Tribunalens dom (första avdelningen) den 1 juli 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 1 juli 2026 ( * )

” EU-varumärke – Ogiltighetsförfarande – EU-figurmärket 4011 B552 – Absolut ogiltighetsgrund – Ond tro – Artikel 52.1 b i förordning (EG) nr 207/2009 ”

I mål T‑654/24,

Driss El Hakmaoui Attilah, Alicante (Spanien), företrädd av advokaten L. Flores Dreosti,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av R. Raponi, i egenskap av ombud,

svarande,

varvid motparterna i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var

Bella Tawziaa II, SLU, Marbella (Spanien),

Groupe Bellakhdar CO, Sarl, Casablanca (Marocko),

företrädda av advokaten A. Sanz Cerralbo,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden E. Buttigieg samt domarna M. Kancheva och F. Bestagno (referent),

justitiesekreterare: handläggaren J. Čuboň,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 21 januari 2026,

följande

Dom

1 Klaganden, Driss El Hakmaoui Attilah, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara och i huvudsak ändra det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 23 oktober 2024 (ärende R 403/2024‑2) (nedan kallat det överklagade beslutet).

Bakgrund till tvisten

2 Intervenienterna Bella Tawziaa II, SLU och Groupe Bellakhdar CO, Sarl gav den 31 mars 2022 in en ansökan till EUIPO om ogiltighetsförklaring av det EU-varumärke som hade registrerats med nummer 11674413 till följd av en ansökan som ingetts den 21 mars 2013, för följande figurkännetecken:

3 De varor som omfattas av det omtvistade varumärket och som avsågs med ansökan om ogiltighetsförklaring tillhör klass 30 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarade följande beskrivning: ”Kaffe, te, kakao och kaffeersättningar; Ris; Tapioka och sagogryn; Mjöl och näringspreparat tillverkade av spannmål; Bröd, konditorivaror och godsaker; Glass; Socker, honung, sirap; Jäst, bakpulver; Salt; Senap; Vinäger, såser (smaktillsatser); Kryddor; Is.”

4 Den grund som åberopades till stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring var den som avses i artikel 59.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).

5 Till stöd för sina argument att klaganden var i ond tro åberopade intervenienterna bland annat följande äldre rättigheter (nedan tillsammans kallade de äldre rättigheterna):

– den internationella registrering som designerar Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien för det nedan återgivna figurmärket, för vilket Groupe Bellakhdar hade ansökt om registrering den 15 mars 2012 och som registrerats med nummer 1117381, för varor och tjänster i klasserna 29, 30, 32 och 43:

– den internationella registrering som designerar Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien för det nedan återgivna figurmärket, för vilket Groupe Bellakhdar hade ansökt om registrering samma dag och som registrerats med nummer 1117382, för varor och tjänster i klasserna 29, 30, 32 och 43:

– det nedan återgivna EU-figurmärket, registrerat den 19 september 2012 med nummer 10865038, för varor och tjänster i klasserna 29, 30 och 32:

– det nedan återgivna EU-figurmärket, registrerat den 20 mars 2013 med nummer 11320694, för varor och tjänster i klasserna 29, 30 och 32:

6 Genom beslut av den 21 december 2023 biföll EUIPO:s annulleringsenhet ansökan om ogiltighetsförklaring enligt artikel 59.1 b i förordning 2017/1001.

7 Den 16 februari 2024 överklagade klaganden annulleringsenhetens beslut vid EUIPO.

8 Genom det i målet överklagade beslutet avslog överklagandenämnden klagandens överklagande och fastställde annulleringsenhetens beslut, med motiveringen att intervenienterna hade visat att klaganden hade handlat i ond tro när han gav in ansökan om registrering av det omstridda varumärket, i den mening som avses i artikel 59.1 b i förordning 2017/1001. Överklagandenämnden fann, i huvudsak, för det första att det fortfarande förelåg en nära affärsrelation mellan klaganden och intervenienterna vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket, eftersom klaganden var den enda direktören för Bella Tawziaa II. Överklagandenämnden fann vidare att det omstridda varumärket i viss mån liknade intervenienternas äldre rättigheter för varor som var identiska eller av liknande slag. Den drog slutligen slutsatsen att klaganden hade en otillbörlig avsikt vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket, eftersom denne i själva verket försökte utnyttja intervenienternas äldre rättigheter genom snyltning och dra fördel av deras renommé.

Parternas yrkanden

9 Klaganden har i huvudsak yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara och ändra det överklagade beslutet, och

– förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

10 EUIPO har yrkat att tribunalen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna för det fall parterna kallas till en förhandling.

11 Intervenienterna har yrkat att tribunalen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

De bestämmelser som är tillämpliga i tid shänseende ( ratione temporis)

12 Ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in den 21 mars 2013.

13 Eftersom den tidpunkt då ansökan om det omtvistade varumärket gavs in, det vill säga den 30 april 2010, är avgörande för vilken materiell rätt som är tillämplig, omfattas omständigheterna i målet av de materiella bestämmelserna i förordning nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 2009, s. 1) (se, för ett motsvarande synsätt, beslut av den 5 oktober 2004, Alcon/harmoniseringskontoret, C‑192/03 P, EU:C:2004:587, punkterna 39 och 40, och dom av den 23 april 2020, Gugler France/Gugler och EUIPO, C‑736/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:308, punkt 3 och där angiven rättspraxis).

