M 5246-25

SVEA HOVRÄTT DOM Mål nr 2026-04-09 M 5246-25 060202 Stockholm

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Östersunds tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2025-03-19 i mål nr M 2063-19, se bilaga A PARTER Klagande och motpart

Ombud för 1 och 2: F och J Klagande och motpart Staten genom Kammarkollegiet

Ombud: T och S SAKEN Ersättning på grund av avverkningsförbud på fastigheten i Bollnäs kommun MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens dom. 2. Vardera parten ska stå sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

BAKGRUND

och anmälde den 12 januari 2018 till Skogs-styrelsen att de planerade att föryngringsavverka ett skogsområde om 2,7 ha på fastigheten i Bollnäs kommun. Med föryngringsavverkning avses annan avverkning än sådan som främjar skogens utveckling och som inte har till syfte att skogsmarken ska tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion (se 3 kap. 4 § Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen [SKSFS 2011:7 med ändring SKSFS 2022:1]). Föryngringsavverkning kan också benämnas bland annat slutavverkning och kalavverkning såsom den sista åtgärden i trakthyggesbrukets cykel. Nedan kommer i huvudsak begreppet föryngringsavverkning användas.

Skogsstyrelsen beslutade den 29 juni 2018 att, med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken, förbjuda och att genomföra planerad avverkning inom området. Beslutet förenades med ett vite om 100 000 kronor vardera och motiverades med att de anmälda åtgärderna skulle strida mot artskyddsförordningen då det fanns ett revir för fågelarten lavskrika i området. Skogsstyrelsen uppgav vidare att förutsättningarna för lavskrikans fortlevnad hade påverkats till det sämre genom att underväxtröjning genomförts och att ytterligare skogliga åtgärder inom anmält område skulle riskera att revirets ekologiska funktion förlorades.

och ansökte om artskyddsdispens hos länsstyrelsen som den 19 juni 2019 avslog ansökan. I sitt beslut uppgav länsstyrelsen att sökandena angett att det inte fanns någon annan lämplig lösning för att tillgodogöra sig skogens tillväxt och att länsstyrelsen inte gjort någon bedömning i frågan.

och väckte talan mot staten om ersättning för det intrång som Skogsstyrelsens beslut inneburit för dem. Mark- och miljödomstolen ogillade deras talan, men förpliktade staten att ersätta deras rättegångskostnader där. Båda parter har nu överklagat mark- och miljödomstolens dom.

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

och har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska bifalla deras talan om ersättning i mark- och miljödomstolen.

Staten har motsatt sig bifall till och talan och har för egen del yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska befria staten från skyldigheten att utge ersättning för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen samt förplikta och att fullt ut ersätta statens rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen.

och har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens beslut om fördelning av rättegångskostnader.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

UTVECKLING AV TALAN M.M. I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i mark- och miljödomstolen, med bland annat följande tillägg och förtydliganden.

och

Den ekonomiska påverkan för dem är att deras fastighet minskar 280 100 kronor i värde. För en enskild markägare med ett innehav på 92 ha är 280 100 kronor en minst lika betydande skada som 2,8 miljoner kronor är för ett bolag med ett innehav om mer än 20 000 ha. Det framgår av Högsta domstolens avgörande Tjäderspelet i Malsättra, NJA 2023 s. 291, att ägarformen ska tillmätas betydelse; ett bolag måste finna sig i större kostnader eller intäktsförluster än ägare med mindre skogsinnehav. Detta har inte beaktats av majoriteten i mark- och miljödomstolen. Det undantagna området om 2,7 ha utgör en betydande del av deras totala skogsinnehav sett utifrån en enskild

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

skogsägares perspektiv. Den genomsnittliga avverkningen för enskilda skogsägare är, enligt Skogsstyrelsens statistik, i Svealand tre ha i medel och två ha i median. I och med mark- och miljödomstolens resonemang undantas en stor del av dessa skogsägare från möjligheten till ersättning för betydande intrång.

Det är oskäligt att artskyddsförordningen (2007:845) fått en så pass stark ställning att förordningen kan utgöra grund för beslut utifrån miljöskyddsskäl utan någon närmare proportionalitetsbedömning. För det fall att en proportionalitetsbedömning ska göras utifrån miljöbalkens principer måste även beaktas att markanvändning i form av skogsbruk bidrar till såväl miljön som Sveriges livsmedelsförsörjning. Åtminstone får det betraktas som oproportionerligt att, på grund av tveksamma observationer av ett fåtal individer av arten, undanta 2,7 ha slutavverkningsbar skog från avverkning utan rätt till ersättning för skogsägaren.

Statens invändning om panthavares intresse saknar relevans för utgången i målet. Invändningen är av praktisk, inte rättslig, karaktär.

Genom Tjäderspelet i Malsättra har det öppnats en möjlighet till ersättning. Praxis från såväl underrätter som överrätter när det gäller förutsättningarna för sådan ersättning är mycket begränsad och rättsläget på området är oklart. Det finns ingen annan lösning för den enskilda skogsbrukaren än att stämma staten för att utreda om det finns möjlighet till ersättning vid förbud mot att bruka sin egen egendom. Det har inte förekommit några diskussioner eller förhandlingar angående ersättning med Skogsstyrelsen under dessa år utan de har i stället varit hänvisade till att väcka talan i domstol för att få sin sak prövad. Mot den bakgrunden bör de ges full ersättning för kostnader som varit skäligen påkallade för tillvaratagandet av deras rätt.

Regeringen har föreslagit ändringar i 31 kap. 4 § miljöbalken (se Klimat- och

ägare får en fullgod kompensation vid begränsningar i pågående markanvändning till följd av bestämmelser om skydd för djur och växter. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 september 2026 men bör beaktas redan nu vid domstolens prövning

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

av deras situation och medföra att ersättning ska medges med 125 procent på motsvarande sätt som sker vid rådighetsinskränkningar på grund av vissa områdesskydd.

Staten

Den ersättning som dömdes ut i Tjäderspelet i Malsättra bör inte kunna likställas med expropriationsersättning med stöd av 31 kap. miljöbalken, eftersom det då även föreskrivs ett särskilt depositionsförfarande i expropriationslagen (1972:719). Detta för att se till att ersättningen kommer berättigade panthavare till handa. Domstolen ska bland annat förordna i vad mån deposition av ersättningen ska ske enligt 6 kap. 3 § expropriationslagen. I 31 kap. 33 § miljöbalken finns ytterligare bestämmelser som syftar till att skydda panthavarintresset utöver vad som stadgas i expropriationslagen. Varken i Tjäderspelet i Malsättra eller i efterföljande domar har emellertid panthavarintresset beaktats när ersättning bestämts med stöd av allmänna principer.

