Sömninvändningen (NJA 2024 s. 174)

Sökord Uppsåt · Beviskrav · Bevisprövning; · Medvetenhet · Rattfylleri · Sakkunnigutlåtande · Somnambulism · Sömngång

Rattfylleri. Invändning om körning i sömnen.

Allmän åklagare yrkade vid Attunda tingsrätt att V.R. skulle dömas för grovt rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning.

V.R. har kört personbil efter att ha använt preparat innehållande Zolpidem, som är narkotika, i strid med rekommendation/ordination, i sådan mängd att det under eller efter färden har funnits narkotika kvar i hans blod, och druckit alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,43 promille. Det hände den 4 augusti 2018 på bl.a. länsväg 276, Rosenkälla, Österåkers kommun.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom alkoholkoncentrationen uppgick till minst 1,0 promille i blodet.

V.R. begick gärningen med uppsåt.

V.R. erkände att han hade kört bil i alkoholpåverkat tillstånd i enlighet med åtalet. Han vidgick dessutom att han använt Zolpidem, men bestred att han tagit Zolpidem i strid med ordination/rekommendation och att det under eller efter färden hade funnits narkotika kvar i hans blod. Han bestred ansvar för gärningen eftersom han saknat uppsåt till att köra bilen i berusat tillstånd då han befunnit sig i ett somnambult tillstånd.

Tingsrätten (nämndemännen Alexander Silversten och Robert Nibelius) an­förde i dom den 29 november 2019 följande.

Åklagaren och V.R. har som skriftlig bevisning åberopat en rapport från Åklagarmyndigheten om somnambulism och utdrag från FASS angående Zolpidem STADA.

Åklagaren har som skriftlig bevisning dessutom åberopat en karta, analyssvar från rättskemisk undersökning jämte informationsblad, trafikmålsanteckningar och fotografier.

V.R. har som skriftlig bevisning dessutom åberopat ett yttrande från Rättsmedicinalverket.

V.R. har berättat att han har tagit 20 milligram Zolpidem, som han har skrivit ut till sig själv, vid sänggående. Den dosen har inte varit i strid med ordination/rekommendation. Han är läkare och specialist i depressiva sjukdomar och har över 30 års erfarenhet. Han kommer i princip dagligen i kontakt med sömnstörningar.

V.R. har också bestritt att det under eller efter färden funnits narkotika kvar i hans blod. Han har gjort gällande att han haft rätt att ordinera den intagna dosen och är som läkare inte bunden av de rekommendationer som anges i FASS. Av åberopat utdrag från FASS anges under rubriken Maximal dos att 10 milligram dagligen inte ska överskridas. Alldeles oavsett hur det förhåller sig i fråga om V.R. haft rätt att ordinera den aktuella dosen eller inte anser tingsrätten att åklagarens påstående om att det under eller efter färden har funnits kvar narkotika i V.R:s blod inte stöds av någon annan utredning. Förutsättningarna för ett drograttfylleri i objektiv mening är således inte uppfyllda. V.R. ska därför inte dömas för drograttfylleri.

Det är dock genom V.R:s egna uppgifter i förening med det åberopade analysbeskedet utrett att han har kört bil med angiven alkoholkoncentration i blodet. De objektiva förutsättningarna för ansvar för grovt rattfylleri är därmed uppfyllda. För att V.R. ska kunna dömas till ansvar för grovt rattfylleri krävs det därutöver att han har haft uppsåt till gärningen.

V.R. har förklarat att han saknar klara minnesbilder från körningen och att han inte kört medvetet då han befunnit sig i ett somnambult tillstånd. Han har endast korta, fragmentariska och osammanhängande minnen från olycksplatsen som snarare kan betraktas som upplevelser än minnen. Han upplevde under färden att bilen slog mot något. Han har inget minne av att ha interagerat med polis på olycksplatsen eller med ambulanspersonal och han saknar minne av att han genomfört något utandningsprov. Han har däremot fragmentariska minnen eller upplevelser från polisstationen. Han har även berättat att han vid ett tidigare tillfälle för cirka tre till fyra år sedan gick i sömnen och att han har haft sömnsvårigheter sedan 2016.

