Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 2 juli 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 2 juli 2026( 1 )
Mål C ‑ 300/25 [Duftošek] ( i )
SQ
mot
YR
(begäran om förhandsavgörande från Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien))
“Begäran om förhandsavgörande – Området med frihet, säkerhet och rättvisa – Förordning (EU) 2016/1103 – Domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet i mål om makars förmögenhetsförhållanden – Artikel 1.1 första stycket och 1.2 g – Artikel 3.1 a – Begreppet makars förmögenhetsförhållanden – Makar som har valt en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild – Fast egendom som förvärvats för samägande enbart av dessa makar, under deras äktenskap – Talan om avveckling och delning av detta samägande som väckts efter äktenskapsskillnad ”
I. Inledning
1. Två makar som är bosatta i Tjeckien och som har valt en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild har förvärvat andelar i en fastighet som är belägen i Frankrike för samägande. Efter deras äktenskapsskillnad har en av dem väckt talan vid en tjeckisk domstol i syfte att avveckla och dela upp detta samägande med stöd av allmänna tjeckiska rättsregler.
2. Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien), den hänskjutande domstolen, ska avgöra huruvida den domstol vid vilken talan väckts har internationell behörighet. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilken betydelse tvistens anknytning till äktenskapet har, för att avgöra om den omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EU) 2016/1103( 2 ), i vilken begreppet makars förmögenhetsförhållanden definieras, eller av tillämpningsområdet för förordning (EU) nr 1215/2012( 3 ), på grund av att makarna har valt en egendomsordning som inte reglerar deras förmögenhetsförhållanden och att det samägande som föreligger mellan dem inte är beroende av att deras äktenskap består.
3. Begäran om tolkning av begreppet makars förmögenhetsförhållanden har framställts i ett helt nytt sammanhang, mot bakgrund av EU-domstolens praxis på privaträttens område innan förordning 2016/1103 trädde i kraft, vilken är tillämplig i mål om makars förmögenhetsförhållanden, och de val som unionslagstiftaren därefter har gjort.
4. Förordningen är inte tillämplig på ”frågor som rör karaktären hos sakrätter”,( 4 ) för vilka – om talan avser sakrätt i fast egendom – det är domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen som är den enda behöriga domstolarna enligt artikel 24.1 i Bryssel Ia-förordningen, och det nu aktuella samägandet regleras av sådana sakrätter. Därmed framträder problemet direkt. Två motpoler drar uppenbarligen åt varsitt håll, den ena är lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden och den andra lex rei sitae .
5. Domstolen ges således tillfälle att definiera exakt vad som ska hänföras till makars förmögenhetsförhållanden i samband med äktenskap eller upplösning av äktenskap i ett mycket vanligt faktiskt sammanhang, där makar vars egendom har varit enskild har förvärvat fast egendom gemensamt. Uppgiften är komplicerad eftersom denna definition bör samordnas med den definition som härrör från domstolens praxis om sakrätt i fast egendom som reglerar tillämpningsområdet för Bryssel Ia-förordningen och förordning (EU) nr 650/2012.( 5 ) Det gäller också att vara vaksam på den inverkan som avgränsningen av tillämpningsområdet för förordning nr 2016/1103 får på andra typer av samägande som kan förekomma mellan (före detta) makar, beroende på när avvecklingen i förekommande sker (under äktenskapet eller efter äktenskapets upplösning) samt på tredje mans rättigheter.
6. Avgränsningen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden ska prövas mot bakgrund av definitionen i artikel 3.1 a i förordning 2016/1103 och undantaget i artikel 1.2 g i samma förordning, och därför redogör jag nedan för skälen till att jag anser att
– begreppet omfattar makars förmögenhetsförhållanden inom ramen för ett samägande som inte regleras av den avtalsrättsliga förmögenhetsordning som de har valt, och att
– tvisten om avveckling och delning av samägd fast egendom avser inte karaktären hos sakrätter i denna egendom, i den mening som avses i förordningen.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Bryssel Ia-förordningen
7. I artikel 1 i Bryssel Ia-förordningen, som ingår i kapitel I med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”, föreskrivs följande:
”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. ...
2. Denna förordning är inte tillämplig på
a) fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden eller förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan som äktenskap,
...”
8. Kapitel II i förordningen har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller flera avsnitt, bland annat avsnitt 6 som har rubriken ”Exklusiv behörighet”. Artikel 24.1 första stycket i nämnda avsnitt har följande lydelse:
”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:
1) Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.
2. Förordning 2016/1103
9. I skälen 15, 18 och 52 i förordning 2016/1103 anges följande:
”(15) För att ge gifta par rättssäkerhet när det gäller deras egendom samt erbjuda dem ett visst mått av förutsebarhet bör alla bestämmelser som är tillämpliga på makars förmögenhetsförhållanden omfattas av ett enda instrument.
...
(18) Denna förordnings tillämpningsområde bör omfatta alla civilrättsliga aspekter av makars förmögenhetsförhållanden, såväl den löpande förvaltningen av makarnas egendom som avveckling av den, i synnerhet till följd av att makarna separerar eller att en make avlider. I denna förordning bör begreppet makars förmögenhetsförhållanden tolkas fristående och regler i detta avseende bör inte bara omfatta regler som makarna inte får avvika från, utan även alla frivilliga regler som makarna kan ha kommit överens om i enlighet med tillämplig lag, liksom standardregler i tillämplig lag. Det omfattar inte endast förmögenhetsförhållanden som specifikt och exklusivt föreskrivs i vissa nationella rättssystem vid äktenskap utan även sådana egendomsförhållanden mellan makar och i deras förhållande till tredje man som är en direkt följd av deras äktenskap eller dess upplösning.
...
(52) Den lag som fastställts vara tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden bör reglera makarnas förmögenhetsförhållanden från klassificeringen av en av eller båda makarnas egendom i olika kategorier under äktenskapet och efter dess upplösning fram till avvecklingen av egendomen. Den bör omfatta verkningarna av makarnas förmögenhetsförhållanden på ett rättsligt förhållande mellan en make och tredje man. Den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden får emellertid åberopas av en make mot en tredje man för att reglera sådana verkningar endast om de rättsliga förhållandena mellan maken och tredje mannen uppkom vid en tidpunkt då tredje mannen kände till eller borde ha känt till den lagen.”
10. I artikel 1 i förordningen, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”1. Denna förordning är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden.
Den ska inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor.
2. Denna förordning är inte tillämplig på
...
c) underhållsskyldighet,
d) arv efter avliden make,
...
f) rätten, vid äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, till överföring eller justering makar emellan av ålders- eller sjukpensionsrättigheter som har förvärvats under äktenskapet och som inte har genererat någon pensionsinkomst under äktenskapet,
g) frågor som rör karaktären hos sakrätter, och
h) registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egendom, inbegripet de rättsliga krav som ställs vid en sådan registrering, och verkningarna av en registrering eller utebliven registrering av sådana rättigheter i ett register.”
11. I artikel 3 i nämnda förordning, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkt 1:
”I denna förordning avser med
a) makars förmögenhetsförhållanden : en uppsättning regler som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar och i makars förhållande till tredje man, som en följd av äktenskapet eller dess upplösning,
b) äktenskapsförord : varje avtal mellan makar eller blivande makar varigenom dessa reglerar sina förmögenhetsförhållanden,
...”
12. I artikel 6 i samma förordning, som har rubriken ”Behörighet i övrigt”, föreskrivs följande i led b:
”Om ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artikel 4 eller 5, eller i andra fall än de som föreskrivs i de artiklarna, ska behörighet att avgöra frågor om makars förmögenhetsförhållanden gälla för domstolarna i den medlemsstat
...
b) på vars territorium makarna senast hade hemvist, i den mån någon av dem fortfarande är bosatt där vid den tidpunkt då talan väcks ...”
13. I artikel 21 i förordning 2016/1103, som har rubriken ”Den tillämpliga lagens enhetlighet”, föreskrivs följande:
”Den lag som enligt artikel 22 eller 26 är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden ska tillämpas på alla tillgångar som omfattas av dessa förmögenhetsförhållanden, oavsett var tillgångarna är belägna.”
14. I artikel 27 i förordningen, som har rubriken ”Den tillämpliga lagens räckvidd”, föreskrivs följande:
”Den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden enligt denna förordning ska bland annat reglera
a) klassificeringen av antingen den ena makens eller båda makars egendom i olika kategorier under och efter äktenskapet,
b) överföring av egendom från en kategori till en annan,
c) den ena makens ansvar för den andra makens förpliktelser och skulder,
d) den ena makens eller båda makars befogenheter, rättigheter och skyldigheter när det gäller egendom,
c) upplösning av makars förmögenhetsförhållanden och delning, fördelning eller avveckling av egendomen,
f) verkningarna av makars förmögenhetsförhållanden på ett rättsförhållande mellan en make och tredje man, samt
g) ett äktenskapsförords materiella giltighet.”
B. Tjeckisk rätt
15. I 708 § i Zákon č. 89/2012 Sb., občanský zákoník (lag nr 89/2012 om införande av civillagen) (nedan kallad civillagen), anges att egendom som tillhör makarna, som har ett förmögenhetsvärde och som kan bli föremål för rättsförhållanden, utgör makarnas egendomsgemenskap. Enligt 708 § 2 ska denna egendomsgemenskap regleras genom en ordning som fastställs i lag, avtal eller domstolsbeslut.
16. En i lag fastställd egendomsgemenskap omfattar enligt 709 § 1 i civillagen egendom som förvärvats av en av makarna eller av makarna gemensamt under äktenskapet, med undantag för den egendom som uttryckligen anges i denna bestämmelse.
17. Enligt 716 § 1 första meningen i civillagen kan makar avtala om en annan egendomsordning än vad som föreskrivs i lag.
18. En av de ordningar som enligt 717 § 1 första meningen i nämnda lag kan fastställas i avtal är en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild.
19. Enligt 729 § i samma lag får maken eller makan enligt egendomsordningen enligt vilken all egendom är enskild förfoga över sin egendom utan den andra makans/makens samtycke.
20. I 1115 § 1 i civillagen anges att personer som gemensamt innehar äganderätten till egendom ska betraktas som samägare.
