Unionsmedborgaren och preskriptionshindret (NJA 2023 s. 255)

Sökord Arresteringsorder; Preskription; Unionsmedborgare; Överlämnande

En unionsmedborgare som eftersökts enligt en europeisk arresteringsorder har vid tillämpning av vägransgrunden avseende preskription jämställts med en svensk medborgare.

Södertälje tingsrätt

Allmän åklagare begärde Södertälje tingsrätts prövning av om R.R. skulle överlämnas till Polen samt om överlämnandet skulle underkastas villkoret att R.R. återsändes till Sverige för att här avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i Polen. En europeisk arresteringsorder utfärdad av den regionala domstolen i Łódz´, Polen, åberopades. Åklagaren yrkade att R.R. skulle kvarbli i häkte i avvaktan på att överlämnandet verkställdes.

Tingsrätten (rådmannen Ulrika Åkerdahl) anförde följande i beslut den 28 oktober 2022.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Överlämnande

Enligt 2 kap. 1 § arresteringsorderlagen ska den som eftersöks enligt en arresteringsorder och påträffas i riket, om inte annat sägs i den lagen eller följer av annan lag, överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. Överlämnande får ske för lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Enligt 2 kap. 2 § första stycket samma lag får verkställighet endast beviljas för en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag och för vilken enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer är föreskrivet. Om det i arresteringsordern har angetts att en gärning är sådan som finns angiven i bilagan till lagen och det för gärningen enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, ska överlämnande dock beviljas även om gärningen inte motsvarar brott enligt svensk lag (2 kap. 2 § andra stycket samma lag).

Av utredningen i målet framgår att R.R. eftersöks enligt en europeisk arresteringsorder för lagföring av fem brott. Det finns förutsättningar för överlämnande av R.R. enligt 2 kap. 2 § första och andra stycket arresteringsorderlagen. Inte heller i övrigt har det framkommit någonting som hindrar att han överlämnas till Polen i enlighet med arresteringsordern.

Villkor

Om den eftersökte begär det får överlämnande av en svensk medborgare beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier för att den eftersökte kommer att återföras till Sverige för verkställighet av en efter överlämnandet ådömd frihetsberövande påföljd (3 kap. 2 § arresteringsorderlagen). R.R. har framställt en sådan begäran och regiondomstolen i Łódz´, Polen har den 25 oktober 2022 lämnat sådana garantier.

R.R. är inte svensk medborgare. Det rambeslut som ligger till grund för arresteringsorderlagen (artikel 5.3) tillåter dock att motsvarande regel om återförande för straffverkställighet också tillämpas när den eftersökte, utan att vara medborgare där, uppehåller sig i eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten.

R.R. är bosatt i Sverige sedan mer än tio år, arbetar, betalar skatt och har familj här. Han uppvisar därmed en sådan anknytning till Sverige att han kan jämställas med en svensk medborgare vid en fördragskonform tolkning av bestämmelsen (jfr NJA 2019 s. 377).

Begäran om överlämnande ska därför beviljas med villkor. Det är alltså ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Häktning

När det gäller tvångsmedel vid tillämpning av lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder gäller en presumtion för frihetsberövande. Det saknas inte risk för att R.R., om han friges, avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Han ska därför kvarbli i häkte till dess att beslutet om överlämnande verkställts eller annat beslutats.

Övrigt

Ett beslut om överlämnande ska verkställas inom tio dagar från det att beslutet vunnit laga kraft (6 kap. 1 § arresteringsorderlagen).

BESLUT

1 R.R. ska överlämnas till Polen för lagföring enligt den europeiska arresteringsordern som utfärdats den 19 maj 2022 av regiondomstolen i Łódz´, Polen. Det är ett villkor för överlämnandet att R.R., om han i Polen efter överlämnandet döms till en frihetsberövande påföljd, återförs till Sverige för att här verkställa påföljden.

2 R.R. ska kvarbli i häkte till dess att beslutet om överlämnande verkställts eller annat beslutats.

Tingsrätten påminner om att överlämnandet ska verkställas inom tio dagar från det att beslutet vunnit laga kraft. Verkställighet får ske före det att beslutet vinner laga kraft, om R.R. avger en sådan förklaring som anges i 6 kap. 4 § arresteringsorderlagen.

