Stilleståndet hos polisen (NJA 2025 s. 793)

Sökord Långsam handläggning · Kompensatoriskt rättsmedel · Påföljdslindring · Unga lagöverträdare · Ungdomsmål

Påföljdslindring vid långsam handläggning av ungdomsmål.

Allmän åklagare väckte vid Gävle tingsrätt åtal mot Y.A., född 2007, för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och andra stycket narkotika­­strafflagen (1968:64). Åklagaren angav följande gärningsbeskrivning.

Y.A. har olovligen innehaft 100 gram 3-CMC och 817,95 gram cannabisharts, som är narkotika. Narkotikan har varit avsedd att säljas. Det hände någon gång mellan den 20 augusti 2023 och den 31 augusti 2023 [i] Sandvikens kommun.

Y.A. begick gärningen med uppsåt.

Y.A. erkände att han förvarat den ifrågavarande narkotikan.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Lars Holm) anförde i dom den 5 november 2024 följande.

Y.A. har berättat att han förvarat narkotikan åt en person som han inte vågar namnge och att han inte vetat vem som skulle ha den eller i övrigt hur den skulle användas.

Erkännandet stöds av övrig utredning och där är därmed visat att Y.A. förvarat den ifrågavarande narkotikan. Han måste därvid även ha insett att den varit avsedd för försäljning. Han ska således dömas för narkotika­brott.

Av socialtjänstens yttrande framgår att Y.A. genomgått insatser i form av bl.a. LVU men att det nu inte föreligger något vårdbehov och att han är lämplig för och samtycker till att utföra ungdomstjänst.

Tingsrätten finner mot bakgrund av vad som framkommit att påföljden ska bestämmas till ungdomstjänst.

Tingsrätten dömde Y.A. för narkotikabrott och bestämde påföljden till ungdomstjänst 80 timmar.

Det angavs i domslutet att Y.A:s ungdom hade beaktats vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).

Tingsrätten förordnade om sekretess och avgift till brottsofferfonden.

Y.A. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att hovrätten skulle sätta ned antalet timmar ungdomstjänst.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Petra Sjölén Kruse, Chris Stattin-Larsson, referent, och Oskar Viström) anförde i dom den 27 december 2024 följande.

Y.A. har sammanfattningsvis anfört följande. Han instämmer i tingsrättens bedömning att straffmätningsvärdet för gärningen motsvarar ungdomstjänst i 80 timmar. Det är emellertid ostridigt i målet att tidsfristen i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) har överskridits, att han inte har någon skuld i att så har skett och att det inte heller är fråga om ett sådant tillåtet överskridande av fristen som anges i bestämmelsens andra stycke. Han delgavs misstanke om brott den 31 augusti 2023 och erkände brottet i förhör hållet samma dag. I samband med det gav han också koden till sin mobiltelefon. Det enda vittnet i förundersökningen hördes också den dagen. Därefter dröjde det till den 15 mars 2024 innan telefonen hade tömts och innehållet analyserats. Efter det hände ingenting i utredningen förrän slutförhör och slutdelgivning i september 2024. Huvudförhandling hölls i tingsrätten den 5 november 2024. Brottet har varit lätt att utreda och dröjsmålet har berott på att myndigheternas handläggning varit för långsam.

Det ska även poängteras att han i samband med det första förhöret direkt omhändertogs enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Hade dom meddelats inom den lagstadgade fristen hade han sannolikt kunnat få ungdomsvård som påföljd. I och med att handläggningen dröjde hade han vid tiden för tingsrättens huvudförhandling redan genomgått vården varför socialtjänsten bedömde att han inte längre hade något vårdbehov. Ungdomstjänst blev således det enda påföljdsalternativet. Konsekvensen av att fristen inte har följts är att han, utöver den vård han redan har genomgått och kunde ha dömts till, även fått ungdomstjänst som påföljd. 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB gäller omständigheter hänförliga till brottet som sådant. Det kan i och för sig ifrågasättas om ett lättutrett och erkänt narkotikabrott ska ta över ett år att utreda. Viktigare i sammanhanget är att hans rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts i strid mot bestämmelserna i artikel 6 Europakonventionen, artikel 40.2 b iii Barnkonventionen och 2 kap. 11 § RF, varvid bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB är av betydelse. 4 § LUL ska idag, efter det att Barnkonventionen blev svensk lag, ses som en kodifiering av barns rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid och att få saken prövad utan dröjsmål. Bestämmelsen tillförsäkrar barnen sina rättigheter enligt Barnkonventionen och på så sätt innebär tidsfristerna rättigheter för barnen även om detta inte var bestämmelsens primära syfte från början. I här aktuellt fall har tidsfristerna överskridits långt mer än vad som kan anses godtagbart. Mot bakgrund av det ska straffmätningsvärdet sättas ned betydligt.

