Domstolens dom (tionde avdelningen) den 30 april 2025

I mål C‑630/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kúria (Högsta domstolen, Ungern) genom beslut av den 26 september 2023, som inkom till domstolen den 17 oktober 2023, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias samt domarna E. Regan och B. Smulders (referent), generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: ZH och KN, genom L. Marczingós, ügyvéd, Axfina Hungary Zrt., genom G. Stanka, ügyvéd, Ungerns regering, genom M. Z. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och Zs. Teleki, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Ungersk rätt

Den äldre civillagen

DH1-lagen

DH2-lagen

DH7-lagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den tredje frågan

Möjligheten för ett avtal att bestå utan de oskäliga villkoren

Följderna av att ett avtal inte kan bestå utan de oskäliga villkoren

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.2, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169, och rättelse i EUT L 17, 2023, s. 100).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan ZH och KN (nedan gemensamt kallade de två konsumenterna) och å andra sidan Axfina Hungary Zrt. (nedan kallat Axfina). Målet gäller de rättsliga konsekvenserna av upphävandet av ett avtalsvillkor vad avser valutarisken i ett leasingavtal uttryckt i utländsk valuta vilket ingåtts mellan Axfina och ZH (nedan kallat avtalsvillkoret gällande valutarisken).

3 I tjugoförsta och tjugofjärde skälen i direktiv 93/13 anges följande:

4 I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

6 I artikel 7.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 I artikel 209/A i Polgári Törvénykönyvről szóló 1959. évi IV. törvény (lag nr IV från år 1959, om införande av civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad den gamla civillagen), föreskrivs att oskäliga avtalsvillkor som finns medtagna i konsumentavtal i egenskap av allmänna avtalsvillkor ska vara ogiltiga. Detsamma gäller om näringsidkaren ensidigt och i förväg har utarbetat dem utan individuell förhandling. Enligt artikel 209/A får ogiltigheten endast göras gällande till konsumentens fördel.

8 Om avtalet är ogiltigt ska den situation som förelåg före ingåendet av avtalet återställas enligt artikel 237.1 i den gamla civillagen.

9 I artikel 237.2 i civillagen föreskrivs följande:

10 Det följer av artikel 361.1 i samma lag att den som erhållit en förmögenhetsrättslig förmån till nackdel för någon annan ska återbörda förmånen.

11 Enligt artikel 363 i samma lag gäller att reglerna om innehav utan äganderätt … är tillämpliga på återbördande av förmögenhetsrättsliga förmåner kopplade till vinst; den person som är skyldig att återbörda egendomen kan kräva ersättning för nödvändiga utlägg som denna egendom föranlett.

12 I artikel 3.1 och 3.2 i Kúriának a pénzügyi intézmények fogyasztói kölcsönszerződéseire vonatkozó jogegységi határozatával kapcsolatos egyes kérdések rendezéséről szóló 2014. évi XXXVIII. törvény (2014 års lag nr XXXVIII om reglering av vissa frågor med anknytning till Kúrias (Högsta domstolen) avgörande för att främja en enhetlig tolkning av civilrättsliga bestämmelser om låneavtal som ingås mellan kreditinstitut och konsumenter) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad DH1-lagen) föreskrivs följande:

13 I artikel 3.1 i Kúriának a pénzügyi intézmények fogyasztói kölcsönszerződéseire vonatkozó jogegységi határozatával kapcsolatos egyes kérdések rendezéséről szóló 2014. évi XXXVIII. törvényben rögzített elszámolás szabályairól és egyes egyéb rendelkezésekről szóló 2014. évi XL. törvény (2014 års lag nr XL om tillämpliga regler för avräkning av konton enligt 2014 års lag nr XXXVIII om reglering av vissa frågor med anknytning till Kúrias (Högsta domstolen) avgörande för att främja en enhetlig tolkning av rättsliga bestämmelser om låneavtal som ingås mellan kreditinstitut och konsumenter samt av andra bestämmelser), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad DH2-lagen), föreskrivs följande:

14 I artikel 37.1 i DH2-lagen föreskrivs följande:

15 I artikel 3 i Egyes fogyasztói kölcsönszerződésekből eredő követelések forintra átváltásával kapcsolatos kérdések rendezéséről szóló 2015. évi CXLV. törvény (lag CXLV från år 2015 om frågor angående den omräkning till forinter som är en följd av vissa låneavtal som ingås med konsumenter), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad DH7-lagen), föreskrivs följande:

16 I artikel 9.1 i DH7-lagen anges följande:

17 I artikel 12.1 i samma lag föreskrivs följande:

18 I artikel 15.1 i nämnda lag föreskrivs följande:

19 Den 21 juni 2007 ingick ZH och Axfina ett leasingavtal uttryckt i utländsk valuta, nämligen schweiziska franc (CHF). Avtalet avsåg förvärv av en personbil. KN ingick samtidigt ett borgensåtagande där han iklädde sig solidariskt ansvar för ZH:s avtalsförpliktelser. Parterna kom överens om att den aktuella krediten skulle återbetalas genom 120 fasta månatliga avbetalningar i ungerska forinter (HUF). Avtalet innehöll även ett villkor gällande valutarisken som stipulerade att valutakursförändringarna skulle avräknas när avtalstiden löpte ut. Verkan av detta avtalsvillkor blev att de två konsumenterna helt fick stå risken för att den aktuella utländska valutan skulle öka i värde i förhållande till den ungerska forinten.

