1) Artikel 3.4 och 3.5 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU av den 15 maj 2014 om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 23 april 2026( 1 )
Mål C ‑ 164/25
T-2 družba za ustvarjanje, razvoj in trženje elektronskih komunikacij in opreme d.o.o.
mot
TELEKOM SLOVENIJE, d.d.
(begäran om förhandsavgörande från Vrhovno sodišče Republike Slovenije (Slovenien))
” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2014/61/EU om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation – Tillträde till befintlig fysisk infrastruktur – Skyldigheten att säkerställa att vardera parten har rätt att hänskjuta en tvist till behörigt nationellt tvistlösningsorgan – Kravet att avbryta förfarandet vid det nationella tvistlösningsorganet om talan väcks vid domstol – Effektivitetsprincipen – Rätten till ett effektivt rättsmedel ”
I. Inledning
1. Direktiv 2014/61/EU( 2 ) syftar till att underlätta och uppmuntra till en snabb utbyggnad av höghastighetsnät, särskilt genom att främja den gemensamma användningen av befintlig fysisk infrastruktur.
2. I detta syfte ska medlemsstaterna inrätta en tvistlösningsmekanism utanför domstol som båda parterna kan vända sig till, om tillträde till fysisk infrastruktur nekas eller om de inte kan enas om villkoren för tillträde.
3. Vad händer om den ena parten först inleder ett förfarande vid det nationella tvistlösningsorganet för att få tillträde till fysisk infrastruktur, och motparten därefter väcker talan vid domstol för att få fastställt att tillträde inte ska ges?
4. Det är i detta sammanhang som ett förhandsavgörande har begärts. För det första har den hänskjutande domstolen ställt frågan huruvida direktiv 2014/61 medför en skyldighet att först vända sig till tvistlösningsorganet (”sekventiellt system”) eller huruvida parterna får välja mellan ett tvistlösningsförfarande och ett domstolsförfarande (”parallellt system”). För det andra har den hänskjutande domstolen, för det fall ett parallellt system är förenligt med nämnda direktiv, önskat vägledning om tolkningen av effektivitetsprincipen och av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) mot bakgrund av den nationella processuella regel enligt vilken ett förfarande utanför domstol ska avbrytas för det fall talan med samma föremål väcks vid domstol.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
5. Skälen 2, 9, 11, 13, 14, 19, 34 och 39 i direktiv 2014/61 har följande lydelse:
”(2) Medlemsstaterna har erkänt betydelsen av att bygga ut höghastighetsbredband och har gett sitt stöd till de ambitiösa målen … … att alla européer senast 2020 ska ha tillgång till mycket snabbare internetuppkopplingar på över 30 Mbit/s och att minst 50 % av unionens hushåll ska abonnera på internetanslutningar på över 100 Mbit/s.
…
(9) De åtgärder som syftar till att effektivisera användningen av befintlig infrastruktur … bör i hög grad bidra till att säkerställa en snabb och omfattande utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation …
…
(11) Detta direktiv syftar till att fastställa en uppsättning minimirättigheter och minimiskyldigheter som är tillämpliga i hela unionen … Detta skulle säkerställa lika minimivillkor för alla, men inte påverka befintlig bästa praxis, mer detaljerade bestämmelser och villkor på nationell och lokal nivå eller andra åtgärder som kompletterar dessa rättigheter och skyldigheter, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
…
(13) Det kan vara betydligt mer effektivt för operatörer av elektroniska kommunikationsnät, i synnerhet nya aktörer, att återanvända befintlig fysisk infrastruktur, även sådan som hör till andra allmännyttiga tjänster, för att bygga ut elektroniska kommunikationsnät …
(14) I syfte att förbättra utbyggnaden av elektroniska höghastighetskommunikationsnät på den inre marknaden bör det i detta direktiv fastställas tillträdesrättigheter för tillhandahållare av allmänna kommunikationsnät avseende fysisk infrastruktur, oavsett dess lokalisering, på rättvisa och rimliga villkor …
…
(19) Vid oenighet under kommersiella förhandlingar … bör varje part kunna vända sig till ett tvistlösningsorgan på nationell nivå som kan ålägga parterna en lösning, för att undvika omotiverade avslag eller oskäliga villkor …
…
(34) I linje med subsidiaritetsprincipen bör detta direktiv inte påverka medlemsstaternas möjlighet att fördela regleringsuppgifterna till de myndigheter som är bäst lämpade för att utföra dem i enlighet med det nationella konstitutionella systemet för tilldelning av behörigheter och befogenheter och med de krav som fastställs i detta direktiv.
…
(39) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i [stadgan], i synnerhet … rätten till ett effektivt rättsmedel. …”
6. I artikel 1.1–1.3 i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv syftar till att underlätta och skapa incitament för utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation genom att främja en gemensam användning av befintlig fysisk infrastruktur …
2. I detta direktiv fastställs minimikrav för bygg- och anläggningsprojekt och fysisk infrastruktur i syfte att åstadkomma en tillnärmning av vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar på dessa områden.
3. Medlemsstaterna får behålla eller införa bestämmelser i enlighet med unionsrätten som sträcker sig utöver de minimikrav som fastställs i detta direktiv i syfte att bättre uppnå de mål som avses i punkt 1.”
7. I artikel 3.2–3.5 i direktivet föreskrivs följande:
”2. Medlemsstaterna ska säkerställa att varje nätoperatör, på skriftlig begäran från ett företag som tillhandahåller eller har tillstånd att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät är skyldig att tillgodose varje rimlig begäran om tillträde till dess fysiska infrastruktur enligt rättvisa och rimliga villkor, inklusive prisvillkor, i syfte att bygga ut element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation …
3. Medlemsstaterna ska kräva att varje avslag på en begäran baseras på objektiva, öppet redovisade och proportionella kriterier …
4. När tillträde vägras eller en överenskommelse om de specifika villkoren, inklusive priset, inte har nåtts inom två månader från dagen för mottagandet av begäran om tillträde ska medlemsstaterna säkerställa att vardera parten har rätt att hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan.
5. Medlemsstaterna ska kräva att det nationella tvistlösningsorgan som avses i punkt 4 utfärdar, med full hänsyn till proportionalitetsprincipen, ett bindande beslut för att lösa den tvist som inletts enligt punkt 4, och även fastställer rättvisa och rimliga villkor inklusive priser, när så är lämpligt.