14 Vad gäller de materiella bestämmelserna ska följaktligen överklagandenämndens hänvisningar i det överklagade beslutet och parternas hänvisningar i deras inlagor till artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 anses avse artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009, som har ett identiskt innehåll.

15 Eftersom handläggningsregler däremot enligt fast rättspraxis i allmänhet anses vara tillämpliga från och med den dag då de träder i kraft (se dom av den 11 december 2012, kommissionen/Spanien, C‑610/10, EU:C:2012:781, punkt 45 och där angiven rättspraxis), är det handläggningsreglerna i förordning 2017/1001, särskilt dem i artikel 72.2 och 72.5, och kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625 av den 5 mars 2018 om komplettering av förordning 2017/1001 och om upphävande av delegerad förordning (EU) 2017/1430 (EUT L 104, 2018, s. 1), som är tillämpliga på tvisten i förevarande fall.

Huruvida handlingar som getts in för första gången i målet vid tribunalen kan tas upp till prövning

16 EUIPO har gjort gällande att sidorna 1–3 och 9–12 i bilaga A.4 samt bilagorna A.7–A.11 till överklagandet inte kan tas upp till prövning, eftersom de getts in för första gången i målet vid tribunalen. Intervenienterna har även gjort gällande att bilagorna A.4–A.11 samtliga gavs in för första gången i målet vid tribunalen och därför inte kan tas upp till prövning.

17 Klaganden har bifogat elva bilagor till överklagandet, däribland bilaga A.4 som består av olika utdrag från webbplatser som innehåller exempel på teförpackningar på vilka lejon eller andra djur återges, bilagorna A.5 och A.6, i vilka anges olika varumärken från registret över EU-varumärken som innehåller avbildningar av lejon samt vissa varumärken i denna förteckning som innehåller grafiska återgivningar av dessa, bilaga A.7, som innehåller ett e‑postmeddelande daterat den 20 september 2012, som utväxlats mellan Groupe Bellakhdars försäljningschef och klaganden, till vilket en handling som återger det omstridda varumärket har bifogats, vilken återfinns i bilaga A.8, och slutligen bilagorna A.9–A.11, vilka avser ett annat e‑postmeddelande som följde på den e‑postkonversation som återges i bilaga A.7.

18 Enligt fast rättspraxis syftar ett överklagande till tribunalen med stöd av artikel 72.2 i förordning 2017/1001 till en prövning av lagenligheten av överklagandenämndernas beslut, vilken enligt artikel 95 i nämnda förordning ska göras med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheterna i tvisten vid överklagandenämnden (se dom av den 1 februari 2005, SPAG/harmoniseringskontoret – Dann och Backer (HOOLIGAN), T‑57/03, EU:T:2005:29, punkt 17 och där angiven rättspraxis). Härav följer att tribunalen inte kan ogiltigförklara eller ändra det överklagade beslutet av skäl som har framkommit först efter det att beslutet meddelades (dom av den 11 maj 2006, Sunrider/harmoniseringskontoret, C‑416/04 P, EU:C:2006:310, punkt 55, och dom av den 13 mars 2007, harmoniseringskontoret/Kaul, C‑29/05 P, EU:C:2007:162, punkt 53).

19 Tribunalens uppgift är inte att pröva de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av bevisning som för första gången har åberopats vid tribunalen. Att tillåta sådan bevisning skulle nämligen strida mot artikel 188 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilken rättegångsdeltagarnas inlagor inte får ändra saken i ärendet vid överklagandenämnden. Bevisning som har getts in för första gången i målet vid tribunalen ska således avvisas, utan att det är nödvändigt att pröva den (dom av den 14 maj 2009, Fiorucci/harmoniseringskontoret – Edwin (ELIO FIORUCCI), T‑165/06, EU:T:2009:157, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

20 Vad först gäller frågan huruvida bilagorna A.5 och A.6 kan tas upp till prövning, kan det konstateras att även om de getts in för första gången i målet vid tribunalen, finns det inte skäl att avvisa dem. Det framgår nämligen av rättspraxis att utdrag ur registret över EU-varumärken inte utgör bevisning i egentlig mening, utan avser EUIPO:s beslutspraxis, eftersom de delvis återspeglar tillämpningen av denna praxis. En part har rätt att hänvisa till EUIPO:s praxis till stöd för en grund som avser att överklagandenämnden har åsidosatt en bestämmelse i förordning nr 207/2009 (se dom av den 29 maj 2018, Sata/EUIPO – Zhejiang Rongpeng Air Tools (5000), T‑304/17, ej publicerad, EU:T:2018:306, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

21 Vad därefter gäller sidorna 1–3 och 9–12 i bilaga A.4 och bilagorna A.7–A.11 till överklagandet, konstaterar tribunalen, i likhet med EUIPO och intervenienterna, att de getts in för första gången i målet vid tribunalen och att de inte kan beaktas. De ovannämnda handlingarna ska således avvisas, utan att det är nödvändigt att bedöma deras bevisvärde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2005, Sadas/harmoniseringskontoret – LTJ Diffusion (ARTHUR ET FELICIE), T‑346/04, EU:T:2005:420, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

22 Bilagorna A.5 och A.6 kan följaktligen tas upp till prövning. Sidorna 1–3 och 9–12 i bilaga A.4 samt bilagorna A.7–A.11 ska däremot avvisas, eftersom de getts in för första gången i målet vid tribunalen.