Åklagaren har anfört följande. Tingsrättens bedömning i påföljdsdelen är riktig. Vad Y.A. har anfört i sitt överklagande stämmer. Det kan därför konstateras att Y.A. delgavs misstanke den 31 augusti 2023 och att den s.k. LUL-fristen började att löpa då. Utredningen har tagit alltför lång tid på grund av resursbrist hos polisen. Trots detta kan straffnedsättning inte ske. Bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB tar sikte på brottet som sådant och inte den misstänktes person. För ett narkotikabrott är det inte ovanligt med en handläggningstid som i förevarande mål. Möjligen kan man diskutera om punkten 8 i samma paragraf är tillämplig i frågan om Y.A:s rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts. Det är möjligt att 4 § LUL rent teoretiskt kan ses som en kodifiering av Europakonventionen vad gäller rätten till en rättvis rättegång för ungdomar. Emellertid är det bakomliggande syftet med 4 § LUL snarare pedagogiskt. Det anses viktigt att samhället ger den unge en snabb reaktion på grund av brottet och det är beklagligt att det inte har kunnat ske i förevarande fall. Därutöver finns inget stöd vare sig i förarbeten eller praxis för att en straffnedsättning kan ske i ett sådant fall som hovrätten nu ska pröva.

Y.A. har i enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i fråga om skuld, gjort sig skyldig till narkotikabrott. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att straffmätningsvärdet motsvarar 80 timmars ungdomstjänst.

Frågan är dock om Y.A. ska kompenseras för antingen sen lagföring (29 kap. 5 § första stycket 3 BrB) eller för långsam handläggning (2 kap. 11 § RF och Europakonventionens artikel 6.1), eller för båda delarna. I nu aktuellt fall har hovrätten också att överväga om en kränkning av artikel 40.2 b iii i Barnkonventionen – vilken stadgar att barn som misstänks eller åtalas för brott ska ha rätt att utan dröjsmål få saken avgjord – ska medföra en rätt till kompensation vid straffmätningen.

Enligt 4 § LUL ska en förundersökning mot den som inte fyllt 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa bedrivas med särskild skyndsamhet. Delgivning enligt 23 kap. 18 § första stycket RB av brottsmisstanke ska ske så snart som möjligt efter det att misstanke har uppkommit under förutsättning att det kan ske utan men för utredningen. Förundersökningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och som utgångspunkt senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanken.

Y.A. delgavs misstanke om narkotikabrott den 31 augusti 2023, vilket innebär att åtalsfristen löpte ut den 12 oktober samma år. Det har inte funnits förutsättningar att överskrida fristen men trots det dröjde beslutet i åtalsfrågan mer än ett år, till den 16 oktober 2024. Handläggningen hos polis och åklagare har alltså påtagligt försenats i detta fall.

Gällande sen lagföring och tillämpningen av 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB finns både förarbetsuttalanden och en omfattande praxis från HD. Hovrätten konstaterar emellertid att frågan om kompensation vid sen lagföring när det endast är tidsfristerna i LUL som har överskridits inte har behandlats vare sig av lagstiftaren eller högsta instans. Enligt hovrättens bedömning ger inte heller bestämmelsens ordalydelse ett utrymme för att den kan tillämpas i sådant fall. Den tid som i detta fall förflutit mellan brottet och hovrättens dom är utifrån brottets art inte att betrakta som ovanligt lång. Y.A. ska alltså inte kompenseras för sen lagföring.

