Regionens medgivande (NJA 2025 s. 271)

Sökord Medgivande · Dispositionsprincipen · Fastställelsetalan · Skadestånd

I ett mål rörande skadestånd på grund av en överträdelse av grundläggande fri- och rättigheter har svaranden medgett betalning, men förklarat att medgivandet inte innebär ett erkännande av någon överträdelse (ett s.k. orent medgivande). Domstolen bör i en sådan situation tillämpa de processrättsliga bestämmelserna på så sätt att domstolen dömer i enlighet med medgivandet och samtidigt, inom ramen för en fastställelsetalan, tar ställning till om det har förekommit en rättighetsöverträdelse.

O.C. väckte talan vid Kristianstads tingsrätt mot Region Skåne och yrkade att Region Skåne skulle förpliktas att till henne betala 75 000 kronor jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dag för delgivning av ansökan om stämning till dess att betalning skedde. Hon gjorde gällande att regionen hade överträtt hennes skydd för kroppslig integritet enligt artikel 8 i Europakonventionen, alternativt hennes skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp enligt 2 kap. 6 § första stycket RF.

Region Skåne medgav O.C:s fullgörelseyrkande och begärde att tingsrätten skulle meddela dom i enlighet med medgivandet, men anförde följande. Medgivandet avser endast själva betalningsskyldigheten som sådan och ska inte uppfattas som ett medgivande av att Region Skåne har överträtt O.C:s kroppsliga integritet på sätt som görs gällande i O.C:s stämningsansökan. Händelsen har prövats av IVO och LÖF. Region Skåne har accepterat deras beslut. Händelsen går lång tid tillbaka i tiden, och den personal som tjänstgjorde vid den i målet aktuella förlossningen har inte heller önskat medverka i en rättegång. De faktiska omständigheterna i samband med förlossningen kan därför, inom ramen för ett domstolsförfarande, inte belysas på erforderligt sätt.

O.C. motsatte sig att tingsrätten meddelade dom i enlighet med medgivandet.

O.C. framställde i andra hand, för det fall tingsrätten bedömde att regionens medgivande innebar att den tvistiga ansvarsfrågan inte kunde prövas inom ramen för den väckta fullgörelsetalan, utan att dom skulle meddelas över denna, följande fastställelseyrkande:

O.C. yrkade att tingsrätten ska fastställa att Region Skåne, genom att vårdpersonal för vilken regionen ansvarar för i samband med hennes förlossning den 7 augusti 2017 genomförde yttre press mot hennes vilja, har överträtt hennes skydd för kroppslig integritet enligt artikel 8 i Europakonventionen, alternativt hennes skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp enligt 2 kap. 6 § första stycket RF.

Region Skåne yrkade att tingsrätten skulle avvisa O.C:s fastställelse­yrkande.

Parterna fick tillfälle att slutföra sin respektive talan i fråga om dom skulle meddelas i anledning av Region Skånes medgivande samt frågan om tillåtligheten av O.C:s fastställelseyrkande.

Tingsrätten (lagmannen Monica Felding, rådmannen Therese Persson och tingsfiskalen Charlotta Nermark) anförde i beslut den 27 september 2023 följande.

Tingsrätten har att ta ställning till om O.C:s begäran om en materiell prövning av om hennes rättigheter enligt Europakonventionen överträtts innebär att tingsrätten ska underlåta att tillämpa 42 kap. 18 § första stycket 3 RB.

Enligt 42 kap. 18 § första stycket 3 RB får rätten utan huvudförhandling meddela dom i anledning av talan som medgivits. Rätten är i ett dispositivt tvistemål bunden av ett medgivande och ska lägga medgivandet till grund för bifall av käromålet utan någon materiell prövning (se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl., s. 63–64). En tillämpning av 42 kap. 18 § första stycket 3 RB innebär alltså att tingsrätten utan huvudförhandling ska bifalla O.C:s käromål endast mot bakgrund av Region Skånes medgivande. I sådant fall sker inte någon materiell prövning av om regionen har överträtt hennes rättigheter enligt regeringsformen och Europakonventionen.