Han har vidare berättat att han hade en mycket påfrestande arbetsdag den aktuella dagen eftersom han hade utfört en suicidbedömning av en patient och därefter tvingats fatta beslut om psykiatrisk tvångsvård. Han kom hem cirka kl. 18.00 på kvällen och drack vin från en box. Han gick och la sig cirka kl. 22.00. Före sänggåendet intog han 20 milligram Zolpidem. Tidigt under natten i samband med ett ofullständigt kort uppvaknande upplevde han att dagens patient ringde till honom och bad honom att komma. Därefter somnade han om och hans klara minnen slutade där. Av den åberopade utredningen framgår att biverkningar av Zolpidem kan antas öka med stigande doser av läkemedlet liksom vid samtidigt intag av alkohol. Det framgår dessutom att stress kan vara en utlösande faktor.

Han har vidare berättat att han väl känner igen den väg som han färdades på då han kört den till och från sitt arbete i 20 års tid och att den aktuella sträckan uppgår till cirka sju kilometer. Han har uppgett att han måste ha sovit eftersom han inte bara skulle köra rakt in i rondellen utan att bromsa eller försöka manövrera bort från den om han varit vaken. Han hamnade på olycksplatsen mitt i natten i de kläder som han hade gått och lagt sig i, utan mobil, klocka, id-handling eller pengar, vilket också talar för att han sov.

Tingsrätten anser att det utifrån den presenterade utredningen i målet inte kan sägas att V.R:s invändning om att han kört bilen i ett somnambult tillstånd är så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Det ankommer då på åklagaren att motbevisa invändningen genom bevisning av sådan styrka att invändningen framstår som obefogad. I denna fråga gör tingsrätten följande bedömning.

Vittnet M.K. kom till olycksplatsen strax efter kollisionen med mittrefugen/rondellen. Han har berättat att mannen i bilen initialt satt och stirrade rakt fram och att denne framstod som desorienterad. Föraren klev så småningom ut ur bilen och gick runt och inspekterade den. Han frågade föraren om denne inte ville sätta sig ner eftersom mannen verkade påverkad av något och var förvirrad, men han fick inget svar. Föraren satte sig i bilen igen och försökte starta den.

Polismannen K.W. kom till olycksplatsen efter att ambulans anlänt. Han har berättat bl.a. att V.R. gav ett lugnt och sansat intryck när han träffade honom inne i ambulansen. Han har, efter att åklagaren läst upp uppgifter från det PM som K.W. upprättat i anslutning till händelsen, berättat att V.R. uppgett att han hade druckit två glas bourbon tidigare under kvällen. På frågan om hur fort han hade kört uppskattade V.R. att han hade kört i cirka 140 km/h strax innan han smällde in i rondellen så att bilen flög upp och landade mitt på mittrefugen som fanns innan rondellen. I polisbilen uppgav V.R. att han tidigare under kvällen fått besked via telefon om att en person som stod honom nära blivit sjuk och låg för döden. V.R. hade därför satt sig i bilen för att kunna åka och ta farväl av denne.

V.R. själv har uppgett att han inte har några minnen av att ha pratat med polisen och att det han har berättat för polisen är så pass osannolikt, vilket talar för att han inte varit vaken när det skedde.

Enligt tingsrättens mening talar vittnesmålen för att V.R. var vaken vid de aktuella tillfällena då vittnena interagerade med V.R. V.R. har lämnat detaljrika och sammanhängande uppgifter till K.W. som inte är i linje med hans senare framförda invändning om bristande uppsåt. Det finns ingenting som tyder på att V.R. vid det tillfallet uppfattat att han framfört fordonet i ett somnambult tillstånd. K.W. synes inte heller har uppfattat V.R. som sovandes i samband med sitt ingripande. De hörda personerna har emellertid inte kunnat uttala sig om V.R:s vakenhetsgrad under den aktuella färden.

Tingsrättens slutsats är att det genom utredningen i målet inte går att utesluta att V.R. faktiskt sovit under bilfärden.