Prövning i sak

23 Klaganden har åberopat en enda grund till stöd för överklagandet, vilken avser åsidosättande av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009. Enligt klaganden gjorde överklagandenämnden en felaktig bedömning när den fann att klaganden hade handlat i ond tro vid ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

24 Domstolen erinrar för det första om att det i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 föreskrivs att ett EU-varumärke ska förklaras ogiltigt efter ansökan till EUIPO, eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång, om klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av detta varumärke gavs in. I förevarande fall är det således de omständigheter som förevarit fram till den 21 mars 2013, då ansökan avseende det omstridda varumärket lämnades in, som ska beaktas för att fastställa det sammanhang i vilket ansökan om registrering av nämnda varumärke gjordes.

25 Det framgår av rättspraxis att det är likväl möjligt att beakta omständigheter som inträffat efter det att ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in, under förutsättning att dessa omständigheter kan ge EUIPO upplysningar om varumärkesinnehavarens avsikter vid tidpunkten för ansökan om registrering (dom av den 19 juni 2025, CeramTec, C‑17/24, EU:C:2025:455, punkt 71; se även dom av den 23 maj 2019, Holzer y Cia/EUIPO – Annco (ANN TAYLOR och AT ANN TAYLOR), T‑3/18 och T‑4/18, EU:T:2019:357, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

26 Det ska i detta sammanhang erinras om att begreppet ond tro i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 inte har definierats, avgränsats eller ens beskrivits på något sätt i lagstiftningen (dom av den 29 juni 2017, Cipriani/EUIPO – Hotel Cipriani (CIPRIANI), T‑343/14, EU:T:2017:458, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Det ska emellertid påpekas att domstolen och tribunalen vid flera tillfällen har preciserat hur begreppet ond tro ska förstås och hur bedömningen av huruvida ond tro föreligger ska göras.

27 Domstolen har således preciserat att förutom den omständigheten att begreppet ond tro, i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk, förutsätter att det föreligger en oärlig inställning eller avsikt, ska vid tolkningen av detta begrepp hänsyn även tas till det särskilda sammanhang i vilket varumärkesrätten tillämpas, vilket är affärslivet. Europeiska unionens varumärkeslagstiftning syftar särskilt till att bidra till systemet med en icke snedvriden konkurrens inom unionen, i vilket företagen, för att kunna locka till sig kunder genom kvaliteten på sina varor eller tjänster, måste ha möjlighet att såsom varumärken registrera kännetecken som gör det möjligt för konsumenten att utan risk för förväxling särskilja dessa varor eller tjänster från varor eller tjänster med ett annat ursprung (se dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 45, och dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

28 Följaktligen är den absoluta ogiltighetsgrund som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 tillämplig om det framgår av relevanta och samstämmiga uppgifter att innehavaren av ett EU-varumärke inte har gett in en ansökan om registrering av detta varumärke i syfte att på ett lojalt sätt delta i konkurrensen, utan med avsikten att, på ett sätt som inte är förenligt med god affärssed, skada tredje mans intressen eller med avsikten, utan att avse en särskild tredje man, att erhålla en ensamrätt för andra ändamål än de som omfattas av ett varumärkes funktion, till exempel den grundläggande funktionen att ange ursprung (se dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

29 För det andra är avsikten hos den som ansöker om ett varumärke en subjektiv omständighet som emellertid ska fastställas objektivt av de behöriga administrativa myndigheterna och domstolarna. Vid prövningen av varje påstående om ond tro ska det göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Det är endast på detta sätt som påståendet om ond tro kan bedömas objektivt (se dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

30 I detta syfte ska det till att börja med beaktas, att klaganden känner till, eller borde känna till, att en tredje man i minst en medlemsstat använder ett identiskt eller liknande kännetecken för en vara eller en tjänst, som är identisk eller av liknande slag, vilket innebär en risk för förväxling med det kännetecken som avses i registreringsansökan. Vidare ska klagandens avsikt att hindra denna tredje man från att fortsätta att använda ett sådant kännetecken beaktas. Slutligen ska graden av rättsskydd för tredje mans kännetecken och för det kännetecken som avses i registreringsansökan beaktas (dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 53).

31 Andra faktorer kan beaktas i samband med bedömningen av huruvida den som ansökt om registrering var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2024, ChiCom Marketing/EUIPO – China Faw Group (Hongqi), T‑533/23, ej publicerad, EU:T:2024:786, punkt 21 och där angiven rättspraxis) såsom att det finns ett direkt avtalsförhållande mellan parterna (se dom av den 12 juli 2019, Café del Mar m.fl./EUIPO – Guiral Broto (Café del Mar), T‑772/17, ej publicerad, EU:T:2019:538, punkt 34 och där angiven rättspraxis), och detta oberoende av den exakta arten av de avtal som ingåtts (se dom av den 5 oktober 2016, Foodcare/EUIPO – Michalczewski (T.G.R. ENERGY DRINK), T‑456/15, EU:T:2016:597, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

32 Det framgår emellertid av lydelsen av domen av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:361), att de faktorer som räknas upp där endast är exempel på omständigheter som kan beaktas vid bedömningen av huruvida den som ansökt om registrering var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in [dom av den 14 februari 2012, Peeters Landbouwmachines/harmoniseringskontoret– Fors MW (BIGAB), T‑33/11, EU:T:2012:77, punkt 20, och dom av den 26 februari 2015, Pangyrus/ harmoniseringskontoret – RSVP Design (COLOURBLIND), T‑257/11, ej publicerad, EU:T:2015:115, punkt 67).