20 Den 7 maj 2013 sade Axfina upp det aktuella leasingavtalet med omedelbar verkan på grund av att de två konsumenterna var sena med betalningarna. Hela skulden enligt detta avtal, beräknad i ungerska forinter, förföll därmed till betalning med hela beloppet på en gång. Axfina gjorde från nämnda skuld avdrag för det avräkningsbelopp som föreskrivs i artikel 3.1 i DH2-lagen, i egenskap av en sådan överbetalning hänförlig till en växelkursskillnad som avses i artikel 3.1 i DH1-lagen, samt för försäljningslikviden från den berörda bilen.

21 Axfina väckte talan med yrkande om att, för det fall villkoret gällande valutarisken skulle anses oskäligt och avtalet därmed förklaras ogiltigt, samma avtal då skulle förklaras äga giltighet med retroaktiv verkan från dagen för ingåendet och de två konsumenterna förpliktas att solidariskt åläggas att betala ett belopp om 1637682 HUF (ungefär 4000 euro) motsvarande kapitalbeloppet, jämte ränta. Av detta belopp var 972960 HUF (ungefär 2250 euro) hänförligt till valutarisken.

22 Domstolen i första instans konstaterade i sin dom att det aktuella leasingavtalet var ogiltigt på grund av att villkoret gällande valutarisken var oskäligt. Samma domstol fann emellertid att de två konsumenterna skulle stå för denna risk i viss utsträckning. Nämnda domstol satte därför ned Axfinas fordran enligt avtalet och förklarade avtalet giltigt. Fordran sattes ned med ett belopp motsvarande det belopp ZH hade förlorat i jämförelse med om avtalet hade varit uttryckt i ungerska forinter.

23 De två konsumenterna överklagade denna dom men överklagandet ogillades av domstolen i andra instans som fastställde domen från första instans. Enligt denna domstol gjorde den lösning som valts i den nämnda domen det möjligt att undanröja det åsidosättande av konsumenternas rättigheter som avtalsvillkoret gällande valutarisken hade orsakat. Den oåterkalleliga karaktären av de prestationer som föreskrevs i avtalet gjorde det vidare omöjligt att återställa situationen såsom den skulle ha förelegat om avtalsvillkoret gällande valutarisken inte hade funnits.

24 Samma konsumenter överklagande avgörandet från andra instans till Kúria (Högsta domstolen, Ungern), som är hänskjutande domstol. De har bland annat yrkat att Axfinas ursprungliga talan ska ogillas och har härvid gjort gällande att det strider mot unionsrätten att underkänna den lösning som innebär att återställa situationen såsom den skulle ha förelegat om avtalsvillkoret gällande valutarisken inte hade funnits. De anser vidare att domstolen inte har rätt att ändra innehållet i det aktuella avtalsvillkoret.

25 Den hänskjutande domstolen påpekar att den ska avgöra hur ett leasingavtal uttryckt i utländsk valuta ska bedömas, när ett av avtalets villkor – enligt vilket det uteslutande är den berörda konsumenten som står för valutarisken – anses oskäligt på grund av bristande information till konsumenten om denna risk och ett upphävande av avtalsvillkoret, som fastställer avtalets huvudföremål, skulle medföra att avtalet i sin helhet blir ogiltigt.

26 Den hänskjutande domstolen har för det första förklarat att i ungersk rätt regleras rättsverkningarna av att ett avtal i sin helhet blir ogiltigt av artikel 237.1 och 237.2 i den gamla civillagen. Enligt nämnda bestämmelse är den huvudsakliga rättsverkan, och och liknande rättsverkningar, av en sådan ogiltighet att ursprungssituationen ska återställas eller, om skälet till denna ogiltighet kan undanröjas, att en förklaring lämnas om att det aktuella avtalet är giltigt med verkan från och med en viss tidpunkt i det förflutna (ex tunc). Avtalet kan förklaras giltigt bland annat om det är omöjligt att återställa situationen såsom den förelåg innan avtalet ingicks. Om en sådan giltighetsförklaring inte heller är möjlig, ska den aktuella domstolen förklara att avtalet haft verkan till dess att domstolen avkunnar sitt avgörande och förordna om återbetalning av ett värde motsvarande den prestation för vilken någon motprestation eventuellt inte har tillhandahållits.