Frågan är då om det finns rättsligt stöd för att Y.A. inom ramen för det straffrättsliga systemet ska kompenseras för den långsamma handläggningen som faktiskt förekommit. I samband med att Barnkonventionen fick ställning som svensk lag konstaterade regeringen att svensk lagstiftning inte står i strid med konventionen och att den överlag ligger väl i linje med konventionens bestämmelser och i många fall går längre än konventionen (se prop. 2017/18:186 s. 73). Det skulle kunna tala för att tidsfristen i 4 § LUL, med en fördragskonform tolkning, utgör den yttersta gränsen för handläggningen även enligt Barnkonventionen. Hovrätten anser emellertid att det vore att gå för långt att göra en sådan tolkning utan stöd i vare sig lag eller rättspraxis från HD. Hovrätten konstaterar dessutom att Barnkonventionen – till skillnad från Europakonventionen – inte innehåller någon bestämmelse om kompensatoriska rättsmedel för enskilda som fått sina rättigheter enligt konventionen kränkta. Om en sådan kränkning ska kompenseras, saknas även rättsligt stöd för att det ska göras inom ramen för det straffrättsliga systemet (jfr nedan).

Vid kränkningar av Europakonventionen är det dock klarlagt att den enskilde ska kompenseras när rätten till rättegång inom skälig tid kränkts. I första hand ska påföljdslindring användas som kompensatoriskt rättsmedel för ideell skada på grund av långsam handläggning (se rättsfallet ”De kompensatoriska rättsmedlen” NJA 2012 s. 1038 I och II). Kompensationen ska då ske på den grunden att ett brott mot Europakonventionens krav i artikel 6.1 på rättegång inom skälig tid har begåtts av staten mot den tilltalade.

Som utgångspunkt får en handläggningstid upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål godtas, om inte skäl för särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till den tilltalade (se rättsfallet ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 p. 16 med gjord hänvisning till Europeiska kommissionens rapport om tillämpningen av artikel 6.1). I brottmål där ungdomar anklagas för brott finns det rimligen skäl för särskilt skyndsam handläggning. Europadomstolens praxis ger dock inget närmare besked om hur artikel 6.1 ska tolkas beträffande unga lagöverträdare. Oavsett bör hållpunkten om två år per instans inte utan vidare kunna accepteras i ungdomsbrottmålen.

I frånvaron av ett närmare ställningstagande från Europadomstolen rörande vilka krav som ställs på handläggningstiden i ungdomsmål bör andra internationella rättsakter på området kunna tjäna som ledning. Av särskilt intresse är barnrättsdirektivet (Europaparlamentet och rådets direktiv 2016/800/EU), som i artikel 13.1 föreskriver att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att straffrättsliga förfaranden som involverar barn genomförs skyndsamt och med vederbörlig omsorg. Som anges ovan har handläggningen hos polis och åklagare i Y.A:s fall dragit ut på tiden i mer än ett år. Skälet till detta är att polisen saknat tillräckliga resurser. Detta kan inte vara att betrakta som en skyndsam handläggning enligt direktivet, vilket innebär att Y.A:s rättigheter enligt artikel 13.1 i direktivet har åsidosatts. Enligt hovrätten finns det då inte skäl att utgå från annat än att handläggningstiden i detta fall även utgjort en kränkning av artikel 6.1 Europakonventionen. Hovrätten utgår från att de processuella rättigheter som Europakonventionen tillförsäkrar ungdomar i brottmålsprocessen är likvärdiga de som föreskrivs i barnrättsdirektivet.

Även barnrättsdirektivet ställer krav på att enskilda ges tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt nationell rätt om deras rättigheter har åsidosatts. Att påföljdslindring utgör ett tänkbart alternativ för att kompensera ett åsidosättande av en rättighet enligt direktiv får stöd av de uttalanden som gjordes i samband med genomförandet (se prop. 2018/19:71 s. 25).

Y.A. ska alltså kompenseras för både kränkningen av artikel 6.1 Europakonventionen och artikel 13.1 barnrättsdirektivet. Detta ska ske genom påföljdslindring på så sätt att antalet timmar ungdomstjänst sätts ned. Hovrätten bedömer att dröjsmålstiden uppgår till ungefär ett år. Vidare anser hovrätten att hänsyn ska tas till att Y.A:s möjlighet att dömas till annan påföljd begränsats på grund av den långsamma handläggningen.

Sammanfattningsvis bedömer hovrätten att Y.A. ska kompenseras för målets långsamma handläggning och att påföljden på grund av det ovan anförda bestäms till 50 timmars ungdomstjänst. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att antalet timmar ungdomstjänst bestäms till 50.

I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Hovrätten förordnade om sekretess.

Y.A. överklagade och yrkade att HD skulle lindra påföljden.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Olivia Ekeberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–3 i HD:s domskäl.

