Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 2 februari 2026

1 Originalspråk: spanska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).

4 Zakon za ekstraditsiyata i Evropeyskata zapoved za arest, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i målet.

5 Detta rör följande: 1) svindleri inom ramen för organiserad brottslighet, 2) aktiv korruption: erbjudande om en fördel till en aktiv deltagare i ett idrottsevenemang som ger upphov till vadslagning i syfte att påverka evenemangets normala och rättvisa genomförande, 3) organiserat häleri av egendom som härrör från brott, 4) grov penningtvätt: organiserad medhjälp till oriktigt intygande om ursprunget till gärningsmannens ägodelar eller inkomster, 5) grov penningtvätt: organiserad medhjälp till oriktigt intygande om ursprunget till gärningsmannens ägodelar eller inkomster, och 6) deltagande i en kriminell organisation som har som syfte att förbereda brott. Vart och ett av dessa brott är förenat med ett maximistraff på tio års fängelse, med undantag för aktiv korruption, för vilket gäller fängelse i högst fem år.

6 Punkterna 16–25 i de preciseringar som den franska regeringen har gjort på EU-domstolens begäran.

7 Utöver Bulgarien och Frankrike anges i den europeiska arresteringsordern Rumänien, Tyskland, Kanada, Egypten, Förenta staterna, Spanien, Italien, Mexiko, Portugal, Serbien och Turkiet som platser där brott begåtts.

8 Denna domstol konstaterade följande: Det finns inga skäl att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern, eftersom det framgår av uppgifterna från det enhetliga informationssystemet vid åklagarmyndigheten i Republiken Bulgarien att det inte finns några pågående straffrättsliga förfaranden mot den eftersökta personen, varför det fastställs att [denne] inte har åtalats eller varit misstänkt i Republiken Bulgarien …

9 Överklagandet fick suspensiv verkan på Sofiyski gradski sads (Stadsdomstolen i Sofia) beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern, men inte på beslutet om häktning.

10 Jag kommer att hänvisa till de formuleringar som används i beslutet om hänskjutande, även om det kanske skulle vara mer exakt att påstå att statens domstolar är behöriga att pröva brottet, oavsett vilken domstol i samma stat som är behörig på grund av territoriet.

11 Punkt 17 i beslutet om hänskjutande.

12 Av dessa domar framgår att den verkställande rättsliga myndigheten, när den bedömde huruvida verkställighet av den europeiska arresteringsordern skulle vägras i respektive fall, inte begränsade sig till att fastställa huruvida brotten helt eller delvis hade begåtts på bulgariskt territorium. Den övervägde även andra faktorer: för det första, att det inte pågår något straffrättsligt förfarande avseende samma gärningar i Bulgarien, för det andra, omständigheterna i varje enskilt fall, genom att göra en helhetsbedömning och jämförelse av utredningens effektivitet, vid bedömningen av huruvida den utfärdande myndigheten var lämpad, eller rentav bättre lämpad än den verkställande statens myndighet, att genomföra det straffrättsliga förfarandet.

13 Dessa beslut, tillsammans med de beslut som nämns i punkt 14.3 i beslutet om hänskjutande, som går i samma riktning, är ganska heterogena, även om de överensstämmer i att de inte gör en så detaljerad bedömning av utredningens effektivitet i det konkreta fallet. De förespråkar allmänna och abstrakta argument som är inriktade på Bulgariens territoriella behörighet för att bedöma gärningarna, vilken ofta framställs som tvingande och kopplad till statens suveränitet.

14 Dessa överväganden ingår dock, som jag redan har förklarat, i den första av de två linjer i rättspraxis som har angetts.

15 Det är inte lätt att hitta beslut som begränsar sig till att enbart konstatera att de två villkor som nämns i tolkningsfrågan är uppfyllda. I allmänhet åberopas ytterligare argument som antingen rör statens suveränitet i straffrättsliga frågor eller andra särdrag i det konkreta fallet.