Utrymmet för ersättning enligt allmänna principer är mycket begränsat med hänsyn till att synen på rationellt skogsbruk förändrats och det inte längre finns befogade förväntningar om att skogsmark alltid och undantagslöst får kalhuggas. Den pågående markanvändningen är inte skogsbruk genom föryngringsavverkning med kalavverkning som följd. Den sökta åtgärden faller utanför lagenlig, och därmed pågående, markanvändning. Det har skett en förskjutning i synen på föryngringsavverkning sedan 1950-talet; idag finns det andra skogsskötselsystem än föryngringsavverkning, exempelvis hyggesfritt skogsbruk.

Den aktuella rådighetsinskränkningen är inte betydande. I Tjäderspelet i Malsättra var avverkningshindrets storlek i absoluta tal en parameter som påverkade bedömningen av huruvida rådighetsinskränkningen var så oskäligt betungande att det inte var rimligt att skogsbrukaren ensam skulle bära den ekonomiska bördan. En areal om 2,7 ha är med utgångspunkt i en sådan bedömning inte att betrakta som stor.

Ansvaret för rättegångskostnader i stämningsmål i mark- och miljödomstolen regleras av både bestämmelserna i rättegångsbalken och av en specialbestämmelse i miljöbalken. Jämkningsregeln i 25 kap. 6 § miljöbalken som normalt är tillämplig vid

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

intrångsersättning eller inlösen bör inte tillämpas vid ersättningsanspråk som enbart grundas på artskyddsförordningens bestämmelser, till skillnad från om Skogsstyrelsens beslut hade varit mer långtgående än vad artskyddsförordningen kräver. I sådant fall hade ersättning under 31 kap. miljöbalken kunnat aktualiseras varvid också övriga bestämmelser i det kapitlet och expropriationslagen hade ägt tillämpning. Därför ska rättegångsbalkens regler i stället tillämpas i fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna i mark- och miljödomstolen.

Parterna har åberopat samma bevisning som i mark- och miljödomstolen. Mark- och miljööverdomstolen har genom videouppspelning tagit del av de förhör som hållits i mark- och miljödomstolen med , och .

Mark- och miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Rättsliga utgångspunkter

Frågan om rätt till ersättning när en markägare, med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken utifrån en tillämpning av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen, förbjudits avverkning och nekats dispens har prövats av Högsta domstolen (som ovan nämnts i Tjäderspelet i Malsättra, NJA 2023 s. 291). Av rättsfallet framgår bland annat följande.

Det är inte avsett att markägare vid tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken ska ersättas för sådan markanvändning som inte är tillåten enligt föreläggande eller förbud om han eller hon redan före föreläggandet eller förbudet var förhindrad att använda marken till följd av lag eller tidigare myndighetsbeslut. Sådan ersättning ska nämligen fastställas med hänsyn till den markanvändning som var tillåten omedelbart före föreläggandet eller förbudet (se också prop. 1997/98:45 s. 551). En markägare har normalt inte heller rätt till ersättning av staten för begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen och utgångspunkten är därför att markägaren inte har rätt till

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

sådan ersättning. Principen är dock inte undantagslös. Vid bedömningen av om markägaren likväl kan vara berättigad till ersättning måste regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd beaktas.

Enligt 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen ska den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som anges i lag. Bestämmelsen får anses i första hand rikta sig mot lagstiftaren. I den utsträckning sådana lagregler som bestämmelsen föreskriver inte har införts kan den enskilde åberopa den direkt mot staten. Bestämmelsen har dock vissa undantag. Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller, enligt paragrafens tredje stycke, vad som följer av lag i fråga om ersättning och markägaren har alltså inte någon grundlagsfäst rätt till ersättning i dessa fall. Regleringen i tredje stycket måste läsas mot bakgrund av de principer som bär upp miljöbalken. Miljöbalken bygger på uppfattningen att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön.

Sådana begränsningar i markanvändningen som enbart följer av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken får anses falla utanför andra stycket. Eftersom bestämmelserna i artskyddsförordningen utgör en precisering av de allmänna hänsynsreglerna, får också begränsningar i markanvändningen som är en följd av den förordningen anses falla utanför andra stycket.

Det finns emellertid lagstiftning som medger rätt till ersättning vid sådana rådighetsinskränkningar som faller in under tredje stycket. Högsta domstolen har i rättsfallet Gränsälvsfiskarnas förlust, NJA 2014 s. 332, uttalat att den typen av lagstiftning bygger på tanken att ersättning ska utgå när inskränkningen är nödvändig för att uppnå det önskade resultatet men det vid en avvägning mellan det allmänna intresse som ska skyddas och inskränkningens effekter för den enskilde inte är rimligt att han eller hon

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

ensam ska bära kostnaderna. När den lagstiftning som möjliggör en rådighetsinskränkning inte kan anses ge någon ledning i ersättningsfrågan ligger det nära till hands att motsvarande proportionalitetsbedömning i stället får göras i det enskilda fallet, med beaktande av att ersättning normalt inte utgår vid ingripanden som grundas på miljöskyddsskäl.

Även utan stöd i lag kan staten därför, enligt allmänna principer och under speciella omständigheter, åläggas att betala ersättning för skada till följd av en rådighetsinskränkning som har tillkommit genom en författning eller ett beslut som har motiverats av säkerhetsskäl eller av intresset av att skydda miljön eller människors liv eller hälsa. Det förutsätts dock att inskränkningen avsevärt har försvårat pågående markanvändning och att inskränkningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen. Så kan exempelvis vara fallet om inskränkningen medför mycket stora kostnader eller intäktsförluster för den enskilde. Rätten till ersättning bör också regelmässigt förutsätta att den enskilde har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen. Eftersom ersättningsrätten inte följer direkt av 31 kap. 4 § miljöbalken bör ersättningen inte överstiga markägarens faktiska skada.

Vid bedömningen av om konsekvenserna av begränsningarna i markanvändningen är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna saknar tyngden av det allmänintresse som ligger bakom begränsningen i princip betydelse. Däremot har det betydelse att en markägare i sin skogsbruksverksamhet är skyldig att, utan rätt till ersättning, ta betydande miljöhänsyn. Effekterna av en viss begränsning måste också i övrigt bedömas i ljuset av verksamhetens omfattning. Mot detta ska emellertid vägas bland annat om markägaren inte har kunnat påverka eller förutse begränsningen.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att en ersättningsrätt enligt de allmänna principer som redogörs för i Tjäderspelet i Malsättra behöver bedömas med utgångspunkt i den rådighetsinskränkning som uppstått redan genom artskyddsbestämmelserna, dvs. som en följd av den underliggande reglering som bekräftas genom senare beslut (se särskilt p. 14, 30, 32, 34 och 35). Vid prövningen av om den

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

pågående markanvändningen avsevärt har försvårats måste domstolen därför beakta när artskyddet för den aktuella arten blev gällande på berörd del av fastigheten och vilken laglig markanvändning som då kunde bedrivas där. Med hänsyn till att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön kan det behöva göras en bedömning av vilka skogsbruksmetoder som är lämpliga.