Frågan i målet

6 Målet i HD gäller i vad mån det har varit fråga om dels sen lagföring och dels långsam handläggning när tidsfristen för unga lagöverträdare har överträtts samt om och i så fall hur detta ska beaktas när påföljden bestäms.

Den rättsliga regleringen

Regleringen enligt lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)

7 Av 4 § LUL framgår att en förundersökning mot den som inte har fyllt arton år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa ska bedrivas med särskild skyndsamhet.

8 Delgivning enligt 23 kap. 18 § första stycket RB av brottsmisstanke ska ske så snart som möjligt efter att misstanken uppkommit under förutsättning att det kan ske utan men för utredningen. Förundersökningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivningen av brottsmisstanken.

9 Av andra stycket framgår att bestämmelsen i undantagsfall får överskridas till exempel om det är nödvändigt med hänsyn till att den misstänkte ska delta i medling enligt lagen om medling med anledning av brott eller utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter exempelvis om det är fråga om en mycket omfattande brottsutredning med många misstänkta och ett stort antal brott som är svårutredda. Ett annat exempel kan vara att man under förundersökningens gång upptäcker nya brott som den unge misstänks för eller att den unge under förundersökningen begår nya brott. Ytterligare exempel är att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde innebär inte att fristen får överskridas.

10 Någon rätt till påföljdslindring som kompensation för brott mot bestämmelsen finns inte reglerad i lagen utan möjligheten till påföljdslindring på grund av långsam handläggning bör grunda sig direkt på Europakonventionen.

Regleringen enligt brottsbalken

11 Straff ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. Vid straffmätningen ska rätten enligt 29 kap. 5 § första stycket BrB i skälig omfattning beakta vissa uppräknade omständigheter, s.k. billighetsskäl. Enligt punkten 3 ska beaktas om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks (sen lagföring). Någon särskild hänsyn till den tilltalades ålder ska inte göras i förhållande till punkten 3.

12 Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Rätten ska därvid beakta billighetsskälen i 29 kap. 5 § första stycket BrB. (Se 30 kap. 4 § första stycket.)

Regleringen enligt regeringsformen och Europakonventionen

13 Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF ska en rättegång genomföras rättvist och inom skälig tid. Bestämmelsen grundlagsfäste en princip som redan gällde till följd av inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt. Den har dock en självständig betydelse i förhållande till Europakonventionen. (Se prop. 2009/10:80 s. 161 ff.)

14 Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en, vid prövning av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom eller henne för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Om denna rätt har kränkts, följer av artikel 13 att den förfördelade ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet för att kunna få kompensation för kränkningen.

Regleringen enligt barnrättsdirektivet och barnkonventionen

15 Enligt artikel 13.1 i barnrättsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/800/EU om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden) ska medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att straffrättsliga förfaranden som involverar barn genomförs skyndsamt och med vederbörlig omsorg. Enligt artikel 19 är medlemsstaterna skyldiga att se till att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfarande har tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt nationell rätt om deras rättigheter enligt direktivet åsidosatts.

16 Enligt artikel 40.2 b iii i Barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott utan dröjsmål ska få saken avgjord av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk förhandling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde samt i vissa fall barnets föräldrar eller vårdnadshavare.

Kompensation vid långsam handläggning

17 Av rättsfallet ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I framgår att när en kränkning har skett på grund av långsam handläggning av ett brottmål bör domstolen, vid fällande dom, primärt pröva om kompensation för kränkningen kan ges genom en påföljdslindring. Vidare framgår det av rättsfallet att en utgångspunkt bör vara att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel blir aktuellt först efter att kränkningen har nått en viss nivå. En riktpunkt kan vara att ett års dröjsmål motsvarar ett straffmätningsmässigt lindringsvärde på ungefär en månads fängelse (se ”De kompensatoriska rättsmedlen I” p. 33).

18 Det kan emellertid finnas fall när domstolen inte kan eller bör kompensera den tilltalade genom en påföljdslindring, till exempel när det inte finns tillräckligt utrymme för en adekvat påföljdslindring eller när det gäller brott med högt artvärde men med lågt straffvärde (se ”De kompensatoriska rättsmedlen I” p. 38). Detta kan medföra att frågan om kompensation för kränkningen får avgöras i den ordning som gäller för statens skadereglering sedan domstolen konstaterat dröjsmålet och kränkningen.

Bedömningen av tidsutdräkten

19 En tidsutdräkt i handläggningen av ett brottmål - i synnerhet perioder av stillestånd i förfarandet - kan framstå som oacceptabel även om den rättsliga prövningen slutligen kan äga rum inom skälig tid.

20 Vid bedömningen av vad som är skälig tid för en rättslig prövning och därmed av om en handläggning får anses ha varit för långsam inverkar ett flertal faktorer. Hänsyn ska tas till bland annat målets sakliga och rättsliga komplexitet, antalet erforderliga handläggningsåtgärder och parternas processuella dispositioner liksom antalet instanser i vilka prövning skett. Både parterna och domstolarna måste ges viss marginal för att planera sitt arbete med målet, även om utrymmet för det är begränsat för mål av förturskaraktär. Det blir alltså fråga om en övergripande bedömning av tiden för prövningen som helhet (jfr ”Den långsamma tingsrätten” NJA 2012 s. 211 I p. 29 och ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 p. 15).

21 Av rättsfallet ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 framgår att en utgångspunkt för bedömningen kan vara en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål får godtas. Det kan dock finnas skäl för undantag från denna utgångspunkt om det finns skäl för en särskilt skyndsam handläggning eller om det framkommer skäl men hänsyn till den tilltalade (”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 p. 16). Denna bedömning är gjord utifrån att den åtalade var vuxen.

22 Det finns inte någon utgångspunkt för bedömningen av handläggningstiden i mål med ungdomar men det finns ett internationellt samförstånd om att tiden bör vara så kort som möjligt och att den bör vara mycket kortare än för vuxna. Mot bakgrund mot detta kan en utgångspunkt för bedömningen för mål med ungdomar vara att en handläggningstid om sex månader per instans för relativt okomplicerade mål får godtas.

Bedömningen av påföljdslindringens storlek för ungdomar

23 Av rättsfallet ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I framgår att en riktpunkt för påföljdslindringens storlek för en vuxen person kan vara att ett års dröjsmål motsvarar ett straffmätningsmässigt lindringsvärde på ungefär en månads fängelse. Hänsyn ska utöver det tas till hur allvarligt brottet är och kompensationen kan fördubblas eller göras ännu större vid längre fängelsestraff eller längre tids sluten ungdomsvård.

24 Varken i LUL, barnrättsdirektivet eller barnkonventionen finns det någon reglerad rätt för ungdomar till påföljdslindring som kompensation när rätten till rättegång inom skälig tid kränkts. Rätten till kompensation får i stället grunda sig direkt på Europakonventionen.

25 Det saknas vägledning om hur stor kompensation som ska göras när en ungdoms rätt till rättegång inom skälig tid kränkts. Mot bakgrund av att det inte finns några särregleringar om kompensation för ungdomar varken i Europakonventionen eller nationell lag och att man vid beräkningen av om rätten till rättegång inom skäl tid har kränkts tar särskild hänsyn till att den tilltalade är en ungdom bör ytterligare hänsyn till åldern inte göras. Beräkningen ska därför utgå från samma riktpunkt för påföljdslindringens storlek som för en vuxen person.

Bedömningen i detta fall

26 Y.A. har gjort sig skyldig till narkotikabrott.

27 Tidsfristen i 4 § LUL har överskridits utan att det finns godtagbara skäl för det.

28 Frågan är om det finns billighetsskäl som medför att Y.A. har rätt till kompensation vid straffmätningen.

29 Den sammanlagda tiden från det att brottet begicks till domen i HD kan i förhållande till brottets art inte betraktas som ovanligt lång (jfr 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB). Y.A. ska därför inte kompenseras för sen lagföring.

30 Nästa fråga att ta ställning till är om handläggningstiden innebär en kränkning av Y.A:s rätt till rättegång inom skälig tid.

31 Handläggningen hos polisen stod still i ungefär ett år på grund av att polisen saknade tillräckliga resurser. Målet har därefter handlagts utan dröjsmål. Dröjsmålstiden bedöms därför uppgå till ungefär ett år.

32 Det har inte varit fråga om något komplext mål och den tilltalade själv har inte bidragit till dröjsmålet. På grund av dröjsmålet i handläggningen av målet kunde Y.A. inte dömas till ungdomsvård. Dröjsmålet har inneburit att Y.A:s rätt till prövning inom skälig tid har kränkts och han ska kompenseras genom påföljdslindring.

33 HD delar hovrättens bedömning att Y.A. med beaktande av att dröjsmålstiden uppgått till ett år samt att hans möjlighet till annan påföljd begränsats ska kompenseras genom att ungdomstjänsten bestäms till 50 timmars ungdomstjänst.

34 HD fastställer hovrättens domslut.

Domslut

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Dag Mattson, Eric M. Runesson, Stefan Reimer, Jonas Malmberg, referent, och Anders Perklev) meddelade den 11 juli 2025 följande dom.

1 Någon gång under tiden 20–31 augusti 2023 innehade Y.A. narkotika i form av 100 gram 3-CMC och ca 800 gram cannabisharts. Han var då 16 år.

2 Y.A. delgavs misstanke om narkotikabrott den 31 augusti 2023 och han erkände brottet i förhör samma dag. Åtal väcktes drygt 13 månader senare, den 16 oktober 2024. Tingsrätten dömde honom den 5 november 2024 för narkotikabrott och bestämde påföljden till 80 timmars ungdomstjänst.

3 Hovrätten meddelade dom den 27 december 2024. Hovrätten konstaterade att det hade gått ovanligt lång tid från att Y.A. delgavs misstanke om brott till dess att åtal väcktes, vilket han inte kunde lastas för. Dröjsmålstiden var ungefär ett år och den långsamma handläggningen hade begränsat Y.A:s möjlighet att dömas till annan påföljd. Enligt hovrätten skulle han kompenseras för den långsamma handläggningen genom att påföljden lindrades på så sätt att antalet timmar ungdomstjänst sattes ned till 50 timmar.

4 Målet avser frågan om påföljdslindring på grund av långsam handläggning av ett brottmål som gäller en person under 18 år, alltså ett barn.

5 Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF ska en rättegång genomföras inom skälig tid. Rätten till domstolsprövning inom skälig tid slås även fast i artikel 6.1 i Europakonventionen. Om denna rätt har kränkts, följer av artikel 13 att den förfördelade ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet för att kunna få kompensation för kränkningen. Uttrycket skälig tid i regeringsformen har en självständig innebörd i den svenska rättsordningen. (Jfr prop. 2009/10:80 s. 161 ff.)

6 Enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen är staten eller en kommun skadeståndsskyldig om den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. RF eller Europakonventionen har överträtts. Skadestånd ska dock bara betalas i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

7 När rätten till domstolsprövning inom skälig tid har kränkts på grund av långsam handläggning av ett brottmål bör domstolen, vid en fällande dom, primärt pröva om kompensation för kränkningen kan ges genom en påföljdslindring (jfr ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I p. 17). Som utgångspunkt måste detta anses gälla oavsett om det är rättighet enligt artikel 6.1 Europakonventionen eller enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF som överträtts.

8 Det kan finnas fall när domstolen inte kan eller bör kompensera den tilltalade genom en straffnedsättning, t.ex. när det gäller brott som har ett lågt straffvärde men där brottets art starkt talar för fängelse. I dessa fall torde emellertid många gånger påföljdslindringen i stället kunna ske genom att en icke frihetsberövande påföljd döms ut. (Jfr ”Tofta­vägen” NJA 2021 s. 820 p. 13 och NJA 2011 s. 386 p. 16.)

9 Bedömningen av vad som är skälig tid vid handläggningen av ett brottmål ska avse tiden från delgivning av misstanke om brott till slutligt avgörande.

10 Vid bedömningen inverkar ett flertal faktorer, bl.a. målets sakliga och rättsliga komplexitet, antalet erforderliga handläggningsåtgärder och parternas processuella dispositioner liksom antalet instanser i vilka prövning skett. Det måste vidare tolereras att såväl parterna som domstolen ges viss marginal för att planera sitt arbete med målet, även om utrymmet inte är särskilt stort i mål av förturskaraktär. Det blir alltså fråga om en övergripande bedömning av tiden för prövningen som helhet. En tidsutdräkt i handläggningen – i synnerhet perioder av stillestånd i förfarandet – kan framstå som oacceptabel även om den rättsliga prövningen slutligen kan äga rum inom skälig tid. (Jfr ”Toftavägen” p. 14 och 15.)

11 Det har som en utgångspunkt för bedömningen antagits att en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål får godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till den tilltalade (se ”Toftavägen” p. 16).

12 I Barnkonventionen anges att ett barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska ha rätt att utan dröjsmål få saken avgjord av ett rättskipande organ (se artikel 40.1 punkt 1 b.iii).

13 Enligt EU:s s.k. barnrättsdirektiv[1] ska medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att straffrättsliga förfaranden som involverar barn genomförs skyndsamt och med vederbörlig omsorg (se artikel 13.1). Medlemsstaterna ska se till att barn har tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt nationell rätt om deras rättigheter enligt direktivet har åsidosatts (se artikel 19).

14 När direktivet genomfördes gjordes bedömningen att någon ändring eller komplettering av svensk rätt inte behövdes med anledning av artikel 13.1. Det ansågs också att kravet på effektivt rättsmedel var uppfyllt bl.a. genom möjligheten till påföljdslindring vid långsam handläggning (se prop. 2018/19:71 s. 25 f., med hänvisning till bl.a. prop. 2017/18:58 s. 21).

15 I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) finns regler om handläggning hos polis, åklagare och domstol av brottmål där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Lagen innehåller bl.a. tidsfrister för olika delar av handläggningen, t.ex. för förundersökningen, beslut i åtalsfrågan och för huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt.

16 Till exempel anges att förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa ska bedrivas med särskild skyndsamhet. I sådana fall ska förundersökningen avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivningen av brottsmisstanken. Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till att den misstänkte ska delta i medling eller till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. (Se 4 §.)

17 Tidsfristerna i LUL är – när det gäller den som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader – sammantaget sådana att tiden från delgivning av brottsmisstanke till dom i hovrätt normalt ska kunna vara kortare än sex månader (jfr 4 och 29 §§).

18 Regleringen i LUL innefattar på detta sätt ett krav på särskild skyndsamhet av handläggningen när det gäller den som är under 18 år. Av det kravet följer att stillestånd i handläggningen måste undvikas.

19 Utgångspunkten att en handläggningstid för brottmål om upp till två år per instans normalt får godtas (se p. 11) kan inte vara ensamt avgörande för prövning av om rätten till domstolsprövning inom skälig tid har överträtts vid handläggningen av brottmål avseende barn. Detta sammanhänger med det krav på särskild skyndsamhet som gäller för sådana brottmål.

20 Även vid kortare tider från delgivning av brottsmisstanke till slutlig dom kan rätten till domstolsprövning inom skälig tid ha överträtts, om det under förfarandet förekommit ett eller flera uppehåll i handläggningen där förfarandet stått stilla under inte obetydlig tid. För att en fördröjning ska medföra påföljdslindring bör kränkningen ha nått en sådan nivå att det kan bli aktuellt att lindra påföljden motsvarande ungefär en månads fängelse (jfr ”De kompensatoriska rättsmedlen I” p. 33).

21 I rättspraxis avseende vuxna har det som en riktpunkt antagits att ett års dröjsmål bör ge en påföljdslindring motsvarande ungefär en månads fängelse (se t.ex. ”Ne bis-kompensationen” NJA 2015 s. 417 p. 20). Med beaktande av att en reduktion vid straffmätningen på grund av ungdom regelmässigt ska göras för barn (se 29 kap. 7 § BrB) finns det inte skäl att för den gruppen ge större påföljdslindring för långsam handläggning än som gäller för vuxna lagöverträdare.

22 Y.A. har gjort sig skyldig till narkotikabrott.

23 Den sammanlagda tiden från det att brottet begicks till domen i HD kan inte betraktas som ovanligt lång i den mening som avses i 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB. Y.A. ska därför inte kompenseras för sen lagföring enligt den bestämmelsen.

24 Det dröjde drygt 13 månader från det att Y.A. delgavs misstanke om brott till beslut om åtal. Det har inte varit fråga om något komplext mål, utan dröjsmålet var en följd av att handläggningen hos polisen stod still i ungefär ett år på grund av att polisen saknade tillräckliga resurser. Målet har därefter handlagts utan dröjsmål. Dröjsmålstiden bedöms därför uppgå till ungefär ett år.

25 Dröjsmålet har inneburit att Y.A. inte har fått rätt till domstols­prövning inom skälig tid. Han ska därmed kompenseras genom påföljdslindring.

26 Det finns särskilda skäl att döma Y.A. till ungdomstjänst trots att han numera fyllt 18 år. Med beaktande av att dröjsmålstiden har uppgått till ett år ska han kompenseras genom att ungdomstjänsten bestäms till 50 timmar.

27 Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

HD fastställer hovrättens domslut.

HD förordnade om sekretess.

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden.