Domstolens dom (nionde avdelningen) den 2 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)

den 2 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Artiklarna 6.1 och 7.1 – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Verkan av att ett villkor förklaras oskäligt – Ogiltigförklaring av avtalet – Talan om återbetalning som väckts av näringsidkaren – Preskriptionstiden för näringsidkarens fordran – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Likvärdighetsprincipen – Effektivitetsprincipen – Rättssäkerhetsprincipen – Proportionalitetsprincipen – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Obehörig vinst ”

I de förenade målen C‑261/25 [Ścierbek] och C‑262/25 [Drózdzik] ( i ),

angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen), av den 7 respektive den 3 april 2025 som inkom till domstolen den 7 april 2025, i målen

Bank BPH S.A.

mot

AS,

NS (C‑261/25),

och

Raiffeisen Bank International AG

mot

MZ (C‑262/25),

meddelar

DOMSTOLEN (nionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna R. Frendo (referent) och A. Kornezov,

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Bank BPH S.A., genom A. Cudna-Wagner, radca prawny, och B. Miąskiewicz, adwokat,

– Raiffeisen Bank International AG, genom M. Bakuła, radca prawny, och Ł. Hejmej, adwokat,

– AS och NS, genom M. Korpalski, radca prawny,

– MZ, genom W. Budzewski och M. Chęcińska, adwokaci,

– Polens regering, genom B. Majczyna och D. Lutostańska, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Brauhoff och P. Kienapfel, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), principerna om effektivitet, likvärdighet, proportionalitet, rättssäkerhet och rätten att få sin sak prövad i domstol.

2 Respektive begäran har framställts i mål mellan banker och konsumenter. Mål C‑261/25 avser, å ena sidan, Bank BPH S.A. och, å andra sidan, AS och NS. Mål C‑262/25 avser Raiffeisen Bank International AG (nedan kallad Raiffeisen Bank) och MZ. Målen rör återbetalning av penningbelopp som bankerna felaktigt utbetalat till konsumenterna enligt avtal om hypotekslån, vilka ogiltigförklarats på grund av att de innehåller oskäliga villkor.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

4 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

Polsk rätt

Civillagen

5 I artikel 118 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U., 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad civillagen), föreskrivs följande:

”Om inte annat stadgas annorstädes är preskriptionstiden sex år; för fordringar avseende periodiska betalningar och fordringar kopplade till näringsverksamhet är preskriptionstiden tre år. Preskriptionstiden går ut den sista dagen på kalenderåret, såvida inte preskriptionstiden är kortare än två år.”

6 I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på annans bekostnad ska återgälda fördelen in natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”

7 I 410 §§ 1 och 2 civillagen föreskrivs följande:

”1. Bestämmelserna i föregående artiklar är bland annat tillämpliga på felaktiga betalningar.

2. Belopp har utbetalats felaktigt om den som har erlagt betalningen över huvud taget inte hade någon skyldighet härtill eller inte hade någon skyldighet gentemot den person till vilken betalningen erlagts, eller om grunden för betalningen inte längre föreligger, om det eftersträvade syftet med betalningen inte har uppnåtts eller om den rättsakt som fastställde betalningskravet var ogiltig och inte blev giltig efter erlagd betalning.”

Civilprocesslagen

8 I artikel 203 § 4 ustawa Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U., 1964, nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”Domstolen får endast avvisa ett återkallande av talan, ett återkallande av ett yrkande eller en begränsning av ett yrkande om omständigheterna i målet visar att dessa handlingar strider mot lag eller god sed eller syftar till att kringgå lagen.”

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C ‑ 261/25

9 Den 12 maj 2008 ingick AS och NS ett avtal om hypotekslån med GE Money Bank S.A., Bank BPH:s föregångare, med en löptid på 360 månader, uttryckt i schweiziska franc (CHF), enligt vilket de erhöll ett belopp på 460 000 polska zloty (PLN) (cirka 109 000 euro).

10 Den 27 augusti 2019 skickade AS och NS en skrivelse med klagomål till Bank BPH i vilken de gjorde gällande att vissa villkor i avtalet var oskäliga. De preciserade i detta avseende att nämnda villkor hade samma lydelse som de villkor som införts i den förteckning över rättsstridiga villkor som förs av Prezes Urzędu Ochrony Konkurencji i Konsumentów (direktören för myndigheten för konkurrens och konsumentskydd, Polen) (nedan kallad förteckningen över rättsstridiga villkor).

