EU-domstolen

I händelse av att ett konsumentavtal helt ogiltigförklaras, ska artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, mot bakgrund av effektivitets- och proportionalitetsprinciperna,

CELEX: 62025CC0023
Typ: EU-domstolen

Källa

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT TAMARA ĆAPETA

föredraget den 16 april 2026( 1 )

Mål C ‑ 23/25 [Sutuska] ( i )

mot

Bank Millennium S.A.

(begäran om förhandsavgörande från Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen))

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 6.1 – Artikel 7.1 – Verkan av en bedömning att ett avtalsvillkor är oskäligt – Ogiltigt avtal – Försäkringsavtal ingånget som säkerhet för ett ogiltigt låneavtal – Möjlighet att hävda krav som går utöver återbetalning av överenskomna belopp i avtalet och betalning av dröjsmålsränta – Konsuments rätt till återbetalning av försäkringspremier – Försäkringar som täcker antingen kreditgivarens risker eller låntagarens risker – Proportionalitet ”

I. Inledning

1. Förevarande mål avser följderna av att ett konsumentavtal som innehöll oskäliga villkor i den mening som avses i direktivet om oskäliga villkor ogiltigförklaras.( 2 )

2. Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen, har fastställt att ett hypotekslåneavtal som ingåtts mellan en konsument och en bank är ogiltigt på grund av att det innehöll oskäliga villkor, och måste nu avgöra huruvida denna bank är skyldig att återbetala de belopp som konsumenten har betalat för ett antal försäkringar som banken krävde att konsumenten skulle teckna när avtalet ingicks.

II. Bakgrunden till målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

3. Den 14 mars 2007 ingick AS, låntagare och kärande i det nationella målet, och Bank Millennium, svarande i det nationella målet, ett långfristigt hypotekslåneavtal som indexerats mot schweiziska franc.

4. Avtalet innehöll en klausul som föreskrev att låneavbetalningarna skulle erläggas i polska zloty efter omräkning till säljkursen för schweiziska franc enligt bankens tabell för växelkursen för utländsk valuta som gällde på betalningsdagen. Den hänskjutande domstolen fann att valutaklausulen var oskälig och förklarade därför genom en deldom av den 16 januari 2025 hela avtalet ogiltigt. Enligt nationell rätt innebär ett avtals ogiltighet att avtalsparterna är skyldiga att återbära alla förmåner som de har erhållit enligt avtalet.

5. Utöver återbetalningen av amorteringarna på lånet har låntagaren yrkat 15 108,15 PLN (cirka 3 573 euro), vilket motsvarar de premier som betalats för de fyra försäkringar som tecknades i anslutning till låneavtalet.

6. Enligt beslutet om förhandsavgörande var dessa försäkringar i) en försäkring för låg kontantinsats,( 3 ) ii) en överbryggningsförsäkring,( 4 ) iii) en fastighetsförsäkring och iv) en livförsäkring.

7. Den hänskjutande domstolen anger att det inte har bestritts i det nationella målet att banken måste ersätta låntagaren för de premier som betalats för de försäkringar som täcker bankens egen risk, nämligen försäkringarna avseende låg kontantinsats och överbryggning.

8. Det råder dock oenighet om huruvida låntagaren kan få tillbaka de premier som betalats för den försäkring som täcker hans eller hennes egna risker, nämligen fastighets- och livförsäkringarna.

9. Som den hänskjutande domstolen har förklarat är den rådande uppfattningen i inhemsk rättspraxis att banken inte är skyldig att ersätta låntagaren för de sistnämnda typerna av försäkringspremier, eftersom dessa avtal inte är nära kopplade till låneavtalet, även om rättigheterna enligt dessa försäkringar överlåtits på banken. Den hänskjutande domstolen motiverar detta med att det är låntagaren (fastighetsförsäkring) och dennes arvingar (livförsäkring) som förblir de faktiska förmånstagarna enligt dessa försäkringar. Om försäkringsbeloppet överstiger skulden till banken ska överskottet betalas direkt till låntagaren när det gäller fastighetsförsäkringen eller till förmånstagarna när det gäller livförsäkringen.