Sedan artskyddet inträtt kan ett eller flera ägarbyten ha skett. Det finns emellertid

av att fastigheten byter ägare. I stället är det, som utgångspunkt, den faktiska användningen av marken och dess potential för en naturlig och normal rationalisering, oavsett vem som äger marken, som ska bedömas. Trots att ett ägarbyte således inte direkt påverkar bedömningen av pågående markanvändning kan dock både ägarbyte och den anmälande ägarens agerande eller intentioner ha betydelse, t.ex. för beräkningen av den faktiska skadan och vid den samlade bedömningen av om det kan anses orimligt att han eller hon ensam får bära de ekonomiska konsekvenserna av inskränkningen (se Tjäderspelet i Malsättra, särskilt p. 30, 32, 38 och 40). Eftersom en talan om ersättning av detta slag ska hanteras som ett dispositivt tvistemål beror bedömningen vidare i praktiken till stor del på hur parterna för sin talan.

I mål om ersättning enligt 31 kap. miljöbalken är bestämmelserna om rättegångskostnader i miljöbalken tillämpliga. Huvudregeln i dessa mål är att bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken gäller om inte annat följer av 25 kap. 6 § miljöbalken. Den senare bestämmelsen innebär att i mål avseende talan om ersättning enligt 31 kap. 13 § miljöbalken har mark- och miljödomstolen möjlighet att avvika från huvudregeln, att den part som förlorar målet ska betala motpartens rättegångskostnader, och besluta att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader eller att motparten ska ersätta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt till fastigheten för rättegångskostnader.

Vid överklagande av mark- och miljödomstolens dom ska bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas. Enligt 18 kap. 1 § har en part rätt till ersättning för rättegångskostnader om parten har fått bifall till sin talan och om talan ogillas är parten

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

skyldig att betala ersättning för motpartens rättegångskostnader. I 18 kap. 4 § finns en särskild reglering för situationer då det i samma mål förekommer flera yrkanden. Om så är fallet och parterna vinner ömsom, ska vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas ena parten. Om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas, ska ersättningsskyldigheten bestämmas därefter. Är vad parten tappat endast av ringa betydelse, kan parten ändå få full ersättning för sin kostnad.

Bedömningen i detta fall

och har inte rätt till ersättning

och har yrkat ersättning för det intrång som Skogsstyrelsens beslut inneburit för dem och har som grund för sin talan åberopat rätten till ersättning i första hand enligt 31 kap. 4 § miljöbalken och i andra hand enligt de allmänna principer som redogörs för i Tjäderspelet i Malsättra. Det ankommer därmed på dem att först och främst visa att den pågående markanvändningen på deras fastighet avsevärt har försvårats på ett sådant sätt att de lidit en ersättningsgill skada.

köpte hälften av fastigheten år 1993 och den andra hälften år 2016. År 2018 fick halva fastigheten i gåva. Det står klart att skogsbruk bedrivs på fastigheten och det har inte framkommit annat än att skogen är mogen för avverkning. Mot den bakgrunden finns det också anledning att utgå ifrån att skogsbruket har bedrivits sedan innan artskyddet infördes för lavskrika.

Som nämnts ovan har och inte tillåtits att genomföra den föryngringsavverkning som de anmält. Staten har därvid invänt att föryngringsavverkning inte är en del av den pågående markanvändningen och att skogsbruk kan bedrivas på annat sätt, t.ex. genom hyggesfritt skogsbruk.

Såvitt framgår av den bevisning som har åberopats i målet har och såväl i sin avverkningsanmälan som i sin ansökan om artskydds-dispens endast hänvisat till de åtgärder som de önskar vidta i samband med en föryngringsavverkning. Skogsstyrelsen har uppgivit att underväxtröjning redan skett,

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

vilket påverkat lavskrikans överlevnadsmöjligheter negativt, och att inga ytterligare skogliga åtgärder kan vidtas inom området. Länsstyrelsen har å sin sida inte gjort någon bedömning av om det finns några andra lämpliga lösningar för att tillgodogöra sig skogens tillväxt. Mark- och miljööverdomstolen anser att det, redan med utgångspunkt i Skogsstyrelsens beslut, får anses klarlagt att och är förhindrade att bedriva all form av ytterligare skogsbruk inom det förbuds-belagda området. De beslut som har fattats får anses utgöra en bekräftelse på den inskränkning av markanvändningen som gällde enligt lag även före det att besluten fattades. Eftersom pågående markanvändning endast kan utgöra laglig mark-användning innebär det att ersättning varken kan ges med stöd av 31 kap. 4 § miljö-balken eller 2 kap. 15 § regeringsformen på grund av Skogsstyrelsens beslut.

Frågan är därmed om det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer på grund av att redan den bakomliggande artskyddsregleringen inneburit ett avsevärt försvårande av den då pågående markanvändningen. Det har därvid inte gjorts gällande att det, innan artskyddet för lavskrikan inträdde, fanns någon begränsning att bedriva skogsbruk genom föryngringsavverkning på det sätt som och redovisat i sin anmälan.

och är privatpersoner, vars fastighet omfattar cirka 92 ha. Inom det avverkningsanmälda området om 2,7 ha har inga avverkningsåtgärder tillåtits. Inom det området får det därmed anses stå klart att den bakomliggande regleringen avseende artskyddet för lavskrika har inneburit ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen.

Frågan är då om det föreligger sådana speciella omständigheter som innebär att det inte är rimligt att och ensamma ska tvingas ta de ekonomiska konsekvenserna av den hänsyn som behöver tas. Deras dispensansökan har avslagits och det har inte framkommit att de vid sina förvärv av fastigheten borde ha förutsett att det fanns lavskrika på fastigheten som de behövt ta hänsyn till i sin skogsbruksverksamhet. Det avverkningsanmälda området är emellertid, i sammanhanget, inte att betrakta som ett förhållandevis stort område. Den rådighetsinskränkning som det är fråga om kan inte heller med säkerhet betraktas som bestående

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

eftersom lavskrikan kan komma att lämna området. Därtill kommer att underväxtröjning till nackdel för lavskrikan redan har skett av och .

När det gäller frågan om de ekonomiska konsekvenserna av rådighetsinskränkningen för och gör Mark- och miljööverdomstolen följande överväganden. De har gjort gällande att de drabbats av en marknadsvärdes-minskning uppgående till 280 100 kronor. Staten, som i första hand menar att skadan inte ska ses som marknadsvärdesminskning utan i stället som avkastningsränta, har dock beträffande marknadsvärdesminskningens storlek vitsordat ett belopp om 223 000 kronor. Det är den som begär ersättning som ska visa hur stor skadan är. Båda parterna har åberopat bevisning i form av värdeutlåtanden som har upprättats av auktoriserade lantbruksvärderare. Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att de värderingar som har lämnats in från båda parter är utförda enligt gängse metoder där marknadsvärdesminskningen har bedömts utifrån ett snitt av resultatet av två metoder; ortsprismetoden och avkastningsmetoden. Det finns vissa skillnader i värderingarna; bland annat uppskattas virkesförrådet olika och både värdet enligt ortsprismetoden och värdet enligt avkastningsmetoden skiljer sig åt. Mark- och miljööverdomstolen bedömer att och värdering inte är mer tillförlitlig än statens och anser därför, till skillnad från mark- och miljödomstolen, att de inte har visat att en marknadsvärdesminskning överstiger 223 000 kr.

Mot denna bakgrund utgår Mark- och miljööverdomstolen, utan att här ta ställning till om skadan ska beräknas som marknadsvärdesminskning eller avkastningsränta, från att skadan av begränsningen i markanvändningen som högst kan anses uppgå till 223 000 kr. Även om det kan vara ett högt belopp för en privatperson så är det inte att betrakta som ett så stort belopp att det utgör en sådan betydande skada för och att det är orimligt för dem att svara för den.

Sammantaget, även med beaktande av den hänsyn som markägarna är skyldiga att ta vid bedrivande av skogsbruk, anser Mark- och miljööverdomstolen att det inte föreligger sådana speciella omständigheter att staten är skyldig att ersätta skadan enligt de allmänna principer som framgår av Tjäderspelet i Malsättra.

SVEA HOVRÄTT DOM M 5246-25

Mark- och miljööverdomstolen instämmer därmed i mark- och miljödomstolens bedömning att någon ersättning inte ska utgå. Det innebär att och överklagande ska lämnas utan bifall.

Staten ska ersätta och rättegångskostnad i mark- och miljödomstolen

Staten har överklagat mark- och miljödomstolens dom i frågan om fördelningen av rättegångskostnader där och gjort gällande att regeln i 25 kap. 6 § miljöbalken inte är tillämplig utan att rättegångsbalkens regler ska tillämpas.

Även om ersättning enligt allmänna principer inte utgår med en direkt tillämpning av miljöbalken, har och i första hand åberopat att deras rätt till ersättning följer av 31 kap. 4 § miljöbalken. De har därför väckt talan vid mark- och miljödomstolen enligt vad som anges i 31 kap. 13 § samma lag. Sär-regleringen i 25 kap. 6 § miljöbalken om fördelning av rättegångskostnader är därför direkt tillämplig. Mark- och miljööverdomstolen anser att och har haft skälig anledning att få sin talan prövad av mark- och miljö-domstolen och de ska således tillerkännas rätt till ersättning för sina rättegångs-kostnader där. Det innebär att statens överklagande ska lämnas utan bifall.

Vardera parten ska stå sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen samt överlämnat till domstolen att bedöma skäligheten av yrkade belopp.

Utgången i målet innebär att varken och , å ena sidan, eller staten, å andra sidan, har fått framgång med sitt överklagande. Ingen kan därför fullt ut betraktas som vinnande part. Det går inte att särskilja kostnaderna för de olika delarna i målet. Markoch miljööverdomstolen anser att frågan om fördelning av rättegångskostnader i markoch miljödomstolen inte har varit av ringa betydelse i detta fall. Det finns därför skäl att vardera parten ska stå sin rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen.

5

-2 id S 46

52

s M na n.

Jo so

h fs

oc ta

t, us

G en er rt

ef na

,r en

an L

h

gm oc

er B on

ra ss

et er

P nd

g, A

or in B te

M s

B ls O ar il n. L B D ga n a so la ik rs bi de rå na nn se , ts A un 07 R ät n G 5- A vr -0 de ia G ho rå of A 26 S it en L ka t 20 ol ag is ri K st lt st R va kn m E na de r r te do V se t ha Ö e ha m e er T N nd et sa öv nd T A nd m Ä jö ga ga R il M la ra rö ra

V m rk st R gö ed O h U ve av ög ör H oc H Ö I H F

A k- E ar V S M

Sid 1 (26) ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM Mål nr M 2063-19 Mark- och miljödomstolen 2025-03-19 meddelad i Östersund

PARTER Kärande

Ombud för 1-2: J och F Svarande Staten genom Kammarkollegiet

Ombud: T och S SAKEN Ersättning på grund av avverkningsförbud inom fastigheten i Bollnäs kommun. DOMSLUT

Mark- och miljödomstolen lämnar och talan om ersättning utan bifall. Staten ska ersätta och för deras rättegångskostnader med 258 918 kronor exklusive mervärdesskatt. Staten ska betala ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dag för dom till dess betalning sker.

Sid 2 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND och (nedan Kärandena) äger skogsbruksfastigheten i Bollnäs kommun. Fastigheten omfattar 92 ha. Kärandena anmälde i januari 2018 en planerad föryngringsavverkning av ett område om 2,7 ha inom fastigheten. Skogsstyrelsen har i ett beslut den 29 juni 2018 vid vite förbjudit all form av avverkning inom det anmälda området. Som skäl för beslutet har Skogsstyrelsen angivit att avverkning är förbjuden enligt 4 § artskyddsförordningen eftersom avverkning inom anmält område skulle riskera att ett lavskrikerevir skulle förlora den ekologiska funktionen för lavskrikan. Av beslutet framgår att det meddelats med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken. Beslutet har fått laga kraft den 25 juli 2018.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län beslutade den 19 juni 2019 att avslå Kärandenas ansökan om dispens enligt 14 § artskyddsförordningen. Beslutet har fått laga kraft.

Kärandena har nu stämt Staten genom Kammarkollegiet (Staten) med ett yrkande om ersättning för det intrång som Kärandena anser att Skogsstyrelsens beslut innebär för dem.

YRKANDEN M.M. Kärandena har yrkat att mark- och miljödomstolen ska förpliktiga Staten att till dem utge ersättning med 350 125 kr, att betalas senast 30 dagar efter det att domen vunnit laga kraft samt att uppräkning av ersättningen enligt KPI ska ske från 2018-07-25 då beslutet vann laga kraft. På beloppet yrkas ersättning enligt 5 § räntelagen från 2018-07-25 fram till dag för dom och för tiden därefter enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker.