Svea hovrätt

R.R. överklagade i Svea hovrätt.

Hovrätten (hovrättsråden Rakel Granditsky Hökeberg och Julia Asplund, referent, samt rådmannen Stefan Lättman) beslutade den 28 november 2022 att inte ge prövningstillstånd. Tingsrättens avgörande stod därför fast.

Högsta domstolen

R.R. överklagade och yrkade att HD skulle upphäva beslutet om att överlämna honom till Polen för lagföring i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd och beslutade, med tillämpning av 54 kap. 12 a § RB, att HD skulle pröva frågan om R.R., som var unionsmedborgare, skulle jämställas med en svensk medborgare även vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredragande, justitiesekreteraren Hanna Hallonsten, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Punkterna 1-4 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-4 i HD:s skäl.

Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder

Allmänt om rambeslutet

5 Systemet med den europeiska arresteringsordern infördes genom Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet). Syftet var att införa ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott. Ordningen bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Det innebär som utgångspunkt att en europeisk arresteringsorder utfärdad i en medlemsstat ska erkännas och verkställas i övriga medlemsstater utan någon föregående prövning (jfr artikel 1.2 i rambeslutet).

6 Rambeslut är en typ av rättsakt som är bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som ska uppnås men som överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. En nationell domstol har en skyldighet att i möjligaste mån tolka nationell rätt mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i beslutet uppnås (principen om konform tolkning). Däremot saknar rambeslut direkt effekt. En nationell domstol är därför inte skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot rambeslutet. (Jfr bl.a. EU-domstolens domar av den 24 juni 2019, Poplawski II, C-573/17, EU:C:2019:530, p. 69-73 och av den 29 april 2021, X, C-665/20 PPU, EU:C:2021:339, p. 62-64.)

7 I Sverige har rambeslutet genomförts främst genom europeiska arresteringsorderlagen.

Allmänt om hinder mot överlämnande

8 Även om rambeslutet är uppbyggt kring principen om ömsesidigt erkännande finns det undantag från skyldigheten att verkställa en utfärdad europeisk arresteringsorder. Rambeslutet innehåller ett antal obligatoriska och fakultativa grunder för att vägra överlämnande (se artikel 3 och 4). Vägransgrunderna är till för att skapa en balans mellan skyldigheten att bistå enligt den internationella överenskommelsen och intresset av att tillvarata andra viktiga intressen. I europeiska arresteringsorderlagen regleras avslagsgrunderna i 2 kap. 3-6 §§.

9 När medlemsstaterna väljer att införliva de fakultativa vägransgrunderna i artikel 4 i rambeslutet med sin nationella rätt har de ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Överlämnande får dock inte vägras i andra fall än de som följer av rambeslutet. Tillämpningsområdet för vägransgrunderna får däremot begränsas i nationell rätt eftersom det ligger i linje med det huvudsakliga syftet med rambeslutet, dvs. att överlämnande ska ske i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande. (Jfr bl.a. EU-domstolens domar av den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C-123/08, EU:C:2009:616, p. 58-59 och 61-62 samt av den 11 mars 2020, SF, C-314/18, EU:C:2020:191, p. 39 och 40.)

Hinder på grund av preskription

10 I artikel 4.4 i rambeslutet anges att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskriberats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna medlemsstats behörighet enligt dess egen strafflagstiftning.

11 Artikeln har införlivats i 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen. Enligt bestämmelsen får överlämnade inte beviljas om påföljd för gärningen har bortfallit på grund av preskription eller inte längre kan dömas ut enligt svensk lag och gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige eller den eftersökte är svensk medborgare.

Den verkställande staten åtar sig verkställigheten av straffet

12 Även andra vägransgrunder i europeiska arresteringsorderlagen har begränsats till att i svensk rätt endast avse svenska medborgare.

13 I 2 kap. 6 § anges att när den som eftersöks för verkställighet av en frihetsberövande påföljd är svensk medborgare får överlämnande inte beviljas om den eftersökte begär att påföljden ska verkställas i Sverige. Bestämmelsen genomför artikel 4.6 i rambeslutet. Artikeln stadgar att när arresteringsordern utfärdats för verkställighet av en frihetsberövande påföljd får verkställighet av arresteringsordern vägras om den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande staten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff.