Enligt 1 kap. 2 § andra stycket BrB ska en gärning som begåtts under självförvållat rus dock inte föranleda att gärningen inte utgör ett brott. V.R. har utifrån sin långa och väldokumenterade erfarenhet som specialistläkare inom det aktuella området varit väl medveten om att kombinationen Zolpidem och den mängd alkohol som det uppenbarligen måste ha varit fråga om varit ytterst olämplig. Han har också känt till de biverkningar som finns. V.R. har alltså varit väl införstådd i riskerna med sitt agerande. Vid angivna förhållanden måste V.R. anses ha agerat under självförvållat rus, varför han ska hållas ansvarig för gärningen som om han hade agerat uppsåtligt. V.R. ska därför dömas för gärningen som ska bedömas som grovt rattfylleri på grund av den höga alkoholkoncentrationen.

V.R. ska nu dömas för grovt rattfylleri då han har kört personbil, i vart fall 7 km, med en alkoholkoncentration i blodet som uppgick till 1,43 promille där färden slutade med en trafikolycka. Brottet är av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. Det krävs särskilda skäl för att någon annan påföljd än fängelse ska kunna väljas. Några sådana skäl av tillräcklig styrka föreligger inte i detta fall. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse i enlighet med gärningens straffvärde, dvs. fängelse en månad.

V.R. dömdes för grovt rattfylleri till fängelse i en månad.

Ordföranden, rådmannen Fredrik Öberg, var skiljaktig och anförde följande.

Jag delar majoritetens bedömning i fråga om V.R:s ansvar för drograttfylleri.

Jag anser att bedömningen i förevarande fall måste ta sin utgångspunkt i att sömngångarbeteenden som innefattar komplext handlande som att köra bil en längre sträcka i sig framstår som extremt sällsynt. Av den skriftliga bevisningen framgår det att det rört sig om en sträcka överstigande 16 km. Redan av det skälet anser jag att det är mycket osannolikt att V.R. skulle ha förmått att lämna lägenheten med sina bilnycklar för att ta sig till sin bil i ett flerbilsgarage och där öppna den gallergrind som omgärdade bilen och därefter genomfört hela körningen i sömnen.

Liksom majoriteten anser jag att utredningen ger vid handen att V.R. måste ha varit vaken när han hade kontakt med vittnena M.K. och K.W. vilket klart motsäger V.R:s berättelse om förloppet efter trafikolyckan/kollisionen. M.K:s uppgifter om att V.R. framstod som desorienterad och i det närmaste okontaktbar kan mycket väl ha sin förklaring i att V.R. vid detta tillfället var mycket berusad och dessutom precis orsakat en trafikolycka. Den omständigheten att V.R:s bil hamnade mitt i rondellen och att bilen uppenbarligen inte gick att köras därifrån talar för att kollisionen skedde med betydande kraft och hastighet. Att V.R. därefter, innan sina startförsök, har gått runt bilen för att inspektera skadorna talar enligt min mening starkt emot att han befann sig i ett sovande tillstånd såväl vid denna tidpunkt som under den föregående färden.

Av K.W:s uppgifter om vad V.R. skulle ha berättat för honom drar även jag slutsatsen att det inte finns någonting i dennes berättelse som talar för att V.R. då varit av uppfattningen att denne kört i sömnen. Det framgår även enligt min mening att V.R. haft faktiska minnesbilder från bilfärden, vilket talar emot att han skulle ha kört bilen i sömnen.

Utifrån det jag redogjort för ovan anser jag att V.R:s invändning om att han kört bilen i sömnen framstår som obefogad. V.R. ska därför dömas för gärningen som ska bedömas som grovt rattfylleri. I fråga om påföljd och andra frågor gör jag samma bedömning som majoriteten.

Nämndemannen Alina Otto var skiljaktig och anförde följande.

Enligt den i målet presenterade utredningen har det rapporterats sällsynta fall där personer som använt Zolpidem utfört omedvetna handlingar såsom sömngång, och exempelvis har bilkörning observerats hos individer som efteråt inte kunnat minnas vad som hänt. Av utredningen framgår, precis som majoriteten anfört, dessutom att biverkningar av Zolpidem kan antas öka med stigande doser av läkemedlet liksom vid samtidigt intag av alkohol. Utredningen ger alltså stöd för att det läkemedel som V.R. använde kan orsaka sömngång och för att en person i ett sömntillstånd kan utföra så pass komplexa handlingar som att köra bil, även om det visserligen är väldigt ovanligt förekommande. Genom utredningen i målet kan det inte anses uteslutet att någon i sömnen skulle kunna köra en sträcka som i vart fall uppgått till cirka 7 km. Jag anser därför att det i avsaknad av utredning som talar däremot får godtas att V.R. i och för sig skulle ha kunnat utföra gärningen utan att vara medveten om den. Även den omständigheten att V.R. framfört bilen endast iförd de kläder han haft på sig när han gick och la sig, utan mobil, klocka, id-handling eller pengar talar för att han har befunnit sig i sömn. M.K:s vittnesmål om att V.R. framstod som desorienterad ger även i viss mån stöd för V.R:s berättelse.