27 Vad särskilt gäller avtal som omfattas av DH1- respektive DH2-lagen, såsom det aktuella leasingavtalet, så ska enligt artikel 37.1 i DH2-lagen konsekvenserna av att sådant avtals ogiltighet vara att avtalet förklaras giltigt eller att det förklaras ha verkan till dess beslutet om ogiltighet avkunnas vilket utesluter att återställa situationen såsom den ursprungligen förelåg. Med hänsyn till kredit- och leasingavtals natur är det, för det fall ett sådant avtal skulle vara ogiltigt, enligt ungersk doktrin och rättspraxis inte möjligt att föreställa sig ett återställande av situationen såsom den ursprungligen förelåg.

28 Den hänskjutande domstolen anser härvid att EU-domstolen förvisso flera gånger och bland annat i dom av den 27 april 2023, Axfina Hungary ( C‑705/21, EU:C:2023:352), och dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478), uttalat sig om rättsverkningarna – med avseende på direktiv 93/13 – av att ett avtalsvillkor anses oskäligt när upphävande av detta villkor medför att hela avtalet blir ogiltigt. Rättspraxis i dessa domar rör emellertid inte alla relevanta tolkningsfrågor om det ungerska regelverket och ungersk praxis och den är inte i samtliga fall förenlig med dessa.

29 I förevarande fall medför tillämpningen av DH1- och DH2-lagen att värdet av den tjänst som ska tillhandahållas enligt det aktuella leasingavtalet alltid kan beräknas antingen i schweiziska francs eller i ungerska forinter även om avtalsvillkoret gällande valutarisken är verkningslöst, vilket innebär att avtalet kan fortsätta att ha verkan. I ungersk rätt skulle ett avtals ogiltighet inte nödvändigtvis medföra att det är en nullitet. Att anse att återställande av ett tidigare tillstånd (restitutio in integrum), vilket rubbats, är den enda möjliga rättsverkan skulle därför vara en logiskt felaktig slutsats.

30 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende betonat att direktiv 93/13 endast gjorde en minimiharmonisering på området och inte verkar reglera vad ett avtals ogiltighet ska medföra för rättsverkningar. Fastställande av dessa rättsverkningar omfattas således av medlemsstaternas processuella autonomi, under förutsättning att den nationella domstolen är skyldig att tillse att den berörda konsumenten slutligen befinner sig i den situation som denne skulle befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret aldrig hade existerat.

31 Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen undrar om det ändå inte ska anses att ett avtal kan bestå utan de oskäliga villkoren i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 93/13 när en nationell domstol – för det fall avtalet är ogiltigt i sin helhet till följd av att ett av avtalsvillkoren upphävts sedan det ansetts oskäligt – med tillämpning av nationell rätt kan förklara avtalet giltigt med retroaktiv verkan från och med dagen för dess ingående med följd att det oskäliga villkor som avtalet innehåller inte medför några förpliktelser för den berörda konsumenten, allt medan avtalets övriga villkor, vilka anses skäliga, fortsätter att vara bindande för parterna på samma sätt.

32 En dylik lösning skulle inte innebära någon avtalsmässig ändring som är förbjuden enligt rättspraxis, eftersom avtalsvillkoret gällande valutarisken undanröjs och det aktuella leasingavtalet kan bestå utan detta villkor. Avtalets art ändras inte heller då den avräkning som görs utifrån den utländska valuta som lånet är uttryckt i kvarstår genom att det numera är kreditinstitutet som står valutarisken.

33 Den avskräckande verkan som hänger samman med att det oskäliga villkoret upphävs säkerställs för övrigt, med iakttagande av principen om sanktionernas proportionalitet, det vill säga att det berörda lånet kvarstår med en räntesats som anpassats till den angivna utländska valutan och som är fördelaktig för konsumenten men utan att detta kompenseras genom den ersättning för valutarisken som belastar konsumenten. Kreditinstitutet är då nämligen skyldigt att ersätta konsumenten för de belopp som kreditinstitutet uppburit enligt villkoret gällande valutarisken.

34 För det fall den tolkning som den hänskjutande domstolen har föreslagit inte skulle anses förenlig med unionsrätten, ber nämnda domstol att EU-domstolen upplyser om vilka rättsliga konsekvenser som kan dras direkt av unionsrätten i fall av ett ogiltigt avtal om den hänskjutande domstolen anser att den, i en sådan situation, behöver göra en tolkning contra legem av nationell rätt.

