Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 9 juli 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 9 juli 2026( 1 )
Förenade målen C ‑ 535/25–C ‑ 537/25
Amazon Italia Logistica Srl (C ‑ 535/25),
Amazon Italia Services Srl (C ‑ 536/25),
Amazon Italia Transport Srl (C ‑ 537/25)
mot
Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni,
ytterligare deltagare i rättegången:
Ministero delle Imprese e del Made in Italy
(begäran om förhandsavgörande från Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien))
” Begäran om förhandsavgörande – Posttjänster i Europeiska unionen – Direktiv 97/67/EG – Artiklarna 2 och 9 – Allmänt tillstånd – Koncern som ansvarar för leveransen till slutkunderna av varor som säljs av tredje part – Företag som ingår i denna koncern och som tillhandahåller posttjänster – Begreppet tillhandahållare av posttjänster – Nationella bestämmelser som kräver att dessa företag ska ha ett allmänt tillstånd ”
1. På senare år har den växande e-handeln lett till en genomgripande omvandling av postsektorn och närliggande sektorer (bland annat logistiksektorn), där aktörerna använder sig av nya affärsmodeller som går utöver den traditionella synen på ”posttjänster”.( 2 )
2. En av dessa aktörer är Amazon( 3 ), som via sin e-handelsplattform förmedlar försäljningen av varor som erbjuds av utomstående säljare. Detta görs genom att erbjuda kunderna integrerade tjänster för magasinering, paketering och utdelning av de saluförda produkterna.
3. EU-domstolen ska pröva om, och i vilken utsträckning, den verksamhet som är omtvistad i de nationella målen – och som bedrivs av tre företag inom Amazon-koncernen( 4 ) – utgör en ”posttjänst”. Om så är fallet omfattas verksamheten av den tillståndsplikt som föreskrivs i artikel 9 i direktiv 97/67/EG( 5 ).
4. På grund av att de tre klagandeföretagen saknade sådant tillstånd påförde Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (AGCOM) (italienska kommunikationsmyndigheten) vart och ett av dem en sanktionsavgift.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt. Direktiv 97/67
5. Artikel 2 har följande lydelse:
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
1. posttjänster: tjänster som innefattar insamling, sortering, transport och utdelning av postförsändelser.
1a. tillhandahållare av posttjänster: företag som tillhandahåller en eller flera posttjänster.
…
4. insamling: uppsamling av postförsändelser som utförs av tillhandahållaren av posttjänster.
5. utdelning: den process som omfattar från sortering vid utdelningscentralen till överlämnande av postförsändelserna till deras adressater.
6) postförsändelse: en adresserad försändelse i den slutliga form i vilken den ska transporteras av en tillhandahållare av posttjänster. Sådana försändelser omfattar, förutom brevförsändelser, till exempel böcker, kataloger, tidningar och tidskrifter samt postpaket som innehåller varor med eller utan kommersiellt värde.
…
14. tillstånd: en tillåtelse med angivande av de rättigheter och skyldigheter som är utmärkande för postsektorn och som gör det möjligt för företag att tillhandahålla posttjänster och, i förekommande fall, inrätta och/eller driva postnäten för att tillhandahålla sådana tjänster, genom ett allmänt tillstånd eller ett enskilt tillstånd …
…
19. väsentliga krav: allmänna icke-ekonomiska skäl som kan föranleda en medlemsstat att införa villkor för tillhandahållandet av posttjänster. Dessa skäl är posthemlighet, säkerheten för nätet med hänsyn till transport av farligt gods, iakttagande av anställningsvillkor och system för social trygghet … och, när det är berättigat, dataskydd, miljöskydd och regionplanering. Dataskydd får omfatta skydd för personuppgifter, förtrolighet med avseende på information som överförs eller lagras samt skydd för privatlivet.
…”
6. Artikel 9 har följande lydelse:
”1. För tjänster som ligger utanför de samhällsomfattande tjänsternas räckvidd får medlemsstaterna, i den utsträckning som är nödvändig för att garantera att de väsentliga kraven uppfylls, införa allmänna tillstånd.
…”
B. Italiensk rätt
7. Direktiv 97/67 införlivades med italiensk rätt genom decreto legislativo n. 261/1999 – Attuazione della direttiva 97/67/CE concernente regole comuni per lo sviluppo del mercato interno dei servizi postali comunitari e per il miglioramento della qualità del servizio,( 6 ) vars artikel 1 innehåller definitioner som i huvudsak motsvarar dem i artikel 2 i direktivet.
8. Av tidsmässiga skäl är delibera n.º129/15/CONS – Regolamento in materia di titoli abilitativi per l’offerta al pubblico di servizi postali tillämplig,( 7 ) i vilken följande föreskrivs i bilaga A artikel 8 (”Posttjänster som omfattas av allmän tillståndsplikt”):
”1. Allmänt tillstånd ska krävas för att tillhandahålla posttjänster till allmänheten som inte utgör samhällsomfattande tjänster i den mening som avses i detta lagstiftningsdekret [nr 261/1999].
2. Allmänt tillstånd ska krävas för att utföra ett eller flera led i tillhandahållandet av de posttjänster som avses i punkt 1 och för att tillhandahålla posttjänster med ett mervärde.”
II. Faktiska omständigheter, tvisterna och tolkningsfrågorna
9. Genom ett beslut av den 25 juli 2018( 8 ) påförde AGCOM vart och ett av företagen i Amazon-koncernen en sanktionsavgift, efter att ha funnit att de erbjöd ”en tjänst för utdelning till slutkunden av de produkter [som säljs] på [deras] e‑handelsplattform, som inte på något sätt skiljer sig från den som tillhandahålls av andra postoperatörer … och som omfattar de vanliga leden i postleveranskedjan …”.
10. Av handlingarna framgår att Amazon tillhandahåller en förmedlingstjänst i samband med försäljning av varor som saluförs av utomstående säljare via dess e-handelsplattform ( Amazon Marketplace ). Amazons affärsmodell ser ut på följande vis:
– En utomstående säljare skickar varorna till Amazons logistikcenter (AIL) med hjälp av ett transportföretag. Varorna förblir hela tiden säljarens egendom.
– Amazon (AIL) tar emot, sorterar och magasinerar varorna.
– När beställningen från kunden har mottagits hämtar Amazon (AIL) varorna från sina lager, paketerar dem och märker dem (efter att ha kontrollerat vissa egenskaper, såsom vikt och mått).
– När den köpta varan är klar för leverans påbörjas en stegvis sortering.( 9 ) Först fördelar AIL de redan märkta paketen mellan de budfirmor som ansvarar för leveransen, vilka kan vara antingen företag som redan finns på marknaden eller Amazon Logistics .
– Om leveransen sköts av Amazon Logistics (en affärsenhet inom AIT) hämtar AIT( 10 ) varorna från AIL:s logistikcenter för att transportera dem till de Delivery Stations ( 11 ) som drivs av AIT.
– Vid dessa Delivery Stations sker en andra sortering, där paketen fördelas till olika lokala budfirmor som Amazon samarbetar med på lokal nivå.( 12 )
– De lokala operatörerna sköter, under ledning av AIT,( 13 ) leveransen till slutkunden (den så kallade last mile eller ”sista sträckan”).
– Leveransen till slutkunden kan ske till den adress som adressaten har angett eller, om adressaten så önskar, via de paketboxar ( lockers ) som förvaltas av AIS.
– AIS ”begränsar sig … inte till att ställa fysiska utrymmen till förfogande, som tredje män använder för utdelning av postförsändelser”, utan ”förvaltar” dem genom att fjärrstyra dessa boxar, övervaka budföretagens inlämning av postförsändelser och mottagarens efterföljande uthämtning.( 14 )
11. Mot bakgrund av dessa omständigheter slog AGCOM fast följande:
– Den paketerings- och märkningsverksamhet som AIL bedriver har i sig inte karaktären av postverksamhet. Däremot har de verksamheter som följer omedelbart därefter, genom vilka paketerade och märkta varor blir en ”slutlig försändelse” och fördelas mellan olika budfirmor beroende på leveranstider och täckningsområden, en sådan karaktär. Dessa verksamheter motsvarar den ”sorteringsfas” som kännetecknar verksamhetscykeln för alla postoperatörer.( 15 )
– Leveranssättet via paketboxarna utgör postverksamhet. De förnyelser som gjorts av denna affärsmodell ändrar varken innebörden eller kvalificeringen av utdelningssättet, och inte heller den omständigheten att verksamheten ingår i motsvarande fas av posttjänsten (utdelning).
– AIL och AIT har, utan att ha erhållit föreskrivet tillstånd, inrättat ”ett sammanhängande organiserat nät för att tillhandahålla faser i posttjänsten. Bolagen har på förhand definierat de juridiska, tekniska och ekonomiska villkoren för tjänsten samt, när det gäller utdelningsfasen, använt sig av sju bolag vilka inte innehade något allmänt tillstånd för att tillhandahålla denna tjänst. De lokala aktörerna ”mister all självständighet och oberoende” till följd av de strikta riktlinjer som AIT har fastställt, varför AIT kan anses vara ” dominus ” (sic) för tjänsten.
12. Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien), till vilken AIL, AIT och AIS var för sig har överklagat AGCOM:s beslut, bekräftade i huvudsak beslutet.