Det nationella tvistlösningsorganet ska lösa tvisten inom kortast möjliga tidsram och under alla omständigheter inom fyra månader från den dag då en fullständig begäran mottogs, utom i undantagsfall, utan att det påverkar den möjlighet som varje part har att väcka talan vid domstol.”
8. I artikel 10.6 i samma direktiv föreskrivs att ”[b]eslut som fattas av ett behörigt organ enligt denna artikel ska kunna överklagas i domstol i enlighet med nationell lagstiftning.”
B. Slovensk rätt
9. Genom zakon o elektronskih komunikacijah (lagen om elektronisk kommunikation) (nedan kallad ZEKom-1) har direktiv 2014/61 införlivats med slovensk rätt. Artikel 93.3–93.5 och 93.7 samt artiklarna 217.3, 218.6 och 220a.5 i denna lag motsvarar i huvudsak artikel 3.2–3.5 i nämnda direktiv. Dessutom motsvarar artikel 192.1 i ZEKom-1 i huvudsak artikel 10.6 i direktiv 2014/61.
10. Vidare föreskrivs följande i 218.4 i ZEKom-1: ”För det fall en av parterna under tvistlösningsförfarandet vid [Agencija za komunikacijska omrežja in storitve Republike Slovenije (Republiken Sloveniens myndighet för kommunikationsnät och kommunikationstjänster) (nedan kallad myndigheten)] väcker talan med samma föremål vid den behöriga domstolen eller återkallar sin begäran om tvistlösning ska tvistlösningsförfarandet vid myndigheten avbrytas”.
III. De faktiska omständigheterna, förfarandet och tolkningsfrågorna
11. Den 19 november 2020 ansökte Telekom Slovenije (nedan kallat Telekom) om tillträde till den fysiska infrastrukturen för det telenät som ägs av T‑2 družba za ustvarjanje, razvoj in trženje elektronskih komunikacij in opreme d. o. o (nedan kallat T‑2), vilket T‑2 nekade genom en skrivelse av den 21 januari 2021.
12. Den 29 april 2021 gav Telekom in en begäran om tvistlösning till myndigheten och krävde att denna skulle förplikta T‑2 att ge tillträde till dess infrastruktur.
13. Den 6 september 2021 väckte T‑2 talan vid Okrožno sodišče v Ljubljani (Regionala förvaltningsdomstolen för Ljubljana, Slovenien) för att få fastställt att Telekom inte hade rätt att få tillträde till T‑2:s fysiska infrastruktur.
14. Telekom gjorde gällande att nämnda domstol inte var behörig och förklarade att det rörde sig om ett administrativt ärende och att tvistemålsdomstolarna inte var behöriga.
15. Den 2 november 2021 avslutade myndigheten det förfarande som hade inletts vid den med motiveringen att målet i sak var identiskt med den talan som T‑2 hade väckt vid Okrožno sodišče v Ljubljani (Regionala förvaltningsdomstolen för Ljubljana) och att myndighetens tvistlösning inte påverkade domstolarnas behörighet.
16. Telekom överklagade beslutet till Upravno sodišče Republike Slovenije (Republiken Sloveniens förvaltningsdomstol).
17. Genom beslut av den 12 september 2023 avslog den domstolen överklagandet. Den domstolen ansåg att uttrycket ”utan att det påverkar den möjlighet som varje part har att väcka talan vid domstol” (nedan kallad bestämmelsen om icke-påverkan) enligt artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 utesluter ett åsidosättande av rätten att väcka talan vid domstol.
18. Genom beslut av den 25 februari 2022 ogillade Okrožno sodišče v Ljubljani (Regionala förvaltningsdomstolen för Ljubljana) Telekoms invändning om bristande behörighet.( 3 ) Den domstolen slog fast att beslutet i den tvisten skulle påverka uppkomsten av skyldigheter mellan parterna och således omfattades av tvistemålsdomstolarnas behörighet.
19. Telekom överklagade detta beslut till Višje sodišče v Ljubljani (Appellationsdomstolen i Ljubljana, Slovenien).
20. Genom beslut av den 9 juni 2022 biföll denna domstol Telekoms överklagande och godtog invändningen om bristande behörighet. Višje sodišče v Ljubljani (Appellationsdomstolen i Ljubljana) fann att en teleologisk och kontextuell tolkning av direktiv 2014/61 tydde på en avsikt att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, att nätleverantörernas rätt till tillträde till fysisk infrastruktur var avsedd att påskynda utbyggnaden av sådana nät och att ett särskilt nationellt tvistlösningsorgan hade inrättats och tidsfrister inom vilka detta organ hade att utfärda beslut hade fastställts för att påskynda tillträde. I det sammanhanget skulle en strikt bokstavstolkning, enligt vilken tvister ska lösas av domstolarna och ingen tidsfrist fastställas för beslutet, strida mot unionslagstiftarens avsikt. Nämnda domstol ansåg att myndigheten agerar i egenskap av offentlig myndighet när den beslutar om en tvist mellan operatörer avseende tillträde till fysisk infrastruktur, och slog fast att det rörde sig om ett administrativt ärende som inte omfattades av tvistemålsdomstolarnas behörighet.
21. T‑2 överklagade detta beslut till Vrhovno sodišče Republike Slovenije (Högsta domstolen, Slovenien), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen. Den 14 september 2022 beviljade den domstolen prövningstillstånd för T‑2.
22. Den hänskjutande domstolen anser att det inte är möjligt att tolka bestämmelsen om icke-påverkan i artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 enbart utifrån dess ordalydelse. Med tanke på målen med detta direktiv anser nämnda domstol att flera tolkningar är möjliga.
23. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till Europeiska unionens domstol med begäran om förhandsavgörande:
”1) Ska [direktiv [2014/61] – särskilt formuleringen ’utan att det påverkar den möjlighet som varje part har att väcka talan vid domstol’ i artikel 3.5 andra stycket i direktivet – tolkas så, att direktivet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en nätoperatör vid en tvist angående tillträde till befintlig fysisk infrastruktur har rätt att antingen inge en begäran om tvistlösning till tvistlösningsorganet eller väcka talan vid (allmän) domstol?
