M 7161-25

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens dom.

2Staten ska ersätta Å.L:s. rättegångskostnader i Mark- och miljööver-domstolen med 58 500 kronor jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom. Kostnaderna avser ombudsarvode.

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

BAKGRUND

Å.L. anmälde den 16 april 2021 till Skogsstyrelsen att hon planerade att föryngringsavverka ett skogsområde om ca 13,8 ha på fastigheten X i Skellefteå kommun. Med föryngringsavverkning avses annan avverkning än sådan som främjar skogens utveckling och som inte har till syfte att skogsmarken ska tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion (se 3 kap. 4 § Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen [SKSFS 2011:7 med ändring SKSFS 2022:1]). Föryngringsavverkning kan också benämnas bland annat slutavverkning och kalavverkning såsom den sista åtgärden i trakthyggesbrukets cykel. Nedan kommer i huvudsak begreppet föryngringsavverkning användas.

Skogsstyrelsen beslutade den 28 juli 2021, med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken, att förbjuda Å.L. att utföra förröjning, avverkning och körning med skogs-maskin inom ett område om 7,9 ha på fastigheten. Förbudet förenades med ett vite om en miljon kronor och motiverades med att ett utförande av skogsbruksåtgärderna enligt anmälan skulle strida mot artskyddsförordningen då bland annat växtarterna norna och knärot förekom i området. Skogsstyrelsen bedömde att värdet av det som undantagits som hänsyn uppgick till ca 833 000 kronor, vilket utgjorde ca 62 procent av värdet för den berörda delen.

Å.L. väckte talan mot staten om ersättning för det intrång som Skogs-styrelsens beslut inneburit för henne. Under målets handläggning i mark- och miljödomstolen ansökte hon om artskyddsdispens hos länsstyrelsen som den 19 oktober 2023 dels avslog ansökan gällande norna, dels avvisade ansökan gällande knärot då dess växtplats bedömdes sammanfalla med nornans. I sitt beslut skrev länsstyrelsen bland annat följande. Arten nornas bevarandestatus riskerar att påverkas negativt av kalavverkning och markberedning och den är betecknad som sårbar enligt den svenska rödlistan. Alternativ lösning till dessa åtgärder har inte redovisats av sökanden och arten bedöms inte tåla dessa åtgärder utan att den lokala populationen påverkas. Detsamma gäller knärot.

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

Länsstyrelsen har i senare beslut den 8 september 2025 ändrat sitt tidigare beslut på så sätt att även ansökan om artskyddsdispens för knärot har avslagits. I det beslutet skrev länsstyrelsen bland annat att det inte har bedömts finnas någon alternativ lösning som säkerställer att den lokala populationen inte påverkas. I och med att den planerade avverkningen skulle försvåra upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för populationen av knärot kan dispens inte medges.

Mark- och miljödomstolen beslutade att staten ska utge ett belopp om 1 048 000 kronor jämte ränta till Å.L. samt ersätta hennes rättegångs-kostnader där. Staten har nu överklagat mark- och miljödomstolens dom.

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Staten har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska ändra mark- och miljödomstolens dom och ogilla Å.L:s. talan.

Staten har vidare yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska befria staten från skyldigheten att utge ersättning till Å.L. för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen samt att Mark- och miljööverdomstolen ska förplikta Å.L. att ersätta statens rättegångskostnader i såväl mark- och miljödomstolen som Mark- och miljööverdomstolen.

Å.L. har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom och bestridit statens yrkande om att hon ska ersätta dess rättegångskostnader vid Mark- och miljööverdomstolen. Hon har vidare yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska förpliktiga staten att ersätta hennes rättegångskostnader här.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i mark- och miljödomstolen med bland annat följande tillägg och förtydliganden.

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

Staten

Den pågående markanvändningen kan aldrig vara mer långtgående än vad lagen medger. Det kan däremot en naturlig och rationell (men inte lagenlig) fortsättning av den markanvändningen vara, utan att för den sakens skull innebära en ändrad markanvändning. Om ett myndighetsingripande är mer långtgående än vad lagen kräver försvåras den pågående markanvändningen, varvid ersättningsrätt kan föreligga enligt 31 kap. miljöbalken. Är ingripandet inte mer långtgående så försvåras inte den pågående markanvändningen. Enligt Högsta domstolens avgörande Tjäderspelet i Malsättra, NJA 2023 s. 291, finns det dock ett utrymme att vid påverkan utöver pågående markanvändning anse att ersättningsrätt kan föreligga för den enskilde. Detta trots att den pågående markanvändningen inte försvåras men däremot markanvändningen. Här torde dock ersättning endast kunna medges inom just den del som rör sådan rationell och naturlig fortsättning av markanvändningen, givet att övriga förutsättningar är uppfyllda, såsom de framgår av rättsfallet. Inte i något fall föreligger dock ersättningsrätt för det som kan anses vara en ändrad markanvändning. Skogsstyrelsens beslut innebär endast en bekräftelse av den lagenliga och därmed den pågående markanvändningens yttre gränser. Staten har uppfattat att detta förhållande är ostridigt. Någon ersättningsrätt enligt 31 kap. miljöbalken eller annan uttrycklig lagstiftning är därför inte aktuell.

Den fråga som måste besvaras för att bedöma eventuell rätt till ersättning är om markanvändningen, i bemärkelsen ”naturlig och normal rationalisering av pågående markanvändning”, försvårats. Mark- och miljödomstolen har felaktigt tolkat statens vitsordande av att pågående markanvändning är skogsbruk som att även föryngringsavverkning omfattas av skogsbruk och därmed av den pågående markanvändningen. Staten har aldrig gett uttryck för att föryngringsavverkning är en del av den pågående markanvändningen; tvärtom ständigt invänt mot detta. Metoden med föryngringsavverkning ifrågasätts alltmer i dagens samhälle. EU driver frågan om att förändra dagens kalhyggesdominans och nyare forskning lyfter fram kontinuitetsskogsbruk som mer hållbart för både biologisk mångfald och långsiktig produktivitet. Därmed bör föryngringsavverkning inte anses vara en "naturlig" del av alla former av skogsbruk. Det bör även noteras att Skogsstyrelsen har prövat den anmälda åtgärden så som den är

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

beskriven. Skogsstyrelsen prövar alltså inte andra potentiella skogsbruksmetoder. Artskyddsförordningen har vidare gällt sedan länge och de insikter som den medfört påverkar vad som kan anses utgöra skogsbruk i vid bemärkelse. Förbudet har därför inte försvårat en naturlig och rationell fortsättning av markanvändningen som grundar rätt till ersättning enligt allmänna principer.

För det fall ersättning ändå bedöms kunna ges med stöd av allmänna principer bör den bestämmas som övrig skada i form av avkastningsränta under begränsad tid på den skogstillgång som markägaren inte kunnat tillgodogöra sig vid värdetidpunkten. Vid bestämmandet av skogstillgångens värde bör även beaktas att föryngringsavverkning inte kan ses som en naturlig och rationell utveckling av markanvändningen, och värdet inte inkludera sådan möjlighet. Ett myndighetsingripande som minskar fastighetens värde kan få betydande konsekvenser för borgenärer med panträtt i fastigheten. Varken i Tjäderspelet i Malsättra eller i efterföljande domar har dock panthavarintresset beaktats när domstolarna bestämt ersättning med stöd av allmänna principer. Ersättningen när allmänna principer tillämpas kan därmed inte likställas med intrångsersättning motsvarande fastighetens minskade marknadsvärde eftersom panthavarintresset skulle försummas. En möjlig tillämpning av allmänna principer kunde därmed vara att ersättningen skulle bestämmas som övrig skada i form av avkastningsränta på den skogstillgång som markägaren inte kunnat tillgodogöra sig vid värdetidpunkten.

Avverkningshindret har vidare varit förutsebart och är inte så orimligt betungande för Å.L. att hon inte ensam ska stå de ekonomiska konsekvenserna av avverkningshindret. I den bedömning som gjordes i Tjäderspelet i Malsättra ställdes inte det då aktuella bolaget i relation till enskilda skogsägare utan jämfördes endast med andra bolag. En inskränkning av skogsbruket torde snarare vara mer ingripande för ett bolag vars huvudsakliga verksamhet är skogsbruk än för en privatperson, särskilt när skogen inte är ägarens huvudsakliga försörjning. En skogsägare kan inte förutsätta att allt brukande av skogen är tillåtet på ett sådant sätt att ersättningsrätt regelmässigt uppkommer vid ett förbud. Under skogens tillväxttid kan samhällsförändringar vara betydande; såväl synen på rationellt skogsbruk som gällande regelverk och deras tillämpning kan förändras. Det är affärsrisker som en verksamhetsutövare rimligen får

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

acceptera och det är inte rimligt att staten ska bära de ekonomiska konsekvenserna av varje bortfall av förväntningar på markanvändningen.

