M 13896-24

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom endast på så sätt att staten förpliktigas att ersätta K.S. för hans rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen med 229 300 kr, varav 192 000 kr utgör ombudskostnader. På beloppet utgår ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 4 oktober 2024 till dess betalning sker. Mark- och miljööverdomstolen avslår överklagandet i övrigt.

2Vardera parten ska stå sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

BAKGRUND

anmälde den 20 juni 2019 till Skogsstyrelsen att han planerade att föryngringsavverka ett skogsområde om 18,7 ha på fastigheten i Bollebygds kommun. Med föryngringsavverkning avses annan avverkning än sådan som främjar skogens utveckling och som inte har till syfte att skogsmarken ska tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion (se 3 kap. 4 § Skogsstyrelsens före-skrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen [SKSFS 2011:7 med ändring SKSFS 2022:1]). Föryngringsavverkning kan också benämnas bland annat slutavverkning och kalavverkning såsom den sista åtgärden i trakthyggesbrukets cykel. Nedan kommer i huvudsak begreppet föryngringsavverkning användas.

I anmälan beskrevs viss s.k. generell hänsyn och hänsyn till impediment. Ingen hänsyn till arter i området beskrevs i anmälan. Skogsstyrelsen beslutade den 27 februari 2020, såvitt nu är av intresse och med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken, om förbud mot avverkning inom ett område om ca 3,1 ha som utgör en del av en tjäderlekplats samt om ett antal försiktighetsmått för övriga områden. Beslutet förenades med ett vite om 1 200 000 kronor och motiverades med att det skulle strida mot artskyddsförordningen att vidta anmälda åtgärder på grund av tjäderlekplatsen och att tjäderns fortplantningsområden och viloplatser riskerade att skadas eller förstöras vilket i sin tur kunde påverka tjäderns bevarandestatus negativt. Skogsstyrelsen bedömde dock att kunde genomföra viss avverkning på områden utanför själva spelplatsen utan att det skulle strida mot artskyddsförordningen om de föreskrivna försiktighetsmåtten iakttogs. Skogsstyrelsen uppskattade värdet på hela det avverkningsanmälda området till ca 2 200 000 kronor samt värdet av det som undan-tagits som hänsyn till ca 1 200 000 kronor.

väckte talan mot staten om ersättning för det intrång som Skogs-styrelsens beslut inneburit för honom. Under målets handläggning i mark- och miljödomstolen ansökte han om artskyddsdispens hos länsstyrelsen, som den 24 augusti 2023 avslog ansökan och gjorde bedömningen att avverkning enligt Skogsstyrelsens beslut är den enda lämpliga lösningen sett till artskyddsförordningens syften i förhållande till planerad avverkning.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Mark- och miljödomstolen ogillade käromålet och förpliktade att ersätta staten för dess rättegångskostnader där. har nu överklagat mark- och miljödomstolens dom.

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska bifalla hans talan såsom den redovisats i mark- och miljödomstolens dom.

Vad avser rättegångskostnader har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska befria honom från skyldigheten att ersätta statens rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen samt att Mark- och miljööverdomstolen ska förpliktiga staten att ersätta hans rättegångskostnader där. Vidare har han yrkat att staten, oavsett utgången i målet, ska förpliktigas att ersätta honom för hans rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen och/eller förordnas stå för sina egna rättegångs-kostnader här.

Staten har i första hand motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom och i övrigt vidhållit sin inställning till käromålet såsom den redovisats i mark- och miljödomstolens dom.

Staten har vidare motsatt sig skyldighet att, för det fall staten vinner framgång i målet, ersätta klaganden för hans rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen samt har för egen del yrkat ersättning för sina rättegångskostnader här.

UTVECKLING AV TALAN M.M. I MARK-OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i mark- och miljödomstolen, med bland annat följande tillägg och förtydliganden.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Vid tidpunkten för Skogsstyrelsens beslut var den pågående markanvändningen på fastigheten skogsbruk, i vilket ingår föryngringsavverkning inom ramen för ett trakthyggesbruk. Denna markanvändning har påtagligt försvårats i berörd del av fastigheten genom beslutet och därmed myndighetens tillämpning av 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningens förbudsregler. Det är fastighetens användningssätt som är avgörande för frågan om vad som är pågående markanvändning. Pågående markanvändning inom en skogsfastighet är skogsbruk oavsett förekomsten av tjäder eller tjäderspelsplatser och trakthyggesbruk är en av flera åtgärder som kan vidtas inom ramen för ett pågående skogsbruk.

Det går inte att uppställa det krav som mark- och miljödomstolen gjort genom att jämföra den pågående markanvändning som är tillåten enligt hänsynsreglerna och artskyddsförordningen innan och efter Skogsstyrelsens beslut; om samma bedömning hade gjorts av Högsta domstolen i Tjäderspelet i Malsättra, NJA 2023 s. 291, hade ersättning inte kunnat utgå. Om det hade funnits en skillnad mellan vad som var tillåtet enligt allmänna hänsynsregler och artskyddsförordningen respektive vad som var tillåtet enligt Skogsstyrelsens beslut hade han kunnat få ersättning med en direkt tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken.

Han har genom Skogsstyrelsens tillämpning av miljöbalkens allmänna hänsynsregler och artskyddsförordningens förbudsregler inte kunnat tillgodogöra sig en direkt avkastning på sin fastighet om 1 542 000 kronor. Parterna har olika inställning vad gäller fastighetsvärdet men det handlar för båda parters del om miljonbelopp. Fastigheten omfattar 135 ha produktiv skogsmark. Avverkningshindret har därmed åtminstone varit lika betungande som i Tjäderspelet i Malsättra. Han har inte kunnat påverka de förhållanden som lett fram till avverkningshindret och han har haft anledning att utgå ifrån att han skulle få bedriva ett rationellt skogsbruk efter det att länsstyrelsen till tidigare ägare meddelat att fastigheten inte kommer att bli föremål för reservat.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Vad bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen innebär i praktiken för möjligheten att utföra en viss skogsavverkning kan en markägare inte själv fastställa bara med kännedom om förekomst av vissa arter eller biotoper. Eventuella begränsningar med hänvisning till dessa regler kan fastställas först genom beslut från tillsynsexperter. Det följer inte heller av kunskapskravet i 2 kap. miljöbalken att en verksamhetsutövare med säkerhet ska kunna förutse vilken begränsning myndigheten finner nödvändig i ett enskilt fall. Det finns en osäkerhet för verksamhetsutövaren att konstatera vilka åtgärder som kommer visa sig förbjudna.

När det gäller ersättning för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen menar han att det, även om ersättningsrätten ska avgöras enligt de allmänna principerna i Tjäderspelet i Malsättra, är fråga om samma skyddsbehov för den enskilde som gör sig gällande vid en prövning av ersättningsrätt enligt 31 kap. miljöbalken. När han inledde processen hade han också fog för uppfattningen att ersättningsrätten skulle grunda sig på de bestämmelserna.

Staten

Skogsstyrelsens beslut har inte inneburit något intrång i den pågående markanvändningen. Den pågående markanvändningen utgörs inte av den anmälda föryngringsavverkningen, utan av det skogsbruk med tillhörande skyddsåtgärder som framgår av Skogsstyrelsens beslut. Det är inte fråga om ett förbud av all begärd avverkning, utan tvärtom ett medgivande till avverkning under förutsättning att avverkningen sker i enlighet med angivna skyddsåtgärder. Beslutet gäller inte längre eftersom den avverkning som beslutet medger per september 2020 är avslutad. Skogsstyrelsens beslut är inte mer långtgående än vad artskyddet kräver i det enskilda fallet. Skyddsåtgärderna är motiverade och behövliga.

hade full kunskap om tjäderspelsplatsen när han lämnade in sin avverkningsanmälan. Det ska få genomslag i fråga om vad som ska bedömas utgöra pågående markanvändning, huruvida försiktighetsåtgärderna är betungande, om det anses förekomma tillkommande omständigheter som fastighetsägaren själv inte kan lastas för/kunnat förutse samt i fråga om rättegångskostnader. Det är inte fråga om en

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

sådan situation där det tillkommit omständigheter som markägaren själv inte kan lastas för och inte heller kunnat förutse.

Till skillnad från i Tjäderspelet i Malsättra har staten nu presenterat omfattande bevisning avseende vad som är att betrakta som pågående markanvändning och vad gäller ersättningsbeloppets storlek. Vidare invänder staten mot att påslag om 25 % ska göras. Det är inte heller fråga om en sådan situation som i Tjäderspelet i Malsättra eftersom det inte är fråga om något totalförbud, utan markägaren har kunnat bedriva skogsbruk/avverkning på ett ganska omfattande sätt och inskränkningarna är därmed mindre och i vart fall inte stora.

Tjäderspelet i Malsättra ger inget utrymme för det rättegångskostnadsansvar som gör gällande. Även om 25 kap. 6 § miljöbalken skulle vara tillämplig har han inte haft skälig anledning att få sin talan prövad.

Parterna har, efter att Mark- och miljööverdomstolen tidigare har avvisat viss ny bevisning, åberopat samma bevisning som i mark- och miljödomstolen. Mark- och miljööverdomstolen har genom videouppspelning tagit del av de förhör som hållits i mark- och miljödomstolen med , , , , och .

Mark- och miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Rättsliga utgångspunkter

Frågan om rätt till ersättning när en markägare, med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken utifrån en tillämpning av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen, förbjudits avverkning och nekats dispens har prövats av Högsta domstolen (som ovan nämnts i Tjäderspelet i Malsättra, NJA 2023 s. 291). Av rätts-fallet framgår bland annat följande.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Det är inte avsett att markägare vid tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken ska ersättas för sådan markanvändning som inte är tillåten enligt föreläggande eller förbud om han eller hon redan före föreläggandet eller förbudet var förhindrad att använda marken till följd av lag eller tidigare myndighetsbeslut. Sådan ersättning ska nämligen fastställas med hänsyn till den markanvändning som var tillåten omedelbart före föreläggandet eller förbudet (se också prop. 1997/98:45 s. 551). En markägare har normalt inte heller rätt till ersättning av staten för begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen och utgångspunkten är därför att markägaren inte har rätt till sådan ersättning. Principen är dock inte undantagslös. Vid bedömningen av om markägaren likväl kan vara berättigad till ersättning måste regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd beaktas.

Enligt 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen ska den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som anges i lag. Bestämmelsen får anses i första hand rikta sig mot lagstiftaren. I den utsträckning sådana lagregler som bestämmelsen föreskriver inte har införts kan den enskilde åberopa den direkt mot staten. Bestämmelsen har dock vissa undantag. Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller, enligt paragrafens tredje stycke, vad som följer av lag i fråga om ersättning och markägaren har alltså inte någon grundlagsfäst rätt till ersättning i dessa fall. Regleringen i tredje stycket måste läsas mot bakgrund av de principer som bär upp miljöbalken. Miljöbalken bygger på uppfattningen att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön.