10. Denna tolkning grundar sig, såsom den hänskjutande domstolen har förklarat, på det faktum att ett låneavtal endast ålägger låntagaren en skyldighet att ställa säkerhet. Det medför inte någon skyldighet att betala försäkringspremierna. Denna skyldighet följer av själva försäkringsavtalen och av de relevanta bestämmelserna i Ustawa – Kodeks cywilny (lagen om införande av civillagen), av den 23 april 1964 (Dz. U. nr 16, punkt 93), i den lydelse som är tillämplig på tvisten i det nationella målet, som reglerar fastighets- och livförsäkring. Följaktligen utgör låneavtalet, fastighetsförsäkringsavtalet och livförsäkringsavtalet självständiga rättsförhållanden. Ogiltigförklaring av låneavtalet innebär inte att försäkringsavtalen blir ogiltiga, den innebär endast att de säkerhetsmekanismer som är knutna till dem upphör att gälla, det vill säga överlåtelsen av fordran enligt fastighetsförsäkringen till banken och utseendet av banken till förmånstagare av försäkringsbeloppet enligt livförsäkringen. Låntagaren har därför fortfarande rätt till ersättning enligt fastighetsförsäkringen, och arvingarna behåller eventuella förmåner som kan uppkomma på grund av livförsäkringen.

11. Den hänskjutande domstolen har vidare angett att om fastighetsförsäkringen skulle förklaras ogiltig, skulle låntagaren ha varit oförsäkrad från och med den dag då lånet ingicks, ett faktiskt scenario som domstolarna är ovilliga att åstadkomma. Eftersom de verkliga förmånstagarna av försäkringspremierna dessutom är låntagaren eller hans eller hennes arvingar, bör varje krav på återbetalning av dessa premier riktas mot försäkringsbolaget, inte mot banken. I detta sammanhang agerar banken endast som mellanhand, som tar emot premierna från låntagaren och vidarebefordrar dem till försäkringsgivaren utan att själv erhålla någon förmån. Detta står i kontrast till bankens egen riskförsäkring (överbryggningsförsäkring och försäkring för låg kontantinsats, där banken är försäkringstagare och ensam förmånstagare, vilket gör återbetalning av dessa premier till en separat fråga.

12. Trots den rådande tolkningen av nationell rätt i dess inhemska rättspraxis är den hänskjutande domstolen ändå osäker på huruvida det strider mot artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga villkor att beröva en konsument rätten att kräva återbetalning av premierna i fråga efter ett beslut om ogiltigförklaring av ett låneavtal.

13. Den hänskjutande domstolen konstaterar att ett avtalsvillkor som anses vara oskäligt, i enlighet med domstolens praxis, i princip ska anses inte ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten.( 5 )

14. Den hänskjutande domstolen undrar därför om ogiltigheten av låneavtalet även måste leda till återbetalning av de försäkringspremier som är knutna till detta avtal. Denna domstol hyser tvivel beträffande proportionaliteten i en sådan lösning. En mer lämplig tolkning skulle enligt den hänskjutande domstolen vara att ogiltigheten av ett lån inte medför att försäkringsavtalen i sig blir ogiltiga, utan endast att de säkerhetsmekanismer som är knutna till dem (överlåtelsen av fordran enligt fastighetsförsäkringen och utseendet av banken till förmånstagare av livförsäkringsbeloppet) blir verkningslösa.

15. Eftersom den hänskjutande domstolen var osäker beträffande den rätta tolkningen av de ovannämnda bestämmelserna i direktivet om oskäliga villkor vilandeförklarade den målet och ställde följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:

”Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i [direktivet om oskäliga villkor] samt effektivitets- och proportionalitetsprinciperna tolkas så, att, när ett låneavtal som en bank ingått med en konsument ogiltigförklaras i sin helhet på grund av att avtalet innehåller oskäliga villkor utan vilka avtalet inte kan bestå, utgör dessa bestämmelser hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell lagstiftning enligt vilken

– banken är skyldig att till konsumenten betala tillbaka ett belopp motsvarande de kostnader som konsumenten har haft för bankens riskförsäkringar, såsom försäkring för låg kontantinsats och överbryggningsförsäkring, vilka utgjorde säkerhet för återbetalning av lånet,

– banken inte är skyldig att till konsumenten betala tillbaka ett belopp motsvarande de kostnader som konsumenten har haft för sina egna riskförsäkringar, såsom fastighets- och livförsäkring, vilka utgjorde säkerhet för återbetalning av lånet?”