13. I detta sammanhang har Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som prövar överklagandena från AIL, AIT och AIS, ställt följande tolkningsfråga till EU-domstolen i de tre målen:
”Utgör artiklarna 2 och 9 i direktiv [97/67] hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den typ av verksamhet som bedrivs av [AIL, AIS och AIT] och beskrivs i [de] beslut som är [aktuella] i [de nationella målen] ska underkastas det system med tillstånd som omfattar tillhandahållande av posttjänster till allmänheten?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
14. Begärandena om förhandsavgörande i de tre målen registrerades vid domstolen den 6 augusti 2025. Med hänsyn till det nära sambandet mellan målen beslutade domstolen att förena dem.
15. Skriftliga yttranden har getts in av AIL, AIS och AIT (gemensamt), den spanska, den italienska, den nederländska och den norska regeringen samt av Europeiska kommissionen.
16. Det har inte ansetts nödvändigt att hålla förhandling.
IV. Upptagande till sakprövning
17. Den italienska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande i de tre målen inte kan tas upp till sakprövning på grund av bristfällig redogörelse för de faktiska omständigheterna, eftersom de inte med tillräcklig precision klargör
– om frågan generellt avser samtliga verksamheter som bedrivs av vart och ett av de berörda företagen (inklusive de verksamheter som, i tidigare eller senare skeden, inte bedrivs av de övriga klagandeföretagen) eller, tvärtom, endast de verksamheter som successivt bedrivs inom en sammanhållen leveranskedja av AIL, AIT och AIS,( 16 )
– om frågan avser kvalificeringen som ”posttjänster” av de verksamheter som vart och ett av företagen bedriver enskilt eller snarare den samlade verksamhet som är resultatet av samordningen mellan dem.( 17 )
18. Jag instämmer inte med den italienska regeringens invändning utan anser att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning i alla tre fallen.
19. (Den enda) tolkningsfrågan är visserligen kortfattat formulerad och lydelsen är i stort sett identisk i de tre målen, trots att problemen i vart och ett av målen skiljer sig åt.
20. Den hänskjutande domstolen redogör dock för sina tvivel på ett sätt som gör det möjligt att förstå skälen till att förhandsavgöranden har begärts. Det vill i korthet veta följande:
– Kan AIL:s fördelning av paket efter märkning anses utgöra ”sortering” av ”postförsändelser” (mål C‑535/25)?
– Ingår AIS:s förvaltning av paketboxar ( lockers ) i ”utdelningsfasen” av en postförsändelse (mål C‑536/25)?
– Är ett företag (AIT) som, även om det inte fysiskt utför uppgifter som rör leverans av postpaket, organiserar dessa genom att utöva en ”lednings- och samordningsbefogenhet” över de lokala operatörer som samarbetar med det, en ”tillhandahållare av posttjänster” (mål C‑537/25)?
– Påverkar den koppling som finns mellan de verksamheter som bedrivs av AIL, AIS och AIT kvalificeringen av de hittills beskrivna tjänsterna som ”posttjänster” och i så fall på vilket sätt?( 18 )
– Föreligger ett ”tillhandahållande av posttjänster till allmänheten” när de tillhandahållna tjänsterna inte riktar sig till alla användare utan åtskillnad och det inte finns kontor öppna för allmänheten (mål C‑535/25, vilket även är relevant för målen C‑536/25 och C‑537/25).( 19 )
21. Parterna och de övriga deltagarna i målet har genom sina argument visat att de har förstått de omtvistade frågorna. EU-domstolen förfogar således över tillräckliga uppgifter för att pröva dessa frågor, trots den italienska regeringens invändning.
22. I synnerhet beskrivs de tre Amazon-företagens verksamhet (i begärandena om förhandsavgörande och i parternas yttranden) tillräckligt ingående för att motivera Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) tvivel och för att motivera EU-domstolens svar.( 20 )
V. Bedömning
A. Inledande anmärkningar
23. Ett grundproblem i förevarande mål är att definitionerna i direktiv 97/67 inte är anpassade för att tillämpas på handel via plattformar som Amazon.
24. Direktiv 97/67 antogs i ett sammanhang som var inriktat på de ”traditionella” posttjänsterna. År 1997 anförtroddes posttjänsterna operatörer som huvudsakligen ansvarade för hantering och utdelning av post, som till största delen bestod av brev och paket.
25. Den avreglering som skedde genom direktiv 2008/6 försköt systemets tyngdpunkt från samhällsomfattande tjänster till en konkurrensutsatt marknad: den banade väg för att operatörer trädde in på marknaden vilkas tjänster, även om de i viss mån motsvarade den ”traditionella” postoperatörens, var inriktade på andra områden, såsom expressbudstjänster. I domen Confetra( 21 ) bekräftade EU-domstolen att dessa tjänster omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 97/67 och av det tillståndssystem som fastställs i detta.
26. Etableringen av nya affärsmodeller, baserade på e-handel och hemleverans till slutkunden, har lett till att antalet inblandade aktörer har ökat. Dessa tjänster, som delvis liknar och delvis ersätter de ”traditionella” postoperatörernas tjänster, passar inte helt in i den klassiska synen på ”posttjänster”.( 22 )
27. I detta nya sammanhang är vissa begrepp i direktiv 97/67, som utformades för det traditionella postparadigmet, otillräckliga, eller rentav föråldrade.( 23 ) I synnerhet präglas definitionen av begreppet postförsändelse, som hela systemet bygger på, av ett uppenbart cirkelresonemang,( 24 ) vilket gör det otydligt och svårt att tillämpa i konkreta fall. Dessa brister har endast i begränsad omfattning avhjälpts genom direktiv 2008/6.( 25 )
28. Vid tolkningen av direktiv 97/67, i dess lydelse enligt direktiv 2008/6, kan hänsyn tas till senare rättsakter, såsom förordning (EU) 2019/1020( 26 ) och förordning (UE) 2018/644( 27 ), vilka jag ska återkomma till.
29. I synnerhet kan förordning 2018/644, även om den av tidsmässiga skäl inte är tillämplig på förevarande mål, ge värdefull vägledning för tolkningen av direktiv 97/67, med tanke på det komplementära förhållandet mellan de båda rättsakterna.( 28 )
30. Jag vill dock erinra om att EU-domstolen, i ett mål om förhandsavgörande som föranleddes av en tvist mellan AGCOM och flera ekonomiska aktörer, däribland AIL och AIT,( 29 ) redan underförstått har kvalificerat de sistnämnda som ”tillhandahållare av paketleveranstjänster”, vilka utgör ”posttjänster” enligt artikel 2 led 1 och 3 i förordning 2018/644.( 30 )
31. Med dessa förtydliganden kommer jag att bedöma vart och ett av de tre målen för sig.
B. Mål C ‑ 535/25
32. Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) vill veta om AIL:s verksamhet kan betecknas som ”tillhandahållande av posttjänster till allmänheten”.( 31 )
33. Den påpekar att det i första hand handlar om att fastställa ”när den verksamhet som bedrivs av en viss operatör kan betecknas som ’postverksamhet’”, varvid definitionen av både begreppet ”postförsändelse” och begreppet ”sortering” är relevanta. Den tillägger att ”en annan tolkningsfråga som har gett upphov till förevarande begäran om förhandsavgörande rör i vilka fall det kan anses att posttjänster ’tillhandahålls allmänheten’”.
1. ”Kvalificeringen” av en ”postförsändelse”
34. Följande krävs för att en verksamhet ska omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 97/67:
– Företaget ska tillhandahålla minst en av de ”posttjänster” som anges i artikel 2 led 1 i direktivet.( 32 )
– Den tjänst som tillhandahålls ska dessutom avse en ”postförsändelse”.( 33 )
a) En försändelses karaktär av ”post”
35. Jag anser i likhet med den hänskjutande domstolen( 34 ) att den centrala frågan handlar om definitionen av begreppet ”postförsändelse”. Den avgör skiljelinjen mellan ”posttjänster” och tjänster, vilka visserligen kan bestå i samma materiella verksamhet men inte utgör ”posttjänster”, eftersom de inte avser ”postförsändelser”.
36. Enligt artikel 2 led 6 i direktiv 97/67 avses med ”postförsändelse” ”en adresserad försändelse i den slutliga form i vilken den ska transporteras av en tillhandahållare av posttjänster”.