35 Den hänskjutande domstolen anger för det andra att det aktuella leasingavtalet även omfattas av DH7-lagens tillämpningsområde. Fordringarna enligt detta avtal ska enligt denna lag i framtiden omräknas till fordringar uttryckta i ungerska forinter enligt den växelkurs som fastställdes av Ungerns centralbank den 19 augusti 2015 för den angivna utländska valutan. Det framgår härvid inte av reglerna i och redogörelsen för förarbetena till DH7-lagen att lagen avser att avhjälpa någon som helst ogiltighet. Tvärtom har lagstiftaren rent allmänt velat undanta berörda konsumenter från att, såvitt gäller ett stort antal giltiga avtal, behöva stå för valutarisken i framtiden.

36 Även om de avtalsvillkor som återspeglar bindande lagbestämmelser, såsom de bestämmelser som föreskrivs i DH7-lagen, inte omfattas av bestämmelserna i direktiv 93/13, lutar den hänskjutande domstolen ändå åt att lagen strider mot direktivet. Lagen medför nämligen att den berörda konsumenten får stå för en viss nivå av valutarisk, trots att konsumenten helt borde befrias från en sådan risk, varför lagen inte bör tillämpas.

37 Mot denna bakgrund beslutade Kúria (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

38 Den första och den tredje frågan gäller avgränsningen – i artiklarna 1.2, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 – av de bestämmelser enligt vilka det ska bedömas huruvida det är möjligt att låta ett leasingavtal i en utländsk valuta bestå, när ett avtalsvillkor som stipulerar att hela valutarisken kopplad till denna valuta ska belasta den berörda konsumenten har upphävts på grund av att det ansetts oskäligt.

39 Domstolen preciserar inledningsvis att eftersom frågorna avser ett avtal som innehåller ett villkor som ansetts oskäligt enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, förutsätter frågorna med nödvändighet att avtalsvillkoret omfattas av direktivets tillämpningsområde, det vill säga att det inte är undantaget härifrån med tillämpning av artikel 1.2. Enligt den artikeln utesluts nämligen avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter.

40 Även om den hänskjutande domstolen i sin första fråga hänvisar till tvingande lagbestämmelser rörande mekanismen för valutaomräkning, finns det inget i handlingarna i målet som visar att detta avtalsvillkor – som gäller valutarisken som sådan och inte mekanismer för valutaomräkning – avspeglar innehållet i sådana bindande bestämmelser. Den hänskjutande domstolen har för övrigt inte heller redogjort fört skälen till att det är nödvändigt att EU-domstolen tolkar artikel 1.2 i direktiv 93/13.

41 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 7.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att denna bestämmelse gör det möjligt att slå fast att ett leasingavtal uttryckt i utländsk valuta – vilket blivit ogiltigt sedan ett avtalsvillkor, enligt vilket hela valutarisken kopplad till denna valuta ska belasta den berörda konsumenten, har upphävts då det ansetts oskäligt – kan bestå utan de oskäliga villkoren i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen när avtalet omfattas av en nationell lagstiftning som föreskriver att rättsverkan av sådana avtals ogiltighet är att konsumenten helt befrias från alla negativa konsekvenser som följer av enbart det oskäliga avtalsvillkoret medan övriga aspekter av det berörda avtalet förblir giltiga och bindande. För det fall frågan besvaras nekande önskar den hänskjutande domstolen även att det klargörs vilka konsekvenser som ska dras av det nämnda avtalets ogiltighet mot bakgrund av att denna domstol i sådant fall skulle kunna se sig tvungen att göra en tolkning contra legem av sin nationella lagstiftning.

42 Det följer av fast rättspraxis att det, med hänsyn till att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, föreskrivs i artikel 6.1 första meningsledet i direktivet att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga (dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

43 Dessutom kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna, med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som konsumenterna ges, föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

44 De nationella domstolarna ska i detta syfte underlåta att tillämpa oskäliga avtalsvillkor så att villkoren inte får några bindande verkningar för konsumenten, om inte konsumenten motsätter sig detta (dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale, C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

45 Av detta följer att ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt således i princip ska anses inte ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt ska följaktligen i princip innebära att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

46 Den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, medför i princip avtalets återgång såvitt avser dessa belopp. Om så inte var fallet, skulle det nämligen ha kunnat undanröja den avskräckande verkan som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 jämförd med artikel 7.1 i detta direktiv åsyftas genom fastställandet av att villkor i ett avtal mellan konsumenter och en näringsidkare är oskäliga (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

47 Enligt artikel 6.1 första meningsledet i detta direktiv ska medlemsstaterna vidare föreskriva att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt. Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av samma direktiv kan emellertid inte påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd (dom av den 12 december 2024, Kutxabank, C‑300/23, EU:C:2024:1026, punkt 160 och där angiven rättspraxis).