16. Skriftliga yttranden har getts in till domstolen av AS, Bank Millennium, de polska och de portugisiska regeringarna samt av Europeiska kommissionen.

17. Förhandling har ägt rum den 22 januari 2026, vid vilken Bank Millennium, den polska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligt.

III. Bedömning

18. Förevarande mål ingår i en lång rad avgöranden där domstolen har tolkat följderna av att låneavtal som indexerats mot schweiziska franc har förklarats ogiltiga enligt direktivet om oskäliga villkor.

19. Förevarande begäran om förhandsavgörande väcker dock en ny fråga om följderna av ogiltigförklaringen av ett hypotekslåneavtal för olika försäkringsavtal som är kopplade till detta avtal, en fråga som ännu inte har behandlats i domstolens praxis.

20. Käranden i det nationella målet har hävdat att samtliga försäkringspremier som en konsument har betalt i samband med fullgörandet av ett låneavtal som senare har förklarats ogiltigt på grund av att det innehöll ett oskäligt villkor ska återbetalas, eftersom de betalades i samband med ett ogiltigt låneavtal och därför saknade grund.

21. Å andra sidan har Bank Millennium, de polska och portugisiska regeringarna samt kommissionen gjort gällande att låntagarens skyldighet att betala fastighets- och livförsäkringspremier, till skillnad från försäkringar för låg kontantinsats eller överbryggningsförsäkringar, inte följer av bestämmelserna i låneavtalet, utan av villkoren i själva försäkringsavtalen. Följaktligen skulle låneavtalets ogiltighet inte leda till att fastighets- och livförsäkringsavtalen blir ogiltiga, utan endast göra överlåtelsen av de fordringar som härrör från dessa avtal till banken verkningslös.

22. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang begärt, i huvudsak, att domstolen ska bekräfta huruvida en tolkning av nationell rätt som ger en låntagare rätt att kräva återbetalning av premier som betalats för försäkring för låg kontantinsats och för överbryggningsförsäkring, men inte för premier som betalats för fastighets- och livförsäkring, är tillåten enligt direktivet om oskäliga villkor.

23. För att besvara den frågan kommer jag att först kort redogöra för relevant rättspraxis (A) innan jag redogör för min syn på denna särskilda situation (B).

A. Domstolens relevanta praxis

24. Såsom uttryckligen anges i artikel 6.1 i direktivet om oskäliga villkor och närmare förklaras i domstolens praxis, kan ett villkor som används i ett konsumentavtal inte vara bindande för konsumenten om en domstol finner att villkoret är oskäligt.( 6 )

25. Även om det i princip åligger medlemsstaterna att fastställa de rättsliga följderna av en bedömning att en avtalsklausul är oskälig,( 7 ) har domstolen klargjort att nationella domstolar är skyldiga att stryka den oskäliga klausulen ur avtalet och inte får ersätta den vare sig med en tolkning av parternas vilja i syfte att undvika att avtalet ogiltigförklaras, eller med en kompletterande bestämmelse i nationell rätt.( 8 ) Av denna anledning är de nationella domstolarna skyldiga att ogiltigförklara avtalet i sin helhet om avtalet inte kan fortsätta att gälla utan det oskäliga villkoret. Så var fallet i det föreliggande målet, eftersom den hänskjutande domstolen fann att avtalet inte kunde fortsätta att gälla utan det oskäliga villkoret och därför förklarade hela avtalet ogiltigt. Den nationella domstolens bedömning har inte ifrågasatts.

26. Även om de rättsliga följderna av en bedömning att ett avtal är ogiltigt i princip också är en fråga som regleras av nationell rätt, måste dessa följder vara förenliga med EU-rätten och i synnerhet med de mål som eftersträvas genom direktivet om oskäliga villkor.( 9 )

27. I detta avseende har domstolen förklarat att den nationella lagstiftning som införlivar direktivet i synnerhet ska underlätta uppnåendet av två mål.

