Högsta domstolen

Misshandeln vid parkeringsplatsen (NJA 2024 s. 137)

Domstol: Högsta domstolen
Avgörandedatum: 2024-03-08
Målnummer: B 1645-23
Löpnummer: NJA 2024:11

Sökord Gärningsbeskrivning · Brottsrubricering · Medgärningsmannaskap · Medhjälp · Misshandel · Rättegångsfel · Rättvis rättegång

Tolkning av begreppet annan gärning i 30 kap. 3 § rättegångsbalken vid medverkan till misshandel

Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot I.U. och begärde att han skulle dömas för misshandel och övergrepp i rättssak med följande gärningsbeskrivningar.

Åtalspunkt 1 (misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB)

I.U. och [två andra tilltalade, bl.a. N.N.] har tillsammans och i samförstånd slagit A.E.A. i ansiktet och mot kroppen samt sparkat honom mot kroppen och huvudet. Det hände den 23 juli 2019 [i] Stockholms stad.

A.E.A. orsakades smärta, svullnad samt sårskador.

I.U. och [de två andra tilltalade] begick gärningen med uppsåt.

Åtalspunkt 2 (övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § första stycket första meningen BrB i sin lydelse före 1 juli 2022)

I.U. har med hot om våld angripit Y.Y. för att hindra henne från att ringa till polisen och anmäla brottet under åtalspunkt 1. Angreppet bestod i att I.U. hotade att döda Y.Y:s make. Det hände den 23 juli 2019 [i] Stockholms stad.

I.U. begick gärningen med uppsåt.

Åtalet mot I.U. omfattade därutöver våldsamt motstånd, främjande av flykt, ringa narkotikabrott i två fall och brott mot knivförbudslagen.

A.E.A. framställde skadeståndsanspråk mot bl.a. I.U. avseende kränkning samt sveda och värk.

I.U. förnekade gärningen under åtalspunkten 1 och bestred skadeståndsansvar. I.U. förklarade sig varken kunna erkänna eller förneka gärningen under åtalspunkten 2.

Tingsrätten (ordförande f.d. rådmannen Manne Pavon) anförde i dom den 29 november 2022 bl.a. följande.

När det gäller I.U. ger utredningen inte belägg för att denne medverkat i misshandeln av målsäganden på ett sätt som medför att denne ska dömas som gärningsman. Det har visserligen av utredningen framkommit att I.U. försökt hindra X.X. från att avbryta misshandeln, och att han uppmanat andra kringboende som reagerat på händelsen att inte lägga sig i. Det går emellertid inte att säga att misshandeln av målsäganden skett som ett utslag av någon brottsplan där I.U:s roll varit att hålla vakt, eller motsvarande, i syfte att misshandeln av målsäganden skulle fortsätta. Det har inte heller framgått att I.U:s nämnda agerande uppmärksammats av [de två andra tilltalade] eller, om så ändå varit fallet, detta haft någon betydelse för misshandeln av målsäganden. Det går alltså inte att dra slutsatsen att [någon av de två andra tilltalade] påverkats fysiskt eller styrkts i sitt uppsåt att misshandla målsäganden. Någon straffbar medverkan i misshandeln har därmed I.U. inte gjort sig skyldig till (se Bäcklund m.fl., kommentar till 23 kap. 4 § brottsbalken, JUNO version 20, 2022 och NJA 1984 s. 922).

Tingsrättens bedömning innebär att I.U. ska frikännas från ansvar för att ha misshandlat målsäganden.

När det gäller åtalspunkten 2 har åklagaren lagt I.U. till last att denne hotat Y.Y. med att I.U. skulle döda hennes make, dvs. den nyssnämnde X.X. Y.Y. är inte hörd i målet. X.X. har inte uppgett att något hot riktades mot hans hustru som avsåg hans liv eller hälsa. Han har i stället uppfattat situationen som att I.U. riktade hotet direkt mot honom. Någon annan utredning som styrker åtalet i denna del finns inte. På det sätt som åklagaren utformat gärningsbeskrivningen ska åtalet mot I.U. lämnas utan bifall.

Tingsrätten frikände I.U. från åtalet för misshandel och avslog A.E.A:s skadeståndsanspråk.

I.U. frikändes även från åtalen för övergrepp i rättssak och våldsamt motstånd. Han dömdes för främjande av flykt, ringa narkotikabrott i två fall och brott mot knivförbudslagen till villkorlig dom.