48 Även om det följaktligen åligger medlemsstaterna att genom sin nationella rätt definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse uppkommer, måste emellertid en sådan fastställelse göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om detta oskäliga avtalsvillkor inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbördande av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret (dom av den 25 april 2024, Caixabank (Preskriptionstid), C‑484/21, EU:C:2024:360, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

49 Det följer i förevarande fall av den förklaring som den hänskjutande domstolen har lämnat att det i ungersk rätt – såvitt gäller leasingavtal uttryckta i utländsk valuta som innehåller ett oskäligt avtalsvillkor vad avser valutarisken och som blivit ogiltiga sedan detta avtalsvillkor upphävts – föreskrivs en lösning som innebär att det ska lämnas en giltighetsförklaring eller en förklaring om att avtalet har rättsverkningar fram till den tidpunkt då rätten meddelar sitt avgörande [om ogiltighet] enligt vad som föreskrivs i artikel 37.1 i DH2-lagen. Artikel 3 i DH1-lagen föreskriver i detta avseende en mekanism för valutaomräkning i syfte att säkerställa att värdet på de prestationer som ska tillhandahållas enligt det berörda avtalet alltid kan beräknas efter det att ett oskäligt avtalsvillkor om valutarisk upphävts.

50 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den utgår ifrån att en sådan lösning iakttar de krav som följer av artikel 6.1 första meningsledet i direktiv 93/13, såsom dessa krav tolkats i den rättspraxis som nämns i punkterna 42–48 ovan. Lösningen gör det nämligen möjligt att helt frigöra de berörda konsumenterna från det oskäliga avtalsvillkoret gällande valutarisken i det avtal som de ingått, samtidigt som avtalets övriga villkor förblir gällande och den avskräckande verkan som är kopplad till att det oskäliga avtalsvillkoret upphävts säkerställs. När denna lösning väl tillämpats är det inte längre konsumenterna utan det berörda kreditinstitutet som får bära de ekonomiska konsekvenserna av det oskäliga avtalsvillkoret, medan konsumenterna fortsätter att åtnjuta den fördelaktiga räntesats som är kopplad till den utländska valuta som anges i avtalet, utan att det behöver göras någon ändring av själva avtalsvillkoret.

51 Handlingarna i målet innehåller emellertid inte några uppgifter som föranleder tvivel om att ett sådant resultat, i princip, säkerställer att dessa konsumenter återfår de belopp som kreditinstitutet felaktigt uppburit med stöd av samma oskäliga avtalsvillkor, i enlighet med denna bestämmelse.

52 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 stadgas emellertid i det andra meningsledet att när de oskäliga avtalsvillkoren väl undanröjts ska det aktuella avtalet förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

53 Härav följer att artikel 6.1 andra meningsledet i direktiv 93/13 inte i sig föreskriver några kriterier som reglerar möjligheten för ett avtal att bestå utan de oskäliga avtalsvillkoren i den mening som avses i denna bestämmelse, utan överlåter till den nationella rättsordningen att fastställa dessa med iakttagande av unionsrätten. Det är således i princip mot bakgrund av de kriterier som fastställs i nationell rätt som det ska prövas om det är möjligt, i en konkret situation, att låta ett avtal i vilket vissa villkor ogiltigförklarats bestå (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 40).

54 Syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13 består vidare i att återställa jämvikten mellan parterna samtidigt som giltigheten av avtalet som sådant i princip upprätthålls och inte att alla avtal som innehåller oskäliga villkor ska ogiltigförklaras (dom av den 14 mars 2019, Dunai, C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

55 Medlemsstaternas utrymme att skönsmässig fastställa de kriterier som reglerar möjligheten för ett avtal att bestå utan de oskäliga villkoren är emellertid begränsat.

56 Det framgår av lydelsen i artikel 6.1 andra meningsledet i direktiv 93/13 att avtalet i princip ska bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt nationell rätt. De nationella domstolarna är således endast skyldiga att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor så att villkoret inte får några bindande verkningar för den berörda konsumenten, utan att ha någon behörighet att ändra innehållet i villkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65).

57 I detta sammanhang har domstolen slagit fast att om en nationell domstol fick ändra innehållet i oskäliga villkor i ett sådant avtal skulle detta kunna äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. En sådan möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, eftersom näringsidkarna skulle vara benägna att använda villkoren med vetskap om att även om de skulle ogiltigförklaras så skulle den nationella domstolen kunna fylla ut avtalet i nödvändig utsträckning på ett sådant sätt att näringsidkarnas intressen tillvaratogs (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

58 Under förutsättning att villkoret i punkt 56 ovan är uppfyllt, ska möjligheten att det aktuella avtalet kan bestå utan de oskäliga avtalsvillkoren i enlighet med reglerna i nationell rätt prövas genom en objektiv bedömning (dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 81 och där angiven rättspraxis). En av parternas subjektiva förhållanden kan således inte anses avgörande för avtalets framtida öde (dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič, C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 32).

59 Frågan uppstår således om den lösning som avses i punkterna 49 och 50 ovan är förenlig med artikel 6.1 andra meningsledet i direktivet, såsom denna tolkats i den rättspraxis som det erinras om i punkterna 53–58 ovan.