37. Med utgångspunkt i denna definition slog AGCOM och domstolen i första instans fast att ”en försändelse … i själva verket [blir] en postförsändelse när den efter det att märkningsprocessen har avslutats framstår i den form som lämpar sig för att genomgå postleveranskedjan”.( 35 ) Den verksamhet som AIL utför efter märkningen hör således till posttjänsterna och kan ”hänföras till begreppet sortering i den mening som avses i [direktiv 97/67]”.( 36 )
38. Amazon delar inte denna uppfattning Amazon anser att AIL:s verksamhet är att betrakta som distribution och att den enbart är ”förberedande” och utförs ”innan postleveranskedjan har påbörjats”.( 37 )
39. Till stöd för sin ståndpunkt anför Amazon i huvudsak tre argument som rör: a) definitionen av begreppet postförsändelse, b) sambandet mellan ”insamling” och ”sortering” av en ”postförsändelse”, och c) behovet av att fastställa en objektiv gräns mellan ”distributionsverksamhet” och postsektorn.( 38 )
1) Definitionen av begreppet postförsändelse
40. Amazon hänvisar till ordalydelsen av definitionen av begreppet postförsändelse (artikel 2 led 6 i direktiv 97/67), och hävdar att alla språkversioner av denna bestämmelse fokuserar på ”den tidpunkt” då postoperatören ”tar ansvar för” försändelsen ”för att överlämna den”.( 39 )
41. Av detta drar Amazon slutsatsen att de varor som säljs via dess e‑handelsplattform ”inte kan betraktas som postförsändelser bara för att AIL sätter på en etikett”. De blir enligt Amazon ”postförsändelser” ”först när [dessa varor] fysiskt anförtros ett postföretag för överlämnande”.( 40 )
42. Enligt min mening stöder inte de olika språkversionerna av artikel 2 led 6 i direktiv 97/67 Amazons ståndpunkt. I själva verket hänvisar endast den italienska versionen till ”tidpunkten” (i kronologisk mening) för transportörens fysiska mottagande av försändelsen i syfte att överlämna den.( 41 ) Så är däremot inte fallet i de andra versioner som jag har kunnat ta del av, där tyngdpunkten snarare ligger på den form (fysiska utformning) som försändelsen får vid en tidpunkt före transporten.( 42 )
43. Av lydelsen av dessa språkversioner framgår det inte att det enbart är det fysiska överlämnandet till transportören som avgör om försändelsen ska betraktas som en ”postförsändelse”. De utesluter inte möjligheten att det, mellan den tidpunkt då försändelsen får sin slutgiltiga form och den tidpunkt då den tas emot för transport, kan äga rum andra åtgärder – i förekommande fall utförda av samma företag som skötte paketeringen och märkningen( 43 ) – som kan betecknas som ”insamling” och ”sortering”.
2) Avsaknad av ”insamling”
44. För det andra framhåller Amazon de olika faser i postleveranskedjan som följer av artikel 2 led 1 i direktiv 97/67. På denna grund hävdar Amazon att AIL inte kan utföra någon ”sorteringsverksamhet” som ligger mellan ”insamling” och ”utdelning”, eftersom AIL hanterar produkterna innan någon ”insamling” har ägt rum.( 44 )
45. Enligt Amazon befinner sig en produkt som läggs i lager fortfarande i ett ”icke-slutgiltigt skede” och får inte karaktären av ”post” förrän en faktisk ”insamling” (av transportören) har ägt rum. I AIL:s fall, då det inte sker någon sådan insamling, utgör ”sorteringsverksamheten” enligt Amazon inte en ”posttjänst”, utan en ”distributionstjänst” och en förberedande verksamhet.
46. För att bedöma Amazons argument måste man beakta utvecklingen av begreppet ”insamling”, till följd av den ändring som infördes genom direktiv 2008/6.
47. I sin ursprungliga lydelse avgränsade artikel 2 led 4 i direktiv 97/67 insamlingen till ”förfarandet att samla upp postförsändelser som lämnats vid inlämningsställen ”.( 45 ) Hänvisningen till ”inlämningsställen”( 46 ) har dock tagits bort i den nu gällande versionen.( 47 ) Denna förändring medför att den tidigare betydelsen inte längre gäller, enligt vilken ”insamling” innebar att en postförsändelse hämtades från en ”fysisk anordning” som ”tillhandahölls allmänheten …”, efter att ”kunderna/avsändarna” först hade ”avlämnat” denna postförsändelse.
48. Att utvidga räckvidden för begreppet ”insamling” ligger i linje med målet att tillhandahållare av posttjänster ska kunna diversifiera sin verksamhet ”genom att tillhandahålla e-affärstjänster eller andra tjänster med anknytning till informationssamhället” (skäl 14 i direktiv 2008/6).
49. Den nu gällande definitionen av begreppet ”insamling” kan således anpassas till en affärsmodell där avsändaren inte ”lämnar in” en färdigpaketerad ”postförsändelse” hos en tillhandahållare av posttjänster, utan en produkt som denna tillhandahållare lagrar och därefter omvandlar till en ”postförsändelse” när beställningarna förbereds.( 48 )
3) Skillnaden mellan ”distributionstjänster” och ”posttjänster”
50. Jag blir heller inte övertygad av Amazons argument angående förordning 2019/1020. Syftet med denna förordning är inte att fastställa en rättslig ram för ”distributionstjänster”( 49 ), utan att ”… säkerställa att endast produkter som uppfyller en hög kravnivå … tillhandahålls på unionsmarknaden”.( 50 )
51. Förordning 2019/1020 behandlar endast i förbigående( 51 ) begreppet leverantör av distributionstjänster, som definieras i artikel 3 led 11. Med detta begrepp avses ”en fysisk eller juridisk person som i samband med kommersiell verksamhet erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, paketering, adressering och avsändning, utan att ha äganderätt till de varor som berörs, undantaget posttjänster enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv [ 97/67 ] …” (min kursivering).
52. Den hänskjutande domstolen och Amazon är oeniga om hur detta undantag för posttjänster ska tolkas:
– Enligt Amazon ”framgår det tydligt av denna definition att ett företag kan bedriva de fyra verksamheterna magasinering, paketering, adressering och utskick (som i fallet med AIL) utan att därför vara en ’tillhandahållare av posttjänster’”.( 52 )
– Den hänskjutande domstolen menar däremot att definitionen bekräftar att ”samma fysiska verksamhet av distributionskaraktär kan utgöra posttjänster eller inte, beroende på om de avser ’postförsändelser’ eller inte”.( 53 )
53. Jag anser att den sistnämnda tolkningen är riktig.
54. I materiellt hänseende har ”distributionsverksamhet” och ”postverksamhet” gemensamma drag. Svårigheterna att avgränsa dem beror på att det inom postverksamheten är nödvändigt att genomföra distributionsstrategier , varmed avses den uppsättning av medel och metoder som krävs för en effektiv hantering av postleveranskedjan.
55. Förarbetena till förordning 2019/1020,( 54 ) liksom målen för denna, bekräftar att undantagsvillkoret i artikel 3 led 11 syftar till att förhindra att en leverantör som uteslutande tillhandahåller posttjänster omfattas av det ansvarssystem som förordning 2019/1020 ålägger leverantörer av distributionstjänster.
56. Enligt logiken i förordning 2019/1020 deltar leverantörer av distributionstjänster i tillhandahållandet av produkten på den europeiska marknaden.( 55 ) På denna grund kan de, i andra hand, åläggas samma skyldigheter som gäller för importören när det gäller efterlevnaden av bestämmelserna om överensstämmelse för de produkter som saluförs.( 56 )
57. Den som deltar i den kommersiella leveranskedjan kan antas förfoga över den information som krävs för att fullgöra dessa skyldigheter, vilket inte kan anses gälla den som enbart tillhandahåller posttjänster. Den sistnämnde är inte inblandad i saluföringen av produkterna, utan hanterar bara försändelser som redan är paketerade ”i sin slutliga form”. Denne har således inte någon detaljerad kännedom om innehållet i dessa försändelser och är därför inte skyldig att uppfylla kraven på överensstämmelse.
58. Enligt min mening syftar undantaget i fråga inte till att generellt undanta ”leverantörer av distributionstjänster” från tillämpningen av direktiv 97/67 när dessa aktörer deltar i såväl saluföringen av produkterna som distributionen av dem genom en posttjänst.
59. Syftena med direktiv 97/67 respektive förordning 2019/1020 utesluter inte varandra.( 57 ) Det finns alltså inget som hindrar att de tillämpas kumulativt när det, på grund av arten av den verksamhet som bedrivs av en viss aktör, är nödvändigt att säkerställa att båda uppfylls.
60. Jag anser därför i likhet med den hänskjutande domstolen att det avgörande är att klargöra huruvida AIL hanterar ”postförsändelser” och, om så är fallet, från och med vilken tidpunkt.
61. Som framgår av ERGP:s rapport skulle ett förtydligande av begreppet ”postförsändelse” från unionslagstiftarens sida vara den optimala lösningen på problemet. De lege lata måste man dock följa direktiv 97/67 och, i förekommande fall, förordning 2018/644.
62. Definitionen av begreppet postförsändelse i artikel 2 led 6 i direktiv 97/67 innehåller en förteckning som, även om den inte är uttömmande, omfattar föremål med relativt enhetliga egenskaper. I denna förteckning ingår ”postpaket som innehåller produkter med eller utan kommersiellt värde”, ett begrepp som utan tvekan är mycket omfattande.
63. För att precisera vad som ingår i detta begrepp är förordning 2018/644 till hjälp, där det i artikel 2.1( 58 ) anges att med paket avses annan postförsändelse än ett skriftligt meddelande som innehåller varor med eller utan kommersiellt värde och som väger högst 31,5 kg. Denna och andra egenskaper hos produkten (såsom den form som beställningen får när förberedelsefasen med paketering och märkning är avslutad) kan vara relevanta, eftersom en ”postförsändelse” inte bara måste vara adresserad till en viss mottagare, utan även måste uppvisa en slutgiltig form där innehållet inte längre kan ändras.
b) Sortering av försändelser
64. Mot bakgrund av de uppgifter som framgår av handlingarna i målet, och utan att det påverkar den slutliga bedömning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, tyder allt på att AIL, såsom AGCOM hävdar, hanterar försändelser som redan har karaktären av ”postförsändelser”.
65. Mot bakgrund av detta omfattas AIL av direktiv 97/67 (inbegripet dess tillståndssystem) om företagets verksamhet avseende dessa ”postförsändelser” ur materiell synvinkel faller inom en eller flera av de faser som anges i artikel 2 led 1 (insamling, sortering, transport och utdelning).