11 Den 16 september 2019 väckte AS och NS talan mot Bank BPH vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) och yrkade att avtalet skulle ogiltigförklaras och att de belopp som hade betalats enligt avtalet skulle återbetalas, jämte dröjsmålsränta. Dessa yrkanden bifölls genom dom av den 30 oktober 2023.

12 Den 1 december 2022 väckte Bank BPH i sin tur talan mot AS och NS vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa), som är hänskjutande domstol, och yrkade att AS och NS, på grund av att nämnda avtal var ogiltigt, skulle förpliktas att till banken återbetala ett belopp på 460 000 PLN (cirka 109 000 euro), jämte dröjsmålsränta, som återbetalning av lånets kapitalbelopp vilket ställts till deras förfogande.

13 Som svar på Bank BPH:s talan gjorde AS och NS gällande att den fordran som banken hade åberopat var preskriberad. AS och NS gjorde gällande att den treåriga preskriptionstid som följer av artikel 118 i civillagen skulle beräknas, i första hand, från den 21 maj 2008, det datum då de erhöll det utlånade kapitalet enligt det avtal som ingåtts med banken eller, i andra hand, från den 16 april 2014, det datum då de villkor med samma lydelse som de villkor som angavs i avtalet fördes in i förteckningen över rättsstridiga villkor.

14 Den hänskjutande domstolen har angett att den omständigheten att det avtal som AN och NS ingått med Bank BPH är ogiltigt medför att vardera parten, i enlighet med artikel 405 i civillagen, jämförd med artikel 410 § 1 civillagen, är skyldig att till den andra parten återbetala samtliga penningbelopp som har tillhandahållits enligt avtalet,

15 Enligt den hänskjutande domstolen råder det inga tvivel om förekomsten av den fordran som Bank BPH har gjort gällande, vilken motsvarar det utlånade kapitalbeloppet, jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med dagen för betalningsanmodan

16 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att om Bank BPH:s fordran ska anses vara preskriberad, så måste den ogilla dess yrkanden.

17 Den hänskjutande domstolen har betonat att fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för näringsidkares fordringar börjar löpa således är avgörande för utgången i det nationella målet.

18 Den hänskjutande domstolen anser att det följer av domen av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång) (C‑28/22, EU:C:2023:992, punkterna 69–75), att direktiv 93/13 utgör hinder för att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran på återbetalning av ett belopp som utbetalats felaktigt i enlighet med ett ogiltigt avtal, börjar löpa från och med den dag då den dom varigenom avtalet förklaras ogiltigt vinner laga kraft. Den hänskjutande domstolen har av detta dragit slutsatsen att det för att följa nämnda direktiv är nödvändigt att utgå från ett tidigare datum.

19 Den hänskjutande domstolen har i detta syfte angett tre möjligheter, nämligen först den tidpunkt då näringsidkaren ställde det lånade kapitalet till konsumentens förfogande, därefter den tidpunkt då villkor motsvarande dem som medför att det avtal som ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren är ogiltigt fördes in i förteckningen över rättsstridiga villkor och, slutligen, den tidpunkt då konsumenten för första gången gentemot näringsidkaren bestred att ett eller flera villkor i avtalet var bindande.

20 Vad för det första gäller tidpunkten för tillhandahållandet av det utlånade kapitalet har den hänskjutande domstolen förklarat att enligt polsk rättspraxis avseende krav på återbetalning av belopp som utbetalats felaktigt enligt ogiltiga avtal, anses preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av felaktigt betalda belopp visserligen, i de flesta fall, börja löpa den dag då betalningen utfördes.

21 En sådan lösning skulle emellertid inte vara lämplig när det gäller krav på återbetalning av belopp som utbetalats felaktigt enligt avtal som förklarats vara ogiltiga på grund av att de innehöll oskäliga villkor. I synnerhet när det gäller ett avtal om hypotekslån har näringsidkaren ingen anledning att betvivla att avtalet är giltigt så länge låntagaren betalar avbetalningarna, vilket kan pågå i många år.