28. För det första ska den nationella lagstiftningen möjliggöra ett återställande av den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat, bland annat genom att införa en rätt till återbäring av fördelar som säljaren eller leverantören felaktigt har erhållit till konsumentens nackdel på grundval av det oskäliga avtalsvillkoret.( 10 ) En liknande återställande verkan ska tillämpas när oskäligheten av villkoren i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en säljare eller leverantör inte bara leder till att villkoret i sig är ogiltigt, utan också till att avtalet i sin helhet är ogiltigt.( 11 )

29. För det andra får den nationella lagstiftningen inte försvaga den avskräckande effekt som eftersträvas genom direktivet om oskäliga villkor. Detta mål är av mer allmän karaktär och syftar till att förhindra att säljare eller leverantörer inför oskäliga villkor i konsumentavtal.( 12 )

30. I Bank M-domen, som har åberopats av deltagarna i förevarande mål, sammanfattade domstolen denna rättspraxis på följande sätt: ”[F]rågan huruvida nationella bestämmelser som reglerar de praktiska följderna av att ett avtal om hypotekslån förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga villkor, är förenliga med unionsrätten beror på huruvida dessa bestämmelser dels gör det möjligt att rättsligt och faktiskt återställa den situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om avtalet inte hade förelegat, dels inte äventyrar den avskräckande verkan som eftersträvas med [direktivet om oskäliga villkor].”( 13 )

31. Vad gäller det rättsliga och faktiska återställandet av den situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om avtalet inte innehållit ett oskäligt villkor framgår det klart av rättspraxis att konsumenten åtminstone ska ha rätt att kräva återbetalning av de månatliga betalningar som gjorts och de kostnader som denne haft för att fullgöra avtalet jämte betalning av dröjsmålsränta enligt den lagstadgade räntesatsen från och med dagen för betalningsanmodan.( 14 ) I Bank M-domen anförde domstolen ytterligare generellt att krav som går utöver återbetalning av de månatliga betalningar som gjorts och de avgifter som betalats i samband med genomförandet av avtalet inte förefaller äventyra de två målen för direktivet om oskäliga villkor.( 15 ) Domstolen har dock ännu inte prövat konsumenters rätt till återbetalning av belopp som erlagts med avseende på försäkringsavtal som kopplats till ett hypotekslåneavtal.

32. Enligt min mening skulle ett godkännande av krav på återbetalning av betalningar som avser samtliga fyra typer av försäkring som är aktuella i förevarande mål inte undergräva, utan snarare bidra till, både målet att återställa låntagaren till den situation som rådde före ingåendet av det ogiltigförklarade avtalet och den avskräckande effekt som eftersträvas genom direktivet om oskäliga villkor.

33. Domstolen har dock även fastställt att nationella domstolar vid bedömningen av sin nationella lagstiftning måste beakta proportionalitetsprincipen. Detta innebär att även om det är sant att återbetalning av premier för alla fyra försäkringstyperna skulle kunna bidra till målen i direktiven om oskäliga villkor, behöver den nationella lagstiftningen inte gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.( 16 )

34. Mot denna bakgrund förklarade den hänskjutande domstolen i sitt beslut om hänskjutande att det kan vara oproportionerligt att tillåta konsumenter att kräva återbetalning av de belopp som betalats för fastighets- och livförsäkringar. Ett sådant argument talar för att upprätthålla den rådande inhemska rättspraxisen, som utesluter att en låntagare kan kräva återbetalning av premier som betalats för fastighets- och livförsäkringar, även om tecknandet av dessa försäkringar var ett villkor i det låneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehöll ett oskäligt villkor. Enligt den hänskjutande domstolen skulle en mer lämplig tolkning kunna vara att ogiltigheten av ett låneavtal inte medför att försäkringsavtalen i sig blir ogiltiga, utan endast att de säkerhetsmekanismer som är knutna till dem (det vill säga överlåtelsen av fordran enligt fastighetsförsäkringen och utseendet av banken till förmånstagare av livförsäkringsbeloppet) blir verkningslösa. Enligt en sådan tolkning skulle låntagaren fortsatt vara försäkrad enligt båda försäkringarna och skulle därför inte kunna kräva återbetalning av de premier som betalats för dessa försäkringar.