Å.L.

Hon kan inte tillstyrka slutsatsen att Skogsstyrelsens beslut endast är en bekräftelse av den lagenliga och därmed pågående markanvändningens yttre gränser som ostridig. Det som staten tagit upp angående panthavarintressen saknar relevans för prövningen i målet och är inte något som beaktats i något annat rättsfall. Myndigheter ska förvisso bevaka panthavares intressen, men det ska göras på annat sätt än inom ramen för ett stämningsmål om ersättning på grund av nekad avverkning, där staten är motpart och processar för att undgå ersättningsansvar. Att hon har drabbats mycket hårt av förbudet har redogjorts för ingående vid mark- och miljödomstolen.

UTREDNINGEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har lagt fram samma bevisning i Mark- och miljööverdomstolen som i markoch miljödomstolen. Ny bevisning i form av länsstyrelsens omprövningsbeslut avseende dispens från artskyddsförordningen daterat 2025-09-08, som nämnts ovan och som tillkommit efter mark- och miljödomstolens dom, har åberopats av Å.L..

Mark- och miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Rättsliga utgångspunkter

Frågan om rätt till ersättning när en markägare, med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken utifrån en tillämpning av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen, förbjudits avverkning och nekats dispens har prövats av Högsta domstolen (som ovan nämnts i Tjäderspelet i Malsättra, NJA 2023 s. 291). Av rättsfallet framgår bland annat följande.

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

Det är inte avsett att markägare vid tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken ska ersättas för sådan markanvändning som inte är tillåten enligt föreläggande eller förbud om han eller hon redan före föreläggandet eller förbudet var förhindrad att använda marken till följd av lag eller tidigare myndighetsbeslut. Sådan ersättning ska nämligen fastställas med hänsyn till den markanvändning som var tillåten omedelbart före föreläggandet eller förbudet (se också prop. 1997/98:45 s. 551). En markägare har normalt inte heller rätt till ersättning av staten för begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen och utgångspunkten är därför att markägaren inte har rätt till sådan ersättning. Principen är dock inte undantagslös. Vid bedömningen av om markägaren likväl kan vara berättigad till ersättning måste regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd beaktas.

Enligt 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen ska den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som anges i lag. Bestämmelsen får anses i första hand rikta sig mot lagstiftaren. I den utsträckning sådana lagregler som bestämmelsen föreskriver inte har införts kan den enskilde åberopa den direkt mot staten. Bestämmelsen har dock vissa undantag. Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller, enligt paragrafens tredje stycke, vad som följer av lag i fråga om ersättning och markägaren har alltså inte någon grundlagsfäst rätt till ersättning i dessa fall. Regleringen i tredje stycket måste läsas mot bakgrund av de principer som bär upp miljöbalken. Miljöbalken bygger på uppfattningen att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön.

Sådana begränsningar i markanvändningen som enbart följer av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken får anses falla utanför andra stycket. Eftersom bestämmelserna i artskyddsförordningen utgör en precisering av de allmänna hänsynsreglerna, får också begränsningar i markanvändningen som är en följd av den förordningen anses falla utanför andra stycket.

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

Det finns emellertid lagstiftning som medger rätt till ersättning vid sådana rådighetsinskränkningar som faller in under tredje stycket. Högsta domstolen har i rättsfallet Gränsälvsfiskarnas förlust, NJA 2014 s. 332, uttalat att den typen av lagstiftning bygger på tanken att ersättning ska utgå när inskränkningen är nödvändig för att uppnå det önskade resultatet men det vid en avvägning mellan det allmänna intresse som ska skyddas och inskränkningens effekter för den enskilde inte är rimligt att han eller hon ensam ska bära kostnaderna. När den lagstiftning som möjliggör en rådighetsinskränkning inte kan anses ge någon ledning i ersättningsfrågan ligger det nära till hands att motsvarande proportionalitetsbedömning i stället får göras i det enskilda fallet, med beaktande av att ersättning normalt inte utgår vid ingripanden som grundas på miljöskyddsskäl.

Även utan stöd i lag kan staten därför, enligt allmänna principer och under speciella omständigheter, åläggas att betala ersättning för skada till följd av en rådighetsinskränkning som har tillkommit genom en författning eller ett beslut som har motiverats av säkerhetsskäl eller av intresset av att skydda miljön eller människors liv eller hälsa. Det förutsätts dock att inskränkningen avsevärt har försvårat pågående markanvändning och att inskränkningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen. Så kan exempelvis vara fallet om inskränkningen medför mycket stora kostnader eller intäktsförluster för den enskilde. Rätten till ersättning bör också regelmässigt förutsätta att den enskilde har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen. Eftersom ersättningsrätten inte följer direkt av 31 kap. 4 § miljöbalken bör ersättningen inte överstiga markägarens faktiska skada.

Vid bedömningen av om konsekvenserna av begränsningarna i markanvändningen är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna saknar tyngden av det allmänintresse som ligger bakom begränsningen i princip betydelse. Däremot har det betydelse att en markägare i sin skogsbruksverksamhet är skyldig att, utan rätt till ersättning, ta betydande miljöhänsyn. Effekterna av en viss begränsning måste också i övrigt bedömas i ljuset av verksamhetens omfattning. Mot detta ska emellertid vägas bland annat om markägaren inte har kunnat påverka eller förutse begränsningen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att en ersättningsrätt enligt de allmänna principer som redogörs för i Tjäderspelet i Malsättra behöver bedömas med utgångspunkt i den rådighetsinskränkning som uppstått redan genom artskyddsbestämmelserna, dvs. som en följd av den underliggande reglering som bekräftas genom senare beslut (se särskilt p. 14, 30, 32, 34 och 35). Vid prövningen av om den pågående markanvändningen avsevärt har försvårats måste domstolen därför beakta när artskyddet för den aktuella arten blev gällande på berörd del av fastigheten och vilken laglig markanvändning som då kunde bedrivas där. Med hänsyn till att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön kan det behöva göras en bedömning av vilka skogsbruksmetoder som är lämpliga.

Sedan artskyddet inträtt kan ett eller flera ägarbyten ha skett. Det finns emellertid ingen direkt reglering som innebär att begreppet ”pågående markanvändning” påverkas av att fastigheten byter ägare. I stället är det, som utgångspunkt, den faktiska användningen av marken och dess potential för en naturlig och normal rationalisering, oavsett vem som äger marken, som ska bedömas. Trots att ett ägarbyte således inte direkt påverkar bedömningen av pågående markanvändning kan dock både ägarbyte och den anmälande ägarens agerande eller intentioner ha betydelse, t.ex. för beräkningen av den faktiska skadan och vid den samlade bedömningen av om det kan anses orimligt att han eller hon ensam får bära de ekonomiska konsekvenserna av inskränkningen (se Tjäderspelet i Malsättra, särskilt p. 30, 32, 38 och 40). Eftersom en talan om ersättning av detta slag ska hanteras som ett dispositivt tvistemål beror bedömningen vidare i praktiken till stor del på hur parterna för sin talan.

Bedömningen i detta fall

Å.L. har rätt till ersättning enligt allmänna principer

Å.L. har yrkat ersättning för det intrång som Skogsstyrelsens beslut inneburit för henne och åberopade ursprungligen 31 kap. 4 § miljöbalken som grund för sin talan. Efter avgörandet i Tjäderspelet i Malsättra åberopade hon rätt till ersättning enligt de allmänna principer som Högsta domstolen redogör för och som

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

förutsätter att det inte finns någon rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 §miljöbalken eller 2 kap. 15 § regeringsformen.

Det ankommer på Å.L., oavsett om ersättningsrätten grundas på 31 kap. 4 § miljöbalken eller på allmänna principer, att i första hand visa att den pågående markanvändningen på hennes fastighet avsevärt har försvårats på ett sådant sätt att hon lidit en ersättningsgill skada.

Å.L. ärvde hälften av fastigheten år 1990 och köpte den andra hälften av sin syster år 2013. Det står klart att skogsbruk bedrivs på fastigheten och det har inte framkommit annat än att skogen är mogen för avverkning. Mot den bakgrunden finns det också anledning att utgå ifrån att skogsbruket har bedrivits sedan innan artskyddet infördes för växterna norna och knärot.

Som nämnts ovan har Å.L. inte tillåtits att genomföra den föryngrings-avverkning som hon anmält. Staten har därvid invänt att föryngringsavverkning inte är en del av den pågående markanvändningen och att skogsbruk kan bedrivas på annat sätt, t.ex. genom hyggesfritt skogsbruk.