66. I sin begäran om förhandsavgörande fokuserar den hänskjutande domstolen särskilt på ”sorteringsverksamheten”, vilken inte uttryckligen definieras i direktiv 97/67. Med beaktande av de sedvanliga tolkningskriterierna( 59 ) omfattar ”sortering” samtliga åtgärder vilka, som regel, utförs efter insamlingen av försändelserna( 60 ) och som syftar till att säkerställa ett korrekt och effektivt genomförande av de efterföljande faserna med transport och utdelning.
67. Jag anser i likhet med kommissionen att man måste beakta ”den verksamhet som den berörda aktören konkret utför … för att bedöma dennes inblandning i postcykeln och det funktionella sambandet mellan sorteringsverksamheten och de efterföljande faserna med transport och utdelning”.( 61 )
68. Ur detta perspektiv föreligger en ”sortering” av postförsändelserna när den ekonomiska aktörens ”aktiva beteende”
– tar sig uttryck i att försändelserna separeras och ordnas enligt geografiska, logistiska och operativa kriterier, i syfte att på ett rationellt sätt integrera dem i postkedjan,
– möjliggör optimering av transportvägarna, minskning av transporttiderna, effektiv resursfördelning eller har liknande syften.
69. Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är den enda som har full kännedom om omständigheterna, att avgöra om den verksamhet som AIL bedriver kan omfattas av detta begrepp.
2. ”Tillhandhållande till allmänheten” av posttjänster
70. Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) vill i detta sammanhang veta ”under vilka omständigheter posttjänster kan anses ’tillhandahållas allmänheten’”.( 62 )
71. Frågan gäller Amazons påstående till sitt försvar att företaget ”[inte] tillhandahåller … ’odifferentierade’ posttjänster till var och en som logistiskt behöver hantera en vara som ska fraktas. AIL har inga lokaler och/eller kontor som är öppna för allmänheten”.( 63 )
72. Jag anser i likhet med den hänskjutande domstolen, kommissionen och den spanska regeringen att ett odifferentierat tillhandahållande av tjänster till ”alla användare”, i lokaler som är öppna för allmänheten där vem som helst kan lämna in försändelser, är ett typiskt krav för samhällsomfattande tjänster,( 64 ) men inte för vilken posttjänst som helst.
73. Förekomsten av ”brevlådor som är tillgängliga för allmänheten såväl på allmän väg som i lokaler som tillhör en eller flera tillhandahållare av posttjänster” nämns endast (och utan att det är uttömmande) i samband med ”inlämningsställen”. Jag vill erinra om att begreppet ”inlämningsställen” togs bort från definitionen av begreppet ”insamling”, som gällde alla ”tillhandahållare av posttjänster”, och att det i den gällande versionen av direktiv 97/67 endast används i samband med den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster.( 65 )
74. Jag anser därför att ett ”tillhandahållande till allmänheten” av posttjänster inte kräver att dessa odifferentierat tillhandahålls alla användare via lokaler eller kontor som är tillgängliga för allmänheten.
3. Förslag till avgörande i denna del
75. Mot bakgrund av ovanstående, och utan att det påverkar den bedömning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, anser jag att en verksamhet som består i att fördela produkter, som redan är paketerade och märkta, mellan olika transportörer genom ett aktivt urval, enligt logistiska kriterier som beaktar leveranstider och täckningsområden, kan anses utgöra en ”sortering av postförsändelser” i dem mening som avses i direktiv 97/67.
C. Mål C ‑ 536/25
76. AIS förvaltar de paketboxar som används för utdelning och uthämtning av ”postförsändelser” som innehåller produkter som säljs via Amazon.( 66 ) Den hänskjutande domstolen vill veta om denna verksamhet utgör en ”posttjänst” i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 97/67, och om AIS därför är en ”tillhandahållare av posttjänster” enligt led 1a i samma artikel.
77. Den hänskjutande domstolen,( 67 ) den spanska och den italienska regeringen( 68 ) samt kommissionen( 69 ) är eniga om att denna verksamhet omfattas av begreppet distribution av postförsändelser,( 70 ) vilken utgör den sista fasen i postleveranskedjan enligt artikel 2 led 1 i direktiv 97/67.
78. Amazon håller inte med om denna kvalificering. Amazon hävdar att avlämning i paketboxar endast är ett ”alternativ” till leverans i adressatens brevlåda:( 71 ) Det innebär att postleveranskedjan avslutas med en sådan avlämning.( 72 ) Enligt Amazon utgör paketboxarna ett ”expeditionsställen” vars förvaltning, precis som för förvaltningen av de brevlådor som utgör ”inlämningsställen”, inte omfattas av begreppet ”posttjänster”.( 73 )
79. Inte heller här delar jag Amazons ståndpunkt.( 74 )
80. Avlämningen av en försändelse i adressatens brevlåda skiljer sig från avlämningen i de paketboxar som förvaltas av AIS:
– Jag håller med Amazon om att brevlådor, när de fungerar som rena ”inlämningsställen” eller ”utgångspunkter” för postnätet, inte bör anses vara en del av detta nät. Förvaltningen av dem är enbart passiv : (detta framgår av artikel 2.4 i direktiv 97/67), eftersom en brevlåda bara är en plats där de berörda parterna (avsändare och mottagare) ”lämnar av” eller ”hämtar ut” försändelsen. I detta sammanhang tillhandahålls posttjänsten endast av den som handhar ”insamlingen” och ”utdelningen”.
– Såsom den hänskjutande domstolen med rätta påpekar motbevisar AIS aktiva förvaltning av paketboxarna( 75 ) den ”tydliga parallell” som Amazon försöker dra mellan dessa och brevlådor. En försändelse som avlämnats i en paketbox förvaras och övervakas aktivt av AIS fram till dess att den hämtas ut av adressaten. Om produkten inte hämtas ut inom de tidsfrister som fastställts av AIS returneras försändelsen till avsändaren, utan att adressaten behöver vidta några åtgärder.( 76 )
81. Den automatiska returneringen till avsändaren, vilket inte sker när ett försändelse lämnas i en brevlåda vid bostaden, bekräftar att förvaltningen av paketboxarna är ”aktiv” och att avlämningen i dessa inte innebär att försändelsen ”lämnar” postleveranskedjan. Det faktiska ”överlämnandet till adressaten” i den mening som avses i artikel 2 led 5 i direktiv 97/67, sker inte förrän adressaten faktiskt hämtar ut försändelsen.
82. Denna lösning bekräftas av en systematisk och teleologisk tolkning av artikel 2 led 5 i direktiv 97/67.
83. Ur ett systematiskt perspektiv stämmer det svar jag föreslår överens med begreppet ”leverans” i direktiv 2011/83/EU.( 77 ) Där fastställs ångerfristens början och riskens övergång genom att den vara som sålts på distans anses vara ”levererad” då ”konsumenten eller någon tredje part som konsumenten anger, dock ej transportföretaget, fysiskt tar varan i sin besittning”.( 78 )
84. Ur ett teleologiskt perspektiv syftar det tillståndssystem som medlemsstaterna får inrätta enligt artikel 9 i direktiv 97/67 till att göra det möjligt för dem att ”garantera att de väsentliga kraven” som definieras i artikel 2 led 19 i direktivet uppfylls. Jag anser i likhet med den hänskjutande domstolen och den italienska regeringen att det kan krävas att en aktör som utför en förvaring av en postförsändelse ska uppfylla detta syfte, fram till den tidpunkt då adressaten faktiskt hämtar ut den.
85. Följaktligen ingår AIS:s förvaltning av paketboxar i en postförsändelses ”utdelningsfas”, i den mening som avses i artikel 2 led 5 i direktiv 97/67.
D. Mål C ‑ 537/25
86. Den hänskjutande domstolen vill veta om AIT kan betraktas som en ”tillhandahållare av posttjänster” enligt artikel 2 led 1a i direktiv 97/67, trots att företaget inte i materiellt hänseende tillhandahåller någon av de tjänster som nämns i led 1 i den bestämmelsen.( 79 )
87. AIT gör gällande att företaget ”enbart organiserar” den verksamhet som utförs av tredje parter, de lokala operatörerna, och att detta inte utgör en ”posttjänst”.( 80 ) AIT är då alltså inte en tillhandahållare av posttjänster eftersom företaget endast organiserar tredje parters (de lokala operatörernas) verksamhet.
88. AGCOM och den hänskjutande domstolen anser däremot att ”… även en aktör som i praktiken organiserar en posttjänst … men överlåter genomförandet av den materiella verksamheten åt tredje parter, vilka enbart formellt är självständiga, ska kvalificeras som en tillhandahållare av posttjänster.( 81 )
89. Ordalydelsen av definitionen av begreppet ”tillhandahållare av posttjänster” (artikel 2 led 1a i direktiv 97/67) är inte till hjälp för att avgöra frågan, eftersom den utgör en tautologi.
90. Inte heller artikel 2 led 4 i förordning 2018/644 ger full klarhet i detta avseende. Där anges att en ”tillhandahållare av paketleveranstjänster” (paketleveranstjänster är ”posttjänster”)( 82 ) kan överlåta utförandet av delar av postleveranskedjan till en ”underleverantör”, utan att därigenom förlora sin ställning.