22 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att näringsidkarens fordran således skulle kunna preskriberas redan innan näringsidkaren har insett att denne innehar en sådan, och den hyser därför tvivel om huruvida den först angivna möjligheten är förenlig med rätten till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i stadgan, och med proportionalitetsprincipen.

23 För det andra har den hänskjutande domstolen angett att den lösning som innebär att den tidpunkt då preskriptionstiden för näringsidkarens fordran börjar löpa är den tidpunkt då de aktuella oskäliga villkoren registrerades i förteckningen över rättsstridiga villkor bland annat skulle kunna grunda sig på domen av den 18 januari 2024, Getin Noble Bank m.fl. (Prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga) (C‑531/22, EU:C:2024:58, punkt 78), av vilken det framgår att en sådan registrering medför att dessa villkor kan anses vara oskäliga i alla förfaranden som involverar en konsument.

24 Registreringen innebär emellertid inte per automatik att det avtal som innehåller nämnda villkor är ogiltigt i sin helhet. Att avtalet är ogiltigt på grund av att det inte kan bestå utan dessa villkor måste nämligen fastställas av en domstol.

25 För det tredje anser den hänskjutande domstolen att den lösning som innebär att den tidpunkt då preskriptionstiden för näringsidkarens fordran börjar löpa är den tidpunkt då konsumenten för första gången gentemot näringsidkaren bestred att ett eller flera villkor i det avtal som de har ingått är bindande, utgör en rimlig lösning.

26 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att bestridandet, som får preskriptionstiden för näringsidkarens fordran att börja löpa, inte nödvändigtvis måste ske i form av en talan vid domstol. Ett klagomål eller en betalningsanmodan till näringsidkaren räcker nämligen för att få näringsidkaren att kontrollera huruvida det avtal som ingåtts med konsumenten faktiskt innehåller oskäliga villkor som kan medföra att avtalet blir ogiltigt.

27 Från och med tidpunkten för ett sådant bestridande har näringsidkaren tre år på sig att analysera avtalsförhållandet och eventuellt besluta att kräva betalning av sin fordran från konsumenten eller ingå en överenskommelse i godo med denne, som fastställer hur de ömsesidiga fordringarna ska behandlas.

28 Den hänskjutande domstolen anser att den lösningen är förenlig med principerna om likvärdighet, proportionalitet och rättssäkerhet samt med rätten att få sin sak prövad i domstol, eftersom den – samtidigt som den skyddar konsumentens rättigheter – gör det möjligt för näringsidkaren att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina egna rättigheter.

29 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i [direktiv 93/13], artikel 47 i [stadgan] samt principerna om effektivitet, likvärdighet, proportionalitet, rättssäkerhet och rätten till domstolsprövning, tolkas så, att de utgör hinder för en domstolstolkning av nationella bestämmelser enligt vilken preskriptionstiden för en fordran som en näringsidkare gör gällande mot en konsument på återbetalning av belopp som utbetalats felaktigt enligt ett avtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor börjar löpa den dag då konsumenten ifrågasätter avtalsvillkorens bindande verkan i förhållande till banken?”

Mål C ‑ 262/25

30 Den 14 december 2006 ingick MZ ett avtal om hypotekslån med EFG Eurobank Ergasis S.A., Raiffeisen Banks föregångare, med en löptid på 360 månader, uttryckt i schweiziska franc, enligt vilket MZ erhöll ett belopp på 149 369,29 PLN (cirka 35 325 euro).

31 Den 17 november 2020 respektive den 11 december 2023 väckte MZ och Raiffeisen Bank talan vid den hänskjutande domstolen, vilka liknade dem som avses i punkterna 11 och 12 ovan.

32 Som svar på Raiffeisen Banks talan gjorde MZ gällande att bankens fordran var preskriberad, av skäl som i huvudsak motsvarade dem som angetts i punkt 13 ovan.

33 Genom dom av den 20 juni 2024 biföll den hänskjutande domstolen, som prövade den talan som väckts av MZ, dennes yrkanden.