Tingsrätten beslutade om avgift till brottsofferfonden.

En nämndeman var skiljaktig i frågan om ansvar för I.U. rörande gärningen misshandel enligt åtalspunkten 1. Han anförde därvid följande.

Av utredningen anser jag framgå att I.U. tagit på sig uppgiften att hålla vakt. Han har i det syftet försökt hindra X.X. från att avbryta misshandeln och genom hot försökt avstyra att kringboende tillkallade polis. Han har därigenom medverkat i brottet i sådan omfattning att han bör dömas för medhjälp till misshandeln.

Överröstad i detta avseende är jag i övrigt ense med majoriteten.

Åklagaren, A.E.A. och I.U. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma N.N. och I.U. för misshandel i enlighet med följande justerade gärningsbeskrivning.

I.U. och N.N. har tillsammans och i samförstånd med annan slagit A.E.A i ansiktet och mot kroppen samt sparkat honom mot kroppen och huvudet. Det hände den 23 juli 2019 [i] Stockholms stad. A.E.A. orsakades smärta, svullnad samt sårskador.

I.U. och N.N begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren yrkade vidare att I.U. skulle dömas för övergrepp i rättssak i enlighet med följande justerade gärningsbeskrivning.

I.U. har med hot om våld angripit Y.Y. eller annan för att hindra denne från att ringa till polisen och anmäla brottet under åtalspunkten 1.

Angreppet bestod i att I.U. hotade att döda målsägandens anhöriga. Det hände den 23 juli 2019 [i] Stockholms stad.

I.U. begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren yrkade slutligen att straffet för I.U. under alla förhållanden skulle skärpas.

A.E.A. yrkade att hovrätten skulle bifalla hans skadeståndsyrkande i tingsrätten.

I.U. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för främjande av flykt och brott mot knivlagen.

Parterna motsatte sig varandras yrkanden om ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ragnar Palmkvist, hovrättsrådet Julia Asplund och tf. hovrättsassessorn Jonna Ihrman, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 8 februari 2023 följande.

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens dom ska – – – I.U. i inte överklagade skuldfrågor dömas för de gärningar som tingsrätten funnit [honom] skyldig till.

Gärningarna ska rubriceras som tingsrätten har gjort.

Hovrätten konstaterar, i likhet med tingsrätten, att målsäganden och de tilltalade har lämnat olika uppgifter om upprinnelsen till händelsen och vem som inledningsvis attackerade vem. Vittnenas iakttagelser ger inte något klart stöd i denna del. – – – Vad gäller I.U. anser hovrätten, i likhet med tingsrätten, att det inte är visat att han i det inledande skedet utövat något våld mot A.E.A.

A.E.A. kom därefter att hamna på marken. Av de uppgifter som [X.X. och ytterligare en person] har lämnat framgår att det var två personer som utdelade upprepade slag och sparkar mot A.E.A. och att en person stod eller satt några meter därifrån. Även – – – har berättat om att slag och sparkar utdelades mot den person som låg ner på marken. Det står klart att en av de personer som utdelade slag och sparkar var N.N. och att den person som uppehöll sig några meter därifrån var I.U. – – –

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att utredningen inte ger stöd för att I.U. har medverkat i misshandeln på ett sätt som medför att han ska dömas som gärningsman. Som tingsrätten konstaterat har det emellertid framkommit att I.U. försökt hindra vittnet X.X. från att avbryta misshandeln och även uppmanat grannar att inte lägga sig i (se åtalet för övergrepp i rättssak). Hovrätten bedömer, till skillnad från tingsrätten, att han härigenom har främjat gärningen på ett sådant sätt att han ska dömas för medhjälp till misshandel. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Åtalet för övergrepp i rättssak (I.U.)