Mot denna bakgrund anser jag att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att V.R. varit medveten om sitt handlande, varför han inte kan hållas ansvarig för gärningen ens i objektiv mening då det rört sig om en okontrollerad handling. V.R. har i vart fall inte haft det uppsåt som krävs för straffrättsligt ansvar. Åtalet ska därför ogillas.

V.R. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för grovt rattfylleri. Under alla förhållanden yrkade han strafflindring. Han begärde även ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten och tingsrätten i händelse av frikännande dom.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Anna-Karin Winroth, tf. hovrättsassessorn Malin Wictor, referent, och nämndemannen Gustaf Palm) anförde i dom den 7 februari 2022 följande.

Parterna har lagt fram samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten. Därutöver har V.R. åberopat ny bevisning i form av kartbilder och utdrag ur medicinsk litteratur.

Med beaktande av den utredning som har tillkommit bedömer hovrätten inledningsvis att annat inte är utrett än att det varit fråga om en körsträcka om i vart fall 7 km. Detta föranleder dock inte hovrätten att göra någon annan bedömning än den som tingsrättens ordförande redogjort för i sin skiljaktiga mening. I likhet med den anser hovrätten alltså att V.R:s invändning om att han kört bilen i sömnen framstår som obefogad och att han därför ska dömas för grovt rattfylleri. Hovrätten gör inte någon annan bedömning än tingsrätten vad avser påföljd. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras.

Vid denna utgång ska V.R. stå sina egna kostnader för den privata försvararen.

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Nämndemannen Anita Gülich var skiljaktig och anförde följande.

Jag delar tingsrättens bedömning i fråga om skuld och vill alltså fastställa tingsrättens dom av det skälet. I fråga om påföljd och andra frågor gör jag samma bedömning som majoriteten.

V.R. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet eller i vart fall lindra påföljden. Han begärde också ersättning för sina rättegångskostnader i alla instanser.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Sandra Lundgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–6 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s domskäl.

Frågan i målet

7 Frågan är om V.R. uppsåtligen kört bil påverkad av alkohol. Målet aktualiserar också frågan om beviskrav vid en sömninvändning.

Rattfylleri och grovt rattfylleri

I punkterna 8–10 redogörs för innehållet i bestämmelserna om rattfylleri och grovt rattfylleri.

Handlingar under sömn

11 För att en person ska ha handlat med uppsåt krävs att han eller hon har gjort något och inte endast att det har hänt något med honom eller henne. Ofrivilliga handlingar som sker reflexmässigt eller under sömn medför inte straffansvar. Den enskilde har i en sådan situation inte kontroll över sitt handlande. Det föreligger en brist i brottets objektiva sida och handlingen är av det skälet inte straffbar. (Se t.ex. Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2013, s. 139 f., Borgeke och Månsson, Studier rörande allmän straffrättspraxis m.m., 2019, s. 119, och SOU 1996:185 s. 84.)

Medvetenhet och uppsåt

12 HD har slagit fast att det i kravet på uppsåt ligger ett allmänt krav på medvetenhet (medvetenhetskravet). Medvetenhetskravet innebär att den tilltalade vid tidpunkten för gärningen måste ha varit i ett sådant tillstånd att uppsåtsrekvisitet kan vara uppfyllt. Det har i praxis formulerats som att han eller hon ska vara ”i tillräcklig grad” medveten om sitt handlande. Den tilltalade måste vid handlandet ha ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas. HD har uttalat att endast höggradiga förvirrings- och omtöckningstillstånd som tar sig uttryck i grumlat medvetande kan medföra att uppsåt inte föreligger. (Se t.ex. ”Insulinkänningen” NJA 1969 s. 401, ”Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169 och SOU 1996 s. 185, s. 84.)

