Inlåsningen

DOMSLUT

Högsta domstolen fastställer hovrättens domslut.

Högsta domstolen förordnar att var och en av parterna ska svara för sin rättegångskostnad i Högsta domstolen.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

Statens skolinspektion har yrkat att Högsta domstolen ska ändra hovrättens dom och förplikta Malmö kommun att betala skadestånd till en skolelev med 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 maj 2023 till dess betalning sker. Skolinspektionen har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader i samtliga instanser och begärt att vardera parten ska svara för sin rättegångskostnad i Högsta domstolen om Skolinspektionen förlorar målet. Malmö kommun har motsatt sig ändring av hovrättens dom. För det fall Skolinspektionens talan bifalls har kommunen yrkat att skadeståndet sätts ned till noll kronor. Kommunen har vidare yrkat att vardera parten ska svara för sin rättegångskostnad oavsett utgången i målet.

DOMSKÄL

Bakgrund

1En elevassistent dömdes för olaga frihetsberövande, mindre grovt brott, efter att ha låst in två elever i ett redskapsförråd. Elevassistenten förpliktades att enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen utge 5 000 kr i kränkningsersättning till var och en av eleverna.

2Händelsen anmäldes till Skolinspektionen som väckte talan för en av elevernas räkning och yrkade att Malmö kommun skulle förpliktas att betala skadestånd enligt 6 kap. 12 § skollagen (2010:800) till eleven. Grunden för talan var att eleven hade utsatts för en kränkning som inte var ringa och att kommunen som huvudman för skolan hade brutit mot 6 kap. 9 § som anger att personal inte får utsätta en elev för kränkande behandling.

3Malmö kommun medgav att eleven hade utsatts för kränkande behandling i skollagens mening och att kränkningen inte varit ringa. Kommunen motsatte sig dock att betala skadestånd med hänvisning till att eleven redan erhållit ersättning för kränkningen enligt skadeståndslagen.

4Tingsrätten och hovrätten har lämnat Skolinspektionens talan utan bifall.

Frågan i målet

5Frågan i målet är om eleven kan få skadestånd för kränkande behandling enligt 6 kap. 9 och 12 §§ skollagen när han redan erhållit ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Den rättsliga regleringen

6Om skolpersonal utsätter en elev för kränkande behandling ska skolans huvudman betala skadestånd till eleven för den kränkning som detta innebär. Skadestånd lämnas inte om kränkningen är ringa. Skadeståndet kan sättas ned eller helt falla bort, om det finns särskilda skäl för det (se 6 kap. 9 och 12 §§ skollagen).

7Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.

8Syftet med skadestånd vid överträdelser av 6 kap. 9 § skollagen är att ge kompensation för det angrepp på barnets eller elevens integritet som kränkningen har utgjort samt för de negativa känslor i övrigt i form av rädsla, förnedring, skam eller liknande som kränkningen har framkallat (se ”Örfilen” NJA 2016 s. 596 p. 23). Det stämmer överens med vad ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen är avsedd att kompensera (jfr prop. 2000/01:68 s. 48).

9Vägledning i fråga om bestämmandet av skadeståndets storlek enligt skollagen kan sökas i rättspraxis rörande 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Ersättningens storlek ska motsvara den kränkande handlingens art och graden av allvar i den kränkning av den personliga integriteten som handlingen typiskt sett har inneburit (jfr ”Örfilen” p. 21–23).

10Till skillnad från vad som är fallet när det gäller diskrimineringsersättning enligt 5 kap. 1 § första stycket diskrimineringslagen (2008:567) finns det ingen anvisning om att kopplingar till skadeståndslagen ska

undvikas när ersättning enligt skollagen bestäms. Vid utdömande av diskrimineringsersättning anses ersättningsskyldighetens avskräckande effekt ha en mer självständig betydelse än vad den har i skadeståndsrättsliga sammanhang, vilket är ett av skälen till att diskrimineringsersättning har konstruerats som en från den allmänna skadeståndsrätten fristående ersättningsform. (Jfr prop. 2007/08:95 s. 391.)

11Skadestånd enligt 6 kap. 9 och 12 §§ skollagen ska alltså bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. En sådan princip är att den skadelidande varken ska överkompenseras eller underkompenseras (jfr t.ex. ”Färdolyckan” NJA 2012 s. 685 p. 9).

12Det anförda leder till slutsatsen att när ersättning för kränkning enligt skadeståndslagen har utgått kan inte ersättning för kränkande behandling enligt skollagen utgå för samma skada.

Bedömningen i detta fall

13Skolinspektionens yrkande om ersättning för kränkande behandling enligt skollagen och den tidigare utdömda ersättningen för kränkning enligt skadeståndslagen avser samma skada, alltså den kränkning som eleven utsattes för när han låstes in i redskapsförrådet.

14Om eleven skulle få ytterligare skadestånd utöver den kränkningsersättning om 5 000 kr som han redan erhållit skulle det innebära att han blir överkompenserad.

15Skolinspektionens talan ska därför ogillas.

I avgörandet har deltagit justitieråden Stefan Johansson, Dag Mattsson (tillägg), Petter Asp, Johan Danelius och Katrin Hollunger Wågnert (referent). Föredragande har varit justitiesekreteraren Lisa Waltersson.

TILLÄGG

Justitierådet Dag Mattsson tillägger för egen del följande.

Den förda talan föranleder ett par kommentarer om kränkningsersättningen.

I målet handlar det om den kränkningsskada som den elvaåriga skolpojken orsakades när lärarassistenten efter idrottslektionen låste in honom tillsammans med en kamrat i redskapsförrådet under tjugo minuter. Assistenten är ersättningsskyldig för denna skada på ansvarsgrunden i 2 kap. 3 § skadeståndslagen och skolan är ersättningsskyldig för identiskt samma skada på ansvarsgrunden i 6 kap. 9 och 12 §§ skollagen.

Ersättning ska enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen utgå för ”den skada som kränkningen innebär”.

Som framgår av lagtexten är rättsföljden (ersättning) kopplad just till skadan (kränkningsskadan) och inte till normöverträdelsen (den kränkande handlingen). Det förhållandet att det mjukare ”innebär” (medför), och inte ”vållar”, har valts för att uttrycka orsakssambandet mellan handling och skada kan förklaras med att skadan är strikt ideell, inte så konkret och specifik som en personskada, och att bedömningen av dess omfattning mer än annars blir beroende av den skadegörande handlingen.

Också en kränkningsskada är en skada, även om ersättningen tar sikte på något som är utpräglat känslobetingat och normalt bestäms standardiserat efter schabloner. Det rör sig rättsligt sett fortfarande om en viss enskild skada och det är omfattningen av denna som ska bli ersatt genom

skadeståndet. Skadan är de negativa känslor som den kränkande handlingen har framkallat, som chock, rädsla, förnedring och skam, liksom exempelvis den oförrätt den angripne upplever och det behov av upprättelse som han eller hon känner. Det som ska ersättas är lidande i form av de svårbestämda psykiska påfrestningar som kränkningen har medfört, plågsamma upplevelser som inte når upp till medicinskt påvisbar personskada men som ändå finns mänskligt och som erkänns av lagen som ersättningsgill skada.

Liksom skadestånd i allmänhet ska skadestånd för kränkning alltså endast återställa ett läge. I enlighet med skadeståndsrättsliga grundsatser syftar det till att korrigera det enskilda fallet. Ersättningen ska bestämmas efter den lidna skadan och inte efter skadevållarens större eller mindre skuld. Den ska inte tillämpas som en sorts sanktion på en handling, en normöverträdelse, det är ett skadestånd.

En annan sak är att frågan om vilken kränkningsskada som har uppkommit inte kan göras fristående utan i realiteten måste utrönas med ledning av den skadegörande handlingen eftersom det sällan föreligger några andra yttre omständigheter som kan vara till hjälp vid ersättningens bestämmande. Med hänsyn till skadans art kommer man i den praktiska tillämpningen inte ifrån att omfattningen av skadan huvudsakligen måste bestämmas med skälighet och utifrån en på förhärskande etiska och sociala värderingar baserad bedömning av den ansvarsutlösande gärningen, om än hänsyn ska tas till intensiteten i skadelidandens egen upplevelse av kränkningen när den går att uppskatta.

Detta synsätt kommer till uttryck i 5 kap. 6 § skadeståndslagen om vad som särskilt ska beaktas vid bestämmandet av ersättningen. Paragrafen får uppfattas så att de angivna omständigheterna åskådliggör den kränkningsskada som typiskt sett brukar uppkomma och där handlingens art och varaktighet är vägledande. Omfattningen av en skada av detta slag påverkas normalt av skadevållarens illvilja, ett hänsynslöst beteende medför att chocken och rädslan blir större. Och den omständigheten att den skadelidande har blivit utsatt för en kränkning av flera brukar göra den psykiska påfrestningen värre. Också andra yttre omständigheter vid gärningen än vad som uttryckligen föreskrivs i 5 kap. 6 § kan visa på det orsakade lidandet, att företrädare för en myndighet ligger bakom en kränkning kan exempelvis framkalla känslor av vanmakt och utsatthet på ett annat sätt än om den hade utförts av någon annan.

Men det sagda är i grunden något annat än att skadeståndet skulle vara bestämt av den skadegörande handlingen, efter graden av gärningens klandervärdhet och skadevållarens skuld. Det handlar i stället om att, med hjälp av de iakttagbara omständigheter som anges i 5 kap. 6 §, så gott det går försöka komma fram till den annars svåråtkomliga bakomliggande psykiska skada som har uppkommit i det enskilda fallet – med en inte överspelad äldre terminologi det lidande som handlingen har medfört.

Inte heller det förhållandet att kränkningsersättningen är skälighet i schabloniserad form rubbar den skadeståndsrättsliga grundsatsen att det är en viss orsakad enskild skada som ska rättas till med ersättningen, inte heller personskada (och många sakskador) går egentligen att beräkna med någon bestämdhet utan ersättningsbeloppen utgår också där mycket från vedertagna schabloner och tabeller. Bestämmelsen i 5 kap. 6 §, som tydligt

framhåller övergreppet i det enskilda fallet, kan också sägas innebära att schabloniseringen av kränkningsersättningen inte ska drivas alltför långt.

Gärningen utgör alltså bara det mest gripbara och bästa beviset för vilken kränkningsskada som har orsakats, och det är detta enskilda lidande som ska ersättas.

Principiellt sett skiljer sig situationen i målet – med rätt till ersättning både enligt skadeståndslagen och skollagen – inte från andra fall där flera ansvarssubjekt kan vara ersättningsskyldiga för en viss inträffad skada men på skilda ansvarsgrunder, exempelvis vid överträdelse av olika författningar som gäller för olika ansvarssubjekt som alla vållat en och samma skada och som får betydelse för en bedömning av oaktsamhet. Vad som har förekommit liknar också hur det är vid principalansvar i allmänhet, när såväl arbetsgivaren som den anställde skadevållaren kan pekas ut som ansvarig.

Det ligger i skadeståndets natur att det förhållandet att flera är ansvariga för en och samma skada inte medför att den skadelidande får mer än vad som skulle ha utgått om det funnits bara en ansvarig. Det är som framgår just bara skadan (bestämd form i lagtexten) som ska bli ersatt, utomobligatoriskt kan man inte få mer än den förlust man har råkat ut för. Samma kränkningsskada ska ersättas med samma belopp oavsett om ersättningskravet kan riktas mot en eller flera skadevållare. Det lidande som pojken orsakades genom inlåsningen i förrådet ska skäligen bestämmas till 5 000 kr, att två är skadeståndsskyldiga på olika grund gjorde det inte större.

När flera är ersättningsskyldiga för en och samma skada föreligger normalt solidariskt ansvar med regressrätt. Detta gäller också om en av dem, som i målet, ansvarar på annan grund än för vållande enligt skadeståndslagen. Den principiella ståndpunkten anses visserligen sedan länge vara att den

som har fått stå ansvaret för den aktuella skadan på strikt grund har full regressrätt mot den som ansvarar för samma skada på grund av vållande, särskilt om det föreligger uppsåt. Den principen är dock inte utan undantag och den torde inte kunna få riktigt genomslag när ett ansvar grundas på skollagen. Också med beaktande av att kränkningsersättning enligt skadeståndslagen förutsätter brott framstår det som mest förenligt med tankarna bakom skollagen att den i praktiken närmast strikt ansvariga skolan som regel blir den slutliga kostnadsbäraren för kränkningsskadan och att något regressanspråk normalt inte kan riktas mot skolans personal, såvida det inte rör sig om mera allvarlig brottslighet i anställningen (jfr 4 kap. 1 § skadeståndslagen).

I fråga om den rättssystematiska lösningen av kränkningsersättningen – med en inre spänning mellan skada och gärning som kan leda till en tillämpning där det i stället riskerar att bli handlingen som sådan, normöverträdelsen, som uppfattas vara det som ger rätt till ersättning – hänvisas till prop. 2000/01:68 s. 49, 51 och 66 (jfr kommitténs förslag till lagtext i SOU 1992:84 som måhända var tydligare; även diskussionen i ”Flickan som sov” NJA 2007 s. 540 och i rättslitteraturen med kritiska synpunkter på lösningen Håkan Andersson Ersättningsproblem i skadeståndsrätten s. 686 f., Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck Skadeståndslagen s. 72 och s. 401 f., Sandra Friberg Kränkningsersättning s. 351 f. och 902 f. och Mårten Schultz Kränkning s. 30 f.).