B. Bedömning av förevarande mål

35. Domstolens ovannämnda praxis leder till slutsatsen att en bank i princip är skyldig att återbetala alla belopp som låntagaren har betalat med avseende på ett avtal som senare har förklarats ogiltigt på grund av att det innehöll oskäliga villkor.

36. Som nämnts ovan förefaller de betalningar som låntagaren gjort med avseende på de två första typerna av försäkring, nämligen försäkringen för låg kontantinsats och överbryggningsförsäkringen, vara oupplösligt kopplade till själva låneavtalet.

37. Enligt begäran om förhandsavgörande och enligt den hänskjutande domstolens uppfattning förefaller det vara ostridigt att banken till konsumenten ska återbetala de premier som betalats för de två försäkringarna som täcker bankens egna risker. Det skulle faktiskt kunna hävdas att dessa försäkringar är oskiljaktiga från det avtal som har förklarats ogiltigt, eftersom de inte skulle existera utan hypoteksavtalet. Det är banken, inte låntagaren, som är försäkringstagare, och det är banken som är ensam förmånstagare vid eventuell utbetalning.

38. Det finns ingen anledning för domstolen att inte instämma med den hänskjutande domstolen i detta avseende och den bör därför besvara den första delen av den hänskjutna frågan i enlighet därmed.

39. De enda två betalningar som kräver ytterligare prövning är därför de premier som betalats för fastighets- och livförsäkringen, för vilka den rådande nationella rättspraxisen tycks beröva låntagarna rätten att kräva återbetalning.

40. Det är först nödvändigt att erinra om att direktivet om oskäliga villkor, som innebär harmonisering på miniminivå,( 17 ) överlåter åt medlemsstaterna att fastställa de närmare bestämmelserna för skyddet av konsumenter mot oskäliga villkor i konsumentavtal. I det avseendet har de olika medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning och kan tillämpa olika rättsliga lösningar för att säkerställa att låntagaren återställs till den situation som han eller hon skulle ha befunnit sig i om det oskäliga villkoret inte hade förelegat, och som tjänar till att avskräcka säljare eller leverantörer från att införa oskäliga villkor i konsumentavtal. Direktivet om oskäliga villkor kräver endast att dessa två mål uppfylls som ett minimum.

41. I det avseendet är det den nationella domstolen, och inte EU-domstolen, som är bäst lämpad att avgöra huruvida bestämmelserna i nationell rätt mot bakgrund av den nationella rättsordningen i sin helhet är lämpliga och nödvändiga för att uppfylla målen i direktivet om oskäliga villkor.

42. Följaktligen kan domstolen endast ge den nationella domstolen vägledning om vad som ska beaktas vid en sådan bedömning.

43. Såvitt gäller förevarande mål kommer jag därför att föreslå vissa aspekter som kan vara relevanta för den hänskjutande domstolen att beakta vid bedömningen av huruvida det är nödvändigt att ändra den rådande tolkningen av nationell rätt, enligt vilken käranden i det nationella målet inte skulle ha rätt att kräva återbetalning av de premier som betalats för fastighets- och livförsäkringarna, även om tecknandet av dessa försäkringar var ett villkor i det hypotekslåneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehöll ett oskäligt villkor.

44. Dessa två försäkringar täcker å ena sidan vissa risker för banken som uppstår om den pantsatta fastigheten skadas eller om låntagaren avlider, men å andra sidan täcker de även vissa risker som låntagaren bär oberoende av lånet. Alla deltagare vid förhandlingen, liksom den hänskjutande domstolen,( 18 ) var överens om att dessa försäkringar har denna dubbla funktion.

45. Med hänsyn till den dubbla funktionen hos dessa två försäkringar kan de betalningar som gjorts avseende dem antingen betraktas som oupplösligt knutna till hypoteksavtalet eller, alternativt, som oberoende av detta avtal.

46. Å ena sidan kan man hävda att låntagaren tecknade dessa försäkringar enbart därför att det var ett villkor för att beviljas lånet.( 19 ) Ur detta perspektiv skulle återbetalningen av de belopp som erlagts avseende dessa försäkringar kunna betraktas som nödvändig för att återställa låntagaren till den situation hon befann sig i innan avtalet ingicks, eftersom hon inte hade någon skyldighet att erlägga sådana betalningar innan låneavtalet ingicks.

