Domstolens dom (första avdelningen) den 9 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 9 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 2 c – Begreppet näringsidkare – Låneavtal och borgensavtal – Statlig fond för bostadsbidrag – Uppgift av allmänt intresse – Lån som beviljats på förmånliga villkor – Förfarande för återförvisning för förnyad prövning till följd av ett överklagande – Skyldighet att följa den högre instansens rättsliga bedömning – Principen om unionsrättens företräde – Begränsning i tiden av domens rättsverkningar ”

I mål C‑188/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) genom beslut av den 30 januari 2025, som inkom till domstolen den 10 mars 2025, i målet

Štátny fond rozvoja bývania

mot

GL,

KL,

SC,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna I. Ziemele (referent), A. Kumin, S. Gervasoni och M. Bošnjak,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Štátny fond rozvoja bývania, genom M. Garaj, advokát,

– GL, KL, SC, genom Z. Pitoňáková, advokátka,

– Slovakiens regering, genom E.V. Larišová, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och R. Lindenthal, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.1 och 2 b och c i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Štátny fond rozvoja bývania (den statliga fonden för bostadsbidrag, Slovakien) (nedan kallad ŠFRB) och GL, KL och SC. Målet rör återbetalning av det återstående beloppet av ett bostadslån som sagts upp i förtid.

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 93/13

3 I fjortonde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

”Medlemsstaterna måste … se till att oskäliga villkor inte ingår [i bindande författningsföreskrifter], speciellt som detta direktiv också gäller för näringsverksamhet av offentlig karaktär.”

4 I artikel 1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”1. Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

2. Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter … är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

5 I artikel 2 b och c i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

b) konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke,

c) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.”

Slovakisk rätt

6 I 52 § zákon č. 40/1964 Zb. Občiansky zákonník (lag nr 40/1964 om civillagen) av den 26 februari 1964 (čiastka 19/1964), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs följande:

”…

2. En näringsidkare är en person som vid ingående och fullgörande av ett konsumentavtal handlar inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet.

3. En konsument är en person som vid ingående och fullgörande av ett konsumentavtal inte handlar inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet.”

7 I 53 § 1 i civillagen föreskrevs följande:

”Avtal som sluts med en konsument får inte innehålla bestämmelser som medför en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten (nedan kallat ett oskäligt villkor).”

8 I 7 § zákon č. 607/2003 Z. z. o Štátnom fonde rozvoja bývania (lag nr 607/2003 om den statliga fonden för bostadsutveckling) av den 6 november 2003 (čiastka 247/2003), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs följande:

”Den som ansöker om stöd … kan vara

a) en fysisk person som är medborgare i Republiken Slovakien och bosatt i Slovakien, eller

b) en juridisk person som är etablerad i Slovakien.”

9 I 12 § 2 i denna lag föreskrevs följande:

”I avtalet ska bland annat följande anges:

a) uppgifter om parterna,

b) syftet, storleken, typen och genomförandet av det beviljade stödet,

c) hur parternas skyldigheter ska fullgöras,

d) säkerhet för förpliktelser,

e) det sätt på vilket stödet betalas ut …,

f) byggnadens tekniska egenskaper och tiden för dess genomförande,

g) påföljder om avtalsvillkoren åsidosätts,

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10 ŠFRB är en offentligrättslig juridisk person vars verksamhet består i att bevilja statligt bostadsbidrag, bland annat genom beviljande av bostadslån till förmånlig ränta.

11 Den 13 december 2006 ingick ŠFRB ett låneavtal med GL och KL avseende ett belopp på 33 193,92 euro som skulle återbetalas under 30 år. Syftet med lånet var att förvärva en bostad. SC var borgensman för GL och KL.

12 Den 22 januari 2018, till följd av att GL och KL inte hade betalat de månatliga avbetalningarna, sade ŠFRB upp avtalet gentemot låntagarna och därefter, genom skrivelse av den 13 augusti 2018, gentemot SC.