Europakonventionen gäller sedan den 1 januari 1995 som lag i Sverige (se lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Artikel 13 i Europakonventionen anger att den vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts, ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en inhemsk myndighet. Detta innebär att den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för en konventionsöverträdelse ska ha möjlighet att få sitt påstående prövat (se Silver m.fl. mot Förenade kungariket). Tingsrätten anser att O.C:s talan är sådan att hon har rätt att få sitt påstående om konventionsöverträdelse prövad. Det kan också konstateras att hon inte på något annat sätt har kunnat få den påstådda överträdelsen prövad.

Tingsrätten har härefter att ta ställning till om en dom där O.C. tillerkänns skadestånd mot bakgrund av Region Skånes medgivande, men där regionen inte erkänner att hennes rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts, uppfyller kravet på prövning.

Under 2022 trädde en ny bestämmelse i kraft avseende rätt till ersättning för skada som uppkommit till följd av överträdelser av Europakonventionen. I förarbetena uttalas att de nationella myndigheterna vid en överträdelse av en konventionsrättighet, utöver att den enskilde ges tillräcklig och adekvat gottgörelse, i sak måste vidgå överträdelsen (jfr prop. 2017/18:7 s. 12). HD har i NJA 2012 s. 1038 uttalat att en förutsättning för att en åtgärd ska godtas som kompensatoriskt rättsmedel är att domstolen har vidgått att det har skett en kränkning av konventionen. Detta synsätt stämmer väl överens med den tolkning av rätten till ett effektivt rättsmedel inom EU-rätten som EU-domstolen har gett uttryck för i dom den 15 april 2021, Braathens Regional Aviation, C-30/19, EU:C:2021:269. I förhandsavgörandet, som inhämtades i NJA 2021 s. 1093, uttalade EU-domstolen att svensk domstol, för att säkerställa en enskilds rättsliga skydd enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska avstå från att tillämpa just 42 kap. 18 § RB för att säkerställa en rätt till prövning av grunden för yrkandet (i det fallet påstådd diskriminering). Enligt EU-domstolen kunde en betalning inte anses ha en tillfredsställande reparativ funktion.

Tingsrätten anser i förevarande fall att Region Skånes medgivande av att betala skadestånd till O.C., som sker utan vitsordande av att en rättighetsöverträdelse ägt rum, inte kan utgöra ett sådant kompensatoriskt rättsmedel som motsvarar Europakonventionens krav. Hon har inte genom att dom meddelas under dessa omständigheter erhållit en prövning av rättighetskränkningen och har därmed inte tillförsäkrats ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 13 i Europakonventionen.

Ovanstående innebär att det i just denna situation föreligger konflikt mellan artikel 13 i Europakonventionen och 42 kap. 18 § första stycket 3 RB. Av 2 kap. 19 § RF följer att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Bestämmelsen innebär en möjlighet för domstolar att underlåta att tillämpa en föreskrift på den grunden att denna inte är förenlig med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen (se Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2019, version 3A, JUNO, kommentaren till 2 kap. 19 §). Tingsrätten anser att det, i just detta fall, finns anledning att underlåta att tillämpa 42 kap. 18 § första stycket 3 RB för att säkerställa O.C:s rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att artikel 8 och 13 i Europakonventionen innebär att tingsrätten inte ska meddela dom i enlighet med Region Skånes medgivande av O.C:s talan. Tingsrättens handläggning av målet ska därmed fortsätta.

O.C. har i första hand begärt att tingsrätten ska pröva hennes fullgörelsetalan och i andra hand begärt att tingsrätten ska pröva hennes talan som en fastställelsetalan. Region Skåne har anfört att fastställelseyrkandet bör avvisas. Tingsrätten har, i enlighet med vad som angetts ovan, inte funnit något hinder mot att pröva O.C:s fullgörelsetalan. Det är också mer lämpligt att frågan om skadestånd prövas i detta mål för att undvika en eventuell senare process om skadestånd. Tingsrätten avser därför att fortsätta målets handläggning genom en prövning av O.C:s fullgörelsetalan. Som en följd av detta kommer hennes fastställelsetalan inte att prövas.

1 Region Skånes begäran om att tingsrätten ska meddela dom i enlighet med regionens medgivande avslås.

2 O.C:s talan tillåts föras som en fullgörelsetalan.

Region Skåne överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle besluta att dom i målet skulle meddelas i enlighet med Region Skånes medgivande utan att någon vidare prövning i målet skulle ske.

Hovrätten (hovrättsråden Katarina Rikte, Lars Henriksson och Katarina Kölfors samt tf. hovrättsassessorn Andreas Korths-Aspegren, referent) fastställde tingsrättens beslut i beslut den 20 december 2023.

Den prövning som hovrätten har gjort har lett till att hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning. Det överklagade beslutet ska därför fastställas.

Region Skåne överklagade och yrkade att HD skulle undanröja tingsrättens och hovrättens beslut och förklara att dom i målet skulle meddelas i enlighet med regionens medgivande utan att någon vidare prövning i målet skedde.

O.C. motsatte sig ändring av hovrättens beslut.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Oscar Lindberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Vad målet handlar om

1 Den första frågan i målet är om den som har yrkat skadestånd för en överträdelse av Europakonventionen har rätt till en prövning av om det har förekommit en överträdelse, när svaranden har medgett skadeståndsyrkandet men inte vitsordat överträdelsen. Om frågan besvaras jakande är nästa fråga hur rätten till prövning ska hanteras processrättsligt.

Bakgrund

2–8. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–5 i HD:s skäl.

9 Hovrätten har yttrat sig i HD och angett att den har uppfattat tingsrättens beslut som att tingsrätten har avslagit en invändning om rättegångshinder.

Kravet på ett effektivt rättsmedel

10 Europakonventionen gäller som lag (se lagen, 1994:1219, om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen (se 2 kap. 19 § RF).

11 I den utsträckning som konventionen kan anses ge anledning till det, kan bestämmelser i lag behöva tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kan upprätthållas (jfr t.ex. NJA 2007 s. 584).

12 Artikel 13 i Europakonventionen stadgar att var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet.

13 Av Europadomstolens praxis följer att den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för en överträdelse av konventionen har rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 (se t.ex. Rotaru v. Romania [GC], no. 28341/95, § 67, ECHR 2000-V).

14 Europadomstolen har vid flera tillfällen framhållit att rättsmedlet måste innefatta både en prövning av de omständigheter som påstås utgöra en överträdelse av konventionen och godtagbar gottgörelse (se t.ex. Chahal v. the United Kingdom, 15 November 1996, § 145, Reports of Judgments and Decisions 1996-V, Rotaru v. Romania [GC], no. 28341/95, § 67, ECHR 2000-V och Smith and Grady v. the United Kingdom, nos. 33985/96 and 33986/96, § 135 ECHR 1999-VI). I vissa fall har Europadomstolen betonat att det ska vara möjligt att fastställa ansvaret för överträdelsen (se t.ex. T.P. and K.M. v. the United Kingdom [GC], no. 28945/95, § 107, ECHR 2001-V (extracts) och Haugen v. Norway, no. 59476/21, § 161, 15 October 2024).

15 Av betydelse i detta sammanhang är även Europadomstolens praxis om rätten att klaga till Europadomstolen. Europadomstolen har angett två villkor för att klagorätten ska falla bort av det skälet att klaganden inte kan anses vara ett offer (”victim”) för en överträdelse av konventionen (jfr artikel 34 i konventionen). För det första krävs att de inhemska myndigheterna uttryckligen har vidgått, eller åtminstone i sak har vidgått, att det har förekommit en kränkning av konventionen. För det andra krävs att rättelsen eller gottgörelsen är lämplig och tillräcklig. (Se t.ex. Scordino v. Italy (no. 1) [GC], no. 36813/97, § 193, ECHR 2006-V, Gäfgen v. Germany [GC], no. 22978/05, § 115, ECHR 2010 och Centro Europa 7 S.r.l. and Di Stefano v. Italy [GC], no. 38433/09, § 81, ECHR 2012.) HD har med hänvisning till denna praxis framhållit att en förutsättning för att en åtgärd ska godtas som ett kompensatoriskt rättsmedel är att domstolen har vidgått att det har skett en överträdelse av konventionen (se ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I p. 11).

16 Möjligheten att få konventionsskadestånd enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207) infördes 2018. Regleringen är inte tillämplig i detta mål eftersom den påstådda överträdelsen ägde rum 2017 (jfr prop. 2017/18:7 s. 52). I rättspraxis har emellertid en rätt till skadestånd direkt på grund av konventionen, utan uttryckligt lagstöd, utvecklats av HD i ett antal avgöranden med början 2005. Både konventionsskadeståndet och den rätt till ersättning som har utvecklats i praxis har sin grund i den skyldighet som Sverige har enligt artikel 13 att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel.