2) Ska artikel 3.5 andra stycket i [direktiv 2014/61], mot bakgrund av principerna om likvärdighet och effektivitet samt artikel 47 i [stadgan], tolkas så, att denna bestämmelse utgör hinder för en nationell processuell regel enligt vilken ett tvistlösningsförfarande vid det nationella tvistlösningsorganet avbryts för det fall en av parterna under detta förfarande väcker talan med samma föremål vid den behöriga domstolen?”
24. Telekom, T‑2, den italienska och den slovenska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samma parter, förutom den italienska regeringen, deltog vid förhandlingen den 29 januari 2026.
IV. Bedömning
A. Den första tolkningsfrågan
1. Inledande anmärkningar
25. Den första tolkningsfrågan avser generellt direktiv 2014/61 och särskilt bestämmelsen om icke-påverkan i artikel 3.5 andra stycket i det direktivet. Jag anser att det är nödvändigt att även tolka artikel 3.4 i direktivet för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.( 4 )
26. Den hänskjutande domstolen har följaktligen i allt väsentligt ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.4 och 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en nätoperatör vid en tvist angående tillträde till befintlig fysisk infrastruktur har rätt att antingen inge en begäran om tvistlösning till ett tvistlösningsorgan eller väcka talan vid domstol.
27. Samtliga berörda parter med undantag för Telekom har föreslagit att den frågan ska besvaras nekande.
28. Telekom har däremot i huvudsak gjort gällande att det enda sättet att uppnå målen med direktiv 2014/61 är att ge ett tvistlösningsorgan exklusiv behörighet att avgöra tvister angående tillträde till befintlig fysisk infrastruktur, med förbehåll för möjligheten att överklaga ett tvistlösningsorgans beslut till förvaltningsdomstolarna.
29. För att avgöra frågan kommer jag att använda EU-domstolens vanliga tolkningsmetod och inte endast beakta lydelsen i artikel 3.4 och 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.( 5 )
2. Ordalydelsen i artikel 3.4 och 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61
30. Enligt artikel 3.4 i direktiv 2014/61 ska vardera parten ha rätt att hänskjuta en tvist angående befintlig fysisk infrastruktur till behörigt nationellt tvistlösningsorgan.
31. I artikel 3.5 i direktivet anges de kriterier och principer som tvistlösningsorganet ska iaktta när det utför sin uppgift, men i andra stycket tilläggs ändå att detta inte ”påverkar den möjlighet som varje part har att väcka talan vid domstol”.
32. Enligt min mening följer det av en jämförelse mellan dessa båda stycken i artikel 3 att parterna kan välja att vända sig till tvistlösningsorganet eller att väcka talan vid domstol.
33. För denna tolkning talar en jämförelse av ordalydelsen i artikel 3.4 och 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 med ordalydelsen i andra unionsbestämmelser enligt vilka, så som EU-domstolen tolkar dem, ett parallellt system godtas och ett sekventiellt system krävs .
34. För det första erbjuder förordning (EU) 2016/679( 6 ) olika rättsmedel för personer som gör gällande en överträdelse av denna förordning. I det hänseendet anges i artikel 77.1 i samma förordning att ”[u]tan att det påverkar något annat administrativt prövningsförfarande eller rättsmedel” ska varje registrerad som anser att behandlingen av personuppgifter som avser henne eller honom strider mot denna förordning ha rätt att lämna in ett klagomål till en tillsynsmyndighet. Enligt artikel 78.1 i förordningen ska varje fysisk eller juridisk person vidare ha rätt till ett effektivt rättsmedel mot ett rättsligt bindande beslut rörande dem som meddelats av en tillsynsmyndighet och detta ”[u]tan att det påverkar något annat administrativt prövningsförfarande eller prövningsförfarande utanför domstol”. I artikel 79.1 i samma förordning garanteras slutligen varje registrerad rätt till ett effektivt rättsmedel ”[u]tan att det påverkar tillgängliga administrativa prövningsförfaranden eller prövningsförfaranden utanför domstol, inbegripet rätten att lämna in ett klagomål till en tillsynsmyndighet i enlighet med artikel 77”.( 7 )
35. EU-domstolen har understrukit att vart och ett av dessa rättsmedel ska kunna användas ”utan att det påverkar” övriga rättsmedel. Med beaktande även av sammanhanget och de mål som eftersträvas med förordning 2016/679 har EU-domstolen således slagit fast att de ovannämnda bestämmelserna inte föreskriver någon prioriterad eller exklusiv behörighet eller någon regel om företräde för den bedömning som gjorts av den myndighet eller de domstolar som avses däri av huruvida de rättigheter som följer av denna förordning har åsidosatts.( 8 )
36. För det andra ska enligt direktiv 2001/14/EG( 9 ) avgiftssystemet för utnyttjande av järnvägsinfrastruktursystemet bland annat beakta principen om lika behandling av järnvägsföretag.( 10 ) I det sammanhanget ska enligt artikel 30.2 i detta direktiv ”[e]n sökande… kunna överklaga till regleringsorganet om han anser att han har blivit orättvist behandlad, diskriminerad eller på något sätt kränkt, särskilt när det gäller beslut som fattats av infrastrukturförvaltaren eller i tillämpliga fall järnvägsföretaget …”. Enligt artikel 30.6 i direktivet ”[ska] [m]edlemsstaterna … vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de beslut som fattas av regleringsorganet kan överklagas till domstol”.
37. Med beaktande även av sammanhanget och de mål som eftersträvas med direktiv 2001/14 har EU-domstolen slagit fast att artikel 30 i samma direktiv ger exklusiv behörighet till tillsynsmyndigheten att avgöra tvister angående avgiftssystemet för utnyttjande av järnvägsinfrastrukturen.( 11 )
38. Jag anser att den ordalydelse som används – och följaktligen det system som avses – i direktiv 2014/61 liknar den i förordning 2016/679 och skiljer sig från den i direktiv 2001/14. Det är därför möjligt att sluta sig till att direktiv 2014/61 inte utgör hinder för ett parallellt system.
39. Jag medger emellertid också att artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 kan öppna för olika tolkningar. I synnerhet föregås bestämmelsen om icke-påverkan av en uppgift om den tidsram inom vilken tvistlösningsorganet ska lösa tvisten. I första stycket i samma bestämmelse anges dessutom omfattningen av tvistlösningsorganets beslut. Bestämmelsen om icke-påverkan kan således onekligen tolkas så, att den hänvisar till rätten att överklaga beslutet till förvaltningsdomstol.