13 Den 24 september 2018 väckte ŠFRB talan vid Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien) och yrkade att låntagarna och deras borgensman skulle förpliktas att betala det utestående lånebeloppet, det vill säga 26 040,44 euro, jämte ränta, omkostnader och straffavgifter. Eftersom talan bifölls överklagade GL, KL och SC det avgörandet till Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) och åberopade det skydd som de ansåg att de borde tillerkännas enligt direktiv 93/13 i egenskap av konsumenter. Överklagandet ogillades genom ett avgörande, i vilket bestämmelserna i zákon č. 513/1991 Zb. Obchodný zákonník (lag nr 513/1991 om införande av handelslagen) av den 5 november 1991 (čiastka 98/1991) tillämpades. GL, KL och SC överklagade därför till Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol), som fann att bestämmelserna i direktiv 93/13 inte var tillämpliga i målet, eftersom ŠFRB inte agerade som näringsidkare. Nämnda domstol ansåg emellertid att avtalsförhållandet mellan ŠFRB och GL, KL och SC reglerades av bestämmelserna i civillagen och inte av bestämmelserna i lag nr 513/1991. Den domstolen upphävde därför det avgörande som meddelats i andra instans och återförvisade målet till Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov), som är hänskjutande domstol, för förnyad prövning.

14 Den hänskjutande domstolen anser att GL, KL och SC är ”konsumenter” i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13 och att ŠFRB, med hänsyn till dess organisation och funktion, kan anses agera i egenskap av ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktivet.

15 För det första, i den mån ŠFRB inrättades genom en lag i syfte att genomföra den slovakiska statens bostadspolitik, har den hänskjutande domstolen erinrat om att enligt EU-domstolens praxis är den omständigheten att ett offentligt organs verksamhet omfattas av ett uppdrag av allmänintresse utan vinstsyfte inte relevant för kvalificeringen som ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13.

16 För det andra, avspeglar inte alla villkoren i det aktuella avtalet tvingande lagbestämmelser i den mening som avses i artikel 1 i direktivet. Den slovakiska lagstiftaren har visserligen fastställt den rättsliga ram som är tillämplig på de avtal som ingås av ŠFRB, men det står ŠFRB fritt att precisera varje villkor i avtalen, vilket innebär att avtalen omfattas av direktivets tillämpningsområde.

17 För det tredje, även om den hänskjutande domstolen har påpekat att den slovakiska lagstiftaren, enligt Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol), har uteslutit de avtal som ingås av ŠFRB från tillämpningen av lagstiftningen om konsumentkrediter, har den hänskjutande domstolen emellertid betonat att tillämpningen av direktiv 93/13 beror på typen av avtal, i synnerhet till vilken grad det rör sig om ett standardavtal, och inte på avtalets rättsliga kvalificering enligt nationell rätt.

18 För det fjärde, kan det inte uteslutas att de avtal som ingås av ŠFRB innehåller oskäliga villkor i den mening som avses i direktivet. Den hänskjutande domstolen anser att villkoren i det aktuella avtalet, vilka reglerar uppsägning av avtalet, straffavgifter och betalning, även efter avtalets uppsägning, samt ränta utöver dröjsmålsränta utgör sådana villkor. Det skyddssyfte som eftersträvas med direktivet är särskilt viktigt i samband med avtal, såsom det aktuella avtalet, vilka ger uttryck för ett obalanserat förhållande mellan avtalsparterna.

19 Den hänskjutande domstolen har slutligen betonat att den enligt nationell processrätt är bunden av Najvyšší súd Slovenskej republikys (Republiken Slovakiens högsta domstol) rättsliga bedömning inom ramen för förfarandet för återförvisning för förnyad prövning. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att den bedömningen inte är förenlig med bestämmelserna i direktiv 93/13.

20 Mot denna bakgrund beslutade Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 2 c i … direktiv 93/13 … tolkas så, att [ŠFRB], som har ingått ett avtal med fysiska personer om bostadsstöd, ska anses vara en ’näringsidkare’ i den mening som avses i nämnda bestämmelse och att det aktuella avtalet omfattas av direktivets tillämpningsområde?

2) Om fråga 1 besvaras nekande: Ska artiklarna 1.1 och 2 b i direktiv 93/13 tolkas så, att direktivet kan tillämpas på ett borgensavtal som har ingåtts mellan en fysisk person och [ŠFRB] för att garantera att skyldigheterna enligt avtalet fullgörs, när den fysiska personen inte har erhållit någon ersättning från fonden och agerar i syften som faller utanför dennes närings- eller yrkesverksamhet?