I andra hand yrkar Kärandena att mark- och miljödomstolen ska förpliktiga Staten att till dem utge 350 125 kr i form av ersättning utifrån allmänna principer härstammande från 31 kap miljöbalken.

Sid 3 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

I tredje hand yrkar Kärandena att mark- och miljödomstolen ska förpliktiga Staten att utge 280 100 kr i form av ersättning utifrån allmänna principer härstammande från 31 kap miljöbalken.

Kärandena yrkar ersättning för rättegångskostnader med 258 918 kr oavsett utgång i målet i enlighet med 25 kap 6 § miljöbalken. Om domstolen skulle komma fram till att 18 kap rättegångsbalken ska tillämpas yrkas att Statens försummelse av målet ska tas i beaktande och en slutlig fördelning av kostnaderna ska ske i enlighet med 18 kap 3 och 6 §§ rättegångsbalken.

Som grund för talan har Kärandena anfört följande. Skogsstyrelsen har beslutat om förbud att avverka ett område inom fastigheten i Bollnäs kommun. Pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten är skogsbruk. Skogsstyrelsens beslut innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den berörda delen av fastigheten. Kärandena har därför rätt till intrångsersättning med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom beslutet med ett tillägg om 25 procent. Kärandena har genom beslutet drabbats av en begränsning som avsevärt försvårat den pågående markanvändningen inom aktuell del av fastigheten. Begränsningen har varit utom Kärandenas kontroll och drabbar dessa särskilt hårt. Kärandena är därför berättigade ersättning från - i första hand - 31 kap. 4 § miljöbalken och - i andra hand - allmänna principer.

Kärandena har vidare anfört. De anmälde år 2018 en föryngringsavverkning om 2,7 hektar på sin fastighet i Bollnäs. Det anmälda området gränsade vid tidpunkten till ett område som tidigare inventerats av Bollnäs fågelklubb, varvid det uppmärksammades att avverkningen skulle kunna påverka ett revir av lavskrika. Den anmälda avverkningen riskerade därmed enligt Skogsstyrelsen att utlösa förbudet i 4 § artskyddsförordningen i den lydelse den bestämmelsen då hade. Dåvarande 4 § i artskyddsförordningen stadgade ett förbud mot att skada eller förstöra fortplantningsområden eller viloplatser för - i detta fall lavskrikan - på ett sådant sätt att platsen riskerade att förlora sin kontinuerliga ekologiska funktion.

Sid 4 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

Med enklare ord så innebar detta att åtgärden, avverkningen, utifrån förbudet i artskyddsförordningen inte fick vara så omfattande att området skulle riskera att tappa de egenskaper, såsom äldre träd m.m., som vid tidpunkten gjorde området så betydelsefullt för arten lavskrika.

Skogsstyrelsen beslutade - den 29 juni 2018 - att förbjuda den anmälda avverkningen mot bakgrund av att området behövde bevaras för lavskrikans lokala revir. Av beslutet framgick att Skogsstyrelsen förbjöd Kärandena att genomföra föryngringsavverkning och andra tillhörande åtgärder inom den anmälda ytan på 2,7 hektar. Skogsstyrelsen utfärdade alltså ett totalt förbud mot åtgärder inom hela den berörda delen av fastigheten. Förbudet förenades även med ett vite om 100 000 kronor per fastighetsägare. Kärandena informerades om att dispens från förbudet kunde sökas hos länsstyrelsen. En sådan dispens söktes men beviljades inte. Till styrkande av detta åberopas Länsstyrelsens beslut. Kärandena lämnades därför inte något annat val än att stämma staten för den ekonomiska förlust förbudet innebar

Den i målet gjorda avverkningsanmälan har gjorts i enlighet med 12 kap. 6 § miljöbalken, det vill säga genom ett samrådsförfarande. 12 kap. 6 § miljöbalken stadgar att "om en verksamhet eller en åtgärd kan komma att väsentligt ändra naturmiljön ska anmälan för samråd göras hos den myndighet som utövar tillsynen" - i detta fall Skogsstyrelsen. Av 12 kap. 6 § 4 st. framgår att Skogsstyrelsen haft rätt att förelägga Kärandena att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön i och med avverkningen. Inom ett samrådsförfarande är det fullt möjligt att föreskriva om alternativa brukningsmetoder alternativt skyddsåtgärder. För det fall att det inte finns skyddsåtgärder som är tillräckliga har Skogsstyrelsen också haft rätt att helt förbjuda avverkningen. I det aktuella målet är det så det har gått till.

Av 12 kap. 6 § 4 st. miljöbalken framgår att Kärandena ska ersättas vid ett sådant typ av förbudsbeslut. I praxis som tillkommit inom området, närmare HD i NJA 2023 s. 291, har diskuterats att det visserligen inte torde finnas en direkt

Sid 5 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

ersättningsrätt utifrån 31 kap. miljöbalken vid förbud som meddelats med stöd av artskyddsförordningen men att det likväl kan finnas en ersättningsrätt given ur allmänna principer. Omständigheterna behöver dock - oaktat var rätten till ersättning finner sin grund - vara desamma. För det första måste pågående markanvändning avsevärt ha försvårats inom berörd del av fastigheten. Därtill måste inskränkningen berott på omständigheter som ligger utom Kärandenas kontroll. Skadan behöver också drabba Kärandena särskilt hårt.

En förutsättning för att ersättning ska utgå är alltså att den pågående markanvändningen avsevärt försvårats. Bedömningen av huruvida det föreligger ett avsevärt försvårande av pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten ska göras i en bedömning av huvudsakligen tre kriterier. För det första ska det konstateras att ett ingrepp har skett i pågående markanvändning genom att pågående markanvändning försvårats. Begreppet pågående markanvändning ska enligt lagstiftaren ges en relativt generös tillämpning - d.v.s. en markägare som hindras från att vidta en naturlig och normal rationalisering av pågående markanvändning bör få ersättning för detta. För det andra behöver ingreppet medföra att markanvändningen försvåras avsevärt, det vill säga ingreppet bör nå upp till den s.k. kvalifikationströskeln. Det måste alltså vara fråga om ett relativt kvalificerat ingrepp. För det tredje behöver det avsevärda försvårandet föreligga inom berörd del av fastigheten.

I målet är den pågående markanvändningen skogsbruk. I det aktuella fallet har Staten under tidig handläggning av målet vitsordat att skogsbruk utgör den pågående markanvändningen, varav föryngrings-avverkning enligt Kärandena utgör en normal och naturlig rationalisering inom ramen för den aktuella markanvändningen. I och med att den planerade föryngringsavverkningen inte fått genomföras så har den pågående markanvändningen omöjliggjorts. Beslutet har inte förenats med några villkor om exempelvis försiktighetsmått - utan utgör ett totalt förbud. Genom att Skogsstyrelsen helt förbjudit avverkning inom det berörda området så har Kärandena fråntagits rätten att tillgodogöra sig intäkten för den berörda delen. Inom ett område som bedömts så som skyddsvärt på grund av

Sid 6 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

dess egenskaper som revir för en art framstår möjligheterna att få vidta även andra åtgärder så som exempelvis gallring vara lika begränsade.

