Örfilen på skolgården (NJA 2024 s. 229)

Sökord Skadestånd · Allvarlig kränkning · Kränkningsersättning · Misshandel

En ringa misshandel har med hänsyn till omständigheterna utgjort en så allvarlig kränkning att den skadelidande har rätt till kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Åklagaren begärde vid Malmö tingsrätt att F.R.A. skulle dömas för misshandel, ringa brott, enligt 3 kap. 5 § BrB med följande gärningsbeskrivning.

F.R.A. har utdelat ett slag med öppen hand som träffade D.S:s huvud. Det hände den 14 april 2023 [i] Malmö stad. D.S. orsakades smärta och rodnad.

Brottet bör bedömas som ringa.

F.R.A. begick gärningen med uppsåt.

D.S. begärde att F.R.A. skulle betala skadestånd med 8 000 kr och ränta. Beloppet avsåg kränkningsersättning. D.S. begärde att beloppet skulle betalas solidariskt av F.R.A. och hans vårdnadshavare.

F.R.A. vidgick att han slagit D.S. såsom åklagaren påstått men bestred ansvar för brott med hänvisning till att han agerat i nödvärn. Han bestred skadeståndsanspråket men vitsordade sättet att beräkna ränta.

En av F.R.A:s vårdnadshavare bestred skadeståndsanspråket. Den andra vårdnadshavaren, som inte närvarade vid huvudförhandlingen, avgav inte någon inställning till anspråket.

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Rasmus Kjulin) anförde följande i dom den 17 juli 2023.

Den aktuella händelsen har utspelat sig på en skolgård [utanför en skola] i Malmö. D.S. och F.R.A. gick vid tillfället i parallellklasser på skolan. – – –

Av utredningen framgår att F.R.A., på den tid och plats åklagaren påstått, har utdelat ett slag med öppen hand som träffat D.S:s huvud. Det har varit fråga om ett relativt hårt slag som orsakat D.S. smärta och rodnad. Flera andra elever vid skolan, däribland vittnena, har befunnit sig på skolgården vid tillfället.

Frågan för tingsrättens bedömning är om F.R.A. har begått gärningen i nödvärn.

F.R.A. har berättat att han stod på skolgården med sin elskoter och då blev puttad hårt bakifrån av D.S. så att han tappade elskotern och nästan föll till marken. Han vände sig om efter någon sekund – chockad – och såg att D.S. kom mot honom. Han har berättat att D.S. inte gjorde några särskilda rörelser eller sade något men att han trodde att han skulle fortsätta angripa honom. Han reste sig därför upp och slog D.S. i självförsvar för att sedan backa därifrån.

Tingsrätten konstaterar att F.R.A:s berättelse om hur D.S. angrep honom inte är sådan att den omedelbart kan lämnas utan avseende. Vad han berättat motsägs dock av såväl D.S:s som [vittnet ] X:s uppgifter. D.S. har berättat att han en stund tidigare hade blivit puttad till marken av F.R.A. samt att denne senare hade skrikit ”tjockis” efter honom och att han därför gick fram till F.R.A. för att ifrågasätta hans beteende. Han har berättat att han inte knuffade F.R.A. vid tillfället och inte heller minns att han annars på något sätt skulle ha lagt händerna på honom. D.S. har berättat på ett logiskt, detaljerat och återhållsamt sätt om händelseförloppet och det har inte framkommit skäl att tro att han felaktigt skulle vilja anklaga F.R.A. för brott. Vad han berättat får också stöd av X., som berättat om händelsen på liknande vis och bekräftat att D.S. inte gjorde något fysiskt mot F.R.A. Det har inte framkommit skäl att ifrågasätta X:s trovärdighet. Även om X. inte hörts under ed på grund av sin ålder ger X:s uppgifter ett väsentligt stöd åt D.S:s uppgifter.

[Vittnet] Y. har visserligen berättat att han såg D.S. putta F.R.A. men har, till skillnad från F.R.A., berättat att D.S. puttade F.R.A. framifrån i bröstkorgen. Y. har först efter upprepade frågor sagt att han inte är hundraprocentigt säker på om putten skedde framifrån och har dessutom berättat att putten inte var jättehård. Y:s uppgifter avviker följaktligen väsentligt från vad F.R.A. berättat och ger enligt tingsrätten inte stöd åt hans nödvärnsinvändning. Mot denna bakgrund och utifrån de uppgifter D.S. och X. lämnat framstår F.R.A:s nödvärnsinvändning som obefogad.

Det är därmed bevisat att det inte förelegat en sådan situation som gör att [F.R.A.] kan undgå ansvar för brottet på grund av nödvärn. Han ska därför dömas för ringa misshandel i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning.

Påföljden bestäms till dagsböter. Vid bestämmandet av antalet dagsböter beaktar tingsrätten att F.R.A. var 15 år vid tidpunkten för gärningen. Storleken på varje dagsbot har bestämts med hänsyn till hans ekonomi.

Eftersom F.R.A. döms för brottet är han som utgångspunkt skadeståndsskyldig mot D.S. Ringa misshandel är ett brott som normalt inte anses innefatta en så allvarlig kränkning att den berättigar till ersättning. Så kan dock vara fallet exempelvis om misshandeln skett under uppmärksammade former. Det har i det aktuella fallet varit fråga om en misshandel som skett på öppen plats på D.S:s skola och som har bevittnats av flera personer. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten därför att brottet medfört en så allvarlig kränkning att den berättigar till ersättning med begärda 8 000 kr. F.R.A. ska alltså betala skadestånd till D.S. med detta belopp. På beloppet ska ränta utgå i enlighet med vad som begärts.

F.R.A:s vårdnadshavare ska i enlighet med 3 kap. 5 § skadeståndslagen förpliktas att solidariskt med honom betala skadeståndet. Det har inte framkommit skäl för jämkning av deras skadeståndsskyldighet.

Tingsrätten dömde F.R.A. för misshandel, ringa brott, enligt 3 kap. 5 § BrB till 30 dagsböter om 50 kr (1 500 kr).

Det angavs att F.R.A:s ungdom hade beaktats vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).

F.R.A. skulle betala skadestånd till D.S. med 8 000 kr och ränta. Beloppet avsåg kränkningsersättning.

Betalningsansvaret var solidariskt med F.R.A:s vårdnadshavare.

F.R.A. skulle betala en avgift till brottsofferfonden.

F.R.A. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade i första hand att åtalet mot honom skulle ogillas och i andra hand att han inte skulle förpliktas att utge skadestånd till D.S.

Hovrätten (hovrättslagmannen Margita Åhsberg, referent, samt hovrättsråden Per G Hansson och Joakim Westerlund) beslutade den 4 september 2023 att inte meddela prövningstillstånd. Tingsrättens dom stod därför fast.

F.R.A. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

D.S. motsatte sig att yrkandet bifölls.

HD meddelade prövningstillstånd när det gällde F.R.A:s skadeståndsskyldighet. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i övrigt. Hovrättens avgörande i de delarna stod därmed fast.

HD beslutade med stöd av 54 kap. 12 a § RB att pröva frågan om den ringa misshandel som F.R.A. hade dömts för var att bedöma som en sådan allvarlig kränkning som innebar skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. I avvaktan på denna prövning skulle frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten i skadeståndsdelen vila.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Caroline Smith, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–3 i HD:s skäl.

Förutsättningar för kränkningsersättning

4 Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (se 2 kap. 3 § första stycket skadeståndslagen). Ersättning för kränkning syftar till att kompensera känslor hos den skadelidande som den kränkande handlingen har framkallat, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande, samt att ge upprättelse. Det som ska ersättas är den kränkning som den skadelidande typiskt sett har drabbats av vid skadetillfället, och inte efterföljande lidande eller andra upplevelser eller verkningar av det brottsliga angreppet. (Se prop. 2000/01:68 s. 48 f.)

5 För att kränkningsersättning ska dömas ut krävs först att den brottsliga handlingen angriper den skadelidandes personliga integritet. Lagtexten omtalar bland annat angrepp på annans person eller frihet. Här omfattas exempelvis misshandelsbrott eller rån.

6 Därutöver krävs att den skadelidande blivit allvarligt kränkt. Denna begränsning av rätten till kränkningsersättning har i förarbetena motiverats bland annat med att enskilda i det dagliga umgänget måste kunna tåla vissa irritationsmoment, att skadeståndsprocesser om bagateller inte bör uppmuntras och att samhällets begränsade resurser bör användas där de bäst behövs. Kränkningsersättning bör därför utgå endast vid brottsliga handlingar som framstår som särskilt integritetskränkande. Bagatellartade kränkningar bör alltså inte medföra att skadestånd ska betalas enligt paragrafen. (Se SOU 1992:84 s. 210 och prop. 2000/01:68 s. 65.)

7 Vid bedömningen av om en handling utgör en allvarlig kränkning ska samtliga relevanta omständigheter kring handlingen beaktas. Bedömningen ska göras objektivt utifrån hur allvarlig kränkning ett brottsligt angrepp av det aktuella slaget typiskt sett kan anses ha inneburit. Vid tveksamhet om kränkningen är att anse som allvarlig kan den uppräkning av olika omständigheter som påverkar skadeståndets bestämmande i 5 kap. 6 § skadeståndslagen ge viss vägledning. Normalt sett anses dessa omständigheter öka graden av kränkningens allvar. (Se prop. 2000/01:68 s. 50 och 65 f., jfr NJA 2011 s. 3 p. 4.)

8 Vissa typer av brott är av sådan art att de i princip alltid innefattar en allvarlig kränkning, exempelvis sexualbrotten. Även de flesta våldsbrott får anses medför en allvarlig kränkning. Vid brottslighet som innefattar lindrigt våld, så som ringa fall av misshandel, krävs emellertid något ytterligare inslag för att allvarlighetskravet ska vara uppfyllt. Ett sådant inslag kan vara att våldet utövats under uppmärksammade former eller att handlandet haft ärekränkande inslag. (Se prop. 2000/01:68 s. 65, jfr 5 kap. 6 § andra stycket 1 och 5 skadeståndslagen.) Exempelvis om brottet förövats inför en stor grupp människor i syfte att förnedra personen i fråga. Att skadevållaren haft vissa avsikter med gärningen innebär typiskt sett att kränkningen är mer allvarlig. Andra inslag som kan innebära att ett mindre allvarligt våldsbrott bedöms utgöra en allvarlig kränkning är om brottet riktar sig mot barn, äldre eller handikappade personer ( jfr 5 kap. 6 § andra stycket 3 skadeståndslagen) eller om den skadelidande befunnit sig i en beroendeställning i förhållande till gärningsmannen, exempelvis lärare och elev eller arbetsgivare och arbetstagare ( jfr 5 kap. 6 § andra stycket 4 skadeståndslagen).

Kränkningsersättningens storlek

9 Kränkningsersättning ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet och på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet, se 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen. I andra stycket räknas vissa omständigheter upp som särskilt ska beaktas vid bedömningen. Uppräkningen är dock inte uttömmande. När skadeståndet bestäms ska man främst se till vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Utgångspunkten ska vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar. (Se prop. 2000/01:68 s. 48 och 51 ff. och prop. 2021/22:198 s. 23 f.) För att ersättningen ska bidra till upprättelse om de värderingar och förhållanden som gäller när ersättningen fastställs ska ersättningen bestämmas med utgångspunkt i vid domstillfället rådande etiska och sociala värderingar och de förhållanden som då gäller. (Se ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938.)

10 I praktiken bestämmer domstolarna ofta ersättningsnivåerna med ledning av de schabloner för brottsskadeersättning som tillämpas av Brottsoffermyndigheten efter beslut av Nämnden för brottsskadeersättning.

Lagändringen 2022

11 I juli 2022 ändrades regeln i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Numera anges i lagtexten att ersättningen ska bestämmas på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. Syftet med att tydliggöra upprättelsefunktionen har varit att generellt höja ersättningsnivåerna vid kränkning och ändringen bedömdes nödvändig för att åstadkomma högre ersättningsnivåer. (Se prop. 2021/22:198 s. 19 f.) Bestämmelsen har också ändrats på det sättet att det anges fler omständigheter som särskilt ska beaktas vid bestämmande av kränkningsersättning (andra stycket). Någon ändring av förutsättningarna för kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § första stycket skadeståndslagen gjordes emellertid inte ( jfr dock 2 kap. 3 § andra stycket skadeståndslagen). Förarbetena hänvisar i stället till tidigare förarbeten i fråga om vad som utgör en allvarlig kränkning och vilka omständigheter som ska beaktas (se prop. 2021/22:198 s. 52 och 54).

12 I förarbetena påpekas visserligen att skyddet för den kroppsliga integriteten har stärkts, att det i samhället råder en skärpt syn på våldsbrottslighet samt att det finns anledning att se allvarligt på användningen av fysiskt våld, även i de fall då den skadelidande inte tillfogats några allvarliga skador. (Se SOU 2021:64 s. 166 f.) Detta innebär emellertid inte att varje överträdelse av ett sådant straffbud automatiskt ska utgöra en skadeståndsgrundande allvarlig kränkning. Kränkningen måste fortfarande bedömas som allvarlig (se ovan).

13 Den ändring som gjorde i skadeståndslagen i juli 2022 har alltså främst tagit sikte på att påtagligt höja ersättningsnivåerna. Förutsättningarna för rätten till kränkningsersättning är alltjämt desamma.

Bedömningen i detta fall

14 F.R.A. har dömts för ringa misshandel. Detta är ett brott som kan ge rätt till kränkningsersättning.

15 Gärningen har bestått i att F.R.A. har utdelat ett slag med öppen hand som träffat D.S:s huvud. Parterna är jämngamla och gärningen begicks på skolgården på parternas skola, framför andra elever. Slaget mot huvudet utdelades utan närmare överväganden efter att D.S. gått fram till F.R.A. och ifrågasatt hans beteende. Våldet medförde endast tillfällig smärta för D.S. och händelseförloppet var snabbt över. Det har inte framkommit att F.R.A. haft några särskilda avsikter med gärningen. Vid en sammantagen bedömning kan den ringa misshandel som D.S. utsatts för inte anses ha utgjort en så allvarlig kränkning att han är berättigad till ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

16 Det finns således anledning att betvivla riktigheten av det beslut som tingsrätten har fattat beträffande F.R.A:s skadeståndsskyldighet. Tillstånd till målets prövning i hovrätten i fråga om skadestånd ska därför meddelas. – – –

HD:s avgörande

HD förklarar att den ringa misshandel som F.R.A. har dömts för inte är att bedöma som en sådan allvarlig kränkning som innebär skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten i fråga om skadestånd.

HD ( justitieråden Thomas Bull, Johan Danelius och Christine Lager) meddelade den 4 april 2024 följande beslut.

1 Tingsrätten dömde F.R.A. för att ha utdelat ett slag med öppen hand som träffade D.S:s huvud. Pojkarna var i 15-årsåldern och händelsen utspelades på skolgården vid den skola där båda var elever. Gärningen rubricerades som misshandel, ringa brott, och påföljden bestämdes till dagsböter. Rätten förpliktade honom även att betala skadestånd i form av kränkningsersättning till D.S. med 8 000 kr.

2 F.R.A. överklagade till hovrätten, som har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

3 HD har beslutat att pröva frågan om den ringa misshandel som F.R.A. har dömts för är att bedöma som en sådan allvarlig kränkning som innebär skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan om prövningstillstånd i hovrätten i skadeståndsdelen har förklarats vilande i avvaktan på denna prövning. (Se 54 kap. 12 a § RB.)

4 Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (se 2 kap. 3 § första stycket skadeståndslagen). De brott som grundar rätt till ersättning utmärks av att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet. I lagtexten talas bl.a. om angrepp på annans person eller frihet, vilket omfattar exempelvis misshandelsbrott.

5 Kränkningsersättningens storlek bestäms enligt 5 kap. 6 § efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet och på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. Utgångspunkten ska vara en skönsmässig bedömning, baserad på rådande etiska och sociala värderingar.

6 Vidare ska enligt en uppräkning i sju punkter i 6 § andra stycket ytterligare omständigheter särskilt beaktas vid bedömningen. Dessa omständigheter är om handlingen haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller riktat sig mot någon som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till, varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet eller tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upptagningen sprids, utförts av flera personer tillsammans mot den skadelidande, eller innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital.

7 Ersättning för kränkning syftar till att kompensera känslor hos den skadelidande som den kränkande handlingen har framkallat, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande, samt att ge upprättelse. Det som ska ersättas är den kränkning som den skadelidande typiskt sett har drabbats av vid skadetillfället och som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada (se bl.a. ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938 p. 5).

8 Ersättning för kränkning utgår alltså bara när någon har blivit allvarligt kränkt. I vilka situationer en kränkning ska anses i rättslig mening allvarlig är något som får bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Bedömningen ska göras objektivt och utgå från hur kränkande ett brottsligt angrepp av det aktuella slaget typiskt sett är. Vid bedömningen kan viss ledning hämtas i den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § skadeståndslagen av de faktorer som inverkar på skadeståndets bestämmande. (Se prop. 2000/01:68 s. 49 f. och 65 f. och ”Bostadsinbrott och kränkning” NJA 2011 s. 3 p. 4.)

9 Att rätten till ersättning begränsats till fall där kränkningen varit allvarlig har motiverats bl.a. med att enskilda i det dagliga umgänget måste kunna tåla vissa irritationsmoment, att skadeståndsprocesser om bagateller inte bör uppmuntras och att samhällets begränsade resurser bör användas där de bäst behövs. Kränkningsersättning bör därför utgå endast vid brottsliga handlingar som framstår som särskilt integritetskränkande. ( Jfr SOU 1992:84 s. 210 och a. prop. s. 52 f., 65 och 75.)

10 Motivuttalandena är inte helt entydiga och inte i alla delar lätta att förena med lagtexten. När det talas om ”bagateller” pekar det snarast i riktningen att bara mycket begränsade kränkningar skiljs bort genom lagtextens förutsättning att kränkningen ska vara ”allvarlig”. Uttryckssätt som ”särskilt integritetskränkande” handlingar pekar snarast i motsatt riktning. I stor utsträckning har uttolkningen och utvecklingen av rättsläget lämnats över till rättstillämpningen.

11 Flertalet våldsbrott anses medföra en allvarlig kränkning. Vid brott som innefattar lindrigt våld, t.ex. ringa fall av misshandel, krävs emellertid något ytterligare inslag av kränkning för att det ska anses röra sig om en allvarlig kränkning.

12 Att våldet vid ett misshandelsbrott har utövats under uppmärksammade former, exempelvis när någon misshandlas eller ofredas inför andra, eller har haft ärekränkande inslag bör påverka bedömningen av allvaret. Det måste kunna vägas in också om ett i och för sig ringa brott ingår som ett led i flera kränkningar eller förödmjukelser av en person.

13 Om ett brottsligt handlande inleds med en provokation, kan å andra sidan den skadelidande sägas vara mindre mån om att värna om sin personliga integritet. Provokationen kan då påverka bedömningen av kränkningens allvar.

14 Regleringen av rätten till kränkningsersättning reformerades 2022. Det grundläggande syftet med reformen är att påtagligt höja – normalt fördubbla – ersättningen; den ska stå i samklang med rådande värderingar och utgöra en adekvat kompensation och upprättelse. Detta syfte ska uppnås genom att det i 5 kap. 6 § skadeståndslagen lyfts fram att brottsoffret ska få upprättelse för angreppet. (Se SOU 2021:64 och prop. 2021/22:198 särskilt s. 19 f., jfr även ”Kränkningen före lagändringen” NJA 2023 s. 362.)

15 Reformen innebär ett förstärkt skydd för den kroppsliga integriteten genom en höjning av ersättningsnivåerna. Höjningen speglar att det i samhället råder en skärpt syn på våldsbrottslighet, även i de fall då den skadelidande inte tillfogats några allvarliga skador. ( Jfr SOU 2021:64 s. 166 f.) Detta innebär emellertid inte att varje överträdelse är att betrakta som en sådan allvarlig kränkning att den ska leda till skadeståndsansvar. Det måste liksom tidigare göras en allsidig bedömning av om kränkningen kan karakteriseras som allvarlig enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

16 F.R.A. har dömts för ringa misshandel. Detta är ett brott som kan ge rätt till kränkningsersättning. För att det ringa brottet ska kunna ses som en allvarlig kränkning, måste dock krävas något tillkommande inslag av kränkning utöver vad ett sådant brott normalt innefattar ( jfr p. 11).

17 Gärningen bestod i att F.R.A. utdelade ett slag med öppen hand som träffade D.S. vid örat. Händelsen inträffade på skolgården efter skoldagens slut och efter att F.R.A. tidigare under dagen fysiskt angripit D.S. med knuffar och liknande. Slaget utdelades framför ett flertal andra elever på skolgården utanför den skola där de alla gick. Av utredningen framgår att F.R.A. var i överläge i förhållande till D.S., att F.R.A. var väl medveten om det och utnyttjade detta genom att flera gånger under dagen kränka D.S. Det framgår alltså att D.S. befann sig i en utsatt situation vilket medförde att han blev särskilt förödmjukad av slaget.

18 Även om våldet medförde endast tillfällig och lindrig smärta för D.S. innefattade situationen sådana tillkommande inslag av kränkning att angreppet, vid en sammantagen bedömning, får anses ha utgjort en så allvarlig kränkning att han är berättigad till ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

19 Mot bakgrund av den bedömning som gjorts beträffande frågan i detta mål finns det inte anledning att meddela prövningstillstånd i hovrätten.

HD förklarar att den ringa misshandel som F.R.A. har dömts för är att bedöma som en sådan allvarlig kränkning som innebär skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

HD meddelar inte tillstånd till målets prövning i hovrätten. Hovrättens beslut står därmed fast.

Justitieråden Gudmund Toijer och referenten Svante O. Johansson var skiljaktiga och ansåg att den ringa misshandel som F.R.A. dömts för inte var att bedöma som en sådan allvarlig kränkning som innebär skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. De anslöt sig till vad majoriteten anförde i punkterna 1–16, men ansåg att skälen därefter skulle ha följande lydelse.

17 Gärningen bestod i att F.R.A. utdelade ett slag med öppen hand som träffade D.S. vid örat. Händelsen inträffade efter en ordväxling framför några andra elever på skolgården utanför den skola där de alla gick, men väckte inte någon allmän uppmärksamhet och föranledde inte kommentarer till D.S. från andra elever under mer än någon vecka. F.R.A. utdelade slaget mot huvudet utan närmare överväganden. Våldet medförde endast tillfällig lindrig smärta för D.S. och händelseförloppet var snabbt över. Det har inte framkommit att F.R.A. hade några särskilda avsikter med sitt agerande och utredningen ger inte stöd för att hans handlande ingick i något mönster av återkommande kränkningar riktade mot D.S.

18 Vid en sammantagen bedömning kan den ringa misshandel som D.S. utsatts för – även om han upplevde den som mycket negativ – inte i rättslig mening anses ha utgjort en så allvarlig kränkning att han är berättigad till ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

19 Överröstade i den delen är vi i övriga frågor ense med majoriteten.