3) Om fråga 1 besvaras jakande: Utgör unionsrätten hinder för att en rättslig bedömning från domstol i högre instans är bindande för den domstol i lägre instans till vilken målet har återförvisats, när [ŠFRB] enligt denna bedömning inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

21 ŠFRB har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning. För det första eftersom tolkningen av artikel 2 c i direktiv 93/13 är klar och således inte ger upphov till något rimligt tvivel. Enligt ŠFRB följer det således av den tolkningen att ett offentligrättsligt organ, såsom ŠFRB, som inte tillhandahåller tjänster enligt en marknadslogik utan endast i situationer som definieras i lag, inte omfattas av begreppet näringsidkare i den mening som avses i den bestämmelsen. För det andra regleras avtalsförhållandet mellan ŠFRB och GL, KL och SC av tvingande bestämmelser i nationell rätt, vilket innebär att villkoren i det avtal som ingåtts med GL, KL och SC, i enlighet med artikel 1.2 i direktivet, inte omfattas av bestämmelserna i direktivet.

22 De argument som ŠFRB har anfört för att bestrida att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning hänför sig emellertid till sakfrågan i målet och närmare bestämt, vad gäller det första av dessa argument, till begreppet näringsidkare i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13, ett begrepp vars tolkning är föremål för den första frågan. Vad gäller det andra argument som avses i punkt 21 ovan avser det huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 är tillämplig på villkoren i det aktuella avtalet. Dessa argument kan således inte påverka huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning.

23 I den mån ŠFRB har gjort gällande att innehållet i villkoren i de avtal som ŠFRB ingår fastställs i slovakisk lag, vilket innebär att dessa villkor är undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 enligt artikel 1.2 i direktivet, ska det särskilt erinras om att även om avtalsvillkor som avspeglar författningsföreskrifter undantas från direktivets tillämpningsområde enligt den bestämmelsen, när dessa författningsföreskrifter är bindande, innebär ett sådant undantag inte att giltigheten av andra villkor i samma avtal, vilka inte avspeglar nämnda författningsföreskrifter, inte skulle kunna bedömas av den nationella domstolen mot bakgrund av direktivet (dom av den 27 oktober 2022, S.V (Fastighet med ägarlägenheter), C‑485/21, EU:C:2022:839, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

24 Den hänskjutande domstolen har således uttryckligen angett att de villkor i det aktuella avtalet, vilka den anser vara oskäliga inte avspeglar nationella lagbestämmelser i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13, i den mån som ŠFRB, även om det föreskrivs i lag att villkoren ska ingå i avtal som ingås av ŠFRB, har frihet att ange det exakta innehållet i dem.

25 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning är sådana villkor således inte i sig undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 93/13, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 23 ovan.

26 Det ska under alla omständigheter erinras om att en nationell domstol på intet sätt är förhindrad att till EU-domstolen hänskjuta en tolkningsfråga, vars svar enligt parterna i det nationella målet inte lämnar något utrymme för rimligt tvivel (dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

27 Den omständigheten att svaret på den ställda frågan inte lämnar något utrymme för rimligt tvivel ska således inte utgöra hinder för att frågan ska prövas i sak (dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 65).

28 Under dessa omständigheter ska tolkningsfrågorna tas upp till prövning.

Prövning i sak

Den första frågan

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 c i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett offentligt organ som inrättats genom lag för att bedriva bostadsbidragsverksamhet utan vinstsyfte, bestående i bland annat beviljande av bostadslån på förmånliga villkor till fysiska personer, är en ”näringsidkare” i den mening som avses i den bestämmelsen.

30 För det första, avses med näringsidkare enligt den bestämmelsens ordalydelse ”en fysisk eller juridisk person som … handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat”.

31 Användningen av den obestämda formen ”en” visar att varje fysisk eller juridisk person ska anses vara en ”näringsidkare” i den mening som avses i direktiv 93/13, när denna person utövar näring eller yrkesverksamhet (dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 49).

32 Denna bestämmelse avser all näring och yrkesverksamhet, ”oavsett om den är offentlig eller privat”. Såsom anges i fjortonde skälet är direktivet således även tillämpligt på näringsverksamhet av offentlig karaktär (dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 50).

33 Unionslagstiftaren har i detta avseende avsett att ge begreppet näringsidkare en vid tolkning, vilket innebär att det ska anses omfatta varje fysisk eller juridisk person om vederbörande utövar en närings- eller yrkesverksamhet, inbegripet offentlig verksamhet och uppgifter av allmänt intresse (dom av den 27 oktober 2022, S.V (Fastighet med ägarlägenheter), C‑485/21, EU:C:2022:839, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

34 Av detta följer att artikel 2 c i direktiv 93/13 inte utesluter vare sig enheter som har ett uppdrag av allmänintresse eller offentligrättsliga enheter från direktivets tillämpningsområde Dessutom utförs offentlig verksamhet och uppgifter av allmänt intresse för det mesta utan vinstsyfte, vilket medför att frågan huruvida verksamheten bedrivs i vinstsyfte eller inte är irrelevant vid definitionen av begreppet ”näringsidkare” enligt denna bestämmelse (dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 51).

35 För det andra, är en vid tolkning av nämnda begrepp motiverad med hänsyn till det mål som eftersträvas med direktiv 93/13, vilket är att ge skydd åt alla fysiska personer som befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 juni 2023, YYY.(Begreppet konsument), C‑570/21, EU:C:2023:456, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

36 För det tredje är begreppet näringsidkare i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13 ett funktionellt begrepp som kräver en bedömning av huruvida det aktuella avtalsförhållandet ingår i en verksamhet som enheten bedriver i närings- eller yrkesmässigt syfte (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

37 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att ŠFRB inrättades för att genomföra den slovakiska statens bostadspolitik, bland annat genom beviljande av bostadslån på förmånliga villkor. Den hänskjutande domstolen har dessutom betonat att de belopp som motsvarar återbetalningen av dessa lån, inbegripet räntebetalningar, återinvesteras i beviljandet av nya lån och gör det möjligt att täcka kostnaderna för ŠFRB:s verksamhet.

38 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning framstår det således som att de låneavtal som ŠFRB ingår omfattas av den verksamhet för finansiering av fastighetsförvärv som detta organ bedriver i närings- eller yrkesmässigt syfte.

39 ŠFRB har emellertid i sitt skriftliga yttrande betonat att den stödmekanism för förvärv av fastigheter som den genomför inte följer någon marknadslogik och att den agerar i egenskap av organ med ansvar för ett uppdrag av allmänt ekonomiskt intresse, nämligen att främja subventionerade bostäder.

40 Den slovakiska regeringen har dessutom i sitt skriftliga yttrande angett att ŠFRB väljer ut mottagarna av lånen med tillämpning av de villkor för stödberättigande som ŠFRB åläggs genom lag.

41 Såsom det har erinrats om i punkt 34 ovan utesluter emellertid inte begreppet näringsidkare, som definieras i artikel 2 c i direktiv 93/13, enheter som har ett uppdrag av allmänintresse eller offentligrättsliga enheter. Den omständigheten att ŠFRB agerar utan vinstsyfte, och utan hänsyn till några kommersiella överväganden, är inte heller av någon betydelse för kvalificeringen av ŠFRB som ”näringsidkare” i den mening som avses i denna bestämmelse.

42 En sådan omständighet kan nämligen inte i sig frånta de fysiska personer med vilka ŠFRB ingår avtal om bostadslån det skydd som de tillerkänns enligt direktiv 93/13, eftersom detta skulle riskera att äventyra det mål som eftersträvas med direktivet, vilket är att ge skydd åt alla fysiska personer som befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, YYY (Begreppet konsument), C‑570/21, EU:C:2023:456, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Fysiska personer som tecknar bostadslån hos ŠFRB befinner sig nämligen i underläge i förhållande till detta organ vars närings- eller yrkesverksamhet just består i att bevilja finansiering för förvärv av fastigheter.

43 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 c i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett offentligt organ som inrättats genom lag för att bedriva bostadsbidragsverksamhet utan vinstsyfte, bestående i bland annat beviljande av bostadslån på förmånliga villkor till fysiska personer, är en ”näringsidkare” i den mening som avses i den bestämmelsen, i den mån som de låneavtal som organet ingår med dessa personer ingår i dess närings- eller yrkesverksamhet.

Den andra frågan

44 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

Den tredje frågan

45 Det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen anser att Najvyšší súd Slovenskej republikys (Republiken Slovakiens högsta domstol) rättsliga bedömning av hur ŠFRB ska kvalificeras vad gäller begreppet näringsidkare, i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13, strider mot den bestämmelsen, såsom den tolkats av EU-domstolen. Eftersom den hänskjutande domstolen, för det fall Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol) återförvisar det aktuella målet för förnyad prövning, är bunden av den domstolens bedömning, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det är möjligt för den att underlåta att följa den bedömningen för att följa EU-domstolens tolkning.

46 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den innebär att en nationell domstol, som enligt en bestämmelse eller praxis i nationell rätt är bunden av den rättsliga bedömning som en nationell domstol i högre instans har gjort i ett mål som har återförvisats till den förstnämnda domstolen för förnyad prövning, är skyldig att underlåta att följa den bedömningen när den anser att den inte är förenlig med den tolkning av en unionsbestämmelse som EU-domstolen har gjort med stöd av artikel 267 FEUF.

47 Domstolen erinrar om att principen om unionsrättens företräde innebär att unionsrätten har företräde framför respektive medlemsstats nationella rätt. Denna princip medför således en skyldighet för alla myndigheter i medlemsstaterna, och därmed även deras domstolar, att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och medlemsstaternas lagstiftning kan inte påverka dessa olika bestämmelsers verkan inom medlemsstaterna (dom av den 11 januari 2024, Global Ink Trade, C‑537/22, EU:C:2024:6, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

48 Principen om unionsrättens företräde innebär att det åligger de nationella domstolarna att, för att kunna säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsrättsliga bestämmelser, i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

49 Domstolen har således slagit fast att skyldigheten att göra en konform tolkning tvingar de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syften, och att, med stöd av deras egen behörighet, underlåta att tillämpa den tolkning som gjorts av en domstol i högre instans och som den lägre domstolen är bunden av enligt denna rätt, om den tolkningen inte är förenlig med direktivet (dom av den 30 april 2025, AxFina Hungary (Avtalets bestående), C‑630/23, EU:C:2025:302, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

50 En nationell domstol kan därför inte med giltig verkan slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen alltid har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (dom av den 30 april 2025, AxFina Hungary (Avtalets bestående), C‑630/23, EU:C:2025:302, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

51 Det ska dessutom erinras om att unionsrätten i princip inte utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken en domstol i lägre instans i en medlemsstat är bunden av ett avgörande från en domstol i högre instans i samma medlemsstat, med hänsyn till medlemsstaternas behörighet att organisera domstolsväsendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol) (C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 45).

52 En nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 FEUF, är vid avgörandet av det nationella målet bunden av den tolkning av de unionsrättsliga bestämmelserna som EU-domstolen har gjort, och måste således i förekommande fall avvika från den högre nationella instansens bedömning när den mot bakgrund av EU-domstolens tolkning finner att den högre instansens bedömning är oförenlig med unionsrätten, i förekommande fall genom att inte tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken den är skyldig att följa den högre instansens avgöranden (dom av den 11 januari 2024, Global Ink Trade, C‑537/22, EU:C:2024:6, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

53 I förevarande fall kan den omständigheten att den nationella domstol som prövar ett mål inom ramen för ett förfarande där ett mål återförvisats för förnyad prövning, måste följa den rättsliga bedömning som gjorts av den högre nationella instansen i det mål som omfattas av det förfarandet, inte påverka den förstnämnda domstolens skyldighet att underlåta att följa en sådan bedömning om den strider mot unionsrätten, i förekommande fall genom att inte tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken den är skyldig att följa den högre instansens avgöranden.

54 Under dessa omständigheter, och med beaktande av principen om unionsrättens företräde och de verkningar som följer av förhandsavgöranden som meddelats med stöd av artikel 267 FEUF, kan den nationella domstolen enligt nationell rätt eller praxis inte vara skyldig att följa den rättsliga bedömning som gjorts av en högre nationell instans, vilken vägrar att kvalificera ett organ som uppfyller det kriterium som det erinrats om i punkt 36 ovan som ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13.

55 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den innebär att en nationell domstol, som enligt en bestämmelse eller praxis i nationell rätt är bunden av den rättsliga bedömning som en nationell domstol i högre instans har gjort i ett mål som har återförvisats till den förstnämnda domstolen för förnyad prövning, är skyldig att underlåta att följa den bedömningen när den anser att den inte är förenlig med den tolkning av en unionsbestämmelse som EU-domstolen har gjort med stöd av artikel 267 FEUF.

Huruvida rättsverkningarna av förevarande dom ska begränsas i tiden

56 För det fall domstolen skulle finna att ett sådant organ som ŠFRB kan kvalificeras som ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13, har ŠFRB och den slovakiska regeringen begärt att domstolen ska begränsa förevarande doms rättsverkningar i tiden till pågående förfaranden som inte har avgjorts slutligt före avkunnandet av denna dom.

57 ŠFRB och den slovakiska regeringen har betonat dels att ŠFRB har handlat i god tro, i enlighet med de avgöranden som meddelats av Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol) sedan år 2019, dels att avsaknaden av en begränsning av förevarande doms rättsverkningar i tiden skulle få ekonomiska konsekvenser som äventyrar ŠFRB:s verksamhet.

58 Av fast rättspraxis framgår att den tolkning av en unionsbestämmelse som domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas och tillämpas eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Det är endast i undantagsfall som domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga villkor vara uppfyllda, nämligen att de aktuella rättssubjekten handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar. Dessa villkor är kumulativa (dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkterna 132 och 136 och där angiven rättspraxis).

59 Domstolen har således endast använt denna lösning när vissa klart preciserade omständigheter har varit för handen, särskilt då det har förelegat fara för allvarliga ekonomiska återverkningar, som i synnerhet har berott på det stora antal rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande, och det har framgått att enskilda och nationella myndigheter har förmåtts att handla på ett sätt som strider mot unionsbestämmelserna på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de unionsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde, en osäkerhet till vilken andra medlemsstaters eller Europeiska kommissionens beteenden kan ha bidragit (dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

60 Vad gäller villkoret att det ska föreligga en risk för allvarliga ekonomiska återverkningar, ska det erinras om att det ankommer på den medlemsstat som begär att rättsverkningarna i tiden av en dom i mål om förhandsavgörande ska begränsas att för domstolen lägga fram sifferuppgifter som visar risken för sådana återverkningar (dom av den 20 december 2017, Erzeugerorganisation Tiefkühlgemüse, C‑516/16, EU:C:2017:1011, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

61 I förevarande fall har den slovakiska regeringen visserligen i sitt skriftliga yttrande lämnat uppgifter om det antal bostadslån som ŠFRB beviljat och det motsvarande finansiella beloppet.

62 Varken den slovakiska regeringen eller ŠFRB har emellertid preciserat de rättsliga och ekonomiska verkningar som kvalificeringen av detta organ som ”näringsidkare”, i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13, skulle ha på de avtal som ŠFRB har ingått. Det ska i detta hänseende erinras om att en tillämpning av det direktivet på dessa avtal som leder till att vissa avtalsvillkor förklaras vara oskäliga inte nödvändigtvis innebär att avtalen är ogiltiga i sin helhet, eftersom de ska bestå utan de villkor som anses vara oskäliga, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalen består på detta sätt enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Bank BPH, C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

63 Under dessa omständigheter finner domstolen att villkoret avseende risken för allvarliga störningar inte är uppfyllt. Detta innebär att det inte är nödvändigt att kontrollera huruvida villkoret avseende att de aktuella rättssubjekten handlat i god tro är uppfyllt.

64 Det saknas således anledning att begränsa rättsverkningarna av förevarande dom i tiden.

65 Det ska i detta avseende erinras om att principen om rättskraft har stor betydelse i såväl unionsrätten som de nationella rättsordningarna. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är det nämligen viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft inte längre kan angripas efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut (se dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 38, och dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 37).

66 En nationell domstol är enligt unionsrätten följaktligen inte skyldig att sätta nationella rättskraftsregler åt sidan, även om den därigenom skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra. Unionsrätten kräver således inte att en nationell domstol – för att beakta tolkningen av en relevant bestämmelse i unionsrätten – i princip måste ändra sitt lagakraftvunna avgörande. Om det emellertid i de tillämpliga nationella processuella bestämmelserna föreskrivs en möjlighet för den nationella domstolen att under vissa förutsättningar ompröva ett lagakraftvunnet avgörande för att situationen ska bli förenlig med den nationella rätten, så ska denna möjlighet ges företräde i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, om förutsättningarna är uppfyllda, i syfte att göra den aktuella situationen förenlig med unionsbestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkterna 59–62, och dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), C‑582/21, EU:C:2024:282, punkterna 38 och 42).

Rättegångskostnader

67 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Artikel 2 c i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal

ska tolkas så,

att ett offentligt organ som inrättats genom lag för att bedriva bostadsbidragsverksamhet utan vinstsyfte, bestående i bland annat beviljande av bostadslån på förmånliga villkor till fysiska personer, är en ”näringsidkare” i den mening som avses i den bestämmelsen, i den mån som de låneavtal som organet ingår med dessa personer ingår i dess närings- eller yrkesverksamhet.

2) Principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den innebär att en nationell domstol, som enligt en bestämmelse eller praxis i nationell rätt är bunden av den rättsliga bedömning som en nationell domstol i högre instans har gjort i ett mål som har återförvisats till den förstnämnda domstolen för förnyad prövning, är skyldig att underlåta att följa den bedömningen när den anser att den inte är förenlig med den tolkning av en unionsbestämmelse som EU-domstolen har gjort med stöd av artikel 267 FEUF.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: slovakiska.