16 Dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en fällande dom till följd av en europeisk arresteringsorder) ( C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 39 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen C.J).

17 Dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) ( C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 39) (nedan kallad domen X). I punkt 38 anges följande: … kommer principen om ömsesidigt erkännande – som … utgör en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet – till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder utifrån principen om ömsesidigt erkännande …

18 Det framgår således av ordalydelsen i artikel 4 i rambeslutet, i synnerhet av användningen av verbet få, i förening med infinitivformen av verbet vägra, vars subjekt är den verkställande rättsliga myndigheten, att den sistnämnda ska ha ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om huruvida det finns anledning att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som anges i nämnda artikel 4: domen X, punkt 43. Se även, beträffande förekomsten av ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg ( C‑123/08, EU:C:2009:616, punkterna 60 och 61).

19 Domen X, punkt 59.

20 Dom C. J., punkt 43, och dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 49). Denna prövning innebär ett mer eller mindre stort utrymme för skönsmässig bedömning beroende på hur grunden i fråga är avfattad: när begrepp används som ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater, kan den verkställande rättsliga myndigheten behöva göra en helhetsbedömning av samtliga faktiska omständigheter (se, vad gäller uttrycken uppehåller sig och är bosatt som används i punkt 6, dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkterna 43, 46, 48, 49 och 54).

21 Domen C.J., punkt 44.

22 Dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 99).

23 Dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 39. Se även domen X, punkt 57, med hänvisning till rättspraxis.

24 Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa överlämnandet om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskriberats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna medlemsstats behörighet enligt dess egen strafflagstiftning (min kursivering).

25 Med andra ord hänvisas det inte så mycket till de straffrättsliga regler (materiella eller processuella) som avgränsar statens straffrättsliga behörighet i rummet med hjälp av kriteriet locus commissi delicti, (den plats där brottet begicks) utan snarare till de regler som, antingen genom lagstiftning eller rättspraxis, fastställer locus commissi delicti (den plats där brottet begicks) i förhållande till olika typer av brott. I dessa regler anges på vilken geografisk plats en viss överträdelse ska anses ha begåtts, beroende på omständigheterna, med hänsyn till teorierna om handling, effekt eller ubikvitet.

26 Se dokument nr 2001/0215 (CNS) av den 4 december 2001, tillgängligt på https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-14867–2001-INIT/en/pdf, s. 13, fotnot 2.

27 Europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957 (STE nr 24).

28 Tillgänglig på https://www.coe.int/en/web/conventions/full-list?module=treaty-detail&treatynum=024.

29 Med avseende på artikel 7.1 i konventionen anges i rapporten följande: [u]nder this paragraph it is for the requested Party to determine in accordance with its law whether the act was committed in whole or in part within its territory or in a place considered as its territory. Thus, for example, offences committed on a ship or aircraft of the nationality of the requested Party may be considered as offences committed on the territory of that Party.

30 I de förklarande anmärkningarna till konventionen (tillgängliga på https://rm.coe.int/168048bd42) anges att artikel 7.1 should not however be invoked in the case where proceedings and judgment in the territory of the requesting State are warranted in order to arrive at the truth, or by the possibility of applying an appropriate sanction or of effecting the social rehabilitation of the person concerned ….

31 Detta argument framförs i beslut nr 88 av den 29 januari 2025 från Sofiyski gradski sad (Sofias stadsdomstol), som det hänvisas till i punkt 14.3 i beslutet om hänskjutande: … Enligt territorialitetsprincipen är Republiken Bulgariens strafflag tillämplig på alla brott som begås på bulgariskt territorium, och det finns ingen bestämmelse som medger undantag från denna regel när det föreligger en internationell rättsakt eller ett fördrag som ratificerats av den bulgariska staten. Detta är en grundläggande princip för tillämpningen av straffrätten i Republiken Bulgarien, som inte kan bli föremål för några undantag och som är föremål för domstolsprövning ex officio i varje rättsligt förfarande, eftersom den berör den allmänna ordningen och utgör en integrerad del av Republiken Bulgariens suveränitet. … (min kursivering).

32 Se beslut nr 88 av den 29 januari 2025 från Sofiyski gradski sad (Sofias stadsdomstol), återgivet i fotnot 30.

33 Punkt 8 i kommissionens skriftliga yttrande.

34 I samma punkt 8 och i punkt 16 i sitt skriftliga yttrande har kommissionen gjort gällande att artikel 4.7 a i rambeslut 2002/584 innebär en skyldighet för den verkställande myndigheten att, på grundval av objektiva kriterier och med beaktande av intresset av en effektiv rättskipning och av att förhindra att lagföring undgås, bedöma vilken stat som är bäst lämpad att lagföra den eftersökta personen. Vid förhandlingen bekräftade kommissionen denna ståndpunkt och gjorde gällande att det inte kan uteslutas, utan rentav är oundvikligt, att denna bedömning medför en viss grad av subjektivitet från den verkställande rättsliga myndighetens sida.

35 Rådets rambeslut av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (EUT L 328, 2009, s. 42). Rambeslut 2009/948 avser konkreta jurisdiktionskonflikter som uppstår [o]m en behörig myndighet i en medlemsstat har rimliga skäl att anta att ett parallellt straffrättsligt förfarande pågår i en annan medlemsstat avseende samma sakförhållanden och samma person (skäl 5). För att förebygga eller lösa sådana konflikter fastställer rambeslut 2009/948 inga strikta kriterier för tilldelning av jurisdiktion, utan begränsar sig till att införa en skyldighet till direkt samråd mellan de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna (skäl 10) för att samförstånd eftersträvas om en effektiv lösning för att undvika de negativa följder som uppkommer när parallella förfaranden pågår i två eller flera medlemsstater (skäl 9). I detta syfte hänvisas uttryckligen till de riktlinjer som offentliggjorts i Eurojusts årliga rapport 2003, reviderade 2016, som det hänvisas till i fotnot 44 ovan.

36 Se, exempelvis, för ett uttryck för denna princip, skäl 11 i rambeslut 2009/948: [i]ngen medlemsstat bör vara förpliktad att mot sin vilja avstå från eller utöva … jurisdiktionen.

37 Enligt skälen 2 och 12 i rambeslut 2009/948 är själva syftet med detta rambeslut att förhindra onödiga parallella straffrättsliga förfaranden som skulle kunna leda till ett åsidosättande av principen ne bis in idem, genom att bidra till att öka effektiviteten i lagföringen, för att komplettera det övergripande programmet om åtgärder för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden i brottmål.

38 Dom CJ., punkt 68 och där angiven rättspraxis.

39 Se, när det gäller rambeslut 2009/948, artiklarna 5 och 6 i rambeslutet, som ålägger de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna en skyldighet att kontakta och en skyldighet att svara.

40 Dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 82).

41 Beslutet om hänskjutande, punkt 17, sista meningen.

42 I dom nr 267 av den 29 juli 2024 meddelad av Apelativen sad – Sofia (Appellationsdomstolen i Sofia) intas uttryckligen detta synsätt.

43 Den nuvarande förekomsten av ett straffrättsligt förfarande (mot den eftersökta personen) i den verkställande medlemsstaten för samma gärning som den som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern, oavsett om den begåtts på dess territorium eller inte, skulle också göra det möjligt att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt artikel 4.2 i rambeslut 2002/584. Vid förhandlingen hävdade kommissionen att skillnaden mellan denna fakultativa vägransgrund och den som föreskrivs i punkt 7 a består i att den sistnämnda förutsätter att det inte pågår något straffrättsligt förfarande i den verkställande staten.

44 Punkt 9 i kommissionens skriftliga yttrande.

45 Eurojust, Riktlinjer för att besluta: Vilken jurisdiktion ska åtala?, tillgängliga på alla officiella EU-språk på https://www.eurojust.europa.eu/publication/guidelines-deciding-which-jurisdiction-should-prosecute. Hädanefter kallade Eurojusts riktlinjer.

46 Se fotnot 34 ovan.

47 Europaparlamentets och rådets förordning av den 27 november 2024 (EGT L, 2024/3011). Den ska tillämpas från och med den 1 februari 2027. Genom att i artikel 5.2 i förordningen ange Kriterier för en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande avser den faktorer som till största delen är väsentligen likvärdiga med dem som anges i Eurojusts kriterier.

48 Enligt kommissionens förslag av den 5 april 2023, COM(2023) 185 final, skulle den nya förordningen utgöra ett komplement till rambeslut 2009/948 och andra liknande instrument som endast underlättar en överenskommelse om att koncentrera straffrättsliga förfaranden till en enda medlemsstat, utan att reglera förfarandet för överföring av straffrättsliga förfaranden, vilket kan vara en nödvändig lösning i sådana fall. Komplementförhållandet framgår nu av skäl 8 i förordning 2024/3011.

49 Se artikel 5.2 k.

50 I samma skäl anges att [e]n överföring av ett straffrättsligt förfarande kan också vara motiverad … till exempel vid lagföring av gränsöverskridande kriminella organisationer, där olika medtilltalade personer kan lagföras i olika medlemsstater. ….

51 Se punkterna 96 och 97 ovan.

52 I skäl 4 i förordning 2024/3011 anges att sådana gemensamma regler [när det gäller straffrättsliga förfaranden] syftar också till att säkerställa att en överföring av ett straffrättsligt förfarande är möjlig om överlämnandet av en person för åtal enligt en europeisk arresteringsorder enligt rådets rambeslut [2002/584] försenas eller vägras, till exempel på grund av att parallella straffrättsliga förfaranden för samma brott pågår i en annan medlemsstat, för att undvika straffrihet för den person som ska lagföras. (min kursivering).

53 Detta bekräftas av domstolens fasta praxis avseende användningen av locus commissi delicti (den plats där brottet begicks) som anknytningsfaktor i artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1): se, bland annat, dom av den 10 mars 2022, BMA Nederland ( C‑498/20, EU:C:2022:173, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis).

54 Kommissionen har (punkt 8 i sitt skriftliga yttrande) hävdat att den verkställande staten, på grund av sin suveränitet på det straffrättsliga området, kan besluta att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern och själv ta över åtalet, även om den objektivt sett inte är bäst lämpad att göra det. Jag delar inte helt denna ståndpunkt. Enligt min mening kan överlämnande inte vägras om kopplingen mellan den verkställande staten och brottet är mycket svag. Så skulle vara fallet om endast en obetydlig del av den brottsliga gärningen hade begåtts på dess territorium och om de andra faktorerna tydligt flyttade tyngdpunkten för brottet till en annan stat.

55 Enligt XM (punkt 5 i hans skriftliga yttrande) består det brottsliga handlande som läggs honom till last i fem penningöverföringar till olika personer i Republiken Frankrike. Såsom den franska regeringen preciserade vid förhandlingen ingår den brottsliga handling som XM anklagas för emellertid i ett större nätverk av organiserad brottslighet och är inte begränsad till de fem överföringar som XM har nämnt till sitt försvar.

56 Enligt XM (punkt 15 i hans skriftliga yttrande) har de franska rättsliga myndigheterna försäkrat att XM, när förfarandet väl har avslutats, kommer att återlämnas till Republiken Bulgarien. Den franska regeringen hävdade emellertid vid förhandlingen att den inte kände till att dess myndigheter hade beviljat den garanti som avses i artikel 5.3 i rambeslut 2002/584. Om en sådan garanti beviljades skulle den minska den vikt som ska tillmätas faktorn medborgarskap vid den bedömning som krävs enligt artikel 4.7 a i rambeslut 2002/584.

57 Såsom den franska regeringen har påpekat (se punkt 7 ovan) är det förfarande som följts i Frankrike, och som de bulgariska myndigheterna som deltagit i Eurojusts samordningsmöten är väl förtrogna med, långt framskridet. Det är således inte förvånande att den bulgariska åklagarmyndigheten begärde verkställighet av den europeiska arresteringsordern vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia).

58 Enligt XM (punkterna 12 och 14 i hans skriftliga yttrande) inleddes ett förfarande i Bulgarien för att kontrollera vem som var upphovsman till de fem överföringar som nämns i fotnot 54 och att innehavarens underskrift var äkta. I detta skede har det konstaterats att endast en av dem kan tillskrivas den eftersökta personen.

59 Enligt XM (punkt 16 i hans skriftliga yttrande) talar den omständigheten att den eftersökta personen inte behärskar den utfärdande statens språk för att överlämnande ska vägras.

60 I Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1) fastställs gemensamma minimiregler för översättning och tolkning vid straffrättsliga förfaranden i syfte att säkerställa att kostnadsfritt och lämpligt språkligt stöd tillhandahålls, som möjliggör för misstänkta eller tilltalade personer som inte talar eller förstår förfarandespråket att fullt ut utöva sin rätt till försvar, och garanterar att förfarandena går rättvist till (skäl 17).

61 Den höga graden av förtroende mellan medlemsstaterna som utgör grundvalen för systemet med den europeiska arresteringsordern bygger … på premissen att övriga medlemsstaters brottmålsdomstolar – vilka efter verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har att handlägga förundersökningsförfaranden … eller förfaranden för den straffrättsliga prövningen i sak – uppfyller de krav som ett effektivt domstolsskydd innebär: dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 58).

62 Dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 82). Å andra sidan får detta beslut inte heller leda till dubbel straffrättslig påföljd (ne bis in idem), såsom påpekas i skäl 4 i förordning 2024/3011.

63 För att utesluta risken för straffrihet räcker det enligt den franska regeringen att den verkställande staten åtar sig att bedöma huruvida det är lämpligt att inleda ett förfarande. Kommissionen har å sin sida gjort gällande att den verkställande staten i ett första skede kan göra det möjligt för sina rättsliga myndigheter att bedöma huruvida det är lämpligt att inleda ett straffrättsligt förfarande på plats. När dessa myndigheter väljer att inte lagföra den eftersökta personen kan den utfärdande rättsliga myndigheten emellertid, enligt kommissionen, upprepa sin begäran om verkställighet av den europeiska arresteringsordern och begäran om verkställighet kan inte längre avslås. Som den franska regeringen påpekade vid förhandlingen kan denna (i sig tveksamma) tolkning emellertid inte heller i sig undanröja risken för straffrihet, eftersom den verkställande staten fortfarande skulle ha möjlighet att på nytt vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern med stöd av artikel 4.3 i rambeslut 2002/584.

64 Dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 39: ”Enligt artikel 1.1 i [rambeslut 2002/584] är syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för att, med hänsyn till målet med rambeslutet, den som begått brottet inte ska undkomma straff och att denne åtalas (min kursivering).

65 Se hänvisning till den handling som anges i fotnot 25.

66 Detta är de termer som den hänskjutande domstolen använder för att beskriva den första linjen i rättspraxis, som nämns i punkt 17 i beslutet om hänskjutande.

67 Den franska regeringens skriftliga yttrande, punkterna 22–25. XM har gjort gällande att ett förfarande pågår i Bulgarien. Vid förhandlingen preciserades emellertid att föremålet för detta förfarande skiljer sig från föremålet för förfarandet i Frankrike, eftersom det avser ett brott bestående i dokumentförfalskning, som eventuellt kan tillskrivas tredje man och som XM är offer för och inte gärningsman. I det straffrättsliga förfarandet i Frankrike prövas XM:s eventuella straffrättsliga ansvar för alla de brott som omfattas av den europeiska arresteringsordern och för vilka överlämnande begärs.