21. I 1140 § i civillagen anges att ingen får tvingas kvar i ett samägande och att varje samägare när som helst kan begära att hans eller hennes andel ska avskiljas från samägandet, om föremålet för samägandet kan delas upp, eller att samägandet ska upplösas.
22. Om samägarna inte är överens om samägandets upplösning ska beslut om upplösning av samägande enligt 1143 § i civillagen meddelas av domstol efter ansökan från en av samägarna. Om domstolen upplöser samägandet ska den samtidigt besluta om hur egendomen ska delas upp mellan samägarna.
III. Bakgrunden till det nationella målet och tolkningsfrågan
23. Sökanden, SQ, och svaranden, YR, gifte sig den 1 maj 2015 och beslutade att deras förmögenhetsförhållanden skulle omfattas av en i avtal fastställd egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild( 6 ) samt av tjeckisk lag.
24. Under äktenskapet förvärvade makarna gemensamt en fastighet( 7 ) i Paris (Frankrike), varvid var och en av makarna enligt SQ ägde hälften av en samägd enhet.( 8 ) År 2020 upplöstes deras äktenskap. Makarnas senaste hemvist var i Tjeckien. Tvisten mellan de före detta makarna rör avvecklingen och uppdelningen av den samägda fasta egendomen.( 9 )
25. Genom beslut av den 26 oktober 2022 slog Obvodní soud pro Prahu 5 (Distriktsdomstolen i Prag 5, Tjeckien) i första instans fast, att förfarandet för avveckling och uppdelning av detta samägande är hänförligt till ett allmänt rättsförhållande och följaktligen till det materiella tillämpningsområdet för Bryssel Ia-förordningen. Enligt artikel 24.1 i den förordningen är det domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen, således de franska domstolarna, som är behöriga.
26. Detta beslut upphävdes av Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag, Tjeckien), till vilken sökanden, SQ, överklagade. Nämnda stadsdomstol fann att tvisten omfattades av förordning 2016/1103 på grund av att begreppet makars förmögenhetsförhållanden, som är ett fristående unionsrättsligt begrepp, omfattar alla frivilliga regler som makarna kan fastställa i enlighet med tillämplig lag. Egendomsordningen enligt vilken all egendom är enskild utgör därmed också en ordning för makars förmögenhetsförhållanden i den mening som avses i denna förordning, eftersom den avser ekonomiska rättigheter som följer av äktenskapet. De tjeckiska domstolarna är följaktligen internationellt behöriga att pröva målet med stöd av artikel 6 b i nämnda förordning.
27. Svaranden, YR, överklagade detta avgörande till Nejvyšší soud (Högsta domstolen).
28. Den hänskjutande domstolen har understrukit att tvisten om avveckling och uppdelning av före detta makars samägande i deras fasta egendom regleras av de allmänna rättsregler som föreskrivs i den nationella privaträtten( 10 ) och att den inte har någon koppling till äktenskapet eller den lagstiftning som reglerar makars förmögenhetsförhållanden och att det är allmänt vedertaget att ett sådant förfarande omfattas av privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen. Eftersom det rör sig om samägande av fast egendom, är det domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen som är internationellt behöriga, i enlighet med artikel 24 led 1 i nämnda förordning.
29. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i vilken betydelse äktenskapet har för tvistens avgörande och det förhållandet att det finns ett samägande endast mellan de (före detta) makarna och att detta samägande är följden av deras val att genom avtal fastställa en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild.
30. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende angett att man i tjeckisk rätt inte gör åtskillnad mellan ett samägande mellan makar som har valt en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild och andra former av samägande som också regleras av allmän rätt, inbegripet vad gäller de skäl som kan motivera att samägandet avvecklas eller villkoren för delningen av samägandet och när detta ska ske.
31. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att EU-domstolen hittills inte har uttalat sig i frågan huruvida det i en sådan situation som den nu aktuella rör sig om ett (särskilt) förmögenhetsrättsligt tvistemål mellan makar som direkt följer av äktenskapet eller dess upplösning( 11 ) (och därför är ett mål om makars förmögenhetsförhållanden enligt förordning 2016/1103) eller om det rör sig om ett allmänrättsligt tvistemål mellan makar som inte har något samband med deras äktenskap (och därför hör till privaträttens område i den mening som avses i Bryssel Ia-förordningen).
32. Mot den bakgrunden beslutade Nejvyšší soud (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska ett förfarande för upplösning och uppdelning av samägande i andelar i en fastighet som makarna i sig har förvärvat till följd av ett avtal om att makarnas egendom ska vara enskild, anses utgöra ett förfarande som avser makars förmögenhetsförhållanden, i den mening som avses i artikel 1 och artikel 3.1 a i [förordning 2016/1103]?”
33. SQ, YR, den tjeckiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och deltog i förhandlingen den 16 april 2026, vid vilken de besvarade domstolens muntliga frågor.
IV. Bedömning
34. Syftet med tolkningsfrågan är att få klarhet i huruvida den tjeckiska domstol vid vilken talan väcktes med stöd av artikel 6 i förordning 2016/1103( 12 ) är internationellt behörig att pröva en talan om avveckling( 13 ) och uppdelning av ett samägande som är resultatet av ett förvärv av en fastighet i Frankrike, vilket förvärv gjordes av makar vars egendom är enskild.( 14 ) Frågan rör förordningens tillämpningsområde( 15 ) vilket gör det nödvändigt att klargöra gränserna för begreppet makars förmögenhetsförhållanden, såsom det definieras i artikel 3.1 a i nämnda förordning och som det kan härledas från undantaget i artikel 1.2 g i förordningen.
35. Kriterierna bör fastställas med beaktande av de begränsningar som gäller för en domstol vid prövningen av dess internationella behörighet. Det framgår nämligen av EU-domstolens praxis avseende EU-förordningar på privaträttens område att den domstol vid vilken talan väckts varken ska bedöma huruvida talan kan tas upp till sakprövning eller huruvida den är välgrundad, utan enbart ange vilka omständigheter som, i den givna rättsliga situationen och enligt den rätt som gjorts gällande, motiverar dess behörighet.( 16 )
36. Redogörelsen för omständigheterna i det nationella målet, som kompletterades vid förhandlingen,( 17 ) föranleder direkt slutsatsen att begreppet ”äktenskapsförord”, som förekommer i artikel 3.1 b i förordning 2016/1103, inte är aktuellt, eftersom makarna inte har ingått något avtal för att reglera samägandet mellan dem i syfte att anpassa den egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild egendom som de valt.( 18 )
A. Inledande metodanmärkningar till tolkningen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden
37. Jag konstaterar för det första, i likhet med flera författare( 19 ), att begreppet makars förmögenhetsförhållanden används i de flesta andra EU-förordningar som ett undantags- eller avgränsningskriterium, bland annat i artikel 1.2 a i Bryssel Ia-förordningen( 20 ), i artikel 1.2 c i Rom I‑förordningen( 21 ), i artikel 1.2 b i Rom II‑förordningen( 22 ) och i artikel 1.2 d i förordning nr 650/2012. Den utförligaste bestämmelsen är artikel 1.2 e i Rom III‑förordningen.( 23 ) Där anges att nämnda förordning inte är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Följaktligen är det möjligt att hänföra sig till rättspraxis och kommentarer som avser dessa artiklar för att fastställa innebörden av begreppet makars förmögenhetsförhållanden.
38. I domen av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( 24 ) fastställde domstolen för det andra vad som gör det möjligt att skilja mellan tillämpningsområdet för två förordningar som rör frågor som inte omfattas av Bryssel Ia-förordningen, nämligen arv och makars förmögenhetsförhållanden. Det är alltså viktigt att inledningsvis understryka att den begäran om tolkning som framställts till domstolen rör ett annat sammanhang. Bryssel Ia-förordningen, som utgör grunden för det civilrättsliga samarbetet,( 25 ) är tillämplig i alla medlemsstater. Så är inte fallet med förordning 2016/1103, som endast är bindande för 18 medlemsstater inom ramen för ett fördjupat samarbete.( 26 ) Bestämmelserna om domstols behörighet och om erkännande av domar, som grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende, är följaktligen endast tillämpliga mellan de medlemsstater som är bundna av nämnda förordning. Om förordningens tillämpningsområde ges en vid tolkning blir följden att tillämpningsområdet för Bryssel Ia-förordningen begränsas och att domstolar i den medlemsstat där den aktuella fastigheten är belägen inte ges exklusiv behörighet. Domstolarna i de stater som inte är bundna av förordning 2016/1103 måste alltså tillämpa de nationella bestämmelserna för att avgöra om de är internationellt behöriga och erkänna domar som meddelats. Dessa följder borde enligt min bedömning inte påverka tolkningen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden.( 27 ) Det ska tilläggas att hänsyn bör tas till det förhållandet att vissa behörighetsregler är tillämpliga i situationer som rör stater som inte är bundna av förordning 2016/1103( 28 ) eller tredjeländer( 29 ) och att lagvalsreglerna även är tillämpliga i förbindelserna med stater som inte är bundna av denna förordning.( 30 )
39. I kapitel I i förordning 2016/1103 finns för det tredje artiklarna 1–3, som ägnas åt avgränsning av förordningens tillämpningsområde och definitioner, vilket utgör en viktig skillnad jämfört med konventionen om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden.( 31 )
40. I doktrinen beskrivs artikel 1 i förordningen, där förordningens materiella tillämpningsområde (ratione materiae) i punkt 1 första stycket avgränsas till ”makars förmögenhetsförhållanden”, som avgörande för tolkningen av förordningen, eftersom den innehåller en uttömmande förteckning över de frågor som inte omfattas av förordningen.( 32 ) De områden som inte anges där ska anses ingå om de kan hänföras till förordningens tillämpningsområde.( 33 )
41. I artikel 3.1 a i förordning 2016/1103 definieras makars förmögenhetsförhållanden som ”en uppsättning regler som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar och i makars förhållande till tredje man, som en följd av äktenskapet eller dess upplösning”( 34 ).
42. För det fjärde anges följande i skäl 18 i förordningen:
– ”[B]egreppet makars förmögenhetsförhållanden [bör] tolkas fristående”, och
– ”regler i detta avseende bör inte bara omfatta regler som makarna inte får avvika från, utan även alla frivilliga regler som makarna kan ha kommit överens om i enlighet med tillämplig lag, liksom standardregler i tillämplig lag.