Sådana begränsningar i markanvändningen som enbart följer av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken får anses falla utanför andra stycket. Eftersom bestämmelserna i artskyddsförordningen utgör en precisering av de allmänna hänsynsreglerna, får också begränsningar i markanvändningen som är en följd av den förordningen anses falla utanför andra stycket.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Det finns emellertid lagstiftning som medger rätt till ersättning vid sådana rådighetsinskränkningar som faller in under tredje stycket. Högsta domstolen har i rättsfallet Gränsälvsfiskarnas förlust, NJA 2014 s. 332, uttalat att den typen av lagstiftning bygger på tanken att ersättning ska utgå när inskränkningen är nödvändig för att uppnå det önskade resultatet men det vid en avvägning mellan det allmänna intresse som ska skyddas och inskränkningens effekter för den enskilde inte är rimligt att han eller hon ensam ska bära kostnaderna. När den lagstiftning som möjliggör en rådighetsinskränkning inte kan anses ge någon ledning i ersättningsfrågan ligger det nära till hands att motsvarande proportionalitetsbedömning i stället får göras i det enskilda fallet, med beaktande av att ersättning normalt inte utgår vid ingripanden som grundas på miljöskyddsskäl.

Även utan stöd i lag kan staten därför, enligt allmänna principer och under speciella omständigheter, åläggas att betala ersättning för skada till följd av en rådighetsinskränkning som har tillkommit genom en författning eller ett beslut som har motiverats av säkerhetsskäl eller av intresset av att skydda miljön eller människors liv eller hälsa. Det förutsätts dock att inskränkningen avsevärt har försvårat pågående markanvändning och att inskränkningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen. Så kan exempelvis vara fallet om inskränkningen medför mycket stora kostnader eller intäktsförluster för den enskilde. Rätten till ersättning bör också regelmässigt förutsätta att den enskilde har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen. Eftersom ersättningsrätten inte följer direkt av 31 kap. 4 § miljöbalken bör ersättningen inte överstiga markägarens faktiska skada.

Vid bedömningen av om konsekvenserna av begränsningarna i markanvändningen är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna saknar tyngden av det allmänintresse som ligger bakom begränsningen i princip betydelse. Däremot har det betydelse att en markägare i sin skogsbruksverksamhet är skyldig att, utan rätt till ersättning, ta betydande miljöhänsyn. Effekterna av en viss begränsning måste också i övrigt bedömas i ljuset av verksamhetens omfattning. Mot detta ska emellertid vägas bland annat om markägaren inte har kunnat påverka eller förutse begränsningen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att en ersättningsrätt enligt de allmänna principer som redogörs för i Tjäderspelet i Malsättra behöver bedömas med utgångspunkt i den rådighetsinskränkning som uppstått redan genom artskyddsbestämmelserna, dvs. som en följd av den underliggande reglering som bekräftas genom senare beslut (se särskilt p. 14, 30, 32, 34 och 35). Vid prövningen av om den pågående markanvändningen avsevärt har försvårats måste domstolen därför beakta när artskyddet för den aktuella arten blev gällande på berörd del av fastigheten och vilken laglig markanvändning som då kunde bedrivas där. Med hänsyn till att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön kan det behöva göras en bedömning av vilka skogsbruksmetoder som är lämpliga.

Sedan artskyddet inträtt kan ett eller flera ägarbyten ha skett. Det finns emellertid ingen direkt reglering som innebär att begrep av att fastigheten byter ägare. I stället är det, som utgångspunkt, den faktiska användningen av marken och dess potential för en naturlig och normal rationalisering, oavsett vem som äger marken, som ska bedömas. Trots att ett ägarbyte således inte direkt påverkar bedömningen av pågående markanvändning kan dock både ägarbyte och den anmälande ägarens agerande eller intentioner ha betydelse, t.ex. för beräkningen av den faktiska skadan och vid den samlade bedömningen av om det kan anses orimligt att han eller hon ensam får bära de ekonomiska konsekvenserna av inskränkningen (se Tjäderspelet i Malsättra, särskilt p. 30, 32, 38 och 40). Eftersom en talan om ersättning av detta slag ska hanteras som ett dispositivt tvistemål beror bedömningen vidare i praktiken till stor del på hur parterna för sin talan.

I mål om ersättning enligt 31 kap. miljöbalken är bestämmelserna om rättegångskostnader i miljöbalken tillämpliga. Huvudregeln i dessa mål är att bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken gäller om inte annat följer av 25 kap. 6 § miljöbalken. Den senare bestämmelsen innebär att i mål avseende talan om ersättning enligt 31 kap. 13 § miljöbalken har mark- och miljödomstolen möjlighet att avvika från huvudregeln, att den part som förlorar målet ska betala motpartens rättegångskostnader, och besluta att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader eller att motparten ska ersätta

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt till fastigheten för rättegångskostnader.

Vid överklagande av mark- och miljödomstolens dom ska bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas. Enligt 18 kap. 1 § har en part rätt till ersättning för rättegångskostnader om parten har fått bifall till sin talan och om talan ogillas är parten skyldig att betala ersättning för motpartens rättegångskostnader. I 18 kap. 4 § finns en särskild reglering för situationer då det i samma mål förekommer flera yrkanden. Om så är fallet och parterna vinner ömsom, ska vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas ena parten. Om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas, ska ersättningsskyldigheten bestämmas därefter. Är vad parten tappat endast av ringa betydelse, kan parten ändå få full ersättning för sin kostnad.

Bedömningen i detta fall

har inte rätt till ersättning

har som grund för sin talan åberopat rätten till ersättning i första hand enligt 31 kap. 4 § miljöbalken och i andra hand enligt de allmänna principer som redogörs för i Tjäderspelet i Malsättra. Det ankommer därmed på honom att först och främst visa att den pågående markanvändningen på hans fastighet avsevärt har försvårats på ett sådant sätt att han lidit en ersättningsgill skada.

Som konstaterats ovan kan ersättning för begränsning i markanvändningen inte utgå enligt 31 kap. 4 § miljöbalken om det beslut som talan grundas på endast utgör en bekräftelse av den begränsning av markanvändningen som följer av lag. Det står klart att Skogsstyrelsens beslut, med hänsyn till de försiktighetsmått som har föreskrivits, inte är mer långtgående än vad som redan följer av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen. Redan av den anledningen kan ersättning därför inte utgå med direkt tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken på grund av Skogsstyrelsens beslut. Det är av samma skäl inte heller aktuellt med ersättning enligt 2 kap. 15 § regeringsformen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Frågan är därmed om det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer på grund av att redan den bakomliggande artskyddsregleringen inneburit ett avsevärt försvårande av den då pågående markanvändningen.

Det står klart att skogsbruk bedrivs på fastigheten och det har inte framkommit annat än att skogen är mogen för avverkning. Mot den bakgrunden finns det också anledning att utgå ifrån att skogsbruket har bedrivits sedan innan artskyddet infördes för tjäder. Det har inte gjorts gällande att det, vid den tidpunkten, fanns någon begränsning att bedriva skogsbruk genom föryngringsavverkning på det sätt som redovisat i sin anmälan. Av den bevisning som presenterats i målet, bland annat genom sakkunnigförhör med , kan vidare slutsatsen dras att den aktuella skogen varit anpassad för traditionellt trakthyggesbruk. Den pågående mark-användningen har således, i vart fall vid artskyddets inträde för tjäder i området, utgjorts av skogsbruk i den form som avverkningsanmälts. Även om visst skogsbruk har tillåtits är skillnaden i detta fall mellan tillåtet skogsbruk och trakthyggesbruk så pass stor att begränsningen innebär ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen inom det berörda området.

Frågan är då om det föreligger sådana speciella omständigheter som innebär att det inte är rimligt att ensam ska ta de ekonomiska konsekvenserna av den hänsyn som behöver tas.

Skogsstyrelsen uppskattade det som undantagits för hänsyn till ett värde om 1 200 000 kronor, vilket redan det innebär att det avverkningshinder som baserat sig på den bakomliggande artskyddsregleringen får anses uppgå till ett i absoluta tal betydande belopp. Mot bakgrund av att det finns en tjäderlekplats på platsen och syftet är att upprätthålla tjäderns bevarandestatus i området får vidare rådighetsinskränkningen betraktas som bestående. Den bedömningen stärks också av uppgift om att länsstyrelsen fört diskussioner med tidigare markägare om att inrätta ett områdesskydd där.

Frågan är dock om kunnat påverka eller haft anledning att förutse denna rådighetsinskränkning. Han fick 30 procent av fastigheten som gåva år 2014 och

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

resterande 70 procent av fastigheten som gåva år 2016. Det finns uppgifter om att tjäder har funnits på platsen sedan år 2011 och staten har gjort gällande att i vart fall år 2015, i samband med samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken på grund av en annan avverkningsanmälan, fick kännedom om att det fanns tjäder i området. Staten har till stöd för sin uppgift lämnat in ett samrådsprotokoll från den 21 januari 2015 där det framgår att Skogsstyrelsen upplyste om var tjäderlekplatsen var belägen, att det är förbjudet att skada eller förstöra tjäderns fortplantningsområde samt att hela lekplatsen oftast ska lämnas helt orörd och att det närmaste området om ca 500 meter har stor påverkan på tjädern, liksom att även lämplig tjäderskog och biotoper upp till en kilometer från lekplatsen är viktiga. Markoch miljööverdomstolen instämmer i statens bedömning i denna del, vilket innebär att vid förvärvet av den större delen av fastigheten år 2016 inte haft anledning att räkna med att han skulle kunna bedriva skogsbruk i form av traditionellt trakthyggesbruk på fastigheten utan att ta den hänsyn som krävts till tjäderlekplatsen. Det nu anförda talar starkt för att det inte är orimligt att han får stå kostnaden för den hänsyn som behöver tas i detta fall.

Sammantaget, särskilt med beaktande av att haft anledning att räkna med en omfattande rådighetsinskränkning på grund av den befintliga tjäderlekplatsen och att Skogsstyrelsen i hög utsträckning beaktat den hänsyn som markägare är skyldig att ta utan ersättning från staten och anpassat försiktighetsmåtten så att viss avverkning ändå kunnat ske, anser Mark- och miljööverdomstolen trots att värdet av det som tagits undan för hänsyn uppgår till ett betydande belopp att det inte föreligger sådana speciella omständigheter att staten är skyldig att ersätta skadan enligt de allmänna principer som framgår av Tjäderspelet i Malsättra.

Mark- och miljööverdomstolen instämmer därmed i mark- och miljödomstolens bedömning att någon ersättning inte ska utgå. Det innebär att överklagande ska lämnas utan bifall i denna del.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24

Staten ska ersätta rättegångskostnad i mark- och miljödomstolen

har gjort gällande att regeln i 25 kap. 6 § miljöbalken är tillämplig vid fördelningen av rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen, vilket staten har invänt mot.