Såvitt framgår av den bevisning som har åberopats i målet har Å.L. såväl i sin avverkningsanmälan som i sin ansökan om artskyddsdispens endast hänvisat till de åtgärder som hon önskar vidta i samband med en föryngringsavverkning. Skogsstyrelsen har bedömt att det är de anmälda åtgärderna som riskerar att hota arternas bevarandestatus och har inte bedömt om avverkning kan ske på annat sätt genom att särskilda försiktighetsmått hade kunnat föreskrivas. Länsstyrelsen har å sin sida i sitt första beslut understrukit att Å.L. inte har redovisat någon alternativ metod till kalavverkning och markberedning, men har i det andra beslutet tagit ställning och bedömt att det inte finns någon alternativ lösning som säkerställer att den lokala populationen inte påverkas. Eftersom de båda växtarterna synes ha motsvarande växtplatser inom området saknar det betydelse att länsstyrelsens andra beslut endast avsåg knärot. Enligt Mark- och miljööverdomstolen får Å.L. därigenom anses ha uppfyllt sin bevisbörda om att hon inte kunnat få dispens för att genomföra några avverkningsåtgärder inom det förbudsområde som beslutats av Skogsstyrelsen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

Hon är därmed förhindrad att bedriva all form av skogsbruk inom det området. De beslut som har fattats får anses utgöra en bekräftelse på den inskränkning av den markanvändning som gällde enligt lag även före det att besluten fattades och får, med hänsyn till att syftet är att bevara de skyddsvärda arterna på platsen, anses vara av bestående karaktär. Eftersom pågående markanvändning endast kan utgöra laglig markanvändning innebär det att ersättning varken kan ges med stöd av 31 kap. 4 § miljöbalken eller 2 kap. 15 § regeringsformen på grund av Skogsstyrelsens beslut.

Frågan är därmed om det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer på grund av att redan den bakomliggande artskyddsregleringen inneburit ett avsevärt försvårande av den då pågående markanvändningen. Det har därvid inte gjorts gällande att det, innan artskyddet för de aktuella växterna inträdde, fanns någon begränsning att bedriva skogsbruk genom föryngringsavverkning på det sätt som Å.L. redovisat i sin anmälan.

Å.L. är en privatperson, vars fastighet omfattar 59 ha produktiv skogsmark. Av den avverkningsanmälda ytan om 13,8 ha omfattas 7,9 ha av avverkningsförbudet. Avverkningshindret avser därmed en förhållandevis betydande areal, såväl i relation till den anmälda ytan som till det totala skogsinnehavet. Mot bakgrund av att Skogsstyrelsen redan i sitt beslut uppskattade virkesvärdet som markägaren inte kan tillgodogöra sig på grund av hänsyn till drygt 800 000 kronor får det även anses ge en i absoluta tal omfattande påverkan på Å.L:s. ekonomi. Till skillnad från staten anser Mark- och miljööverdomstolen att en privatperson inte generellt har att tåla större ingrepp i markanvändningen än bolag som huvudsakligen bedriver skogsbruksverksamhet. Sammantaget anser Mark- och miljööverdomstolen att de begränsningar som den bakomliggande regleringen avseende artskydd för knärot och norna ytterst har lett fram till avsevärt har försvårat den pågående markanvändningen på fastigheten.

Frågan är då om det föreligger sådana speciella omständigheter som innebär att det inte är rimligt att Å.L. ensam ska tvingas ta de ekonomiska konsekvenserna av den hänsyn som behöver tas. Det har inte gjorts gällande att Å.L. vid sina förvärv av fastigheten borde ha förutsett att det fanns skyddade arter på fastigheten

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

som hon behövt ta hänsyn till i sin skogsbruksverksamhet. Det har inte heller framkommit att begränsningen på annat sätt beror på omständigheter som Å.L. kunnat påverka eller förutse. Hennes dispensansökan har avslagits. Begränsningen i markanvändningen får vidare anses så betungande att det inte framstår som rimligt att hon ensam ska få bära konsekvenserna av den. Sammantaget anser Mark- och miljööverdomstolen att omständigheterna, på motsvarande sätt som i Tjäderspelet i Malsättra, är så speciella att det finns skäl att förplikta staten att utge ersättning till Å.L..

Ersättningens storlek m.m.

Det finns enligt Mark- och miljööverdomstolen inte stöd för att konsekvenserna av begränsningen ska fördelas mellan Å.L. och staten. Om det i ett enskilt fall är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna av begränsningarna i markanvändningen ska staten, enligt vad Högsta domstolen angett i Tjäderspelet i Malsättra, utge ersättning för den faktiska skadan.

Staten har, för det fall Mark- och miljööverdomstolen finner att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvårats samt att allmänna principer berättigar till ersättning, ansett att skadan ska ses som en övrig skada och beräknas såsom en avkastningsränta på den skogstillgång som Å.L. inte fick tillgodo-göra sig vid värdetidpunkten (som ostridigt är dagen för när Skogsstyrelsens beslut fick laga kraft) såsom en intäktsförlust. I ett sådant fall har staten vitsordat ett belopp om totalt upp till 82 000 kronor för det fall skadan bedöms till fem år, respektive upp till 220 000 kronor för det fall skadan bedöms till femton år.

Mark- och miljööverdomstolen har ovan bedömt att avverkningshindret är av bestående karaktär. Eventuella panthavarintressen påverkar inte bedömningen av för vilken tid ersättningen ska utgå. Det har inte heller i övrigt framkommit något skäl till att det ska ske någon annan bedömning av avverkningshindrets karaktär vid beräkningen av ersättningen. Mot den bakgrunden vore det inte representativt att bedöma den faktiska skadan som Å.L. åsamkats som en avkastningsränta för ett visst

SVEA HOVRÄTT DOM M 7161-25

antal år. Då staten vitsordat en ersättning om 1 048 000 kronor för det fall ersättningen ska utgå för obegränsad tid ska mark- och miljödomstolens dom inte ändras i den delen.

Staten har vidare hänvisat till reglerna om nedsättning hos länsstyrelsen enligt expropriationslagen (1972:719). Mark- och miljööverdomstolen ser i och för sig inget hinder mot att analogt tillämpa bestämmelserna om nedsättning enligt expropriationslagen i detta fall. Med hänsyn till det förhållandevis låga inteckningsbelopp som belastar fastigheten bedömer dock domstolen att ersättningen är väsentligen utan betydelse för eventuella borgenärer som har panträtt i fastigheten. Det saknas därför anledning att förordna om nedsättning av ersättningen hos länsstyrelsen.

Rättegångskostnader

Eftersom Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens dom i huvudsaken ska staten ersätta Å.L:s. rättegångskostnader i såväl mark- och miljödomstolen som Mark- och miljööverdomstolen. Det yrkade beloppet om 58 500 kronor avseende ombudskostnader i Mark- och miljööverdomstolen får anses skäligt.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast 2026-05-07

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg, Petra Bergman, referent, och Jonas Högström samt tekniska råden Annika Billstein Andersson och Lennart Gustafsson.

Föredragande har varit Erik Simberg.

Bilaga A

Sid 1 (22) UMEÅ TINGSRÄTT DOM Mål nr M 2265-22 Mark- och miljödomstolen 2025-04-25 meddelad i Umeå

PARTER Kärande Å.L.., Ombud: Jurist E.H., Svarande Staten genom Kammarkollegiet, Ombud: Advokat T.U., Advokatfirman Åberg & Co AB, SAKEN Ersättning med anledning av förbud mot avverkning inom område av fastigheten Skellefteå X

DOMSLUT

1Staten ska, senast 30 dagar efter det att domen vunnit laga kraft, till Å.L. utge ett belopp om 1 048 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den 24 augusti 2021 fram till dagen för dom och för tiden därefter enligt 6 § räntelagen till dess full betalning sker.

2Staten, som ska stå sina egna kostnader, ska ersätta Å.L. för hennes rättegångskostnader med 334 925 kr, varav 258 910 kr utgör ombudsarvode. På beloppet ska utgå ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Sid 2 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND Å.L. är ägare till fastigheten i Skellefteå kommun X (fastigheten). Fastigheten nyttjas till största delen för skogsbruk och har en produktiv skogsmark om cirka 50 hektar.

Å.L. anmälde den 16 april 2021 till Skogsstyrelsen att hon avsåg att slutavverka ett skogsområde om cirka 13,8 hektar på fastigheten. Efter utredning meddelade Skogsstyrelsen den 28 juli 2021 ett beslut innebärande att Å.L. förbjöds att inom ett område om cirka 7,9 hektar av det anmälda området utföra förröjning, avverkning och körning med skogsmaskin på grund av förekomsten av orkidéerna knärot och norna. Beslutet vann laga kraft den 24 augusti 2021.