47. Vidare kan krav på återbetalning av premierna för de försäkringar som var kopplade till det låneavtal som bedömts innehålla oskäliga villkor mycket väl förstärka den avskräckande effekt som direktivet om oskäliga villkor syftar till.

48. Dessa argument talar för slutsatsen att konsumenterna har rätt att kräva återbetalning av de premier som betalats för dessa försäkringar.

49. Å andra sidan krävs i domstolens praxis i princip ”återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret ”( 20 ).

50. Eftersom de premier som nu är i fråga avser liv- och fastighetsförsäkringar, vilka båda är till fördel för konsumenten, är de inte i sig till nackdel för konsumenten. För det första hade AS, vilket bekräftades under förhandlingen, frihet att välja hos vilket försäkringsbolag hon skulle teckna försäkringarna. För det andra var det i målet vid den nationella domstolen inte omtvistat att försäkringarna fullgjordes på ett korrekt sätt. Försäkringsgivaren tillhandahöll en effektiv garanti för konsumentens egendom och person, som täckte risker såsom brand, översvämning, dödsfall, invaliditet et cetera. Dessa förmåner var inte enbart hypotetiska. Även i avsaknad av en försäkringshändelse bar försäkringsgivaren risken i sin balansräkning, upprätthöll nödvändiga reserver och ådrog sig faktiska kostnader för att teckna återförsäkring för att täcka sin potentiella exponering. Under hela försäkringarnas giltighetstid stod försäkringsgivaren kvar ”på risk” och gav konsumenten kontinuerligt skydd och omedelbar ekonomisk trygghet. Eftersom premierna utgjorde en legitim ersättning för försäkrade risker, utgör betalningen av dem en tjänst som faktiskt tillhandahölls och som var marknadsmässigt prissatt.

51. Därför är varje krav på återbetalning av dessa premier inte bara framställt i efterhand, utan visar sig också vara svårt att bedöma mot bakgrund av ett sådant obestridligt tillhandahållande av tjänster. Man kan faktiskt hävda att en återbetalning under sådana omständigheter som föreligger i det nationella målet med avseende på fastighets- och livförsäkringar, skulle gå utöver att endast återställa konsumenten till den situation som denne skulle ha befunnit sig i om det oskäliga villkoret inte hade förelegat utan det skulle i praktiken ge konsumenten gratis försäkringsskydd utan några egna utgifter.

52. Det är visserligen sant att artikel 169 FEUF och artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna kräver att en hög skyddsnivå ska ges till konsumenter, inom EU:s politikområden, som befinner sig i en svagare ställning gentemot säljare eller leverantörer eftersom de måste anses vara mindre välinformerade, ekonomiskt svagare och rättsligt mindre erfarna än motparten.( 21 ) Det är dock lika sant att domstolens praxis bekräftar att konsumentskyddet inte är absolut.( 22 )

53. Även om fastighets- och livförsäkringarna i fråga också medför fördelar för banken,( 23 ) så härrör dessa fördelar inte från det oskäliga villkoret i sig. I detta sammanhang är det viktigt att betona att syftet med direktivet om oskäliga villkor inte är att ogiltigförklara alla avtalsuppgörelser som innehåller oskäliga villkor, utan att uppnå en balans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter och återställa jämlikheten mellan dem.( 24 )

54. Nationella bestämmelser, vars syfte är att återställa den situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om det oskäliga villkoret inte hade förelegat, behöver således inte gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta primära syfte med direktivet om oskäliga villkor genom att lägga en oproportionerlig börda på bankerna. Att tippa balansen för mycket åt motsatt håll skulle kunna äventyra finansmarknadens stabilitet, vilket skulle strida mot de mål som eftersträvas med direktivet om oskäliga villkor.

55. I detta avseende har domstolen fastställt att målen att säkerställa stabiliteten i bank- och finanssystemet och att förebygga systemrisker är mål av allmänt intresse som Europeiska unionen eftersträvar.( 25 )

56. Dessa mål är av allmänt intresse och har sin grund i det uppdrag att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet som enligt artikel 127.5 FEUF har anförtrotts Europeiska centralbankssystemet (ECBS), samt i behovet av att upprätthålla stabiliteten i den ekonomiska och monetära unionen enligt artikel 3.4 FEU.