Utifrån hur Skogsstyrelsens beslut är utformat är det tydligt att det inte finns något annat sätt att bedriva skogsbruk på platsen. Ingreppet bör därför också betraktas som kvalificerat. Att ingreppet skett inom berörd del av fastigheten är enligt Kärandenas uppfattning ostridigt. Staten har i målet invänt och menar på att den pågående markanvändningen inte försvåras då "biologins krav" kräver ett totalt förbud mot skogliga åtgärder inom området. Därav tycks Staten mena att det inte föreligger någon differens mellan tillåtna åtgärder innan förbudet respektive efter förbudet, varför markanvändningen inte kan anses vara försvårad om ens lagenlig. Att en fastighetsägare behöver förhålla sig till de allmänna hänsynsreglerna och artskyddsförordningen även utan att en myndighet med stöd av dessa regler fattat beslut om förbud eller liknande medför dock inte hinder mot att ersättning utgår vid ett totalt förbud.

I sammanhanget bör nämnas att det av HD har uttalats att vid tillämpning av principen avseende lagenlighet måste hänsyn tas till vad den enskilde med fog kunnat förvänta sig när verksamheten påbörjades i fråga om att få bedriva sin verksamhet. I och med detta måste då bedömas om inskränkningen beror på omständigheter utanför den enskildes kontroll samt om det varit möjligt för den enskilde att förutse inskränkningen. HD har i NJA 2023 s 291 angett att avgränsningen av det som en markägare behöver tåla enligt 2 kap. miljöbalken inte sammanfaller helt med avgränsningen av rätten till ersättning enligt 31 kap. 4 § miljöbalken samt allmänna rättsprinciper. I synnerhet om begränsningen beror på tillkommande omständigheter som markägaren själv inte kan lastas för och inte kunnat förutse.

I det aktuella målet har Kärandena vare sig kunnat påverka eller förutse att lavskrikor skulle flytta till området. I det nuvarande målet har artskyddsförordningen trätt i kraft under den ifrågavarande skogens omloppstid vilket även det ligger utanför Kärandenas kontroll. Skulle det vara så att

Sid 7 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

lavskrikan etablerat sig i området först efter det att artskyddsförordningen trätt i kraft så har så skett utan direkt inverkan av Kärandena. HD har i domskälen till NJA 2023 s.291 angett att det aktuella Bolaget omöjligen kunnat påverka eller förutse att tjädrar skulle bosätta sig i den avverkningsanmälda skogen. Detta var av synnerlig vikt för bedömningen. Inskränkningen i detta mål får därför anses vara grundat på omständigheter som ligger utanför Kärandenas kontroll.

Slutligen behöver det, för att vara tal om ersättning, föreligga en betydande skada. Sett till resonemanget i NJA 2023 s.291, vilket är det enda avgörandet som behandlat frågeställningen i nuvarande mål, så varierar kravet avseende betydande skada beroende på vem den skadedrabbade är. I det aktuella målet så är Kärandena enskilda skogsägare och de undantagna 2,7 hektaren utgör en betydande del av deras totala skogsinnehav

Enligt 31 kap. 4 § miljöbalken och senare expropriationslagens bestämmelser ska en sådan ersättning som yrkas utgå i form av marknadsvärdeminskning. I värderingssammanhang finns det inte någon definition av faktiskt skada. Statens resonemang kring att skadan bör beräknas som en övrig skada förutsätter ett framtida tillstånd för föryngringsavverkning kommer medges - något som enligt Staten åtminstone tidigare varit aktuellt då lavskrikan inte finns kvar i området. Skogsstyrelsen har i sitt beslut angett att ArtDatabankens utlåtande i ärendet ger tydliga belägg för att lavskrikan minskat de senaste 60 åren i de södra delarna av utbredningsområdet (norra Värmland, Dalarna och Gästrikland) samt i områdena närmast Norrlandskusten samt att lavskrikereviren i Arbråtrakten ligger i den sydöstra delen av artens utbredningsområde. Enligt ArtDatabanken finns därför en förväntan av en minskning av populationen framför allt vid dess utbredningsgränser och man bedömer att sannolikheten är liten att lavskrikan ska kunna behålla sin nuvarande populationsstorlek vid Arbrå. Lavskrikor har dock i närtid konstaterats i området.

Skogsstyrelsen har i sitt beslut angett att naturmiljön i det avverkningsanmälda området är nödvändig för lavskrikan i det aktuella reviret och att skogliga åtgärder

Sid 8 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

skulle riskera medföra att reviret förlorar sin ekologiska funktion. Skogsstyrelsens uttalande gäller således oavsett om individer finns inom området vid dagens datum eller inte. Inte heller är förbudet att avverka kopplat till ägandet av fastigheten. Ett förändrat ägande av fastigheten skulle inte innebära förändrade förutsättningar för ett framtida beslut. Den skada som uppstår med anledning av nekat tillstånd till föryngringsavverkning drabbar den som är fastighetsägare vid värdetidpunkten och det är således denna person som är ersättningsberättigad för marknadsvärdeminskningen. Att utgå från ett annat ägande än den vid värdetidpunkten är inte förenligt med lagmotiven eftersom man då utgår från en fiktiv framtida tidpunkt.

Kärandena anser därför Staten ska utge intrångsersättning i form av värdeminskning med ett tillägg om 25 procent. Värdet på den berörda delen av fastigheten uppgår till 280 100 kronor, vilket efter ett tillägg om 25 procent uppgår till det yrkade beloppet om 350 125 kronor.

Vad avser rättegångskostnadsyrkandet har Kärandena anfört att de haft skälig anledning att få sin sak prövad av mark- och miljödomstolen och att Staten därför ska svara för deras rättegångskostnader oavsett utgång i målet. För det fall att mark- och miljödomstolen skulle komma fram till att 18 kap. 1 § rättegångsbalken ska tillämpas så begär Kärandena att Staten ändå ska stå för deras kostnader med tanke på Statens processföring. Staten har grovt försummat målet i fråga. Staten är således skyldig, oavsett utgång i målet, att betala Kärandenas rättegångskostnader med tanke på hur den behandlat målet i fråga, jfr. 18 kap. 3 och 6 §§ rättegångsbalken.