40. Vissa av de berörda parterna har ändå gjort gällande att artikel 10.6 i direktiv 2014/61 utgör hinder för en sådan tolkning just eftersom rätten att överklaga anges i den bestämmelsen. Det får mig att beakta det sammanhang i vilket artikel 3.4 och 3.5 i direktiv 2014/61 ingår.
3. Sammanhanget
a) Artikel 10.6 i direktiv 2014/61
41. I artikel 10.6 i direktiv 2014/61 föreskrivs att beslut som fattas av tvistlösningsorganet ”ska kunna överklagas i domstol i enlighet med nationell lagstiftning”. Ordalydelsen skiljer sig således från ordalydelsen i artikel 3.5 andra stycket i samma direktiv i vilket ”möjlighet[en] att väcka talan vid domstol” anges.
42. Detta tyder på att den senare bestämmelsen ger möjlighet att väcka talan vid (tvistemåls)domstol, medan den förra garanterar rätten att överklaga ett tvistlösningsorgans beslut som har antagits på grundval av artikel 3.4 och 3.5 i direktiv 2014/61.
43. Det är riktigt att artikel 10.6 i direktiv 2014/61 garanterar rätten att överklaga varje beslut som fattas av ett tvistlösningsorgan, och den omfattar således andra beslut än beslut avseende tillträde till befintlig fysisk infrastruktur. Möjligheten att inge en begäran om tvistlösning till tvistlösningsorganet beträffande andra ärenden som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv anges faktiskt i artiklarna 4.6, 5.4 och 6.4 samt i artikel 9.3 andra stycket i nämnda direktiv.
44. Artiklarna 3.5 andra stycket och 10.6 i direktiv 2014/61 skulle följaktligen ändå kunna tolkas så, att de har olika tillämpningsområden, låt vara att de delvis överlappar varandra. Den förra bestämmelsen skulle nämligen å ena sidan bara avse överklaganden av ett tvistlösningsorgans beslut om tillträde till fysisk infrastruktur. Den senare skulle å andra sidan avse varje överklagande av varje beslut som meddelats av ett tvistlösningsorgan.
45. Var och en av de bestämmelser som anges i 43 ovan innehåller emellertid en bestämmelse om icke-påverkan liknande den i artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61.( 12 )
46. Jag utgår från att lagstiftaren inte antog överflödiga bestämmelser, och jag upprepar således att det i artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 föreskrivs en möjlighet att väcka talan vid tvistemålsdomstol, medan artikel 10.6 i samma direktiv garanterar en rätt att överklaga ett beslut som tvistlösningsorganet har fattat med stöd av artikel 3.4 och 3.5 nämnda direktiv.
b) Andra lagar i telekommunikationssektorn
47. Ovanstående slutsats bekräftas för det första av förordning 2024/1309, genom vilken direktiv 2014/61 upphävdes.( 13 ) Såsom den hänskjutande domstolen har understrukit tycks artikel 13.1 a och 13.5 i den förordningen faktiskt klargöra att ett parallellt system är förenligt med unionsrätten.
48. I artikel 13.1 a i förordning 2024/1309 anges följande: ”Utan att det påverkar möjligheten att hänskjuta ett ärende till en domstol ska varje part ha rätt att hänskjuta följande tvister till det behöriga nationella tvistlösningsorgan[et] [o]m tillträde till befintlig infrastruktur vägras eller om överenskommelse om särskilda villkor, inbegripet pris, inte har nåtts.”
49. Möjligheten att väcka talan vid domstol är inte längre förankrad i samma bestämmelse som den där de krav som gäller för ett tvistlösningsorgans beslut fastställs.( 14 ) Eventuella tvivel om huruvida sådan tillgång till domstolarna bör tolkas som en rätt att överklaga beslutet verkar således vara undanröjda.
50. Vidare anges i artikel 13.5 i förordning 2024/1309 att ”[d]enna artikel kompletterar och påverkar inte de rättsmedel och förfaranden som är förenliga med artikel 47 i [stadgan]”.
51. Enligt artikel 14.10 första stycket i denna förordning ska dessutom ”alla beslut som fattas av ett behörigt organ kunna överklagas i enlighet med nationell rätt till en helt oberoende överklagandeinstans, inbegripet ett organ av rättslig karaktär”. I artikel 14.10 andra stycket stadgas att ”[r]ätten att överklaga i enlighet med första stycket [inte påverkar] parternas rätt att väcka talan vid den behöriga nationella domstolen”.
52. Jag anser följaktligen att förordning 2024/1309 inte utgör hinder för ett sådant parallellt system som det som är i fråga i förevarande mål.
53. Det är förvisso riktigt att förordning 2024/1309 inte är tillämplig tidsmässigt ( ratione temporis) på förevarande mål. Det finns emellertid inget i förarbetena som tyder på att en ändring av synsättet avsågs. Det är således rimligt att sluta sig till att lagstiftaren enbart avsåg att klargöra det system för att avgöra tvister angående befintlig fysisk infrastruktur som härrör från direktiv 2014/61.
54. Enligt artikel 26.5 i direktiv (EU) 2018/1972( 15 ) ska, för det andra, lösning av tvister utanför domstol mellan företag ”inte hindra någon av parterna från att väcka talan vid domstol”.
55. För det tredje anges i artikel 34.1 i direktiv 2002/22/EG( 16 ) att ”[m]edlemsstaterna skall säkerställa att förfaranden som är enkla och öppna för insyn till en låg kostnad kan tas i anspråk för reglering av olösta konsumenttvister utanför domstol när det gäller frågor som omfattas av [det] direktiv[et]”. Enligt artikel 34.4 i samma direktiv anges att ”[d]enna artikel [inte] innebär … att nationella rättsliga förfaranden åsidosätts”.
56. EU-domstolen har tolkat artikel 34 i detta direktiv så, att den inte utgör hinder för – men inte heller föreskriver – ett sekventiellt system.( 17 )
57. Inom ett område liknande det som omfattas av direktiv 2014/61 utgör unionsrätten inte hinder för ett sådant parallellt system som det som är i fråga i det nationella målet.
4. Målen med direktiv 2014/61
58. Det återstår att bedöma huruvida de mål som ledde till att direktiv 2014/61 antogs ger stöd åt ovannämnda tolkning.
59. I detta avseende framgår det särskilt av artikel 1.1 i direktiv 2014/61, jämförd med skälen 2, 9, 13 och 14 i samma direktiv, att direktivet är avsett att underlätta och skapa incitament för en snabb utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, särskilt genom att främja en gemensam användning av befintlig fysisk infrastruktur.
60. Såsom Telekom och den hänskjutande domstolen har understrukit skulle detta mål onekligen ha uppnåtts bättre om det enligt direktiv 2014/61 hade krävts att medlemsstaterna inrättade ett sekventiellt system. Syftet med förfaranden utanför domstol är att tvister ska lösas snabbare och att kostnaderna ska minska, vilket underlättar tillträdet till fysisk infrastruktur och följaktligen den snabba utbyggnad som avses i det direktivet.( 18 )
61. Av följande skäl tror jag emellertid inte att ett parallellt system står i strid med målen med direktiv 2014/61.
62. I artikel 1.2 och 1.3 i direktiv 2014/61, jämförd med skäl 11 i samma direktiv, fastställs för det första minimikrav när det gäller tillträde till fysisk infrastruktur. Den harmonisering som genomförs genom detta direktiv förefaller följaktligen inte gå så långt som till att det krävs att ett sekventiellt system införs till nackdel för domstolsförfaranden. Det är visserligen riktigt att medlemsstaterna får införa ett sådant system, men de är inte tvungna att göra det. Jag anser att det i allt väsentligt är tillräckligt att göra förfaranden utanför domstol tillgängliga för att uppfylla målen med direktiven, men att de inte behöver göras obligatoriska.
63. I detta sammanhang är det nödvändigt att understryka att administrativa organs och domstolars funktion och effektivitet kan variera bland medlemsstaterna. Det förefaller således rimligt att ge dem ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende. Medan vissa medlemsstater kanske anser att det är lämpligt att införa ett sekventiellt system för att minska domstolarnas arbetsbörda är andra kanske av en annan uppfattning.( 19 )
64. För det andra kan, så som Telekom har gjort gällande, tvister angående tillträde till fysisk infrastruktur på området telekommunikation kräva en viss nivå av sakkunskap. Jag tror emellertid inte att en nationell domstol i första instans är oförmögen att utföra en sådan uppgift som i huvudsak kräver att rättvisa och rimliga villkor fastställs för tillträde (artikel 3.5 första och tredje stycket i direktiv 2014/61). Det tycks i varje fall inte krävas centraliserad övervakning från regleringsorganets sida för att fastställa avgifter för tillträde till fysisk infrastruktur på området för telekommunikation, till skillnad från de avgifter för användning av järnvägsinfrastruktur som diskuterades i det mål som gav upphov till domen CTL Logistics.( 20 )
65. Jag drar följaktligen slutsatsen att ett sådant parallellt system som det som är i fråga i förevarande mål är förenligt med målen med direktiv 2014/61.
66. Jag föreslår således att den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.4 och 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en nätoperatör vid en tvist angående tillträde till befintlig fysisk infrastruktur har rätt att antingen inge en begäran om tvistlösning till ett tvistlösningsorgan eller väcka talan vid allmän domstol.
B. Den andra tolkningsfrågan
1. Inledande anmärkningar
67. Den andra tolkningsfrågan avser artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61, jämförd med principerna om likvärdighet och effektivitet och artikel 47 i stadgan. Två anmärkningar i detta avseende förefaller nödvändiga.
68. För det första är det endast effektivitetsprincipen som är aktuell i förevarande mål, eftersom den hänskjutande domstolen inte har lämnat några uppgifter som gör det möjligt för EU-domstolen att bedöma huruvida likvärdighetsprincipen har iakttagits.
69. För det andra likställer den hänskjutande domstolen effektivitetsprincipen med artikel 47 i stadgan. Detta ger upphov till frågan huruvida det är nödvändigt att undersöka båda eller om förevarande mål ska bedömas bara utifrån den ena.( 21 )
70. Mot bakgrund av de skäl som anges i begäran om förhandsavgörande förefaller det mig emellertid å ena sidan som om den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få vägledning i frågan huruvida effektivitetsprincipen utgör hinder för en nationell processuell regel enligt vilken förfaranden utanför domstol ska avbrytas om en av parterna därefter väcker talan med samma föremål vid domstol. Å andra sidan tycks det framstå som oklart för den hänskjutande domstolen huruvida en sådan processuell regel ändå kan vara nödvändig med hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel, särskilt för att undvika motstridiga beslut och garantera rättssäkerhet.
71. Åtminstone ur den hänskjutande domstolens synvinkel kan det i grund och botten föreligga en uppenbar konflikt mellan säkerställandet av den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som följer av direktiv 2014/61 och säkerställandet av rätten till ett effektivt rättsmedel.( 22 ) Det är således nödvändigt att undersöka den nationella processuella regeln i fråga både mot bakgrund av effektivitetsprincipen och rätten till ett effektivt rättsmedel för att finna en välavvägd lösning som förhindrar den uppenbara konflikt som den hänskjutande domstolen har uppmärksammat.
72. Den hänskjutande domstolen har följaktligen i allt väsentligt ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61 och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell processuell regel enligt vilken ett tvistlösningsförfarande vid det behöriga tvistlösningsorganet ska avbrytas om en av parterna medan tvistlösningsförfarandet pågår väcker talan med samma föremål vid behörig domstol. För det fall den frågan ska besvaras jakande önskar den hänskjutande domstolen klarhet i frågan huruvida en nationell processuell regel ändå krävs enligt artikel 47 i stadgan.
2. Effektivitetsprincipen
73. Sedan domen Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral( 23 ) har EU‑domstolen konsekvent slagit fast att det, i avsaknad av unionsrättsliga regler på området, ankommer på varje medlemsstats interna rättsordning att utse de behöriga domstolarna och att fastställa de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än de regler som avser en liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).
74. För att effektivitetsprincipen ska gälla krävs det således inte unionsrättsliga processuella regler avseende en talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten.
75. I detta avseende följer det, vad gäller direktiv 2014/61, av min bedömning av den första tolkningsfrågan att i) medlemsstaterna ska införa ett förfarande utanför domstol för att lösa tvister angående tillträde till fysisk infrastruktur (artikel 3.4), att ii) vardera parten ska ha rätt att överklaga tvistlösningsorganets beslut i domstol (artikel 10.6), och att iii) vardera parten ska ha möjlighet att väcka talan vid domstol (artikel 3.5 andra stycket).
76. I direktiv 2014/61 fastställs emellertid inga företrädesregler för frågan huruvida rättsmedel i) eller iii) ska ha företräde. Varje nationell processuell regel omfattas följaktligen av principen om processrättslig autonomi förutsatt att principerna om likvärdighet och effektivitet iakttas.
77. Så som domstolen konsekvent har slagit fast i detta avseende måste varje fall i vilket frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid de olika nationella domstolarna som helhet samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och dess särdrag. I detta perspektiv ska i förekommande fall de principer beaktas som ligger till grund för det nationella rättssystemet, såsom skyddet av rätten till försvar, principen om rättssäkerhet och principen om förfarandets riktiga förlopp.( 24 )
78. Under omständigheterna i förevarande mål ska det erinras om att de åtgärder som syftar till att effektivisera användningen av befintlig infrastruktur enligt skäl 9 i direktiv 2014/61 i hög grad bör bidra till att säkerställa en snabb och omfattande utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, vilket är målet med det direktivet.
79. Varje nätoperatör ska följaktligen ha rätt till tillträde till en annan operatörs fysiska infrastruktur, förutsatt att de villkor som anges i artikel 3.2 i direktiv 2014/61 är uppfyllda och förutsatt att, i enlighet med artikel 3.3 i samma direktiv, inga objektiva, öppet redovisade och proportionella kriterier för avslag på begäran framförs av infrastrukturoperatören.
80. Införandet av ett förfarande för tvistlösning avseende tillträde till fysisk infrastruktur, enligt vilket tvistlösningsorganet i princip måste fatta beslut inom kortast möjliga tidsram och under alla omständigheter inom fyra månader,( 25 ) underlättar helt klart tillträdet till befintlig fysisk infrastruktur och främjar syftet med direktiv 2014/61.
81. I det aktuella fallet använde sig Telekom av detta förfarande för att ansöka om tillträde till T‑2:s fysiska infrastruktur. Därefter väckte T‑2 talan vid domstol för att få fastställt att Telekom inte hade rätt till tillträde till dess fysiska infrastruktur. Enligt nationell rätt ska förfarandet vid tvistlösningsorganet avbrytas automatiskt under dessa omständigheter.
82. Enligt min uppfattning gör detta det orimligt svårt eller i praktiken omöjligt för Telekom att utöva den rätt att i god tid få tillträde till T‑2:s fysiska infrastruktur som garanteras genom artikel 3.2 i direktiv 2014/61 jämförd med skäl 9. Vidare äventyrar det den ändamålsenliga verkan ( effet utile ) av det förfarande för tvistlösning utanför domstol som avses i artikel 3.4 i direktiv 2014/61.( 26 )
83. Möjligheten att vända sig till ett tvistlösningsorgan och följaktligen åstadkomma en snabb lösning av en tvist angående tillträde till fysisk infrastruktur eller avseende villkoren för sådant tillträde är avsedd att göra rätten till tillträde effektiv. I en situation där en operatör de facto har valt att inge en begäran om tvistlösning till ett tvistlösningsorgan och inte väcka talan vid domstol står ett automatiskt avbrytande av det tidigare förfarandet, när motparten har väckt talan vid domstol med samma föremål, i strid med effektivitetsprincipen och den ändamålsenliga verkan av artikel 3.4 i direktiv 2014/61.
84. I det aktuella fallet framgår det av handlingarna i målet att förfarandet vid tvistlösningsorganet och förfarandet vid tvistemålsdomstolen avser samma sak. Dessutom har ingen av de berörda parterna ifrågasatt den omständigheten. I själva verket kan en talan för att få fastställt att en nätoperatör inte ska få tillträde till den fysiska infrastrukturen till och med anses utgöra endast en invändning mot det första förfarandet som pågår vid tvistlösningsorganet, framförd som en fristående talan inför en domstol.( 27 ) I varje fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att de båda pågående förfarandena avser exakt samma sak och att det inte finns några ytterligare grunder som motiverar att talan senare väcks vid domstol.( 28 )
3. Rätten till ett effektivt rättsmedel
85. I punkt 76 ovan har jag förklarat att det i direktiv 2014/61 inte fastställs några företrädesregler vad gäller frågan huruvida tvistlösningsförfaranden eller domstolsförfaranden avseende samma sak ska ha företräde.
86. Det ankommer således i princip på de medlemsstater som väljer att införliva artikel 3 i direktiv 2014/61 genom att införa ett parallellt system, att fastställa regler om de praktiska formerna för utnyttjande av de rättsmedel som anges i den bestämmelsen.
87. I det aktuella fallet har den nationella lagstiftaren antagit sådana regler. Av min bedömning i det föregående avsnittet följer emellertid att dessa regler kan göra det orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att utöva den rätt som tillkommer nätoperatörer som ansöker om tillträde till befintlig fysisk infrastruktur enligt direktiv 2014/61. Under dessa omständigheter ankommer det i princip på de nationella myndigheterna, däribland domstolarna och de behöriga tvistlösningsorganen, att säkerställa att de rättigheter som följer av direktiv 2014/61 skyddas effektivt genom att den nationella bestämmelse enligt vilken förfaranden vid tvistlösningsorganet ska avbrytas inte tillämpas.
88. Ändå kan ett eventuellt problem uppstå genom utebliven tillämpning och således genom behovet av att säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktiv 2014/61. I avsaknad av företrädesregler medför den omständigheten att två parallella förfaranden om exakt samma sak pågår nämligen en risk för motstridiga beslut, vilket skapar rättsosäkerhet. Detta kan ses som en begränsning av den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras genom artikel 47 i stadgan.( 29 )
89. Enligt fast rättspraxis utgör de grundläggande rättigheterna emellertid inte obegränsade privilegier, och de kan inskränkas. Enligt artikel 52.1 i stadgan, får en begränsning av rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, göras endast om den är föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i denna rättighet, och om den enligt proportionalitetsprincipen är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.( 30 )
90. Säkerställande av den ändamålsenliga verkan av den rätt till tillträde till fysisk infrastruktur som garanteras enligt artikel 3.2 i direktiv 2014/61, särskilt genom att göra det möjligt för en operatör att få till stånd en snabb lösning av tvisten avseende sådant tillträde som garanteras genom artikel 3.4 i samma direktiv, utgör i det aktuella fallet för det första med nödvändighet ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen.