57. Det är värt att framhålla att tillsynskrav har fastställts på EU-nivå på grundval av artikel 114 FEUF (den inre marknaden), inom ramen för kapitalkravsförordningen,( 26 ) samt artikel 63.1 FEUF (fri rörlighet för kapital), inom ramen för kapitalkravsdirektivet.( 27 ) Dessa krav gäller för alla medlemsstater och sträcker sig bortom euroområdets gränser.

58. Dessa krav bekräftas i olika rättsakter inom EU:s sekundärrätt om konsumentskydd, såsom direktiv 2014/17/EU om hypotekslån.( 28 )

59. Även om liv- och fastighetsförsäkringar inte krävs enligt tillämplig EU-rätt vid beviljande av hypotekslån, bidrar de ändå till att säkerställa att banken uppfyller väsentliga tillsynskrav och regleringsstandarder. Det är i målet inte omtvistat att det krav som bankerna ställer på låntagarna att teckna sådana försäkringar inte i sig är oskäligt eller rättsligt ogiltigt.

60. I sista hand tjänar införandet av sådana skyddsåtgärder både bankens och låntagarens privata intressen samt det bredare allmänna intresset. Genom att skydda låntagaren mot oförutsedda omständigheter och banken mot bristande betalning bidrar dessa åtgärder till att upprätthålla stabiliteten i bank- och finanssystemet – ett mål av allmänt intresse enligt unionsrätten.

61. Det finns otaliga kostnader som en låntagare kan ådra sig i samband med ingåendet av ett avtal som senare förklaras ogiltigt.( 29 ) I detta avseende får nationell lagstiftning göra en åtskillnad mellan de kostnader som måste återbetalas till konsumenten och de kostnader för vilka återbetalning inte automatiskt följer av det faktum att ett hypotekslåneavtal har förklarats ogiltigt på grund av att det innehöll ett oskäligt villkor.( 30 )

62. Sammanfattningsvis handlar frågan om ersättning för de två typerna av försäkringspremier inte om att gynna en princip framför en annan, utan om att göra en avvägning mellan de olika intressena.

63. Under förutsättning att låntagaren får ersättning för alla betalningar som gjorts till bankens fördel till följd av det oskäliga villkoret i hypoteksavtalet, anser jag inte att EU-rätten utesluter en tolkning av nationell rätt enligt vilken låntagaren inte har rätt att kräva ersättning för de premier som betalats för fastighets- och livförsäkringar, inte ens i de fall då tecknandet av dessa försäkringar var ett villkor i det låneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehöll ett oskäligt villkor.

IV. Förslag till avgörande

64. Mot bakgrund av föregående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) på följande sätt:

I händelse av att ett konsumentavtal helt ogiltigförklaras, ska artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, mot bakgrund av effektivitets- och proportionalitetsprinciperna,

tolkas på det sättet att de inte utgör hinder för en i rättspraxis gjord tolkning av nationell rätt enligt vilken

1 Originalspråk: engelska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s.169), nedan kallat direktivet om oskäliga villkor.

3 Försäkring för låg kontantinsats kompenserar långivarens risk i situationer där lånebeloppet motsvarar en betydande andel (mer än 80 %) av värdet på den belånade fastigheten. Ju högre belåningsgraden är, desto större är risken för långivaren, vilket är anledningen till att låntagaren kan bli ombedd att teckna en tilläggsförsäkring.

4 En överbryggningsförsäkring är en kortfristig säkerhet som täcker bankens risk under övergångsperioden mellan utbetalningen av lånet och den formella registreringen av hypoteket i fastighets- och hypoteksregistret.

5 Se, i detta avseende, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 61).

6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 53–57 och där angiven rättspraxis).

7 Se, i detta avseende, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 66), och dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) (C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 61) (nedan kallad Bank M-domen).