Kärandena har som skriftlig bevisning åberopat Skogsstyrelsens beslut, Länsstyrelsens beslut om nekad artskyddsdispens och ett värderingsutlåtande rörande fastighetens värdeminskning

Staten har i första hand bestritt käromålet i dess helhet. I andra hand, för det fall att mark- och miljödomstolen finner att aktuellt beslut inneburit att pågående

Sid 9 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvårats, samt allmänna principer såsom de framgår av NJA 2023 s. 291 berättigar till ersättning, vitsordar Staten en ersättning om totalt upp till 17 400 kr för det fall att skadan bedöms till fem år, respektive upp till 100 850 kr för det fall att skadan bedöms till femton år. I denna del ska skadan ses som övrig skada och beräknas såsom en avkastningsränta på den skogstillgång som Kärandena inte fick tillgodogöra sig vid värdetidpunkten (intäktsförlust). I tredje hand, för det fall mark- och miljödomstolen inte bifaller Statens första- eller andrahandsinställningar, vitsordas en ersättning om upp till 223 000 kr. Om rätten finner att ersättning ska utgå yrkar Staten, både i fråga om ersättning för begränsad tid och för evig tid, att den ekonomiska bördan ska delas mellan den enskilde och det allmänna, på så sätt att Kärandena bär 88 procent och Staten 12 procent. Staten yrkar ersättning för rättegångskostnader med 214 400 kr exklusive mervärdesskatt.

Som grund för den första bestridandegrunden har Staten anfört följande. Grunden för Skogsstyrelsens beslut var hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och 4 § artskyddsförordningen. Artskyddsförordningens reglering kan ses som en precisering av hänsynsbestämmelserna i 2 kap. miljöbalken (NJA 2023 s. 291, p. 18). Det finns ingen särskild reglering som tillerkänner den enskilde rätt till ersättning för den begränsning av markanvändningen som artskyddsförordningens bestämmelser i sig innebär (NJA 2023 s. 291, punkten 19). Den anmälda markanvändningen i form av föryngringsavverkning var otillåten enligt hänsynsbestämmelserna i 2 kap. miljöbalken och ska därför inte bedömas som "pågående markanvändning" (NJA 2023 s. 291, p. 15). Skogsstyrelsens förbud utgör en bekräftelse av den redan tidigare gällande begränsningen i markanvändningen (jfr. NJA 2023 s. 291, p. 14). Beslutet är inte mer långtgående än nödvändigt. Pågående markanvändning har därför inte försvårats eller ens förändrats. Det föreligger ingen differens mellan värdet på skogstillgången före Skogsstyrelsens beslut och efter beslutet eftersom den lagenliga pågående markanvändningen inte inskränkts genom beslutet. Det finns inte heller någon grundlagsskyddad rätt till ersättning med stöd av 2 kap. 15 § regeringsformen (NJA 2023 s. 291, punkten 23).

Sid 10 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

Eftersom den pågående markanvändningen inte har försvårats genom Skogsstyrelsens nu aktuella beslut saknas anledning att pröva i vilken utsträckning förutsättningarna för en ersättningsrätt utifrån allmänna principer såsom de formulerats i NJA 2023 s. 291 är uppfyllda. Inskränkningen i det enskilda fallet är inte så särskilt betungande för Kärandena att det inte framstår som rimligt att de ensamma får bära konsekvenserna av inskränkningen. Avverkningshindret beror inte på tillkommande omständigheter som Kärandena inte själva kunnat förutse eller påverka. Miljöbalken är endast tillämplig i de delar miljöbalken ger uttryck för de allmänna principer som framgår av Högsta domstolens avgörande. Expropriationslagens bestämmelser om indexuppräkning med KPI och påslag om 25 procent är därför inte tillämpliga.

Som grund för den andra bestridandegrunden har Staten anfört följande. Det följer av NJA 2023 s. 291, p. 32, att det är den faktiska skadan som ska ersättas. Aktuellt beslut gäller inte för alla typer av skogsbruksåtgärder och för all framtid. Beslutet ger inget formellt eller definitivt skydd för naturvärdena, området i sig är inte bedömt som skyddsvärt, utan det är förekomsten av en skyddsvärd art som har föranlett beslutet. En ersättning för evig tid skulle innebära att Kärandena hamnar i en bättre förmögenhetsställning än innan rådighetsinskränkningen vilket strider mot ersättningsrättsliga grundprinciper. Om ersättning enligt allmänna principer ska utgå, så ska det ske i form av avkastningsränta på den skogstillgång som Kärandena inte fick tillgodogöra sig vid värdetidpunkten den 25 juli 2018 (intäktsförlust) under fem alternativt 15 år. Fem år grundar sig på beslutets giltighetstid, 15 år på den normala innehavstiden av skog.

Som grund för fördelning av den ekonomiska bördan har Staten anfört. Såväl NJA 2023 s. 291 som förarbetena, prop. 2009/10:80 s. 169 öppnar upp för en uppdelning av ansvaret mellan det allmänna och det enskilda. Högsta domstolen fäste vid proportionalitetsbedömningen särskild vikt vid att 22 hektar var en i absoluta tal förhållandevis betydande areal. Den ekonomiska bördan ska därför fördelas så att Staten bär 12 procent av den ekonomiska bördan och Kärandena 88

Sid 11 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

procent, enligt en fallande ersättningsskala där Staten ersatte de ekonomiska konsekvenserna fullt ut när avverkningshindret avsåg 22 hektar i NJA 2023 s. 291 (2,7/22).

Vad särskilt gäller grund för rättegångskostnadsyrkandet har Staten anfört att eftersom den särskilda jämkningsregeln i 25 kap. 6 § miljöbalken inte kan tillämpas mot bakgrund av NJA 2023 s. 291 ska huvudregeln i 18 kap. rättegångsbalken angående fördelningen av rättegångskostnaderna vid tvistemål tillämpas i detta fall.

Staten har vidare anfört. Kärandena har anmält en föryngringsavverkning omfattande 2,7 ha produktiv skogsmark, vilket motsvarar 2,9 procent av fastigheten. Det finns ingen specifik hänsyn till arter i området. I det område som nekades avverkning fanns ett revir för lavskrika. Det avverkningsanmälda området består av äldre granskog som är hänglavsrik och har viss skiktning. Underväxtröjning var utförd i det anmälda området samt på andra platser inom reviret.