Åklagaren har till styrkande av åtalet bl.a. förevisat en film. Av filmen framgår att I.U. riktar sig mot någon som står på balkongen. Vidare framgår det att I.U. uttalar att han ska döda personens anhöriga om denne ringer till polisen. Baserat på vittnesuppgifter från X.X. är det mycket som talar för att hotet var riktat mot hans fru, Y.Y. Det har emellertid framkommit att Y.Y. inte velat medverka i utredningen och hon är inte hörd i målet. Hovrätten kan därför inte dra någon säker slutsats i frågan om hotet var riktat mot just Y.Y. Det står dock klart att hotet var riktat mot någon av de grannar som vid tillfället befann sig på balkongerna. Med beaktade av den åtalsjustering som åklagaren har gjort är därmed åtalet styrkt. I.U. ska således dömas för övergrepp i rättssak. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom enligt följande.

a) Hovrätten – som tillämpar 29 kap. 7 § BrB – dömer I.U. även för medhjälp till misshandel den 23 juli 2019 enligt 3 kap. 5 § och 23 kap. 4 § BrB och för övergrepp i rättssak, samma dag, enligt 17 kap. 10 § första stycket BrB i sin lydelse före den 1 juli 2022.

b) Hovrätten bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 120 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 4 månader ha dömts ut.

c) I.U. ska – – – betala skadestånd till – – – A.E.A.

I.U. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för misshandel och övergrepp i rättssak samt befria honom från skyldigheten att betala skadestånd, eller undanröja hovrättens dom såvitt avser skuld, påföljd, skadestånd och avgift till brottsofferfonden samt återförvisa målet till hovrätten för fortsatt behandling.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i fråga om hovrätten, när den dömt I.U. för medhjälp till misshandel, dömt honom för en annan gärning än den som han åtalats för. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Petter Selberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Bakgrund

Punkterna 1–8 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s skäl.

Frågan i målet

9 Frågan är om hovrätten har dömt I.U. för en annan gärning än den som åtalet för misshandel avser.

Ramen för brottmålsprocessen

10 Enligt 30 kap. 3 § första meningen RB får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning har förts. Det som avses i bestämmelsen är den gärningsbeskrivning som åklagaren ska lämna i sin stämningsansökan.

11 Gärningsbegreppet i 30 kap. 3 § har en snävare innebörd än de gärningsbegrepp som annars förekommer i rättegångsbalken. Detta hänger samman med att 30 kap. 3 § är avsedd att ge den tilltalade ett skydd mot att dömas för en gärning som han eller hon inte har haft anledning att försvara sig mot. Såtillvida samverkar den snävare innebörden med den grundläggande rätten till en rättvis rättegång och kravet i artikel 6.3 i Europakonventionen på att den som har blivit anklagad för brott ska underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot henne eller honom samt få tillräcklig möjlighet att förbereda sitt försvar. ( Jfr ”Mordet i hissen” NJA 2023 s. 460 I p. 9.)

12 I gärningsbeskrivningen ska den brottsliga gärningen anges med uppgift om tid, plats och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande. Åklagaren ska i anslutning till gärningsbeskrivningen även ange de bestämmelser som han eller hon anser är tillämpliga. (Se 45 kap. 4 § första stycket 3 RB.)

13 Det är således gärningsbeskrivningen som sätter gränserna för domstolens prövning och endast de påståenden om gärningen som kan utläsas av gärningsbeskrivningen får läggas till grund för domen. Gärningsbeskrivningen ska innehålla det som enligt åklagaren konstituerar brottet. Man kan även uttrycka det på så sätt att den ska innehålla de rekvisit som karakteriserar gärningen som brottslig. Påståenden om gärningen som inte kan utläsas av gärningsbeskrivningen får inte läggas till grund för en fällande dom. (Se t.ex. ”Mordet i hissen” p. 11.)

14 Åklagaren ska alltså beskriva det händelseförlopp som han eller hon påstår att den tilltalade ska hållas straffrättsligt ansvarig för. I det förloppet innefattas såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment – uppsåt eller oaktsamhet – som ingår i gärningen. Innehållet i gärningsbeskrivningen ska vara ägnat att för den tilltalade tydligt klargöra vad som läggs henne eller honom till last. Därigenom ska det bli möjligt för den tilltalade att ta ställning till hur försvaret bör läggas upp. (Se t.ex. ”Mordet i hissen” p. 12 och HD:s beslut den 17 november 2023 i mål B 1937-23 p. 11*.)

15 Som en allmän utgångspunkt gäller att gärningsbeskrivningen får tolkas i belysning av det lagrum och den brottsbeteckning som åklagaren har angett. En tolkning av en gärningsbeskrivning får dock inte leda till att en dom baseras på något för den tilltalade överraskande moment, som han eller hon inte har haft möjlighet att försvara sig emot (se t.ex. ”Stöldförsöket på Bauhaus” NJA 2015 s. 405 p. 12 och ”Mordet i hissen” p. 13).

16 Om en gärningsbeskrivning är oklar eller framstår som ofullständig, ska rätten genom materiell processledning verka för att det blir klarlagt vad den innefattar. Frågan i vilka situationer materiell processledning är lämplig och hur den närmare ska utföras i det enskilda fallet är något som i stor utsträckning måste överlämnas till rättens bedömning. Allmänt sett gäller dock att rätten bör vara försiktig vid sin processledning så att dess opartiskhet inte kan sättas i fråga. Det är också allmänt godtaget att processledning till förmån för den tilltalade principiellt sett är avsevärt mindre betänklig än processledning till förmån för åklagaren. (Se ”Mordet i hissen” p. 14 med vidare hänvisningar.)

Brottets rättsliga beteckning och tillämpligt lagrum

17 Av 30 kap. 3 § andra meningen RB framgår att domstolen inte, så som är fallet med gärningsbeskrivningen, är bunden av de rättsliga beteckningar eller lagrum som åklagaren har angett. Domstolen kan alltså göra en annan rättslig bedömning av gärningen och komma fram till att det rör sig om ett annat brott än det som åklagaren har antagit, eller om en annan brottsform, t.ex. försök i stället för fullbordat brott. Domstolen kan också komma fram till att en tilltalad som har åtalats för ett visst brott i gärningsmannaskap i stället gjort sig skyldig till medhjälp till brott.

18 För att domstolen ska få tillämpa andra straffbestämmelser på gärningsbeskrivningen än de som åklagaren har angett krävs att den tilltalade ges tillräcklig tid och möjlighet att anpassa sitt försvar. Det betyder normalt att den tilltalade i förväg måste få information om att dessa bestämmelser skulle kunna aktualiseras. Att den tilltalade i brottmålsprocessen har haft möjlighet till ett effektivt försvar är ett grundläggande krav som måste vara uppfyllt för att en rättegång ska anses vara rättvis. ( Jfr 2 kap. 11 § RF och artikel 6 i Europakonventionen.)

19 I artikel 6.3 i Europakonventionen föreskrivs bland annat att var och en som anklagas för brott har rätt att i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen. Av Europadomstolens praxis framgår att underrättelsen om anklagelsen ska avse både vilken gärning det är fråga om och den rättsliga kvalificeringen av gärningen (se bl.a. Pélissier and Sassi v. France [GC], no. 25444/94, ECHR 1999-II och Penev v. Bulgaria, no. 20494/04, 7 January 2010).

20 Utgångspunkten är att den tilltalade får dömas enligt en viss straffbestämmelse endast om han eller hon i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna bli tillämplig och har fått möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta. Som alltid måste det göras en helhetsbedömning av det rättsliga förfarandet vid prövningen av frågan om en rättegång har varit rättvis. (Se bl.a. ”Mordet i hissen” p. 17 och HD:s beslut den 17 november 2023 i mål B 1937-23 p. 20*.)

21 Det sagda gäller inte bara i de fall rätten avviker från åklagarens brottsrubricering och åberopade lagrum avseende brotten utan normalt även i det fall en tilltalad har åtalats för ett visst brott i gärningsmannaskap och rätten konstaterar att gärningen bör rubriceras som medhjälp ( jfr Pélissier and Sassi v. France och Juha Nuutinen v. Finland, no. 45830/99, 24 April 2007).

22 De krav som följer av Europakonventionen kan sägas inskärpa betydelsen av att den rent rättsliga kvalificeringen av det som anges i gärningsbeskrivningen tas upp till behandling. Däremot kan dessa krav inte i och för sig anses förändra den vedertagna tolkningen av 30 kap. 3 § RB att domstolen har till uppgift att korrekt tillämpa den materiella rätten, låt vara att domstolen i nyss angivet hänseende måste se till att förfarandet uppfyller de krav som ställs för att rättegången ska vara rättvis. (Se HD:s beslut den 17 november 2023 i mål B 1937-23 p. 21*.)

23 Det finns inga särskilda krav på i vilken form den tilltalade ska få reda på hur den gärning som åtalet avser kan kvalificeras rättsligt och vilken bestämmelse som kan vara tillämplig. Det krävs således inte att det är åklagaren som väcker frågan, även om det får anses vara utgångspunkten. Informationen till den tilltalade kan också lämnas genom att domstolen uppmärksammar parterna på att alternativa bestämmelser kan vara tillämpliga. Inte heller finns det något krav på att frågan måste tas upp under huvudförhandlingen, även om detta många gånger är ändamålsenligt. För det fall att domstolen först under överläggningen gör bedömningen att andra bestämmelser än de som åklagaren har angett kan vara tillämpliga, kan domstolen ge parterna möjlighet att yttra sig i detta skede. ( Jfr HD:s beslut den 17 november 2023 i mål B 1937-23 p. 22* och Penev v. Bulgaria p. 43.)

24 I alla situationer är det avgörande att informationen om att andra bestämmelser än de som har angetts i stämningsansökan kan vara tillämpliga har lämnats på ett sådant sätt att den tilltalade fått tillräcklig tid och möjlighet att anpassa sitt försvar utifrån den vetskapen. Att en underrätt i sina domskäl har indikerat att andra bestämmelser än de som har angetts i stämningsansökan kan vara tillämpliga är i regel inte tillräckligt för att detta krav ska anses uppfyllt, om frågan om tillämpningen av de andra bestämmelserna därefter inte har uppmärksammats under processen i överrätten ( jfr ”Stöldförsöket på Bauhaus” p. 16 och ”Mordet i hissen” p. 18 samt Sipavičius v. Lithuania, no. 49093/99, 21 February 2002).

Bestämmelserna om misshandel och medverkan till brott

25 Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter henne eller honom i vanmakt eller något annat sådant tillstånd döms för misshandel (se 3 kap. 5 § BrB).

26 Av 23 kap. 4 § BrB följer att ansvar som i balken är föreskrivet för viss gärning ska ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han eller hon har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger henne eller honom till last.

27 I 23 kap. 4 § görs alltså åtskillnad mellan den som har utfört den brottsliga gärningen och den som främjat denna. För att ett straffbart främjande ska föreligga räcker det med att handlandet övat inflytande på händelseutvecklingen och att detta åtminstone till någon del kan sägas ha skett i brottsfrämjande riktning.

28 Som utgångspunkt är det en förutsättning för att kunna döma någon till ansvar för att ha främjat en annan persons gärning att gärningsbeskrivningen innehåller en redogörelse för vilka faktiska omständigheter som främjandet har bestått i. Detta gäller oavsett om det är aktuellt med ansvar som gärningsman, anstiftare eller medhjälpare.

29 Ett påstående i en gärningsbeskrivning om att flera personer begått en gärning tillsammans och i samförstånd kan inte alltid anses innefatta även ett påstående om att de främjat varandras gärningar. Den bedömningen får i stället göras från fall till fall med utgångspunkt i gärningsbeskrivningen som helhet. (Se ”Mordet i hissen” p. 23.)

30 En situation som någon gång kan förekomma är att det som anges i gärningsbeskrivningen för en åtalspunkt går att bedöma som ett främjande av en gärning i en annan åtalspunkt. En förutsättning för att i en sådan situation lägga främjandet till grund för ansvar för den andra gärningen är att det tydligt framgår av gärningsbeskrivningen att detta är något som åklagaren gör gällande.

Bedömningen i detta fall

31 I.U. har åtalats för att tillsammans och i samförstånd med två andra personer ha misshandlat målsäganden med slag och sparkar mot huvudet och kroppen. Åklagaren har inte angett att åtalet avser medhjälp till misshandel. I gärningsbeskrivningen nämns inget om att I.U. skulle ha främjat de andra personernas gärning och det beskrivs inte några handlingar som kan kvalificeras som främjanden av gärningen.

32 Det som hovrätten har funnit styrkt, att I.U. försökt hindra ett vittne från att avbryta misshandeln och att han uppmanat grannar att inte lägga sig i, omfattas varken uttryckligen av gärningsbeskrivningen avseende åtalet för misshandel eller går att tolka in i densamma. Den bedömningen påverkas inte av att I.U. åtalats för att ha utfört misshandeln tillsammans och i samförstånd med andra. Handlandet inbegrips inte heller i gärningsbeskrivningen avseende åtalet för övergrepp i rättssak. Dessutom anges inte i gärningsbeskrivningen avseende åtalet för misshandel att det handlande som beskrivs i den andra gärningsbeskrivningen har främjat misshandeln. Hovrätten har sålunda gått utanför den ram som åklagaren har dragit upp genom gärningsbeskrivningen avseende åtalet för misshandel och dömt I.U. i strid med bestämmelsen i 30 kap. 3 § första meningen RB.

33 Av det sagda följer också att I.U. inte på sätt som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen har underrättats om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Han har därmed inte heller getts tillräcklig möjlighet att förbereda sitt försvar.

34 Hovrätten har alltså, när den dömt I.U. för medhjälp till misshandel, dömt honom för en annan gärning än den som han har åtalats för. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras så.

35 Med hänsyn till den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas i fråga om ansvar för medhjälp till misshandel, påföljd och skadestånd. Däremot finns det inte anledning att meddela prövningstillstånd i fråga om ansvar för övergrepp i rättssak.

36 Det förhållandet att hovrätten har dömt I.U. för medhjälp till misshandel på det sätt som skett utgör ett rättegångsfel.

37 Eftersom rättegångsfelet har inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD, ska hovrättens dom undanröjas i fråga om ansvar för medhjälp till misshandel, påföljd och skadestånd. Målet ska i dessa delar återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.

HD:s avgörande

Se HD:s avgörande.

HD ( justitieråden Svante O. Johansson, Thomas Bull, Stefan Reimer, referent, Johan Danelius och Christine Lager) meddelade den 8 mars 2024 följande beslut.

1 Den 23 juli 2019 misshandlades A.E.A. av flera personer med slag och sparkar mot huvudet och kroppen. Han fick smärta, svullnad och sårskador till följd av misshandeln, som skedde i närheten av en parkeringsplats i ett bostadsområde i Stockholm.

2 I.U. åtalades för misshandeln tillsammans med två andra personer. Han åtalades även för övergrepp i rättssak bestående i att han med hot om våld hade angripit en person för att hindra henne från att polisanmäla misshandeln.

3 Åtalet mot I.U. omfattade därutöver våldsamt motstånd, främjande av flykt, ringa narkotikabrott i två fall och brott mot knivförbudslagen.

4 Tingsrätten frikände I.U. från åtalet för misshandel och avslog A.E.A:s skadeståndsanspråk. I domskälen bedömde tingsrätten att I.U. inte heller gjort sig skyldig till straffbar medhjälp till misshandel. Han frikändes även från åtalen för övergrepp i rättssak och våldsamt motstånd, men dömdes för främjande av flykt, ringa narkotikabrott i två fall och brott mot knivförbudslagen. Påföljden bestämdes till villkorlig dom.

5 I hovrätten justerade åklagaren åtalen för misshandel (åtalspunkt 1) och övergrepp i rättssak (åtalspunkt 2), så att gärningsbeskrivningarna fick följande lydelser.

Misshandel

I.U. och [N.N.] har tillsammans och i samförstånd med annan slagit A.E.A. i ansiktet och mot kroppen samt sparkat honom mot kroppen och huvudet. Det hände den 23 juli 2019 … [i] Stockholms stad. A.E.A. orsakades smärta, svullnad samt sårskador.

I.U. och [N.N.] begick gärningen med uppsåt.

Övergrepp i rättssak

I.U. har med hot om våld angripit [Y.Y.] eller annan för att hindra denne från att ringa till polisen och anmäla brottet under åtalspunkten 1. Angreppet bestod i att I.U. hotade att döda målsägandens anhöriga. Det hände den 23 juli 2019 … [i] Stockholms stad.

I.U. begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren angav inte någon till misshandel alternativ brottsrubricering eller åberopade något annat lagrum för den åtalspunkten än 3 kap. 5 § BrB.

6 Hovrätten har dömt I.U. även för medhjälp till misshandel och övergrepp i rättssak. Hovrätten har även förpliktat I.U. att solidariskt med en medtilltalad betala skadestånd till målsäganden för misshandelsbrottet. Påföljden har bestämts till villkorlig dom förenad med 120 timmars samhällstjänst och ett alternativstraff om fängelse i fyra månader.

7 I likhet med tingsrätten har hovrätten ansett att utredningen inte gav stöd för att I.U. hade medverkat i misshandeln på ett sätt som medförde att han skulle dömas som medgärningsman. Hovrätten har dock, till skillnad från tingsrätten, bedömt att IU genom att han försökt hindra ett vittne från att avbryta misshandeln och även uppmanat grannar att inte lägga sig i hade främjat gärningen på ett sådant sätt att han skulle dömas för medhjälp till misshandel.

8 HD har meddelat prövningstillstånd i fråga om hovrätten, när den dömt I.U. för medhjälp till misshandel, dömt honom för en annan gärning än den som han har åtalats för. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

9 Enligt 30 kap. 3 § RB får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan i behörig ordning har förts. Bestämmelsen sätter gränser för domstolens prövning i brottmål. Det är således gärningsbeskrivningen som sätter gränserna för prövningen och endast de påståenden om gärningen som kan utläsas av gärningsbeskrivningen får läggas till grund för domen. Det är åklagarens ansvar att bestämma gärningsbeskrivningens utformning. ( Jfr ”Mordet i hissen” NJA 2023 s. 460 I p. 8–11.)

10 Innehållet i gärningsbeskrivningen ska vara ägnat att för den tilltalade tydligt klargöra vad som läggs henne eller honom till last. Därigenom ska det bli möjligt för den tilltalade att ta ställning till hur försvaret bör läggas upp. (Se t.ex. ”Mordet i hissen” p. 12 och HD:s beslut den 17 november 2023 i mål B 1937-23 p. 11*.)

11 Som en allmän utgångspunkt gäller att gärningsbeskrivningen får tolkas i belysning av det lagrum och den brottsbeteckning som åklagaren har angett. En tolkning av en gärningsbeskrivning får dock inte leda till att en dom baseras på något för den tilltalade överraskande moment, som han eller hon inte har haft möjlighet att försvara sig emot (se t.ex. ”Stöldförsöket på Bauhaus” NJA 2015 s. 405 p. 12 och ”Mordet i hissen” p. 13).

12 Det är domstolen som ansvarar för att målet handläggs på ett rättssäkert och effektivt sätt. I det ansvaret ligger att genom materiell processledning reda ut målet och om en gärningsbeskrivning är oklar eller framstår som ofullständig, ska rätten verka för att det blir klarlagt vad den innefattar. Frågan om i vilka situationer materiell processledning är lämplig och hur den närmare ska utföras i det enskilda fallet är något som i stor utsträckning måste överlämnas till rättens bedömning. Allmänt sett gäller dock att rätten bör vara försiktig vid sin processledning så att dess opartiskhet inte kan sättas i fråga. Det är också allmänt godtaget att processledning till förmån för den tilltalade principiellt sett är avsevärt mindre betänklig än processledning till förmån för åklagaren. ( Jfr ”Mordet i hissen” p. 14 med vidare hänvisningar och HD:s beslut den 17 november 2023 i mål B 1937-23 p. 12–14.*)

13 Av 23 kap. 4 § BrB följer att ansvar som i balken är föreskrivet för viss gärning ska ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han eller hon har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger henne eller honom till last.

14 I 23 kap. 4 § görs alltså åtskillnad mellan den som har utfört den brottsliga gärningen (gärningsman eller medgärningsman) och den som främjat denna (anstiftare eller medhjälpare). För att kunna döma någon till ansvar för att ha främjat en annan persons gärning krävs i regel att gärningsbeskrivningen innehåller en redogörelse för vilka faktiska omständigheter som konstituerar främjandet. Det innebär inte att främjandet måste beskrivas i detalj ( jfr ” Mordet i hissen” p. 11).

15 Ett påstående i en gärningsbeskrivning om att flera personer begått en gärning tillsammans och i samförstånd kan i regel inte anses innefatta även ett påstående om att de främjat varandras gärningar. Den bedömningen får göras från fall till fall med utgångspunkt i gärningsbeskrivningen som helhet och vilka faktiska förhållanden som det görs gällande att den gemensamt utförda gärningen har bestått av. ( Jfr ”Mordet i hissen” p. 23 och ”Bilpassageraren” NJA 2003 s. 645.)

16 En situation som kan förekomma är att det som anges i gärningsbeskrivningen för en åtalspunkt går att bedöma som ett främjande av en gärning i en annan åtalspunkt. En förutsättning för att i en sådan situation lägga främjandet till grund för ansvar för medhjälp till den andra gärningen är att det framgår av den gärningsbeskrivningen att detta är något som åklagaren gör gällande.

17 Av 30 kap. 3 § andra meningen RB följer att rätten inte är bunden av vilken brottsrubricering eller straffbestämmelse som åklagaren har åberopat, utan att det är gärningsbeskrivningen som sätter ramarna för processen.

18 I artikel 6.3 i Europakonventionen föreskrivs bl.a. att var och en som anklagas för brott har rätt att i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen. Av Europadomstolens praxis framgår att underrättelsen om anklagelsen ska avse både vilken gärning det är fråga om och den rättsliga kvalificeringen av gärningen. Det sagda gäller även i det fall en tilltalad har åtalats för ett visst brott i gärningsmannaskap och rätten konstaterar att gärningen bör rubriceras som medhjälp. ( Jfr ”Mordet i hissen” p. 17–19 med hänvisningar; jfr även EU-domstolens dom BK, C-175/22, EU:C:2023:844 angående Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden samt prop. 2013/14:157.)

19 Det finns inga särskilda krav på i vilken form den tilltalade ska få reda på hur den gärning som åtalet avser kan kvalificeras rättsligt och vilken straffbestämmelse som kan vara tillämplig. Det avgörande är att den tilltalade får informationen i tillräckligt god tid för att kunna förbereda och anpassa sitt försvar. Att en domstol i sina domskäl har övervägt att bedöma gärningen som medhjälp eller i annat fall tillämpa andra straffbestämmelser än de som åklagaren angett är dock inte tillräckligt. Det krävs att frågan har uppmärksammats under den fortsatta processen ( jfr ”Stöldförsöket på Bauhaus” p. 16 och ”Mordet i hissen” p. 18 och 19 samt Sipavičius v. Lithuania, no. 49093/99, 21 February 2002).

20 I.U. har åtalats för att tillsammans och i samförstånd med två andra personer ha misshandlat målsäganden med slag och sparkar mot huvudet och kroppen. Åklagaren har inte angett att åtalet alternativt avser medhjälp till misshandel.

21 Det som hovrätten har funnit styrkt, att I.U. försökt hindra ett vittne från att avbryta misshandeln och att han uppmanat grannar att inte lägga sig i, omfattas inte uttryckligen av gärningsbeskrivningen avseende åtalet för misshandel och går inte heller att tolka in i densamma. Den bedömningen påverkas inte av att I.U. åtalats för att ha utfört misshandeln tillsammans och i samförstånd med andra. Handlandet inbegrips inte heller i gärningsbeskrivningen avseende åtalet för övergrepp i rättssak. Dessutom anges inte i gärningsbeskrivningen avseende åtalet för misshandel att det handlande som beskrivs i den andra gärningsbeskrivningen har främjat misshandeln. (Se p. 14–16.)

22 Hovrätten har därför, när den dömt för medhjälp till misshandel, gått utanför den ram som framgår av gärningsbeskrivningen och dömt I.U. i strid med bestämmelsen i 30 kap. 3 § första meningen RB.

23 Vidare har I.U. inte, på sätt som föreskrivs i artikel 6.3 i Europakonventionen, informerats om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Han har därmed inte heller getts tillräcklig möjlighet att förbereda och anpassa sitt försvar. (Se p. 18.)

24 Det förhållandet att tingsrätten i sina domskäl har bedömt frågan om medhjälpsansvar påverkar inte de bedömningar som gjorts i det föregående ( jfr p. 19).

25 Hovrätten har alltså, när den dömt I.U. för medhjälp till misshandel, dömt honom för en annan gärning än den som han har åtalats för. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet härmed.

26 Med hänsyn till den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas i fråga om medhjälp till misshandel, påföljd och skadestånd. Däremot finns det inte anledning att meddela prövningstillstånd i fråga om övergrepp i rättssak.

27 Det förhållandet att hovrätten har dömt I.U. för medhjälp till misshandel på det sätt som skett utgör ett rättegångsfel.

28 Eftersom rättegångsfelet har inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD, ska hovrättens dom undanröjas beträffande medhjälp till misshandel, påföljd och skadestånd. Målet ska i dessa delar återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.

HD förklarar att hovrätten, när den dömt I.U. för medhjälp till misshandel, dömt honom för en annan gärning än den som han har åtalats för (åtalspunkt 1).

HD meddelar prövningstillstånd beträffande medhjälp till misshandel, påföljd och skadestånd, undanröjer hovrättens dom i dessa delar samt återförvisar målet till hovrätten för fortsatt behandling.

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom står i dessa delar fast.

* NJA 2023 s. 869 (red:s anm.).

*NJA 2023 s. 869 (red:s anm.).