17 I samband med införandet av konventionsskadeståndet gjordes uttalanden av relevans för bedömningen av rätten till ett effektivt rättsmedel. Det angavs bland annat att kärnan i rätten till ett effektivt rättsmedel var möjligheten för den enskilde att få ett påstående om ett konventionsbrott prövat inför en nationell myndighet och den därtill hörande möjligheten att få en överträdelse konstaterad. Det behövde med andra ord göras en tillfredsställande prövning av om det faktiska innehållet i en konventionsrättighet hade överträtts. (Se a. prop. s. 18.)

18 Mot den bakgrunden står det klart att den som har yrkat skadestånd och på rimliga grunder har påstått en överträdelse av Europakonventionen har rätt till en prövning av om det har förekommit en överträdelse när svaranden har medgett skadeståndsyrkandet men inte vitsordat överträdelsen. Möjligheten att få skadestånd för en överträdelse av konventionen skulle inte utgöra ett effektivt rättsmedel utan en sådan prövning.

19 Europadomstolens praxis kan dock inte uppfattas på så sätt att en prövning behöver göras om staten eller annan svarande (jfr 3 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen) medger yrkandet och vitsordar att det har förekommit en överträdelse, eller om den som gör gällande en överträdelse frivilligt godtar att en prövning inte görs.

20 Frågan är då hur rätten till prövning ska hanteras processrättsligt.

Processrättsliga principer om medgivanden och fastställelsetalan

Medgivande

21 Vid förberedelsen i ett tvistemål ska svaranden genast avge svaromål. En svarande kan här som ett alternativ välja att medge kärandens yrkande. Om svaranden medger yrkandet kan domstolen meddela dom utan att hålla huvudförhandling. (Se 42 kap. 7 § och 18 § första stycket 3 RB.) Svaranden kan ha olika skäl för sitt medgivande. Han eller hon behöver inte redovisa de skäl som ligger bakom ställningstagandet utan kan nöja sig med ett blankt medgivande.

22 Följden av ett medgivande framgår inte direkt av 42 kap. 18 § RB och inte heller i övrigt innehåller rättegångsbalken någon generell bestämmelse om medgivandets rättsföljder (jfr Robert Boman, Om åberopande och åberopsbördan, 1964, s. 52 och 53, Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 2024, version 97, JUNO, kommentaren till 42 kap. 18 § och Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2016, version 7, JUNO, s. 63).

23 Utgångspunkten i ett mål där förlikning om saken är tillåten (dispositivt tvistemål) är emellertid att domstolen utan någon egentlig egen bedömning av sakförhållanden eller rättsfrågan ska meddela dom i anledning av talan som har medgetts. Medgivandet är bindande för rätten på så sätt att det ensamt ska läggas till grund för den dom som bifaller käromålet. Det blir en dom på formell grund där bifallet motiveras av medgivandet men utan att domstolen anger någonting om riktigheten av kärandens sakuppgifter. (Jfr ”Den medgivna hävningen” NJA 1986 s. 205, Peter Westerberg, Civilrättskipning I, 3 uppl. 2021, s. 230, Per Olof Ekelöf m.fl., a.a., s. 63 och 64, Peter Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 42 kap. 18 § och Robert Nordh, Praktisk process I, Processens ram i tvistemål, 4 uppl. 2019, s. 109.)

24 Utgångspunkten i dispositiva tvistemål är alltså att domstolen är bunden av svarandens medgivande och ska meddela dom enligt medgivandet även om svaranden inte vitsordar de omständigheter som käranden har åberopat till stöd för sitt yrkande.

Fastställelsetalan

25 Fastställelsetalan regleras i 13 kap. 2 § RB. Av första stycket framgår att talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller inte består, får tas upp till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder till förfång för käranden. Enligt andra stycket får fastställelsetalan även tas upp om sakens prövning beror av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är stridigt mellan parterna, består eller inte består. Av paragrafens tredje stycke framgår att om det finns andra bestämmelser om att en fastställelsetalan får tas upp, så gäller i stället de bestämmelserna.

26 Kravet på att det ska vara fråga om ett rättsförhållande innebär att det ska röra ett konkret rättsligt förhållande (eller icke-förhållande) mellan parterna och att talan inte får avse innebörden av gällande rätt eller rena sakförhållanden. Kravet innebär vidare att talan måste anknyta till minst en rättsföljd och att yrkandet om en viss rättsföljd måste ha en tillräckligt tydlig koppling till konkreta omständigheter som åberopas som grund. Rättsförhållandet som talan gäller måste alltså vara så preciserat att verkan av att det fastställs om förhållandet består eller inte består kan överblickas. (Jfr ”Miljöprocesserna i USA” NJA 2013 s. 209 p. 6 och Peter Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 13 kap. 2 §.)

27 Bestämmelserna i 13 kap. 2 § första och andra styckena är fakultativa. I det ligger ett krav på att en fastställelsetalan med hänsyn till omständigheterna ska framstå som lämplig för att den ska tas upp till prövning. Vid lämplighetsbedömningen ska domstolen väga å ena sidan kärandens intresse av att föra talan mot å andra sidan de olägenheter som en fastställelsetalan kan medföra för svaranden. Sannolikheten för att ett avgörande i fastställelsemålet kommer att följas av ytterligare processer är av betydelse. Av betydelse är också svarandens intresse av att kunna prestera ett adekvat försvar. Under alla förhållanden ska beaktas i vilken utsträckning den talan som väckts är ägnad att undanröja ovissheten och det förfång som följer av den. (Jfr ”Miljöprocesserna i USA” p. 7–9.)

Rättsfallet ”Flygbolagets medgivande”

28 Liknande frågor var aktuella i rättsfallet ”Flygbolagets medgivande” NJA 2021 s. 1093. Där begärde HD ett förhandsavgörande från EU-domstolen. EU-domstolen ansåg att det fanns hinder för en nationell lagstiftning som innebar att en domstol inte kunde pröva ett yrkande om fastställelse av att diskriminering hade skett, när svaranden hade medgett att betala den begärda ersättningen utan att för den skull vitsorda att det hade skett någon diskriminering (se dom av den 15 april 2021, Braathens Regional Aviation, C 30/19, EU:C:2021:269). Efter EU-domstolens dom vitsordade svaranden att diskriminering hade skett. HD framhöll i ett särskilt tillägg att EU-domstolens dom väckte ett antal frågor som HD dock inte hade haft anledning att ta ställning till. Enligt HD medförde EU-domstolens dom att överväganden behövde göras om hur svensk processrätt skulle anpassas till de angivna kraven på rätt till prövning och fastställande av att diskriminering skett. Övervägandena var av sådant slag att dessa lämpligen gjordes av lagstiftaren och inte av domstolarna i enskilda mål.

29 Mot bakgrund av HD:s uttalanden och EU-domstolens dom lämnades under 2024 förslag om en ny bestämmelse i diskrimineringslagen (2008:567) enligt vilken den som anser sig ha blivit diskriminerad får föra talan om att få fastställt att så är fallet (se SOU 2024:40 s. 45 och 197–201). Såvitt känt bereds förslaget inom Regeringskansliet. Det kan konstateras att förslaget inte tar sikte på den situation som är aktuell i detta mål.

Processrättsliga principer kan behöva justeras för att realisera rätten till prövning

30 Svaranden har möjlighet att återta sitt medgivande i samma instans som det har lämnats (jfr NJA 1980 s. 56). Om svaranden gör det uppstår inget behov av en särskild lösning för att realisera rätten till prövning. I fortsättningen är därför utgångspunkten att svaranden inte återtar sitt medgivande.

31 Oavsett hur rätten till prövning realiseras kan det krävas att bestämmelser tolkas fördragskonformt och att etablerade processrättsliga principer justeras.

32 En alternativ är att bortse från medgivandet och fortsätta handläggningen av målet. Den lösningen står i konflikt med den etablerade principen om medgivandets bindande karaktär (jfr p. 23 och 24). Ett problem är att det inte är givet hur domstolen ska döma om den vid en prövning skulle komma fram till att det inte har förekommit någon överträdelse av konventionen. Skulle domstolen i stället komma fram till att svaranden har överträtt kärandens rätt enligt konventionen är det inte heller klart hur ett överklagande från svaranden bör hanteras (jfr NJA 2017 s. 474 p. 6, Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 6 uppl. 2022, s. 32 och Peter Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 51 kap. 1 §). Skulle överklagandet prövas uppstår frågan hur den högre rätten ska döma om den till skillnad från den lägre rätten kommer fram till att det inte har förekommit någon överträdelse. Även om samtliga frågor skulle vara möjliga att hantera kan det kan konstateras att denna lösning kan kräva avsteg från flera grundläggande processrättsliga principer.

33 Ett annat alternativ är att, vid behov efter materiell processledning, tillåta att käranden vid sidan av skadeståndstalan för en fastställelsetalan om att svaranden på visst sätt har gjort sig skyldig till en överträdelse av konventionen (jfr Henrik Bellander och Johanna Munck af Rosenschöld, SvJT 2022 s. 956–958). En sådan fastställelsetalan skulle kunna föras enligt 13 kap. 2 § andra stycket RB, även om det inte skulle vara helt förenligt med hur den bestämmelsen har uppfattats (jfr p. 26 och 27). Om fastställelsetalan inte förs i ett separat mål kan den tillåtas med stöd av 13 kap. 3 § första stycket 2 och kumuleras med den väckta skadeståndstalan. Har kumulation skett bör domstolen kunna meddela deldom över skadeståndstalan enligt medgivandet och fortsätta handläggningen av fastställelsetalan (jfr 17 kap. 4 § sista meningen). Inte heller detta alternativ är utan processrättsliga utmaningar men den ger inte upphov till samma frågor om hur domstolen ska döma och hur ett överklagande ska hanteras. Sammantaget får detta alternativ anses vara mer förenligt med etablerade processrättsliga principer än det som går ut på att bortse från medgivandet.

Bedömningen i detta fall

34 Domstolarna har ansett att tingsrättens beslut med stöd av 49 kap. 4 § RB kunde överklagas utan samband med överklagande av dom eller slutligt beslut. Tingsrätten har emellertid inte ogillat en invändning om rättegångshinder (jfr 34 kap. 1 § RB och t.ex. Peter Fitger m.fl., a.a., Inledning till 34 kap.). De skäl som ligger bakom möjligheten till särskilt överklagande av ett beslut om att ogilla en sådan invändning gör sig dock gällande även i detta fall (jfr Lars Welamson och Johan Munck, a.a., s. 23 och NJA II 1943 s. 613). Det finns därför förutsättningar att pröva regionens överklagande till HD.

35 O.C. har på rimliga grunder gjort gällande en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Regionen har medgett hennes yrkande om skadestånd men har inte vitsordat att hon blivit utsatt för en överträdelse. O.C. har motsatt sig att tingsrätten meddelar dom enligt medgivandet och har framställt ett fastställelseyrkande om att en överträdelse har förekommit. Tingsrätten borde i den situationen ha meddelat dom enligt medgivandet och därefter prövat O.C:s fastställelsetalan. (Jfr p. 18 och 33.)

36 Tingsrättens och hovrättens beslut bör mot den bakgrunden undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD:s avgörande

HD meddelar prövningstillstånd.

HD undanröjer tingsrättens och hovrättens beslut och visar målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Petter Asp, Eric M. Runesson, referent, Cecilia Renfors och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 28 mars 2025 följande beslut.

1 O.C. väckte talan mot Region Skåne och yrkade att regionen skulle betala skadestånd med 75 000 kr. Hon gjorde gällande att en barnmorska i samband med hennes förlossning hade utfört ett vårdingrepp utan hennes samtycke. Regionen hade därmed överträtt hennes rätt till skydd för kroppslig integritet enligt artikel 8 i Europakonventionen eller rätt till skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp enligt 2 kap. 6 § första stycket RF och orsakat henne ideell skada.

2 Regionen medgav O.C:s yrkande men förklarade att medgivandet inte skulle uppfattas som ett erkännande av att en rättighetsöverträdelse hade skett. Regionen begärde att tingsrätten skulle meddela dom enligt medgivandet.

3 O.C. motsatte sig att dom meddelades i enlighet med medgivandet. Hon yrkade i andra hand att tingsrätten skulle fastställa att regionen genom att utföra vårdingreppet mot hennes vilja hade överträtt hennes rätt till skydd enligt Europakonventionen och regeringsformen. Regionen begärde att tingsrätten skulle avvisa fastställelseyrkandet.

4 Tingsrätten beslutade dels att avslå regionens begäran om en dom på medgivandet, dels att tillåta O.C. att föra sin talan som en fullgörelsetalan. Som en följd av detta skulle hennes fastställelsetalan inte prövas. Tingsrätten angav att beslutet fick överklagas enligt 49 kap. 4 § RB. Efter att regionen anmält missnöje bestämde tingsrätten att beslutet fick överklagas särskilt och att målet skulle vila i avvaktan på den prövningen.

5 Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

6 Domstolarna har med stöd av 49 kap. 4 § RB bedömt att tingsrättens beslut kunde överklagas utan samband med överklagande av en dom eller ett slutligt beslut. Enligt bestämmelsen ska den som vill överklaga ett beslut som innebär att tingsrätten har ogillat en invändning om rättegångshinder anmäla missnöje. Tingsrätten ska då ta ställning till om beslutet får överklagas särskilt eller endast i samband med att dom eller slutligt beslut i målet överklagas.

7 De skäl som ligger bakom möjligheten att kunna få till stånd en prövning i högre rätt av ett beslut att ogilla en invändning om rättegångshinder gör sig gällande i den situation som uppstått i målet. Regio­nen får därför anses ha haft rätt att överklaga beslutet. (Jfr ”Truebell” NJA 1977 s. 349 samt Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen Rättegång VI, 6 uppl. 2022, s. 23.)

8 Målet handlar om hur en domstol ska behandla en skadeståndstalan när käranden grundar sin talan på en överträdelse av grundläggande fri- och rättigheter, och svaranden medger kärandens yrkande men samtidigt förklarar att medgivandet inte innebär ett erkännande av att det har skett en överträdelse.

9 O.C:s talan bygger på att det har skett en överträdelse av hennes rättigheter enligt Europakonventionen eller regeringsformen.

10 Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Detta gäller för den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för en överträdelse av konventionen. Rättsmedlet måste innefatta såväl en godtagbar gottgörelse som en möjlighet att få ansvaret för en överträdelse fastställt.

11 Ett erkännande av rättighetsöverträdelsen är alltså en nödvändig del av den gottgörelse som enskilda har rätt till vid konventionsöverträdelser.

12 Av det anförda följer att rättegångsbalkens bestämmelser bör tillämpas på ett sådant sätt att en kärande, som på rimliga grunder påstår att hans eller hennes grundläggande fri- och rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts, ges möjlighet att få den påstådda rättighetsöverträdelsen prövad. Detsamma bör gälla om käranden påstår att hans eller hennes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. RF har överträtts (jfr prop. 2021/22:229 s. 39 och 58 f.).

13 Om svaranden medger ett yrkat skadeståndsbelopp men samtidigt förklarar att medgivandet inte innebär ett erkännande av att det har skett en överträdelse (ett s.k. orent medgivande) bör käranden alltså kunna få prövat om det har förekommit en rättighetsöverträdelse. Detta måste dock ske på ett sådant sätt att principen om ett medgivandes bindande verkan i dispositiva tvistemål inte frångås (jfr ”Flygbolagets medgivande” NJA 2021 s. 1093 som rörde unionsrätten och EU:s rättighetsstadga).

14 I dispositiva tvistemål, dvs. mål där parterna kan träffa en förlikning om saken, gäller den s.k. dispositionsprincipen. Den innebär att parterna förfogar över föremålet för processen på så sätt att kärandens yrkande och svarandens eventuella medgivande bestämmer ramen för vad domstolen kan döma ut. Detta följer bland annat av 17 kap. 3 § RB.

15 Utgångspunkten är alltså att domstolen inte ska göra någon bedömning av sak- eller rättsfrågorna om svaranden har medgett kärandens talan. Principen är dock inte undantagslös. Exempelvis får domstolen, trots medgivandet, pröva målet i sak om kärandens talan bygger på påståenden som parterna inte kan förfoga över i en förlikning, därför att det kan påverka allmänna intressen (jfr ”Den medgivna hävningen” NJA 1986 s. 205). Någon sådan situation är det dock inte fråga om här.

16 Dispositionsprincipen återspeglas också i 42 kap. 18 § RB som anger att tvistemål avgörs efter huvudförhandling, men att dom får meddelas utan huvudförhandling om svaranden medger kärandens talan (se första stycket 3). Bestämmelsen reglerar emellertid inte när en sådan dom ska meddelas.

17 Även bestämmelserna i 17 kap. 4 § RB om deldom kan sägas återspegla dispositionsprincipen. Om flera käromål handläggs i en rättegång får deldom meddelas avseende ett av dem, om de kan särskiljas. Deldom får också meddelas om ett käromål medges till en viss del. Bestämmelserna är fakultativa. Domstolen ska alltså pröva om det finns skäl att meddela en deldom.

18 De nu redovisade bestämmelserna ger domstolen utrymme att avstå från att omedelbart meddela en dom på grundval av ett s.k. orent medgivande när en kärande på rimliga grunder påstår att det har förekommit en överträdelse av hans eller hennes fri- och rättigheter.

19 Vad som nu har sagts besvarar dock inte frågan hur en prövning av om det har förekommit en rättighetsöverträdelse ska komma till stånd. Detta aktualiserar bestämmelserna om fastställelsetalan.

20 Möjligheten att föra en fastställelsetalan, dvs. en talan som rör frågan om ett visst rättsförhållande består eller inte består, är på vissa sätt begränsad. En sådan talan får föras om det råder ovisshet om rättsförhållandet och om ovissheten innebär en nackdel för käranden (se 13 kap. 2 § första stycket RB).

21 En fastställelsetalan kan också tillåtas angående ett rättsförhållande som aktualiserats i ett pågående mål (se 13 kap. 2 § andra stycket). En förutsättning är att det ursprungliga käromålet är beroende av ett stridigt prejudiciellt rättsförhållande. Ett sådant rättsförhållande ska oavsett om en fastställelsetalan förs prövas av domstolen som en s.k. prejudiciell fråga. Förs en fastställelsetalan om rättsförhållandet kommer det till uttryck i domslutet och har betydelse för domens rättskraft.

22 Kravet på att det ska vara fråga om ett rättsförhållande innebär att talan ska röra ett konkret rättsligt förhållande (eller icke-förhållande) mellan parterna. Talan får inte avse innebörden av gällande rätt eller rena sakförhållanden. Vidare måste talan anknyta till en rättsföljd och denna måste ha en tillräckligt tydlig koppling till konkreta omständigheter som åberopas som grund. Rättsförhållandet som talan gäller måste alltså vara så preciserat att det går att överblicka vad som blir verkan av att det fastställs om förhållandet består eller inte består. (Jfr ”Miljöprocesserna i USA” NJA 2013 s. 209 p. 6.)

23 Bestämmelserna är fakultativa. En fastställelsetalan ska med hänsyn till omständigheterna framstå som lämplig för att den ska tillåtas.

24 Det finns alltså med stöd av 13 kap. 2 § andra stycket en möjlighet att vid sidan av en fullgörelsetalan föra en talan om att få ett rättsförhållande fastställt när detta utgör en prejudiciell fråga i målet. Ett påstående om att det har förekommit en rättighetsöverträdelse bör kunna utformas så att det är tillräckligt preciserat och även i övrigt uppfyller de krav som gäller enligt bestämmelsen. En fastställelsestalan får i dessa fall regelmässigt anses lämplig. (Jfr också ”Klimattalan” HD:s beslut den 19 februari 2025 i mål Ö 7177-23* p. 70 beträffande tredje stycket.)*

25 Av 13 kap. 3 § första stycket 2 följer att ett yrkande om fastställelse enligt 2 § andra stycket kan framställas efter det att en talan enligt 13 kap. 1 § har väckts.

26 Slutsatsen blir att domstolen vid ett orent medgivande bör tillämpa de processrättsliga bestämmelserna på så sätt att domstolen dömer i enlighet med medgivandet och samtidigt, inom ramen för en fastställelsetalan, tar ställning till om det har förekommit en rättighetsöverträdelse.

27 Det finns förutsättningar att pröva regionens överklagande (se p. 7).

28 O.C. har på rimliga grunder gjort gällande en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Regionen har medgett hennes yrkande om skadestånd men har inte erkänt att hon blivit utsatt för en överträdelse. O.C. har motsatt sig att tingsrätten meddelar dom enligt medgivandet och har framställt ett fastställelseyrkande om att en överträdelse har förekommit. Tingsrätten ska i den situationen ta ställning till såväl O.C:s fullgörelsetalan som hennes fastställelsetalan (se p. 26).

29 Tingsrättens och hovrättens beslut bör mot den bakgrunden undanröjas och målet lämnas åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

HD meddelar prövningstillstånd.

HD undanröjer tingsrättens och hovrättens beslut och lämnar målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

*NJA 2025 s. 88 (red:s anm.).