Även om ersättning enligt allmänna principer inte utgår med en direkt tillämpning av miljöbalken, har i första hand åberopat att hans rätt till ersättning följer av 31 kap. 4 § miljöbalken. Han har därför väckt talan vid mark- och miljö-domstolen enligt vad som anges i 31 kap. 13 § samma lag. Särregleringen i 25 kap. 6 § miljöbalken om fördelning av rättegångskostnader är därför direkt tillämplig. Mark- och miljööverdomstolen anser att haft skälig anledning att få sin talan prövad av mark- och miljödomstolen och han ska således tillerkännas rätt till ersättning för sina rättegångskostnader där. Det yrkade beloppet om 229 300 kr, varav 192 000 kr utgör ombudskostnader, är skäligt.

Vardera parten ska stå sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

Utgången i målet innebär att har fått delvis bifall till sin talan. Både han och staten kan därför betraktas som vinnande part. Det går inte att särskilja kostnaderna för de olika delarna i målet. Mark- och miljööverdomstolen anser att frågan om fördelning av rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen inte har varit av ringa betydelse i detta fall. Det finns därför skäl att vardera parten ska stå sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 13896-24 HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast 2026-05-07

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg, Petra Bergman, referent, och Jonas Högström samt tekniska råden Annika Billstein Andersson och Lennart Gustafsson. Föredragande har varit Niclas Arvidsson.

Sid 1 (34) VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM Mål nr M 936-21 Mark- och miljödomstolen 2024-10-04 meddelad i Vänersborg

PARTER Kärande

Ombud: Svarande Staten genom Kammarkollegiet

Ombud: SAKEN Ansökan om stämning avseende ersättning pga Skogsstyrelsens beslut 2020-02-27 om försiktighetsåtgärder vid avverkning m.m. i Skogsstyrelsens ärende A 30797-2019 på fastigheten i Bollebygds kommun

DOMSLUT

Mark- och miljödomstolen ogillar käromålet. ska ersätta Staten genom Kammarkollegiets för dess rättegångskostnader i målet med 235 774 kr, varav 185 000 kr utgör ombudsarvode. På beloppet utgår ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Sid 2 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND äger fastigheten Bollebygd . Fastigheten har en taxerad skogsmarksareal om 145 ha. Fastigheten nyttjas bl. a. för skogsbruk.

underrättade Skogsstyrelsen enligt 14 § skogsvårdslagen (1979:429) genom avverkningsanmälan som inkom till Skogsstyrelsen i juni 2019 att han planerade att föryngringsavverka skog inom ett område om ca 20 ha på fastigheten. Av anmälan framgick bl.a. att det i det anmälda området fanns skador på grund av omfattande barkborreangrepp. Den sydvästra delen av det avverkningsanmälda området för avverkning utgjorde en del av en tjäderlekplats. Den avverkningsanmälda ytan i sin helhet utgjordes av fortplantningsområde för tjäder.

Skogsstyrelsen gjorde med anledning av anmälan ett antal tillsynsbesök på fastigheten och genomförde ett samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken (1998:808) (MB) med .

Den 27 februari 2020 fattade Skogsstyrelsen följande beslut:

Sid 3 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Sid 4 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

överklagade först Skogsstyrelsens beslut, men valde därefter att återkalla överklagandet varpå mark- och miljödomstolen genom beslut den 16 juli 2020 avskrev ärendet. Skogsstyrelsens beslut vann följdenligt lagakraft den 7 augusti 2020.

har den 3 mars 2021 inkommit till mark- och miljödomstolen med en stämningsansökan gentemot svenska staten med yrkande om ersättning till följd av Skogsstyrelsens beslut ovan. Förbud att orsaka skada på kulturlämningar omfattas inte av stämningen. Svenska staten genom Kammarkollegiet har bestridit käromålet.

Mark- och miljödomstolen har genom mellandom den 29 september 2023 beslutat följande. Det förhållandet att fastighetsägaren varken vid tidpunkten för Skogsstyrelsens lagakraftvunna beslut, eller vid tidpunkten då nu aktuell talan väcktes, hade begärt och nekats dispens enligt 14 § artskyddsförordningen, inte förtar fastighetsägarens rätt till ersättning för den värdeminskning av fastigheten som artskyddsförordningens begränsningar, bekräftade i Skogsstyrelsens beslut, påstås medföra. Mellandomen har vunnit laga kraft.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING har yrkat att mark- och miljödomstolen ska förplikta staten att till honom betala ersättning om: 1. 3 027 500 kr, 2. för det fall domstolen kommer fram till att det finns möjlighet att bedriva kontinuitetsskogsbruk på område 2 yrkas ersättning med 2 924 000 kr, 3. för det fall domstolen finner att expropriationslagens bestämmelser om tillägg i 4 kap. 1 § 2 st inte ska tillämpas yrkas 2 422 000 kr avseende faktisk skada, 4. för det fall domstolen inte tillämpar ovan angivna regel i expropriationslagen och finner att intrångsersättningen ska motsvara fastighetens minskade marknadsvärde yrkas ersättning med 2 339 235 kr och 5. för det fall domstolen inte finner förutsättningar föreligger för yrkandena under punkterna 1-4 yrkas ersättning med 1 568 159 kr motsvarande intäkten från den avverkning som förbjudits enligt skogsstyrelsens beslut

Sid 5 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

jämkat i enlighet med 4 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen (uppräkning med KPI från den 7 augusti 2020 till dag för dom) jämte ränta på det indexuppräknade beloppet enligt 5 § räntelagen från och med den 7 augusti 2020 till dag för dom samt ränta enligt 6 § räntelagen från dag för dom till betalning sker.

Som alternativ till ovan nämnda indexuppräkning och ränteberäkning har yrkat att det på yrkade kapitalbelopp, ska utgå ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämning den 15 mars 2021 till dess betalning sker.

Oavsett utgången i målet, har yrkat, att mark- och miljödomstolen förpliktar staten att till honom utge ersättning för rättegångskostnader.

Staten har angett följande inställning 1. Käromålet har bestritts i dess helhet. 2. för det fall domstolen finner att ersättning ska utgå, har staten bestritt att den ska stå för hela skadan och det ekonomiska ansvaret, och gjort gällande att eventuell skada, ska delas mellan käranden och svaranden, 3. för det fall domstolen finner att aktuellt beslut om försiktighetsåtgärder vid avverkning inneburit att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvårats, har staten vitsordat en ersättning om totalt 61 000 kr. I denna del ska skadan ses som övrig skada och beräknas såsom en avkastningsränta på den skogstillgång som käranden ej fick tillgodogöra sig vid värdetidpunkten den 7 augusti 2020 (intäktsförlust), 4. för det fall domstolen finner att aktuellt beslut om försiktighetsåtgärder vid avverkning inneburit att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvårats, utifrån en uträkning av ersättning enligt 31 kap. MB, har staten vitsordat en ersättning om totalt 1 542 000 kr, 5. för det fall rätten skulle anse att ett betalningsansvar föreligger, har staten vitsordat att ränta utan indexuppräknat belopp ska utgå enligt 5 § räntelagen från den 7 augusti 2020, fram till och med en månad efter dagen för lagakraftvunnen dom. Sker betalning senare än en månad från lagakraftvunnen dom har staten

Sid 6 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

vitsordat att ränta ska utgå utan indexuppräknat belopp enligt 6 § räntelagen från denna dag. Staten har motsatt sig att betala ränta utöver det som vitsordats ovan.

I fråga om rättegångskostnader yrkar staten i första hand att 25 kap. 6 § MB inte ska gälla utan att tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen i enlighet med 18 kap. rättegångsbalken. I det fall 25 kap. 6 § MB ska tillämpas yrkar staten i andra hand att vardera part ska svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen.

GRUND FÖR TALAN

Skogsstyrelsens tillämpning av förbudsreglerna i artskyddsförordningen och miljöbalkens allmänna hänsynsregler har pga. förekomst av tjäder begränsat markanvändningen av berörd del av Fastigheten på det sätt som framgår av Skogsstyrelsens beslut. Det har inte funnits någon möjlighet att erhålla artskyddsdispens för åtgärden och den dispensansökan som har ingivits till länsstyrelsen har också avslagits genom myndighetens beslut den 24 augusti 2023. Begränsningen av markanvändningen har således berott på omständigheter som han inte själv kan lastas för eller har kunnat förutse. Begränsningen har vidare inneburit att pågående markanvändning avsevärt försvårats i berörd del av fastigheten och begränsningen har varit mycket betungande (jfr Högsta domstolens dom den 5 april 2023 i mål NJA 2023 s. 291).

Angående yrkandet under punkten 1 Beträffande yrkandet under punkten 1 görs gällande att artskyddsförordningens förbudsregler jämte miljöbalkens allmänna hänsynsregler såsom dessa regler har tillämpats i Skogsstyrelsens beslut, har medfört att Fastighetens marknadsvärde har minskat med 2 422 000 kr, beräknat vid värdetidpunkten.

Som stöd för att expropriationslagens bestämmelser om fastställande av ersättning ska tillämpas i aktuellt fall anförs följande. Under förutsättning att förhållanden som anges under grund för rätten till ersättning har förelegat är han berättigad till ersättning enligt 31 kap. 4 § MB (NJA 2023 s. 291, p 35). Bestämmelserna i

Sid 7 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

expropriationslagen gäller vid ersättning enligt 31 kap. 4 § MB, om inte miljöbalken innehåller avvikande bestämmelser 31 kap. 2 § MB. Ersättning av den faktiska skada som drabbat honom pga. förbudsreglerna i artskyddsförordningen och miljöbalkens allmänna hänsynsregler ska därmed bestämmas enligt 4 kap. 1 § första st. expropriationslagen. Vad gäller skada i form av minskat fastighetsvärde (intrångsersättning) gäller bestämmelsen i 4 kap. 1 § andra st. expropriationslagen.

Varken artskyddsförordningens förbudsregler, miljöbalkens allmänna hänsynsregler eller Skogsstyrelsens tillämpning av reglerna i myndighetens beslut talar för annat än att aktuell begränsning av markanvändningen kommer att bestå under en lång obestämd tid. Länsstyrelsens beslut den 24 augusti 2023 vad gäller artskyddsdispens talar i samma riktning. Konsekvensen av reglerna är därmed desamma som vid bildandet av ett områdesskydd (naturreservat eller biotopskydd).

Den faktiska skadan ska därför anses motsvara den ersättning som varit aktuell vid ett sådant beslut. Mot den bakgrunden åberopas en analog tillämpning av 31 kap. 2 § MB. Ersättning enligt expropriationslagen bestäms som minskat marknadsvärde för fastigheten (intrångsersättning) med tillägg om 25 % (dvs 3 027 500 kr, beräknat som 2 422 000 kr x 1,25) samt med tillämpning av bestämmelsen om uppräkning av ersättningen enligt 4 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen jämte avkastningsränta på det indexuppräknade beloppet från värdetidpunkten. Värdetidpunkten är den 7 augusti 2020, vilket är den dag då Skogsstyrelsens beslut vann laga kraft.

Angående yrkandet under punkten 2 Om mark- och miljödomstolen finner att marknaden för skogsfastigheter ska förutsättas beakta en eventuell möjlighet att bedriva s.k. kontinuitetsskogsbruk inom avseende yrkandet under punkten 2 gällande att artskyddsförordningens förbudsregler jämte miljöbalkens allmänna hänsynsregler medför att fastighetens marknadsvärde åtminstone har minskat med 2 339 235 kr. Som grund för att ersättningen ska motsvara minskat marknadsvärde jämte tillägg om 25 % (dvs ca 2 924 000 kr,

Sid 8 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

beräknat som 2 339 235 kr x 1,25) samt att uppräkning av ersättningen enligt 4 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen jämte avkastningsränta från värdetidpunkten ska göras, åberopas samma grund som för yrkandet under punkten 1.

Angående yrkandena under punkterna 3 och 4 Om mark- och miljödomstolen finner att expropriationslagens bestämmelser om tillägg i 4 kap. 1 § andra st. expropriationslagen inte ska tillämpas vid bestämmande av ersättning i aktuellt fall görs under yrkande punkten 3 gällande att artskyddsförordningens förbudsregler och miljöbalkens allmänna hänsynsregler medför en faktiskt skada om 2 422 000 kr alternativt under yrkande punkten 4 uppgående till 2 339 235 kr, motsvarande fastighetens minskade marknadsvärde, samt att expropriationslagens bestämmelser om uppräkning av ersättningen enligt 4 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen jämte avkastningsränta från värdetidpunkten enligt 6 kap. 16 § expropriationslagen ska tillämpas. Som stöd för att åtminstone sistnämnda bestämmelser i expropriationslagen tillämpning åberopas en analog tillämpning av 31 kap. 2 § MB.

Angående yrkandet under punkten 5 Som stöd för sitt yrkande under punkten 5 gör käranden gällande att artskyddsförordningens förbudsregler jämte miljöbalkens allmänna hänsynsregler medför en skada som motsvarar bedömd intäkt från den avverkning som förbjudits att utföras enligt Skogsstyrelsens beslut, vilken uppgår till 1 568 159 kr. Inget talar för att det inom överskådlig tid kommer tillåtas att avverka aktuella träd. På beloppet ska expropriationslagens bestämmelser om uppräkning av ersättningen enligt 4 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen jämte avkastningsränta från värdetidpunkten enligt 6 kap. 16 § expropriationslagen tillämpas. Som stöd för att åtminstone sistnämnda bestämmelser i expropriationslagen ska tillämpas anförs en analog tillämpning av 31 kap. 2 § MB.

Sid 9 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Angående rättegångskostnader Till grund för yrkandet om ersättning för rättegångskostnader åberopas i huvudsak att det, oavsett utgång i målet, har funnits skälig anledning att få talan prövad av mark- och miljödomstolen.

Enligt 25 kap. 6 § MB kan mark- och miljödomstolen förordna att staten ska ersätta för rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen även om talan ogillas, under förutsättning att bedöms ha haft skälig anledning att få sin talan prövad där.

Den rätt till ersättning som görs gällande i målet framgår av ordalydelsen av tillämplig författning. Det har inte funnits någon möjlighet att få sin rätt till ersättning i aktuellt fall prövad på annat sätt än genom att väcka talan mot staten. har också, så långt det varit möjligt med rimliga insatser, fört bevisning över den minskning av Fastighetens marknadsvärde som artskyddsförordningens förbudsregler, miljöbalkens allmänna hänsynsregler och Skogsstyrelsens beslut medfört. I den mellandom som mark- och miljödomstolen meddelade i målet 2023-09-29 har bifall vunnits. Mot ovanstående bakgrund måste, oavsett utgång i målet, det anses funnits skälig anledning att få talan prövad av mark- och miljödomstolen.

Den praxis som utvecklats på området innebär i praktiken att 25 kap. 6 § MB tillämpats analogt med 7 kap. 1 § expropriationslagen, dvs. mark- och miljödomstolarna har i mål om ersättning enligt 31 kap. 4 § MB förpliktat staten att ersätta fastighetsägaren för dennes rättegångskostnader även när fastighetsägaren tappat målet, under förutsättning att fastighetsägaren haft skälig anledning att få sin talan prövad av mark- och miljödomstolen (för sentida avgöranden se t. ex. MÖD 2017:68 och MÖD:s dom 2015-06-30 i mål M 306-15). MÖD:s praxis får också anses spegla relevanta förarbeten till 25 kap. 6 § MB (prop. 1972:111 Bilaga 3, s. 528 där 20 kap. 3 § vattenlagen kommenteras, vilket är den bestämmelse som stått som förebild för nuvarande 25 kap. 6 § miljöbalken). Nämnda förarbeten måste tolkas som att staten i denna typ av mål som grundregel ska ersätta

Sid 10 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

fastighetsägarens rättegångskostnader i första instans även om fastighetsägaren tappar målet. Detta måste särskilt gälla när det som i aktuellt fall i avsaknad av tydlig praxis på området måste anses svårt för enskilda att avgöra om och i vilken omfattning de är berättigade till ersättning. De undantag från denna grundregel som nämns är fall då målet rör bagatellartade belopp eller om parternas rättegångskostnader är obetydliga (Vattenlagen med kommentarer, upplaga 1:1, Rolf Strömberg 1984, s. 338). Ingen av nämnda undantagssituationer föreligger i aktuellt fall. Av sentida lagförarbeten kan också utläsas att denna tillämpning av 25 kap. 6 § MB betraktas som gällande rätt (Artskyddsutredningens betänkande SOU 2021:51, s. 1204).

OMSTÄNDIGHTER TILL STÖD FÖR TALAN

Käranden vitsordar att Skogsstyrelsens beslut i ärendet inte är mer långtgående än vad artskyddet kräver i det enskilda fallet.

Käranden vitsordar områdets unika karaktär som tjäderbiotop.

Talan bygger på uppfattningen att för det fall Skogsstyrelsens beslut innebär, eller fastställer, inskränkningar i den pågående markanvändningen som grundas på fridlysningsbestämmelser i artskyddsförordningen och hänsynsreglerna i 2 kap. MB, och som inte innebär annat än vad som kan anses följa av dessa bestämmelser, trots det har rätt till ersättning. Detta eftersom omständigheterna som ligger till grund för beslutet ligger utanför hans kontroll och beslutet drabbar honom särskilt hårt. Det görs gällande att förhållandet att tjäder etablerat sig i området är utom hans kontroll, samt att han till följd av de inskränkningar som följer av Skogsstyrelsens beslut kommer drabbas av betydande ekonomisk skada, mätt såväl i absolut som relativt tal. Redan därigenom föreligger rätt till begärd ersättning. Därutöver görs gällande att Skogsstyrelsens beslut medför inskränkningar i pågående markanvändning som går utöver vad skulle följa av ovannämnda bestämmelser.

Sid 11 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Skogsstyrelsens beslut har inneburit att den pågående markanvändningen inom berörd del av Fastigheten avsevärt försvårats. Närmare ledning om när pågående markanvändning ska anses avsevärt försvåras finns i Bostadsutskottet uttalanden (BOU 1986/87:1 s. 150 f) i samband med införande av plan- och bygglagen (SFS 1987:10). Bostadsutskottet uttalade att en fastighetsägare endast ska behöva tolerera ett intrång som är bagatellartat för honom och därför kan en fast procentsats inte anges. En toleransgräns på 10 procent inom berörd del får anses vara den högst som i något fall ska behöva accepteras. Den gäller om den berörda delen representerar ett i pengar litet belopp. Representerar den ett högre värde, är det en i relativa tal mindre värdenedsättning fastighetsägaren behöver tåla. Ett för ägaren i absoluta tal stort belopp kan aldrig vara bagatellartat.

Staten 1. Skogsstyrelsens beslut om försiktighetsåtgärder vid avverkning Skogsstyrelsen hade sedan tidigare kännedom om att del av den avverkningsanmälda ytan utgjordes av tjäderspelplats och att den avverkningsanmälda ytan i sin helhet utgjordes av fortplantningsområde för tjäder. Skogsstyrelsen fattade, med stöd av 12 kap. 6 § MB (1998:808), beslut om försiktighetsåtgärder. Grund för detta var hänsynsreglerna i 2 kap. MB och 4 § artskyddsförordningen. Käranden har sökt dispens för avverkningsåtgärderna, men nekats sådan.

2Angående statens yrkande under punkten 1 I Västra Götalands län finns mindre än en procent av det totala tjäderbeståndet i landet. Inom den avverkningsanmälda ytan finns en väldokumenterad större tjäderspelplats. En större spelplats kan under vissa omständigheter motivera mer omfattande försiktighetsåtgärder.

Den avverkningsanmälda skogen har en sammansättning som gynnar tjädern genom en blandning av uppvuxen, gles och luckig skog, täta sumpskogar, myrar och andra små våtmarker. Det finns också god förekomst av blåbärsris samt områden med flerskiktad, tät skog där hönor och kycklingar kan söka skydd. Det finns även inslag

Sid 12 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

av kjolgranar. Inom berörd del finns också den hällmarkstallskog som Skogsstyrelsen bedömt är en del av den faktiska tjäderspelplatsen.

I sitt beslut menar Skogsstyrelsen vidare att området utifrån ovan beskrivning innehåller miljöer som inte finns att uppbåda i närområdet. Skulle tjädern tvingas flytta med anledning av en större förändring orsakad av mänsklig verksamhet inom spelplatsen eller i angränsande miljöer är det myndighetens bedömning att det ej finns alternativa spelplatser eller livsmiljöer inom närområdet. Även om en alternativ spelplats skulle gå att finna kommer den inte att vara lika attraktiv och antalet spelande tuppar kommer med mycket stor sannolikhet att minska.

Närområdet till spelplatsen, vilket sammantaget utgörs av tjäderns fortplantningsområde, är sedan tidigare tydligt påverkat av skogsbruk vilket skapat olämpliga miljöer för tjäderns fortsatta etablering på platsen. Åtgärder i enlighet med kärandens avverkningsanmälan bidrar inte till att bevara områdets kontinuerliga ekologiska funktion för tjäder. Åtgärden ska därför ses som förbjuden enligt 4 § artskyddsförordningen.

Den i målet aktuella avverkningsanmälan gällde endast föryngringsavverkning i form av kalavverkning. Skogsstyrelsen har i sitt beslut gjort en avvägning och funnit att ett visst och anpassat skogsbruk kan bedrivas inom den avverkningsanmälda ytan. Det skogsbruk som syftar till föryngringsavverkning, och som kan tillåtas inom ramen för 4 § artskyddsförordningen, finns därför beskrivet i Skogsstyrelsens beslut (exempelvis att all gran kan avverkas medan tall och löv lämnas samt att plockhuggning tillåts). Mot denna bakgrund är det statens uppfattning att allt annat skogsbruk, som syftar till föryngringsavverkning i form av kalavverkning, är förbjudet enligt 4 § artskyddsförordningen.