60 Den hänskjutande domstolen verkar anse att så är fallet då det oskäliga villkoret gällande valutarisken, i förevarande fall, helt enkelt tas bort från det aktuella leasingavtalet med följd att villkoret inte längre medför några skyldigheter för de två konsumenterna. Avtalet kan således bestå utan de oskäliga villkoren enligt artikel 6.1 andra meningsledet i direktiv 93/13, genom den mekanism för valutaomräkning som föreskrivs i DH1- och DH2-lagarna och därmed förbli bindande för parterna på samma grunder enligt samma bestämmelse.

61 En sådan utformning av nationell rätt är inte i sig tillräcklig för att ett avtal ska anses kunna bestå utan de oskäliga villkoren enligt artikel 6.1 andra meningsledet i direktiv 93/13.

62 I detta syfte måste det fastställas att det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt och att det inte medför någon annan ändring än den som följer av att avtalsvillkoren upphävts, i enlighet med vad som följer av den rättspraxis som anges i punkterna 56 och 58 ovan. I annat fall skulle det strida mot denna bestämmelse att låta avtalet bestå.

63 När den hänskjutande domstolen, såsom i förevarande fall, redan har konstaterat att ett villkor gällande valutarisk beskriver det aktuella avtalets huvudföremål, och att ett upphävande av villkoret medför att avtalet blir ogiltigt, framstår det inte vara juridiskt möjligt att avtalet består, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2019, GT, C‑38/17, EU:C:2019:461, punkt 43, och dom av den 14 mars 2019, Dunai, C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 52).

64 Domstolen har vidare även slagit fast att den nationella domstolen inte får avhjälpa ett avtals ogiltighet som följer av att ett av dess villkor är oskäligt, genom att förklara avtalet giltigt och samtidigt ändra avtalets valuta. Ett sådant ingrepp från en domstols sida skulle definitivt innebära en ändring av avtalsvillkorets innehåll (dom av den 27 april 2023, Axfina Hungary, C‑705/21, EU:C:2023:352, punkt 41).

65 Till skillnad från vad den hänskjutande domstolen har angett så ändras inte denna bedömning av de ytterligare preciseringar – vilka sammanfattats i punkterna 49 och 50 ovan – som nämnda domstol har lämnat gällande en giltighetsförklaring såsom den som denna domstol har för avsikt att tillämpa och som samma domstol angett, i förekommande fall, kunna ersätta med en förklaring om att avtalet har rättsverkningar fram till den tidpunkt då rätten meddelar sitt avgörande [om ogiltighet].

66 En dylik lösning skulle nämligen, enligt dessa ytterligare preciseringar, leda till att valutarisken och dess ekonomiska konsekvenser som ursprungligen belastade de berörda konsumenterna med tillämpning av villkoret om valutarisk, numera belastar kreditinstitutet. Det måste därför konstateras att de nödvändigtvis medför en ändring av avtalsvillkoret.

67 Det kan därför inte anses att det aktuella avtalet kan bestå utan de oskäliga villkoren i den mening som avses i artikel 6.1 andra meningsledet i direktiv 93/13.

68 EU-domstolen har visserligen slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte, i en sådan situation, utgör hinder för att den nationella domstolen, med tillämpning av avtalsrättens principer, undanröjer det oskäliga villkoret och ersätter det med en utfyllnadsregel i nationell rätt, eller en regel som är tillämplig med avtalsparternas godkännande, i situationer då en ogiltigförklaring av det oskäliga avtalsvillkoret skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och konsumenten därmed skulle drabbas av mycket negativa konsekvenser, på ett sätt som skulle straffa denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkterna 56, 59 och 64 samt där angiven rättspraxis).

69 Domstolen betonar härvid att vid bedömningen av konsekvenserna för konsumentens situation av att ett avtal ogiltigförklaras i sin helhet – såsom de konsekvenser som avses i nämnda rättspraxis – ska den vilja som konsumenten har gett uttryck för i detta avseende vara avgörande (dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

70 I förevarande fall, och oberoende av om det finns en utfyllnadsregel i ungersk rätt eller en bestämmelse som är tillämplig med de berörda avtalsparternas godkännande, i den mening som avses i nämnda rättspraxis, så har de två konsumenterna tydligt gett uttryck för sin vilja, såväl inför den hänskjutande domstolen som i sina skriftliga yttranden till EU-domstolen, att leasingavtalet ska ogiltigförklaras i sin helhet. Villkoret att en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet ska utsätta de berörda konsumenterna för mycket negativa konsekvenser, vilket krävs för att den nationella domstolen ska ha rätt att ersätta det oskäliga villkoret med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt eller med en bestämmelse som är tillämplig med de berörda avtalsparternas godkännande, framstår under dessa omständigheter inte som uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 78).

71 Vidare har domstolen slagit fast att artikel 7.1 i direktiv 93/13 inte utgör hinder för att medlemsstaterna genom lagstiftning förbjuder fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter, samtidigt som avtalen förblir giltiga. Detta gäller dock under förutsättning att lagstiftaren i detta sammanhang iakttar de krav som följer av artikel 6.1 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Dunai, C‑118/17, EU:C:2019:207, punkterna 40 och 42, och dom av den 29 april 2021, Bank BPH, C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

72 Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att det skulle finnas någon sådan lagstiftning såvitt gäller avtalsvillkoret gällande valutarisk. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende endast hänvisat till nationell lagstiftning som gäller växelkursskillnader och som syftar till att undanta konsumenter från att, såvitt gäller ett stort antal giltiga avtal, behöva stå för valutarisken i framtiden.

73 Domstolen har i detta avseende slagit fast att det förhållandet att det finns lagstiftning som syftar till att åtgärda de problem som är förknippade med avtalsvillkor gällande växelkursskillnader inte påverkar den prövning som, mot bakgrund av direktiv 93/13, ska göras med avseende på övriga villkor i de aktuella avtalen, såsom de som avser valutarisken (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Dunai, C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 46, och dom av den 2 september 2021, OTP Jelzálogbank m.fl., C‑932/19, EU:C:2021:673, punkt 45).

74 Vad gäller följderna av att det konstateras att ett avtal som innehåller ett oskäligt avtalsvillkor inte kan bestå utan detta villkor i den mening som avses i artikel 6.1 andra meningsledet i direktiv 93/13 så gör domstolen följande bedömning. Det är riktigt att direktiv 93/13 inte uttryckligen reglerar följderna av att ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument blir ogiltigt efter det att oskäliga villkor i avtalet har upphävts. Det ankommer således på medlemsstaterna att fastställa konsekvenserna av en sådan slutsats, med beaktande av att de regler som de fastställer i detta avseende måste vara förenliga med unionsrätten och i synnerhet med de mål som eftersträvas med detta direktiv (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 64).

75 I detta sammanhang har domstolen dock även erinrat om den avskräckande effekt det har att oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, vilka sedan får en påföljande rätt till återbördande av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit på grundval av sådana villkor. Domstolen har slagit fast att eftersom avsaknaden av ett sådant återbördande skulle kunna leda till att denna avskräckande verkan undanröjdes, ska en liknande återbördande effekt anses föreligga då oskäliga villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare inte bara leder till att dessa villkor blir ogiltiga utan även till att avtalet i dess helhet blir ogiltigt (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkterna 65 och 66).

76 Av detta följer att frågan huruvida nationella bestämmelser som reglerar de praktiska följderna av att ett avtal om hypotekslån förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga villkor, är förenliga med unionsrätten beror på huruvida dessa bestämmelser dels gör det möjligt att rättsligt och faktiskt återställa den situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om avtalet inte hade förelegat, dels inte äventyrar den avskräckande verkan som eftersträvas med direktiv 93/13 (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 68).

77 För att situationen rättsligt och faktiskt ska anses återställd i fråga om ett leasingavtal, likt det som är aktuellt i det nationella målet, ska konsumenten åtminstone ha rätt att kräva återbetalning av de månatliga betalningar som gjorts och de kostnader som erlagts för att fullgöra avtalet jämte betalning av dröjsmålsränta enligt den lagstadgade räntesatsen från och med dagen för betalningsanmodan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 74).

78 I förevarande fall är det således inte tillräckligt att de två konsumenterna erhåller återbetalning av enbart de belopp som det berörda kreditinstitutet har erhållit med stöd av avtalsvillkoret gällande valutarisk, såsom den hänskjutande domstolen har föreslagit. Tvärtom ska konsumenterna erhålla återbetalning av samtliga månatliga betalningar som gjorts och av de kostnader som erlagts enligt det aktuella leasingavtalet.

79 Vad därefter gäller den berörde näringsidkaren – det vill säga i förevarande fall ett kreditinstitut – så kan denne inte ges rätt att begära en ersättning av konsumenterna som går utöver återbördande av den egendom som ställts till konsumenternas förfogande för fullgörandet av leasingavtalet eller återbetalning av motsvarande värde, och, i förekommande fall, betalning av dröjsmålsränta. Att ge kreditinstitutet en sådan rätt, och därmed en rätt att få ersättning av konsumenterna för användningen av egendomen, skulle nämligen bidra till att undanröja den avskräckande verkan som en ogiltigförklaring av avtalet har på näringsidkarna (se, för ett liknande resonemang, gällande hypoteksavtal, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkterna 76 och 78).

80 Denna tolkning ändras inte av nödvändigheten, som den hänskjutande domstolen har nämnt, att säkerställa att den påförda sanktionsåtgärden är … proportionerlig. EU-domstolen har nämligen slagit fast att ogiltigförklaring av ett avtal när ett av dess villkor har befunnits vara oskäligt inte är en sanktion som föreskrivs i direktiv 93/13 (beslut av den 30 maj 2024, Deutsche Bank Polska, C‑325/23, EU:C:2024:453, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

81 Vidare ska proportionalitetsprincipen iakttas när man försöker uppnå syftet att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga villkoret inte hade funnits med i det avtal som konsumenten ingått. Denna princip kan emellertid endast utgöra hinder för att avtalet ogiltigförklaras i sin helhet om fastställandet – enligt en objektiv bedömning av de konsekvenser som enligt nationell rätt ska dras av att ett villkor anses oskäligt med avseende på frågan huruvida det avtal som villkoret ingår i kan bestå – lämnar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning eller tolkning åt den nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkterna 85 och 86).

82 Under de omständigheter som är för handen i det nationella mål kan ett sådant utrymme emellertid uteslutas, vilket följer av punkt 67 ovan.

83 I den mån den hänskjutande domstolen anser det omöjligt enligt nationell rätt att rättsligt och faktiskt återställa den situation som de berörda konsumenterna skulle ha befunnit sig i om det ingångna avtalet inte hade förelegat, med risk för att annars göra en tolkning contra legem av denna rätt, gör EU-domstolen följande påpekanden. När det i praxis från EU-domstolen redan lämnats ett klart svar på en fråga angående unionsrättens tolkning är den nationella domstolen skyldig att själv göra vad som är nödvändigt för att denna tolkning av unionsrätten ska tillämpas (dom av den 10 mars 2022, Grossmania, C‑177/20, EU:C:2022:175, punkt 42).

84 När det såsom i förevarande fall rör sig om bestämmelser i ett direktiv, så kan dessa inte i sig ge upphov till skyldigheter för en enskild och således inte som sådana åberopas gentemot denne vid en nationell domstol (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

85 Principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt följer av fördragens systematik, i det att denna princip gör det möjligt för en nationell domstol att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när den avgör det mål som anhängiggjorts vid den (dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 61).

86 Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att en nationell domstol vid avgörandet av ett mål där enbart enskilda står mot varandra är skyldig att, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits för att införliva de skyldigheter som följer av ett direktiv, beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

87 Principen om konform tolkning av nationell rätt har förvisso vissa begränsningar. Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas således av allmänna rättsprinciper och kan inte tjäna som grund för att tolka nationell rätt contra legem (dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

88 I detta sammanhang har domstolen dock slagit fast att skyldigheten att göra en konform tolkning tvingar de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syften, och att, med stöd av deras egen behörighet, underlåta att tillämpa den tolkning som gjorts av en domstol i högre instans och som den lägre domstolen är bunden av enligt denna rätt, om den tolkningen inte är förenlig med direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

89 En nationell domstol kan därför inte med giltig verkan slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen alltid har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

90 För det fall en sådan omöjlighet styrks, ska de två konsumenterna i egenskap av part som lidit skada till följd av att nationell rätt inte är förenlig med unionsrätten, kunna åberopa den rättspraxis som följer av domen av den 19 november 1991, Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428), för att i förekommande fall erhålla ersättning för den uppkomna skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

91 Mot denna bakgrund ska den första och den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 7.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att denna bestämmelse inte gör det möjligt att slå fast att ett leasingavtal uttryckt i utländsk valuta – vilket blivit ogiltigt sedan ett avtalsvillkor, enligt vilket hela valutarisken kopplad till denna valuta ska belasta den berörda konsumenten, har upphävts då det ansetts oskäligt – kan bestå utan de oskäliga villkoren i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen när avtalet omfattas av en nationell lagstiftning som föreskriver att rättsverkan av sådana avtals ogiltighet är att konsumenten helt befrias från alla negativa konsekvenser som följer av enbart det oskäliga avtalsvillkoret medan övriga aspekter av detta avtal förblir giltiga och bindande. I en sådan situation, då avtalet inte kan bestå utan det berörda villkoret, krävs enligt nämnda bestämmelser att den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalet inte hade förelegat ska återställas.

92 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i om direktiv 93/13 medger att en nationell domstol underlåter att tillämpa en nationell lagstiftning som föreskriver – såvitt gäller leasingavtal i utländsk valuta som omfattas av direktivets tillämpningsområde – att det berörda kreditbeloppet ska omräknas till nationell valuta från och med ett datum som anges i denna lagstiftning i syfte att, för framtiden, befria konsumenter som ingått sådana avtal från de ekonomiska konsekvenser som är kopplade till avtalsvillkor gällande valutarisk som finns medtagna i dessa avtal, oavsett om de är giltiga eller inte, när en dylik lagstiftning innebär att konsumenterna belastas med en viss nivå av valutarisk.

93 Med hänsyn till svaret på den första och den tredje frågan saknas anledning att besvara den andra frågan

94 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: ungerska.