Å.L. har hos mark- och miljödomstolen väckt talan mot staten (genom Kammarkollegiet) om ersättning till följd av Skogsstyrelsens beslut.

Målet har varit vilande i två omgångar i avvaktan dels på ett avgörande från Högsta domstolen, dels på ett beslut från Länsstyrelsen i Västerbottens län avseende frågan om artskyddsdispens. Handläggningen i målet återupptogs slutligen den 6 november 2023.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING Å.L. Å.L. har yrkat att mark- och miljödomstolen ska förplikta staten att till henne utge 1 048 000 kr, att betalas senast 30 dagar efter det att domen vunnit laga kraft. På beloppet yrkas ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från och med den 24 augusti 2021 fram till dagen för dom och för tiden därefter enligt 6 § räntelagen till dess full betalning sker.

Om domstolen skulle finna att ersättningen ska bestämmas enligt statens andrahandsinställning vitsordas de angivna beloppen som skäliga i och för sig.

Sid 3 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Å.L. har bestritt statens yrkande om att den ekonomiska bördan ska delas mellan den enskilde och det allmänna.

Å.L. har, oaktat utgången i målet, begärt ersättning för rättegångskostnader med 349 225 kr, varav 270 910 kr avser ombudsarvode, 1 400 kr tidsspillan, 200 kr kostnadsersättning, 4 630 kr bevisning, 2 800 kr ansökningsavgift samt 69 285 kr mervärdesskatt.

Å.L. har motsatt sig statens yrkande om rättegångskostnader.

Staten Staten har i första hand bestritt käromålet i dess helhet och yrkat att käromålet ska ogillas.

Staten har i andra hand, för det fall att domstolen finner att aktuellt beslut inneburit att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvårats, samt att allmänna principer såsom de framgår av NJA 2023 s. 291 berättigar till ersättning, vitsordat en ersättning om totalt upp till 82 000 kr för det fall att skadan bedöms till fem år, respektive upp till 220 000 kr för det fall skadan bedöms till femton år. I denna del ska skadan ses som övrig skada och beräknas såsom en avkastningsränta på den skogstillgång som käranden inte fick tillgodogöra sig vid värdetidpunkten (intäktsförlust).

Staten har i tredje hand, för det fall domstolen inte bifaller statens första- eller andrahandsinställningar, vitsordat en ersättning om 1 048 000 kr.

Om rätten finner att ersättning ska utgå har staten, både i fråga om ersättning för begränsad tid och för evig tid, yrkat att den ekonomiska bördan ska delas mellan Å.L. och staten så att staten endast ska stå för 36 procent.

Staten har begärt ersättning för rättegångskostnader med 102 100 kr, avseende ombudsarvode.

Sid 4 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Staten har överlämnat åt domstolen att pröva skäligheten av Å.L:s. begäran om rättegångskostnader.

GRUND FÖR TALAN Å.L. Skogsstyrelsen har med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken förbjudit henne att avverka ett område om cirka 7,9 hektar på fastigheten Skellefteå X med anledning av fynd av arterna norna och knärot. Pågående markanvändning på den berörda delen av fastigheten är skogsbruk, vilket avsevärt försvåras genom beslutet. Länsstyrelsen har även nekat artskyddsdispens. Omständigheterna som ligger till grund för beslutet ligger helt och hållet utanför hennes kontroll och beslutet drabbar henne särskilt hårt. Den förväntade intäkten utgör en betydande del av hennes omsättning. Det finns idag ingen anledning att anta att förutsättningarna kommer att förändras inom en överskådlig tid. Intrånget går utöver vad hon i egenskap av enskild skogsägare har att tåla utan rätt till ersättning och är så särskilt betungande för henne att det inte är rimligt att hon ensam ska få bära konsekvenserna av den. Hon har därför rätt till ersättning enligt allmänna principer som utvecklats i NJA 2023 s. 291. Ersättning ska utgå för marknadsvärdeminskningen till följd av beslutet, vilken uppgår till 1 048 000 kr.

Jämkningsregeln i 25 kap. 6 § miljöbalken är tillämplig i målet. Hon har haft skälig anledning att få sin talan prövad och har därför rätt till ersättning för sina rättegångskostnader oaktat utgången i målet.

Staten Å.L:s. talan ska ogillas eftersom 1. pågående markanvändning inte har avsevärt försvårats med anledning av Skogsstyrelsens beslut, 2. rådighetsinskränkningen inte är så betungande att det framstår som orimligt att Å.L. ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen, samt att 3. avverkningshindret borde ha kunnat förutses.

Sid 5 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Om domstolen bedömer att ersättning ska utgå, ska ersättning i första hand utgå för tidsbegränsad tid, antingen fem eller femton år.

Om domstolen bedömer att ersättning ska utgå för evig tid vitsordas en ersättning om upp till det yrkade beloppet.

Om domstolen bedömer att Å.L. har rätt till ersättning ska ansvaret för skadan delas mellan staten och Å.L.. Staten ska endast stå för den andel som den aktuella förbudsbelagda arealen om 7,9 hektar utgör i förhållande till en i absoluta tal betydande areal om 22 hektar. Staten ska därför stå för 36 procent av skadan.

25 kap. 6 § miljöbalken är inte tillämplig i målet utan den som förlorar målet ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader enligt huvudregeln angående fördelningen av kostnadsansvaret vid tvistemål.

UTVECKLING AV TALAN Å.L. Hon har förbjudits att avverka inom 7,9 hektar av totalt anmälda 13,8 hektar med anledning av att Skogsstyrelsen bedömde att bevarandestatusen för norna och knärot vid en avverkning riskerar att påverkas negativt. Artskyddsdispens för åtgärden har nekats. Förbudet och den nekade dispensen fråntar henne rätten att tillgodogöra sig avkastningen från skog motsvarande 7,9 hektar. Avkastningen skulle ha kommit att bli hennes levebröd vid stundande pension. Skogsstyrelsens beslut om förbud mot föryngringsavverkning innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Hennes skada är faktisk och bestående och hon har rätt till ersättning.

Staten har invänt att Skogsstyrelsens beslut inte innebär ett ingrepp som föranleder ersättning för hennes markanvändning då den inte är laglig. Att en fastighetsägare behöver förhålla sig till 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen (2007:845) även utan att en myndighet med stöd av dessa regler har fattat beslut om förbud

Sid 6 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

eller liknande medför inte i sig hinder mot att ersättning utgår. Av NJA 2023 s. 291 framgår att avgränsningen av det som en markägare behöver tåla enligt 2 kap. 7 § MB inte sammanfaller helt med avgränsningen av rätten till ersättning enligt 31 kap. 4 § MB. Det kan därför förekomma situationer då markägaren vid en intresseavvägning bedöms vara skyldig att tåla en viss begränsning i markanvändningen och ändå till följd av ett beslut enligt 12 kap. 6 § MB har rätt till ersättning. I synnerhet om begränsningen beror på tillkommande omständigheter som markägaren själv inte kan lastas för och inte kunnat förutse.

Hon kan omöjligen, och det är orimligt att kräva att hon skulle, ha känt till förekomsten av knärot. Hon är före detta industriarbetare och har inte sådan kunskap om djur och växter som andra utbildar sig under flera år för att lära sig om. Hon har heller inte haft anledning att tro att det förelåg hinder för avverkning, då avverkning skett på flera närliggande fastigheter. Knäroten har kort blomningstid (juli–augusti) och är svår att upptäcka vid en inventering. Arten kallas knärot eftersom man bokstavligen behöver krypa på knäna för att upptäcka den. Hon har inte kunnat se uppgifterna som fanns i Artportalen eftersom det endast är de som tecknat sekretessavtal med Artdatabanken som har tillgång till dem. Statens synsätt skulle innebära att alla som vill avverka först skulle behöva utföra inventering avseende samtliga fridlysta växt- och djurarter över hela det område som ska avverkas för att ha chans att kunna få någon ersättning. Vidare skulle denna kännedom behöva bestå året om. Skogsstyrelsens beslut får därför, oavsett tidpunkten för arternas etablering, anses vara grundat på omständigheter som ligger utanför hennes kontroll.

Hon hade omöjligen kunnat förutse förekomsterna av arterna och följaktligen att avverkningsförbud skulle komma att meddelas. Som ytterligare stöd för detta kan nämnas att avverkning i det absoluta närområdet har skett både före och efter Skogsstyrelsens beslut om avverkningsförbud på hennes fastighet. I två fall har det varit samma virkesköpare som i hennes fall. Den aktuelle virkesköparen har inte haft vetskap om någon förekomst av norna och knärot i området.