34 Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) beslutade, med stöd av samma skäl som de som angetts i punkterna 14–28 ovan, att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i [direktiv 93/13], artikel 47 i [stadgan] samt principerna om effektivitet, likvärdighet, proportionalitet, rättssäkerhet och rätten till domstolsprövning, tolkas så, att de utgör hinder för en domstolstolkning av nationella bestämmelser enligt vilken preskriptionstiden för en fordran som en näringsidkare gör gällande mot en konsument på återbetalning av belopp som utbetalats felaktigt enligt ett avtal som förklarats ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor börjar löpa den dag då konsumenten ifrågasätter avtalsvillkorens bindande verkan i förhållande till banken?”

Förfarandet vid domstolen

35 Domstolens ordförande har genom beslut av den 22 maj 2025 förenat målen C‑259/25–C‑262/25 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen

36 Efter det att respektive begäran om förhandsavgörande som låg till grund för målen C‑259/25 och C‑260/25 återkallades, avskildes dessa mål från de övriga målen och avskrevs från domstolens register genom beslut av domstolens ordförande av den 11 augusti 2025, Juminek (C‑259/25, EU:C:2025:722), respektive den 3 september 2025, Olteski (C‑260/25, EU:C:2025:721).

Huruvida det saknas anledning att döma i saken i mål C ‑ 262/25

37 Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se beslut av den 26 januari 1990, Falciola, C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 7, och dom av den 29 juli 2024, LivaNova, C‑713/22, EU:C:2024:642, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

38 Det framgår av såväl ordalydelsen som systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet för förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid de nationella domstolarna och att dessa inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med beaktande av förhandsavgörandet. EU-domstolen ska därför fastställa att det saknas anledning att meddela förhandsavgörande när ändamålet med talan i det nationella målet har förfallit (dom av den 24 november 2022, Banco Cetelem, C‑302/21, EU:C:2022:919, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

39 I förevarande fall underrättade den hänskjutande domstolen, genom skrivelse av den 8 december 2025, EU-domstolen om att Raiffeisen Bank den 29 augusti 2025 hade återkallat sin talan i det förfarande som gav upphov till mål C‑262/25, samtidigt som den ingav en kopia av sitt beslut av den 13 november 2025, i vilket den, med stöd av artikel 203 § 4 civilprocesslagen, hade konstaterat att återkallandet av talan skulle avvisas.

40 Den hänskjutande domstolen ansåg i nämnda beslut att det verkliga syftet med återkallandet av talan var att få till stånd ett återkallande av den begäran om förhandsavgörande som var anhängig vid EU-domstolen och att Raiffeisen Banks agerande därför stred mot god sed och utgjorde ett kringgående av lagen.

41 Till följd av EU-domstolens begäran om upplysningar översände den hänskjutande domstolen, genom skrivelse som inkom till EU-domstolens kansli den 2 januari 2026, texten i artikel 203 § 4 civilprocesslagen till EU-domstolen och preciserade att dess beslut av den 13 november 2025 inte kan överklagas och således hade vunnit laga kraft.

42 Det framgår således av handlingarna i målet att ändamålet med talan i det nationella målet inte har förfallit.

43 Under dessa omständigheter ska den begäran om förhandsavgörande som ligger till grund för detta mål prövas.

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

44 Bank BPH har inledningsvis gjort gällande att svaret på den ställda frågan inte är nödvändigt för att avgöra det nationella mål som ligger till grund för mål C‑261/25, vilket innebär att frågan är hypotetisk. Enligt Bank BPH förutsätter nämligen lösningen av tvisten att den hänskjutande domstolen följer den nationella rättspraxis som innebär att teorin om ”två anspråk” tillämpas. Enligt den teorin får konsumenten, för det fall ett avtal om hypotekslån är ogiltigt, begära återbetalning av samtliga tillhandahållna penningbelopp och näringsidkaren får begära återbetalning av hela det utlånade kapitalet. I domen av den 19 juni 2025, Lubreczlik (C‑396/24, EU:C:2025:460), ifrågasatte EU-domstolen emellertid denna nationella rättspraxis genom att ange att de betalningar som utförts av konsumenten ska avräknas från det kapitalbelopp som näringsidkaren har lånat ut.