Staten har redovisat iakttagelser från Skogsstyrelsens fältbesök den 30 maj 2018, innehållet i 4 § 4p artskyddsförordningen samt konstaterat att den planerade avverkningen skulle komma att aktualisera tillämpning av artskyddsförordningen. Staten har vidare redovisat artdatabankens utlåtande rörande förekomst av lavskrika vid Arbrå, Bollnäs kommun. De slutsatser som kan dras av detta är att det avverkningsområdet ligger inom hemområdet för ett lavskrikerevir, inkl. viloplatser och fortplantningsområde, och att området uppfyller lavskrikans ekologiska krav. Lavskrikans bevarandestatus i området är inte gynnsam idag, utan den koncentreras till miljöer som uppfyller de ekologiska kraven. Den anmälda avverkningen skulle skada lavskrikans viloplatser och fortplantningsområden. Åtgärden kunde inte anpassas, t.ex. genom hyggesfri föryngringsavverkning, pga. att underväxtröjning var utförd. Av hänsynsreglerna i miljöbalken och artskyddsförordningen följer därför att den planerade åtgärden är förbjuden. Skogsstyrelsens beslut är därmed inte mer långtgående än nödvändigt.

Sid 12 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

Beslutet bekräftar endast gällande rätt enligt lag och förordning. Pågående markanvändning har därför inte förändrats genom Skogsstyrelsens beslut.

Vad sedan avser ersättning är det Statens uppfattning att ersättning inte ska utgå. Om domstolen skulle anse att pågående markanvändning avsevärt försvåras i målet, samt att allmänna principer under nu aktuella omständigheter berättigar till ersättning framhåller Staten följande. Kärandena har som skogsägare en skyldighet att utan rätt till ersättning ta betydande miljöhänsyn, NJA 2023 s. 291. Det är endast 2,7 ha anmäld skogsmark som i nuläget inte får avverkas. Det är alltså fråga om en liten real. Om domstolen ändå skulle bedöma att ersättning ska utgå är det orimligt att Staten ensamt ska ersätta hela skadan. I förarbetena har det framhållits att det vid rådighetsinskränkningar av miljöskäl kan finnas situationer där det inte framstår som rimligt att den enskilde ensam får bära hela den ekonomiska bördan. Det kan bero på omständigheter som är helt eller utanför den enskildes kontroll och som drabbar den enskilde mycket hårt, se prop. 2009/10:80 s. 169. Staten tolkar NJA 2023 s. 291 och nämnda förarbetena att det öppnar upp för en uppdelning av ansvaret mellan stat och fastighetsägare, dvs. mellan det allmänna och det enskilda. Statens uppfattning utmynnar i denna del till att ett delat ansvar för den ekonomiska bördan, innebär att den totala skadan delas mellan Staten och den enskilde. I det fall skadan ska anses som övrig skada, ska denna delas mellan parterna. Om domstolen finner att ersättning ska utgå för marknadsvärdet innebär detta att Statens värdering på 223 000 kr ska fördelas mellan parterna. Staten överlåter i nuläget till domstolen att avgöra den närmare utformningen av en sådan ansvarsfördelning. En ordning där det allmänna får bära hela kostnaden för de försiktighetsmått som följer av miljöbalkens hänsynsregler och Sveriges EU-rättsliga åtaganden, är enligt Statens uppfattning inte en rimlig ansvarsfördelning mellan enskilda och allmänna intressen.

Vad gäller den tredje bestridandegrunden har Staten anfört. Varje art har sina egna skyddsbehov och gränserna måste utredas i varje specifikt fall. Aktuellt beslut kan inte ses som gällande för alla typer av skogsbruksåtgärder och kan inte anses gälla för all framtid. Lavskrikans fortlevnad på platsen kan förändras av många faktorer

Sid 13 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

som ligger bortom räckvidden för (utan påverkan av) aktuellt beslut och som kan ge påverkan för framtida beslut inom samma plats.

Området i sig är inte bedömt som skyddsvärt, utan det är förekomsten av en skyddsvärd art som har föranlett beslutet om förbud mot avverkning. Ett ersättningsbelopp ska utgå ifrån beslutets innehåll och rättsverkan. Ett förbud mot att avverka enligt 12 kap 6 § miljöbalken är inte ett beslut om områdesskydd förbudet omfattar endast de åtgärder som anges i beslutet, i aktuellt fall endast föryngringsavverkning. Beslutet ger inget formellt eller definitivt skydd för naturvärdena. Beslutet saknar vidare negativ rättskraft, dvs inget hinder föreligger att anmäla på nytt. Beslutet gäller endast mot fastighetsägaren personligen och binder inte framtida fastighetsägare. Staten kan mot bakgrund av Artdatabankens uppgifter om lavskrikan, konstatera att förutsättningarna för de ekologiska minimikrav på försiktighetsmått som motiverar aktuella rådighetsinskränkningar, kommer förändras över tid. Det är så att förutsättningarna för lavskrikan redan förändrats.

Detta får enligt Statens uppfattning till följd att en ersättning för evig tid, innebär att markägaren hamnar i en bättre förmögenhetsställning än innan rådighetsinskränkningen. Ett sådant utfall bör strida mot ersättningsrättsliga grundprinciper.

I det fall domstolen bedömer att pågående markanvändning av berörd del av fastigheten avsevärt försvårats, samt allmänna principer såsom de framgår av NJA 2023 s. 291 berättigar till ersättning i detta fall, anser Staten därmed att ersättning i första hand ska utgå för tidsbegränsad tid. Den ersättningsgilla skadan, beräknad på fem år alternativt 15 år, ska då beräknas såsom en avkastningsränta på den skogstillgång som Kärandena inte fick tillgodogöra sig vid värdetidpunkten (intäktsförlust).

I fjärde hand, för den händelse domstolen bedömer att pågående markanvändning av berörd del av fastigheten avsevärt försvårats, att allmänna principer enligt NJA

Sid 14 DOM M 2063-19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT 2025-03-19 Mark- och miljödomstolen

2023 s. 291 berättigar till ersättning, att inget delat ansvar ska ske för den ekonomiska bördan, samt att ersättning ska ges för evig tid, vitsordar Staten i sista hand ett ersättningsbelopp upp till 223 000 kr.

Vad avser frågan om ersättning för rättegångskostnader framhåller Staten att NJA 2023 s. 291 ska tolkas på så sätt att miljöbalken, vid ersättningsanspråk som uteslutande grundas på hänsyn enligt artskyddsförordningens bestämmelser, varken är direkt eller analogt tillämplig. Statens tolkning av NJA 2023 s. 291 är att miljöbalken enbart ska tillämpas i de delar miljöbalken ger uttryck för de allmänna principer som framgår av nämnda avgörande. Staten anser därmed att den jämkningsregel i 25 kap. 6 § miljöbalken som normalt är tillämplig vid intrångsersättning eller inlösen, inte kan tillämpas vid ersättningsanspråk som enbart grundas på hänsyn enligt artskyddsförordningen. Om den särskilda jämkningsregeln i 25 kap. 6 § miljöbalken inte kan tillämpas, ska istället huvudregeln angående fördelningen av kostnadsansvaret vid tvistemål tillämpas i detta fall, dvs. att den som förlorar ett mål ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader.