att detta syftar till att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen, särskilt minimilönernas tillräcklighet för arbetstagare, för att bidra till uppåtgående social konvergens och minska ojämlikheten i fråga om lön.

58 I skäl 7 i detta direktiv anges härom att [b]ättre levnads- och arbetsvillkor, inbegripet genom tillräckliga minimilöner, gynnar arbetstagare och företag i unionen samt samhället och ekonomin i stort och är en förutsättning för en rättvis, inkluderande och hållbar tillväxt. I detta skäl anges vidare att ta itu med stora skillnader i minimilöneskyddets täckning och tillräcklighet bidrar till att öka rättvisan på arbetsmarknaden i unionen, förebygga och minska lönemässig och social ojämlikhet och främja ekonomiska och sociala framsteg och uppåtgående konvergens. I skäl 8 i nämnda direktiv tilläggs att [n]är minimilönerna fastställs på lämpliga nivåer som föreskrivs i nationell rätt eller som följer av kollektivavtal, skyddar detta inkomsterna för arbetstagarna, särskilt de mindre gynnade, och bidrar till att säkerställa en skälig levnadsstandard.

59 För det andra, vad gäller det angripna direktivets innehåll, kan det konstateras att direktivet består av 19 artiklar. I artiklarna 1 och 2 i direktivet definieras direktivets syfte respektive tillämpningsområde, medan artikel 3 i direktivet innehåller en harmoniserad definition av begreppen minimilön, lagstadgad minimilön, kollektivavtalsförhandlingar, kollektivavtal och kollektivavtalstäckning.

60 För att uppnå de syften som anges i punkterna 57 och 58 ovan införs genom det angripna direktivet, i enlighet med artikel 1.1 jämförd med skäl 18 i direktivet, en ram med fokus på tre huvudområden, vilka återfinns i leden a–c i denna bestämmelse. Det första området avser de lagstadgade minimilönernas tillräcklighet för att uppnå skäliga levnads- och arbetsvillkor. Det andra området rör främjandet av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning. Det tredje och sista området gäller förbättringen av arbetstagarnas faktiska tillgång till rättigheter avseende minimilöneskydd när sådana rättigheter föreskrivs i nationell rätt och/eller kollektivavtal.

61 Vad gäller det första området, föreskrivs i artikel 5.1 i det angripna direktivet att de medlemsstater som har lagstadgade minimilöner ska inrätta nödvändiga förfaranden för att fastställa och uppdatera de lagstadgade minimilönerna, vilka ska styras av kriterier som ska vara utformade så att de bidrar till dessa löners tillräcklighet. I artikel 5.2 föreskrivs kriterier som medlemsstaterna är skyldiga att beakta härvidlag. I artikel 5.3 i direktivet bekräftas uttryckligen att medlemsstaterna har möjlighet att använda en automatisk mekanism för indexjusteringar av lagstadgade minimilöner, med förbehåll för de skyldigheter och det villkor som anges där. I artikel 5.4 i direktivet föreskrivs dessutom att vägledande referensvärden ska användas vid bedömningen av huruvida de lagstadgade minimilönerna är tillräckliga. Vidare behandlas i artikel 5.5 och 5.6 i samma direktiv hur ofta de lagstadgade minimilönerna ska uppdateras respektive utseendet eller inrättandet av rådgivande organ som ska ge råd till de behöriga myndigheterna i frågor som rör lagstadgade minimilöner.

62 Artiklarna 6–8 i det angripna direktivet rör variationer och avdrag beträffande de lagstadgade minimilönerna, deltagandet av arbetsmarknadens parter i fastställandet och uppdateringen av dessa löner och arbetstagarnas faktiska tillgång till dessa löner.

63 Vad gäller det andra området föreskrivs i artikel 4.1 i det angripna direktivet, för att öka kollektivavtalstäckningen och underlätta utövandet av rätten till kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning, bland annat att medlemsstaterna vid behov ska vidta de åtgärder som avses i leden c och d för att skydda arbetstagare och fackliga företrädare samt fackföreningar och arbetsgivarorganisationer när de deltar eller önskar delta i sådana kollektivavtalsförhandlingar.

64 Vidare föreskrivs i artikel 4.2 i direktivet att de medlemsstater där kollektivavtalstäckningsgraden understiger ett tröskelvärde på 80 procent ska tillhandahålla en ram för att främja kollektivavtalsförhandlingar, antingen genom lag, efter samråd med arbetsmarknadens parter, eller genom överenskommelse med dessa parter, och att de ska upprätta en handlingsplan för detta ändamål. Handlingsplanen ska innehålla en tydlig tidsplan och konkreta åtgärder för att successivt öka kollektivavtalstäckningsgraden samt ska ses över regelbundet och revideras vid behov. Det framgår av skälen 16 och 22 i direktivet att unionslagstiftaren i detta avseende grundat sig på antagandet att det finns ett samband mellan en hög kollektivavtalstäckningsgrad och minimilönernas tillräcklighet.

65 Vad gäller det tredje området föreskrivs i artiklarna 9–13 i samma direktiv övergripande bestämmelser om offentlig upphandling, övervakning och uppgiftsinsamling, information om minimilöneskydd, rätt till prövning och skydd mot ogynnsam behandling eller ogynnsamma konsekvenser samt regler om sanktioner.

66 Av undersökningen av det angripna direktivets syfte och innehåll framgår således att det däri bland annat har fastställts en ram för fastställande av tillräckliga minimilöner för att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen. Detta direktiv omfattas därmed vid första anblicken av ett eller flera av de områden som räknas upp i artikel 153.1 FEUF, däribland arbetsvillkor, som nämns i led b i denna bestämmelse, samtidigt som det hänför sig till frågor om löneförhållanden, vilket skulle kunna omfattas av det undantag från unionens befogenheter som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF avseende löneförhållanden.

67 Mot bakgrund av den bedömningsram som det redogjorts för i punkterna 52–56 ovan ska det erinras om att domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast att undantaget avseende löneförhållanden i artikel 153.5 FEUF motiveras av att arbetsmarknadens parter på nationell nivå har rätt att genom avtal fastställa löner, och denna fråga omfattas även av medlemsstaternas befogenhet på området. Det har mot denna bakgrund ansetts att det, utifrån det rådande rättsläget i unionsrätten, är lämpligt att undanta fastställandet av lönenivåer från harmonisering enligt artikel 151 FEUF och följande artiklar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2007, Del Cerro Alonso, C‑307/05, EU:C:2007:509, punkterna 40 och 46, och dom av den 7 juli 2022, Coca-Cola European Partners Deutschland, C‑257/21 och C‑258/21, EU:C:2022:529, punkt 47).

68 Detta undantag från unionens befogenheter ska följaktligen förstås så, att det avser åtgärder, såsom en harmonisering av samtliga eller vissa delar av lönerna och/eller deras nivå i medlemsstaterna eller införandet av en minimilön på unionsnivå, vilka innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen. Nämnda undantag får emellertid inte tolkas så, att det innefattar alla frågor som har något som helst samband med löneförhållanden, eftersom vissa av de områden som anges i artikel 153.1 FEUF annars i stor utsträckning skulle tömmas på sitt innehåll (dom av den 15 april 2008, Impact, C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 124 och 125, och dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 30).

69 Såsom Konungariket Danmark och Konungariket Sverige har påpekat hade domstolen i de mål som nämns i föregående punkt visserligen att pröva avgränsningen av unionens och medlemsstaternas befogenheter på de områden som avses i artikel 153 FEUF när det gäller rättsakter som inte rör löneförhållanden utan reglerar andra arbetsvillkor eller som har ett annat syfte och vars bestämmelser kunde få vissa återverkningar eller effekter på fastställandet av löner. Domstolens tolkning i dessa domar av innebörden av undantaget avseende löneförhållanden i punkt 5 i denna artikel formulerades emellertid i allmänna ordalag, och domstolen fäste därvid inte vikt vid det mer eller mindre nära sambandet mellan de rättsakter som skulle tolkas och löneförhållanden.

70 Med hänsyn till kraven på rättssäkerhet, klarhet och kontinuitet vid tillämpningen av de kriterier som reglerar fördelningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna, ska kriteriet att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, som avses i punkt 68 ovan, vara vägledande vid prövningen av huruvida det undantag från unionens befogenheter som avser löneförhållanden och som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF har iakttagits, oberoende av huruvida den aktuella rättsakten har ett mer eller mindre nära samband med löneförhållanden. Detta innebär att unionens befogenhet inte automatiskt kan uteslutas när rättsakten hänför sig till detta område.

71 Unionslagstiftarens förmåga att uppnå de socialpolitiska mål som anges i artikel 151 första stycket FEUF och, mer allmänt, att konkretisera den sociala dimensionen av integrationen i unionen skulle dessutom allvarligt äventyras om denne var förhindrad att vidta åtgärder som i praktiken har en positiv inverkan eller positiva återverkningar på lönenivåerna. Detta gäller även om unionslagstiftaren härvid agerar med full respekt för skillnaderna i medlemsstaternas nationella praxis och för arbetsmarknadens parters självständighet, i enlighet med artikel 151 andra stycket FEUF och artikel 152 första stycket FEUF.

72 Detta konstaterande gäller i än högre grad i fråga om arbetsvillkor, som ingår bland de områden där artikel 153.1 FEUF ger unionen befogenhet att understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet och som delvis sammanfaller med tillämpningsområdet för undantaget avseende löneförhållanden i artikel 153.5 FEUF, eftersom lönen utgör en integrerad del av arbetsvillkoren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2004, Delahaye, C‑425/02, EU:C:2004:706, punkt 33, och dom av den 22 december 2010, Gavieiro och Iglesias Torres, C‑444/09 och C‑456/09, EU:C:2010:819, punkt 58).

73 Den av parlamentet åberopade omständigheten att unionslagstiftaren redan har antagit andra rättsakter om löneförhållanden med stöd av de rättsliga grunder som anges i artikel 153 FEUF saknar relevans för frågan huruvida det angripna direktivet med giltig verkan kunde antas med stöd av en rättslig grund som anges i denna artikel, utan att åsidosätta det undantag från unionens befogenheter som avser löneförhållanden och som föreskrivs i punkt 5 i denna artikel. Enligt rättspraxis ska frågan vilken rättslig grund en rättsakt ska ha nämligen avgöras utifrån rättsaktens eget syfte och innehåll och inte på grundval av den rättsliga grund som valts vid antagandet av andra unionsrättsakter som eventuellt har liknande särdrag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 1994, parlamentet/rådet, C‑187/93, EU:C:1994:265, punkt 28, och dom av den 12 februari 2015, parlamentet/rådet, C‑48/14, EU:C:2015:91, punkt 30).

74 Även om det av den prövning som gjorts i punkterna 57–66 ovan följer att det angripna direktivet hänför sig till frågor rörande löneförhållanden och kan påverka lönenivån, kan dessa omständigheter därför inte i sig automatiskt leda till slutsatsen att unionslagstiftaren, genom att anta detta direktiv, åsidosatt det undantag från unionens befogenheter som avser löneförhållanden och som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF.

75 Det ska för detta ändamål även prövas huruvida artiklarna 4–6 i det angripna direktivet, som är de bestämmelser som Konungariket Danmark och Konungariket Sverige kritik huvudsakligen har riktat kritik mot, innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

76 Konungariket Danmark och Konungariket Sverige har gjort gällande att artikel 4 i det angripna direktivet innehåller vissa bestämmelser, varav en del är formulerade i allmänna ordalag medan andra har getts en formulering som innebär att konkreta åtgärder ska vidtas, som syftar till att främja kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning. I punkt 2 i denna artikel föreskrivs närmare bestämt att medlemsstater där kollektivavtalstäckningsgraden understiger ett tröskelvärde på 80 procent ska tillhandahålla en ram med möjliggörande förutsättningar för kollektivavtalsförhandlingar, antingen genom lag, efter samråd med arbetsmarknadens parter, eller genom överenskommelse med dessa parter. Dessa medlemsstater ska också utarbeta en handlingsplan, med en tydlig tidsplan och konkreta åtgärder för att successivt öka kollektivavtalstäckningsgraden, som de regelbundet ska se över och som de ska offentliggöra och anmäla till kommissionen. Begreppen kollektivavtalsförhandlingar, kollektivavtal och kollektivavtalstäckning i denna bestämmelse är föremål för harmoniserade definitioner i artikel 3 leden 3–5 i direktivet.

77 Även om artikel 4 i det angripna direktivet således inför en viss form av statlig inblandning i genomförandet av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning, medför detta inte att dess bestämmelser innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

78 För det första påverkar artikel 4 inte medlemsstaternas val av lönesättningsmodell, det vill säga mellan lönesättning genom lagstiftning, lönesättning genom kollektivavtalsförhandlingar eller lönesättning genom en kombination av båda dessa modeller. I skäl 12 i det angripna direktivet anges dessutom att [d]e olika nationella traditionerna i medlemsstaterna bör respekteras.

79 För det andra reglerar nämnda artikel 4 inte innehållet i kollektivavtalsförhandlingar och föreskriver inte heller vilket resultatet ska bli av sådana. Såsom parlamentet och rådet har gjort gällande medför de olika åtgärder som föreskrivs i denna artikel 4 inte några skyldigheter för medlemsstaterna att uppnå ett visst resultat, utan medför på sin höjd skyldigheter avseende vilka medel som ska användas. I artikel 4.2 i det angripna direktivet föreskrivs således inte någon skyldighet för medlemsstaterna att uppnå det tröskelvärde på 80 procent kollektivavtalstäckning som avses i denna bestämmelse, utan en skyldighet att införa en ram med möjliggörande förutsättningar för kollektivavtalsförhandlingar och att upprätta en handlingsplan för att främja sådana förhandlingar. Denna bestämmelse ska för övrigt tolkas mot bakgrund av skäl 25 i det angripna direktivet, i vilket det med avseende på nämnda syfte preciseras att tröskelvärdet på 80 procent kollektivavtalstäckning endast [bör] tolkas som en indikator som utlöser skyldigheten att upprätta en handlingsplan och att det vid analysen av de framsteg som gjorts för att öka kollektivavtalstäckningen, särskilt med avseende på den handlingsplan som föreskrivs i detta direktiv, bör beaktas att [k]ollektivavtalstäckningsgraden i medlemsstaterna varierar avsevärt på grund av ett antal faktorer, inbegripet nationell tradition och praxis liksom den historiska kontexten.

80 En medlemsstats underlåtenhet att uppnå den kollektivavtalstäckningsgrad på 80 procent som avses i artikel 4.2 i det nämnda direktivet utgör således inte i sig ett åsidosättande av en skyldighet som åligger den medlemsstaten.

81 Det ska tilläggas att artikel 4.2 i det angripna direktivet är formulerad på ett sådant sätt att arbetsmarknadens parters autonomi säkerställs fullt ut. Enligt denna bestämmelse är de medlemsstater som omfattas av dess tillämpningsområde skyldiga att involvera arbetsmarknadens parter dels i upprättandet av en ram med möjliggörande förutsättningar för sådana kollektivavtalsförhandlingar som avses i nämnda bestämmelse, oavsett om denna ram antas i form av en lag eller i form av en överenskommelse, dels i upprättandet, uppdateringen och översynen av den handlingsplan som avses däri. Likaså föreskrivs i artikel 1.2 i direktivet att direktivet inte [ska] påverka den fullständiga respekten för arbetsmarknadens parters autonomi eller deras rätt att förhandla om och ingå kollektivavtal och i artikel 1.4 att [d]etta direktiv ska tillämpas i full överensstämmelse med rätten till kollektivavtalsförhandlingar.

82 Artikel 4 ska läsas tillsammans med skäl 19 i det angripna direktivet, där det anges att direktivet inte inkräktar på medlemsstaternas frihet att bland annat främja tillgången till minimilöneskydd genom kollektivavtal, i enlighet med varje medlemsstats nationella rätt och praxis och särdrag och med full respekt för nationella befogenheter och arbetsmarknadens parters rätt att ingå avtal.

83 Av detta följer att artikel 4 respekterar det stora utrymme för skönsmässig bedömning som arbetsmarknadens parter har med avseende på förhandlingar om och ingående av kollektivavtal.

84 Därtill kommer att artikel 4 i det angripna direktivet ska tolkas mot bakgrund av artikel 152 FEUF, som infördes genom Lissabonfördraget, i vilken det i första stycket uttryckligen föreskrivs att arbetsmarknadens parters självständighet ska respekteras. Artikel 4.2 i direktivet kan således inte tolkas så, att den ålägger medlemsstaterna att säkerställa att ett större antal arbetstagare ansluter sig till en facklig organisation. Såsom uttryckligen anges i artikel 1.4 i direktivet kan den bestämmelsen inte heller tolkas så, att den innebär att medlemsstaterna ska förklara ett kollektivavtal allmängiltigt.

85 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att artikel 4 i det angripna direktivet inte innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

86 Det ska inledningsvis understrykas att artikel 5 i det angripna direktivet, som har rubriken Förfarandet för att sätta tillräckliga lagstadgade minimilöner, såsom framgår av punkt 1 i den artikeln är tillämplig på de medlemsstater som har lagstadgade minimilöner. I artikel 1.4 a i direktivet, jämförd med skäl 19 i samma direktiv, föreskrivs i detta avseende att ingenting i detta direktiv ska tolkas som en skyldighet för någon medlemsstat där lönebildningen säkerställs genom kollektivavtal att införa en lagstadgad minimilön. Såsom Konungariket Danmark och Konungariket Sverige har medgett, respekterar artikel 5 i direktivet följaktligen medlemsstaternas befogenhet att välja lönesättningsmodell.

87 Det ska emellertid prövas huruvida de specifika bestämmelserna i nämnda artikel 5 innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

88 För det första, vad gäller artikel 5.1 i det angripna direktivet, föreskrivs i den första och den andra meningen i denna bestämmelse att de medlemsstater som har lagstadgade minimilöner ska inrätta nödvändiga förfaranden för sättande och uppdatering av de lagstadgade minimilönerna. Dessutom ska dessa förfaranden styras av kriterier som ska definieras på ett tydligt sätt, vilka ska bidra till [de lagstadgade lönernas] tillräcklighet i syfte att uppnå en skälig levnadsstandard, minska fattigdomen bland förvärvsarbetande, främja social sammanhållning och uppåtgående social konvergens och minska löneskillnaderna mellan könen.

89 Såsom parlamentet, rådet och Republiken Frankrike har gjort gällande vid domstolen definieras begreppet lagstadgade minimilöners tillräcklighet emellertid inte vare sig i artikel 5 i det angripna direktivet eller i någon annan bestämmelse i detta. Tvärtom ger artikel 5.1 i direktivet, med hänsyn till de breda formuleringar som används där, medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att definiera detta begrepp och fastställa dess exakta innebörd. De lagstadgade minimilönernas tillräcklighet är på sin höjd ett vägledande värde som medlemsstaterna bör sträva efter när de fastställer och uppdaterar de lagstadgade minimilönerna. Denna tolkning har stöd såväl i den tredje meningen i artikel 5.1 i direktivet, i vilken det för fastställandet av de kriterier som avses i andra meningen i denna bestämmelse hänvisas till medlemsstaternas nationella praxis, beslut av deras behöriga organ och trepartsöverenskommelser, som i den femte meningen i den bestämmelsen, enligt vilken medlemsstaterna får besluta om den relativa vikten av dessa kriterier med beaktande av sina nationella socioekonomiska förhållanden.

90 Med hänsyn till den uttryckliga hänvisningen i nämnda bestämmelse till bland annat nationell praxis, som fastställs i de nationella rättsordningarna, kan begreppet lagstadgade minimilöners tillräcklighet därför inte anses vara ett självständigt unionsrättsligt begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, CU och ND (Socialt stöd – Indirekt diskriminering), C‑112/22 och C‑223/22, EU:C:2024:636, punkt 35 och där angiven rättspraxis), vilket även parlamentet och rådet har medgett.

91 I artikel 5.1 i det angripna direktivet regleras dessutom förfarandet för att fastställa och uppdatera lagstadgade minimilöner, varvid de berörda medlemsstaterna åläggs att inrätta förfaranden som styrs av kriterier som de ska anta på nationell nivå, och vilkas relativa vikt de kan bestämma, för att bidra till att dessa löner är tillräckliga samt till att de uppdateras. Denna bestämmelse, som är formulerad i allmänna ordalag och baseras på en önskan att reglera förfarandet, ger således inte arbetstagarna någon på unionsrätten grundad rätt till en tillräcklig lagstadgad minimilön eller till uppdatering av dessa löner. En sådan tolkning av denna bestämmelse har stöd i artiklarna 12 och 13 i direktivet. I artikel 12 görs tillgången till de rättsmedel som föreskrivs i den artikeln, med avseende på åsidosättande av rättigheter i fråga om lagstadgade minimilöner eller i fråga om minimilöneskydd, beroende av att det finns sådana rättigheter i nationell rätt eller i kollektivavtal. I artikel 13 åläggs medlemsstaterna att fastställa regler om sanktioner som ska gälla vid åsidosättande av rättigheter och skyldigheter som omfattas av detta direktiv, om dessa rättigheter och skyldigheter föreskrivs i nationell rätt eller i kollektivavtal.

92 Under dessa omständigheter finner domstolen att artikel 5.1 i det angripna direktivet inte innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

93 Det ska tilläggas att en på unionsrätten grundad rätt till tillräckliga eller skäliga lagstadgade minimilöner inte heller kan härledas ur artikel 5.1 i det angripna direktivet jämförd med artikel 31.1 i rättighetsstadgan, med hänsyn till det undantag från unionens befogenheter som avser löneförhållanden och som anges i artikel 153.5 FEUF. Enligt artikel 51.2 i rättighetsstadgan innebär denna inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen.

94 För det andra, vad gäller artikel 5.2 i det angripna direktivet, räknas i leden a–d i den bestämmelsen upp fyra faktorer, nämligen de lagstadgade minimilönernas köpkraft, med hänsyn tagen till levnadskostnaderna, lönernas allmänna nivå och fördelning, lönernas ökningstakt och den långsiktiga nationella produktivitetsnivån och produktivitetsutvecklingen, vilka de nationella kriterier som avses i punkt 1 i denna artikel minst ska innehålla.

95 Såsom framgår av ordet minst i artikel 5.2 är denna uppräkning visserligen inte uttömmande, utan det står medlemsstaterna fritt att lägga till andra faktorer. Såsom det har erinrats om i punkt 89 ovan framgår det dessutom av den tredje meningen i artikel 5.1 i det angripna direktivet att medlemsstaterna ska fastställa de nationella kriterier som avses i den bestämmelsen i enlighet med bland annat sin nationella praxis, och av den femte meningen i samma punkt att medlemsstaterna även får besluta om den relativa vikten av de olika nationella kriterierna, inbegripet de faktorer som avses i nämnda artikel 5.2. De socioekonomiska förhållanden som råder i varje medlemsstat tjänar för övrigt som referenspunkt för dessa olika nationella kriterier. Såsom Konungariket Danmark har gjort gällande åläggs, genom artikel 5.2, de medlemsstater som har lagstadgade minimilöner likväl att se till att dessa kriterier minst inkluderar de fyra faktorer som räknas upp i den bestämmelsen. Genom att föreskriva att dessa faktorer ska användas i förfarandena för fastställande och uppdatering av lagstadgade minimilöner har unionslagstiftaren emellertid infört ett krav som avser de olika beståndsdelarna av dessa löner, vilket har en direkt inverkan på de nämnda lönernas nivå. I motsats till vad som anges i sista meningen i artikel 5.1 i det angripna direktivet gäller detta oberoende av huruvida de nämnda faktorerna är relevanta på nationell nivå med hänsyn till de socioekonomiska förhållanden som råder i medlemsstaterna.

96 Artikel 5.2 i det angripna direktivet innebär följaktligen en harmonisering av en del av de nämnda lönernas beståndsdelar och innebär därmed att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner i unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

97 För det tredje, vad gäller artikel 5.3 i det angripna direktivet, konstaterar domstolen att även om denna bestämmelse endast tillåter medlemsstaterna att använda sig av en automatisk mekanism för indexjusteringar av lagstadgade minimilöner och hänvisar till nationell rätt och nationell praxis vad beträffar de lämpliga kriterier som denna mekanism ska grunda sig på, föreskrivs emellertid, i sista delen av meningen, att medlemsstaternas användande av en automatisk mekanism för indexjusteringar är villkorat av att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen.

98 Av detta följer att nämnda bestämmelse, i den mån den utgör en klausul om upprätthållande av de lagstadgade minimilönernas nivå i de medlemsstater som använder en automatisk mekanism för indexjusteringar av dessa löner, innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan, såsom Konungariket Danmark har gjort gällande.