91. För det andra tycks det vara nödvändigt att genomföra de båda förfarandena parallellt för att uppnå detta mål. Om man fastställde principen om företräde för det första organ för vilket ärendet läggs fram, vilket i det aktuella fallet var tvistlösningsorganet, skulle detta enligt mitt förmenande både säkerställa den ändamålsenliga verkan av rätten till tillträde till fysisk infrastruktur och minska risken för motstridiga beslut.( 31 ) Detta skulle emellertid också begränsa den andra partens rätt till ett effektivt rättsmedel, eftersom det skulle innebära att domstolsförfarandet sköts upp eller avbröts. Eftersom inga företrädesregler fastställs i direktiv 2014/61 tror jag dessutom inte att principen om företräde för det organ för vilket ärendet lagts fram nödvändigtvis ska åläggas medlemsstaterna.
92. För det tredje anser jag att följande aspekter minskar risken för motstridiga beslut.
93. Om tvistlösningsorganets beslut meddelas innan ett domstolsavgörande meddelas kommer detta beslut till att börja med att vara bindande och således kunna verkställas av operatören som ansöker om tillträde till fysisk infrastruktur.( 32 ) Detta svarar mot syftet med direktiv 2014/61.
94. Så som kommissionen gjorde gällande vid den muntliga förhandlingen kommer det beslutet säkerligen också att vara användbart för den domstol som beslutar om samma sak.( 33 ) Med tanke på tvistlösningsorganets sakkunskap kan dess beslut medföra att den nationella domstolen slipper begära ett sakkunnigutlåtande, vilket således påskyndar domstolsförfarandet. Utan att det påverkar mer detaljerade nationella bestämmelser som avgör den ändamålsenliga verkan av administrativa beslut i förfaranden vid tvistemålsdomstol, kan den nationella domstolen dessutom hänvisa till tvistlösningsorganets beslut när den motiverar sina egna avgöranden.( 34 )
95. Dessutom kan andra nationella processuella regler gälla, vilka kan minska risken för motstridiga beslut, närmare bestämt i händelse av ett överklagande av ett tvistlösningsorgans beslut vid förvaltningsdomstol, under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.( 35 )
96. Mot bakgrund av det ovan anförda är min bedömning att artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61, jämförd med effektivitetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell processuell regel enligt vilken ett tvistlösningsförfarande vid det behöriga tvistlösningsorganet ska avbrytas om en av parterna medan tvistlösningsförfarandet pågår väcker talan med samma föremål vid behörig domstol. Vidare är en sådan nationell processuell regel inte ett krav för den rätt till ett effektivt rättsmedel som är förankrad i artikel 47 i stadgan.
97. Om EU-domstolen i motsats till mitt förslag anser att effektivitetsprincipen inte utgör hinder för en sådan nationell processuell regel, eller att en sådan regel krävs enligt artikel 47 i stadgan, ska den hänskjutande domstolen ändå försäkra sig om att ett domstolsförfarande som inleds medan ett förfarande avseende samma sak pågår utanför domstol inte enbart har till syfte att beröva den part som ansöker om tillträde till fysisk infrastruktur möjligheten till en snabb lösning av tvisten. I detta avseende bör den domstolen särskilt ta hänsyn till de omständigheter som nämns i punkt 84 ovan.
98. Om den hänskjutande domstolen gör en annan bedömning ska den tillämpa alla nationella processuella regler som den har till sitt förfogande för att förhindra missbruk av förfarandet.( 36 )
V. Förslag till avgörande
99. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Vrhovno sodišče Republike Slovenije (Högsta domstolen, Slovenien) enligt följande:
1) Artikel 3.4 och 3.5 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU av den 15 maj 2014 om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation
ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en nätoperatör vid en tvist angående tillträde till befintlig fysisk infrastruktur har rätt att antingen inge en begäran om tvistlösning till tvistlösningsorganet eller väcka talan vid (allmän) domstol.
2) Artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61, jämförd med effektivitetsprincipen,
ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell processuell regel enligt vilken ett tvistlösningsförfarande vid det behöriga nationella tvistlösningsorganet ska avbrytas för det fall en av parterna under detta förfarande väcker talan med samma föremål vid den behöriga domstolen. En sådan nationell processuell regel är inte ett krav för den rätt till ett effektivt rättsmedel som är förankrad i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 maj 2014 om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation (EUT L 155, 2014, s. 1).
3 Se punkt 14 ovan.
4 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1986, Tissier (35/85, EU:C:1986:143, punkt 9), och dom av den 5 mars 2026, Daraa (C‑458/24, EU:C:2026:146, punkt 40).
5 Dom av den 17 november 1983, Merck (292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), och dom av den 5 mars 2026, Erdrich Umformtechnik (C‑828/24, EU:C:2026:154, punkt 24).
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1).
7 Dom av den 12 januari 2023, Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (C‑132/21, EU:C:2023:2, punkt 33) (nedan kallad domen Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság).
8 Domen Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (punkterna 34 och 35). Se, beträffande sammanhanget och de mål som eftersträvas med förordning 2016/679, punkterna 36–44 i denna dom.
9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG av den 26 februari 2001 om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (EGT L 75, 2001, s. 29). Detta direktiv upphävdes och ersattes med verkan från den 17 juni 2015 av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (EUT L 343, 2012, s. 32).
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, CTL Logistics (C‑489/15, EU:C:2017:834, punkt 45).
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, CTL Logistics (C‑489/15, EU:C:2017:834, punkt 86).
12 Jag vill vidare påpeka att alla bestämmelser i direktiv 2014/61 som föreskriver en möjlighet att inge en begäran om tvistlösning till ett tvistlösningsorgan nu har sammanställts i artikel 13 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1309 av den 29 april 2024 om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av gigabitnät för elektronisk kommunikation, om ändring av förordning (EU) 2015/2120 och om upphävande av direktiv 2014/61/EU (Gigabitinfrastrukturförordningen) (EUT L, 2024/1309). Se, för ett liknande resonemang, jämförelsetabellen i bilagan till denna förordning.
13 Enligt artikel 18.1 i förordning 2024/1309 och med förbehåll för det undantag som föreskrivs i artikel 18.2 upphävdes direktiv 2014/61 med verkan från den 12 november 2025.
14 Se punkt 39 i detta förslag till avgörande.
15 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EUT L 321, 2018, s. 36).
16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51). Detta direktiv upphävdes genom direktiv 2018/1972. Artikel 34 i direktiv 2002/22 motsvarar huvudsakligen artikel 25 i direktiv 2018/1972.
17 Dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. (C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkterna 42–44) (nedan kallad domen Alassini m.fl.).
18 Se, analogt, domen Alassini m.fl. (punkterna 45 och 65).
19 Se, analogt, domen Alassini m.fl. (punkt 64).
20 Dom av den 9 november 2017 (C‑489/15, EU:C:2017:834, punkterna 57 och 58).
21 EU-domstolen har ännu inte haft tillfälle att helt klargöra sambandet mellan effektivitetsprincipen och rätten till ett effektivt rättsmedel i situationer som omfattas av tillämpningsområdet för nationell processuell autonomi (se mitt förslag till avgörande i målet Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2015:746, punkt 85). Detta har i sin tur bedömts av flera generaladvokater (vilket jag har nämnt i mitt förslag till avgörande i målet Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2015:746, fotnot 28), och diskuterats ingående i doktrinen (se, bland annat, Prechal, S. och Widdershoven, R., ”Redefining the Relationship between ’ Rewe -effectiveness’ and Effective Judicial Protection”, Review of European Administrative Law, volym 4, nr 2, 2011, s. 31–50, och Krommendijk, J., ”Is there light on the horizon? The distinction between ’ Rewe effectiveness’ and the principle of effective judicial protection in Article 47 of the Charter after Orizzonte ”, Common Market Law Review, volym 53, nr 5, 2016, s. 1395–1418). I det sammanhanget har EU‑domstolen å ena sidan ansett att kravet på ändamålsenlig verkan i huvudsak uttrycker medlemsstaternas allmänna skyldighet att säkerställa ett domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (se, bland annat, domen Alassini m.fl., punkt 49). I domar såsom domen av den 22 december 2010, DEB (C‑279/09, EU:C:2010:811, punkterna 27–29), resonerade domstolen vidare i första hand utifrån principen om ett effektivt domstolsskydd, även om den hänskjutande domstolen hade formulerat frågan enbart vad gäller effektivitetsprincipen. Ett mål kan å andra sidan bedömas enbart mot bakgrund av effektivitetsprincipen när den nationella bestämmelsen i fråga bland annat gäller ett administrativt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2018, Diallo, C‑246/17, EU:C:2018:499, punkt 45). En nationell processuell regel som inte uppfyller kravet på effektivitet och som kan förefalla mindre sträng strider dessutom i princip mot artikel 47 i stadgan jämförd med artikel 52.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2025, Barouk, C‑283/24, EU:C:2025:236, punkterna 41 och 42). En efterföljande bedömning av den nationella processuella regeln i fråga mot bakgrund av artikel 47 i stadgan förefaller således överflödig. På vissa specifika områden, såsom konsumentskydd, kan det skydd som ges genom effektivitetsprincipen emellertid gå före det skydd som ges genom artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2015:746, punkterna89–92).
22 Se, var gäller situationer där effektivitetsprincipen och rätten till ett effektivt rättsmedel förefaller stå i strid med varandra och detta kan behöva sammanjämkas, Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A (red.), The EU Charter of Fundamental Rights, A Commentary , Hart Publishing, 2021, s. 1258.
23 Dom av den 16 december 1976 (33/76, EU:C:1976:188).
24 Dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen (C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, punkt 19).
25 Artikel 3.5 andra stycket i direktiv 2014/61.
26 Se analogt, dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba (C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 36).
27 Se, analogt, dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik (144/86, EU:C:1987:528, punkt 16). Även om den domen avser begreppet litispendens i samband med konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen) åskådliggör domen den situation där talan väcks för att blockera ett pågående förfarande som har inletts av motparten.
28 Se, beträffande begreppet samma sak, om än i samband med det som nu är artikel 29.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) och artikel 136.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1), dom av den 19 oktober 2017, Merck (C‑231/16, EU:C:2017:771, punkterna 39 och 40 samt där angiven rättspraxis).
29 Se, för ett liknande resonemang, domen Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (punkterna 51, 53 och 56) och dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord (C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2023:563, punkt 98). I praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har motstridiga domstolsavgöranden i liknande fall, om än inte avseende samma parter eller samma omständigheter, alltid bedömts på grundval av rättssäkerhetsprincipen, som är förankrad i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 20 oktober 2011, Nejdet Şahin och Perihan Şahin mot Turkiet, CE:ECHR:2011:1020JUD001327905, §§ 56–58, Europadomstolen, 29 november 2016, Lupeni Greek Catholic Parish m.fl. mot Rumänien, CE:ECHR:2016:1129JUD007694311, § 116, och Europadomstolen, 8 juni 2023, Aydin m.fl. mot Turkiet, CE:ECHR:2023:0516DEC002372111, § 60.
30 Dom av den 27 september 2017, Puškár (C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 62 och där angiven rättspraxis). Se även domen Alassini m.fl. (punkt 63) och domen Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (punkt 51).
31 Så är fallet enligt artikel 132 i förordning 2017/1001, i vilken det föreskrivs att ”om det inte finns särskilda skäl att fortsätta förfarandet”, så är det första organet vid vilken en tvist om giltigheten av ett EU-varumärke anhängiggjorts behörigt (se dom av den 8 juni 2023 , LM (Genkäromål om ogiltighetsförklaring), C‑654/21, EU:C:2023:462, punkt 53). Se allmänt, beträffande regler om företräde, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (C‑132/21, EU:C:2022:661, punkterna 68 och 69).
32 Se artikel 3.5 första stycket i direktiv 2014/61.
33 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2017, Puškár (C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 66).
34 Dom av den 27 oktober 2022, DB Station & Service (C‑721/20, EU:C:2022:832, punkt 83).
35 Se, analogt, dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord, C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2023:563, punkt 98).
36 Se, för en jämförande studie om missbruk av processuella rättigheter, Taruffo, M., Abuse of Procedural Rights: Comparative Standards of Procedural Fairness , Kluwer Law International, 1999.