13 En person som sover kan inte uppfylla kravet på medvetenhet ( jfr p. 11). Kravet på medvetenhet är tämligen lågt ställt (se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 275).

14 När någon kör bil är utgångspunkten att det är fråga om ett medvetet och kontrollerat handlande. En sömninvändning bör prövas mot brottets subjektiva sida.

Bevisbörda och beviskrav i brottmål

15 Åklagaren har bevisbördan i brottmål. Utgångspunkten är att samma beviskrav gäller för såväl brottets objektiva som subjektiva sida (se t.ex. ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45 p. 9). Åklagaren måste för en fällande dom lägga fram sådan bevisning att det kan anses ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade handlat med uppsåt. Samma beviskrav uppställs för medvetenhetskravet (se t.ex. ”Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169.)

16 Det höga beviskravet i brottmål kan härledas från oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen. Genom att uppställa ett högt beviskrav säkerställs att oskyldiga inte döms för brott.

17 HD har i en rad avgöranden ställt sig avvisande till att sänka beviskravet på grund av bevissvårigheter i olika typer av mål (se t.ex. NJA 1990 s. 555, ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45, och ”Målsägandens ålder” NJA 2019 s. 347). Även i ”Mordet vid busshållplatsen” NJA 2023 s. 29 I p. 17 uttalade HD att den omständigheten att åklagaren möter bevissvårigheter normalt inte leder till att beviskravet sänks.

18 I praxis har ett sänkt beviskrav accepterats när det gäller särskilda förhållanden, exempelvis när det framställts en invändning om nödvärn eller någon annan ansvarsfrihetsgrund. HD har slagit fast att åklagaren för att uppfylla beviskravet måste presentera så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad. Det sänkta kravet har motiverats med att åklagaren i ett sådant fall ska bevisa att något inte har hänt (se t.ex. ”Knivbråket i Härnösand” NJA 1990 s. 210 och ”Mordet vid busshållplatsen” NJA 2023 s. 29 I p. 17).

Beviskravet bör inte sänkas

19 Utgångspunkten är att åklagaren – oaktat en sömninvändning – har att styrka att den tilltalade under bilfärden varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Att leda detta i bevis kan givetvis vara förenat med svårigheter.

20 När det gäller den generella bevissituationen i trafikbrottmål kan konstateras att det rör sig om brott som sker utomhus, typiskt sett på allmän plats. Vittnesuppgifter är vanligt förekommande. Många gånger finns det iakttagelser av den tilltalades beteende innan körningen eller i direkt anslutning till att körningen avslutats. Sakkunnigbevisning i form av en s.k. sömnexpert åberopas ofta i mål där den tilltalade invänt att han eller hon sovit. Den sakkunnige kan tillföra kunskaper bl.a. om hur sömntillstånd typiskt sett ter sig och sannolikheten för att den i målet aktuella körningen skett under sömn.

21 Mot angiven bakgrund kan det inte anses motiverat att sänka beviskravet i trafikbrottmål när en invändning om sömn framställts. Beviskravet ska vara det vanliga i brottmål och åklagaren ska således styrka sitt åtal.

Bevisprövning i trafikmål med sömninvändning

Kunskaper om sömn är inte notoriska

22 Det är klarlagt att somnambulism är en sömnstörning där den enskilde kan utföra olika aktiviteter i ett tillstånd av sömn. Det finns även exempel på att personer har kört bil i sömnen. Hur tillståndet närmare ter sig är inte kunskaper som kan anses allmänt veterliga, utan sådana kunskaper får tillföras målet i form av sakkunnigbevisning.

23 En sömnexpert kan utifrån rådande kunskapsläge inom området göra uttalanden, bl.a. om sannolikheten för att den aktuella körningen skett i ett sovande tillstånd. Det blir sedan en uppgift för domstolen att värdera dessa uppgifter.

24 Det kan givetvis finnas situationer där det inte finns behov av att hämta in sakkunnigbevisning med hänsyn till övrig bevisning i målet.