– Det omfattar inte endast förmögenhetsförhållanden som specifikt och exklusivt föreskrivs i vissa nationella rättssystem vid äktenskap utan även sådana egendomsförhållanden mellan makar och i deras förhållande till tredje man som är en direkt följd av deras äktenskap eller dess upplösning.”
43. För det femte ligger artikel 3.1 a och skäl 18 i förordning 2016/1103 i linje med EU-domstolens praxis om undantagande av makars förmögenhetsförhållanden från tillämpningsområdet för de europeiska instrumenten på privaträttens område. De omfattar dessutom makarnas förhållande till tredje man som en direkt följd av äktenskapet eller av dess upplösning.
44. Därmed finns det skäl att erinra om denna rättspraxis för att avgöra hur den, under de särskilda omständigheterna i det nationella målet, kan vara till hjälp vid tolkningen av artikel 3.1 a i förordning 2016/1103 (B), för att sedan klargöra vad som följer av den ram som fastställs i förordningen, såväl vad gäller dess tillämpningsområde (C) som vad gäller de begränsningar som föreskrivs i förordningen i fråga om sakrätt beroende på föremålet för den fråga som ska prövas och fastställandet av tillämplig lag (D).
B. Rättspraxis före artikel 3.1 a i förordning 2016/1103
45. Den hänskjutande domstolen har helt riktigt hänvisat till två avgöranden från EU-domstolen i vilka begreppet makars förmögenhetsförhållanden definieras inom ramen för undantaget från Brysselkonventionens tillämpningsområde i artikel 1 andra stycket led 1( 35 ) i Brysselkonventionen och i artikel 1.2 a i Bryssel Ia-förordningen.
46. I domen i målet de Cavel slog domstolen fast att begreppet makars förmögenhetsförhållanden ”[inte endast] omfattar egendomsordningar som i viss nationell lagstiftning har upprättats särskilt och uteslutande med avseende på äktenskap, utan även egendomsförhållanden som följer direkt av äktenskap eller upplösning av äktenskap.” Domstolen slog fast att ”tvister rörande makarnas tillgångar under ett förfarande för äktenskapsskillnad[( 36 )], beroende på omständigheterna kan röra eller ha ett nära samband med antingen 1) frågor avseende personers rättsliga status, 2), makars rättsliga förmögenhetsförhållanden som följer direkt av äktenskap eller upplösning av äktenskap, 3), rättsliga förmögenhetsförhållanden mellan parterna, men som inte har något samband med äktenskapet och där endast tvister avseende den sistnämnda kategorin omfattas av tillämpningsområdet för Brysselkonventionen, medan de som avser de båda förstnämnda kategorierna ska undantas.”( 37 )
47. I beslutet i målet Iliev fastställde domstolen, med tillämpning av det andra av dessa kriterier, att en tvist mellan tidigare makar angående avyttring av lös egendom som förvärvats under äktenskapet inte omfattades av tillämpningsområdet för Bryssel Ia-förordningen, eftersom tvisten avsåg rättsliga förmögenhetsförhållanden som direkt följde av att äktenskapet hade upplösts.( 38 )
48. I de mål som föranledde dessa avgöranden var de förmögenhetsfrågor som de hänskjutande domstolarna skulle pröva knutna till ett förfarande för äktenskapsskillnad, i det första målet. Det andra målet, som inleddes efter äktenskapsskillnaden, avsåg frågan huruvida ett fordon som förvärvats och registrerats i hustruns namn var gemensamt eller inte, vilket skulle avgöras i enlighet med de särskilda bestämmelserna i familjelagen om egendom som förvärvats gemensamt, i avvecklingssyfte.( 39 )
49. I och med att kriteriet avseende makarnas rättsliga förmögenhetsförhållanden till följd av äktenskapet eller av dess upplösning finns i artikel 3.1 a i förordning 2016/1103, finns det anledning att fråga sig huruvida domen i målet de Cavel och beslutet i målet Iliev ska tillämpas analogt i det nu aktuella fallet.
50. Den hänskjutande domstolen har helt riktigt understrukit vad som motiverar vissa förbehåll.
51. Situationen i det nu aktuella fallet är nämligen annorlunda av två skäl. För det första rör tvisten en fastighet vars gemensamma karaktär inte har något direkt samband med den valda egendomsordningen, eftersom makarna valt en ordning enligt vilken all egendom är enskild, vilken per definition inte innebär någon egendomsgemenskap. För det andra utgörs rättsordningen för fastigheten av den allmänrättsliga ordningen för samägande, som är tillämplig på alla personer oavsett om de är gifta eller inte.( 40 )
52. Det ska också påpekas att även om det förmögenhetsrättsliga förhållande mellan de före detta makarna som samägandet utgör, uppstod under äktenskapet, förefaller det svårt att anse att det följer direkt av äktenskapet i och med makarnas val att separera sina tillgångar redan när de ingick äktenskapet.( 41 ) Är det då inte så, att de förmögenhetsrättsliga förhållandena dem emellan under dessa omständigheter saknar samband med äktenskapet? Konstaterandet måste föranleda en hänvisning till det tredje kriteriet i domen i målet de Cavel ,( 42 ) enligt vilket tvisten inte är undantagen privaträttens område.
53. Domstolen har följaktligen ombetts att avgöra huruvida det är tillräckligt att detta samägande föreligger enbart mellan makarna och att samägandet ofrånkomligen har samband med deras val av ett i avtal fastställt förmögenhetsförhållande som utesluter alla former av egendomsgemenskap, för att situationen ska anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2016/1103.
54. För att frågan ska kunna besvaras måste det fastställas i vilken utsträckning unionslagstiftaren har låtit sig inspireras av EU-domstolens praxis och använt begreppet makars förmögenhetsförhållanden i vid bemärkelse när det definierades i förordningen.
C. Begreppet makars förmögenhetsförhållanden i förordning 2016/1103
55. EU-domstolens tolkningsmetoder ger vid handen att begreppet av flera skäl bör ges en extensiv tolkning.
1. Lydelsen av artikel 3. 1 a i förordning 2016/1103
56. För det första ska definitionen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden i denna artikel jämföras med domen i målet de Cavel, där det anges att begreppet omfattar ”förmögenhetsförhållanden som följer direkt av äktenskap eller upplösning av äktenskap.”( 43 ) Formuleringen har hämtat inspiration från vad som angavs i Schlosser-rapporten, det vill säga ”förmögenhetsförhållanden som följer av äktenskapet”.( 44 ) I rapporten anges att ”[m]akarnas ömsesidiga rättigheter som uppkommit i makarnas förmögenhetsförhållanden motsvarar i mycket stor utsträckning vad som återges mycket väl i det engelska uttrycket ’rights in property arising out of a marial relationship’ (rätt till egendom som följer av äktenskapet)”.( 45 )
57. Härvid behandlas de svårigheter som begreppet makars förmögenhetsförhållanden medför till följd av att det inte finns något jämförbart rättsinstitut i Förenade kungariket och Irland. Förmögenhetsförhållanden mellan makar regleras där i princip av allmän rätt.( 46 )
58. Det konstateras även att begreppet makars förmögenhetsförhållanden inte omfattar samma rättsliga förhållanden i alla ursprungsmedlemsstater.( 47 ) I rapporten understryks således att det finns olika typer av icke-exklusiva system, eftersom dessa stater har kunnat utforma särskilda rättsinstitut för förhållandet mellan makar, vars huvudsakliga särdrag är att utgöra ett övergripande, men inte unikt, förmögenhetsförhållande, vilket kan ha fastställts genom avtal eller lag och vilket i förekommande fall kompletteras med bestämmelser om förmögenhetsförhållanden som är tillämpliga på alla makar, oberoende av vilken regim för makars förmögenhetsförhållanden som antagits.( 48 )
59. Dessa delar av Schlosser-rapporten om rättssystemens mångfald, som fortfarande är aktuella( 49 ), framstår som väsentliga. Min slutsats blir att definitionen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden omfattar förmögenhetsförhållanden mellan makar som regleras av allmän rätt och inte enbart av ett övergripande rättssystem .
60. EU-domstolen har ännu inte haft tillfälle att avgöra frågan, eftersom den har uttalat sig mot bakgrund av omständigheter som omfattats av särskilda bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden, antingen säkerhetsåtgärder under ett skilsmässoförfarande (domen i målet de Cavel ) eller ett bestridande av att egendom som förvärvats under äktenskapet är gemensam (beslutet i målet Iliev ).( 50 )
61. För det andra vill jag framhålla att även om skäl 18 i förordning 2016/1103 avser alla förmögenhetsförhållanden mellan makarna ”som är en direkt följd av äktenskapet eller upplösningen av detta”( 51 ), finns detta adjektiv inte med i definitionen av begreppet ”makars förmögenhetsförhållanden” i artikel 3.1 a i förordningen.
62. Jag anser i likhet med Dirk Looschelder( 52 ) att man utifrån denna ordalydelse, som är formulerad på ett liknande sätt i olika språkversioner,( 53 ) kan dra slutsatsen att blotta orsakssambandet med äktenskapet eller dess upplösning är ett tillräckligt kriterium. Det samband som anges i domen i målet de Cavel och i beslutet i målet Iliev ( 54 ) behöver alltså inte längre vara direkt .
63. Under dessa förutsättningar ska det säkerställas att en vid tolkning av begreppet ”makars förmögenhetsförhållanden” på grund av ordalydelsen i artikel 3.1 a i förordning 2016/1103 även är motiverad med hänsyn till de mål som eftersträvas av unionslagstiftaren, med hänsyn till förordningens systematik och till det sammanhang som den ingår i.
2. Mål som eftersträvas med förordning 2016/1103 samt förordningens systematik och det sammanhang som den ingår i
64. För det första har unionslagstiftaren tydligt uttryckt avsikten att anta lagstiftning som gör det möjligt att undanröja problem som par stöter på i samband med förvaltningen eller fördelningen av gemensam egendom( 55 ) och i förordning 2016/1103 samla alla regler som är tillämpliga på makars förmögenhetsförhållanden bestående i bestämmelser om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande eller, i tillämpliga fall, godkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar, officiella handlingar och förlikningar inför domstol.( 56 )
65. Förordning 2016/1103 vilar på den grundläggande principen om enhetlighet: En enda myndighet ska i princip vara behörig att pröva samtliga frågor som rör makarnas förmögenhetsförhållanden. Den ska tillämpa en enda lag( 57 ) som makarna har valt( 58 ) eller som bestäms enligt de objektiva anknytningskriterier som fastställs i förordningen( 59 ) och som på vissa villkor kan göras gällande mot tredje man.( 60 ) Denna lag är tillämplig på all deras egendom oavsett var den är belägen( 61 ) samt på deras skulder.
66. Målet att förenkla makarnas rättsliga ställning framgår mycket tydligt genom följderna av nämnda princip om enhetlighet i fråga om behörighet och tillämplig lag.
67. När det gäller behörighet, särskilt när tvisten avser fast egendom, har viljan att bevara enhetlighet, både i fråga om behörighet( 62 ) och i fråga om tillämplig lag på samtliga tillgångar,( 63 ) vägt tyngre än skälen till att domstolarna i den medlemsstat där den fasta egendomen är belägen skulle vara behöriga. Denna behörighet har i förordning 2016/1103 utformats som subsidiär( 64 ), trots att domstolen i domen av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( 65 ), som avsåg tolkningen av artikel 22.1 första stycket i förordning nr 44/2001( 66 ), slog fast att en talan om upplösning genom försäljning av samäganderätten till fast egendom belägen i Spanien, vilken hade väckts vid en finländsk domstol av samägare med hemvist i Finland,( 67 ) hör till den kategori av tvister om sakrätt i fast egendom som omfattas av den exklusiva behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen( 68 ), huvudsakligen av hänsyn till intresset av en god rättskipning.( 69 )
68. När det gäller tillämplig lag på parets förmögenhetsförhållanden stärks principen om enhetlighet av den tillämpliga lagens oföränderlighet.( 70 ) Vad beträffar fast egendom anges inte heller någon särskild anknytning till den lag där fastigheten är belägen för att reglera skyddet av familjens bostad.( 71 ) Såsom anges i skäl 53 andra meningen i förordning 2016/1103, omfattas regler om familjens bostad av tillämpningsområdet för denna förordning.( 72 ) Det är dessutom inte tillåtet att föreskriva tillämpning av olika lagar för viss egendom beroende på egendomens art.( 73 ) Ur en mer allmän synvinkel inbegriper förordningen slutligen såväl tvingande regler som frivilliga regler och standardregler.( 74 )
69. Begreppet makars förmögenhetsförhållanden i den mening som avses i förordning 2016/1103 bör följaktligen omfatta samtliga förmögenhetsrättsliga följder av äktenskapet, i den mån dessa inte omfattas av en särskild ordning, såsom bestämmelserna om underhållsskyldighet, avräkning av pensionsrättigheter( 75 ) eller arv efter avliden make.( 76 )
70. För det andra finns det andra argument avseende systematiken i förordning 2016/1103 som ger stöd för tolkningen att definitionen av det självständiga begreppet makars förmögenhetsförhållanden i artikel 3.1 a i denna förordning avsiktligen är vid. Sådana argument kan härledas från förhållandet mellan nämnda definition och artikel 27 i förordningen, som reglerar den tillämpliga lagens räckvidd( 77 ) under äktenskapet och efter äktenskapets upplösning.
71. Peter Mankowski menar( 78 ) att artikel 27 i förordning 2016/1103 innehåller en positiv och ej uttömmande förteckning över vad som i vart fall ska omfattas av makars förmögenhetsförhållanden. Han menar också att artikel 27 utgör en tydlig bekräftelse av en övergripande ordning och av principen om en enhetlig ordning. Begreppet makars förmögenhetsförhållanden i den mening som avses i denna förordning är i sig mycket vidsträckt och heterogent.( 79 )
72. I artikel 27 d i nämnda förordning anges just att ”den ena makens eller båda makars befogenheter, rättigheter och skyldigheter när det gäller egendom” omfattas av den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Sara Godechot-Patris och Patrick Wautelet( 80 ) anser att denna bestämmelse är tillämplig vid förvärv av samägd egendom, särskilt när förvärvet regleras av en i avtal fastställd egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild. Jag delar inte detta förbehåll på grund av det förhållningssätt som krävs enligt förordning 2016/1103. Vid samägande kan förmögenhetsförhållandena mellan makar som har valt en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild, vilka inte regleras av tvingande bestämmelser i lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden, endast omfattas av den allmänna lagstiftningen. Om hänsyn inte tas till att denna konsekvens är specifik för denna ordning, skulle förordningens tillämpningsområde bli begränsat.
73. I artikel 27 e i förordningen föreskrivs dessutom att den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden ska reglera ”upplösning av makars förmögenhetsförhållanden och delning, fördelning eller avveckling av egendomen”.
74. Vissa författare har på denna grund gjort gällande att förordning 2016/1103 är tillämplig på fördelning av egendom mellan makar, oavsett om den grundar sig på bestämmelserna för en särskild egendomsordning eller på allmänna grunder avseende förpliktelser eller sakrätt, förutsatt att det finns ett inneboende samband med äktenskapet ( 81 ) och att regleringen av förmögenhetsförhållandena är tillräcklig utan att det finns anledning att kräva en särskild ordning som med nödvändighet skulle kräva att egendom görs gemensam mellan makarna.( 82 )
75. När det gäller en situation där makarna när de gifte sig valde en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild och tillsammans själva har förvärvat samägd egendom, kan det följaktligen utläsas av artikel 3.1 a i förordning 2016/1103, jämförd med artikel 27 i samma förordning, att delningen av detta samägande omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning och att delningen ska regleras av den lag som anvisas i nämnda förordning, oavsett om delningen sker innan äktenskapet upplöses eller inte.
76. För det tredje får även det sammanhang som unionslagstiftarens mål ingår i, vilket består i att utförligt konkretisera principen om enhetliga regler för makars förmögenhetsförhållanden,( 83 ) anses tala för att begreppet makars förmögenhetsförhållanden ska ges en vid tolkning. Viss hänsyn måste nämligen tas till att förordning 2016/1103 ska ses i förlängningen av förordning nr 650/2012. Domstolen har bekräftat att den princip ”som genomsyrar förordningen ... om att behörig domstol ska tillämpa domstolslandets egen lag” i de flesta fall( 84 ) ... även ligger till grund för regeln i artikel 4 i nämnda förordning, eftersom det däri fastställs att medlemsstaternas domstolar ska vara behöriga att fatta beslut ”om arvet i dess helhet”.( 85 ) Det inre sammanhanget mellan förordning nr 650/2012 och förordning 2016/1103 har emellertid i praktiken sina begränsningar, såsom några författare har framhållit,( 86 ) eftersom två olika lagar kan vara tillämpliga, å ena sidan, på parets förmögenhetsförhållanden och, å andra sidan, på arv, på grund av de olika anknytningar som föreskrivs i dessa förordningar. Ett av målen med förordning nr 650/2012, att säkerställa att den domstol vid vilken talan har väckts tillämpar domstolslandets lag, uppnås inte alltid inom ramen för förordning nr 2016/1103 på grund av principen om att tillämplig lag inte får ändras.( 87 )
77. Jag vill slutligen understryka de konkreta resultaten av principen om enhetlighet i fråga om domstols behörighet och tillämplig lag, vilka bekräftar intresset av en vid tolkning av begreppet makars förmögenhetsförhållanden i liknande situationer som den aktuella i det nationella målet. Om makar vars egendom är enskild samäger flera fastigheter som är belägna i olika medlemsstater och tvisterna avser avveckling och uppdelning av var och en av dessa samägda fastigheter, är det av stort intresse att förordning 2016/1103 reglerar vilken domstol som är behörig och vilken lag som är tillämplig.( 88 ) Vid avveckling och uppdelning av ett samägande mellan makar vars egendom är enskild kan det också uppkomma frågor som rör familje- och förmögenhetsförhållanden, vilket motiverar en samlad tvistelösning. Det kan röra sig om eventuell avräkning mellan makarna, till exempel om en make har finansierat egendomen i en annan andel än den andel som fastställdes vid förvärvet av fastigheten under förutsättningar som är förenade med deras liv tillsammans eller om vem som ska tilldelas familjens bostad.( 89 )
78. Min slutsats efter tolkningen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden, såsom det definieras i artikel 3.1 a i förordning 2016/1103, är att det ska omfatta det förmögenhetsförhållande mellan makar vars egendom är enskild som uppkommit genom ett samägande enligt allmän lag som ingåtts dem emellan.
79. Konstaterandet att fast egendom omfattas av särskilda bestämmelser i unionsrätten( 90 ) gör det emellertid nödvändigt att understryka vissa begränsningar som ska beaktas vid tolkningen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden.
D. Begränsningar i fråga om sakrätt
80. Ur en metodologisk synvinkel( 91 ) är det enligt min mening inte tillräckligt, på grund av de undantag som anges i artikel 1.2 i förordning 2016/1103, att konstatera att ett samägande mellan makar vars egendom är enskild i allmänhet omfattas av begreppet ”makars förmögenhetsförhållanden”, såsom det följer av denna förordning. Det måste säkerställas, beroende på vilken fråga som ska avgöras av den domstol vid vilken talan har väckts, att det inte finns några begränsningar i fråga om saken i målet och den tillämpliga lagen.
1. Saken i målet och sambandet med ”frågor som rör karaktären hos sakrätter”
81. Jag anser att den omständigheten att målet rör samägande mellan (före detta) makar inte nödvändigtvis innebär att det omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2016/1103, oavsett vilka yrkanden som framställts.( 92 ) På grund av det nära sambandet mellan rätten avseende makars förmögenhetsförhållanden och sakrätter,( 93 ) i synnerhet i ett sådant mål, finns det anledning att fråga sig vad som faller inom tillämpningsområdet för undantaget i artikel 1.2 g i förordningen avseende ”frågor som rör karaktären hos sakrätter”.
82. För det första har begreppet sakrätter, trots att sakrätter i andra förordningar behandlas som en grund för ensamrätt eller uteslutande,( 94 ) inte getts någon definition.( 95 )
83. EU-domstolen har vidare fastställt i vilka fall en talan avser ”sakrätt i fast egendom” i den mening som avses i artikel 24.1 i Bryssel Ia-förordningen. EU-domstolen har slagit fast att den exklusiva behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där fastigheten är belägen inte gäller alla typer av talan som rör sakrätt i fast egendom, utan endast sådana som både omfattas av förordningens tillämpningsområde och syftar till dels att fastställa vad en fastighet omfattar eller består av eller vem som äger eller besitter den, eller huruvida egendomen belastas av andra sakrätter, dels att säkerställa att rättsinnehavarna åtnjuter skydd för de befogenheter som är knutna till deras rätt.( 96 ) Det viktigaste kriteriet är huruvida de rättigheter som följer av sakrätten har verkan mot tredje man.( 97 )
84. Beträffande ”frågor som rör karaktären hos sakrätter”, som också anges som grund för undantag i artikel 1.2 k i förordning nr 650/2012, har EU-domstolen slutligen slagit fast att denna bestämmelse rör egendomens eller rättighetens natur eller innehavarens förfoganderätt( 98 ) och att tillämpningsområdet för denna bestämmelse omfattar förekomsten av och antalet tillåtna sakrättsliga fång i medlemsstaternas rättsordningar (numerus clausus) .( 99 )
85. Motsvarigheten mellan undantaget i artikel 1.2 g i förordning 2016/1103 och artikel 29 i förordningen,( 100 ) som har rubriken ”Anpassning av sakrätter”, bekräftar dessutom att dessa bestämmelser syftar till att säkerställa medlemsstaternas autonomi i fråga om sakrätt, så att det inte krävs att rättigheter som har åberopats med stöd av en utländsk lag, som skulle vara okända, ska erkännas.
86. Undantaget i artikel 1.2 g i förordning 2016/1103 är följaktligen, mot bakgrund av skäl 24 i förordningen, inte tillämpligt när frågan till exempel avser frågan huruvida egendom som förvärvats gemensamt av två makar vars egendom är enskild utgör ett samägande dem emellan.( 101 ) Så är även fallet med en sådan ansökan som den aktuella i det nationella målet, som avser avveckling och delning av samägandet, eftersom den leder till att var och en av de före detta makarnas rättigheter ska fastställas enligt den lag som är tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden.( 102 ) Det kan även härledas från artikel 29 i förordningen, som avser sakrätter som följer av förmögenhetsförhållandet mellan makarna, att konstaterandet att dessa sakrätter regleras av andra bestämmelser än bestämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden i strikt bemärkelse saknar betydelse.( 103 ) Den anpassningsmekanism som införs genom denna bestämmelse motiverar slutligen att den åberopade sakrättens funktion i makarnas förmögenhetsförhållanden undersöks.
87. Jag anser alltså att en sådan bedömning av sakrätter är en del av unionslagstiftarens definition av begreppet makars förmögenhetsförhållanden. Det tycks således som om undantaget för ”frågor som rör karaktären hos sakrätter” ska tolkas restriktivt med stöd av kriterier som inte förpliktar den domstol vid vilken talan väckts att göra en mer långtgående prövning av ansökan än vad som krävs för att till en början kontrollera om den är behörig.
88. Andra begränsningar avseende tillämplig lag bör också understrykas, även om de i det nu aktuella fallet inte är tillämpliga på grund av saken i målet, eftersom de visar att vissa frågor som inte rör ”karaktären hos sakrätter” ändå omfattas av sakrättens område och följaktligen inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2016/1103.
2. Saken i målet och den sak rättsliga lagstiftningens område
89. Det finns flera begränsningar som kan beröras. Patrick Wautelet förklarar således att villkoren för en av makarnas förvärv av en sakrättsligt skyddad rättighet i egendom regleras både av den sakrättsliga lagstiftningen och den lag som reglerar hur egendomen förvärvas.( 104 ) Han anser även, i likhet med andra författare, att den sakrättsliga lagstiftningens inverkan skulle kunna vara förbehållen handlingar genom vilka delningen av egendomen konkret verkställs.( 105 )
90. Ett förbehåll måste också göras när det gäller verkställighet av en sådan delning som skulle innebära inskrivning i ett register. Registreringsformaliteter omfattas inte av förordning 2016/1103, enligt artikel 1.2 h i förordningen.( 106 )
91. Min slutsats, efter granskningen av de olika inslagen i bedömningen av tillämpningsområdet för förordning 2016/1103, blir följande, med avseende på tolkningen av begreppet ”makars förmögenhetsförhållanden”:
– Principen om enhetlighet i fråga om domstols behörighet och tillämplig lag definieras och konkretiseras i denna förordning i syfte att förenkla behandlingen av förmögenhetsförhållanden mellan (före detta) makar i förhållande till vad som kännetecknar deras gemensamma liv.
– Ett tvistemål kan inte splittras upp beroende på var parets egendom är belägen.
– Ett förvärv av samägd egendom som görs enbart av makar som i äktenskapet har valt en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild följer av äktenskapet och i än högre grad av nämnda egendomsordning.
– Den omständigheten att den allmänna egendomsrätten är tillämplig saknar betydelse, eftersom det rör sig om den enda rättsliga ram som står till makarnas förfogande vid en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild och att ändamålet är att reglera det förmögenhetsförhållande som följer av äktenskapet eller äktenskapets upplösning, eller med andra ord att reglera samägandet mellan makarna. I det nu aktuella fallet, när målet ska avgöras, tjänar den till att fördela förmögenheten mellan makarna.
– Frågan om avveckling och delning av fast egendom som genom samägande tillhör makar omfattas inte av undantaget avseende ”frågor som rör karaktären hos sakrätter”, som har ett begränsat tillämpningsområde.
– I artikel 27 e i förordning 2016/1103 föreskrivs att den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden ska reglera ”upplösning av makars förmögenhetsförhållanden och delning, fördelning eller avveckling av egendomen”.
Dessa transaktioner ska således genomföras på grundval av artikel 27 i förordning 2016/1103, eftersom den anvisade lagen i det nu aktuella fallet är den lag som makarna har valt för sina förmögenhetsförhållanden där all egendom är enskild.
92. Genom detta till stor del övergripande tillvägagångssätt uppfylls slutligen kravet på att inte komplicera domstolens prövning av sin internationella behörighet genom fler kriterier i det skede då talan väckts.
93. Jag föreslår följaktligen att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens fråga jakande, vilket innebär att den domstol vid vilken talan har väckts i Tjeckien således är internationellt behörig.
V. Förslag till avgörande
94. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien) på följande sätt:
Artikel 1.1 första stycket och artikel 3.1 a i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden,
ska tolkas så,
att ett förfarande för avveckling och delning av en samägd fastighet som förvärvats under äktenskapet av makar som valt en egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.
1 Originalspråk: franska.
i Målet har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
2 Rådets förordning av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).
3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen).
4 Se artikel 1.2 g i förordning 2016/1103.
5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107; rättelser i EUT L 344, 2012, s. 3, EUT L 60, 2013, s. 140 och EUT L 243, 2019, s. 9).
6 Den tjeckiska regeringen har angett att denna ordning skiljer sig från den allmänna ordningen för makars förmögenhetsförhållanden. Se, beträffande den omständigheten att den ordningen, som reglerar en egendomsgemenskap, ska tillämpas om makarna inte väljer en egendomsordning som fastställs i avtal, kommentaren till 708 § i civillagen av Zuklínová, M., ”§ 708”, i Zuklínová, M., m.fl., Občanský zákoník, Komentář, Svazek II , Wolters Kluwer, Prag, 2023.
7 I ansökan, som finns i de handlingar som översänts till EU-domstolen, anges att det rör sig om en andel i en fastighet bestående av en lägenhet, ett källarutrymme och ett sovrum. I begäran om förhandsavgörande kallas egendomen för fastighet.
8 Den köpehandling som SQ gav in som bilaga till sin ansökan finns inte i de handlingar i det nationella målet som överlämnats till EU-domstolen. Vid förhandlingen påpekades att det i köpehandlingen erinras om att makarna valt egendomsordningen enligt vilken all egendom är enskild. Köpehandlingen innehåller en hänvisning till de bestämmelser i fransk rätt som är tillämpliga på avveckling av samägande, och genom undantag från dessa bestämmelser, till artikel 1469 tredje stycket i den franska civillagen, som reglerar beräkningen av ersättningar vid avveckling av makarnas egendomsgemenskap enligt lag.
9 Det framgår av ansökan i de handlingar i målet som överlämnats till EU-domstolen att ansökan ska ses i förlängningen av upplösningen av äktenskapet och motiveras av att de före detta makarna inte kan nå en överenskommelse om avvecklingen och delningen av samägandet. Sökanden har föreslagit att egendomen ska tilldelas denne mot betalning av en ersättning.
10 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till 1140 § 1 och 1143 § i civillagen.
11 Den hänskjutande domstolen menar att detta krav framgår av domen av den 27 mars 1979, de Cavel (143/78, nedan kallad domen i målet de Cavel, EU:C:1979:83), och av beslutet av den 14 juni 2017, Iliev (C-67/17, nedan kallat beslutet i målet Iliev , EU:C:2017:459, punkt 30). Det sistnämnda beslutet, som visserligen meddelades i samband med upplösningen av ett äktenskap, avser emellertid en annan situation än den som är aktuell i det nationella målet.
12 Denna bestämmelse reglerar endast internationell behörighet. Vilken domstol som är särskilt behörig anges därefter i den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Enligt artikel 15 i förordning 2016/1103 ska den domstol vid vilken talan väckts pröva sin behörighet.
13 Enligt tjeckisk rätt regleras avveckling och delning av samägande i 1140–1149 §§ i civillagen. I fransk rätt, som är den lag som är tillämplig där fastigheten är belägen, består avveckling av ett samägande, såsom Stéphane David erinrar om (”La liquidation de l’indivision”, La Semaine Juridique – Notariale et Immobilière, nr 30–34, LexisNexis, Paris, 26 juli 2019, ärende nr 1259, s. 43–49), i att identifiera och värdera dels den samägda egendomen, bestående av tillgångar och skulder, vilka ska värderas så nära dagen för uppdelningen som möjligt i enlighet med artikel 829 i den franska civillagen, dels de olika värdeförändringar som kan ha ägt rum mellan samägandet och en av samägandena (till exempel en skuld som uppkommit vid ett enskilt nyttjande av den samägda egendomen eller uppbärande av inkomster från denna egendom, eller en fordran som uppkommit vid förvaltning eller förbättring av nämnda egendom) i form av samäganderäkenskaper. Denna avveckling ska också skiljas från avvecklingen av makarnas förmögenhetsförhållanden, vilken teoretiskt sett inte behöver göras när det gäller makar vars egendom är enskild. I praktiken sker emellertid ofta ett avslut av räkenskaperna mellan makarna. Se Collard, F., ”Synthèse – Séparation de biens”, JurisClasseur Notarial Formulaire, LexisNexis, Paris, senast uppdaterad den 25 mars 2025, punkterna 18–27. Se även 730 § i den tjeckiska civillagen om fördelning av inkomster från verksamhet som bedrivs av makar vars egendom är enskild antingen av makarna gemensamt eller av en av makarna med hjälp av den andra.
14 Enligt familjerättslig förmögenhetsrätt kan ett samägande föreligga till följd av ett gemensamt förvärv av egendom som görs av makar som inte har valt en egendomsordning där all egendom är gemensam. Ett samägande kan vara lagligt efter äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad (samägande efter gemensamt bo) eller genom dödsfall (arvsrättsligt samägande).
15 Förordning 2016/1103 är tillämplig mellan en del av medlemsstaterna, däribland Republiken Tjeckien, sedan den 29 januari 2019. Se, beträffande förordningens övergångsbestämmelser och det datum då den började tillämpas, artiklarna 69 och 70 samt Joubert, N., ”La dernière pierre (provisoire?) à l’édifice du droit international privé européen en matière familiale”, Revue critique de droit international privé , nr 1, Dalloz, Paris, 2017, s. 1–26, punkt 10 om hänvisningen till den dagen vad beträffar domstolsförfaranden och äktenskap.
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding (C-12/15, EU:C:2016:449, punkt 44 och där angiven rättspraxis), och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken (C-393/23, EU:C:2025:85, punkterna 41–43 och där angiven rättspraxis).
17 Se fotnot 8 i detta förslag till avgörande.
18 Se, beträffandet kriteriet om regleringen av makarnas förmögenhetsförhållanden, vilket karakteriserar begreppet ”äktenskapsförord” och härrör från lydelsen i artikel 3.1 b i förordning 2016/1103, vilket kriterium får till följd att enstaka avtal som ingås mellan makarna inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, Ancel, B., ”Article 3”, i Corneloup, S., m. fl., Le droit européen des régimes patrimoniaux des couples: commentaire des règlements 2016/1103 et 2016/1104 , Société de législation comparée, Paris, 2018, s. 34–42, i synnerhet punkt 7 ii. Se även Wautelet, P., ”Article 3. – Définitions”, i Bonomi, A., Wautelet, P., Le droit européen des relations patrimoniales de couple: Commentaire des Règlements (UE) 2016/1103 et 2016/1104 , Bruylant, Namur, 2021, s. 209–346, punkt 147 och följande punkter, i synnerhet punkterna 156, 177 och 180.
19 Se bland annat Erbarth, A., ”Die Auswirkungen der EuGüVO auf das Internationale Privatrecht und die Internationale Zuständigkeit der Wirkungen der Ehe im Allgemeinen (§§ 1353 ff. BGB)”, Neue Zeitschrift für Familienrecht , C.H. Beck, Munich, 2018, nr 6, s. 249–253, i synnerhet s. 252, och Looschelders, D., ”Art. 1 EuGüVO Anwendungsbereich”, i synnerhet punkt 1 med rubriken ”Eheliche Güterstände”, i avsnitt II, med rubriken ”Sachlicher Anwendungsbereich”, i Münchener Kommentar zum BGB , vol. 12, C.H. Beck, München, 2024, punkt 8.
20 Se ovan punkt 7.
21 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).
22 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).
23 Rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 2010, 343, s. 10), allmänt kallad Rom III-förordningen.
24 C‑558/16, nedan kallad domen i målet Mahnkopf , EU:C:2018:138.
25 Se dom av den 9 mars 2017, Pula Parking (C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 51–53).
26 Rådets beslut (EU) 2016/954 av den 9 juni 2016 om bemyndigande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om internationella pars förmögenhetsförhållanden, som omfattar frågor om såväl makars förmögenhetsförhållanden som förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (EUT L 159, 2016, s. 16). Följande medlemsstater deltar inte: Konungariket Danmark, Republiken Estland, Irland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Ungern, Republiken Polen, Rumänien och Republiken Slovakien. Antalet stater som deltar i ett fördjupat samarbete är också begränsat inom ramen för Rom III-förordningen men motsvarar inte antalet stater som deltar i ett fördjupat samarbete enligt förordning 2016/1103.
27 Se, för ett liknande resonemang, förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Mahnkopf (C-558/16, EU:C:2017:965, punkt 73).
28 Se artiklarna 10 och 11 i förordning 2016/1103 samt skäl 40.
29 Se, beträffande den allmängiltiga tillämpningen (erga omnes) av behörighetsreglerna i förordning 2016/1103, Bonomi, A., och Wautelet, P., ”Introduction”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., ovan angivet verk, s. 21–106, punkt 74 och hänvisning till domen av den 1 mars 2005, Owusu (C-281/02, EU:C:2005:120).
30 Se artikel 20 i förordning 2016/1103, som föreskriver en universell tillämpning av dessa regler.
31 Undertecknad i Haag den 14 mars 1978 (nedan kallad 1978 års Haagkonvention). Denna konvention, som ratificerades av Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna, trädde i kraft den 1 september 1992. Se, beträffande konventionen, Niboyet, M.-L., de Geouffre de la Pradelle, G., och Fulli-Lemaire, S., Droit international privé, 8e uppl., LGDJ, Paris, 2023, avsnitt 4 i delen ”Premiers repères”, vilket har rubriken ”Rapports de famille patrimoniaux”, s. 126–142, i synnerhet punkt 138 och följande punkter samt, beträffande jämförelsen med förordning 2016/1103, punkt 141 och följande punkter. Se, beträffande förhållandet mellan denna förordning och befintliga internationella konventioner, artikel 62 i förordningen. Se slutligen, beträffande tidigare lagstiftning bakom definitionen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden, Wautelet, P., ”Article 3. – Définitions”, ovan angivet verk, punkt 59 och följande punkter.
32 Se Lagarde, P., Bergquist, U., m.fl., Commentaire des règlements européens sur les régimes matrimoniaux et les partenariats enregistrés , 2 uppl., Dalloz, Paris, 2018, punkterna 1.7 och 1.8 (s. 32 och 33).
33 Se Lagarde, P., Bergquist, U. m.fl., ovan angivet verk, punkt 1.8 (s. 33). Andrea Bonomi menar i ”Article 1. – Champ d’application”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., ovan angivet verk, s. 107–201, i synnerhet punkt 10, att ”dessa undantag ska endast ses som negativa begränsningar av tillämpningsområdet för [förordning 2016/1103], vilket främst definieras genom det positiva begreppet makars förmögenhetsförhållanden ... Därmed faller frågor som inte omfattas av detta begrepp utanför tillämpningsområdet [för nämnda förordning] även om de inte anges i artikel 1.2 [i nämnda förordning]”. Se exempelvis, beträffande förhållandet mellan makar och juridiska personer, Wautelet, P., ”Article 3. – Définitions”, ovan angivet verk, punkterna 132–139.
34 Min kursivering. Patrick Wautelet menar, i ”Article 3. – Définitions”, ovan angivet verk, punkt 80, att ordet regler, som också anges i skäl 8 i förordning 2016/1103, inte uttrycker någon vilja att anta en definition, som skulle skilja sig från det sedvanliga förhållningssättet i internationell privaträtt om den inte vore funktionell (se, beträffande en sådan metod bestående i ”att undersöka vilken funktion och vilka mål som eftersträvas med ett institut eller ett arrangemang som inrättats genom nationell lagstiftning”, ibidem, punkterna 78 och 79). Se, som jämförelse, artikel 3.1 a i förordning nr 650/2012. Som jag ser det måste lärdomar hämtas från EU-domstolens praxis om tillämpningsområdet för konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt de olika konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (EGT C 27, 1998, s. 1), nedan kallad Brysselkonventionen, och efterföljande förordningar, vad beträffar frågor om makars förmögenhetsförhållanden. Härav följer att EU-domstolen har undersökt arten av de rättsliga förmögenhetsförhållandena mellan parterna i målet eller dess föremål, både i förhållande till äktenskapet och inte. Se domen i målet de Cavel (punkt 7), och domen av den 31 mars 1982, W. (25/81, EU:C:1982:116, punkterna 7 och 8), samt beslutet i målet Iliev (punkt 30). EU-domstolen har även uttalat sig med beaktande av syftet med avgörandet eller regeln i fråga (se domen av den 27 februari 1997, van den Boogaard (C-220/95, EU:C:1997:91, punkt 22), respektive domen i målet Mahnkopf (punkt 40)). I det nu aktuella fallet ska det prövas huruvida tvisten, i den särskilda rättsliga situationen med ett samägande mellan makar, beroende på syftet med den rättighet som gjorts gällande , omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2016/1103 eller om den är undantagen på grund av någon av de kategorier av rättigheter som räknas upp i artikel 1 i förordningen.
35 I och med att Bryssel Ia-förordningen upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), vilken i sin tur ersatte Brysselkonventionen, är den tolkning som domstolen har gjort av bestämmelserna i de två sistnämnda rättsakterna även tillämplig på tolkningen av Bryssel Ia-förordningen, när dessa bestämmelser kan anses vara likvärdiga med bestämmelserna i den sistnämnda förordningen. Se särskilt domen av den 16 maj 2024, Toplofikatsia Sofia (Begreppet svarandens hemvist) (C-222/23, EU:C:2024:405, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
36 I det fallet avsåg tvisten en interimistisk reglering av de rättsliga förmögenhetsförhållandena mellan makar som var nödvändig i det pågående förfarandet. Se de Cavel-domen (punkt 7 första ledet).
37 Domen i målet de Cavel (punkt 7, andra till fjärde ledet).
38 Se beslutet i målet Iliev (punkt 30). Dirk Looschelders klargör i ”Internationale Zuständigkeit für die Auseinandersetzung von Miteigentum bei ehegüterrechtlichem Bezug”, Praxis des internationalen Privat- und Verfahrensrechts , Gieseking, Bielefeld, 2018, nr 6, s. 591–594, särskilt s. 593 och 594, att den enda direkta följden av äktenskapets upplösning enligt bulgarisk rätt, tillämplig rätt i det aktuella fallet, var att ett samägande uppkom och att tvisten om delning av detta samägande endast var en indirekt följd av äktenskapsskillnaden. Looschelders slutsats är att den omständigheten att nämnda samägande mellan de före detta makarna uppkom på grund av vissa aspekter avseende makarnas förmögenhetsförhållanden endast var en tidigare fråga som inte utgjorde hinder för tillämpning av Bryssel Ia-förordningen. Han anser emellertid att ur ett unionsrättsligt perspektiv är det endast av betydelse huruvida samägandets delning motiveras av äktenskapets upplösning eller om den inte har något samband med äktenskapet och att den omständigheten att denna delning är hänförlig till sakrätten inte utgör hinder för en kvalificering i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. Denna iakttagelse kan nämligen härledas från konstaterandet att EU-domstolens svar på frågorna om delningen av egendomen är inriktat på avvecklingen av densamma (se beslutet i målet Iliev , punkterna 19 och 22).
39 Se beslutet i målet Iliev (punkt 15, jämförd med punkterna 10 och 11 samt punkt 22).
40 Se, beträffande liknande förbehåll, Farnoux, E., ”Improbable retour en grâce de la théorie générale des conflits de juridictions: naissance d’une règle de compétence purement internationale s’agissant d’une action en partage d’un bien immobilier situé en France”, Revue critique de droit international privé , nr 1, Dalloz, Paris, 2021, s. 106–127, i synnerhet s. 125 och 126.
41 Vid förhandlingen gjordes till och med gällande att planerna på att förvärva en samägd egendom uppkom före äktenskapet och förverkligades kort efter valet av makarnas förmögenhetsförhållanden.
42 Se domen i målet de Cavel (punkt 7 tredje ledet och punkt 46 ovan).
43 Se domen i målet de Cavel (punkt 7 andra ledet). I punkt 7 tredje ledet i den domen berörs tvister som rör eller har en nära anknytning till ” makars rättsliga förmögenhetsförhållanden som följer direkt av äktenskap eller upplösning av äktenskap” (min kursivering).
44 Se Schlosser-rapporten om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland anslutning till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område samt till protokollet om domstolens tolkning av denna (EGT C 59, 1979, s. 71), kallad Schlosser-rapporten, punkt 50. Se, beträffande kopplingen till denna rapport, Farnoux, E., ovan angivet verk, s. 125.
45 Schlosser-rapporten (punkt 50).
46 Se Schlosser-rapporten (punkt 43).
47 Ibidem (punkt 43).
48 Ibidem (punkterna 45 och 46).
49 Se Wautelet, P., ”Article 3. – Définitions”, ovan angivet verk, punkt 64.
50 Se ovan punkt 48.
51 Min kursivering. De kriterier som fastställdes i domen i målet de Cavel (punkt 7) beskrivs på följande sätt: En tvist som rör eller har nära anknytning till rättsliga förmögenhetsförhållanden som är en direkt följd av äktenskapet eller av äktenskapets upplösning.
52 Se Looschelders, D., ”Art. 1 EuGüVO Anwendungsbereich”, ovan angivet verk, punkt 10. Författaren menar att den omständigheten att detta kriterium enbart anges i ett skäl talar för en tolkning enligt vilken den direkt karaktären inte är ett centralt kriterium för definitionen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden.
53 Se de språkversioner som jag har kunnat kontrollera, den spanska (” como resultado” ), den tyska (” aufgrund” ), den engelska (” as a result ”), den italienska (” in conseguenza” ) och den polska (” wynikających” ).
54 Se ovan punkt 47.
55 Se skäl 8 i förordning 2016/1103.
56 Se skälen 15 och 16 i förordning 2016/1103.
57 Se artiklarna 21 och 27 samt skäl 52 i förordning 2016/1103.
58 Se artikel 22 i förordning 2016/1103.
59 Se artikel 26 i förordning 2016/1103.
60 Se artikel 28 och skäl 52 i förordning 2016/1103.
61 Se artikel 21 i förordning 2016/1103.
62 Se även, när det gäller pågående mål om arv efter en make eller om äktenskap, skälen 33 respektive 34 i förordning 2016/1103.
63 Se Looschelders, D., ”Internationale Zuständigkeit für die Auseinandersetzung von Miteigentum bei ehegüterrechtlichem Bezug”, ovan angivet verk, särskilt s. 591 och 594.
64 Se artikel 10 i förordning 2016/1103.
65 C‑605/14, nedan kallat domen i målet Komu m.fl. , EU:C:2015:833.
66 I denna artikel anges att om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, ska domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen ha exklusiv behörighet, oberoende av parternas hemvist. Denna bestämmelse återges i artikel 24.1 första stycket i Bryssel Ia-förordningen. Se ovan punkt 83 beträffande tolkningen av nämnda bestämmelse.
67 Se domen i målet Komu m.fl. (punkterna 13–15).
68 Se domen i målet Komu m.fl. Komu m.fl. (punkt 28).
69 Se domen i målet Komu m.fl. Komu m.fl. (punkt 30).
70 Se artikel 26 i förordning 2016/1103, som hänvisar till den första gemensamma hemvisten.
71 Se Chikoc Barreda, N., ”Entre la lex causae et les lois de police de la lex fori: quelle alternative pour la protection du logement familial dans le règlement ’régimes matrimoniaux’?”, European Review of Private Law , nr 3, Kluwer Academic Publishers, Dordrecht, 2019, s. 583–615, i synnerhet punkt 4. Författaren understryker (punkt 5) skillnaden jämfört med 1978 års Haagkonvention, där artikel 26 i förordning 2016/1103 föreskriver, i avsaknad av lagvalsavtal, att lagen i den stat där makarna hade sin första gemensamma hemvist efter det att äktenskapet ingicks ska vara tillämplig lag, vilket inte är utan nackdelar för det fall ett gift par rör på sig (punkt 6).
72 Se även Erbarth, A., a.a., s. 252.
73 Se artikel 21 och skäl 43 i förordning 2016/1103. Se, beträffande skillnaden i förhållande till 1978 års Haagkonvention och det identiska valet i förordning nr 650/2012, Wautelet, P., ”Article 22. – Choix de la loi applicable”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., ovan angivet verk, s. 577–676, punkterna 79 och 81.
74 Se skäl 18 i förordning 2016/1103. Nathalie Joubert, ovan angivet verk, punkt 16, understryker att genom den primära ordningen möjliggörs ett enhetliggörande av den tillämpliga lagen på parets samtliga förmögenhetsförhållanden, även i de fall där den lag som valts inte innehåller begreppen makars förmögenhetsförhållanden och primär ordning i sig, vilket utgör en avsevärd skillnad jämfört med 1978 års Haagkonvention. Det ska också understrykas att en sådan primär ordning är tillämplig på alla makar, oavsett makarnas förmögenhetsförhållanden, inbegripet egendomsordningen enligt vilken all egendom är enskild.
75 Dessa frågor omfattas inte av tillämpningsområdet för förordning 2016/1103 (se artikel 1.2 c och f i denna förordning). Johannes Weber menar, i ”Die Europäischen Güterrechtsveringerungen: Eine erste Annäherung”, Deutsche Notar-Zeitschrift , 2016, nr 9, s. 659–697, i synnerhet s. 665, att ”makars förmögenhetsförhållanden fungerar således som kompensation i form av en allmän bestämmelse i den internationella familjerätten” (fri översättning).
76 Se artikel 1.2 d i förordning 2016/1103 och domen i målet Mahnkopf (punkt 41). Se även fotnot 85 i detta förslag till avgörande.
77 Se Bonomi, A., ”Article 1. – Champ d’application”, ovan angivet verk, punkt 3; Wautelet, P., ”Article 27. – Portée de la loi applicable”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., ovan angivet verk, s. 845–915, punkt 6, Lagarde, P., Bergquist, U., m.fl., ovan angivet verk, punkt 3.2 (s. 40), Gallant, E., ”Union européenne. – Règlements n o 2016/1103 et 2016/1104 sur les régimes matrimoniaux et les régimes partenariaux”, JurisClasseur Procédure civile , LexisNexis, Paris, 17 juni 2021, häfte 3000-80, punkt 43, och Weber, J., ovan angivet verk, s. 665. Se, för ett liknande resonemang, förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunars i målet Mahnkopf (C‑558/16, EU:C:2017:965, punkt 76 och, beträffande kriteriet avseende fördelningen av egendom mellan makarna, punkt 91).
78 Se Mankowski, P., ”Verschiebungen bei der Qualifikation vermögensrechtlicher Beziehungen zwischen den Ehegatten durch die EuGüVO”, Neue Zeitschrift für Familienrecht , C.H. Beck, München, 2021, nr 17, s. 757–764 i synnerhet s. 758.
79 Se, för ett liknande resonemang, beträffande systemet med makars samägande av egendom vad beträffar frågor om exempelvis skulder till samägandet eller ersättning till en enskild samägare, Wautelet, P., ”Article 27. – Portée de la loi applicable”, ovan angivet verk, punkt 67.
80 Se Godechot-Patris, S., ”Réglementation depuis le 29 janvier 2019”, JurisClasseur Notarial Formulaire , LexisNexis, Paris, 15 september 2023, häfte 320, punkt 111, och Wautelet, P., ”Article 27. – Portée de la loi applicable”, ovan angivet verk, punkt 74. Vad beträffar den allmänrättsliga ordningen för samägande ställer de sig tvivlande, med hänvisning till lagen där egendomen är belägen. Se, beträffande förespråkandet av ett tillvägagångssätt från fall till fall, Wautelet, P., ”Article 1. – Champ d’application”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., ovan angivet verk, punkterna 176 och 177.
81 Se Hausmann, R., Internationale und Europäisches Familienrecht , 3:e upplagan, C.H. Beck, München, 2024, punkt 355. Se även Godechot-Patris, S., ”Compétence juridictionnelle en matière d’action en partage d’un immeuble situé en France”, Revue Juridique Personnes et Famille , nr 5, Lamy, Paris, 2020. Se också ovan punkt 86, om den koppling som kan göras till artikel 29 i förordning 2016/1103. Utan äktenskap skulle upplösningen av samäganderätten följaktligen omfattas av Bryssel Ia-förordningen. Se slutligen ovan punkt 68 om familjens bostad.
82 Se Mankowski, P., ovan angivet verk, s. 758. Författaren anger emellertid att den omständigheten att en make har en penningfordran gentemot den andra inte i sig är tillräcklig för att det ska vara fråga om makars förmögenhetsförhållanden, om denna fordran inte har något samband med makarnas förmögenhetsförhållanden.
83 Se, beträffande ogifta par, rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (EUT L 183, 2016, s. 30).
84 Dom av den 7 april 2022, V A och Z A (Subsidiär behörighet att pröva arvsmål) (C-645/20, EU:C:2022:267, punkt 21, jämförd med punkterna 37, 38, 44 och 45). EU-domstolen slog fast att det följer av denna princip att förordning nr 650/2012 omfattar en nationell bestämmelse som främst avser fastställandet av omfattningen av den andel av arvet som ska tilldelas den efterlevande maken i förhållande till andra arvtagare och inte delning av makarnas tillgångar mellan makarna . Se domen i målet Mahnkopf (punkt 40). Av detta drar jag slutsatsen att delning av arv mellan en efterlevande make och den avlidne makens arvingar enligt nämnda princip också ska regleras enligt förordning nr 650/2012. Se Lardeux, G., ”De certaines hypothèses délicates du droit international privé des immeubles”, Journal du droit international (Clunet) , LexisNexis, Paris, nr 4, 2021, s. 1259–1275, fotnot 28, och Péroz, H., och Fongaro, É, ”Mai 2019-mai 2020: le droit international privé n’est pas près d’être confiné”, Droit et Patrimoine , nr 304, Lamy, Paris, 2020, i synnerhet del III, avseende ”[o]bligations et biens”.
85 Se dom av den 26 mars 2026, Isergartler (C‑618/24, EU:C:2026:251, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Domstolen motiverade sitt avgörande med hänvisning till ”universalitetsprincipen i fråga om arv som kommer till uttryck i bland annat artikel 23.1 i förordning nr 650/2012, där det anges att tillämplig lag enligt förordningen ska styra ’ arvet i dess helhet’” (min kursivering). Se, beträffande detta förhållande mellan tillämplig lag och behörighet , Peroz, H., och Fongaro, É, ovan angivet verk. Hélène Peroz framhåller att arvets uppdelning endast berörs i artikel 23.2 j i förordning n e 650/2012, som rör den tillämpliga lagens räckvidd och inte reglerna om domstolars behörighet. Hon anser emellertid att om denna förordning är tillämplig på den lag som är tillämplig på arvets uppdelning, är det i än högre grad de behörighetsregler som föreskrivs i förordningen som är tillämpliga på detta område. Se också, beträffande analogin med artikel 23.2 e och j i samma förordning, Looschelders, D., ”Internationale Zuständigkeit für die Auseinandersetzung von Miteigentum bei ehegüterrechtlichem Bezug”, ovan angivet verk, s. 594.
86 Se Bonomi, A., och Wautelet, P., ”Introduction”, ovan angivet verk, punkt 38, och Bonomi, A., ”Article 21. – Unité de la loi applicable”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., ovan angivet verk, punkt 5.
87 Se Bonomi, A., och Wautelet, P., ”Introduction”, ovan angivet verk, punkterna 43 och 60.
88 Se artikel 21 i förordning 2016/1103, som inte innehåller någon begränsning i fråga om egendomens art och belägenhet.
89 En jämförelse kan göras med kriterierna för avveckling av en egendomsgemenskap med tillämpning av tjeckisk rätt. Se information enligt artikel 63 i förordning 2016/1103, tillgänglig på följande webbplats: https://e-justice.europa.eu/topics/family-matters-inheritance/property-marriage-civil-partnerships/matrimonial-property-regimes/cz_sv . Se även, beträffande den tjeckiska lagstiftningen om avveckling av egendomsordningen enligt vilken all egendom är enskild, Zuklínová, M., « § 729 », i Zuklínová, M., m.fl . , ovan angivet verk, i synnerhet III om makars gemensamma rättigheter och skyldigheter i egendomsordningen enligt vilken all egendom är enskild. Se, för en sammanfattning av fransk rätt, särskilt om avveckling av egendomsordning enligt vilken all egendom är enskild och av samägd egendom, Collard, F., ovan angivet verk, punkterna 18 och följande. Patrick Wautelet framhåller att förekomsten av ett samägande, om samägarna är (före detta) makar, ger upphov till särskilda frågor som finner sitt svar i den särskilda rätten om parets förmögenhetsförhållanden (”Articlel 1. – Champ d’application”, ovan angivet verk, punkt 176, och ”Article 27. – Portée de la loi applicable”, op. cit. punkt 67).
90 Se, i synnerhet, artikel 24 led 1 i Bryssel Ia-förordningen och artikel 1.2 g och h i förordning 2016/1103.
91 Se ovan punkt 40 och fotnot 34.
92 Se, för ett liknande resonemang, Wautelet, P., ” Article 1. – Champ d’application”, ovan angivet verk, punkt 130, som menar att hänsyn ska tas till olika kopplingar och samspelet mellan, å ena sidan, materiell rätt och, å andra sidan, tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden, för att den exakta räckvidden av undantaget i artikel 1.2 g i förordning 2016/1103 ska kunna bedömas.
93 Se Wautelet, P., ”Article 1. – Champ d’application”, ovan angivet verk, punkterna 129 och 181. Han påpekar i punkt 129 att ”frågor om ägande och övertagande av ägande är centrala och utgör strukturen i rätten avseende förmögenhetsförhållanden” och, i punkterna 173 och 177, att samägande är föremål för regler som utgör en betydande del av den verkliga statusen, vilket för den skull inte i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) utesluter att förordning 2016/1103 är tillämplig.
94 Se artikel 24 led 1 i Bryssel Ia-förordningen och artikel 1.2 k i förordning nr 650/2012.
95 Se, beträffande svårigheten att i vissa fall avgöra huruvida en rättighet hör till den kategori sakrätter som avses i artikel 29 i förordning 2016/1103, Wautelet, P., ”Article 29. – Adaptation des droits réels”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., ovan angivet verk, s. 993–1023, punkt 23.
96 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 1994, Webb (C-294/92, EU:C:1994:193, punkt 14), och domen i målet Komu m.fl. (punkt 26 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 10 juli 2019, Reitbauer m.fl. (C‑722/17, EU:C:2019:577, punkt 45).
97 Se Schlosser-rapporten (punkt 166) samt dom av den 10 januari 1990, Reichert och Kockler (C-115/88, EU:C:1990:3, punkt 12), och dom av den 10 juli 2019, Reitbauer m.fl. (C-722/17, EU:C:2019:577, punkt 48).
98 Se dom av den 12 oktober 2017, Kubicka (C-218/16, EU:C:2017:755, punkt 47). EU-domstolen härledde denna definition från motiveringen till förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (KOM(2009) 154 slutlig), s. 5. I förslaget till rådets förordning om behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet i mål om makars förmögenhetsförhållanden (COM(2016) 106 final), anges, beträffande artikel 1, att förordningen ”inte [berör] eventuella sakrätter i en egendom, och inte heller klassificeringen av egendom och rättigheter eller fastställandet av rättighetsinnehavarens ställning i förmånsrättshänseende”, punkt 5.1 (s. 7).
99 Se dom av den 12 oktober 2017, Kubicka (C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 48). Domstolen grundade sig på förklaringarna i skäl 15 i förordning nr 650/2012, vilka också återfinns i samma lydelse i skäl 24 i förordning 2016/1103.
100 Liknande bestämmelser finns i artikel 31 i förordning nr 650/2012, vars tillämpningsområde fastställdes av domstolen i domen av den 12 oktober 2017, Kubicka (C-218/16, EU:C:2017:755, punkt 63), som begränsat till sakrättens innehåll och till hur sakrätten behandlas i rättsordningen i den medlemsstat i vilken den åberopas. Denna artikel kan inte tillämpas när den sakrätt som överförs genom vindikationslegat är en äganderätt och den medlemsstat som ska erkänna dess verkningar har bestämmelser om en sådan rättighet (punkterna 64 och 65 i den domen).
101 Se Wautelet, P., ”Article 1. – Champ d’application”, ovan angivet verk, punkt 174 och fall 14.
102 Se skäl 52 i förordning 2016/1103. Se även Wautelet, P., ”Article 1. – Champ d’application”, ovan angivet verk, punkterna 176 och 177.
103 Se Wautelet, P., ”Article 29. – Adaptation des droits réels”, ovan angivet verk, punkt 26. Se även, vad gäller frågor som rör avslutning av ett samägande mellan makar, principen om en jämförelse mellan artiklarna 27 och 29 i förordning 2016/1103, men som skulle behöva nyanseras om ingen åtskillnad görs mellan den lag som rör makars förmögenhetsförhållanden och den allmänna lagstiftningen om samägande, Godechot-Patris, S., ”artikel 27”, i Cornel, S. m.fl., ovan angivet verk, s. 267–281, särskilt punkt 39.
104 Se Wautelet, P., ”Article 1. – Champ d’application”, ovan angivet verk, punkterna 131–133.
105 Ibidem, punkt 179. Se även Looschelders, D., ”Art. 1 EuGüVO Anwendungsbereich”, ovan angivet verk, 2024, punkt 11.
106 Se skälen 27 och 28 i förordning 2016/1103. Om talan avser verkställighet av domar, är det domstolarna i den medlemsstat där domen har verkställts eller ska verkställas som är de enda som är behöriga. Se artikel 24.5 i Bryssel Ia-förordningen. I domen av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler (C-261/90, EU:C:1992:149, punkterna 26 och 27), som grundar sig på P. Jenars rapport om Brysselkonventionen (EGT C 59, 1979, s. 1) ställs krav på ett nära samband med ”begagnande av tvångsmedel, utmätning eller handräckning avseende lös eller fast egendom för att säkerställa ett effektivt genomförande av domar och officiella handlingar”.