91. Det ”materiella synsätt” som AGCOM har anlagt riktar in sig på den som faktiskt tillhandahåller posttjänsten och framhåller att de anlitade lokala operatörernas självständighet är ”rent formell”. Även om dessa lokala operatörer är oberoende företag som inte ingår i Amazon-koncernen, är de enligt AGCOM ändå underkastade AIT:s lednings- och kontrollbefogenheter när det gäller villkoren för tillhandahållandet av deras tjänster.
92. I detta sammanhang betonar den hänskjutande domstolen och AGCOM följande:
– Amazon planerar i detalj de särskilda uppgifter som varje budfirma ska utföra under utdelningsfasen. Enligt AGCOM tar denna planering sig uttryck i instruktioner som riktas direkt till föraren/budet, som är anställd hos det lokala företaget, och som avser varje enskilt paket som budet hämtar från en Delivery Station för att leverera det.( 83 )
– Amazon kontrollerar under tiden (med hjälp av fordonsspårningssystem och enheter som tillhandahålls personalen) hur denna verksamhet genomförs.
– På grundval av den information som på detta sätt inhämtats kontrollerar AIT i efterhand de lokala budfirmornas prestationer med hjälp av indikatorer som AIT själv har fastställt, och om dessa inte uppfylls åläggs det lokala företaget ekonomiska sanktioner.( 84 )
– De specifika avtalsvillkoren mellan de lokala operatörerna och AIT av en sådan karaktär att Amazon övertar förvaltningen av de mänskliga och materiella resurser som krävs för att utföra leveranstjänsten.( 85 )
– När det gäller de mänskliga resurserna (anställda hos de lokala operatörerna) kan AIT fastställa deras anställningsvillkor( 86 ) och kräva att anställda hos de lokala företagen som AIT är missnöjt med byts ut.( 87 )
93. I ett mål om förhandsavgörande ska EU-domstolen hålla sig till de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har lagt fram.( 88 ) Den hänskjutande domstolen är ensam behörig att bedöma om AGCOM:s konstateranden avseende de faktiska omständigheterna korrekt återspeglar de avtalsmässiga förhållandena mellan AIT och de lokala operatörerna, liksom den ledningsbefogenhet som AIT utövar över dessa.( 89 )
94. Mot bakgrund av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har beskrivit delar jag således dess bedömning att AIT:s avtalsförhållanden med de lokala operatörerna ”faller … utanför de vanliga förhållanden som normalt upprättas mellan tillhandahållare av posttjänster och de aktörer som dessa tillhandahållare anlitar för att ta emot de aktuella tjänsterna”.
95. Om det bekräftas att AIT utövar kontroll över de materiella villkoren för den lokala operatörens utförande av tjänsten, inbegripet de som rör dennes personalhantering, såsom AGCOM hävdar, är AIT:s påstående (att man ”inte utför själva utdelningen” utan ”enbart organiserar den”) knappast övertygande.
96. I själva verket förefaller AIT, inte bara i begreppsmässigt utan även i materiellt hänseende, ansvara för en stor del av ”utdelningsfasen”, varmed avses en ”process” som inleds med ”sorteringen vid utdelningscentralen ” ( Delivery Stations ). I detta sammanhang sköter den lokala operatören endast i praktiken transporten till slutmottagaren i enlighet med AIT:s detaljerade riktlinjer, och det kan inte uteslutas att den egentliga ”posttjänsten” tillhandahålls av AIT, med hjälp av det lokala företagets resurser , vars självständighet nästan helt upphävs när försändelsen hanteras av Amazon.( 90 )
97. För att bemöta Amazons argument om avsaknaden av en egen fordonspark och avsaknaden av avtalsförhållanden med de förare som ansvarar för leveransen, hänvisar den hänskjutande domstolen till domen i målet Uber France.( 91 ) Amazon ifrågasätter dess relevans för förevarande mål och hävdar att det målet skilde sig väsentligt från det här aktuella.( 92 )
98. Amazon påpekar särskilt att kriteriet om ”avgörande inflytande” varken var det enda eller det avgörande kriteriet för den lösning som EU-domstolen kom fram till i domen Uber France. I stället betonade EU-domstolen att den transporttjänst som tillhandahålls av de oberoende förarna inte skulle ha funnits utan den förmedlingstjänst som Uber tillhandahåller, vilket inte är fallet i förevarande mål.( 93 )
99. Även om Amazons påpekande delvis är korrekt, bör följande beaktas:
– I domen Uber France förklaras EU-domstolens syn på kravet på ”fullständig utformning av erbjudandet” mot bakgrund av den fråga som var aktuell där. Det skulle där avgöras huruvida den elektroniskt tillhandahållna delen (förmedlingstjänsten via applikationen för smarttelefoner) utgjorde den ”huvudsakliga delen” av den blandade tjänsten. Endast om svaret var jakande skulle den blandade tjänsten anses tillhöra kategorin ”informationssamhällets tjänster” enligt unionsrätten.( 94 )
– Inom postsektorn däremot har, enligt domen Confetra, den omständigheten att en ”posttjänst” är ”underordnad” en annan tjänst som tillhandahålls av samma tillhandahållare ingen inverkan på tillämpligheten av direktiv 97/67.( 95 )
– I förevarande mål är således endast det andra av de kriterier som fastställs i domen Uber France relevant, nämligen det som avser ”avgörande inflytande”, vilket innebär att den som konkret fastställer de materiella villkor som gäller för tjänstens utförande kan anses vara den som tillhandahåller tjänsten.
100. Med hänsyn till det avgörande inflytande som AIT utövar när det gäller att fastställa villkoren för de lokala budfirmorna, kan det krävas att AIT ska ha ett ”tillstånd” för att säkerställa att de ”väsentliga krav” som avses i artikel 2 led 19 i direktiv 97/67 uppfylls, det vill säga allmänna icke-ekonomiska skäl som kan föranleda en medlemsstat att införa villkor för tillhandahållandet av posttjänster.
101. Det räcker i detta sammanhang inte med att de lokala företag som samarbetar med AIT nu ( 96 ) har tillstånd att bedriva verksamhet som postoperatörer (vilket, enligt Amazon, i sig är en tillräcklig garanti för att de väsentliga kraven uppfylls).( 97 ) Det handlar här om att få klarlagt huruvida AIT självt måste ha ett sådant tillstånd.
102. Jag anser därför att artikel 2 led 1a i direktiv 97/67 ska tolkas så, att begreppet tillhandahållare av posttjänster omfattar ett företag som AIT, som, även om det inte själv utför ”posttjänsten” i praktiken, utövar ett avgörande inflytande över villkoren för tillhandahållandet av denna tjänst av en lokal operatör som det förstnämnda företaget anlitar som underleverantör.
E. Betydelsen av kopplingen mellan de verksamheter som bedrivs av AIL, AIT och AIS
103. Den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen ska pröva ”huruvida och i vilken omfattning kopplingen mellan … de verksamheter [som bedrivs av AIL, AIT och AIS] … kan vara relevant för svaret på den ställda tolkningsfrågan”.( 98 )
104. År 2022 genomförde kommissionen en undersökning om framväxten av nya affärsmodeller inom postsektorn. Den drog slutsatsen att de traditionella postoperatörerna står inför konkurrens från en mängd nya aktörer och att den traditionella postleveranskedjan har fragmenterats.( 99 )
105. Denna ”fragmentering” yttrar sig på två sätt: a) postleveranskedjan sköts inte längre av en enda operatör, utan av flera operatörer, som var och en är specialiserad på ett specifikt led i processen; och b) dessa operatörer är vanligtvis juridiskt självständiga enheter, ofta integrerade i komplexa och ömsesidigt beroende företagsstrukturer, såsom i de aktuella fallen.
106. Vissa nationella tillsynsmyndigheter inom postsektorn har försökt ”lyfta på bolagsslöjan”, eftersom de ansåg att en verksamhet av postkaraktär inte kunde undantas från tillämpningen av direktiv 97/67 enbart på grund av att tillhandahållaren delades upp i olika juridiska personer, vilket ledde till att ”koncernens postverksamhet [försvann ur sikte] i hela detta nätverk”.( 100 )
107. I samma anda föreslår den italienska regeringen, i andra hand,( 101 ) att man analogt ska tillämpa teorin om en ”ekonomisk enhet”, vilken används i EU-domstolens praxis för att ålägga ett moderbolag påföljder för dess dotterbolags konkurrensbegränsande beteende.( 102 )
108. Syftet med detta tillvägagångssätt är att bevara den ändamålsenliga verkan av direktiv 97/67 och undvika de snedvridningar som uppstår när man, genom att dela upp bolag, försöker kringgå tillämpningen av regelverket i direktivet.( 103 ) Jag anser dock att det inte är nödvändigt att använda sig av teorin om en ekonomisk enhet (detta skulle, i förekommande fall, till och med kunna vara kontraproduktivt)( 104 ) om bedömningen av varje enskilt företags verksamhet inom koncernen i sig visar att det företaget tillhandahåller posttjänster.
109. Definitionen av begreppet tillhandahållare av posttjänster i direktiv 97/67 möjliggör ett uppdelat tillhandahållande, mellan olika aktörer, av de tjänster som ingår i de olika leden i postleveranskedjan. Samtidigt gör den det möjligt att beteckna var och en av dessa aktörer som ”tillhandahållare av posttjänster”, som omfattas av direktiv 97/67.
110. Som jag redan har nämnt, med hänvisning till ERGP:s analys, beror de största svårigheterna i ett mål av detta slag på bristerna i den nuvarande definitionen av begreppet ”postförsändelse”. De lege ferenda skulle en omformulering att denna definition bidra till att klargöra tillämpningsområdet för direktiv 97/67.( 105 )
111. De lege lata räcker det dock att tolka begreppet ”tillhandahållare av posttjänster” på ett sätt som gör det möjligt att beteckna flera aktörer inom samma postleveranskedja på det viset, inbegripet de som endast organiserar sina underleverantörers verksamhet och utövar lednings- och kontrollbefogenheter över dem. Hänvisningen i artikel 2 led 1a i direktiv 97/67 till ”en eller flera posttjänster” ger anledning att använda sig av denna beteckning.
VI. Förslag till avgörande
112. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ger följande svar till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien):
Artiklarna 2 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/6/EG av den 20 februari 2008,
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för att medlemsstaterna låter följande verksamheter som bedrivs av en ekonomisk aktör omfattas av systemet med allmän tillståndsplikt:
1) Ge olika tillhandahållare av tjänster, beroende på leveranstider och täckningsområden, i uppdrag att till slutkunden överlämna postförsändelser som innehåller varor som köpts på en elektronisk marknadsplats som i förväg har paketerats och märkts av samma operatör som ger detta uppdrag.
2) Förvalta paketboxar ( lockers ), vilket innefattar aktiv övervakning av lokala utdelningsoperatörers avlämning av postförsändelser och adressatens efterföljande uthämtning av dessa.
3) Organisera utdelningsverksamhet för postförsändelser som utförs av lokala operatörer som är juridiskt oberoende, men som utför denna tjänst enligt noggranna instruktioner från uppdragsgivaren, vilken i praktiken har lednings- och kontrollbefogenhet över dem.
1 Originalspråk: spanska.
2 Detta beskrev jag i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Confetra m.fl. (C‑259/16 och C‑260/16, EU:C:2017:910, punkt 39).
3 Med benämningen ”Amazon” avser jag den koncern som äger en onlineplattform vars syfte är att sammanföra säljare och konsumenter för att möjliggöra transaktioner mellan dem avseende försäljning av varor. De nationella målen har inget samband med Amazons direktförsäljning av egna produkter.
4 Det rör sig om Amazon Italia Logistica Srl, Amazon Italia Services Srl och Amazon Italia Transport Srl. Jag kallar nedan respektive företag för AIL, AIS och AIT, eller helt enkelt Amazon.
5 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (EGT L 15, 1998, s. 14), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/6/EG av den 20 februari 2008 (EGT L 52, s. 3).
6 Lagstiftningsdekret nr 261 – Införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna, av den 22 juli 1999 (GURI nr 182, av den 5 augusti 1999, s. 4).
7 Beslut nr 129/15/CONS – Föreskrifter om tillstånd att tillhandahålla posttjänster till allmänheten. I sitt skriftliga yttrande (punkterna 12–15) hävdar Amazon att AGCOM år 2024 antog en ny version av dessa föreskrifter (beslut nr 388/24/CONS), vilket skulle bekräfta vissa av Amazons argument. Dessa nya föreskrifter är dock av tidsmässiga skäl inte tillämpliga i förevarande mål.
8 Delibera n.º 400/18/CONS – Ordinanza ingiunzione a società del gruppo Amazon per l’esercizio di attività postale senza titolo abilitante (beslut om föreläggande riktat till företag inom Amazon-koncernen för att de bedrivit postverksamhet utan tillstånd) (nedan kallat AGCOM:s beslut).
9 AGCOM:s beslut, punkt 16.
10 Punkt 73 i den italienska regeringens skriftliga yttrande.
11 I punkt 3 i Amazons skriftliga yttrande definieras dessa som ”mindre lager, belägna i närheten av större städer, från vilka varorna levereras till slutkunderna via lokala transportörer … som samarbetar med AIT”.
12 Nedan kallar jag dessa för ”lokala aktörer” eller ”lokala företag”. Alla dessa företag är fristående från Amazon-koncernen.
13 AIT utför inte själva leveransen, utan förvaltar nätverket av lokala operatörer och organiserar utdelningstjänsten efter sina egna behov. AIT fastställer ensidigt de tekniska och ekonomiska villkoren för tjänsten genom strikta riktlinjer. Dessa riktlinjer avser: a) hantering av personal, däribland underleverantörer, som utför leveranserna på Amazons vägnar, b) planering av rutter; c) övervakningen av uppfyllandet av prestandaindikatorer, d) priser, e) tillhandahållande av utrustning/verktyg till personalen, f) användning av system för spårning av fordon, g) säkerhetsaspekter, h) hantering av returvaror, i) insamling av försändelser och/eller återleverans till leveransstationen (begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25, punkt 4, fjärde strecksatsen).
14 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑536/25, punkterna 4, 25 och 34–36. Enligt punkt 4 är paketboxarna anslutna till AIS:s datasystem via internet, vilket gör det möjligt att kontrollera både budets överlämnande och mottagarens uthämtning av paketet. Det innebär att dessa ”lockers” (paketboxar) styrs på distans. När försändelsen anländer till den valda paketboxen får användaren en avisering via e‑post med instruktioner och en kod för uthämtning. Från det att varan läggs in i paketboxen till dess att adressaten hämtar ut den sköts försändelserna av Amazon, som fungerar som förvarare. Den faktiska utdelningen äger rum när användaren hämtar ut sin försändelse från paketboxen och Amazon upphör då att vara ansvarigt för försändelsen.
15 Beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 22.
16 Så tolkar jag punkterna 44 och 46 i den italienska regeringens skriftliga yttrande, vad gäller AIL:s och AIS:s verksamhet. Däremot förstår jag inte den kritik som framförs avseende AIT:s verksamhet (punkt 45).
17 Den italienska regeringens skriftliga yttrande, punkt 50.
18 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 70; begäran om förhandsavgörande i mål C‑536/25, punkt 44; begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25, punkt 58.
19 Utöver dessa tvivel uppstår frågan om eventuell befordran av egen post. Samtliga parter och övriga deltagare i målet (med undantag för den nederländska regeringen) utesluter att Amazons tjänster utgör befordran av egen post.
20 De verksamheter som betecknas som ”sortering” och ”utdelning” och som tillskrivs AIL respektive AIS är identiska, oavsett om de efterföljande eller föregående faserna av tjänsten anförtros AIT eller om andra företag är inblandade. När det gäller AIT:s verksamhet avser frågan den verksamhet som de lokala operatörerna bedriver för Amazons räkning och inte för sin egen kundkrets.
21 Dom av den 31 maj 2018, Confetra m.fl. (C‑259/16 och C‑260/16, EU:C:2018:370) (nedan kallad domen Confetra).
22 Detta gäller till exempel tredjepartslogistik ( third-party logistics eller 3PL). I denna modell lägger ett företag ut hela eller delar av hanteringen av sin logistikkedja på en specialiserad operatör, vilket omfattar verksamheter som lagerhållning, orderplockning, transport och distribution. I allmänhet fungerar 3PL-operatören som leverantör av integrerade tjänster, utan att ta över äganderätten till de hanterade varorna, och optimerar hanteringen av de fysiska och operativa varuflödena mellan säljaren och slutmottagaren.
23 Se rapporten från European Regulators Group for Postal Services av den 2 juli 2025 (tillgänglig på https://webgate.ec.europa.eu/circabc-ewpp/d/d/workspace/SpacesStore/f1d8ad07–415d-429f-9673–0cb8e41dc806/download (nedan kallad ERGP:s rapport). I punkt 4.1 påpekas att vissa definitioner i direktiv 97/67, mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen, har blivit ”föråldrade, tvetydiga och omöjliga att tillämpa”.
24 I definitionen av begreppet postförsändelse i artikel 2 led 6 i direktiv 97/67 används begreppet ”tillhandahållare av posttjänster” som ett centralt inslag, det vill säga ”företag som tillhandahåller en eller flera posttjänster ”. Definitionen av begreppet posttjänster har i sin tur begreppet postförsändelse som ett centralt inslag. I punkt 4.1 i ERGP:s rapport anges att begreppet postförsändelse bör avgränsas tydligare.
25 Som jag kommer att redogöra för längre fram har direktiv 2008/6 endast infört en definition av begreppet ”tillhandahållare av posttjänster” och i skäl 7 anges att ”[d]e europeiska postmarknaderna har genomgått dramatiska förändringar under de senaste åren och utvecklingen har drivits av tekniska framsteg och ökad konkurrens till följd av avreglering …”. I skäl 10 anges vidare att ”… [f]ör att klara konkurrensen [och] tillmötesgå nya konsumentkrav … kan tillhandahållarna av samhällsomfattande tjänster diversifiera sin verksamhet genom att tillhandahålla e-affärstjänster eller andra tjänster med anknytning till informationssamhället”.
26 Europaparlamentets och rådets förordning av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EUT L 169, 2019, s. 1).
27 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2018 av den 18 april 2018 om gränsöverskridande paketleveranstjänster (EUT L 112, 2018, s. 19).