Bevisprövningen

25 HD har i flera avgöranden gjort vägledande uttalanden om bevisprövning i brottmål. Det har framhållits att riktlinjer för bevisprövning måste behandlas med försiktighet och urskillning och att det inte är möjligt att ange en modell som kan tillämpas i alla olika typer av mål (se t.ex. ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 och ”Mordet vid busshållplatsen” NJA 2023 s. 29 I p. 19). Vilken metod för bevisprövning som ska användas i ett mål måste alltid avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (se ”Mordet vid busshållplatsen” p. 23).

26 När det är fråga om bevisprövning i mål om trafikbrott kan ledning hämtas från ”Balkongmålet”. Ett första steg är att identifiera de faktiska förhållanden som är av betydelse för åklagarens påstående. Att den tilltalade kört bil kan normalt sett fastslås genom hans eller hennes egna uppgifter eller genom vittnesuppgifter. Medicinska underlag kan klarlägga frågan om påverkan av alkohol eller sömntabletter.

27 När det gäller frågan om den tilltalades grad av medvetenhet utgörs bevisningen ofta av vittnesuppgifter om hans eller hennes uppträdande. Det kan som nämnts också läggas fram sakkunnigbevisning med bäring på frågan om medvetenhet.

28 När bevisningen gåtts igenom ska en sammanvägning av samtliga bevis göras. Den tilltalades invändning om bristande uppsåt till följd av sömn får därvid inte ge upphov till rimligt tvivel. Förhåller det sig så ska åtalet ogillas.

29 Det är inte ovanligt i mål om rattfylleri att den tilltalade både druckit alkohol och tagit olika typer av narkotikaklassade preparat. Den prövning domstolen har att göra även i ett sådant fall är om kravet på medvetenhet är uppfyllt.

Bedömningen i detta fall

Det föreligger objektiva förutsättningar för grovt rattfylleri

30 Av utredningen framgår att V.R. vid tidpunkten för körningen hade en alkoholkoncentration i blodet om 1,43 promille. De objektiva förutsättningarna för grovt rattfylleri är uppfyllda.

V.R. har agerat med tillräcklig grad av medvetenhet

31 V.R:s sömninvändning är inte sådan att den kan lämnas utan avseende. Han har uppgett att han vid sänggående den aktuella kvällen tog två tabletter zolpidem á 10 mg. Hans uppgift om intaget av sömntabletter får tas för god.

32 Det är genom utredningen i målet klarlagt att somnambulism är ett ovanligt tillstånd. Att intag av zolpidem orsakar ett somnambult tillstånd, där den enskilde också kör bil, är sällsynt.

33 Av utredningen framgår att V.R. den aktuella natten gått till garaget där han använt olika nycklar – en tag och en vanlig nyckel – för att komma åt sin bil. Därefter har han satt sig i bilen och manövrerat ut den ur garaget. Från garaget har han kört drygt sju kilometer innan färden tog slut mitt i rondellen vid trafikplats Rosenkälla. Det framgår av kartorna i målet att vägsträckan där körningen ägt rum innehåller svängar och andra trafik­moment.

34 Det kan konstateras att det rör sig om ett relativt komplext handlande med flera olika moment. Som berörts besitter inte domstolen de kunskaper som krävs för att slå fast om ett sådant agerande som det beskrivna är möjligt att genomföra i ett sömntillstånd eller inte. Den av riksåklagaren åberopade bevisningen ger inte något svar på hur det förhåller sig med den saken.

35 De uppgifter som vittnet M.K. har lämnat ger inte något stöd för att V.R. varit medveten under bilkörningen. M.K. har uppgett bl.a. att mannen i bilen framstod som desorienterad. Den omständigheten att V.R. gick runt bilen och verkade inspektera den ger inte något direkt stöd för åtalet.

36 Polisen K.W:s beskrivning av V.R:s tillstånd på olycksplatsen talar för att denne var i ett vaket tillstånd när de pratade med varandra. V.R. uppgav bl.a. att han under kvällen druckit två glas bourbon. K.W. har också lämnat uppgifter med innebörden att V.R. beskrev att han helt enkelt inte hann stanna när refugen dök upp. På K.W:s fråga om hur fort han kört svarade V.R. att han uppskattade att han hade kört i cirka 140 km/h innan han smällde in i rondellen.

37 K.W:s uppgifter talar med sådan styrka för att V.R. var i tillräcklig grad medveten om sitt handlande när han körde bilen att beviskravet när det gäller medvetenhet måste anses uppfyllt. V.R:s invändning om sömn rubbar inte åklagarens bevisning. Det är styrkt att V.R. uppsåtligen fört fordonet. Han ska dömas för grovt rattfylleri.

38 Brottet har ett straffvärde om en månads fängelse och brottets art talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse.

39 Vid tidpunkten för HD:s prövning är det cirka fem och ett halvt år sedan gärningen ägde rum. Detta bör beaktas vid påföljdsvalet. V.R. är också tidigare ostraffad. Utrymme finns att bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst ( jfr ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820).

40 Med hänsyn till utgången i HD bör V.R. få ersättning för sina rättegångskostnader här (se 31 kap. 2 och 10 §§ RB). Det yrkade beloppet är skäligt. Rättegångskostnaderna i underrätt bör V.R. svara för.

DOMSLUT

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Anders Eka, Dag Mattsson, referent, Stefan Johansson, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 22 mars 2024 följande dom.

1 Natten mot lördagen den 4 augusti 2018 körde V.R. personbil i hög hastighet på länsväg 276 och rakt upp på en rondell i en cirkulationsplats vid trafikplatsen Rosenkälla, som ligger i anslutning till E18. Bilen hamnade uppe på stenkullen i rondellens mitt och blev stående där. V.R. hade kört från sin bostad i Åkersberga, en sträcka på sju kilometer. En polispatrull kom snabbt till platsen och V.R. fick följa med till polisstationen för att lämna blodprov. Alkoholkoncentrationen uppmättes till 1,43 promille i blodet.

2 V.R. åtalades för grovt rattfylleri. Han erkände att han hade kört bil alkoholpåverkad men bestred ansvar med hänvisning till att han under körningen hade befunnit sig i ett somnambult tillstånd. I tingsrätten dömdes han för grovt rattfylleri till fängelse i en månad. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut. Enligt hovrätten har sömninvändningen framstått som obefogad.

3 Somnambulism, eller sömngång, brukar beskrivas som ett tillstånd där en sovande utför handlingar som han eller hon normalt gör i vaket tillstånd eller helst undviker i vaket tillstånd.

4 Vid en situation som den i målet, där det rör sig om ett förhållandevis sammansatt agerande, bör den straffrättsliga betydelsen av somnambulism bedömas som en fråga om förekomsten av erforderligt uppsåt. Om det däremot gäller en reflexmässig eller liknande ofrivillig handling, kan det brista redan i de objektiva förutsättningarna för straffrättsligt ansvar.

5 I det straffrättsliga kravet på uppsåt ligger att gärningsmannen måste ha varit i någon grad medveten om sitt handlande. Om gärningsmannens medvetande har varit alltför grumlat, föreligger inte uppsåt i straffrättslig mening. Kravet på medvetenhet är ganska lågt ställt. Det krävs bara att gärningsmannen har haft ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas. ( Jfr t.ex. ”Insulinkänningen” NJA 1969 s. 401 och ”Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169 p. 14 och 15.)

6 Det finns inte skäl att se på beviskravet för uppsåt vid en invändning om somnambulism på annat sätt än vad som i allmänhet gäller i brottmål. Åklagaren har att styrka sådana omständigheter som ger stöd för bedömningen att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen handlade med uppsåt, och detta gäller även för det i uppsåtsrekvisitet ingående kravet på tillräcklig grad av medvetenhet. ( Jfr ”Vanföreställningen” p. 17.)

7 Allmänt sett gäller – här liksom ofta annars – att rättens bedömning av gärningsmannens uppsåt får utgå från vad som är utrett i målet om de närmare omständigheterna kring handlandet och vad gärningsmannen kan ha uttryckt. Det är då av betydelse vilken typ av handling som åtalet gäller.

8 Ett utlåtande av en sömnexpert eller annan utredning om somnambulism kan vara av värde. Sådan utredning kan tillföra kunskaper om hur sömntillstånd typiskt sett ter sig och sannolikheten för att den aktuella gärningen har skett i sömnen. Ansvaret för den straffrättsliga uppsåtsbedömningen ligger dock alltid på rätten, med beaktande av den samlade utredningen i målet.