45 Bank BPH har preciserat att de betalningar som AS och NS har gjort motsvarar ett belopp som överstiger det utlånade kapitalet, vilket innebär att om den nationella rättspraxis som avses i föregående punkt inte kan tillämpas, skulle Bank BPH inte ha någon fordran som den kan göra gällande mot den fordran på ett högre belopp som AS och NS har gentemot banken.

46 EU-domstolen erinrar i detta avseende om att inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25, och dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 33).

47 Härav följer att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf, C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22, och dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 34).

48 I förevarande fall är det utrett att den fråga som ställts avser tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser och principer, vilket innebär att den presumeras vara relevant.

49 I domen av den 19 juni 2025, Lubreczlik (C‑396/24, EU:C:2025:460, punkt 44), slog EU-domstolen vidare fast att artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en näringsidkare – när ett låneavtal förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller ett villkor som befunnits vara oskäligt – har rätt att kräva att konsumenten ska återbetala hela det nominella beloppet av det beviljade lånet, oberoende av storleken på de återbetalningar som konsumenten har gjort enligt avtalet och oavsett vilket belopp som återstår att betala.

50 Såsom framgår av punkt 11 ovan biföll den hänskjutande domstolen emellertid, genom dom av den 30 oktober 2023, vilken således meddelades före domen av den 19 juni 2025, Lubreczlik (C‑396/24, EU:C:2025:460), de yrkanden som AS och NS hade framställt genom en annan talan än den som väckts av Bank BPH, vilken ligger till grund för begäran om förhandsavgörande i mål C‑261/25. Nämnda konsumenter tillerkändes således en rätt till återbetalning av samtliga penningbelopp som hade tillhandahållits i enlighet med det låneavtal som förklarats ogiltigt, utan att vara skyldiga att återbetala det utlånade kapitalet.

51 Det är således inte uppenbart att den fråga som ställts i det målet är hypotetisk på grund av att Bank BPH:s fordran, vilken motsvarar detta kapital skulle ha upphört till följd av den hänskjutande domstolens dom som nämns i föregående punkt.

52 Raiffeisen Bank har vidare i mål C‑262/25 gjort gällande att den ställda frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom bedömningen av verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal som innehåller oskäliga villkor, inbegripet den tidpunkt då preskriptionstiden för näringsidkarens talan om återbetalning börjar löpa, omfattas av nationell rätt och inte av direktiv 93/13.

53 Såsom angetts i punkt 48 ovan presumeras den ställda frågan, som avser tolkningen av unionsrätten, vara relevant.

54 När det som i förevarande fall vidare inte är uppenbart att tolkningen av en unionsrättsakt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, ska en invändning om att unionsrättsakten inte är tillämplig i det nationella målet anses avse själva sakprövningen av tolkningsfrågorna (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 114, och dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 39).

55 Den ställda frågan kan följaktligen tas upp till prövning såväl i mål C‑261/25 som i mål C‑262/15.

Prövning i sak

56 Den hänskjutande domstolen har i frågorna bland annat hänvisat till både artikel 47 i stadgan och rätten till domstolsprövning.

57 Domstolen har redan haft tillfälle att precisera att principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 består av flera delar, vilka bland annat omfattar rätten till domstolsprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Toma och Biroul Executorului Judecătoresc Horaţiu-Vasile Cruduleci, C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

58 Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt sina identiska frågor för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan samt principerna om effektivitet, likvärdighet, proportionalitet och rättssäkerhet, ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell lagstiftning enligt vilken preskriptionstiden för en näringsidkares fordran gentemot en konsument på återbetalning av ett penningbelopp som utbetalats felaktigt enligt ett avtal som förklarats ogiltigt, på grund av att det innehåller oskäliga villkor, börjar löpa vid den tidpunkt då konsumenten för första gången gentemot näringsidkaren bestrider att dessa villkor och det avtal som innehåller dem är bindande.