28 Skäl 13 i förordning nr 2018/644.
29 Dom av den 18 december 2025, AGCOM (C‑45/24, EU:C:2025:1009, domslutet punkt 1).
30 I målet C‑345/24 invände varken AIT eller AIL mot denna kvalificering och den därmed följande tillämpligheten med avseende på person ( ratione personae ) av förordning 2018/644. Enligt punkt 13 i Amazons skriftliga yttrande i förevarande mål hade dessa bolag (eller åtminstone AIL) under en viss tidsperiod det nationella tillstånd som krävs enligt direktiv 97/67, och avstod från detta först efter den ändring av AGCOM:s föreskrifter som nämns i fotnot 7.
31 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 23.
32 Domen Confetra, punkt 34.
33 Domen Confetra, punkt 34. ”Enbart transport” av postförsändelser omfattas inte av tillämpningsområdet för direktiv 97/67; se skäl 17 i direktiv 2008/6.
34 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 35.
35 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 7.
36 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 7.
37 Amazons skriftliga yttrande, punkt 22.
38 Amazons skriftliga yttrande, avsnitt IV (ii), IV (i) respektive IV (iii)-(iv).
39 Amazons skriftliga yttrande, punkt 31. I den ursprungliga italienska versionen av denna punkt i yttrandet hänvisas till ”momento cronologico in cui l’invio viene ’preso in consegna’ dall’operatore postale per la consegna”.
40 Amazons skriftliga yttrande, punkt 38.
41 I den italienska versionen av bestämmelsen avses med ”invio postale” ”l’invio, nella forma definitiva al momento in cui viene preso in consegna dal fornitore di servizi postali” (min kursivering).
42 I den spanska versionen avses med ”envío postal” ”el envío con destinatario presentado en la forma definitiva en que deba ser transportado por el proveedor del servicio postal”. I den franska versionen definieras begreppet som ”un envoi portant une adresse sous la forme définitive dans laquelle il doit être acheminé par le prestataire de services postaux”; i den engelska som ”an item addressed in the final form in which it is to be carried by a postal service provider” (min kursivering). I andra versioner, som den portugisiska (”o envio endereçado na forma definitiva sob a qual fica a cargo do prestador do serviço postal”), den tyska (”eine adressierte Sendung in der endgültigen Form, in der sie von einem Postdiensteanbieter übernommen wird ”) eller den nederlänska (”geadresseerde zending in de definitieve vorm die een aanbieder van postdiensten verzorgt ”), hänvisas inte till ”transport” eller ”överlämnande” och där används verb ( ficar a cargo , übernehmen , verzorgen ) som ligger närmare ett övertagande av ansvar än en fysisk förflyttning.
43 Detta framgår särskilt av de språkversioner som använder uttrycket ”ansvara för”: ur semantisk synvinkel finns det inget som hindrar AIL från att själv ”ansvara för” insamling och sortering av ”postförsändelser” och vara den ”tillhandahållare av posttjänster” som avses i artikel 2 led 6 i direktiv 97/67. Detta är i korthet AGCOM:s ståndpunkt.
44 Amazons skriftliga yttrande, punkt 25. Ett liknande argument återfinns i den nederländska regeringens skriftliga yttrande: eftersom det inte finns någon ”insamling” bör AIL:s verksamhet betraktas som ”befordran av egen post” som faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 97/67. Den nederländska regeringen medger visserligen att artikel 2 led 1a i direktiv 97/67 tillåter att de olika faserna i postleveranskedjan anförtros olika operatörer, men anser att en ”tjänst” endast kan betecknas som ”posttjänst” när en ”postförsändelse” genomgår alla de faser som anges i artikel 2 led 1. En sådan tolkning strider dock mot EU-domstolens slutsats i domen Confetra och skulle äventyra uppfyllandet av målen i direktiv 97/67.
45 Min kursivering.
46 De definieras i artikel 2 led 3 i direktiv 97/67 som ”de fysiska anordningar, inbegripet brevlådor, som tillhandahålls allmänheten antingen på allmän plats eller i lokaler, där postförsändelser kan avlämnas av kunder till det allmänna postnätet” (1997 års lydelse). Vid ändringen år 2008 ersattes uttrycken ”den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster” med ”tillhandahållare av posttjänster”, ”kunder” med ”avsändare” och ”det allmänna postnätet” med ”postnätet”.
47 Enligt den nu gällande lydelsen av artikel 2 led 4 i direktiv 97/67 avses med ”insamling” ”uppsamling av postförsändelser som utförs av tillhandahållaren av posttjänster”.
48 Den italienska regeringen drar samma slutsats i punkt 69 i sitt skriftliga yttrande.
49 Vissa språkversioner av förordning 2019/1020, som den italienska och den spanska, använder den mer generella termen ”logistik” (”servizi di logistica”; ”servicios de logística”). Andra språkversioner, som den engelska och den franska, hänvisar till uppfyllandet av beställningar (”fulfilment”; ”exécution des commandes”), vilket är ett underordnat förfarande i förhållande till logistiken.
50 Artikel 1.1: det handlar om att ”förbättra den inre marknadens funktionssätt genom att stärka marknadskontrollen av produkter som omfattas av den harmoniserade unionslagstiftning …”.
51 Skäl 13: för att ”undvika en lucka i systemet för tillsyn är det lämpligt att inkludera leverantörer av distributionstjänster i den förteckning över ekonomiska aktörer mot vilka det är möjligt för marknadskontrollmyndigheter att vidta tillsynsåtgärder”.
52 Amazons skriftliga yttrande, punkt 40.
53 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 40.
54 Se den betydligt tydligare formuleringen av detta undantag i dokument 2017/0353(COD), tillgängligt på https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CONSIL:ST_5841_2019_INIT: ”… Services provided according to Article 1(1) of Directive 97/67/EC … are not considered fulfilment services.
55 Skäl 12 och artikel 3 led 1 i förordning nr 2019/1020.
56 I artikel 3 led 13 i förordning 2019/1020 hänförs ”leverantörer av distributionstjänster” till kategorin ”ekonomiska aktörer” som enligt artikel 4.1 i den förordningen ska ta ansvar för de uppgifter som anges i punkt 3 i samma artikel som villkor för att få släppa ut en produkt på unionens marknad. Dessa uppgifter omfattar att kontrollera att en EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation som krävs enligt gällande lagstiftning har upprättats för de produkter som saluförs, samt att hålla dessa handlingar tillgängliga för marknadskontrollmyndigheterna. De ska dessutom upprätthålla ett proaktivt och kontinuerligt samarbete med dessa myndigheter. Ansvaret för ”leverantören av logistiktjänster” gäller endast när det inte finns någon tillverkare, importör eller representant som är etablerad i unionen (artikel 4.2 d).
57 Direktiv 97/67 avser reglering och liberalisering av marknaden för posttjänster, medan förordning 2019/1020 syftar till att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna om överensstämmelse för varor som saluförs på den inre marknaden.
58 Se även skälen 15 och 16 i förordningen.
59 Det vill säga ”i överensstämmelse med begreppets sedvanliga betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket begreppets används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i”. I begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 34, och i den spanska regeringens skriftliga yttrande, punkt 37, hänvisas i detta sammanhang till dom av den 15 november 2018, Maniero (C‑457/17, EU:C:2018:912, punkt 30).
60 När det gäller den påstådda avsaknaden av ”insamling” från AIL:s sida hänvisar jag till vad som tidigare framförts.
61 Punkterna 52–54 i kommissionens skriftliga yttrande.
62 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 41. Såsom kommissionen och den spanska regeringen har påpekat (se punkterna 27 respektive 50 i deras skriftliga yttranden), kräver dock varken definitionerna i artikel 2 eller i artikel 9 i direktiv 97/67 – som är de bestämmelser som tolkningsfrågan avser – att posttjänsterna ska tillhandahållas ”allmänheten”. Den enda hänvisningen i detta avseende finns i skäl 24 och artikel 10.1 i direktiv 97/67, vilka inte är relevanta i förevarande mål.
63 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑535/25, punkt 10. Den italienska regeringen (punkt 19 i dess skriftliga yttrande) påpekar med rätta att det är tveksamt om AIL:s posttjänster (i egenskap av kompletterande tjänster till dess distributionsverksamhet) inte tillhandahålls odifferentierat till vem som helst.
64 Enligt skäl 12 i direktiv är ”[s]yftet med de samhällsomfattande tjänsterna … att samtliga användare lätt skall få tillgång till postnätet genom att bl.a. tillräckligt många fasta inlämningsställen erbjuds och [att användarna ska garanteras] rättvis och icke-diskriminerande behandling” (Min kursivering).
65 Skäl 12 och artikel 3 i direktiv 97/67.
66 Den italienska regeringens skriftliga yttrande, punkt 96.
67 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑536/25, punkt 37.
68 Punkterna 90–96 och 58–60 i deras respektive skriftliga yttranden.
69 Punkt 75 i kommissionens skriftliga yttrande.
70 I direktiv 97/67 definieras begreppet utdelning i artikel 5 led 2 som ”den process som omfattar från sortering vid utdelningscentralen till överlämnande av postförsändelserna till deras adressater”.
71 Punkt 3 i Amazons skriftliga yttrande.
72 Punkterna 81–85 i Amazons skriftliga yttrande.
73 Punkterna 83 och 84 i Amazons skriftliga yttrande.
74 När det gäller argumentet att det kan uteslutas att den tjänst som AIS tillhandahåller skulle vara av ”postkaraktär” eftersom den inte odifferentierat tillhandahålls allmänheten, hänvisar jag till de föregående punkterna i detta förslag till avgörande.
75 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑536/25, punkt 35.
76 Detta framgår av webbplatsen Amazon.it som handlar om paketboxar: https://www.amazon.it/gp/help/customer/display.html?nodeId=GRQMENKQV9RQ6BWF.
77 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64). Se särskilt artikel 18.1 och skäl 51. Även om direktiv 2011/83 och direktiv 97/67 har olika syften, finns det flera beröringspunkter mellan dem, till exempel när det gäller återbetalning av leverans- och portokostnader, vilket tyder på att det finns ett behov av att upprätthålla en viss enhetlighet i tolkningen av dem.
78 Artikel 9.2 b respektive artikel 20 i direktiv 2011/83. Skälen 37 och 51 bekräftar att avlämning i en paketbox inte kan anses utgöra en leverans i detta sammanhang, och att den som förvaltar boxen inte kan betraktas som en sådan ”tredje part” som avses i definitionen.
79 Jag vill erinra om att enligt den bestämmelsen avses med ”tillhandahållare av posttjänster” företag som tillhandahåller en eller flera posttjänster.
80 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25, punkt 13.
81 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25, punkt 41.
82 I artikel 2 led 1 i förordning 2018/644 bekräftas, såsom jag redan har påpekat, att ett ”paket” är en ”postförsändelse”. I artikel 2 led 4 i samma förordning definieras ”underleverantör” som ”ett företag som utför insamling, sortering, transport eller utdelning av paket åt tillhandahållaren av paketleveranstjänster”.
83 Punkterna 134, 162, 163 och 171 i AGCOM:s beslut. Vid denna Delivery Station hämtar föraren, tillsammans med paketen, en enhet utrustad med en Amazon-applikation. I bruksanvisningen för denna enhet står det följande: ”När du har loggat in hittar du den föreslagna resrutten för hela dagen med alla stopp och leveranser som du ska utföra.” AGCOM påpekar att även om det rör sig om en ”föreslagen” resrutt (vilket skulle kunna tyda på att den inte är obligatorisk), måste budet alltid ange följande i enheten: i) den exakta avgångsplatsen; ii) antalet körda kilometer, vid resans början och slut, för det fordon som används för leveransen; iii) skanning av alla försändelser vid uthämtningstillfället.
84 Av punkt 166 i AGCOM:s beslut framgår att om det lokala företaget för andra gången i rad inte uppfyller en enda av de nämnda indikatorerna vid en utdelningspunkt, är det skyldigt att skicka en återhämtningsplan till Amazon som garanterar att miniminivån för tjänsten omedelbart uppnås. Om denna miniminivå inte uppnås inom fyra veckor efter överträdelsen håller Amazon inne 10 procent av det totala beloppet på de inlämnade fakturorna.
85 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25, punkt 38.
86 AGCOM:s beslut, punkt 156. Bland annat fastställer Amazon minimilönen och övriga lämplighetskrav (minimiålder, yrkeserfarenhet, antal poäng på körkortet).
87 Begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25, punkt 39. Enligt AGCOM:s beslut kan AIT utöva denna befogenhet ”när som helst”, ”efter eget gottfinnande” och ”utan att behöva ange någon anledning eller förklaring”.
88 ”EU-domstolen [ska] i princip begränsa sin prövning till de uppgifter som den hänskjutande domstolen har beslutat att lägga fram för den och således hålla sig till den situation som den hänskjutande domstolen anser vara fastställd …” (dom av den 2 april 2020, Coty Germany, C‑567/18, EU:C:2020:267, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
89 I målen C‑535/25 och C‑536/25 anger den hänskjutande domstolen att Amazon inte vänder sig mot den beskrivning av de faktiska omständigheterna som återges i AGCOM:s beslut, utan endast den rättsliga bedömningen av dem. I mål C‑537/25 förefaller däremot den faktiska grunden för begäran om förhandsavgörande vara mer omtvistad, och Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) förbehåller sig rätten att göra ”faktamässiga fördjupningar … på grundval av utgången i detta mål om förhandsavgörande” (punkt 36 i begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25).
90 Denna slutsats påverkas inte av att den lokala operatören fritt fastställer villkoren för tillhandahållandet av tjänsten i de avtal som den ingår med andra kunder.
91 Dom av den 10 april 2018 (C‑320/16, EU:C:2018:221, punkt 21) (nedan kallad domen Uber France). Enligt Amazon fann EU-domstolen i den domen att en förmedlare kan ”tillhandahålla” en tjänst (i det fallet en transporttjänst) även om den inte använder egna medel och egen personal när den utövar ”ett avgörande inflytande över villkoren för de tjänster som tillhandahålls” med dessa medel.
92 Punkterna 65–68 i Amazons skriftliga yttrande.
93 Enligt Amazon är situationen för de lokala operatörerna annorlunda, eftersom de har sin egen kundkrets och tillhandahåller (post)tjänster i form expressbudstjänster, oberoende av den förmedlingstjänst som Amazon erbjuder.
94 Detta förklarade generaladvokat Szpunar i sitt förslag till avgörande i målet Uber France (C‑320/16, EU:C:2017:511, punkterna 15 och 16).
95 Domen Confetra, punkterna 34 och 35. Jag instämmer inte med Amazons argument (punkt 63 i dess skriftliga yttrande) enligt vilket denna dom utesluter möjligheten till en prövning från fall till fall av i vilken utsträckning ett företag påverkar den postverksamhet som bedrivs av ett annat företag. En sådan prövning är nödvändig på grund av den affärsstrategi som Amazon själv tillämpar och som innebär att Amazon delar upp sin verksamhet mellan olika bolag inom koncernen och lägger ut en del av sina tjänster på underleverantörer.
96 Amazon förklarar att AGCOM antog sitt beslut (av den 25 juli 2018) innan domen Confetra hade meddelats. Amazon medger att de lokala budfirmorna vid den tidpunkten inte hade något tillstånd, eftersom Amazon ansåg att företag som bedriver expressbudsverksamhet var undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 97/67 (punkt 17 i dess skriftliga yttrande) genom att de bedrev en verksamhet som utgjorde ”ren transport”. Efter den domen ska dock alla lokala operatörer ha erhållit det tillstånd som krävs enligt postlagstiftningen. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det nationella målet gäller lagligheten av ett administrativt sanktionsbeslut som fattats av AGCOM mot bakgrund av de faktiska omständigheter som förelåg den 25 juli 2018.
97 När den lokala operatören är ett litet företag, vars intäkter till stor del är beroende av avtal med AIT, kan den känna sig tvingad att acceptera tjänstevillkor som strider mot gällande regler. Därför anser jag inte att argumentet att erfarenheten visar att en lokal operatör inte skulle ha något intresse av att godta villkor som äventyrar dess eget tillstånd är övertygande. Under alla förhållanden uppfylls de väsentliga kraven på ett mer effektivt sätt genom AGCOM:s tillsyn över AIT.
98 Denna fråga uppkommer, enligt den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av den växande e‑handeln och framväxten av nya typer av företag som tillhandahåller integrerade tjänster inom ramen för ett komplext bolagssystem. Se begäran om förhandsavgörande i mål C‑537/25, punkt 25.
99 Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för inre marknaden, industri, entreprenörskap samt små och medelstora företag och Copenhagen Economics, Main developments in the postal sector (2017–2021). Volume 1, Main report , Europeiska unionens publikationsbyrå, 2022, tillgänglig på https://op.europa.eu/es/publication-detail/-/publication/e8348d3f-79d0–11ed-9887–01aa75ed71a1/language-en. Bland annat hänvisas där till att nya aktörer träder in på olika nivåer i postleveranskedjan, till affärsmodeller som är särskilt inriktade på leveranser den sista sträckan (s. 194) och till detaljhandlarnas vertikala integration i tillhandahållandet av distributions- och utdelningstjänster (s. 202, med särskilt omnämnande av Amazon).
100 Detta gjorde Comisión Nacional de los Mercados y de la Competencia (CNMC) (Spanien) i sitt beslut nr STP/DTSP/006/20 av den 24 september 2020, som Amazon har hänvisat till. Detta beslut överklagades till den förvaltningsrättsliga avdelningen vid Audiencia Nacional (Spanien), som genom dom nr 4355/2023 av den 14 juli 2023 upphävde det, med motiveringen att CNMC ”snarare gav uttryck för en vilja till kontroll än en rättsligt hållbar verklighet” (punkt 10). Dom nr 4355/2023 har överklagats till Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien).
101 Den italienska regeringens skriftliga yttrande, punkterna 100–102. Den medger dock att detta tillvägagångssätt inte förefaller nödvändigt i förevarande fall.
102 När det gäller teorins tillkomst och dess olika tillämpningar hänvisar jag till den uttömmande analys som generaladvokat Pitruzzella gjorde i sitt förslag till avgörande i målet Sumal (C‑882/19, EU:C:2021:293).
103 Denna snedvridning hur ingående dokumenterats och analyserats i ERGP:s rapport, avsnitt 4.1 och 4.2, samt i den studie som nämns i fotnot 99.
104 Det skulle kunna försvåra de nationella tillsynsmyndigheternas övervakning, i den mån verksamheten tillskrivs ett moderbolag som inte omfattas av dessa myndigheters territoriella behörighet (AIL, AIS och AIT är dotterbolag till ett moderbolag med säte i Luxemburg).
105 ERGP:s rapport, avsnitt 4.1.