14 Om arresteringsordern i stället utfärdats för lagföring får villkoret ställas upp - om den eftersökte är svensk medborgare - att den utfärdande myndigheten garanterar att den eftersökte kommer att återföras till Sverige för verkställighet av en efter överlämnandet ådömd frihetsberövande påföljd (se 3 kap. 2 §). Motsvarande artikel i rambeslutet omfattar den som är medborgare eller bosatt i den verkställande staten (artikel 5.3).

Den unionsrättsliga likabehandlingsprincipen

Innebörd och tillämpningsområde

15 Av artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) framgår att all diskriminering på grund av nationalitet ska vara förbjuden inom unionsfördragens tillämpningsområde.

16 Förbudet mot diskriminering innebär att unionsmedborgare som befinner sig i samma situation ska behandlas lika i rättsligt hänseende, oberoende av nationalitet, om det inte finns något uttryckligt undantag. Inte bara direkt diskriminering utan även indirekt diskriminering är förbjuden. (Jfr NJA 2016 s. 1024 p. 12.)

17 En unionsmedborgare kan åberopa artikel 18 FEUF, som har direkt effekt, i alla situationer som omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde. Dessa situationer omfattar utövandet av rätten till fri rörlighet i artikel 21 FEUF. Medlemsländerna är således skyldiga att tillämpa den unionsrättsliga likabehandlingsprincipen, om en unionsmedborgare har utövat sin rätt till fri rörlighet. (Se bl.a. EU-domstolens dom den 6 september 2016, Petruhhin, C-182/15, EU:C:2016:630, p. 30-31, jfr "Utlämningen av unionsmedborgaren I" NJA 2019 s. 377 p. 12.)

Rättspraxis angående likabehandlingsprincipen i förhållande till utlämning och överlämnade

18 Vid utlämning av en unionsmedborgare från ett medlemsland till tredje land har EU-domstolen uttalat att en nationell bestämmelse som förbjuder utlämning av landets egna medborgare men inte andra unionsmedborgare utgör en begränsning av den fria rörligheten. En sådan begränsning kan vara motiverad endast om den grundar sig på objektiva överväganden och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med nationell rätt. Att minimera risken för att personer som har begått brott undgår straff, utgör ett sådant legitimt syfte i unionsrätten, förutsatt att det inte finns någon annan åtgärd som i mindre ut-sträckning inkräktar på rättigheterna och som lika effektivt kan uppnå syftet. I förhållande till det syftet befinner sig unionsmedborgare som är stadigvarande i medlemslandet, och därmed uppvisar en tydlig integration i samhället, i en jämförbar situation med medborgare i det egna landet. (Se EU-domstolens dom i Petruhhin, p. 32-34 och 37-41; jfr även bl.a. EU-domstolens domar av den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, EU:C:2018:898, p. 30-33 och p. 46 samt av den 22 december 2022, S.M., C-237/21, EU:C:2022:1017 p. 33-36.)

19 Mot bakgrund av EU-domstolens praxis kom HD i rättsfallet "Utlämningen av unionsmedborgaren I" fram till att det finns anledning i utlämningsärenden att tillämpa 2 § i lag (1957:668) om utlämning för brott, av vilken framgår att svenska medborgare inte får utlämnas, fördragskonformt. Det innebär att unionsmedborgare ska likställas med svenska medborgare vid tillämpningen av 2 § förutsatt att den person som begärs utlämnad är stadigvarande bosatt i Sverige. (Jfr även "Utlämningen av unionsmedborgaren II" NJA 2022 s. 709 p. 10-14.)

20 EU-domstolen har i ett flertal avgörande även utvecklat hur likabehandlingsprincipen ska tolkas och tillämpas i förhållande till artikel 4.6 i rambeslutet.