99 För det fjärde, vad gäller artikel 5.4 i det angripna direktivet, konstaterar domstolen att det där föreskrivs att medlemsstaterna, för sin bedömning av huruvida de lagstadgade minimilönerna är tillräckliga, får använda vägledande referensvärden som vanligen används på internationell nivå, till exempel 60 procent av bruttomedianlönen och 50 procent av bruttomedellönen, och/eller vägledande referensvärden som används på nationell nivå. Såsom Förbundsrepubliken Tyskland i huvudsak har gjort gällande skiljer sig dessa vägledande referensvärden emellertid från de faktorer som obligatoriskt ska beaktas som kriterier vid de förfaranden för fastställande och uppdatering av nationella lagstadgade minimilöner som avses i artikel 5.2 i direktivet, eftersom de endast utgör referensparametrar för att bedöma huruvida de lagstadgade minimilönerna är tillräckliga och medlemsstaterna dessutom fritt kan välja bland dessa. Medlemsstaterna kan således använda antingen vägledande referensvärden som används på nationell nivå, vägledande referensvärden som används på internationell nivå eller en kombination av båda dessa kategorier av referensvärden. I artikel 5.4 i det nämnda direktivet föreskrivs följaktligen inte några obligatoriska faktorer som ska beaktas vad gäller de lagstadgade minimilönernas nivå och bestämmelsen harmoniserar inte heller samtliga eller vissa av beståndsdelarna i dessa löner. Bestämmelsen innebär därför inte att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

100 För det femte åläggs medlemsstaterna genom artikel 5.5 i det angripna direktivet att göra regelbundna uppdateringar i rätt tid av de lagstadgade minimilönerna, minst vartannat år eller, i medlemsstater som använder en automatisk indexregleringsmekanism, minst vart fjärde år, medan medlemsstaterna enligt artikel 5.6 i direktivet ska inrätta ett eller flera rådgivande organ som ska ge råd till de behöriga myndigheterna i frågor som rör lagstadgade minimilöner. I dessa punkter föreskrivs emellertid endast regler avseende förfarandet för fastställande och uppdatering av lagstadgade minimilöner. I punkterna föreskrivs således inte några obligatoriska materiella faktorer som medlemsstaterna ska beakta i fråga om de lagstadgade minimilönernas nivå, och de harmoniserar inte heller samtliga eller vissa av beståndsdelarna i dessa lagstadgade minimilöner. I motsats till vad Konungariket Danmark har hävdat innebär artikel 5.5 och 5.6 följaktligen inte att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

101 Av det ovan anförda följer att artikel 5.2 i det angripna direktivet och frasen förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen i punkt 3 i den artikeln innebär att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan, varför de strider mot det undantag avseende löner som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF.

102 Artikel 6 i det angripna direktivet har rubriken Variationer och avdrag. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs att medlemsstaterna, om de tillåter olika nivåer av lagstadgad minimilön för särskilda grupper av arbetstagare, eller avdrag som sänker ersättningen till en nivå som är lägre än den relevanta lagstadgade minimilönen, ska säkerställa att dessa variationer och avdrag respekterar principerna om icke-diskriminering och proportionalitet, inklusive principen att ett legitimt syfte ska eftersträvas. I punkt 2 i nämnda artikel 6 tilläggs att inget i detta direktiv ska tolkas som en skyldighet för medlemsstaterna att införa variationer i eller avdrag från lagstadgade minimilöner. Dessa bestämmelser ska tolkas mot bakgrund av skäl 29 i direktivet, där det anges att det är viktigt att undvika att avdrag och variationer används i stor utsträckning, eftersom de riskerar att ha en negativ inverkan på minimilönernas tillräcklighet.

103 Det ska i detta sammanhang påpekas att artikel 6 i det angripna direktivet ger medlemsstaterna frihet att välja om de vill införa variationer i eller avdrag från lagstadgade minimilöner som sänker den ersättning som betalas ut, till en nivå som är lägre än den relevanta lagstadgade minimilönen. Artikel 6 i det angripna direktivet, i vilken det endast krävs att medlemsstaterna respekterar principerna om icke-diskriminering och proportionalitet om de tillåter olika nivåer av lagstadgad minimilön för särskilda grupper av arbetstagare eller avdrag som sänker den ersättning som betalas ut till en nivå som är lägre än den relevanta lagstadgade minimilönen, innebär i övrigt inte att unionsrätten direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 67 och 68 ovan.

104 Talan ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grundens första del i den utsträckning som den avser artikel 5.2 i det angripna direktivet och följaktligen frasen inklusive delarna som avses i punkt 2 i femte meningen i artikel 5.1 i direktivet samt frasen förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen i artikel 5.3 i detta direktiv. Talan kan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del i övrigt.

105 I artikel 153.5 FEUF föreskrivs att bestämmelserna i denna artikel bland annat inte ska tillämpas på föreningsrätt.

106 Begreppet föreningsrätt i artikel 153.5 definieras inte i EUF-fördraget. Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen och de mål som eftersträvas beaktas, utan också sammanhanget och unionsrättens samtliga bestämmelser. Även en sådan bestämmelses tillkomsthistoria kan ge upplysningar som kan vara relevanta för tolkningen av den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 november 2024, kommissionen/Tjeckien (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti), C‑808/21, EU:C:2024:962, punkt 91).

107 Artikel 153.5 FEUF undantar fyra områden, nämligen löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt och rätt till lockout, från de befogenheter på socialpolitikens område som unionen tilldelas genom punkterna 1–4 i denna artikel. Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 67 i sitt förslag till avgörande finns det ett samband mellan dessa fyra områden, eftersom de samtliga, åtminstone delvis, hänför sig till arbetsmarknadens parters rättigheter. Det ska tilläggas att på socialpolitikens särskilda område ingår främjandet av den roll som arbetsmarknadens parter har och underlättandet av dialogen mellan dem, med respekt för deras självständighet, bland de syften som eftersträvas i avdelning X i tredje delen av EUF-fördraget, såsom framgår av artikel 152 första stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, EPSU/kommissionen, C‑928/19 P, EU:C:2021:656, punkterna 60 och 61). Av detta kan dras slutsatsen att undantaget avseende föreningsrätt, i likhet med undantaget avseende löneförhållanden, huvudsakligen syftar till att bevara arbetsmarknadens parters självständighet på nationell nivå (se, analogt, dom av den 13 september 2007, Del Cerro Alonso, C‑307/05, EU:C:2007:509, punkt 40, och dom av den 7 juli 2022, Coca-Cola European Partners Deutschland, C‑257/21 och C‑258/21, EU:C:2022:529, punkt 47).

108 Vad gäller förhållandet mellan rätten att fritt delta i kollektivavtalsförhandlingar och den föreningsrätt som avses i artikel 153.5 FEUF, kan konstateras att den förstnämnda rättigheten förvisso inte uttryckligen nämns bland de områden beträffande vilka artikel 153 FEUF ger unionen en harmoniseringsbefogenhet för att uppnå målen i artikel 151 FEUF. Dessutom finns det, såsom Konungariket Danmark har anfört, ett samband mellan dessa rättigheter, eftersom föreningsrätten utgör en förutsättning för utövandet av rätten till kollektivavtalsförhandlingar. Av detta kan emellertid inte dras slutsatsen att rätten att fritt delta i kollektivavtalsförhandlingar skulle vara undantagen från unionens befogenheter enligt artikel 153.5 FEUF på grund av att den är en integrerad del av föreningsrätten.

109 Artikel 153.1 f FEUF ger nämligen uttryckligen unionslagstiftaren befogenhet att anta åtgärder som avser [f]öreträdande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande. Ordalydelsen i denna bestämmelse ger den ett tillräckligt brett tillämpningsområde för att omfatta åtgärder som reglerar rätten till kollektivavtalsförhandlingar, trots det undantag för föreningsrätten som formulerats i artikel 153.5 FEUF.

110 Det ska vidare påpekas att begreppen föreningsrätt och förhandlingsrätt anges sida vid sida i sjunde strecksatsen i artikel 156 första stycket FEUF. Av detta kan slutsatsen dras att fördragens upphovsmän har avsett att göra åtskillnad mellan de områden som omfattas av respektive begrepp, vid tillämpningen av denna artikel och, mer allmänt, vid tillämpningen av bestämmelserna i avdelning X i tredje delen av EUF-fördraget.

111 Slutligen behandlas föreningsrätten och förhandlingsrätten separat i stadgan om sociala rättigheter och den europeiska sociala stadgan, vilka båda uttryckligen nämns i artikel 151 första stycket FEUF, samt i rättighetsstadgan.

112 Vad närmare gäller rättighetsstadgan, anges i denna att föreningsfriheten, som föreskrivs i artikel 12 i rättighetsstadgan, bland annat inkluderar rätten för var och en att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Föreningsfriheten innefattar även rätten att inte bilda eller ansluta sig till en organisation, inbegripet en fackförening. Den omfattar även möjligheten för en förening att bedriva sin verksamhet utan omotiverat statligt ingripande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006, Werhof, C‑499/04, EU:C:2006:168, punkt 33, och dom av den 18 juni 2020, kommissionen/Ungern (Insyn i föreningar), C‑78/18, EU:C:2020:476, punkt 113).

113 Vidare omfattar den förhandlingsrätt som föreskrivs i artikel 28 i stadgan bland annat en rätt för arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer.

114 Såsom Konungariket Danmark har gjort gällande är det visserligen riktigt att undantaget i artikel 153.5 FEUF har sitt ursprung i artikel 2.6 i avtalet om socialpolitik mellan Europeiska gemenskapens medlemsstater med undantag av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (EGT C 191, 1992, s. 91), som är fogat till protokoll nr 14 om socialpolitik, som utgör en bilaga till EG-fördraget, och således föregår antagandet av rättighetsstadgan. Konungariket Danmarks uppfattning att fördragens upphovsmän hade för avsikt att i artikel 153.5 FEUF undanta friheten att delta i kollektivavtalsförhandlingar från unionens befogenhet, på grund av att denna frihet utgör en integrerad del av föreningsrätten, saknar emellertid stöd inte bara i rättighetsstadgan, utan även i bestämmelserna i den europeiska sociala stadgan och stadgan om de sociala rättigheterna, vilka i sin tur antagits före avtalet om socialpolitik. Även i den europeiska sociala stadgan och stadgan om sociala rättigheter behandlas nämligen föreningsrätten och rätten till kollektivavtalsförhandlingar som separata rättigheter. I den förstnämnda stadgan behandlas de således i artiklarna 5 och 6 medan de i den sistnämnda behandlas i artiklarna 11 och 12.

115 Begreppet föreningsrätt i artikel 153.5 FEUF ska således tolkas så, att det hänför sig till arbetstagarnas och arbetsgivarnas frihet att bilda och upplösa organisationer, inklusive fackföreningar, eller att ansluta sig eller inte ansluta sig till dessa, utan att för den skull omfatta åtgärder som reglerar rätten till kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare.

116 Vad gäller det rättsliga kriterium som är tillämpligt vid prövningen av huruvida undantaget avseende föreningsrätten i artikel 153.5 FEUF har iakttagits, finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 107 i sitt förslag till avgörande, att det undantag från unionens befogenheter som avser föreningsrätten, såsom denna definierats i föregående punkt, inte omfattar varje åtgärd som har ett samband med föreningsrätten, utan endast åtgärder som innebär att unionsrätten direkt ingriper i denna rättighet eller i utövandet av denna. Åtgärder som visserligen har samband med föreningsrätten men som inte direkt reglerar denna rättighet utan i stället reglerar rätten till kollektivavtalsförhandlingar omfattas däremot inte av detta undantag.

117 I motsats till vad Konungariket Danmark har hävdat kan den omständigheten att artikel 4 i det angripna direktivet kan ha ett samband med frågor som hör till rätten till kollektivavtalsförhandlingar inte i sig leda till slutsatsen att unionslagstiftaren har åsidosatt det undantag från unionens befogenheter som avser föreningsrätten och som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF. Det ska emellertid i detta sammanhang prövas huruvida bestämmelserna i artikel 4.1 d och 4.2 i det angripna direktivet, vilka är de bestämmelser som mer specifikt avses med Konungariket Danmarks argument, innebär att unionsrätten direkt ingriper i föreningsrätten.

118 För det första konstaterar domstolen att även om Konungariket Danmarks argument inte specifikt avser artikel 4.1 c i det angripna direktivet syftar denna bestämmelse till att skydda utövandet av rätten till kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning och till att skydda arbetstagare och deras företrädare mot handlingar som diskriminerar dem med avseende på deras anställning på grund av att de deltar eller önskar delta i kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning. Denna bestämmelse reglerar inte arbetstagares och arbetsgivares frihet att bilda eller upplösa organisationer, inklusive fackföreningar, eller att ansluta sig eller inte ansluta sig till dessa, utan reglerar frågor som hör till rätten till kollektivavtalsförhandlingar.

119 Därtill kommer att artikel 4.1 d i detta direktiv syftar till att skydda fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som deltar eller önskar delta i kollektivavtalsförhandlingar mot att den andra parten eller den andra partens företrädare eller medlemmar blandar sig i deras organisation, funktionssätt eller administration. Enligt dessa bestämmelser ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder i dessa syften. Det skydd mot ingrepp som denna bestämmelse syftar till att ge avser fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas organisation, funktionssätt och administration, vilka är frågor som omfattas av föreningsrätten, både av dess positiva och dess negativa aspekt, det vill säga rätten att bilda och organisera föreningar, inbegripet fackföreningar.

120 Iakttagandet av det undantag från unionens befogenheter som avser föreningsrätt och som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF förutsätter emellertid att varken artikel 4.1 d i det angripna direktivet eller de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att införliva denna bestämmelse med sin nationella rätt innebär ett direkt ingrepp i organisationernas bildande, funktionssätt och administration.

121 Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 4.1 d i det angripna direktivet att denna bestämmelse, även om den har ett samband med föreningsrätten, syftar till att främja rätten att fritt delta i kollektivavtalsförhandlingar.

122 Artikel 4.1 d i det angripna direktivet inkräktar således inte på medlemsstaternas befogenhet att vidta åtgärder som direkt reglerar föreningsrätten. Detta konstaterande stöds av den omständigheten att det av den uttryckliga hänvisningen i artikel 4.1 i direktivet till nationell lagstiftning och nationell praxis och av uttrycket lämpliga i led d i denna bestämmelse framgår att medlemsstaterna inte är skyldiga att vidta åtgärder enligt led d och att sådana åtgärder under alla omständigheter endast ska vidtas om nationell lagstiftning och praxis tillåter detta. Det ska i detta sammanhang även påpekas att dessa bestämmelser inte harmoniserar innehållet i de föreskrivna åtgärderna. Såsom framgår av punkt 84 ovan ska bestämmelserna i nämnda artikel 4 därtill tolkas mot bakgrund av artikel 152 första stycket FEUF, i vilken det sedan Lissabonfördragets ikraftträdande uttryckligen stadgas att unionen ska respektera arbetsmarknadens parters självständighet.

123 Av det ovan anförda följer att artikel 4.1 d i det angripna direktivet inte innebär att unionsrätten direkt ingriper i föreningsrätten.

124 För det andra, vad gäller frågan huruvida artikel 4.2 i det angripna direktivet är förenlig med det undantag avseende föreningsrätten som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF, har Konungariket Danmark gjort gällande att denna artikel 4.2 även innebär ett ingrepp i föreningsrätten med avseende på fackföreningar, eftersom det mål att öka antalet arbetstagare som omfattas av ett kollektivavtal som avses i denna bestämmelse endast kan uppnås genom en ökning av antalet arbetstagare som är anslutna till fackliga organisationer.

125 Domstolen anser emellertid att det saknas fog för detta argument. Såsom framgår av punkt 84 ovan kan artikel 4.2 i det angripna direktivet nämligen inte tolkas så, att den ålägger medlemsstaterna att säkerställa att ett större antal arbetstagare ansluter sig till en facklig organisation.

126 Av detta följer att artikel 4.2 i det angripna direktivet inte innebär att unionsrätten direkt ingriper i föreningsrätten.

127 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

128 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser den första grunden i den del den rör artikel 5.2 i det angripna direktivet och följaktligen frasen inklusive delarna som avses i punkt 2 i femte meningen i artikel 5.1 samt frasen förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen i artikel 5.3 i detta direktiv. Talan kan inte vinna bifall såvitt avser övriga delar av denna grund.

129 Konungariket Danmark har, med stöd av Konungariket Sverige, som andra grund gjort gällande att även om det antas att det angripna direktivet inte strider mot de undantag från unionens befogenheter som avser löneförhållanden och föreningsrätt och som föreskrivs i artikel 153.5 FEUF, kunde parlamentet och rådet inte anta direktivet med stöd av artikel 153.1 b FEUF, i enlighet med det beslutsförfarande som föreskrivs för detta område i artikel 153.2 FEUF.

130 Det angripna direktivet har nämligen två lika viktiga syften, i den meningen att det syftar till att reglera inte bara de arbetsvillkor som avses i artikel 153.1 b FEUF, utan även företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, som avses i artikel 153.1 f FEUF. Var och en av dessa rättsliga grunder innebär emellertid att ett annat lagstiftningsförfarande ska tillämpas och dessa förfaranden är oförenliga med varandra. Artikel 153.1 f FEUF kräver att rådet beslutar med enhällighet, medan artikel 153.1 b FEUF kräver att rådet beslutar med kvalificerad majoritet.

131 Parlamentet och rådet, kommissionen och de medlemsstater som har intervenerat till stöd för svarandeinstitutionernas yrkanden har bestritt de argument som Konungariket Danmark har anfört inom ramen för den andra grunden.

132 Såsom det har erinrats om i punkt 56 ovan följer det av fast rättspraxis att valet av rättslig grund för en unionsrättsakt ska grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll. Om prövningen av en unionsrättsakt visar att den har flera syften eller flera beståndsdelar, och om ett av dessa syften eller en av dessa beståndsdelar kan identifieras som det – eller den – huvudsakliga eller dominerande, medan de övriga endast är av underordnad betydelse eller har en ytterst begränsad räckvidd, ska den rättsliga grunden för att anta den aktuella rättsakten fastställas utifrån dess huvudsakliga syfte eller beståndsdel. Det är endast i undantagsfall som en unionsrättsakt ska ha flera rättsliga grunder samtidigt, nämligen när rättsakten har flera syften eller består av flera beståndsdelar, vilka har ett sådant samband att de inte kan åtskiljas, utan att det ena syftet eller den ena beståndsdelen är av underordnad betydelse i förhållande till det andra syftet eller den andra beståndsdelen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet, C‑130/10, EU:C:2012:472, punkterna 43 och 44, och dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden i Antarktis), C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkterna 77 och 78).

133 Det är emellertid uteslutet att använda två rättsliga grunder, om de förfaranden som föreskrivs för de båda grunderna är oförenliga med varandra (dom av den 11 juni 1991, Förenade kungariket/rådet, C‑300/89, EU:C:1991:244, punkt 21, och yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgifter mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017, EU:C:2017:592, punkt 78).

134 Vad gäller tillämpningsområdet för led b respektive led f i artikel 153.1 FEUF framgår det av vad som anförts i punkterna 72 och 109 ovan dels att artikel 153.1 b FEUF, som avser arbetsvillkor, kan omfatta åtgärder för att förbättra minimilönernas tillräcklighet och därigenom förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen, dels att artikel 153.1 f. FEUF, som avser företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande, kan omfatta åtgärder som syftar till att främja kollektivavtalsförhandlingar, förutsatt att de sålunda vidtagna åtgärderna är förenliga med artikel 153.5 FEUF.

135 Även om parlamentet och rådet enligt artikel 153.2 b FEUF får anta minimikrav på vart och ett av dessa områden, ska de besluta härom, på det första området, i enlighet med ett ordinarie lagstiftningsförfarande som kräver att rådet beslutar med kvalificerad majoritet, och, på det andra området, i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, som kräver att rådet beslutar med enhällighet.

136 Vad i förevarande fall först gäller de huvudsakliga bestämmelserna i det angripna direktivet, vilka återfinns i artiklarna 4–8 i detta, erinrar domstolen om att det, såsom framgår av punkterna 63 och 64 ovan, i artikel 4 i direktivet föreskrivs åtgärder för att främja kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning. Sådana åtgärder kan visserligen omfattas av området företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande, som avses i artikel 153.1 f FEUF. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 119 i sitt förslag till avgörande ska hänsyn emellertid tas till det samband som artikel 1.1 i direktivet, jämförd med skälen 16 och 22 i detta, etablerar mellan främjandet av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning och det huvudsakliga syftet med direktivet, som är att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen och, i synnerhet, minimilönernas tillräcklighet för arbetstagarna. Artikel 4 i direktivet utgör i detta sammanhang endast ett medel för att uppnå det huvudsakliga syftet med direktivet, snarare än ett syfte eller en beståndsdel som är fristående och separat i förhållande till det syftet. Även artikel 4 omfattas således av området arbetsvillkor i artikel 153.1 b FEUF. Under alla omständigheter utgör nämnda artikel 4 på sin höjd ett separat syfte eller en separat beståndsdel som omfattas av området företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen och som endast är av underordnad betydelse i förhållande till det huvudsakliga syftet eller den huvudsakliga beståndsdelen avseende området arbetsvillkor.

137 Det framgår vidare av prövningen av den första grunden att det angripna direktivet innehåller en bestämmelse och två fraser som är undantagna från unionens befogenheter enligt artikel 153.5 FEUF, nämligen artikel 5.2 och följaktligen frasen inklusive delarna som avses i punkt 2 i femte meningen i artikel 5.1 samt frasen förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen i artikel 5.3 i direktivet. Denna bestämmelse och dessa två fraser omfattas således inte av unionens lagstiftningsbefogenhet på de områden som avses i artikel 153.1 b och f FEUF.

138 I övriga bestämmelser i artikel 5 i det angripna direktivet och i artiklarna 6–8 i detta föreskrivs slutligen, såsom framgår av punkterna 57 och 66 ovan, åtgärder som inrättar en ram för fastställande av tillräckliga minimilöner för att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen. Dessa bestämmelser hänför sig således till området arbetsvillkor i artikel 153.1 b FEUF.

139 Av allt det ovan anförda följer att det angripna direktivet, mot bakgrund av dess huvudsakliga bestämmelser, som utgörs av artiklarna 4–8 i detta, omfattas av det befogenhetsområde som avses i artikel 153.1 b FEUF och inte av det område som avses i artikel 153.1 f FEUF.

140 Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

141 Mot bakgrund av det ovan anförda ska Konungariket Danmarks förstahandsyrkande delvis bifallas, nämligen i den del det avser ogiltigförklaring av artikel 5.2 i det angripna direktivet och frasen förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen i artikel 5.3 i direktivet, eftersom dessa bestämmelser omfattas av områden som enligt artikel 153.5 FEUF är undantagna från unionens befogenheter. Ogiltigförklaringen av nämnda artikel 5.2 medför att även frasen inklusive delarna som avses i punkt 2 i femte meningen i artikel 5.1 i detta direktiv ska ogiltigförklaras.

142 Den enda grund som Konungariket Danmark har åberopat till stöd för sitt andrahandsyrkande avser artikel 4.1 d och/eller artikel 4.2 i det angripna direktivet och vilar på samma argument som de som anförts till stöd för den första grunden för förstahandsyrkandet. Eftersom domstolen vid prövningen av den första grunden funnit att de sistnämnda argumenten inte kan leda till bifall för talan, kan under alla omständigheter inte heller denna enda grund leda till bifall för talan, och det är därför inte nödvändigt att pröva huruvida denna grund kan tas upp till prövning. Andrahandsyrkandet ska följaktligen ogillas.

143 Mot bakgrund av allt det ovan anförda ska frasen inklusive delarna som avses i punkt 2 i femte meningen i artikel 5.1 i det angripna direktivet, artikel 5.2 i detta direktiv och frasen förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen i artikel 5.3 i detsamma ogiltigförklaras. Talan ska ogillas i övrigt.

144 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

145 I artikel 138.3 i dessa rättegångsregler föreskrivs att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Domstolen får emellertid besluta att en part – förutom att bära sina rättegångskostnader – ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

146 Eftersom Konungariket Danmark i förevarande fall delvis har tappat målet, ska denna medlemsstat förpliktas att ersätta två tredjedelar av parlamentets och rådets rättegångskostnader och ska bära två tredjedelar av sina egna rättegångskostnader. Parlamentet och rådet ska förpliktas att ersätta en tredjedel av Konungariket Danmarks rättegångskostnader och ska bära en tredjedel av sina egna rättegångskostnader.

147 Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Portugal, Konungariket Sverige och kommissionen ska i egenskap av intervenienter bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 140.1 i nämnda rättegångsregler.

1 Rättegångsspråk: danska.