8 Se dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta) (C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 68). Som generaladvokaten Trstenjak uttalar i punkterna 86–88 i hennes förslag till avgörande i målet Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:74), är möjligheten för nationella domstolar att ”jämka” ett avtal som innehåller ett oskäligt villkor antingen genom att ändra eller ersätta detta villkor ”skulle minska den avskräckande verkan som eftersträvas genom artikel 6 i direktivet, utan till och med skulle få motsatt verkan” genom att förmå en leverantör eller säljare att ”’pröva sin lycka’ och föreskriva så många oskäliga villkor som möjligt i hopp om att den största delen av dem inte beaktas av den nationella domstolen.”

9 Se, för ett liknande resonemang, Bank M-domen, punkt 64.

10 Se dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 66), och dom av den 31 mars 2022, Lombard Lízing (C‑472/20, EU:C:2022:242, punkterna 50–55 och där angiven rättspraxis).

11 Se, i detta avseende, Bank M-domen, punkt 66.

12 Se, till exempel, Bank M-domen, punkterna 67 och 68. Detta syfte följer av artikel 7 i direktivet om oskäliga villkor.

13 Bank M-domen, punkt 68.

14 Se dom av den 30 april 2025, AxFina Hungary (Avtalets bestående) (C‑630/23, EU:C:2025:302, punkt 77 och där angiven rättspraxis). Domstolen har även erkänt konsumenternas rätt att kräva ersättning för kostnader såsom notarie- och förvaltningskostnader, när dessa kostnader uppstår till följd av ett oskäligt avtalsvillkor. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578).

15 Bank M-domen, punkterna 69 och 74.

16 Se, för ett liknande resonemang, Bank M-domen, punkt 73.

17 Detta innebär att medlemsstaterna även får anta bestämmelser som ger konsumenterna en högre skyddsnivå än vad som krävs enligt det direktivet. Se skäl 12 i direktivet samt dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid (C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 28), och dom av den 18 januari 2024, Getin Noble Bank m.fl. (Prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga) (C‑531/22, EU:C:2024:58, punkt 68).

18 Punkt 5 i den hänskjutande domstolens svar på frågor från domstolen.

19 Det är dock också möjligt att låntagaren redan hade en fastighetsförsäkring för den fastighet som ställts som säkerhet, eller en livförsäkring, och endast överlåter sina fordringar enligt dessa försäkringar till banken upp till lånebeloppet.

20 Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 66), min kursivering. Se även punkt 28 i detta förslag till avgörande.

21 Dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska (C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 46).

22 Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 68), och dom av den 13 mars 2025, Banco Santander (C‑230/24, EU:C:2025:177, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

23 Om den pantsatta fastigheten till exempel inte är försäkrad av låntagaren kan banken tvingas teckna en sådan försäkring på egen bekostnad, vilket kan leda till att banken tar ut ett högre pris för lånet.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2023, Provident Polska (C‑321/22, EU:C:2023:911, punkterna 81 och 87 och där angiven rättspraxis).

25 Se dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl. (C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 92 och där angiven rättspraxis). När det gäller tolkningen av direktivet om oskäliga villkor, se särskilt dom av den 8 maj 2025, Myszak (C‑324/23, EU:C:2025:324, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

26 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1), som ändrats genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/1496 av den 12 juni 2025 om ändring av förordning nr 575/2013 vad gäller den dag då kapitalbaskraven för marknadsrisk börjar tillämpas (EUT L. 2025/1496).

27 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338) som ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1619 av den 31 maj 2024 om ändring av direktiv 2013/36 vad gäller tillsynsbefogenheter, sanktioner, filialer från tredjeland och miljö, samhällsansvar och bolagsstyrningsrisker (EUT L. 2024/1619).

28 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36 och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34). Se i synnerhet artikel 12.4 däri.

29 Det kan handla om vardagliga utgifter, såsom kostnaden för en taxiresa som tar konsumenten till banken för att underteckna avtalet, eller kostnaderna för att översätta dokument som måste tillhandahållas på språket i det land där banken är belägen för att ansöka om lånet.

30 Även om sådana ytterligare kostnader skulle kunna undantas från rätten till återbetalning efter det att ett låneavtal förklarats ogiltigt på grund av att det innehöll ett oskäligt villkor, kan det inte uteslutas att sådana kostnader kan ersättas genom en skadeståndstalan, förutsatt att villkoren för att erhålla sådan ersättning är uppfyllda.