De aktuella biologiska krav som beskrivs i Skogsstyrelsens beslut utgör således lägsta nivå på försiktighet som krävs för att bibehålla tjäderpopulationens bevarandestatus inom området lokalt. Det är följaktligen därför statens uppfattning att det är denna nivå fastighetsägaren ska tåla utan ersättning i det enskilda fallet.

Sid 13 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

2.1 Nuvarande rättsläge utifrån Högsta domstolens dom i mål NJA 2023 s. 291 Inledningsvis ska sägas att landskapet gällande artskyddsmål i stora delar har ritats om i och med Högsta domstolens dom i mål NJA 2023 s. 291. Domen har vidare gett upphov till ytterligare frågor som bör tas upp och få sitt klargörande.

2.2 Rätten till ersättning med hänsyn till artskyddsförordningens förbud Högsta domstolen slår fast att det inte finns någon särskild reglering som tillerkänner den enskilde rätt till ersättning för begränsning av markanvändningen på grund av artskyddsförordningens bestämmelser. Utgångspunkten enligt Högsta domstolen är därför att en markägare normalt inte har rätt till ersättning av staten för begränsningar i markanvändningen som följer av artskyddsförordningen (p. 19 och 32).

Högsta domstolen slår även fast att en bärande tanke i miljöbalken är uppfattningen att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön. Det innebär att hen måste iaktta de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB utan att det ger någon grundlagsskyddad rätt till ersättning enligt 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen. Detsamma gäller artskyddsförordningen, eftersom fridlysningsförbuden i denna enligt praxis är att anse som en precisering av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. (p. 26 och 27)

Enligt 31 kap. 4 § första stycket 7 MB kan ersättning utgå om pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras på grund av ett beslut om förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § MB. Högsta domstolens avgörande innebär dock att den ersättningsbestämmelsen i praktiken inte ensamt ger någon rätt till ersättning i dessa fall. Det beror på att ett förbud mot avverkning som meddelas av Skogsstyrelsen med stöd av 12 kap. 6 § MB inte medför någon ytterligare inskränkning i rätten att nyttja marken än vad som redan följer av bindande förbud i artskyddsförordningen. Samma inskränkning i rätten att

Sid 14 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

nyttja marken hade därför gällt även om Skogsstyrelsen inte fattat något formellt beslut om förbud enligt miljöbalken (p. 13 och 20).

Högsta domstolen adresserar i sitt avgörande även att det har varit en omdiskuterad fråga om de inskränkningar i markanvändningen som artskyddsförordningen ger upphov till faller in under andra eller tredje stycket i 2 kap. 15 § regeringsformen (p. 24). Högsta domstolen konstaterar att 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen om ersättning vid rådighetsinskränkningar inte är tillämpligt vid sådana begränsningar i markanvändningen som är en följd av artskyddsförordningen (p. 27 och 36).

Statens slutsatser i denna del är således följande: - Det finns ingen särskild reglering som tillerkänner den enskilde rätt till ersättning för begränsning av markanvändningen på grund av artskyddsförordningens bestämmelser. - En markägare har normalt inte rätt till ersättning av staten för begränsningar i markanvändningen som följer av artskyddsförordningen. - Normalt finns inte heller någon rätt till ersättning på grund av ett föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § MB, som till sitt sakliga innehåll hänvisar till 4 § artskyddsförordningen eller till någon av de andra fridlysningsbestämmelserna, med stöd av 31 kap. 4 § MB, eftersom myndighetsbeslutet inte innebär någon ytterligare begränsning i rätten att nyttja marken. - Det finns i dessa fall ingen grundlagsskyddad rätt till ersättning med stöd av 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen.

2.3 Rätt till ersättning enligt allmänna principer Enligt Högsta domstolen kan en fastighetsägare även utan stöd i lag, under speciella omständigheter, ha rätt till ersättning för skada till följd av en rådighetsinskränkning. En sådan rätt till ersättning grundas i så fall på allmänna principer och förutsätter att inskränkningen avsevärt har försvårat den pågående markanvändningen samt att inskränkningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam

Sid 15 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

får bära konsekvenserna av inskränkningen. Så kan exempelvis vara fallet om inskränkningen medför mycket stora kostnader eller intäktsförluster för den enskilde. För att det ska finnas en rätt till ersättning enligt allmänna principer vid begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen krävs dessutom enligt Högsta domstolen att markägaren har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen (p. 22 och 30 32).

Det centrala för rätten till ersättning är att de allmänna principerna pekar ut en rätt till ersättning enligt den begränsning som följer direkt av artskyddsförordningen. Markägare har rätt till ersättning endast om den bakomliggande inskränkningen enligt artskyddsförordningen berättigar till ersättning (p. 14, 20 och 35). Någon fristående rätt till ersättning på grund av ett beslut fattat med stöd av 12 kap. 6 § MB finns inte i fall som dessa.

Högsta domstolen har uttalat att 31 kap. 4 § MB kan användas för att fastställa ersättningen i dessa fall (p. 20). Det får dock i dagsläget anses vara oklart i vilken utsträckning övriga bestämmelser i 31 kap. MB kan bli tillämpliga. Mycket talar för att avgörandet innebär att 31 kap. MB inte ska gälla fullt ut utan att det endast är 31 kap. 4 § MB som kan tillämpas för att fastställa ersättningen i den mån det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer för den begränsning som följer direkt av artskyddsförordningen (p. 32).

Det får i dagsläget även anses vara oklart vad som kommer att kunna betraktas som sådana speciella omständigheter samt särskilt betungande begränsningar som kan ge rätt till ersättning i det enskilda fallet. En bedömning av dessa förutsättningar kommer att behöva göras i varje enskilt fall. Tillämpning i enskilda fall av principerna i NJA 2023 s. 291 riskerar dock att bli mycket rättsosäker. Eftersom ersättning normalt inte ska utgå, men kan göra det i vissa fall och det dessutom i nuläget är oklart vad som då kvalificerar rätt till ersättning, är det svårt att uppnå en förutsebar och rättvis tillämpning av reglerna.

Statens slutsatser i denna del är således följande:

Sid 16 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

- Även utan stöd i lag kan ersättning utgå enligt allmänna principer i vissa fall. Detta gäller under speciella omständigheter och om vissa förutsättningar är uppfyllda.- I den mån det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer för den begränsning som följer direkt av artskyddsförordningen kan ersättningen fastställas med tillämpning av 31 kap. 4 § MB. - Däremot kan inte hela 31 kapitlet i miljöbalken anses gälla fullt ut för att reglera denna typ av ersättning. - De speciella omständigheter och förutsättningar som ska gälla för att rätt till ersättning ska finnas enligt allmänna principer för begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen är enligt Högsta domstolen att: Inskränkningen har avsevärt försvårat den pågående markanvändningen inom berörd del av fastigheten.

Inskränkningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att hen ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen. Så kan enligt Högsta domstolen exempelvis vara fallet om inskränkningen medför mycket stora kostnader eller intäktsförluster för den enskilde.

Markägaren har sökt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen.

I förevarande fall har markägarna sökt men nekats dispens, så det hindret är undanröjt. Dock är det, i enlighet med resonemanget ovan, oklart om de övriga förutsättningarna föreligger, då framför allt huruvida inskränkningen är så särskilt betungande att det inte framstår som rimligt att markägarna ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen.

2.4 Pågående markanvändning utifrån Högsta domstolens dom i mål NJA 2023 s. 291 Det är statens uppfattning att den pågående markanvändningen inom berörd del är skogsbruk men inte i den form som käranden har ansökt om (föryngringsavverkning

Sid 17 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

inom hela ytan). Den tillåtna pågående markanvändningen skogsbruk kan inte vara mer långtgående än vad som utgör en lagenlig markanvändning och gränsen för denna markanvändning sätts till den nivån av skogsbruksåtgärder aktuell skyddsvärd art (tjädern) kan tåla i det enskilda fallet.

Inom värderingsammanhang rörande ersättning för skada gällande rådighetsinskränkningar används vanligen differensprincipen. Modellen används för att tydliggöra en differens mellan det hypotetiska händelseförlopp som mest sannolikt hade utspelat sig om den skadegörande handlingen inte hade inträffat och det faktiska händelseförloppet efter den skadegörande handlingen. Detta beskrivs normalt som ett värde före respektive ett värde efter och mellanskillnaden, differensen, utgör skadan.

I aktuellt fall gäller den tvistiga frågan aktuellt beslut om försiktighetsåtgärder. Det är statens uppfattning att det inte föreligger någon differens inom den tillåtna pågående markanvändningen mellan de två olika scenarierna. I bägge fallen utgör 4 § artskyddsförordningen begränsningen av vilket skogsbruk som ska vara tillåtet respektive förbjudet inom berörd del. Aktuellt beslut, som fattats med stöd av 12 kap. 6 § MB, har endast tydliggjort den sedan tidigare rådande begränsningsnivån och har därför inte medfört att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvårats (eller ens förändrats). I aktuellt fall ligger således Skogsstyrelsens beslut i linje med den gräns som fastighetsägaren måste tåla utan rätt till ersättning (utifrån biologins krav och mål NJA 2023 s. 291).

Det är statens uppfattning att Skogsstyrelsen, i sitt beslut och i ingiven utredning Skogsstyrelsens bedömning av tjäderlekplatsen vid Gällingsås, tydligt visat att det inte finns andra alternativa skogsbruksåtgärder med målet att föryngringsavverka än de som är tillåtliga enligt beslutet.

Målet med beslutet är - att utifrån en avvägning mellan olika intressen bevara områdets kontinuerliga ekologiska funktion för tjäder,

Sid 18 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

- att bibehålla tjäderpopulationens bevarandestatus regionalt och lokalt på minst samma nivå även efter utförd åtgärd samt - att skogsbruk ska kunna bedrivas med minsta möjliga begränsning.

I vägledning för hänsyn till fåglar Tjäder % av ytan inom 500 meter från lekcentrum består av öppna marker, hyggen, ungskog, enskiktad granskog och annan skog utan tillräckliga kvaliteter för att hysa ningar av åtgärder landar under de ovan angivna 25 % av ytan och tjäderspelplatsen lämnas orörd i sin helhet. Försiktighetsåtgärderna ovan bidrar sammantaget till att de strukturer och miljöer som är viktiga för tjäderpopulationen inom det anmälda området bibehålls. Det är statens uppfattning att det framgår av handlingarna att försiktighetskraven är väl avvägda, väl motiverade och alternativa åtgärder inom berörd del ej kan tillåtas utifrån förutsättningarna inom hela det sammansatta fortplantningsområdet.

Alla andra (mer ingripande) former av föryngringsavverkning i det aktuella området skulle innebära att tjäderns fortplantningsområde eller viloplats kan skadas eller förstöras, vilket är förbjudet enligt 4 § artskyddsförordningen (jfr. EU-domstolens dom den 30 januari 2002 i mål nr C-103/00 Caretta caretta samt även HD:s dom i mål M 538-22). De beskrivna försiktighetsåtgärderna utgör därmed den nivå en fastighetsägare ska tåla utan ersättning då nivån fastställer den enskildes ansvar i frågan om artskyddet.

Med anledning av det ovan anförda är det statens inställning att ersättning i nu aktuellt fall ej ska utgå.

Det är statens inställning att, i det fall att domstolen skulle finna att beslutet försvårar pågående markanvändning i aktuellt fall, ersättningsskyldighet ändå inte föreligger med beaktande av att beslutet om försiktighetsåtgärder ej avsevärt försvårat pågående markanvändning. Beslutet A 30797-2019 skulle till vissa delar kunna anses försvåra den pågående markanvändningen skogsbruk men samtidigt som det hindrat ett visst skogsbruk med hänsyn till artskyddet har en avvägning

Sid 19 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

gjorts i det enskilda fallet vilket utmynnat i att ett relativt omfattande skogsbruk har även fortsättningsvis kunnat bedrivas inom berörd del. Skogsstyrelsens beslut har således inte drabbat den enskilde särskilt hårt, och definitivt inte så hårt att ersättning enligt allmänna principer ska kunna utgå.

Statens ersättningsutredning avseende marknadsvärdesminskning visar på ett totalt marknadsvärde för berörd del om 3 876 000 kr i det fall att artskyddsförordningens regler ej beaktats. Kortfattat betyder det att värdebedömnigen baseras på ett

området kräver. I ett nästa steg har det aktuella beslutets försiktighetsåtgärder belastat värdebedömningen. Här tillåts fortsatt skogsbruk genom föryngringsavverkning inom vissa områden. Plockhuggning tillåts inom vissa områden och inom vissa områden tillåts endast fri utveckling helt utan avverkningsåtgärder. Marknadsvärdet för det fortsatt tillåtna skogsbruket inom berörd del beräknas i ersättningsutredningen till 2 334 000 kr. Skadan i marknadsvärdet uppgår till differensen mellan de två värdena och är 1 542 000 kr eller sammantaget en skada om 40 %.

Staten anser att med denna nivå på skadeomfattning, 40 %, föreligger ingen ersättningsskyldighet då skadan ej är kvalificerad för ersättning (utifrån målets specifika förutsättningar). Det är statens uppfattning att skadans omfattning inte innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvårats inom berörd del. Enligt Högsta domstolens dom i mål NJA 2023 s. 291 är en verksamhetsutövare skyldig att utan rätt till ersättning ta betydande miljöhänsyn.

Käranden anför att ersättningsskyldighet bör kunna föreligga om omständigheterna som ligger till grund för beslutet ligger (1) utanför den enskildes kontroll, och (2) beslutet drabbar denne särskilt hårt. Staten anser inte att någon av dessa kriterier är uppfyllda. Det krävs att bevarandenivån sätts i det enskilda fallet utefter relevanta unika kriterier. Staten hävdar i detta fall, att denna bevarandenivå ligger på samma nivå som den tar sig uttryck i Skogsstyrelsens beslut: pågående markanvändning är förvisso en form av skogsbruk - dock ingår inte åtgärden föryngringsavverkning

Sid 20 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

(inom hela ytan) i den tillåtna pågående markanvändningen. Åtgärden föryngringsavverkning överstiger den bevarandenivån som i detta enskilda fall, utefter relevanta unika kriterier, kan tillåtas.

2.5 Ersättning för faktisk skada Eftersom denna ersättningsrätt inte följer direkt av 31 kap. 4 § MB bör ersättningen enligt Högsta domstolen inte överstiga markägarens faktiska skada.

Trots detta har Högsta domstolen i NJA 2023 s. 291 dömt ut ersättning som innefattar såväl ett påslag om 25 procent som en indexuppräkning av beloppet. Detta torde dock kunna förklaras av att svaranden i målet inte invände mot dessa delar av kärandens yrkanden. Högsta domstolen har därför inte i sak prövat yrkandenas lagliga grund avseende rätten till påslag om 25 procent respektive indexuppräkning.

Statens slutsats är att det får anses vara oklart i vilken utsträckning övriga bestämmelser i 31 kap. MB kan bli tillämpliga. Mycket talar för att avgörandet innebär att 31 kap. MB inte ska gälla fullt ut utan att det endast är 31 kap. 4 § MB som, i den mån det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer för den begränsning som följer direkt av artskyddsförordningen, kan tillämpas för att fastställa ersättningen. Det innebär att den hänvisning som finns till expropriationslagens bestämmelser i 31 kap. 2 § MB inte aktualiseras i fall som dessa. Det får till följd att inga av de bestämmelser i expropriationslagen som normalt används för att bestämma storleken på en intrångsersättning blir tillämpliga i dessa fall. I avvaktan på att ytterligare praxis utvecklas i domstolarna i denna del drar staten slutsatsen att något påslag om 25 procent inte ska göras på ersättningsbeloppet. Av samma anledning innebär det att någon indexuppräkning enligt 4 kap. 4 § expropriationslagen inte heller bör ske.

Statens slutsatser i denna del är således följande:

Sid 21 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

- Om rätt till ersättning föreligger enligt allmänna principer för begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen ska ersättning endast utgå för den faktiska skadan. - Något påslag om 25 procent ska inte göras på ersättningen för den faktiska skadan. - Någon indexuppräkning med konsumentprisindex ska inte ske för ersättningen. Generellt uttalande av Högsta domstolen kring rätten till ersättning vid beslut enligt 12 kap. 6 § MB.

2.6 Generellt uttalande av Högsta domstolen kring rätten till ersättning vid beslut enligt 12 kap. 6 § MB Högsta domstolen uttalar sig i domen även generellt kring rätten till ersättning vid ett beslut enligt 12 kap. 6 § MB. Högsta domstolen framhåller att en markägare vid en tillämpning av 31 kap. 4 § MB vanligen inte ska ersättas för sådana begränsningar i markens nyttjande som följer av de allmänna hänsynsbestämmelserna i 2 kap. MB. Det sammanhänger enligt domstolen med att en markanvändning som strider mot hänsynsbestämmelserna är otillåten och .

3Angående statens yrkande under punkten 2 I det fallet domstolen skulle anse att pågående markanvändning avsevärt försvåras i aktuellt mål anförs följande. Pågående markanvändning har under årens lopp ändrat innebörd, dvs. det är inte ett statiskt begrepp. Det som ansågs som pågående markanvändning för 50 år sedan utgör inte nödvändigtvis pågående markanvändning idag begreppets innebörd förändras i takt med samhälleliga förändringar och attitydförändringar. Är det i ljuset av detta rimligt att staten fullt ut ska ta ekonomiskt ansvar för naturvården och livskraftiga populationer av hotade arter?

Av Högsta domstolens dom i mål NJA 2023 s. 291 framgår följande:

samlad bedömning inte framstår som rimligt att bolaget ensamt tvingas stå det ekonomiska konsekven

Sid 22 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Man ska komma ihåg att i det refererade avgörandet gällde avverkningshindret alla de avverkningsanmälda 22 ha, dvs. hela den berörda delen. Varken staten eller käranden hade i målet gjort gällande att det skulle ske någon uppdelning av ansvaret, varför Högsta domstolen hade att välja mellan statens inställning och det av käranden yrkade beloppet. Hade däremot någon av parterna yrkat att ansvaret skulle delas, hade resultatet kunnat vara ett annat.

Vidare, anges i samma dom: betydelse är också att avverkningshindret avser en förhållandevis betydande areal, cirka 22 hektar, och att hindret får en i absoluta tal omfattande ekonomisk påverkan på bolaget, ostridigt motsvarande en värdeminskning på den aktuella fastigheten om drygt 2,8 miljoner kr. Avverkningshindret har därmed gett upphov till en så betydande skada att det inte är rimligt att bolaget trots att dess verksamhet är förhållandevis omfattande

Avverkningshindret i NJA 2023 s. 291 omfattade hela den berörda delen, dvs. 100% av de avverkningsanmälda 22 ha. Vidare uppgår skadan i nu aktuellt mål ett avsevärt lägre belopp, sett i absoluta tal, än i mål NJA 2023 s. 291, och därmed anser staten att de kriterier som Högsta domstolen ställt upp för att ansvaret för den ekonomiska skadan som avverkningshindret förorsakar ska lasta markägaren ensamt.

I prop. 2009/10 s. 169 f. sägs följande:

rimligt att den enskilde ensam får bära hela den ekonomiska bördan vid rådighetsinskränkningar som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl.

Frågan aktualiseras vid ingripanden som beror på omständigheter helt eller utanför den enskildes kontroll och som drabbar den enskilda mycket hårt. I sådana situationer skulle en avvägning mellan de allmänna och enskilda intressena kunna

Sid 23 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Om man tittar närmare på de ovan citerade uttalandena talas om orimligheten att den enskilde ensam får bära hela den ekonomiska bördan. Detta torde kunna tolkas som att Högsta domstolen (och förarbetsuttalandet) öppnar upp för en uppdelning av ansvaret mellan stat och fastighetsägare, dvs. mellan det allmänna och det enskilda.

Statens uppfattning utmynnar i denna del till att ett delat ansvar för den ekonomiska bördan innebär att den totala skadan delas mellan staten och den enskilde. Värdemässigt innebär detta att det av staten vitsordade beloppet om 1 542 000 kr ska fördelas mellan parterna. Även i det fall skadan ska anses som övrig skada, ska denna delas mellan parterna. Dock överlåter staten i aktuellt fall till domstolen att avgöra hur detta ansvar ska fördelas i enlighet med förarbetsuttalandena.

Käranden hävdar att staten försöker hitta en utväg för att undkomma ersättningsskyldighet. Så är dock inte fallet. Staten vill hitta en rimlig ansvarsfördelning mellan det allmänna och det privata eftersom det omöjligen kan vara endast det allmänna som ska bära kostnaden för värnandet om miljöns och arternas fortbestånd detta måste även rimligtvis till viss del falla på framför allt de markägare som kan få ekonomisk vinning genom olika former av exploatering. Staten vidhåller således fortsättningsvis att det finns stöd i både praxis och förarbetsuttalandet, prop. 2009/10 s. 169 f., för uppdelning av det ekonomiska ansvaret.

4Angående statens yrkande under punkten 3 Det är korrekt att staten vill införa ett nytt sätt att se på ersättningsfrågan rörande artskydd. Det är statens uppfattning att de s.k. fjällnäradomarna (MÖD:s domar i mål M 1729-19, M 1732-19, 1734-19, M 1736-19 samt M 1737-19), i fråga om resonemanget gällande att marknadsvärdesminskning inte omedelbart går att applicera på artskydd eftersom arter, framför allt fåglar, tenderar att flytta på sig, byta områden och kan helt lämna det aktuella reviret. Fåglar är inte fjättrade till en plats.

Sid 24 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Fjällnäradomarna handlade vidare om skyddsvärda naturtyper, och är således avsevärt mer beständiga. Staten anser att i mål som det nu aktuella, där det är frågan om (rörliga) arter, krävs en modifiering av resonemanget: ska det verkligen utgå en ersättning som beräknas utifrån ett evighetsperspektiv?

Varje art har sina egna skyddsbehov och gränserna måste utredas i varje specifikt fall. Just tjädern kan tåla olika typer av avverkningar inom delar eller hela sitt revir. Förhållandena kan också ändras över tid. Just aktuellt beslut kan inte ses som gällande alla typer av skogsbruksåtgärder och kan inte anses gälla för all framtid. Fågelns fortlevnad på platsen kan förändras av många faktorer som ligger bortom räckvidden för (utan påverkan av) aktuellt beslut och som kan ge påverkan för framtida beslut inom samma plats. Det ska i sammanhanget nämnas att de åtgärder som förskrivs i beslutet är genomförda, och därmed gäller inte beslutet längre.

Området i sig är inte bedömt som skyddsvärt, utan det är förekomsten av en skyddsvärd art som har föranlett beslutet om delvist förbud mot slutavverkning. Så som nämnts tidigare i denna inlaga så kan förutsättningarna förändras inom en tämligen kort tidsrymd, och föryngringsavverkning bli en tillåten åtgärd. Ett ersättningsbelopp ska utgå ifrån ett besluts innehåll och rättsverkan. Ett förbud att avverka enligt 12 kap. 6 § MB är inte ett beslut om områdesskydd - förbudet omfattar endast de åtgärder som anges i beslutet, i aktuellt fall endast föryngringsavverkning. Beslutet ger inget formellt eller definitivt skydd för naturvärdena. Beslutet saknar vidare negativ rättskraft, dvs. inget hinder föreligger att söka tillstånd på nytt. Beslutet gäller endast mot fastighetsägaren personligen och binder inte framtida fastighetsägare.

Med detta som grund menar staten att beslutet om avverkningsförbud inte inneburit en ersättningsgill skada i fastighetens marknadsvärde. Marknaden, dvs. en köpare av fastigheten, är inte berörd av Skogsstyrelsens aktuella beslut. Genom detta kan ersättning inte bli aktuell i form av marknadsvärdesminskning. Endast ersättning i form av övrig skada, 4 kap. 1 § expropriationslagen, ska utgå.

Sid 25 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

I en skadebedömning och följaktligen ersättningen för denna ska beaktas att det här rör sig om ett avverkningsförbud grundat på en biologisk status, dvs. tjäderlekplats, aktuell vid värdetidpunkten. Den biologiska statusen kan förändras över tid. Vidare kan samhällets syn på åtgärden förändras över tid. Sammantaget kan detta medföra att en senare anmälan om samma åtgärd utmynnar i att avverkningsåtgärden tillåts. I detta sammanhang menar staten att det är orimligt att beslutet och ersättningen ska likställas med ett beslut om områdesskydd.

Staten menar att i det fall ersättning ska utgå för aktuellt avverkningsbeslut, ska detta göras i form av annan ersättning för övrig skada, i form av en avkastningsränta under den tid som förbudet mot avverkning består.

Skogsstyrelsens expert anser utifrån det faktum att landskapet förändras, att det föreligger en potentiell framtida möjlighet att bruka de områden som omfattas av beslutet i aktuellt ärende. Det är vidare Skogsstyrelsens uppfattning att beslutet inte gäller längre än till den tidpunkt markägarna eller annan verksamhetsutövare har utfört den anmälda avverkningen. Markägarna kan på nytt anmäla de områden som tidigare omfattats av Skogsstyrelsens ställningstagande inom berörd del, men markägarna behöver alltjämt beakta artskyddsförordningen.

Skulle förutsättningarna ur ett landskapsperspektiv förändras på ett sådant sätt att landskapet tillhandahåller livsmiljöer i den omfattningen att spelplatsens kontinuerliga ekologiska funktion upprätthålls och området fortsatt kan bära den lokala tjäderpopulationen skulle det troligen möjliggöra ytterligare skogsbruk inom berörd del.

Staten kan mot bakgrund av Skogsstyrelsens expertbedömning konstatera att förutsättningarna för de ekologiska minimikrav på försiktighetsmått som motiverar nu aktuella rådighetsinskränkningar, kommer att förändras över tid. Förändringar i skogens beskaffenhet kommer med hög sannolikhet att möjliggöra framtida skogsbruk.

Sid 26 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Detta får enligt statens uppfattning till följd att en ersättning för evig tid, med stor sannolikhet, kommer innebära att markägaren skulle hamna i en bättre förmögenhetsställning än innan rådighetsinskränkningen. Ett sådant utfall bör anses strida mot ersättningsrättsliga grundprinciper. Även mot denna bakgrund är det enligt statens uppfattning inte lämpligt med utbetalning av eventuell ersättningsgill skada för evig tid. Detta resonemang kopplar till statens yrkande under punkten 3.

5Angående statens invändning under punkten 4 I denna del vitsordar staten ett ersättningsbelopp om totalt 1 542 000 kr. Käranden har i denna del yrkat ersättning om totalt 3 027 500 kr. Statens uppfattning är att kärandens värdering inte på ett korrekt sätt beaktar det fortsatta skogsbruk som kan bedrivas inom nivå 2 och därigenom överskattar skadan. Statens uppfattning är att ersättningsutredningen framtagen av Skogsstyrelsen beaktar försiktighetsåtgärderna fullt ut.

6Angående rättegångskostnader Såsom staten tolkar Högsta domstolens dom i mål NJA 2023 s. 291 blir miljöbalkens bestämmelser, vid bedömning av eventuell ersättningsrätt utifrån beslut baserade på hänsyn enligt artskyddsförordningens bestämmelser, enbart tillämpliga i den del de kan anses vara ett utlopp av allmänna principer. Därmed blir miljöbalkens bestämmelser varken direkt eller analogt tillämpliga. Huvudregeln vid bestämmande av rättegångskostnader i tvistemål enligt rättegångsbalken, varvid förlorande part ska stå för både sina egna och motpartens rättegångskostnader, ska utifrån detta resonemang tillämpas i stället för specialbestämmelsen i 25 kap. 6 § MB.

Mark- och miljödomstolen har den 11 och 12 september 2024 hållit huvudförhandling i målet.

Sid 27 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

DOMSKÄL Bevisning

Förhör har på begäran hållits med part , och med partssakkunnige , partssakkunnige och med partssakkunnige .

har som skriftlig bevisning åberopat.

1Skogsstyrelsens beslut den 27 februari 2020 i ärende A 30797-2019. 2. Länsstyrelsens beslut den 24 augusti 2023 i ärende med dnr 15620¬2023. 3. Värdeutlåtande över värdeminskning av Fastigheten pga. Skogsstyrelsen beslut den 27 februari 2020 upprättat av jägmästaren och registrerade fastighetsmäklaren tillsamman med skogsingenjören och registrerade fastighetsmäklaren vid Areal, daterat den 25 februari 2021. 4. Kommentar till Skogsstyrelsen ersättningsutredning den 15 juni 2021 Bollebygd , Dnr A 30797-2019 (AB 26), upprättat av jägmästaren och registrerade fastighetsmäklaren vid Areal, daterat den 1 februari 2023. 5. Examensarbeten 2010:06, sidan 2. 6. , , och ,

sidorna 20-22. 7. Skogsstyrelsens ersättningsutredning 2022-09-20 rörande fastigheten Bollebygd , sidan 5. 8. Skogsstyrelsens bedömning av tjäderlekplatsen vid Gällingsås, 2021-09-30. 9. Samråd om planerad föryngringsavverkning, bilaga till Högsta domstolens dom den 5 april 2023 i mål NJA 2023 s. 291.

Sid 28 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Staten Förhör har på statens begäran hållits med partssakkunnige och med partssakkunnige T .

Staten har som skriftlig bevisning åberopat. Skogsstyrelsens beslut den 27 februari 2020 i ärende A 30797-2019. utredning den 30 september 2021. Kompletterande sakkunnigutredning jämte bilagor författad av den 28 augusti 2024. T utredning den 20 september 2022. T utredning den 15 juni 2021 (aktbilaga 26) och utredning den 14 mars 2023. 6. Fastighetsregisterutdrag.

Rätt till ersättning enligt allmänna principer Högsta domstolen har i dom den 5 april 2023, NJA 2023 s. 291, slagit fast att det inte finns någon särskild reglering som tillerkänner den enskilde rätt till ersättning för den begränsning av markanvändningen som artskyddsförordningens bestämmelser i sig innebär. Utgångspunkten är därför att den enskilde inte har rätt till sådan ersättning. Detta utesluter emellertid inte att det under speciella omständigheter kan finnas en rätt till ersättning enligt allmänna principer. Som framgått av det föregående medför normalt inte heller ett förbud, meddelat av en myndighet enligt 12 kap. 6 § MB under hänvisning till 4 § artskyddsförordningen, att markägaren får någon rätt till ersättning med stöd av 31 kap. 4 § MB. Det sammanhänger med att myndighetsbeslutet i dessa fall inte innebär någon ytterligare begränsning i rätten att nyttja marken utöver vad som redan gäller enligt artskyddsförordningens bestämmelser. I den mån det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer för den begränsning som följer direkt av artskyddsförordningen kan dock ersättning fastställas med tillämpning av 31 kap. 4 § MB.

Sid 29 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Det är inte avsett att markägaren vid en tillämpning av 31 kap. 4 § MB ska ersättas för sådan markanvändning som inte är tillåten enligt föreläggandet eller förbudet, om han eller hon redan före föreläggandet eller förbudet var förhindrad att använda marken till följd av lag eller tidigare myndighetsbeslut. Ersättningen ska alltså fastställas med hänsyn till den markanvändning som var tillåten omedelbart före föreläggandet eller beslutet.

Den nu angivna principen kan dock inte vara undantagslös. I ett enskilt fall kan ett förbud enligt 12 kap. 6 § MB att använda marken på visst sätt vara en mer eller mindre direkt följd av att markägaren redan på grund av lag eller tidigare myndighetsbeslut är förbjuden att använda marken på det sättet. Förbudet utgör då i praktiken en bekräftelse av den redan tidigare gällande begränsningen i markanvändningen. I den utsträckning markägaren skulle vara berättigad till ersättning av staten på grund av den redan före förbudet gällande begränsningen, bör det inte vara uteslutet att tillerkänna markägaren ersättning med tillämpning av 31 kap. 4 § MB, se Högsta domstolens dom NJA 2023 s. 291.Även utan stöd i lag kan staten, under speciella omständigheter, således enligt Högsta domstolens ovannämnda avgörande åläggas att betala ersättning för skada till följd av en rådighetsinskränkning som har tillkommit genom en författning eller ett beslut som har motiverats av säkerhetsskäl eller av intresset av att skydda miljön eller människors liv eller hälsa. Det förutsätter dock - liksom vid sådana inskränkningar som omfattas av 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen - att inskränkningen har avsevärt försvårat pågående markanvändning. Det förutsätter dessutom att inskränkningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen. Så kan exempelvis vara fallet om inskränkningen medför mycket stora kostnader eller intäktsförluster för den enskilde (jfr NJA 2014 s. 332 och även prop. 2009/10:80 s. 169).

Rätten till ersättning bör då regelmässigt förutsätta, utöver att begränsningen har varit mycket betungande för den enskilde, att han eller hon har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen. Eftersom denna ersättningsrätt inte följer

Sid 30 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

direkt av 31 kap. 4 § MB bör ersättningen inte överstiga markägarens faktiska skada (se Högsta domstolens dom NJA 2023 s. 291).

Bedömning i detta fall

Kärandens rätt till ersättning Som framgått ovan är utgångspunkten att markägaren inte har rätt till ersättning från staten för den begränsning av markanvändningen som artskyddsförordningens bestämmelser i sig innebär. Frågan är om det föreligger sådana speciella omständigheter i detta fall som gör att det ändå finns en sådan rätt till ersättning enligt allmänna principer.

En förutsättning för markägarens rätt till ersättning i enlighet med allmänna principer är att begränsningen har lett till att pågående markanvändning avsevärt har försvårats samt att begränsningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande för markägaren att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna av begränsningen, jfr Högsta domstolens dom, NJA 2023 s. 291.

Vad ska bedömas utgöra pågående markanvändning? Det är ostridigt i målet att käranden den 20 juni 2019 har anmält föryngringsavverkning s.k. kalavverkning till Skogsstyrelsen, vilken utgjort totalt 20,3 ha av fastigheten , att aktuell anmäld yta har innefattat en stor spelplats (ca 6-7 tjädertuppar) och fortplantningsyta för tjäder, att Skogsstyrelsens beslut som vann laga kraft den 7 augusti 2020 har inneburit ett totalt avverkningsförbud inom område 1, totalt ca 3,1 ha, avverkning max uttag av 30 % av stamantalet inom område 2, totalt ca 12,9 ha, och att all gran får avverkas men samtliga tallar och lövträd ska lämnas kvar inom områdena 3, 4, 5, 6 och 7, totalt ca 4,3 ha, samt att käranden ansökt om men nekats dispens från artskyddsförordningen.

Käranden har gjort gällande att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt har försvårats. Som stöd för vad som har utgjort pågående

Sid 31 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

markanvändning inom berörd del av fastigheten innan Skogsstyrelsens beslut har käranden åberopat förhör med partsakkunnige som uppgett att trakthyggesbruk med kalavverkning är, sedan 1950-talet, det dominerande skogsskötselsystemet i Sverige. Domstolen bedömer utsaga i den delen som allmänt hållen och att den därför har ett svagt bevisvärde.

Käranden har vidare anfört att den omständigheten att han haft vetskap om tjäderspelplatsen inte ska bedömas som relevant sett i ljuset av tolkningen av Högsta domstolens avgörande, NJA 2023 s. 291, för när rätt till ersättning föreligger utan att det är andra faktorer som är mer relevanta som ett rättvist system för att en sådan rätt ska vara gällande. Någon annan bevisning för vad som utgör pågående markanvändning har käranden inte presenterat.

Mot det ska ställas vad staten har invänt och redogjort för i målet med hänsyn till frågan om trakthyggesbruk med kalavverkning i detta fall, kan bedömas utgöra pågående markanvändning. Mot bakgrund av vad som har framkommit av kärandens partsutsaga och övrig bevisning kan konstateras att käranden under åren 2014-2015 vidtagit försiktighetsåtgärder vid skogsbruk med hänsyn till samma tjäderspelplats efter en anmälan gjord 2014 till Skogsstyrelsen om skogsavverkning i angränsande sydlig del av fastigheten . Käranden har således innan Skogsstyrelsens beslut, som vann laga kraft den 7 augusti 2020, haft vetskap om och anpassat sitt skogsbruk med hänsyn till aktiv tjäderförekomst inom fastigheten. Av kärandens egna uppgifter är också utrett att han år 2016, det vill säga efter vidtagandet av ovannämnda skyddsåtgärder, förvärvat de resterande sju tiondelarna av den aktuella skogsfastigheten. Skogsstyrelsens beslut i nu aktuellt mål kan därmed inte anses ha utgjort åtgärder som legat utanför kärandens kontroll eller annars vad käranden har kunnat förutse.

Av anmälan om föryngringsavverkning till Skogsstyrelsen den 20 juni 2019 kan utläsas att käranden trots vetskapen om tjäderspelplats inom berörd del av fastigheten inte har angett sådan förekomst och inte heller beskrivit hur hänsyn till tjäderspelplats ska tas under punkten planerad hänsyn till arter i anmälan om

Sid 32 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

föryngringsavverkning. Domstolen anser det därtill utrett genom den bevisning som staten har redovisat att en utförd föryngringsavverkning enligt anmälan, utgörande totalt endast 1 ha hänsynsytor, som ej innefattar tjäderspelplatsen, vid tidpunkten för Skogsstyrelsens prövning skulle ha riskerat att tjäderns spelplats och fortplantningsområde skadas eller förstörs. Det kan konstateras att anmäld skogsavverkning har stått i strid med hänsynsreglerna i 2 kap. MB och med artskyddsförordningen (2007:845).

Av två sakkunnigutlåtanden och förhör med partssakkunnige har bl. a. framgått att, förutom förbud inom område 1, s.k. plockhuggning och andra anpassade skogsbruksåtgärder enligt Skogsstyrelsens beslut har föreskrivits inom övriga delar av anmält avverkningsområde i syfte att tillgodose behovet av skogsavverkning, samtidigt som dessa åtgärder inte har bedömts riskera skada eller förstörelse på tjäderns kontinuerliga ekologiska funktion, KEF. Sammantaget anser domstolen att det är utrett att Skogsstyrelsens beslut den 7 augusti 2020 är förenlig med och inte har gått längre än vad som krävs enligt 2 kap. MB och artskyddsförordningen samt att skogsbruket med de försiktighetsmått som framgår av Skogsstyrelsens beslut har utgjort pågående markanvändning även före sistnämnda beslut.

Då Skogsstyrelsens beslut utgjort pågående markanvändning vid tidpunkten innan och när beslutet vann laga kraft har begränsningarna enligt beslutet inte inneburit något intrång i den pågående markanvändningen. Det intrång som käranden har gjort gällande före tidpunkten och vid tidpunkten för Skogsstyrelsens beslut har därför inte inneburit någon differens utan uppgår till noll kronor, varför begränsningen inte kan bedömas som avsevärd.

Följaktligen finner domstolen att den begränsning som Skogsstyrelsens beslut har inneburit inte kan anses vara särskilt betungande för käranden.

Sid 33 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Sammanfattningsvis finner mark- och miljödomstolen att käranden inte ska tillerkännas rätt till ersättning på grund av Skogsstyrelsens beslut med grund i allmänna principer. Käromålet ska därför ogillas.

Med hänsyn till den nu angivna bedömningen saknas skäl att pröva de övriga alternativa yrkanden som framställts i målet.

Rättegångskostnader Målet handlar om tillämpning av allmänna principer där bestämmelserna i 25 kap. 6 § och 31 kap. MB inte är direkt tillämpliga. Mark- och miljödomstolen finner inte att det har framkommit skäl för att tillämpa annan lagstiftning än den som normalt ska gälla i enlighet med 18 kap. rättegångsbalken vid bedömning av rättegångskostnadsansvar. Det innebär som huvudregel att part, som tappat målet, ska ersätta motpartens rättegångskostnad, se 18 kap. 1 § rättegångsbalken. Staten har inte yrkat ersättning för arbete i samband med mellandom i målet, varför det saknas skäl att jämka statens kostnadsyrkande med hänsyn till att käranden har varit vinnande part i den delen. Inte heller i övrigt finner domstolen skäl att frångå huvudregeln i sistnämnda bestämmelse.

Staten har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader med totalt 235 774 kr, varav 185 000 kr avser arvode.

Käranden har överlämnat till domstolen att pröva yrkade ersättnings skälighet. Domstolen anser att yrkad ersättning för arvode och för utlägg har varit skäliga för att tillvarata statens intressen i målet och att yrkandet därför ska bifallas i sin helhet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga (MMD-01) Överklagande senast den 25 oktober 2024

Catrin Ångman Titti Heina Marianne Larsson Carlbring

Sid 34 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM M 936-21 Mark- och miljödomstolen

Domstolens avgörande har beslutats av rådmannen Catrin Ångman, ordförande, rådmannen Titti Heina (referent), tekniska rådet Marianne Larsson Carlbring samt den särskilda ledamoten Sören Wallgren.

Hur man överklagar

Dom i mark- och miljödomstol som första instans MMD-01

Den som vill överklaga Mark- och miljööverdomstolens avgörande ska göra det genom att skriva till Högsta domstolen. Överklagandet ska innehålla uppgifter om Överklagandet ska dock skickas eller lämnas 1. klagandens namn, adress, e-postadress till Mark- och miljööverdomstolen. och telefonnummer,

2det avgörande som överklagas (domstolens namn och avdelning samt Överklagandet ska ha kommit in till Markdag för avgörandet och målnummer), och miljööverdomstolen senast den dag som anges i slutet av Mark- och miljö- 3. den ändring i avgörandet som klaganden överdomstolens avgörande. begär,

4de skäl som klaganden vill ange för att Beslut om häktning, restriktioner enligt avgörandet ska ändras, 24 kap. 5 a § rättegångsbalken eller reseförbud får överklagas utan tidsbegränsning. 5. de skäl som klaganden vill ange för att prövningstillstånd ska meddelas, samt Om överklagandet har kommit in i rätt tid, 6. de bevis som klaganden åberopar och skickar Mark- och miljööverdomstolen vad som ska bevisas med varje bevis. överklagandet och alla handlingar i målet vidare till Högsta domstolen.

Om målet överklagas kan Högsta domstolen använda förenklad delgivning vid Det krävs prövningstillstånd för att Högsta utskick av handlingar i målet, under domstolen ska pröva ett överklagande. förutsättning att mottagaren där eller i Högsta domstolen får meddela prövningsnågon tidigare instans har fått information tillstånd endast om om sådan delgivning. 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen eller om För information om rättegången i Högsta 2. det finns synnerliga skäl till sådan domstolen, se www.hogstadomstolen.se prövning, så som att det finns grund för resning, att domvilla förekommit eller att målets utgång i Mark- och miljööverdomstolen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.