9 V.R. har berättat att han hade haft en mycket påfrestande arbetsdag eftersom han i sitt arbete som läkare hade utfört en suicidbedömning av en patient. Han kom hem från arbetet omkring klockan 18. Under kvällen drack han rödvin från en box, ungefär motsvarande en flaska. Han gick och lade sig vid klockan 22, då han också tog 20 milligram av sömnmedlet zolpidem. Tidigt under natten, i samband med ett ofullständigt och kort uppvaknande, upplevde han att den patient som han hade bedömt under dagen ringde till honom och bad honom komma. Han har sagt att han därefter somnade om och att hans klara minnen slutar med detta.

10 Vidare har V.R. förklarat att han känner väl till den väg som han färdades på vid det aktuella tillfället, det är en sträcka som han i 20 år har kört till och från arbetet. Enligt V.R. måste han ha gått i sömnen och sovit djupt under bilfärden, dvs. befunnit sig i ett somnambult tillstånd och inte varit medveten om vad han gjorde. Han har framhållit att bilen kördes rakt in i cirkulationsplatsen och upp på kullen i rondellen. Han har också pekat på att han hamnade på olycksplatsen mitt i natten i bara de kläder som han hade gått och lagt sig i, utan mobiltelefon, klocka, identitetshandling eller pengar. Han har sagt att han har gått i sömnen vid ett annat tillfälle under senare år, när han klev ut genom fönstret och sågs av en granne.

11 Av utredningen framgår att somnambulism är en mindre vanlig men konstaterad biverkan av just zolpidem. I utredningen finns även mer allmänt hållna uppgifter om att det har förekommit att en sömngångare har gått in i en bil och kört i väg också en längre sträcka.

12 Det saknas vittnen till själva bilfärden. V.R:s egen berättelse säger inte mer än att han inte har något minne av färden. Bedömningen av frågan, om det är styrkt att han har varit tillräckligt medveten om att han körde bilen, måste därmed ta sin utgångspunkt i vad som är utrett om de faktiska omständigheterna kring körningen.

13 Det kan då konstateras att det är utrett att V.R. vid det aktuella tillfället tog med sig nyckelknippan och lämnade bostaden, gick bort till flerbilsgaraget, låste upp detta med en s.k. tag, låste upp skyddsgallret kring bilen med en annan nyckel, öppnade bilen, satte sig i denna och körde ut från garaget. Bilfärden gick sedan inifrån Åkersberga, vidare ut ur samhället och längs länsväg 276 i ungefär sju kilometer innan den tog slut med olyckan. Det framgår av ingivna kartor att vägsträckan innehåller svängar och andra trafikmoment.

14 Det har alltså varit fråga om ett ganska komplext och utdraget handlande från V.R:s sida, med nödvändighet innefattande ett inte obetydligt antal observationer, trafikmässiga avgöranden och handlings­manövrar av olika slag. V.R:s medvetande har visserligen av olika skäl varit nedsatt. Det framstår emellertid som ytterst osannolikt att han skulle ha varit så omedveten om sammanhanget och omgivningen att han inte under färden förstod att han körde bil. Denna bedömning påverkas inte av den utredning som i övrigt föreligger i målet.

15 Det är därmed ställt utom rimligt tvivel att V.R. i straffrättsligt hänseende har varit i sådan grad medveten om sitt handlande att han haft uppsåt till gärningen. Som tingsrätten och hovrätten har funnit föreligger förutsättningar för ansvar för grovt rattfylleri.

16 Normalpåföljden för ett grovt rattfylleri av detta slag är fängelse i en månad. Det har nu gått mer än fem år sedan gärningen ägde rum. Det finns mot den bakgrunden särskilda skäl att i stället bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

17 Vid denna utgång bör V.R. tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten och HD ( jfr 31 kap. 2 och 10 §§ RB).

HD ändrar hovrättens dom endast på så sätt att påföljden bestäms till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse hade valts som påföljd, skulle fängelse i en månad ha dömts ut.

V.R. ska få ersättning av allmänna medel för rättegångskostnad i HD – – – och i hovrätten – – –, avseende försvararkostnad i dessa instanser.