21 Domstolen har framhållit att de skäl till att verkställighet får vägras, som anges i artikeln (se p. 13), syftar till att möjliggöra för den verkställande rättsliga myndigheten att lägga särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället när denne avtjänat sitt fängelsestraff. En verkställande medlemsstat har rätt att endast eftersträva ett sådant syfte i förhållande till personer som har uppvisat en viss grad av integration i medlemsstaten. Medlemsstaterna får således vid genomförandet av rambeslutet begränsa de fall då det är möjligt att vägra att överlämna en person enligt artikel 4.6 genom att villkora tillämpningen med att den eftersökte lagligen uppehållit sig viss tid i den verkställande staten. (Se EU-domstolens domar av den 17 juli 2008, Kozłowski, C-66/08, EU:C:2008:437, p. 45 samt i Wolzenburg, p. 62 och 67.)

22 En medlemsstat kan emellertid inte enligt EU-domstolen - utan att åsidosätta diskrimineringsförbudet i artikel 18 FEUF - undantagslöst och automatiskt utesluta alla medborgare från andra medlemsstater som uppehåller sig eller är bosatta där från tillämpningsområdet för artikel 4.6, oavsett vad de har för anknytning till landet. (Se EU-domstolens dom den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge, C-42/11, EU:C:2012:517, p. 59.)

Bestämmelsen om hinder på grund av preskription ska tolkas konformt med EU-rätten

23 Bestämmelsen i 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen innebär att svenska medborgare behandlas på annat sätt än medborgare i andra medlemsländer. En sådan särbehandling kan vara motiverad endast om den grundar sig på objektiva överväganden och står i proportion till det legitima syftet som eftersträvas i svensk rätt.

24 I förarbetena till den svenska bestämmelsen anförde regeringen att det, mot bakgrund av principen om ömsesidigt erkännande, framstod som naturligt att det är preskriptionsbestämmelserna i den utfärdande medlemsstaten som ska tillmätas betydelse vid prövning av frågan om överlämnande bör beviljas. Det konstaterades att det med detta synsätt kunde framstå som inkonsekvent att behålla undantaget för svenska medborgare. Med hänsyn till att Sverige redan tog ett stort steg mot ömsesidigt erkännande genom att avskaffa kravet på dubbel straffbarhet ansågs det ändå motiverat att bibehålla preskription som hinder för överlämnande av svenska medborgare. (Se prop. 2003/04:7 s. 88 f.)

25 Svensk domsrätt över brott som har begåtts utomlands är relativt omfattande (jfr 2 kap. 3 och 4 §§ BrB). Genom att villkora bestämmelsen i europeiska arresteringsorderlagen med att gärningen helt eller delvis ska ha ägt rum i Sverige eller att den eftersökte är svensk medborgare har avslagsgrunden gjorts mer begränsad än vad artikel 4.4 i rambeslutet medger. En medlemsstat har visserligen rätt att inskränka de fall där den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder (se p. 9). Det saknas dock skäl som kan motivera att begränsningen sker genom att särbehandla svenska medborgare.

26 Det finns därför anledning för svensk domstol att tillämpa 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen fördragskonformt. Det innebär att unionsmedborgare, som utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, ska behandlas på samma sätt som svenska medborgare.

27 Bestämmelsen får dock inte tillämpas på ett sätt som gör att överlämning kan vägras i fler fall än vad som följer av artikel 4.4. i rambeslutet (jfr p. 9). Vägransgrunden i artikel 4.4 i rambeslutet förutsätter att den verkställande medlemsstaten har jurisdiktion avseende de gärningar som den europeiska arresteringsordern avser. Det innebär att domstolen vid tillämpning av bestämmelsen måste pröva - utöver om gärningarna är preskriberade enligt svensk rätt - om gärningarna omfattas av svensk domsrätt.

Bedömningen i detta fall

28 R.R. är unionsmedborgare. Han har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet genom att bosätta sig i Sverige. Han omfattas därför av tillämpningsområdet för den unionsrättliga likabehandlingsprincipen. Han ska därmed jämställas med en svensk medborgare vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 europeiska arrestringsorderlagen.

29 Med hänsyn till vad HD kommit fram till i den fråga som prövats bör det meddelas prövningstillstånd i målet i övrigt. Det finns anledning att betvivla riktigheten av det beslut som tingsrätten har fattat.

Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

HD:S AVGÖRANDE

HD förklarar att R.R., som är unionsmedborgare, ska jämställas med en svensk medborgare vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD prövningstillstånd i hovrätten.

HD (justitieråden Anders Eka, Stefan Johansson, Petter Asp, referent, Cecilia Renfors och Christine Lager) meddelade den 4 april 2023 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1 Den regionala domstolen i Lódz i Polen utfärdade den 19 maj 2022 en europeisk arresteringsorder som avser överlämnande av den polske medborgaren R.R. för lagföring av fem brott som påstås ha begåtts i Polen under åren 2006-2010.

2 Tingsrätten beslutade att R.R. skulle överlämnas till Polen i enlighet med arresteringsordern. Tingsrätten konstaterade att R.R. är bosatt i Sverige sedan mer än tio år samt att han arbetar, betalar skatt och har familj här. Enligt tingsrätten uppvisar han därmed en sådan anknytning till Sverige att han, när det gäller verkställighet av en eventuell påföljd, kan jämställas med en svensk medborgare vid en fördragskonform tolkning av bestämmelsen i 3 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen). Som villkor för överlämnandet föreskrev tingsrätten därför att han ska återföras till Sverige för att här verkställa påföljden om han i Polen döms till en frihetsberövande påföljd.

3 R.R. överklagade tingsrättens beslut. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd.

Frågan i HD

4 HD har, med stöd av 54 kap. 12 a § RB, meddelat prövningstillstånd och beslutat att domstolen ska pröva frågan om R.R., som är unionsmedborgare, ska jämställas med en svensk medborgare även vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen. Den bestämmelsen reglerar fall där överlämnande inte får beviljas till följd av preskription.

Allmänt om rambeslutet

5 Systemet med den europeiska arresteringsordern infördes genom Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet). Syftet var att inom unionen införa ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts för eller misstänks för brott. Rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Det innebär att en europeisk arresteringsorder utfärdad i en medlemsstat som utgångspunkt ska erkännas och verkställas i övriga medlemsstater utan någon mer omfattande prövning. En medlemsstat får inte vägra att erkänna och verkställa en arresteringsorder i andra fall än där det finns stöd för det i rambeslutet (jfr artikel 1.2 i rambeslutet och EU-domstolens dom den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C-123/08, EU:C:2009:616, p. 57).

6 I Sverige har rambeslutet genomförts i huvudsak genom europeiska arresteringsorderlagen.

Hinder mot överlämnande på grund av preskription

7 Enligt 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen får överlämnande inte beviljas om påföljd för gärningen har bortfallit på grund av preskription eller inte längre kan dömas ut enligt svensk lag och gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige eller den eftersökte är svensk medborgare.

8 Vägransgrunden har sin bakgrund i artikel 4.4 i rambeslutet där det anges att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en arresteringsorder om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskriberats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna medlemsstats behörighet enligt dess egen strafflagstiftning.

9 Den svenska lagstiftaren har alltså, i relation till rambeslutet, inskränkt vägransgrunden till att gälla i situationer där arresteringsordern antingen avser en svensk medborgare eller där gärningen har begåtts i Sverige. Generellt sett är det tillåtet att begränsa tillämpningsområdet för en vägransgrund (jfr t.ex. EU-domstolens dom i Wolzenburg, p. 58 och 59).

10 En förutsättning för att utrymmet att vägra överlämnande enligt 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen inte ska bli större än vad som är tillåtet enligt rambeslutet är att gärningen omfattas av svensk domstols behörighet (jfr p. 8). Denna förutsättning är i regel uppfylld, men det bör noteras bl.a. att den svenska jurisdiktionen över svenska medborgare inte är undantagslös (jfr 2 kap. 5 § BrB som läst tillsammans med 2 kap. 3 § 2 samma balk innebär att det i regel uppställs ett krav på dubbel straffbarhet för att domsrätt ska föreligga).

Det unionsrättsliga förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet

11 EU-domstolen har i flera avgöranden uttalat att medlemsstaterna, när de införlivar artikel 4.6 i rambeslutet, måste säkerställa att unionsmedborgare inte särbehandlas på grund av sin nationalitet i strid med det diskrimineringsförbud som numera framgår av artikel 18 i Fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt (se bl.a. EU-domstolens dom i Wolzenburg p. 42-46 och EU-domstolens dom den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge, C-42/11, EU:C:2012:517, p. 39).

12 Artikel 4.6 i rambeslutet anger att överlämnande för verkställighet kan vägras om den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i medlemsstaten och staten åtar sig att själv verkställa straffet. I rättsfallet Lopes Da Silva Jorge har EU-domstolen slagit fast att en medlemsstat vid genomförandet inte utan att åsidosätta förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet kan avgränsa bestämmelsen till att enbart gälla de egna medborgarna och därmed undantagslöst och automatiskt utesluta unionsmedborgare från andra medlemsstater från vägransgrundens tillämpningsområde (se bl.a. p. 59).

13 På ett liknande sätt har EU-domstolen när det gäller utlämning till ett tredje land uttalat att en medlemsstat är skyldig att behandla en unionsmedborgare på samma sätt som landets egna medborgare under förutsättning att medborgaren är stadigvarande bosatt i medlemsstaten (se EU-domstolens dom den 13 november 2018, Raugevicius, C-247/17, EU:C:2018:898, p. 45-48).

14 Som framgått har EU-domstolens praxis inte gällt en situation av det slag som är aktuell i detta mål, dvs. där en medlemsstat har inskränkt tillämpningen av den vägransgrund som möjliggörs av artikel 4.4 till att enbart avse egna medborgare. Det står emellertid klart att den praxis från EU-domstolen som nyss har berörts är av betydelse också vid en bedömning av den situationen.

Den nu aktuella bestämmelsen ska tillämpas fördragskonformt

15 Bestämmelsen i 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen innebär att svenska medborgare behandlas på annat sätt än medborgare i andra medlemsstater. För att inte komma i strid med artikel 18 i Fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt måste det finnas sakliga skäl för särbehandlingen (se t.ex. EU-domstolens dom i Wolzenburg p. 63).

16 Av förarbetena till den svenska bestämmelsen framgår att skälet till att det i vägransgrunden avseende preskription har införts en avgränsning till svenska medborgare är att det för Sverige var ett stort steg redan att möjliggöra utlämning av egna medborgare utan ett krav på dubbel straffbarhet. Det ansågs därför motiverat att behålla preskription som hinder för överlämnande av svenska medborgare. (Se prop. 2003/04:7 s. 88 f.)

17 Det framstår som klart att det varken med hänsyn till vad som angetts i förarbetena eller av annan anledning finns några från unionsrättslig synpunkt godtagbara skäl att inskränka tillämpningen av 2 kap. 5 § 6 till svenska medborgare. Bestämmelsen ska därför - för att undvika resultat som är oförenliga med fördraget - tillämpas fördragskonformt (jfr "Utlämningen av unionsmedborgaren I" NJA 2019 s. 377 p. 21 och 22).

18 Detta innebär att unionsmedborgare vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 ska behandlas på samma sätt som svenska medborgare. Det finns inte skäl att här - till skillnad från fall när exempelvis 3 kap. 2 § tillämpas - uppställa krav på att unionsmedborgaren ska ha en särskild anknytning till Sverige.

19 Det finns samtidigt anledning att erinra om att 2 kap. 5 § 6 inte får tillämpas på ett sätt som gör att överlämning vägras i fler fall än vad artikel 4.4. i rambeslutet medger (jfr p. 5). Eftersom vägransgrunden i artikeln förutsätter att den verkställande medlemsstaten har domsrätt avseende de gärningar som arresteringsordern avser måste svenska domstolar vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 också pröva om gärningarna omfattas av svensk domsrätt.

Bedömningen i detta fall

20 R.R. är unionsmedborgare och det unionsrättsliga diskrimineringsförbudet gäller när frågan om överlämnande ska prövas. Det innebär att han ska jämställas med en svensk medborgare vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 europeiska arresteringsorderlagen.

21 Med hänvisning till den nu gjorda bedömningen ska tillstånd till målets prövning i hovrätten meddelas.

22 Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att R.R. ska vara fortsatt häktad i ärendet.

HD:S AVGÖRANDE

HD förklarar att R.R., som är unionsmedborgare, ska jämställas med en svensk medborgare vid tillämpning av 2 kap. 5 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD prövningstillstånd i hovrätten.

R.R. ska fortsatt vara häktad i ärendet.