33 Vid den helhetsbedömning som ska göras vid tillämpningen av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 kan även det aktuella kännetecknets ursprung beaktas, liksom dess användning efter det att det skapats, samt vilken kommersiell logik som legat bakom ansökan om registrering av detta kännetecken som EU-varumärke och den kronologiska ordningen för de händelser som präglat inlämnandet av ansökan (se dom av den 7 juli 2016, Copernicus-Trademarks/EUIPO – Maquet (LUCEO), T‑82/14, EU:T:2016:396, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

34 På samma sätt är det möjligt att beakta hur känt det aktuella kännetecknet var när registreringsansökan gavs in (dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 51), i synnerhet när kännetecknet tidigare har registrerats eller använts som varumärke av en tredje man (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, Simca Europe/harmoniseringskontoret – PSA Peugeot Citroën (Simca), T‑327/12, EU:T:2014:240, punkt 40). Den omständigheten att användningen av ett kännetecken, beträffande vilket en registreringsansökan getts in, skulle göra det möjligt för klaganden att dra otillbörlig fördel av ett äldre varumärkes eller känneteckens renommé eller av namnet på en känd person kan nämligen visa att klaganden varit i ond tro (dom av den 6 juli 2022, Zdút/EUIPO – Nehera m.fl. (nehera), T‑250/21, EU:T:2022:430, punkt 32).

35 För det tredje erinrar tribunalen om att det ankommer på den som ansöker om ogiltighetsförklaring att styrka faktiska omständigheter som gör det möjligt att slå fast att innehavaren av ett EU-varumärke var i ond tro när ansökan om registrering av detta varumärke gavs in och att god tro presumeras föreligga till dess att motsatsen bevisats (se dom av den 6 juli 2022, nehera, T‑250/21, EU:T:2022:430, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

36 Om EUIPO finner att de objektiva omständigheter i det aktuella fallet som åberopats av den som ansöker om ogiltighetsförklaring kan motbevisa presumtionen för att innehavaren av det aktuella varumärket var i god tro när registreringsansökan gavs in, ankommer det på innehavaren av varumärket att lämna trovärdiga förklaringar rörande de syften och de affärsmässiga överväganden som eftersträvas genom ansökan om registrering av varumärket (dom av den 23 maj 2019, ANN TAYLOR och ANN TAYLOR, T‑3/18 och T‑4/18, EU:T:2019:357, punkt 36, och dom av den 21 april 2021, Hasbro/EUIPO – Kreativni Dogadaji (MONOPOLY), T‑663/19, EU:T:2021:211, punkt 43).

37 Det är mot bakgrund av dessa inledande överväganden som tribunalen ska pröva huruvida det överklagade beslutet är lagenligt i den del överklagandenämnden fann att klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

Relationen mellan klaganden och intervenienterna vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket

38 Klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning av arten av relationen mellan parterna vid tidpunkten för ingivandet av registreringsansökan. Klaganden anser nämligen att det spanska bolaget Bella Tawziaa II är ett företag som är fristående från Groupe Bellakhdar, ett marockanskt bolag med vilket klaganden har haft en tillfällig affärsrelation för distribution av te, utan att detta medför någon skyldighet för klaganden att underställa nämnda bolag samtliga sina affärsbeslut, eftersom denna tillfälliga relation inte innebär något annat än att de kände till varandra.

39 EUIPO och intervenienterna har bestritt klagandens resonemang.

40 Överklagandenämnden ansåg att det redan förelåg en nära affärsrelation mellan parterna vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket, varför klaganden med nödvändighet kände till användningen av de äldre rättigheterna. Överklagandenämnden angav nämligen att klaganden hade bildat det spanska bolaget Grand Lion 4011, SL, den 29 mars 2012, innan klaganden några månader senare inledde diskussioner med en person med anknytning till Groupe Bellakhdar i syfte att bilda ett partnerskap med detta företag. I detta sammanhang ändrades bolagets firma den 4 september 2012 till Bella Tawziaa II, varefter bolagets kapital ökades den 23 oktober 2012, vilket medförde att nämnda person med anknytning till Groupe Bellakhdar inträdde som delägare och att bolaget upphörde att vara ett enmansbolag. Överklagandenämnden preciserade dessutom att klaganden hade uppgett att han hade burit samtliga kostnader för bolagets bildande och drift, inbegripet kostnaderna för ansökan om registrering av flera varumärken som är äldre än registreringen av det omstridda varumärket.

41 Den faktiska bakgrunden består i förevarande fall av följande omständigheter, angivna i kronologisk ordning. För det första bildades Grand Lion 4011 den 29 mars 2012. Klaganden var då bolagets enda ägare och direktör. För det andra ändrades det nämnda bolagets firma den 4 september 2012 till Bella Tawziaa II och för det tredje registrerades överlåtelsen av äganderätten till det omstridda varumärket till klaganden i EUIPO:s register den 18 januari 2016.

42 Förekomsten av direkta avtalsförhållanden mellan parterna, oavsett den exakta arten av de avtal som ingåtts mellan dem, är en av de faktorer som gör det möjligt att fastställa huruvida innehavaren av det omstridda varumärket var i ond tro när ansökan om registrering gavs in.

43 Tribunalen påpekar inledningsvis, i likhet med EUIPO och intervenienterna, att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den fann att det av den samlade bevisning som getts in i samband med ansökan om ogiltighetsförklaring framgick att det när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in, det vill säga den 21 mars 2013, förelåg en affärsrelation mellan parterna.

44 Vidare fann överklagandenämnden, i motsats till vad klaganden har hävdat, inte att Bella Tawziaa II var ett dotterbolag till Bellakhdar Group, utan att detta bolag hade bildats i syfte att säkerställa ett partnerskap mellan de båda bolagen (se punkterna 47–50 i det överklagade beslutet). Såsom framgår av det angripna beslutet var det klaganden som den 29 mars 2012 grundade Grand Lion 4011, och diskussioner inleddes några månader senare med den person som hade anknytning till Groupe Bellakhdar, i syfte att upprätta ett partnerskap mellan de båda bolagen. Mot denna bakgrund ändrades bolagets firma den 4 september 2012 till Bella Tawziaa II och den 23 oktober 2012 höjdes kapitalet i samband med att denna person med anknytning till Groupe Bellakhdar trädde in som delägare vid sidan om klaganden.

45 Tribunalen konstaterar således slutligen att överklagandenämnden beaktade affärsrelationen mellan klaganden och Groupe Bellakhdar vid tidpunkten för registreringen av det omstridda varumärket och att det faktiskt, såsom överklagandenämnden med rätta fann, rör sig om en omständighet som tyder på att klaganden kände till användningen av de äldre rättigheterna vid tidpunkten för registreringsansökan. Faktorn avseende förekomsten av ett avtalsförhållande före det att ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in, vilken gör det möjligt att bedöma huruvida klaganden var i ond tro, ska således anses vara styrkt.

Likheten mellan det omstridda varumärket och de äldre rättigheterna

46 Klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en oriktig bedömning när den fann att det omstridda varumärket och de äldre rättigheterna hade betydande likheter. Enligt klaganden är den omständigheten att de aktuella varumärkena återger samma djur, det vill säga ett lejon, inte tillräcklig för att dra slutsatsen att det omstridda varumärket liknar de äldre rättigheterna. Klaganden har nämligen hävdat att det är vanligt att djurfigurer, närmare bestämt lejon, används på teförpackningar. Detta styrks av bilagorna A.4–A.6 till ansökan, vilka huvudsakligen innehåller avbildningar av olika teförpackningar på vilka lejon eller andra djur förekommer och som samtliga existerar på marknaden.

47 EUIPO och intervenienterna har bestritt klagandens argument.

48 Överklagandenämnden har hävdat att flera äldre rättigheter hade registrerats av Groupe Bellakhdar eller Bella Tawziaa II vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket, vilka omfattade liknande varor i klasserna 29, 30, 32 och 43. Överklagandenämnden fann vidare att de äldre varumärkena hade betydande likheter med det omstridda varumärket, särskilt på grund av att det fanns gemensamma beståndsdelar i form av siffrorna eller koderna 4011 och B552, varornas utformning i liknande förpackningar och förekomsten av arabiska eller orientaliska ordelement samt avbildningar av lejon. Överklagandenämnden preciserade vidare att likheten mellan de ifrågavarande kännetecknen framför allt följde av den gemensamma hänvisningen till begreppet lejon och figuren av ett lejon, en särskiljande och dominerande beståndsdel som saknar samband med de berörda varorna. Överklagandenämnden påpekade slutligen att varumärkena i fråga uppenbart överlappar varandra i fråga om såväl de ordelement som har betydelsen lejon som avbildningarna av detta djur, vilket gör det oundvikligt att en viss grad av likhet kan konstateras föreligga. Överklagandenämnden tillade dessutom att även om en del av omsättningskretsen skulle kunna uppfatta de arabiska bokstäverna som enbart ett figurelement, skulle de arabisktalande konsumenterna i unionen omedelbart förstå deras innebörd.

49 Tribunalen konstaterar inledningsvis att det vid bedömningen av om det förelegat ond tro i den mening som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009, såsom överklagandenämnden med rätta har påpekat, inte är fråga om att undersöka om det finns en specifik grad av likhet mellan de motstående varumärkena ur konsumenternas synvinkel, såsom är fallet vid tillämpningen av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009, utan om att förstå klagandens avsikt vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

50 Tribunalen påpekar vidare, i likhet med vad EUIPO och intervenienterna anfört, att det finns likheter mellan det omstridda varumärket och intervenienternas äldre rättigheter. Beståndsdelarna 4011 och B552 i de varumärken som ska jämföras ska således anses vara identiska vad gäller den grafiska återgivningen, deras placering med den ena ovanför den andra och hänvisningen till samma begrepp. Vad gäller klagandens argument om deras beskrivande karaktär konstaterar tribunalen att även om det är möjligt att en icke försumbar del av omsättningskretsen uppfattar numret 4011 och den alfanumeriska beståndsdelen B552 i de aktuella kännetecknen som upplysningar som beskriver teets kvalitet, kommer en väsentlig del av omsättningskretsen att uppfatta dessa beståndsdelar endast som en bokstav och siffror (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, Laura Food/EUIPO – Morghati Abderrahim (THE VERT DE CHINE 4011 ALJAMAL ALJAMAL 4011 B 552), T‑95/24, ej publicerad, EU:T:2025:418, punkt 49).

51 Tribunalen konstaterar slutligen, i likhet med EUIPO och intervenienterna, att de motstående varumärkena liknar varandra genom begreppet lejon, som de har gemensamt. Oavsett om det är genom användning av bilder som återger djuret som sådant eller genom ordelement på arabiska är nämligen hänvisningen till ett lejon starkt närvarande i de varumärken som ska jämföras, och den innebär med nödvändighet att det finns en viss grad av likhet mellan dem. Vad gäller de arabisktalande konsumenterna i unionen kan det konstateras att även om de aktuella varorna är te som inte nödvändigtvis är avsett för dessa konsumenter, kan det inte uteslutas att de ingår i omsättningskretsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2024, Laura Food/EUIPO – Bella Tawziaa II (Thé Vert de Chine AL ASSAD HBOUB R3505 Chaara 4011), T‑541/23, ej publicerad, EU:T:2024:457, punkt 32). Tribunalen konstaterar således att en del av omsättningskretsen i unionen, såsom överklagandenämnden ansåg, kommer att förstå de beståndsdelar som är avfattade på arabiska språket i de motstående kännetecknen och tillskriva dem en innebörd, medan de grafiska återgivningarna av ett lejon kommer att förstås av hela omsättningskretsen i unionen. Vad vidare gäller klagandens argument att det är vanligt att lejon förekommer på teförpackningar, kan konstateras att även om bilagorna A.5 och A.6 kan tas upp till prövning i den del de hänför sig till EUIPO:s beslutspraxis, har dessa endast en begränsad betydelse vid bedömningen av särskiljningsförmågan hos lejon som begrepp och hos återgivningen av ett lejon, på teområdet. En sammanställning av EU-varumärken som innehåller ett lejon kan nämligen inte i sig styrka att dessa varumärken faktiskt har använts eller faktiskt används på marknaden, och den kan än mindre styrka att denna beståndsdel är vanligt förekommande inom den berörda sektorn och att omsättningskretsen brukar uppfatta den som ett banalt motiv.

52 Denna bedömning påverkas inte av klagandens argument, som framfördes vid förhandlingen och grundar sig på punkt 79 i domen av den 10 juli 2024, Thé Vert de China AL ASSAD HBOUB R3505 Chaara 4011 (T‑541/23, ej publicerad, EU:T:2024:457), att tribunalen konstaterade att det med avseende på EU-varumärke nr 013237268, som är ett av de äldre varumärken som är aktuella i förevarande fall, var föga troligt att den omsättningskrets som varan ”te” riktar sig till uppfattar begreppet lejon i nämnda varumärke. Det ska i detta sammanhang preciseras att punkt 79 i nämnda dom formulerades i det särskilda sammanhang som avsåg det i det målet aktuella varumärket. Tribunalen påpekade där nämligen att återgivningen av lejon i detta varumärke, såsom det hade registrerats, var svår att uppfatta på grund av dess ringa storlek och att ordelementen ”grand lion” och det arabiska ordet ”لسبعا”, som betyder lejon, inte utan svårighet kunde förstås av omsättningskretsen. Med hänsyn till dessa specifika omständigheter ansåg tribunalen att det var osannolikt att omsättningskretsen skulle uppfatta det äldre varumärket som en hänvisning till begreppet lejon. Det mål som gav upphov till den av klaganden åberopade domen rörde emellertid ett invändningsförfarande, som grundades på artikel 8.1 i förordning nr 207/2009. Det rör sig i förevarande fall emellertid inte om att styrka en viss grad av likhet mellan de motstående varumärkena ur konsumenternas synvinkel, vilket är fallet vid tillämpningen av den bestämmelsen, utan om att förstå klagandens avsikt vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket (se punkt 49 ovan). Bedömningen i punkt 79 i den av klaganden åberopade domen, vilken hänför sig till omständigheterna i det mål som gav upphov till den domen, vilken meddelades inom ramen för ett invändningsförfarande enligt artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009, kan således inte överföras till förevarande fall.

53 Faktorn avseende kännedom om att en tredje man använde ett identiskt eller liknande kännetecken i åtminstone en av unionens medlemsstater, vilken ska beaktas vid bedömningen av huruvida klaganden var i ond tro, ska således anses vara styrkt.

Huruvida klaganden har haft en otillbörlig avsikt

54 Klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en oriktig bedömning när den konstaterade att klaganden hade en otillbörlig avsikt när denne lämnade in ansökan om registrering av det omstridda varumärket. Klaganden har nämligen för det första gjort gällande att han hade informerat Groupe Bellakhdar om sin avsikt att ansöka om registrering av det omstridda varumärket, vilket framgår av bilagorna A.7–A.11 till ansökan, i vilka det finns två e‑postmeddelanden från en och samma dag och tillhörande skärmdumpar, som utväxlats mellan Groupe Bellakhdars försäljningschef och honom själv, till vilka en återgivning av det omstridda varumärket bifogades som bilaga. Klaganden har för det andra gjort gällande att det fortfarande fanns en relation mellan Bella Tawziaa II och Groupe Bellakhdar efter den dag då ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in. Han har i detta avseende hävdat dels att Bella Tawziaa II den 9 september 2014 ansökte om registrering av ett varumärke som motsvarade ett varumärke som tillhörde Groupe Bellakhdar, dels att om han hade velat dra fördel av detta varumärke skulle han inte ha fortsatt relationen med detta företag och nämnda varumärke skulle inte ha registrerats. Han har för det tredje gjort gällande dels att det inte har visats att de äldre rättigheterna var kända i Marocko innan ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in, dels att det inte går att dra slutsatsen att det föreligger en avsikt att dra fördel av ett sådant renommé, eftersom detta renommé inte existerade vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

55 Klaganden har slutligen gjort gällande att unionslagstiftaren inte avsett att artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 skulle vara tillämplig på sådana situationer som den i förevarande fall, där den som ansöker om registrering av ett EU-varumärke därefter inger en ansökan om ogiltighetsförklaring av samma varumärke med åberopande av ond tro.

56 EUIPO och intervenienterna har bestritt klagandens resonemang.

57 Överklagandenämnden påpekade inledningsvis att ansökan om registrering av det omstridda varumärket inte hade getts in i klagandens namn, utan i Bella Tawziaa II:s namn, men att klaganden var direktör för bolaget vid tidpunkten för registreringen.

58 Överklagandenämnden ansåg vidare att det, med hänsyn till det kronologiska händelseförloppet och omständigheterna kring ingivandet av ansökan om registrering av de äldre rättigheterna, var troligt att Bella Tawziaa II ursprungligen hade försökt säkerställa ett ”fredligt utnyttjande” av Groupe Bellakhdars varumärken på den europeiska marknaden. Överklagandenämnden påpekade emellertid att till skillnad från de ansökningar om registrering av varumärken som tidigare hade getts in med Groupe Bellakhdars samtycke, hade registreringen av det omstridda varumärket skett utan detta bolags samtycke. Överklagandenämnden noterade vidare att klaganden kände till, eller åtminstone borde ha känt till, att de äldre rättigheternas särskiljande förmåga och renommé berodde på figuren av ett lejon och begreppet lejon. Överklagandenämnden fann följaktligen att innehavaren hade försökt registrera ett alternativt varumärke som kunde associeras med hans affärspartners, det vill säga intervenienternas, äldre rättigheter i syfte att dra fördel av dessa och dra nytta av det renommé som dessa förvärvat på teområdet, såsom framgick av den bevisning som intervenienterna hade gett in.

59 Överklagandenämnden fann slutligen att vissa händelser som inträffat efter det att ansökan om registrering av det omstridda varumärket hade getts in kunde beaktas vid bedömningen av klagandens avsikt vid tidpunkten för nämnda ansökan. Överklagandenämnden påpekade särskilt att det omstridda varumärket den 28 december 2015 hade överlåtits i sin helhet på begäran av klaganden själv, som agerade med stöd av en generalfullmakt, vilket hade medfört att äganderätten till det omstridda varumärket övergått från Bella Tawziaa II till honom. Klaganden motiverade överlåtelsen med en önskan om att få tillbaka en del av den gjorda investeringen och att fortsätta sin verksamhet, samtidigt som han hävdade att det aktuella varumärket inte hade något samband med de äldre rättigheter som Groupe Bellakhdar redan utnyttjade.

60 För det första, vad gäller klagandens argument att unionslagstiftaren inte alls har avsett en situation där den juridiska person som har gett in en ansökan om registrering av ett EU-varumärke därefter ansöker om ogiltighetsförklaring av samma varumärke, konstaterar tribunalen att den situation som är aktuell i förevarande mål ger upphov till frågan huruvida en fysisk person, som registrerat ett varumärke för en juridisk persons räkning och i dennas namn och som då var högsta chef för denna juridiska person, kan anses ha handlat i ond tro vid tidpunkten för ingivandet av ansökan. Den omständigheten att den juridiska person i vars namn varumärket har registrerats senare ansöker om ogiltighetsförklaring av detta innebär emellertid inte, såsom överklagandenämnden har angett, att artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 inte är tillämplig, eftersom denna bestämmelse syftar till att skydda allmänintresset och kan åberopas av alla fysiska eller juridiska personer.

61 Eftersom begreppet ond tro i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 inte har definierats av unionslagstiftaren (se punkt 26 ovan) finns det nämligen inget som hindrar att det tillämpas när det framgår av relevanta och samstämmiga uppgifter att innehavaren av det omstridda varumärket har handlat med otillbörlig avsikt vid tidpunkten för ingivandet av registreringsansökan. Den omständigheten att klaganden ansökt om registrering av det omstridda varumärket i ett bolags namn, ett bolag i vilket han då var högsta chef, och att detta bolag, under en annan ledning och efter det att klaganden lämnat bolaget, senare gett in en ansökan om ogiltighetsförklaring av detta varumärke saknar betydelse för bedömningen av klagandens avsikt vid tidpunkten för ingivandet av registreringsansökan.

62 För det andra konstaterar tribunalen att det i punkterna 43–45 ovan redan har slagits fast att klaganden och intervenienterna, bland annat Groupe Bellakhdar, hade en affärs- och avtalsrelation före, och vid tidpunkten för, ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket, eftersom klaganden var delägare i Bella Tawziaa II, varför det förelåg ett förtroendeförhållande mellan dessa parter. Mot denna bakgrund kan den omständigheten att ansökan om registrering av det omstridda varumärket för identiska varor, det vill säga te, lämnades in utan att Groupe Bellakhdar upplystes om detta, utgöra ett åsidosättande av god affärssed.

63 Den bevisning som klaganden har gett in genom en bilaga till ansökan föranleder inte någon annan bedömning. Enligt den bedömning som gjorts i punkterna 18–22 ovan ska bilagorna A.7–A.11 till ansökan nämligen avvisas.

64 Överklagandenämnden kunde således med fog beakta att klaganden, i egenskap av direktör för Bella Tawziaa II, som då var knuten till Groupe Bellakhdar, inte hade informerat sistnämnda bolag om sin avsikt att ansöka om registrering av det omstridda varumärket. Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan det inte anses att bevisningen i målet ger vid handen att klaganden underrättade Groupe Bellakhdar om denna avsikt.

65 För det tredje ska det erinras om att till skillnad från artikel 53 i förordning nr 207/2009, i vilken de relativa ogiltighetsgrunderna för ett EU-varumärke räknas upp och som syftar till att skydda de privata intressena hos innehavare av vissa äldre rättigheter som står i strid med det aktuella varumärket, syftar artikel 52.1 i samma förordning, i vilken det bland annat föreskrivs att ond tro hos den som ansöker om registrering av ett varumärke utgör en absolut ogiltighetsgrund, till att skydda allmänintresset och den kan åberopas av alla fysiska eller juridiska personer, och inte enbart av innehavare av äldre rättigheter. Även om det förhållandet att ett äldre kännetecken är känt kan vara relevant, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, för bedömningen av om det förelegat ond tro, kan det följaktligen inte krävas att den som ansöker om ogiltighetsförklaring och åberopar ond tro systematiskt ska styrka att kännetecknet är känt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2024, Dendiki/EUIPO – D-Market (hepsiburada), T‑172/23, ej publicerad, EU:T:2024:105, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

66 Det ska dessutom påpekas att enligt den rättspraxis som angetts i punkt 25 ovan är det möjligt att beakta omständigheter som hänför sig till tiden efter ansökan om registrering av det omstridda varumärket, vilka även de kan bekräfta att det fanns en oärlig avsikt vid tidpunkten för registreringsansökan.

67 I förevarande fall framgår det, såsom anges i punkt 71 i det överklagade beslutet, av de handlingar som intervenienterna ingav under det administrativa förfarandet vid EUIPO att de äldre rättigheterna i viss mån var kända eller välkända med avseende på tebaserade produkter i Marocko. Intervenienterna hade nämligen gett in fotografier, pressklipp, banderoller och kataloger som bland annat visar att två av de äldre rättigheterna användes under perioden 2012–2017, huvudsakligen i Marocko. Såsom EUIPO har anfört hänför sig en väsentlig del av denna bevisning till en period som ligger i tiden före ansökan om registrering av det omstridda varumärket. Även omständigheter som hänför sig till tiden efter ansökan kan emellertid beaktas, i den mån de gör det möjligt att dra slutsatser om situationen vid tidpunkten för ansökan.

68 Även om intervenienterna inte var skyldiga att visa att deras äldre varumärken var kända, kan det förhållandet att de var kända i Marocko beaktas vid bedömningen av om det förelåg ond tro. Det förhållandet att dessa varumärken inte var kända i unionen är däremot inte relevant för denna bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2024, hepsiburada, T‑172/23, ej publicerad, EU:T:2024:105, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

69 Vidare ska det, såsom EUIPO och intervenienterna med rätta har påpekat, i förevarande fall beaktas att klaganden, för det första, utsåg sin syster som ensam direktör för Bella Tawziaa II efter att den 25 mars 2014 har överlåtit sina andelar till henne och hon därefter gett honom en generalfullmakt som låg till grund för hans agerande och, för det andra, den 19 maj 2015 utverkade registrering av överlåtelsen till honom av tre EU-varumärken som Bella Tawziaa II var innehavare av samt, för det tredje, den 23 november 2015, överlät dessa varumärken till tredje man och, för det fjärde, den 28 december 2015 begärde att det omstridda varumärket skulle överlåtas i dess helhet till honom.

70 Dessa omständigheter utgör förhållanden som hänför sig till tiden efter registreringsansökan på grundval av vilka det, i likhet med vad överklagandenämnden angett, kan konstateras att klaganden ansökte om registrering av det omstridda varumärket i syfte att senare tillägna sig det, för att få tillbaka förmenta investeringar. Det nämnda varumärket överläts nämligen till klaganden av honom själv, i egenskap av befullmäktigat ombud med stöd av en generalfullmakt som han hade erhållit av sin syster, till vilken han den 25 mars 2014 hade överlåtit sina andelar i Bella Tawziaa II (se punkt 69 ovan).

71 Såsom har konstaterats i punkt 51 ovan liknar de motstående varumärkena slutligen varandra genom begreppet lejon, som de har gemensamt. Med hänsyn till klagandens kännedom om intervenienternas tidigare rättigheter kan det emellertid uteslutas att denna likhet är en ren tillfällighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2024, İlbay/EUIPO – Pella-eu (PELLA), T‑514/23, ej publicerad, EU:T:2024:727, punkt 31). Såsom överklagandenämnden påpekat i det överklagade beslutet innebär den omständigheten att klaganden inte var skyldig att enbart saluföra Groupe Bellakhdars varor inte att han hade rätt att ansöka om registrering av varumärken som innehöll beståndsdelar som kunde associeras med denna intervenients varumärken. Såsom överklagandenämnden har påpekat hade klaganden kunnat ansöka om registrering av ett varumärke som associerade till, eller återgav, ett annat djur. Han valde emellertid ett varumärke som återgav ett lejon, det enda djur som Groupe Bellakhdars varumärken associerades med, och därtill ett varumärke som till och med återgav de arabiska ordelementen i intervenienternas äldre rättigheter.

72 Med hänsyn till samtliga omständigheter i förevarande fall anser tribunalen således att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den fann att klaganden, vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket, var i ond tro i den mening som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009.

73 Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den enda grund som klaganden har åberopat. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

74 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

75 EUIPO och intervenienterna har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom en förhandling har ägt rum och klaganden har tappat målet, ska EUIPO:s och intervenienternas yrkanden bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Driss El Hakmaoui Attilah ska ersätta rättegångskostnaderna.

Buttigieg | Kancheva | Bestagno

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 1 juli 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: spanska.