59 Enligt fast rättspraxis ska enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ett avtalsvillkor som har förklarats vara oskäligt i princip anses aldrig ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant villkor är oskäligt måste således i princip göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt har erhållit till konsumentens nackdel på grundval av det oskäliga villkoret. Detsamma gäller i de fall då konstaterandet att villkor i ett avtal som har ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäliga inte bara leder till att dessa villkor blir ogiltiga utan även till att avtalet i dess helhet blir ogiltigt (dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

60 Eftersträvandet av detta syfte att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om ett eller flera oskäliga villkor inte hade förelegat ska emellertid ske med iakttagande av proportionalitetsprincipen, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, som kräver att den nationella lagstiftning som genomför unionsrätten inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet (dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

61 Proportionalitetsprincipen skulle emellertid åsidosättas om återställande av försutten tid skulle uteslutas i förhållande till näringsidkaren. Återbetalningsskyldigheten, som följer av att ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor ogiltigförklaras, ska således anses vara ömsesidig, varvid banken emellertid inte har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalts i samband med fullgörandet av avtalet jämte betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan (dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

62 De restituerande effekter som följer av ogiltigförklaringen av ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor, vilket även motiverar bankens krav på återbetalning, gör det dessutom möjligt att säkerställa att skyddet för de rättigheter som garanteras i unionens rättsordning inte medför en obehörig vinst för konsumenten (dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

63 Det ska tilläggas att ett sådant krav på återbetalning från näringsidkaren gör det möjligt att säkerställa att principen om parternas likställdhet i processen iakttas. Det följer nämligen av fast rättspraxis att den principen – vilken är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång som garanteras bland annat i artikel 47 i stadgan och som syftar till att säkerställa jämvikten mellan parterna i målet – kräver att varje part ges en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten (dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 40, och dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 128).

64 Eftersom konsumenten, på grund av att det avtal som han eller hon har ingått med näringsidkaren förklarats var ogiltigt på grund av förekomsten av oskäliga villkor, kan kräva återbetalning av de penningbelopp som konsumenten har tillhandahållit enligt avtalet, ska näringsidkaren således i sin tur ha rätt att kräva återbetalning av det utlånade kapitalet, för vilket näringsidkaren emellertid inte har rätt att erhålla någon ersättning (se, bland annat, dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) (C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 78).

65 Ett sådant krav från näringsidkaren, även inom ramen för ett förfarande som är separat från det som konsumenten har inlett, hindrar således i princip inte konsumenterna från att utöva sin rätt att återfå de prestationer som näringsidkaren felaktigt har tillskansat sig på grundval av oskäliga villkor, utan bidrar även till att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om dessa villkor inte hade förelegat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkterna 36 och 37).

66 Vad gäller den preskriptionstid som är tillämplig på näringsidkarens fordran på återbetalning erinrar domstolen om att i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området ska det i varje medlemsstats rättsordning antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13, jämfört med proportionalitetsprincipen, principen om förbud mot obehörig vinst och principen om parternas likställdhet i processen, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande interna förhållanden (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

67 Vad gäller likvärdighetsprincipen räcker det att påpeka att det inte finns något i handlingarna i målet som ger upphov till tvivel om huruvida de nationella bestämmelser som reglerar de aktuella preskriptionstiderna är förenliga med denna princip.

68 Vad vidare gäller effektivitetsprincipen framgår det för det första av respektive begäran om förhandsavgörande att enligt polsk rättspraxis avseende krav på återbetalning av belopp som utbetalats felaktigt enligt ogiltiga avtal anses preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av felaktigt betalda belopp, i de flesta fall, börja löpa den dag då betalningen utfördes. Om denna polska rättspraxis tillämpas skulle preskriptionstiden för näringsidkarens fordran, vilken motsvarar det kapitalbelopp som lånats ut till konsumenten enligt ett avtal som förklarats vara ogiltigt på grund av förekomsten av oskäliga villkor, börja löpa den dag då kapitalbeloppet ställdes till konsumentens förfogande.

69 Det ska i detta hänseende emellertid erinras om att enligt domstolens fasta praxis är det system för konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13 inte tillämpligt om konsumenten motsätter sig detta. Konsumenten kan således, efter att ha underrättats av den nationella domstolen, välja att inte göra gällande att ett villkor är oskäligt och icke bindande, och därmed ge ett fritt och informerat samtycke till det aktuella villkoret och därigenom undvika att avtalet ogiltigförklaras (dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl.(Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 38, och dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 53).

70 Så länge konsumenten inte har uttryckt viljan att avtalet ska ogiltigförklaras är det följaktligen uteslutet att näringsidkaren innehar en fordran på återbetalning, vilket innebär att den preskriptionstid som är tillämplig på näringsidkarens fordran inte kan börja löpa förrän en sådan vilja har uttryckts.

71 För det andra kan det av det skälet uteslutas att den tidpunkt då villkor som motsvarar villkoren i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument registreras i förteckningen över rättsstridiga villkor, kan anses utgöra den tidpunkt då preskriptionstiden för näringsidkarens fordran på återbetalning börjar löpa. En sådan registrering medför nämligen inte att avtalet ogiltigförklaras, eftersom en ogiltigförklaring av avtalet måste fastställas av den nationella domstolen, vilken ska beakta konsumentens vilja i detta avseende.

72 För det tredje framstår det däremot inte i praktiken som omöjligt eller orimligt svårt för näringsidkaren att utöva sin rätt att kräva återbetalning av det utlånade kapitalet, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 61–64 ovan, om den preskriptionstid som tillämpas börjar löpa vid den tidpunkt då konsumenten för första gången gentemot näringsidkaren bestrider att det avtal som ingåtts av parterna är bindande.

73 En sådan lösning undanröjer dessutom den risk som den hänskjutande domstolen har påpekat genom att hänvisa till domen av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång) (C‑28/22, EU:C:2023:992, punkterna 70 och 72), nämligen att näringsidkaren kan förbli passiv i avvaktan på att preskriptionstiden för konsumentens fordran löper ut utan att riskera att näringsidkarens egen fordran preskriberas.

74 Det ska dessutom påpekas att den tolkning av nationell rätt som den hänskjutande domstolen förespråkar stöds av rättssäkerhetsprincipen, som den hänskjutande domstolen också har hänvisat till, vilken enligt fast rättspraxis avser att säkerställa att rättsliga situationer och förhållanden är förutsebara (dom av den 16 oktober 2019, Agrárminiszter, C‑490/18, EU:C:2019:863, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

75 Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att den tidpunkt då preskriptionstiden för näringsidkarens fordran börjar löpa anses vara den tidpunkt då konsumenten för första gången bestrider att det avtal som ingåtts av dessa parter är bindande säkerställer den förutsebarhet som krävs enligt den principen, eftersom näringsidkaren från den tidpunkten är informerad om konsumentens vilja att göra gällande avtalets påstådda ogiltighet och således rimligen kan förutse vilka konsekvenser detta kan få.

76 Det ska dessutom påpekas att i det fall som Raiffeisen Bank har åberopat, där konsumenten, trots bestridandet gentemot näringsidkaren, därefter beslutar sig för att ge sitt samtycke till de oskäliga villkoren i det aktuella avtalet och på så sätt undvika att avtalet ogiltigförklaras, har ingen av avtalsparterna någon fordran på återbetalning och näringsidkaren behåller de fördelar som denne har på grund av att avtalet innehåller oskäliga villkor. Frågan om en eventuell preskription av näringsidkarens fordran uppkommer således inte, vilket innebär att rättssäkerhetsprincipen inte utgör hinder för att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran börjar löpa vid tidpunkten för bestridandet.

77 Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan samt principerna om effektivitet, likvärdighet, proportionalitet och rättssäkerhet, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell lagstiftning enligt vilken preskriptionstiden för en näringsidkares fordran gentemot en konsument på återbetalning av ett penningbelopp som utbetalats felaktigt enligt ett avtal som förklarats ogiltigt, på grund av att det innehåller oskäliga villkor, börjar löpa vid den tidpunkt då konsumenten för första gången gentemot näringsidkaren bestrider att dessa villkor och det avtal som innehåller dem är bindande.

Rättegångskostnader

78 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt principerna om effektivitet, likvärdighet, proportionalitet och rättssäkerhet,

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell lagstiftning enligt vilken preskriptionstiden för en näringsidkares fordran gentemot en konsument på återbetalning av ett penningbelopp som utbetalats felaktigt enligt ett avtal som förklarats ogiltigt, på grund av att det innehåller oskäliga villkor, börjar löpa vid den tidpunkt då konsumenten för första gången gentemot näringsidkaren bestrider att dessa villkor och det avtal som innehåller dem är bindande.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: polska.

i Förevarande mål har getts fiktiva namn. Dessa namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.