Sid 7 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Skogsstyrelsens förbudsbeslut och länsstyrelsens beslut att inte bevilja artskyddsdispens innebär ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen inom berörd del av hennes fastighet eftersom planerad avverkning inom den berörda delen förhindras helt. Även om Skogsstyrelsens beslut gäller förbud mot föryngringsavverkning så framstår – inom ett område som bedömts såsom skyddsvärt på grund av två skyddsvärda arter – möjligheterna att få vidta även andra åtgärder såsom exempelvis gallring vara lika begränsade. Ett beslut om att inte bevilja tillstånd för föryngringsavverkning medför alltså att den ofrånkomligt största intäkten i skogsbruk inte tillåts. Presumtiva fastighetsköpare torde utgå från att någon framtida avverkning inte heller kommer att kunna ske. Det finns idag ingen anledning att anta att förutsättningarna kommer att förändras inom en överskådlig tid. Värdet släcks ut för evig tid. Intrånget leder således till att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras och går därmed utöver vad hon i egenskap av enskild skogsägare har att tåla utan rätt till ersättning.

Om statens resonemang om bland annat differensprincipen skulle komma att ligga till grund för denna prövning (och även framtida prövningar då staten önskar driva fram ett nytt vägledande avgörande) så kommer hela Sveriges skogsbruk att stanna upp, då varken företagare eller enskilda privatpersoner skulle ha intresse av att äga skog eller bedriva skogsbruk.

Inskränkningen är så särskilt betungande för henne att det inte är rimligt att hon ensam ska få bära konsekvenserna av den. De undantagna 7,9 hektaren utgör en betydande del av hennes totala skogsinnehav. Statens resonemang skulle i praktiken innebära att om hon endast avverkningsanmält det område som nu omfattas av förbud mot avverkning så skulle inskränkningen ha ansetts uppfylla kravet på "betungande", vilket är oförenligt med NJA 2023 s. 291. I det fallet nekades markägaren avverkning motsvarande 0,7 procent av det sammanlagda innehavet produktiv skogsmark. Hon har nekats avverkning med motsvarande 15,8 procent.

Hon är ensamstående pensionär sedan januari 2021 och har arbetat som industriarbetare hela sitt liv. Hon har inte kunnat uppföra något nytt pensionärsboende. Hon

Sid 8 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

har väntat med att avverka för att kunna bygga eller flytta till ett nytt pensionärsboende. Hon äger ingen annan fastighet och rådighetsinskränkningen är därmed att anse som mycket betungande för henne. De ekonomiska konsekvenser som uppstår för henne med anledning av beslutet drabbar henna mycket hårt. Hon ärvde marken efter sin farfar och köpte ut sin syster i september 2013 för 1 400 000 kr. Marknadsvärdet på fastigheten bedömdes då till 2 800 000 kr. Hon har fortfarande kvar lån sedan utköpet. Bostaden hon nu bor i är ett ruckel med undermålig standard och minusvärde. På grund av omfattande sättningsskador kan huset inte renoveras utan behöver rivas och behovet av ett nytt boende är akut.

Angående statens andrahandsinvändning Statens resonemang om att möjligheten att avverka skog inte utgår för all framtid eftersom det är arten som är skyddsvärd och inte området i sig är svårt att förstå. Förekomsten av knärot har konstaterats finnas på det aktuella området, vilket fått till följd att området inte får avverkas. Statens synsätt skulle strida mot den praxis som utvecklats avseende skyddszoner för fridlysta växter så som knärot. Såväl knärot som norna trivs bäst i äldre skog. Det faktum att skogen blir stående fem alternativt femton år skulle med största sannolikhet innebära att det, när denna tidsperiod utgått, uppstått fler förekomster av arterna och inte färre. Att knärötterna skulle försvinna om skogen står kvar framstår som högst osannolikt, förutsatt att ingen medvetet skulle gå och förorena marken i området eller plocka/gräva upp de funna förekomsterna. Det faktum att knärötter har varken vingar eller ben (som vissa andra fridlysta arter har) är ytterligare en anledning till att det inte är sannolikt att förekomsterna kommer att försvinna. Det är inte heller troligt att någon som avser att köpa skog kommer att vilja köpa ett område där det har beslutats om avverkningsförbud på grund av en fridlyst art, för att därefter försöka anmäla avverkning på nytt inom samma område. Investerare av skog torde vara vana att göra riskbedömningar och det är tveksamt om någon över huvud taget är beredd att ta en sådan risk. Eftersom hon varken kommer kunna bedriva skogsbruk i området eller sälja området för skogsbruksändamål kommer hon inte hamna i en bättre förmögenhetsställning om hon beviljas ersättning.

Sid 9 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Hon ifrågasätter hur den praktiska hanteringen av ärenden/mål skulle gå till om ersättning ska utgå enligt statens andrahandsinställning samt vilket uttryckligt lagstöd som tillämpningen skulle grundas på. "Beräkning såsom en avkastningsränta" är snarare en fråga för lagstiftaren än rättstillämparen. En sådan ordning hade blivit mycket betungande för både skogsägare och myndigheter.

Angående delat ansvar Det finns inte stöd i förarbetsuttalanden och praxis för att ansvaret för skadan ska delas mellan parterna. Detta eftersom det där endast anges orimligheten i att den enskilde ensam får bära den ekonomiska bördan. Varken förarbetsuttalandet eller praxis antyder en sådan tolkning. Ett sådant synsätt skulle få till följd att de ekonomiska riskerna med skogsbruk skulle bli för höga.

Övriga anmärkningar Hon anser att det inte är aktuellt med några tidshorisonter över huvud taget. Endast ifall rätten skulle anse att ersättningsmål från och med nu (och utan lagstöd) ska hanteras på det sättet - så vitsordas beloppen avseende fem respektive femton år.

I mål M 2037-17 vid Umeå tingsrätt hade staten liknande invändningar som i det nu aktuella målet. Målet gällde ersättning med anledning av nekat avverkningstillstånd, men uttalanden som Mark- och miljööverdomstolen gjorde i sina skäl kan enligt käranden appliceras även i detta mål. I målet hade staten vitsordat vissa belopp, beroende på om skadan skulle ses som femårig eller som femtonårig. Staten vann inte framgång med sina invändningar i det målet, varken i mark- och miljödomstolen eller i Mark- och miljööverdomstolen (mål M 1729-19). I Mark-och miljööverdomstolens avgörande (den 12 maj 2020) i målet erinrade domstolen bl.a. om bestämmelsen i 31 kap. 15 § miljöbalken samt uttalade att ”I detta får också anses ligga att lagstiftaren, dvs. staten, har bedömt att rådighetsinskränkningar som varar i mer än tio år kan jämställas med expropriation i ersättningsrättsligt hänseende.”

Sid 10 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Därtill konstateras att det är osannolikt att stabila artförekomster av fastsittande arter i en livskraftig skog skulle försvinna från området före utgången av de närmaste 10 åren.

Hon finner det anmärkningsvärt hur staten försöker driva/skapa ny praxis som rör sådana stora frågor att de lämpligen inte ska hanteras inom ramen för en enskild avverkningsanmälan med efterföljande stämningsansökan om ersättning. Samtliga av de invändningar som staten har framfört skulle, vid en sådan tillämpning som staten förordar, få omfattande effekter för hela landet, såväl privatpersoner, företag som hela Sveriges ekonomi. Det är i allra högsta grad frågor för lagstiftaren att ta ställning till (se bl.a. Mark- och miljööverdomstolens avgörande i mål M 11536-22, s. 11).

Hennes mening är att såväl statens andrahandsinvändning som den övergripande inställningen om att den ekonomiska bördan ska delas mellan den enskilde och det allmänna är frågor för lagstiftaren att hantera.

Att vid bestämmande av ersättning spekulera i eventuellt framtida skogsbränder, stormar och sjukdomar går emot den lagstiftning och praxis som finns idag och kan inte ligga till grund för att inte bifalla hennes talan. Det är vidare värt att fundera över om ett sådant synsätt skulle överensstämma med det strikta EU-rättsliga skydd som råder för vissa arter skyddade enligt Art- och habitatdirektivet där även vissa miljöer för arterna är skyddade (jfr 4 a § artskyddsförordningen). Innan den tillämpning som staten förespråkar kan bli aktuell menar hon att svenska lagstiftaren behöver ta ställning nationellt och även tillse att en sådan tillämpning inte står i strid med EU-rätt.

Sammanfattningsvis är de av staten framställda invändningarna direkt olämpliga att avgöra inom ramen för en privatpersons nekade avverkningsanmälan om 7,9 hektar, med efterföljande stämning om ersättning.

Sid 11 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Angående rättegångskostnader Hon har rätt till ersättning för rättegångskostnader oavsett utgången i målet. I den händelse hennes talan bifalls så har hon rätt till ersättning för rättegångskostnader enligt 18 kap. rättegångsbalken.

Av NJA 2023 s. 291 framgår att i den mån det finns en rätt till ersättning enligt allmänna principer för den begränsning som följer direkt av artskyddsförordningen kan ersättning fastställas med tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken. 25 kap. 6 § miljöbalken hänvisar till 31 kap. 13 § miljöbalken, som i sin tur hänvisar vidare till 31 kap. 4 § miljöbalken. Dessa bestämmelser ska tillämpas i målet. Även om hennes talan inte vinner fullt bifall, så har hon haft skälig anledning att få sin talan prövad. Det är även värt att notera att det vid tidpunkten för väckande av talan inte förekom oklarheter kring exempelvis tillägget om 25 procent, som uppstått efter NJA 2023 s. 291.

Åberopad bevisning Å.L. har som bevisning åberopat Skogsstyrelsens beslut den 28 juli 2021 om förbud mot avverkning och Skogsstyrelsens hjälpblankett den 9 juni 2021 båda i ärende nr A 18158-2021, Länsstyrelsen i Västerbottens läns beslut den 19 oktober 2023 (dnr 787-2022) att inte bevilja hennes dispensansökan, fastighetsregisterutdrag avseende Skellefteå , fotografier av Å.L:s. bostad samt köpeavtal daterat den 20 september X 2013 avseende 50 procent av fastigheten Skellefteå X.

Staten Angående statens förstahandsinställning Pågående markanvändning har inte avsevärt försvårats Pågående markanvändningen inom berörd del är skogsbruk. Den tillåtna pågående markanvändningen skogsbruk kan inte vara mer långtgående än vad som utgör en lagenlig markanvändning och gränsen för denna markanvändning sätts till den nivån av skogsbruksåtgärder som knärot och norna kan tåla i det enskilda fallet.

Sid 12 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Inom värderingsammanhang rörande ersättning för skada gällande rådighetsinskränkningar används vanligen differensprincipen. Modellen används för att tydliggöra en differens mellan det hypotetiska händelseförlopp som mest sannolikt hade utspelat sig om den skadegörande handlingen inte hade inträffat och det faktiska händelseförloppet efter den skadegörande handlingen. Detta beskrivs normalt som ett värde före respektive ett värde efter och mellanskillnaden, differensen, utgör skadan.

Det föreligger inte någon differens inom den tillåtna pågående markanvändningen mellan de två olika scenarierna. I bägge fallen utgör 4 § artskyddsförordningen begränsningen av vilket skogsbruk som ska vara tillåtet respektive förbjudet inom berörd del. Skogsstyrelsens beslut har endast tydliggjort den sedan tidigare rådande begränsningsnivån och har därför inte medfört att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvårats (eller ens förändrats). I målet ligger således Skogsstyrelsens beslut i linje med den gräns som fastighetsägaren måste tåla utan rätt till ersättning (utifrån biologins krav och NJA 2023 s. 291).

Staten vill tydligt framhålla att det är den markanvändning som medges genom aktuellt beslut som är att se som pågående markanvändning, varvid hänsyn måst tas till artskyddsförordningens bestämmelser, som omfattat markanvändningen sedan mer än 15 år. Det skogsbruk som motsvarar den pågående markanvändningen är det som även medför att kraven som framgår av artskyddsförordningen iakttas. De beslut Å.L. hänvisar till innebär inte något tillägg till vad som redan följer av förordningen och påverkar därmed inte den pågående markanvändningen. Förutsebarhet har sedan lång tid förelegat.

Då pågående markanvändning inte avsevärt försvårats saknas anledning att pröva i vilken utsträckning förutsättningarna för en ersättningsrätt utifrån allmänna principer såsom de formuleras i NJA 2023 s. 291 är uppfyllda.

Ersättning enligt allmänna principer Det avverkningsförbud som prövades i NJA 2023 s. 291 avsåg 100 procent av det

Sid 13 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

anmälda området på sammanlagt 22 hektar. I nu aktuellt mål rör det sig om omkring 63 procent av det anmälda området, ca 7,9 hektar, som inte fått avverkas. Detta är mindre i både relativa och absoluta tal. Det kan därmed konstateras att den enskilde i detta fall fått avverka en inte obetydlig andel av berörd del av fastigheten. Vid en bedömning av samtliga omständigheter är rådighetsinskränkningen inte så betungande för Å.L. att det skulle framstå som orimligt att hon ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen. Förutsättningar till ersättning enligt allmänna principer utifrån NJA 2023 s. 291 saknas därmed i detta fall.

Begränsning som kunnat förutses Kunskapskravet i 2 kap. 2 § miljöbalken utgör en bärande princip för all verksamhet av betydelse för balkens mål. Nödvändig kunskap måste föreligga redan innan verksamheten påbörjas eller åtgärden vidtas. Detta ställer därmed ett grundläggande krav på verksamhetsutövaren att undersöka vilka hänsyn som måste vidtas innan den sökta eller anmälda verksamheten påbörjas. Något stöd i hänsynsreglerna för lägre ställda kunskapskrav för enskilda markägare finns inte. En skogsägare uppfyller inte kunskapskravet genom att observera vad andra markägare har fått eller inte fått göra på sina fastigheter. Markägaren är den som enligt lag ska besitta nödvändig kunskap om de arter som behöver tas lagenlig hänsyn till på dess mark, samt den med bäst förutsättningar att inhämta sådan kunskap själv eller genom ombud i de fall sådan kunskap i det enskilda fallet saknas. Avverkningshindret borde därför ha kunnat förutses.

Angående statens andrahandsinställning Evig ersättning vid tidsbegränsad rådighetsinskränkning Varje art har sina egna skyddsbehov och gränserna måste utredas i varje specifikt fall. Det finns ingen anledning att anta att förutsättningarna kommer att bestå under evig tid. Förhållandena kan ändras över tid. Knärotens och nornans fortlevnad på platsen kan förändras av många faktorer utan påverkan av aktuellt beslut, t.ex. storm, brand, sjukdom eller annan negativ naturlig påverkan på skogen vilket ändrar knärotens och nornans livsbetingelser. Detta kan påverka framtida ställningstagande om avverkning inom samma plats.

Sid 14 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Ett ersättningsbelopp ska utgå ifrån beslutets innehåll och rättsverkan. Ett förbud om att avverka enligt 12 kap. 6 § miljöbalken är inte ett beslut om områdesskydd – förbudet omfattar endast de åtgärder som anges i beslutet, i aktuellt fall endast föryngringsavverkning. Beslutet ger inget formellt eller definitivt skydd för naturvärdena. Beslutet saknar vidare negativ rättskraft, dvs. inget hinder föreligger att söka tillstånd på nytt. Beslutet gäller endast mot fastighetsägaren personligen och binder inte framtida fastighetsägare. Mot denna bakgrund är det orimligt att beslutet om avverkningsförbud likställs med ett beslut om områdesskydd.

Förändringar i skogens beskaffenhet kan möjliggöra olika former av framtida skogsbruk. Detta får till följd att ersättning för evig tid, med stor sannolikhet, kommer innebära att markägaren skulle hamna i en bättre förmögenhetsställning än innan rådighetsinskränkningen. Ett sådant utfall bör anses strida mot ersättningsrättsliga grundprinciper. Å.L. har inte lidit den påstådda skadan än och blott risken för skada ersätts inte enligt skadeståndsrättsliga principer. Mot denna bakgrund är det inte lämpligt med utbetalning av eventuell ersättningsgill skada för evig tid.

Bestämmelsen i 31 kap. 15 § miljöbalken är inte tillämplig i målet. Staten kan därför inte återkräva den erlagda ersättningen om förutsättningarna skulle förändras i framtiden.

Om ersättning ska utgå ska den i första hand utgå för begränsad tid. Den ersättningsgilla skadan, beräknad på fem år alternativt femton år, ska då beräknas såsom en avkastningsränta på den skogstillgång som käranden inte fick tillgodogöra sig vid värdetidpunkten (intäktsförlust).

Angående statens tredjehandsinställning Intrångsersättning i sista hand I det fall domstolen bedömer att pågående markanvändning av berörd del av fastigheten under nu aktuella omständigheter avsevärt försvårats, allmänna principer såsom de framgår av NJA 2023 s. 291 berättigar till ersättning, inget delat

Sid 15 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

ansvar ska ske för den ekonomiska bördan, samt att ersättning ska ges för evig tid, vitsordar staten i sista hand ett ersättningsbelopp om upp till 1 048 000 kr enligt vedertagen metod för beräkning av intrångsersättning enligt 31 kap. miljöbalken.

Angående delat ansvar av den ekonomiska bördan I förarbetena har det framhållits att det vid rådighetsinskränkningar av miljöskäl kan finnas situationer där det inte framstår som rimligt att den enskilde ensam får bära hela den ekonomiska bördan (se prop. 2009/10:80 s. 169). NJA 2023 s. 291 och de nämnda förarbetena öppnar upp för en uppdelning av ansvaret mellan stat och fastighetsägare, dvs. mellan det allmänna och det enskilda. Ansvaret för den ekonomiska bördan ska därför delas på så vis att den totala skadan delas mellan staten och den enskilde. I det fall skadan ska anses som övrig skada, ska denna delas mellan parterna. Om domstolen finner att ersättning ska utgå för marknadsvärdet innebär detta att statens värdering på 1 048 000 kr ska fördelas mellan parterna.

En ordning där det allmänna får bära hela kostnaden för de försiktighetsmått som följer av miljöbalkens hänsynsregler och Sveriges EU-rättsliga åtaganden, är enligt statens uppfattning inte en rimlig ansvarsfördelning mellan enskilda och allmänna intressen.

Rättegångskostnader NJA 2023 s. 291 ska tolkas så att miljöbalken varken är direkt eller analogt tillämplig vid ersättningsanspråk som uteslutande grundas på hänsyn enligt artskyddsförordningens bestämmelser. Miljöbalken ska vidare enbart tillämpas i de delar balken ger uttryck för de allmänna principer som framgår av nyss redovisade avgörande. Jämkningsregeln i 25 kap. 6 § miljöbalken kan därför inte tillämpas och i stället gäller huvudregeln angående fördelningen av kostnadsansvaret vid tvistemål, dvs. att den som förlorar ett mål ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader.

Sid 16 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Bevisning Staten har inte åberopat någon bevisning i målet.

DOMSKÄL Inledning I målet aktualiseras frågan om en markägare kan vara berättigad till ersättning från staten när han eller hon förbjuds att avverka sin skog på grund av artskyddsförordningens fridlysningsbestämmelser, i likhet med vad som var fallet i Högsta domstolens avgörande NJA 2023 s. 291.

Inledningsvis konstaterar mark- och miljödomstolen att parterna är överens om att talan ska prövas enligt de allmänna principer för markägares rätt till ersättning till följd av inskränkningar i markanvändningen på grund av artskyddsförordningen i vissa fall som framgår av rättsfallet NJA 2023 s. 291.

Rättsliga utgångspunkter I NJA 2023 s. 291 redogör Högsta domstolen bl.a. för de rättsliga utgångspunkterna för ersättningsrätt vid avverkningsförbud på grund av artskyddsförordningen. Efter att ha redogjort för markägares skyldighet att ta miljöhänsyn, rätten till ersättning vid föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § miljöbalken, artskyddsförordningen och rätten till ersättning vid begränsningar i markanvändningen på grund av förordningen samt regeringsformens bestämmelser om ersättning vid ingrepp i pågående markanvändning (p. 8-27) går Högsta domstolen in på rätten till ersättning enligt allmänna principer (p. 28-32). Högsta domstolen konstaterar här bl.a. att en markägare normalt inte har rätt till ersättning av staten för begränsningar som följer direkt av artskyddsförordningen. Dock kan en sådan rätt föreligga under speciella omständigheter, när det inte framstår som rimligt att markägaren ensam tvingas ta de ekonomiska konsekvenserna av en i och för sig motiverad begränsning i markanvändningen (se bl.a. p. 32).

Av nämnda avgörande följer alltså att staten i vissa fall, enligt allmänna principer, kan åläggas att betala ersättning för skada till följd av begränsningar i

Sid 17 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen. Detta förutsätter att (1) begränsningen avsevärt har försvårat pågående markanvändning, (2) begränsningen i det enskilda fallet är så särskilt betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att han eller hon ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen samt att (3) den enskilde har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen. Vidare bör den ersättning som härigenom kan bli aktuell inte överstiga markägarens faktiska skada då ersättningsrätten inte följer direkt av 31 kap. 4 § miljöbalken (p. 30 och 32).

Mark- och miljödomstolens bedömning Å.L:s. rätt till ersättning Inledande noteringar Å.L. har begärt ersättning av staten under åberopande av att Skogsstyrelsen den 28 juli 2021 med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken meddelade ett förbud som hindrar henne att avverka ett område om ca 7,9 hektar skog på fastigheten Skellefteå X och att hon därför är berättigad till ersättning enligt de allmänna principer som utvecklats av Högsta domstolen i NJA 2023 s. 291.

Det av Skogsstyrelsen meddelade förbudet byggde på bedömningen att ett utförande av skogsbruksåtgärderna enligt avverkningsanmälan i det område som förbudet avsåg skulle stå i strid med artskyddsförordningen. Att så var fallet kom sedan att bekräftas genom länsstyrelsens beslut att inte bevilja dispens från artskyddsförordningen och har inte ifrågasatts av parterna. Frågan om Å.L. har rätt till ersättning måste därför, i likhet med vad Högsta domstolen konstaterat i nämnda avgörande, bedömas med utgångspunkt i att Å.L. redan före meddelandet av förbudet var förhindrad att genomföra ansökt avverkning på området och att Skogsstyrelsens beslut alltså inte medförde någon ytterligare begränsning i pågående markanvändning. Det är alltså fråga om en situation där markägare normalt inte har rätt till ersättning (p. 34).

Sid 18 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Avsevärt försvårande av pågående markanvändning Det är ostridigt att bestämmelserna i artskyddsförordningen till skydd för norna och knärot i detta fall har fått till följd att Å.L. inte kan utföra förröjning, avverkning och körning med skogsmaskin inom ett sammanhängande område om totalt ca 7,9 hektar skog. Parterna är överens om att området är avsett för skogsbruk och annat har inte påståtts än att skogen är mogen för avverkning. Staten har dock anfört att tillåten pågående markanvändning inte kan vara mer långtgående än den nivå av skogsbruksåtgärder som knärot och norna kan tåla i det enskilda fallet och som medges genom aktuellt beslut och att pågående markanvändning därför inte avsevärt försvårats. Domstolen konstaterar härvid att för att frågan om ersättning enligt allmänna principer ska aktualiseras förutsätts att den pågående markanvänd-ningen och den åtgärd som markägaren avser att vidta inte är tillåten enligt artskyddsförordningen, varför statens invändning inte får någon betydelse för domstolens bedömning i denna del. Enligt domstolens mening står det klart att förbudet mot avverkning medför ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen inom den berörda delen av fastigheten.

Mot bakgrund av att staten har invänt att den aktuella begränsningen i första hand ska anses medföra en skada för viss bestämd tid övergår mark- och miljödomstolen till att pröva vilken form av skada begränsningen ska anses medföra.

Har begränsningen medfört en marknadsvärdeminskning på fastigheten? Å.L. har bl.a. anfört att förutsatt att ingen medvetet skulle förorena marken i området eller gräva upp förekomsterna är det sannolikt att bestånden av norna och knärot kommer att bestå, så länge den aktuella skogen består. Föryngringsavverkning av skogen kommer således inom en överskådlig framtid med all sannolikhet inte att tillåtas, vilket medför att den ofrånkomligt största intäkten i skogsbruk inte tillåts. Även möjligheterna att få vidta andra åtgärder som exempelvis gallring framstår vara lika begränsade inom ett område som ansetts skyddsvärt på grund av knärot och norna.

Sid 19 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Vad Å.L. anfört om bestånden av knärot och norna vinner även visst stöd av vad Skogsstyrelsen respektive länsstyrelsen anfört i sina respektive beslut. Domstolen finner sammantaget inte skäl att ifrågasätta den beskrivningen utan anser att förutsättningen för att i framtiden få ett beslut efter en anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § som inte förbjuder avverkning framstår som i stort sett obefintlig, oavsett hur anmälan utformas eller vem som ansöker. På ett område som bedömts vara skyddsvärt på angivna grunder framstår även möjligheterna att få vidta andra åtgärder som kan generera avkastning vara lika begränsade.

Mot den bakgrunden bedömer domstolen att besluten i praktiken får samma effekt för Å.L. som ett beslut om områdesskydd, även om det i och för sig är riktigt att varken Skogsstyrelsens eller länsstyrelsens beslut har negativ rättsverkan eller gäller mot någon annan än henne. Besluten medför således att fastighetens marknadsvärde minskar. Därför finner domstolen att eventuell ersättning ska motsvara den minskning av fastighetens marknadsvärde som begränsningen medför. Vad staten anfört om att skadan i stället ska ses som en intäktsförlust för hypotetiska fem, alternativt femton år, lämnas därmed utan avseende. Parterna är överens om att minskningen av fastighetens marknadsvärde uppgår det till numera yrkade beloppet om 1 048 000 kr.

Mark- och miljödomstolen övergår nu till att pröva om begränsningen ska anses så betungande att det inte framstår som rimligt att Å.L. ensam får bära konsekvenserna av inskränkningen.

Ska Å.L. ensam bära konsekvenserna av avverkningshindret? Av NJA 2023 s. 291 framgår att för att fastighetsägaren ska ha rätt till ersättning krävs även att det vid en samlad bedömning inte framstår som rimligt att denne ensam tvingas stå de ekonomiska konsekvenserna av avverkningshindret (se p. 30 och 38). Vid bedömningen av om så är fallet saknar tyngden av det allmänintresse som ligger bakom begränsningen i princip betydelse. Däremot ska domstolen beakta att en fastighetsägare i sin verksamhet är skyldig att, utan rätt till ersättning, ta betydande miljöhänsyn. I det nämnda målet var käranden ett skogsbolag med ett

Sid 20 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

sammanlagt markinnehav om mer än 20 000 hektar, varav ca 22 hektar skog inte kunde avverkas på grund av artskyddsförordningens skydd för fågelarten tjäder. Avverkningshindret motsvarade en värdeminskning på bolagets fastighet om drygt 2,8 miljoner kr. Högsta domstolen fann att bolaget måste finna sig i större kostnader eller intäktsförluster, räknat i absoluta tal, än ägare med mindre skogsinnehav för att efterleva de hänsynskrav som är uppställda i lagstiftningen. Effekterna av en viss begränsning måste också i övrigt bedömas i ljuset av verksamhetens omfattning; ett större företag har vanligen bättre förutsättningar att bära effekterna av begränsningen. Mot dessa omständigheter vägde domstolen att bolaget varken kunnat påverka eller förutse begränsningen, att bolagets dispensansökan avslagits och att avverkningshindret avsåg en förhållandevis betydande areal samt medförde en i absoluta tal omfattande ekonomisk påverkan på bolaget. (Se p. 39-41). Sammantaget ansåg Högsta domstolen att avverkningshindret hade gett upphov till en så betydande skada att det inte var rimligt att bolaget – trots dess förhållandevis omfattande verksamhet – ensamt fick svara för den (p. 41).

I nu aktuellt mål gör mark- och miljödomstolen bedömningen att omständigheterna som ligger till grund för den begränsning som föreligger, att de fridlysta arterna norna och knärot har etablerat sig på det aktuella området, i sig får anses utgöra omständigheter som Å.L. varken har kunnat påverka eller förutse. Till detta kommer även att Å.L. har begärt dispens hos länsstyrelsen och att dispensansökan har avslagits. Att norna och knärot under lång tid har varit fridlysta enligt artskyddsförordningen och att Å.L. i enlighet med miljöbalkens kunskapskrav i och för sig borde ha kunnat upptäcka bestånden när de väl etablerats saknar enligt mark- och miljödomstolens mening betydelse för den bedömningen.

Det har inte framkommit annat än att Å.L:s. totala innehav av produktiv skogsmark uppgår till ca 50 hektar. Vid en jämförelse med förhållandena i NJA 2023 s. 291 kan konstateras att avverkningshindret för Å.L. om 7,9 hektar gäller en betydligt högre andel av hennes totala innehav av produktiv skogsmark, även om den marknadsvärdeminskning på fastigheten som kan anses ha uppkommit till följd av hindret i absoluta tal inte är lika omfattande. Till det sistnämnda ska

Sid 21 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

dock beaktas att Å.L. i egenskap av ägare med mindre skogsinnehav inte kan anses behöva finna sig i lika stora kostnader eller intäktsförluster, räknat i absoluta tal, som ägare med större skogsinnehav (jfr NJA 2023 s. 291, 39 p.).

Med beaktande av vad som nu angetts bedömer mark- och miljödomstolen att avverkningshindret har gett upphov till en så betydande skada att det inte är rimligt att Å.L. ensam får svara för den.

Domstolen ska därefter ta ställning till om ansvaret för skadan ändå ska delas mellan staten och Å.L..

Ska ansvaret för skadan delas mellan staten och Å.L.? Mark- och miljödomstolen delar inte statens uppfattning om att förarbeten och praxis ger stöd för att, för det fall domstolen funnit att det inte är rimligt att en enskild ensam får svara för en skada, dela ansvaret för skadan mellan staten och den enskilde (jfr prop. 2009/10:80, s. 169, och NJA 2023 s. 291). Vidare har det enligt domstolen inte heller framkommit något i målet som föranleder en sådan utgång. Domstolen finner därför att ansvaret för skadan inte ska delas.

Sammanfattande slutsats Mot bakgrund av mark- och miljödomstolens bedömning ovan ska Å.L:s. käromål vinna fullt bifall vad avser det begärda kapitalbeloppet.

Ränta Å.L. har yrkat ränta på kapitalbeloppet enligt 5 § räntelagen (s.k. avkastningsränta) från och med den 24 augusti 2021 fram till dagen för dom och för tiden därefter enligt 6 § räntelagen (dröjsmålsränta) till dess full betalning sker. Staten har inte invänt mot yrkad ränta men inte uttryckligen vitsordat något sätt att beräkna ränta. Det är i målet ostridigt att värdetidpunkten är den 24 augusti 2021 då Skogsstyrelsens beslut vann laga kraft. Domstolen bedömer att ränta bör utgå enligt yrkandena härom.

Sid 22 UMEÅ TINGSRÄTT DOM M 2265-22 Mark- och miljödomstolen

Rättegångskostnader Vid denna utgång i målet ska staten betala Å.L:s. rättegångskostnader. Staten har överlämnat till domstolen att ta ställning till skäligheten av kärandens yrkande om rättegångskostnader. Mark- och miljödomstolen noterar att yrkat ombudsarvode avser viss arbetstid som är föranledd av Å.L:s. ansökan om dispens från artskyddsförordningen. Domstolen bedömer därför att skälig ersättning för ombudsarvode i målet uppgår till 258 910 kr. Vad som yrkats i övrigt är skäligt och ska utgå enligt begäran.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 1 (MMD-01) Överklagande senast den 16 maj 2025. Prövningstillstånd krävs.

Emma Önneby Britt-Inger Rönnbäck I domstolens avgörande har rådmannen Emma Önneby och tekniska rådet Britt-Inger Rönnbäck deltagit. Målet har föredragits av tingsnotarien Johannes Holma Weister.

Bilaga B

Hur man överklagar Mark- och miljööverdomstolens avgörande

Den som vill överklaga Mark- och miljööverdomstolens avgörande ska göra det genom att skriva till Högsta domstolen. Överklagandet ska innehålla uppgifter om Överklagandet ska dock skickas eller lämnas 1. klagandens namn, adress, e-postadress till Mark- och miljööverdomstolen. och telefonnummer,

2det avgörande som överklagas (domstolens namn och avdelning samt Överklagandet ska ha kommit in till Markdag för avgörandet och målnummer), och miljööverdomstolen senast den dag som anges i slutet av Mark- och miljö- 3. den ändring i avgörandet som klaganden överdomstolens avgörande. begär,

4de skäl som klaganden vill ange för att Beslut om häktning, restriktioner enligt avgörandet ska ändras, 24 kap. 5 a § rättegångsbalken eller reseförbud får överklagas utan tidsbegränsning. 5. de skäl som klaganden vill ange för att prövningstillstånd ska meddelas, samt Om överklagandet har kommit in i rätt tid, 6. de bevis som klaganden åberopar och skickar Mark- och miljööverdomstolen vad som ska bevisas med varje bevis. överklagandet och alla handlingar i målet vidare till Högsta domstolen.

Om målet överklagas kan Högsta domstolen använda förenklad delgivning vid Det krävs prövningstillstånd för att Högsta utskick av handlingar i målet, under domstolen ska pröva ett överklagande. förutsättning att mottagaren där eller i Högsta domstolen får meddela prövningsnågon tidigare instans har fått information tillstånd endast om om sådan delgivning. 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen eller om För information om rättegången i Högsta 2. det finns synnerliga skäl till sådan domstolen, se www.hogstadomstolen.se prövning, så som att det finns grund för resning, att domvilla förekommit eller att målets utgång i Mark- och miljööverdomstolen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.