Motionsloppen (NJA 2025 s. 864)

Sökord Oskäliga avtalsvillkor · Konsument · Näringsidkare · Återbetalningsskyldighet

Den marknadsrättsliga bedömningen av vad som är att anse som oskäliga avtalsvillkor mot en konsument, särskilt förhållandet till EU-rätten och betydelsen av att arrangören är en näringsidkare som har ideella inslag i sin verksamhet.

Konsumentombudsmannen (KO) förde talan vid Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen, mot Göteborgs Friidrottsförbund (GFIF) så som framgår av Patent- och marknadsdomstolens dom.

Patent- och marknadsdomstolen (rådmannen Ylva Aversten och ekonomiska experten Anders Stenlund) anförde följande i dom den 2 maj 2023.

Göteborgs Friidrottsförbund (GFIF) är en ideell förening och ett specialdistriktsförbund inom svensk friidrott. Som specialdistriktsförbund har GFIF till ändamål att främja och administrera friidrotten i Göteborgsregionen. GFIF lyder under Svenska Friidrottsförbundet.

GFIF:s årsomsättning uppgick år 2019 till knappt 62 miljoner kr och år 2020 till 31,9 miljoner kr. Föreningen redovisade förluster såväl år 2019 som år 2020 om 4,8 miljoner kr respektive 9,4 miljoner kr. Föreningen erhöll år 2019 2,2 miljoner kr i bidrag och år 2020 12,3 miljoner kr, varav 7,5 miljoner kr var pandemistöd från Svenska Riksidrottsförbundet.

GFIF arrangerar varje år ett antal lopp där det största är Göteborgsvarvet, som är ett halvmaratonlopp. Göteborgsvarvet har arrangerats varje år sedan 1980 med undantag för åren 2020 och 2021. Numera arrangerar GFIF även Göteborgsvarvet Maraton och därtill ett antal mindre lopp under den s.k. Varvetveckan. GFIF arrangerar loppen med hjälp av funktionärer från friidrottsklubbar i Göteborg, som för sitt arbete får en funktionärsersättning som går till klubbarnas kassa.

Anmälningsavgiften för att delta i Göteborgsvarvet uppgick år 2021 till 595–895 kr, medan anmälningsavgiften för Göteborgsvarvet Maraton samma år uppgick till 1 000–1 100 kr. Priset varierade beroende på hur långt i förväg löparen anmälde sig till loppet.

År 2020 ställdes det fysiska Göteborgsvarvet in med anledning av Covid-19 pandemin. Löparna som hade anmält sig till loppet kunde välja mellan att skänka anmälningsavgiften till GFIF, springa ett digitalt lopp eller att flytta startplatsen till 2021 års planerade lopp.

Regeringen meddelade den 27 maj 2021 en plan för att anpassa och avveckla de då gällande restriktionerna för att minska smittspridningen av Covid-19. I det fjärde steget, som ursprungligen planerades att genomföras under september 2021, skulle deltagarbegränsningarna för allmänna sammankomster, offentliga tillställningar och privata sammankomster tas bort. I det femte och sista steget skulle samtliga restriktioner tas bort, bland annat trängselregler för kultur- och fritidsverksamhet. Något preliminärt datum för när detta skulle ske fanns inte när regeringen presenterade planen.

Göteborgsvarvet planerades, efter uppskjutande från maj till september, att genomföras den 11 september 2021 och Göteborgsvarvet Maraton planerades att genomföras den 19 september 2021. Loppen planerades att genomföras även för det fall att restriktionerna skulle kvarstå. Den 24 augusti 2021 fattade GFIF beslut om att ställa in Göteborgsvarvet, Göteborgsvarvet Maraton och övriga lopp under Varvetveckan. Beslutet kommunicerades till allmänheten den 25 augusti 2021. Som skäl för beslutet angav GFIF den ökade smittspridningen i regionen och att GFIF inte ville gå emot de rekommendationer föreningen fått från sjukvården och ordningsmakten. Den bakomliggande orsaken till sjukvårdens rekommendation att ställa in loppen var att volontärsjukvårdspersonalen hade meddelat att den inte längre ville medverka i genomförandet. Den 20 september 2021 meddelade GFIF att de löpare som anmält sig till Göteborgsvarvet år 2021 (inklusive de som flyttat sin startplats från år 2020) kunde välja mellan att springa ett nyinrättat lopp den 6 november 2021 eller flytta startplatsen till nästkommande upplaga av det lopp löparen var anmäld till.

Ett antal löpare begärde med anledning av att loppen år 2021 ställdes in att få sina anmälningsavgifter återbetalda. GFIF nekade återbetalning med hänvisning till anmälningsvillkoren i avtalet mellan löparna och GFIF.

Konsumentverket inledde i slutet på september 2021 ett tillsynsärende mot GFIF, efter att ha mottagit anmälningar från konsumenter som ifrågasatte föreningens rätt att behålla anmälningsavgifterna, trots att det lopp de varit anmälda till inte genomförts. I tillsynsärendet tillbakavisade GFIF att det skulle vara oskäligt att föreningen behöll anmälningsavgiften när de ställde in ett motionslopp utifrån de omständigheter som villkoren föreskrev. De aktuella villkoren återfinns i punkterna 8 och 9 i Allmänna villkor för lopp arrangerade av Göteborgs Friidrottsförbund av den 19 november 2020, se domsbilaga 1 och 2. I tillsynsärendet angav GFIF att återbetalning nekats med stöd av villkoret i 8 b) i domsbilaga 1.

Vi förbehåller oss rätten att ställa in Loppet eller förändra Loppets bansträckning, ändra datum/starttid för genomförande och/eller ändra övriga förhållanden och förutsättningar avseende Loppets genomförande;

a) med anledning av omständighet utom vår kontroll, omfattande men inte begränsat till naturkatastrof, krig, pandemi eller annan allvarlig smittspridning, myndighets åtgärd eller underlåtenhet, nytillkommen eller ändrad lagstiftning, konflikt på arbetsmarknaden, blockad, brand, översvämning, olyckshändelse av större omfattning eller därmed jämförbar händelse,

b) om vi eller myndighet bedömer att detta är nödvändigt för din och andra deltagares säkerhet eller hälsa, eller

c) om Loppet inte sanktioneras av Svenska Friidrottsförbundet, eller om vi inte beviljas de myndighetstillstånd som krävs för att vi ska få eller kunna genomföra Loppet.

Om datumet för Loppet flyttas på grund av någon av omständigheterna i punkterna a)–c) ovan har vi rätt att flytta din startplats till det nya datumet för Loppet.

Vi har ingen skyldighet att återbetala anmälningsavgiften till dig eller att betala skadestånd eller annan kompensation för det fall Loppet flyttas, förändras avseende sitt genomförande eller måste ställas in till följd av omständighet enligt punkt a)–c) ovan.

Om Loppets genomförande helt eller delvis kommer att påverkas av Covid-19 och de lagar, regler, restriktioner och myndighetsbeslut som fattas mot bakgrund av Covid-19 (”Coronaregler”) är oklart. Vi förbehåller oss därför rätten att förändra Loppets bansträckning, starttid/datum för genomförande och/eller övriga förhållanden och förutsättningar avseende Loppets arrangemang, om vi bedömer att så måste ske för att aktuella Coronaregler ska kunna efterlevas. Göteborgs Friidrottsförbund har ingen skyldighet att återbetala anmälningsavgiften till dig eller betala skadestånd eller annan kompensation för de fall att förutsättningarna för Loppets genomförande ändras utifrån vad som anges i detta stycke. Om datumet för Loppet flyttas har vi rätt att flytta din startplats till det nya datumet för Loppet.

Vi förbehåller oss rätten att reducera antalet deltagare i Loppet av skäl hänförliga till Covid-19, om vi bedömer att så måste ske för att vi ska kunna genomföra Loppet i enlighet med aktuella Coronaregler. Om antalet deltagare i Loppet måste reduceras kommer startplatserna att fördelas ut i den ordning som anmälningarna bekräftats av oss, dvs. utifrån tidpunkten på bokningsbekräftelsen. Om en sådan reducering av antalet deltagare medför att du blir av med din startplats har Göteborgs Friidrottsförbund ingen skyldighet att återbetala anmälningsavgiften till dig eller betala skadestånd eller annan kompensation.

Vi förbehåller oss rätten att ställa in Loppet av skäl hänförliga till Covid-19. Om Loppet måste ställas in av skäl som är hänförliga till aktuella Coronaregler har Göteborgs Friidrottsförbund ingen skyldighet att återbetala anmälningsavgiften till dig eller betala skadestånd eller annan kompensation.

GFIF har efter att tillsynsärendet inleddes ändrat villkoren. Numera medges full återbetalning av anmälningsavgiften om loppet ställs in mer än 180 dagar före loppets genomförande. Därefter minskar det återbetalningsbara beloppet till att helt utebli när det återstår mindre än 30 dagar till loppets genomförande. I det senare fallet finns dock möjlighet att flytta startplatsen till nästkommande genomförande av loppet. Situationerna då GFIF enligt villkoren har möjlighet att ställa in ett lopp är dock desamma som tidigare, med undantag för villkoret att loppet inte sanktioneras av Svenska Friidrottsförbundet, vilket helt har tagits bort.

Konsumentombudsmannen (KO) har yrkat att Patent- och marknadsdomstolen

1 I första hand vid vite ska förbjuda GFIF att vid avtal med konsument om deltagande i motionslopp använda avtalsvillkor som innebär att anmälningsavgiften inte återbetalas för det fall att GFIF ställer in motionsloppet utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida.

2 I andra hand vid vite ska förbjuda GFIF att vid avtal med konsument om deltagande i motionslopp använda avtalsvillkor som innebär att anmälningsavgiften inte helt eller delvis återbetalas för det fall att GFIF ställer in motionsloppet av annat hinder än vädret och utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida.

3 I tredje hand vid vite ska förbjuda GFIF att vid avtal med konsument om deltagande i motionslopp använda villkoren i domsbilaga 1 och 2 eller väsentligen likartade villkor.

Tredjehandsyrkandet avser de delarna av villkoren som hänför sig till möjligheten att inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp utan konsumentens egen förskyllan.

GFIF har bestritt KO:s yrkanden.

GFIF har enligt avtalsvillkoren i domsbilaga 1 och 2 i det ensidigt upprättade standardavtalet från den 19 november 2020 friskrivit sig från skyldigheten att återbetala anmälningsavgiften för det fall att GFIF ställer in motionsloppen utifrån de omständigheter som anges i dessa avtalsvillkor. GFIF:s friskrivning från återbetalningsskyldigheten har stått i strid mot de allmänna rättsgrundsatserna att avtal ska hållas, att vardera parten ansvarar för sina förpliktelser och att om säljaren inte uppfyller sin förpliktelse så är inte heller köparen betalningsskyldig.

De övriga avtalsvillkoren i avtalet mellan konsumenten och GFIF har inte heller varit till konsumentens fördel. Om exempelvis konsumenten skulle vara förhindrad att deltaga i motionsloppet på grund av sjukdom eller skada så har hen inte rätt att avboka beställningen och återfå anmälningsavgiften. Vidare så har de omständigheter som GFIF angett som befrielsegrund för återbetalningsskyldigheten inte ens varit tillräckliga för att befria föreningen från skadeståndsskyldigheten enligt reglerna om kontrollansvar och ändrade förhållanden. Exempelvis kan aldrig en känd och pågående pandemi vara en sådan plötslig och oförutsedd händelse som befriar parten från skadeståndsskyldigheten. Att pandemin inte kan ha varit okänd för GFIF visas inte minst av att GFIF, som framgår av domsbilaga 2, haft ett särskilt villkor som reglerar just det förhållandet att motionsloppet behövde ställas in på grund av Covid-19.

GFIF:s villkor har även stått i strid med god sed, då föreningen inte haft rimligt fog för antagandet att konsumenten efter en individuell förhandling skulle acceptera att bli betalningsansvarig för en tjänst som inte utförs. Att GFIF handlat i strid mot god sed belyses av att GFIF i marknadsföringen som skedde bara någon enstaka dag innan loppet ställdes in underlät att informera konsumenten om att anmälningsavgiften inte skulle återbetalas för det fall motionsloppet behövde ställas in på grund av pandemin, trots att risken för att behöva ställa in loppet vid den tidpunkten var uppenbar.

Friskrivningen från återbetalningsskyldigheten vid inställt motionslopp står även i strid med punkterna 1 d, 1 f och 1 o i bilagan till rådets direktiv (93/13/EEG) om oskäliga villkor i konsumentavtal (avtalsvillkorsdirektivet), den s.k. grå listan.

Vid en samlad bedömning skapar GFIF:s villkor om befrielse från skyldigheten att återbetala anmälningsavgiften vid inställt motionslopp, dvs. efter att GFIF hävt avtalet utan konsumentens egen förskyllan, en sådan avvikelse från den dispositiva rätten till konsumentens nackdel att det inte föreligger en genomsnittlig sett rimlig balans mellan parterna. Villkoren är således oskäliga enligt 3 § lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) och ska förbjudas.

Gällande GFIF:s påstående om att GFIF inte skulle kunna arrangera Göteborgsvarvet eller andra motionslopp alternativt att anmälningsavgiften skulle vara avsevärt högre utan avtalsvillkoren i domsbilaga 1 och 2 kan KO konstatera att GFIF redan har justerat sina villkor så att återbetalning numera medges om loppen ställs in tillräckligt tidigt. Vidare utgör inte ett eventuellt lågt pris på anmälningsavgiften en sådan omständighet som kan förvandla ett oskäligt villkor till skäligt.

Lagstiftaren har på olika sätt, genom ett uttryckligt undantag till ånger­rätten i lag (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen) och genom hänvisning till allmänna fodringsrättsliga principer, gett arrangörer av idrottsevenemang som anordnas ett bestämt datum utomhus (och där det finns folkrörelseinslag på arrangörsidan) möjligheten att genom avtal förbehålla sig rätten att inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp. Sådana villkor kan därför inte anses vara oskäliga.

Avtalsvillkoren som innebär att anmälningsavgifterna inte återbetalas vid ett inställt motionslopp utomhus strider inte mot den grå listan.

De motionslopp GFIF anordnar bygger på ett omfattande ideellt arbete, där överskottet kommer idrottsklubbar och idrottsföreningar direkt till del. Den ersättning som dessa klubbar och föreningar får för sitt ideella arbete är många gånger avgörande för deras fortsatta verksamhet och klubbkassa. Hade motionsloppen organiserats av en kommersiell aktör som hade behövt köpa in de tjänster som idrottsklubbarna och idrottsföreningarna nu bidrar med hade anmälningsavgifterna till motionsloppen varit mycket högre.

Skulle GFIF fråntas möjligheten att i avtal med löparna förbehålla sig rätten att helt eller delvis inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp, saknar föreningen möjlighet att anordna motionslopp över huvud taget. Denna situation delar GFIF med andra liknande arrangörer.

Förstahandsyrkandet som KO framställt innebär att GFIF är tvingad att under alla omständigheter återbetala hela anmälningsavgiften. Även en situation där löparen står en mindre andel av risken, till exempel att 15 procent av anmälningsavgiften inte återbetalas, träffas av KO:s förstahandsyrkande.

Vad avser KO:s andrahandsyrkande finns inte någon närmare precisering av storleken av den delvisa återbetalningen, det verkar med andra ord som att KO i andra hand menar att det är tillräckligt att löparen får tillbaka en liten del av avgiften. Andrahandsyrkandet saknar den konkretisering och precision som krävs för att GFIF ska kunna efterleva förbudet.

Vad gäller tredjehandsyrkandet anser GFIF att domstolen inte kan bifalla yrkandet över huvud taget. Ett beviljat förbud enligt ordalydelsen skulle omfatta samtliga villkor där GFIF ändrar förutsättningarna för evenemangets genomförande, dvs. även i förhållande till förändrad bansträckning, datum eller starttid.

De nuvarande avtalsvillkoren har sedan år 2022 en justerad riskfördelning mellan GFIF och löparna, där skadan för eventuell återbetalning och storlek på densamma är viktad utifrån hur kostnaderna för GFIF fördelas under året. GFIF har gjort justeringarna i syfte att tillmötesgå sina löpare, trots att justeringarna innebär en ökad risk för GFIF.

KO har åberopat skriftlig bevisning i form av GFIF:s anmälningsvillkor från den 19 november 2020 som innehåller villkoren i domsbilagorna 1 och 2, samt skärmdumpar av marknadsföring via e-post och på GFIF:s Instagramkonto.

GFIF har åberopat skriftlig bevisning i form av försäkringsvillkor för löpträning och lopp, GFIF:s anmälningsvillkor från den 5 november 2021, en karta över Göteborgsvarvets bansträckning, två nyhetsartiklar avseende riskerna för löpare att delta i motionslopp, ett uttalande från den medicinskt ansvariga för Göteborgsvarvet, ett pressmeddelande från KO, anmälningsvillkor för andra motionslopp i Sverige, utdrag ur protokoll från GFIF:s ledningsgruppsmöte och myndighetsmöte, GFIF:s årsredovisning från 2020, samt ett beslut från ARN och ett referat från ARN.

Målet har avgjorts utan huvudförhandling i enlighet med 3 kap. 1 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar och 42 kap. 18 § första stycket 5 RB.

Enligt 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) får Patent- och marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att i framtiden i liknande fall använda ett visst avtalsvillkor, eller väsentligen samma villkor (dvs. villkor som i fråga om sina rättsliga och ekonomiska verkningar är att anse som likvärdiga med det förbjudna avtalsvillkoret, se prop. 1994/95:17 s. 91), om det med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten och om förbudet är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumentens intresse. Ett förbud, och därmed även domstolens prövning, måste alltså grundas på ett avtalsvillkor som en näringsidkare faktiskt använder, eller har använt, vid erbjudande av varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter (jfr 1 §). Av 3 § sista stycket framgår att ett förbud ska förenas med vite om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

Paragrafen genomför artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (avtalsvillkorsdirektivet). I artikeln anges inte vad ett oskäligt avtalsvillkor är utan detta behandlas i artikel 3. Där anges bland annat att ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, dvs. ett villkor som utarbetats i förväg och konsumenten därför inte haft möjlighet att påverka innehållet i, ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

Vid direktivets genomförande utgicks ifrån att ett direktiv är korrekt införlivat med nationell lag om det är alldeles klart att ett i direktivet preciserat uttryck ryms under ett mera allmänt hållet uttryck i den nationella lagen och om reglerna är så utformade att den nationella lagen ska tillämpas så som avses i direktivet. I propositionen ställdes frågan om det fanns några villkor som i strid med god sed medför en betydande obalans till konsumentens nackdel, utan att de skulle anses oskäliga enligt den då gällande lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Frågan besvarades nekande, och det konstaterades att en betydande obalans kanske inte alltid innebär att villkoret är oskäligt, men om man därtill lägger att villkoret ”i strid med god sed” medför en sådan obalans, måste oskälighetspunkten anses nådd. (Se prop. 1994/95:17 s. 46.)

Oskälighetsbegreppet i den dåvarande lagen bedömdes vara väl förenligt med direktivet, även om direktivets bestämning ansågs något snävare än regeln i den svenska lagstiftningen. En ändring i bestämmelsens språkliga utformning, som bland annat skulle medföra en något sänkt konsumentskyddsnivå, bedömdes inte lämplig, utan den tidigare utformningen behölls i stort sett. (Prop. 1994/95:17 s. 65 och 66.)

Då avtalsvillkorsdirektivet är ett s.k. minimidirektiv är medlemsstaterna i princip fria att utvidga skyddet som föreskrivs i artikel 3.1 i direktivet förutsatt att den nationella lagstiftningen ger konsumenterna ett bättre skydd och inte strider mot bestämmelserna i fördragen. Uttalandena om direktivets snävare bestämning till trots kan dock förarbetsuttalandena i övrigt inte förstås på annat sätt än att det svenska oskälighetsbegreppet, i likhet med direktivets, utgår ifrån att det ska handla om villkor som i strid med god sed medför en betydande obalans till konsumentens nackdel. Det är alltså inte så att någon prövning av kravet på god sed inte behöver göras, vilket i och för sig är tillåtet enligt direktivet (se EU-domstolens dom den 13 oktober 2022 i mål C-405/21, Nova Kreditna Banka Maribor, EU:C:2022:793, punkten 37). Det står också klart att de svenska bestämmelserna måste ses i ljuset av direktivet och EU-domstolens praxis.

EU-domstolen har uttalat att hänvisningen i artikel 3.1 i direktivet till ”god sed” och ”betydande obalans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten” endast på ett abstrakt sätt anger vad som gör ett avtalsvillkor oskäligt när det inte har varit föremål för individuell förhandling (se EU-domstolens dom den 14 mars 2013 i mål C-415/11, Aziz, EU:C:2013:164, punkten 67).

EU-domstolen har vidare slagit fast att det vid bedömningen av huruvida ett villkor medför en ”betydande obalans” i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet bland annat ska tas hänsyn till de bestämmelser i nationell rätt som skulle ha tillämpats, om parterna inte hade överenskommit något på denna punkt. Genom en sådan jämförelse kan den nationella domstolen bedöma om, och i så fall i vilken grad, avtalet ger konsumenten en sämre rättslig ställning än vad som följer av gällande nationell rätt. Prövningen kan inte begränsas till en ekonomisk bedömning av kvantitativ art som grundar sig på en jämförelse mellan, å ena sidan, det sammanlagda beloppet för den transaktion som avtalet avser och, å andra sidan, de kostnader som konsumenten åläggs genom detta avtalsvillkor. (Se Aziz, punkten 68, och Nova Kreditna Banka Maribor, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis.)

Vad gäller frågan huruvida kravet på god sed har iakttagits ska den nationella domstolen, mot bakgrund av skäl 16 i direktivet, vid den bedömningen pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling. Vid bedömningen av begreppet god sed ska särskild hänsyn tas bland annat till parternas inbördes styrkeförhållande i förhandlingshänseende. (Se Aziz, punkten 69 och Nova Kreditna Banka Maribor, punkterna 23 och 24 och där angiven rättspraxis.)

Det ankommer enligt EU-domstolen på den nationella domstolen att, mot bakgrund av samtliga omständigheter i det aktuella fallet, först bedöma om kravet på god sed har åsidosatts och därefter om det föreligger en betydande obalans till nackdel för konsumenten. Det krävs alltså att den nationella domstolen gör en bedömning av de båda faktorerna mot bakgrund av de kriterier som är specifika för dem för att därefter fastställa om det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt. Bedömningen av dessa omständigheter på grundval av dessa kriterier utesluter inte att det finns ett samband dem emellan. (Se Nova Kreditna Banka Maribor, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis.)

Det framgår dessutom av artikel 4.1 att frågan om ett visst avtalsvillkor är oskäligt ska bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av. Bestämmelsen innebär en synnerligen vid definition av de kriterier som ska beaktas vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt, vilket EU-domstolen har bekräftat i sin praxis (se EU-domstolens dom den 8 december 2022 i mål C-600/21, Caisse régionale de Crédit mutuel de Loire-Atlantique och du Centre Ouest, EU:C:2022:970, punkten 34 med däri gjorda hänvisningar).

När ett avtalsvillkors skälighet ska prövas med tillämpning av marknadsrättsliga regler handlar det dock med nödvändighet om en allmän bedömning där enskilda förhållanden kommer i bakgrunden. Omständigheter som främst kommer upp i ett individuellt fall bör i och för sig kunna användas även då. De får dock inte samma betydelse vid en marknadsrättslig som vid en civilrättslig prövning. (Se ”Mobilförsäkringen” NJA 2020 s. 1025.)

Bedömningen av om ett avtalsvillkor i sig är oskäligt ska göras med avseende på samtliga omständigheter som vid den tidpunkt då det berörda avtalet ingicks kunde vara kända för näringsidkaren och som var ägnade att påverka det senare genomförandet av avtalet (Caisse régionale de Crédit mutuel de Loire-Atlantique och du Centre Ouest, punkten 34 med där angiven praxis). Även om man vid en sådan bedömning således kan beakta genomförandet av avtalet får denna bedömning under inga omständigheter påverkas av händelser som inträffat efter avtalets ingående och som ligger utanför parternas kontroll (se EU-domstolens dom den 27 januari i de förenade målen C-229/19 och C-289/19, Dexia Nederland, EU:C:2021:68, punkten 54).

Till avtalsvillkorsdirektivet finns en bilaga, den s.k. grå listan, som innehåller avtalsvillkor som typiskt sett bör bedömas som oskäliga i nationella rättsordningar, i den mån de inte varit föremål för individuell förhandling och fråga är om konsumentavtal (prop. 1994/95:17 s. 94).

I den grå listan återfinns bland annat avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är

– att tillåta näringsidkaren att behålla pengar som betalats av konsumenten när denne beslutar att inte ingå eller fullfölja avtalet, utan att konsumenten ges rätt till motsvarande ersättningsbelopp från näringsidkaren då denne säger upp avtalet (punkt 1 d),

– att tillåta näringsidkaren att säga upp avtalet på godtyckliga grunder när samma rätt inte ges konsumenten, liksom att låta näringsidkaren behålla belopp som betalats för ännu inte utförda tjänster när det är näringsidkaren som säger upp avtalet (punkt 1 f), och

– att förplikta konsumenten att fullgöra alla sina skyldigheter även om inte näringsidkaren fullgör sina (punkt 1 o).

Marknadsdomstolen har i rättspraxis funnit att avtalsvillkor som stått i strid med den grå listan varit oskäliga (se MD 2003:12 och MD 2005:10). Vidare följer det av fast rättspraxis att avtalsvillkor som strider mot tvingande bestämmelser i lag ska anses oskäliga enligt 3 § avtalsvillkorslagen (se NJA 2020 s. 1025 punkten 13 och där anförd praxis). Även avtalsvillkor som strider mot tvingande allmänna rättsprinciper, utan att dessa framgår av lag, kan förbjudas (se MD 2005:10). Enligt vad som uttalades i förarbetena till avtalsvillkorslagen kan också villkor som syftar till att kringgå tvingande bestämmelser förbjudas (se prop. 1994/95:17 s. 65 och 90).

Avtalsvillkor ska bedömas efter sin lydelse och innebörd; att de kan ha tillämpats på ett sätt som avviker från dessa saknar betydelse för prövningen av skäligheten (MD 1997:1). Den omständigheten att en lydelse av ett avtalsvillkor upphört att tillämpas utgör inte hinder mot en prövning av dess skälighet (MD 2006:32).

En grundläggande princip inom avtalsrätten är att avtal ska hållas. HD har även slagit fast att det är en grundläggande avtalsrättslig princip att den som inte erhåller en avtalad prestation inte heller är skyldig att betala för den (se NJA 2008 s. 642).

I lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen), före den 13 juni 2014 benämnd distans- och hemförsäljningslagen, fanns tidigare en särskild bestämmelse i 2 kap. 17 § tredje stycket om att en arrangör av en fritidsaktivitet utomhus, såsom ett idrottsevenemang, skriftligen kunde avtala med konsumenten att inte betala tillbaka vad konsumenten hade betalat om fritidsaktiviteten behövde ställas in på grund av vädret och inte kunde flyttas till ett annat tillfälle. Bestämmelsen genomförde artikel 3.2 andra ledet i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (distansavtalsdirektivet), enligt vilken en leverantör av fritidsevenemang som äger rum utomhus under en bestämd dag eller under en angiven tidsperiod undantagsfall kunde förbehålla sig rätten att under särskilda omständigheter inte tillämpa återbetalningsskyldigheten som gällde enligt direktivet.

Den svenska lagstiftaren valde inledningsvis att inte införa bestämmelsen, men efter ett tillkännagivande från riksdagen utreddes saken på nytt (se prop. 1999/2000:89 s. 61 och bet. 1999/2000:LU21 s. 15). Det konstaterades då att det fanns en risk för att regleringen i distansavtalslagen kunde ge oönskade konsekvenser, t.ex. när kostnaderna för ett inställt arrangemang var betydande samtidigt som arrangören var skyldig att betala tillbaka merparten av intäkterna för biljetter eller anmälningsavgifter. Vidare uttalades att det borde beaktas att parterna utanför distansavtalslagens tillämpningsområde kunde avtala bort den annars gällande återbetalningsskyldigheten. Som exempel gavs att när en konsument köper en biljett till en fotbollsmatch på arrangörens biljettförsäljningsställe så kan arrangören avtala med konsumenten om att någon återbetalningsskyldighet inte ska finnas, om matchen måste ställas in till följd av bland annat ”väder och vind”. Ett annat problem som identifierades var att en del särskilt utsatta arrangörer kanske skulle välja att inte alls ingå avtal på distans eller i vart fall ta ut ett högre pris för anmälningar eller biljettköp på distans. Även om möjligheten till undantag från återbetalningsskyldigheten inte begränsades till evenemang med ett tydligt ideellt folkrörelseinslag på arrangörssidan, så ansågs införandet av en avtalsmöjlighet göra sig som mest gällande där. Det konstaterades att det praktiska behovet av en undantagsmöjlighet ofta är påtagligt vid denna typ av arrangemang, inte minst som försäkring i dessa fall sällan är en framkomlig väg. Vidare framhölls att relationen mellan parterna skiljer sig från andra mera utpräglat kommersiella konsumentförhållanden och att behovet av det extra konsumentskyddet enligt distansavtalslagen ofta kan vara mindre. Sammantaget ansåg regeringen att det var angeläget att distansavtalsdirektivets möjlighet till undantag från återbetalningsskyldigheten utnyttjades, samtidigt som det konstaterades att förutsättningarna för regelns tillämpning var så snävt utformade att den kanske sällan skulle komma till användning. (Se prop. 2004/05:13 s. 100–102.)

Bestämmelsen utgjorde ett undantag från den tvingande regleringen i 2 kap. 17 § andra stycket distansavtalslagen om återbetalningsskyldighet för näringsidkaren då konsumenten hävt distansavtalet till följd av näringsidkarens dröjsmål. Regleringen hade alltså, trots sin kontraktsrättsliga natur, införts i distansavtalslagen och inte i t.ex. (då gällande) konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:71). Därmed kom regleringen att omfatta distansköp av biljetter till ett idrotts- eller annat fritidsevenemang liksom de flesta distansavtal om deltagande i en idrottstävling, även om det kan vara vanskligt att avgöra om avtalet bör betraktas som ett avtal om köp eller tjänst eller som en kombination av dessa avtalstyper (se prop. 2004/05:13 s. 100).

Distansavtalsdirektivet upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsument­rättigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (konsumenträttighetsdirektivet). Konsumenträttighetsdirektivet innehåller bestämmelser om leveranstidpunkt, dröjsmål och hävningsrätt vid köpeavtal (oavsett om avtalet avser distansköp eller inte). Bestämmelserna genomfördes genom vissa ändringar i den då gällande konsumentköplagen, som även har bäring på distansavtal när det gäller köp av varor. Någon egentlig ändring har inte skett i och med införandet av den nya konsumentköplagen (2022:260), annat än att det avseende verkningarna av hävning införts regler om restitution i de fall köpet till någon del fullgjorts och reglering av de närmare formerna för återbetalning i dessa situationer. När det gäller tjänsteavtal innehåller direktivet inte någon motsvarande reglering. I nationell rätt finns dock bestämmelser om fullgörelse av avtal i konsumenttjänstlagen, bland annat bestämmelser om konsumentens möjligheter till hävning vid näringsidkarens dröjsmål och om verkningar av hävning. Mot denna bakgrund togs de särskilda bestämmelserna om fullgörelse och hävning för distansavtal bort i samband med genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet. Därmed finns det inte längre några sådana bestämmelser som är direkt tillämpliga på avtal om deltagande i en idrottstävling. Vid borttagandet av bestämmelserna konstaterades det dock att konsumenttjänstlagens bestämmelser i stor utsträckning bör kunna tillämpas analogt även i fråga om sådana tjänster som inte omfattas av lagen (prop. 2013/14:15 s. 52).

Vid genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet upphävdes även undantagsbestämmelsen från återbetalningsskyldigheten vid fritidsaktiviteter. Upphävandet motiverades av lagstiftaren med att eftersom det inte föreslogs någon tvingande reglering om återbetalningsskyldighet behövdes inte heller något undantag för fritidsaktiviteter. (Se prop. 2013/14:15 s. 53.)

Distansavtalslagen innehåller tvingande bestämmelser som under vissa förutsättningar ger konsumenter rätt att frånträda ett avtal, s.k. ångerrätt. I 2 kap. 10 § regleras konsumentens grundläggande ångerrätt. Av 11 § framgår att det finns vissa undantag från ångerrätten, bland annat gäller den inte för avtal när näringsidkaren på en bestämd dag eller under bestämd tid ska tillhandahålla vissa tjänster såsom exempelvis kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivet (punkten 12). Ett exempel på fritidsaktivitet kan vara att konsumenten utövar en sport (se prop. 2013/14:15 s. 90).

Detta undantag från ångerrätten genomför artikel 16 led l i konsumenträttighetsdirektivet. EU-domstolen har konstaterat att målet med undantaget, såsom framgår av skäl 49 i direktivet, är att skydda näringsidkaren mot den risk som är förenad med att näringsidkaren reserverar kapacitet som denne kan få svårt att fylla om ångerrätt utövas, särskilt när det gäller kulturella evenemang och sportevenemang. Vidare syftar undantaget bland annat till att skydda tjänsteleverantörernas intressen så att leverantörerna inte drabbas av oproportionerliga olägenheter i samband med att en tjänst som bokats i förväg avbokas kort tid före tillhandahållandet av tjänsten. Av detta följer enligt EU-domstolen att undantag från ångerrätten endast kan tillämpas på tjänster som tillhandahålls för att fullgöra en avtalsförpliktelse gentemot konsumenten vilken, om den upphör att gälla genom att ångerrätten utnyttjas, skulle innebära att risken avseende reservationen av den kapacitet som på så sätt frigörs faller på arrangören av verksamheten i fråga. (Se EU-domstolens avgörande den 31 mars 2022 i mål C-96/21, DM mot CTS Eventim AG & Co. KGaA, EU:C:2022:238, punkterna 44–46.)

KO har framställt tre alternativa förbudsyrkanden. Mot bakgrund av KO har utformat sin talan kommer Patent- och marknadsdomstolen att pröva dessa i den av KO angivna ordningen. Detta innebär att domstolen endast går vidare med sin bedömning om förstahandsyrkandet, eller sedermera, andrahandsyrkandet inte vinner bifall.

KO har i första hand yrkat att GFIF ska förbjudas att använda avtalsvillkor som friskriver föreningen från återbetalningsskyldighet när motionslopp ställs in utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida.

Som KO:s talan får förstås tar förstahandsyrkandet sikte på avtalsvillkoren som framgår av domsbilaga 1 och 2. Dessa var del av avtalet från den 19 november 2020 som GFIF ingick med konsumenter inför motionsloppen, däribland Göteborgsvarvet, år 2020 och 2021. Avtalsvillkoren har inte förhandlats individuellt för enskilda fall utan har karaktär av standardvillkor. Patent- och marknadsdomstolen finner därför att det är påkallat från allmän synpunkt att pröva de påtalade villkoren. Domstolen ska pröva villkoren som sådana och inte tillämpningen av dem i specifika fall.

Avtalsvillkor 8 i domsbilaga 1 anger olika omständigheter i punkterna a–c som ger GFIF rätt att ställa in eller förändra motionslopp avseende datum och starttid, och/eller övriga förhållanden och förutsättningar hänförliga till loppet. Omständigheterna som räknas upp är främst av force majeure-karaktär (punkten a), men även att GFIF eller myndighet bedömer det vara nödvändigt att ställa in loppet eller förändra det med anledning av löparnas säkerhet eller hälsa (punkten b) och om motionsloppet inte sanktioneras av Svenska Friidrottsförbundet eller om GFIF inte beviljas de myndighetstillstånd som krävs för att få genomföra motionsloppet (punkten c). Om villkoret tillämpas har föreningen ingen skyldighet att återbetala anmälningsavgiften.

Vad avser avtalsvillkor 9 i domsbilaga 2 hänför det sig specifikt till Covid-19 och ger GFIF rätt att göra förändringar i loppets genomförande, reducera deltagarantalet samt ställa in loppet med hänvisning till pandemin. GFIF är även enligt detta villkor inte skyldigt att återbetala anmälningsavgiften för det fall att villkoret infrias.

Patent- och marknadsdomstolen finner inledningsvis att om en konsument inte får tillbaka anmälningsavgiften när ett motionslopp ställs in utan konsumentens förskyllan utgör det en betydande nackdel för konsumenten. Sådana avtalsvillkor är ett avsteg från avtalsrättsliga principer om att avtal ska hållas och att den som inte erhåller en avtalad prestation inte ska betala för den. Som utgångspunkt är därför sådana avtalsvillkor där konsumenten står hela risken om en avtalad prestation inte erhålls en obalans mellan konsument och näringsidkare.

Det är otvistigt i målet att ändamålet med GFIF:s verksamhet är att främja och stödja idrottsföreningar i Göteborgsområdet. GFIF har anfört att det finns skattemässiga begränsningar kring hur stor del av intäkterna som föreningen fritt får disponera över med anledning av dess status som ideell förening. GFIF har även anfört att intäkterna från Göteborgsvarvet finansierar idrottsföreningars klubbkassa genom funktionärsersättning. Däremot arbetar funktionärerna själva ideellt och mottar inte någon ersättning för sitt arbete. Dessa omständigheter har inte ifrågasatts i sak av KO.

I förarbetena till ovan nämnda undantagsbestämmelser från återbetalningsskyldigheten som tidigare gällde, angavs att möjligheten att avtala om att undanta återbetalningsskyldighet gjorde sig mest gällande vid evenemang där det fanns ett tydligt ideellt folkrörelseinslag på arrangörssidan. Relationen mellan parterna skiljer sig också från andra mera utpräglat kommersiella konsumentförhållanden och behovet av det extra konsumentskyddet enligt distansavtalslagen kan ofta vara mindre. Regeringen ansåg dock att man inte kunde inskränka undantaget till att bara gälla dessa fall eftersom det i det närmaste torde vara omöjligt att ange vilken nivå av folkrörelseinslag som ska krävas för att avtalsmöjligheten ska stå till buds. Vidare angavs att arrangörer av rent kommersiella fritidsevenemang, såsom flertalet rockkonserter och andra utomhusevenemang med betalda artister, agerar på en konkurrensutsatt marknad där det normalt inte finns några ideella, personliga eller sociala band mellan arrangören och publiken. Dessa arrangörer kunde därför av konkurrensskäl förväntas vara tämligen försiktiga med att utnyttja avtalsmöjligheten att friskriva sig från återbetalning. (Se prop. 2004/05:13 s. 101.)

Mot denna bakgrund bedömer domstolen att GFIF inte utgör en sedvanlig vinstdrivande aktör eftersom föreningens verksamhet är så starkt ekonomiskt kopplad till dess föreningsfrämjande ändamål. GFIF har angett att det är det ideella arbetet inom GFIF som är anledningen till att anmälningsavgifterna till Göteborgsvarvet och Göteborgsvarvet Maraton kan hållas så pass låga som de gör, vilket KO inte har ifrågasatt i och för sig. Enligt domstolen är därför GFIF en arrangör med tydliga folkrörelseinslag.

Vidare är det otvistigt i målet att GFIF inte kan teckna en försäkring och på så vis hantera de ekonomiska konsekvenserna vid ett inställt lopp. I förarbetena framhölls det, som ytterligare skäl för införandet av den tidigare gällande bestämmelsen om möjlighet att avtala bort återbetalningsskyldigheten, att det i praktiken är så att flertalet arrangörer av musikfestivaler, idrottstävlingar och liknande utomhusevenemang står utan försäkringsskydd, eftersom de gör bedömningen att de ekonomiska marginalerna för arrangemanget inte tillåter en sådan kostnad. (Se prop. 2004/05:13 s. 99–101.) Avsaknaden av möjlighet att teckna försäkring talar enligt domstolen för att GFIF kan ha ett befogat intresse av att friskriva sig från återbetalningsskyldigheten på sätt som GFIF gör gällande i målet.

Domstolen har ovan funnit att avtalsvillkor som nekar konsumenten rätt till återbetalning av anmälningsavgift om motionslopp ställs in utan konsumentens förskyllan i och för sig skapar en obalans mellan konsumenten och GFIF. Konsekvensen för GFIF om KO:s förstahandsyrkande bifalls är dock att föreningen undantagslöst måste återbetala anmälningsavgiften till konsumenter oavsett när eller varför motionsloppet ställs in så länge detta inte beror på konsumenten. Givet andra omständigheter än de i målet aktuella, och med hänsyn till de grundläggande avtalsrättsliga principerna om att avtal ska hållas och att den som inte erhåller en avtalad prestation inte ska betala för den, hade detta kunnat vara i sin ordning och innebära en rimlig balans mellan avtalsparterna. Konsumenten är ju typiskt sett den svagare avtalsparten i ett avtalsförhållande med en näringsidkare. I det här fallet utgörs dock konsumentens avtalspart av en ideell förening med ett tydligt folkrörelseinslag. Även om GFIF brukar sälja många startplatser till framför allt Göteborgsvarvet har föreningen begränsningar kring hur stor del av intäkterna som föreningen fritt kan förfoga över. Vidare har GFIF ideella krafter som arbetar utan ersättning och föreningen kan inte teckna erforderliga försäkringar. De tidigare nämnda förarbetsuttalandena, där lagstiftaren har uttalat att sådana verksamheter har ett behov av att under vissa omständigheter avtala bort återbetalningsskyldigheten, är enligt domstolen fortfarande relevanta. Enligt domstolen ger också bestämmelsen om undantag från konsumentens ångerrätt vid exempelvis idrottsevenemang i 2 kap. 11 § 12 distansavtalslagen stöd för att en fritidsaktivitet av det slag som Göteborgsvarvet utgör är en sådan tjänsteleverantörstjänst som lagstiftaren vill skydda och därför har särreglerat på olika sätt.

Det är naturligtvis önskvärt att GFIF så långt som möjligt erbjuder löparna att få tillbaka åtminstone en del av anmälningsavgiften vid inställt lopp, som GFIF gör i de ändrade avtalsvillkoren från den 5 november 2021 där storleken på återbetalningen baseras på datumet för beslutet att ställa in motionsloppet samt tidpunkten för själva motionsloppet. Domstolen bedömer dock att en ordning där GFIF under inga omständigheter, inte ens vid händelser utanför GFIF:s kontroll såsom Covid-19, kan avtala bort sin återbetalningsskyldighet om motionslopp ställs in utan konsumentens förskyllan, som förstahandsyrkandet avser, är oproportionerligt betungande för föreningen. Detta gäller särskilt oförutsedda händelser som inträffar i tid nära inpå själva loppet. Nya restriktioner under pandemiåren är sådana exempel. Att flertalet andra motionslopp kunde genomföras under år 2021 talar enligt domstolen för att det inte varit ett orimligt antagande av GFIF att Göteborgsvarvet skulle kunna genomföras. En ordning där GFIF under inga omständigheter kan avtala bort sin återbetalningsskyldighet vid inställt lopp kan dessutom medföra oönskade konsekvenser för idrottsrörelsen i stort och i slutändan drabba konsumenten negativt. Den risk som konsumenten får bära i pengar uppgår i sammanhanget inte heller till så stora belopp. Dessutom har just Göteborgsvarvet enligt GFIF enbart ställts in de år som är aktuella i målet under de dryga 40 år som loppet arrangerats, vilket KO inte har ifrågasatt.

Domstolen anser inte att det faktum att GFIF i marknadsföringen inte informerade om att konsumenten inte skulle få tillbaka anmälningsavgiften vid inställt lopp utgör en sådan omständighet som i det här fallet gör avtalsvillkoren oskäliga. Därvid beaktar domstolen att KO inte har visat hur många av de anmälda löparna som faktiskt tog del av marknadsföringen vid ingåendet av avtalet och därvid riskerade att påverkas av dess innehåll. Vidare att det vid tidpunkten för marknadsföringen inte var känt för GFIF att smittspridningen skulle öka i regionen igen på så sätt att sjukvården beslutade att rekommendera GFIF att ställa in loppen. Enligt domstolen utgjorde den till och från ökade smittspridningen under pandemin, och restriktionerna som följde med den, just sådana omständigheter som typiskt sett ligger utanför arrangörers kontroll och som i det här fallet inte ska beaktas vid oskälighetsbedömningen.

Vid en helhetsbedömning finner således domstolen att GFIF rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta de aktuella avtalsvillkoren efter en individuell avtalsförhandling. Det finns inte heller några övriga omständigheter i målet som gör avtalsvillkoren oskäliga. Sammantaget bedömer domstolen därför att avtalsvillkoren medför att en genomsnittligt sett rimlig balans föreligger mellan GFIF och konsumenterna. Vid sådana förhållanden är avtalsvillkoren inte oskäliga enligt 3 § avtalsvillkorslagen, inbegripet de anförda bestämmelserna i den grå listan. Domstolen avslår därför KO:s förstahandsyrkande.

I andra hand har KO yrkat att GFIF ska förbjudas att använda avtalsvillkor som friskriver föreningen från återbetalningsskyldighet när motionslopp ställs in av annat hinder än väder och utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida.

Domstolen gör samma bedömning av andrahandsyrkandet som av förstahandsyrkandet. Tillägget ”av annat hinder än väder” i KO:s andrahandsyrkande föranleder inte någon ändring i bedömningen. Domstolen avslår därför KO:s andrahandsyrkande av samma skäl som för förstahandsyrkandet.

Tredjehandsyrkandet avser de delarna av avtalsvillkoren i domsbilaga 1 och 2 som hänför sig till möjligheten att inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp utan konsumentens egen förskyllan.

Domstolen konstaterar att skillnaden mellan förstahandsyrkandet och tredjehandsyrkandet är att tredjehandsyrkandet genom hänvisning till domsbilaga 1 och 2 konkretiserar yrkandet såvitt avser möjligheten att inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp utan konsumentens egen förskyllan, där domsbilaga 2 särskilt rör Covid-19.

Domstolen har i sin bedömning av förstahandsyrkandet redan beaktat det relevanta innehållet i domsbilaga 1 och 2, dvs. även de speciella förhållanden som rådde under pandemin. Vid sådana förhållanden gör domstolen samma bedömning av tredjehandsyrkandet som av förstahandsyrkandet. Domstolen avslår därför KO:s tredjehandsyrkande av samma skäl som för förstahandsyrkandet.

Patent- och marknadsdomstolen avslår Konsumentombudsmannens talan.

Rådmannen Linda Kullberg och den ekonomiska experten Jens Josephson var skiljaktiga i frågan om de aktuella avtalsvillkoren är oskäliga mot konsumenten och till följd därav i frågan om förutsättningarna att meddela vitesförbud. De anförde följande.

Käromålet grundas på att GFIF har använt villkor som enligt KO är oskäliga i den mening som avses 3 § första stycket avtalsvillkorslagen. De avtalsvillkor som domstolen har att pröva skäligheten av är de som framgår av punkterna 8 och 9 i Allmänna villkor för lopp arrangerade av Göteborgs Friidrottsförbund av den 19 november 2020 (se domsbilaga 1 och 2), till den del de innebär att en möjlighet för GFIF att inte återbetala anmälningsavgiften när lopp ställs in.

Utifrån redogörelsen för de rättsliga utgångspunkterna i målet, vilka vi instämmer i, gör vi följande bedömning.

De aktuella avtalsvillkoren ger GFIF rätt att ställa in ett lopp som föreningen anordnar dels vid vissa force majeure-liknande förhållanden (punkten 8 a), dels om GFIF eller en myndighet bedömer det nödvändigt för deltagarnas säkerhet eller hälsa (punkten 8 b), dels om loppet inte sanktioneras av Svenska Friidrottsförbundet (punkten 8 c), dels om GFIF inte beviljas de myndighetstillstånd som krävs för att genomföra loppet (punkten 8 c) och dels av skäl som är hänförliga till aktuella Coronaregler (punkten 9).

Enligt villkoren har konsumenten inte någon rätt att få sin anmälningsavgift, eller del därav, återbetalad eller rätt att få någon annan kompensation (såsom möjlighet att delta i ett motsvarande lopp vid ett senare tillfälle). Detta gäller oavsett när loppet ställs in. Enligt villkoren spelar det således inte någon roll om loppet ställs in långt innan det ska äga rum eller om det sker i nära anslutning till loppet. Det saknar även betydelse om GFIF har ådragit sig några kostnader till följd av arrangemanget eller riskerar att ådra sig några kostnader i anledning av att loppet ställs in. Det ska vidare beaktas att avtalet inte heller ger konsumenten någon motsvarande rätt att vid förhinder frånträda avtalet, utan att behöva erlägga anmälningsavgiften.

Avtalsvillkoren motsvarar sådana villkor som räknas upp i punkterna 1 d och 1 o i den s.k. grå listan, dvs. villkor vars mål eller konsekvens är att tillåta näringsidkare att behålla pengar som betalats av konsumenten när näringsidkaren avstår från att fullfölja avtalet, utan att konsumenten ges rätt till motsvarande ersättningsbelopp från näringsidkaren då konsumenten avstår från att fullfölja avtalet (1 d), och villkor vars mål eller konsekvens är att förpliktiga konsumenten att fullgöra sina skyldigheter även om inte näringsidkaren fullgör sina (1 o).

Detta innebär att villkoren typiskt sett får anses vara oskäliga (prop. 1994/95:17 s. 94). Att ett avtalsvillkor återfinns på den grå listan innebär dock inte nödvändigtvis att det i det enskilda fallet är oskäligt. Det domstolen närmare har att bedöma är enligt direktivet om avtalsvillkoret i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

Bedömningen av om ett avtalsvillkor orsakar en betydande obalans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet ska ske med beaktande av de bestämmelser i nationell rätt som skulle ha tillämpats, om parterna inte hade överenskommit något på denna punkt.

Köp av deltagarrätt i motionslopp omfattas varken av konsumentköplagens eller konsumenttjänstlagens bestämmelser, varför det inte finns anledning att pröva avtalen mot de tvingande regler som finns i de lagarna. I stället gäller den grundläggande, dispositiva, avtalsrättsliga principen att den som inte erhåller en avtalad prestation inte heller är skyldig att betala för den. Den principen gäller som utgångspunkt oavsett om skälet för att prestationen inte tillhandahålls ligger utanför den icke-presterande avtalspartens kontroll (jfr NJA 2008 s. 642).

De nu aktuella avtalsvillkoren innebär således att konsumenten försätts i en sämre rättslig ställning än vad som annars hade gällt enligt svensk rätt. Några avtalsvillkor som väger upp denna obalans finns inte i avtalet. Genom villkoren övervältrar GFIF hela risken för ett inställt lopp på konsumenten, utan att GFIF bär någon motsvarande risk för konsumentens prestation. Därigenom medför avtalsvillkoren en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

Det måste även beaktas om denna obalans har uppkommit till följd av att kravet på god sed har åsidosatts, dvs. om en lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta avtalsvillkoren efter en individuell avtalsförhandling.

GFIF har argumenterat för att avtalsvillkoren inte kan anses oskäliga med hänvisning till ett undantag från ångerrätten i distansavtalslagen och till uttalanden från lagstiftaren om fordringsrättsliga principer som gör det möjligt för arrangören av ett idrottsevenemang att på plats vid arrangörens biljettförsäljningsställe avtala med konsumenten att någon återbetalningsskyldighet inte ska finnas, om matchen måste ställas in till följd av bl.a. ”väder och vind”, vilka också tidigare gav avtryck i distansavtalslagen.

Som framgått i avsnittet Rättsliga utgångspunkter gäller ångerrätten inte för avtal som avser idrottsarrangemang och andra liknande fritidsaktiviteter, om näringsidkaren ska tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod. Enligt vår mening måste det beaktas att detta undantag inte, så som GFIF har varit inne på, är särskilt ägnat att skydda arrangörer med folkrörelseinslag. Undantaget gäller alla typer av näringsidkare som anordnar dylika evenemang och syftar till att skydda dem mot den risk som är förenad med att näringsidkaren reserverar kapacitet som denne kan få svårt att fylla om ångerrätt utövas. Lagstiftaren har velat undvika att arrangörerna drabbas av oproportionerliga olägenheter i samband med att en tjänst som bokats i förväg avbokas kort tid före tillhandahållandet av tjänsten.

Det förhållandet att aktiviteter av det slag som är aktuella här undantas från ångerrätten kan alltså inte i sig läggas till grund för slutsatsen att GFIF i sin egenskap av arrangörer av idrottsevenemang eller arrangör med folkrörelseinslag har haft fog att utgå från att konsumenter vid ett individuellt förhandlat avtal skulle godta villkor som ger GFIF rätt att inte återbetala anmälningsavgiften för det fall att GFIF ställer in motionsloppet utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida.

Även det undantag som tidigare fanns i distansavtalslagen och som gav arrangörer av fritidsaktiviteter utomhus möjlighet att skriftligen avtala med konsumenten om att inte betala tillbaka vad konsumenten hade betalat, om aktiviteten behövde ställas in på grund av vädret, var tydligt kopplat till situationer där arrangören redan ådragit sig betydande kostnader när aktiviteten ställs in. Syftet var att arrangören skulle undvika den oönskade konsekvensen av de dåvarande tvingande reglerna om återbetalningsskyldighet när konsumenten hade hävt ett distansavtal till följd av näringsidkarens dröjsmål. Möjligheten, som ansågs likställa förutsättningarna vid distansköp med de som gäller vid köp på plats, gällde enbart om aktiviteten behövde ställas in på grund av vädret, dvs. vid en tidpunkt som ligger mycket nära inpå, eller helt sammanfaller, med tidpunkten för aktiveten. Att endast vädret var en sådan giltig omständighet följde direkt av lagtexten och bekräftas av förarbetena (prop. 2004/05:13 s. 145). Det var inte heller så att regeln var tvingande till förmån för näringsidkaren. Tvärtom konstaterades i förarbetena att införandet av en avtalsmöjlighet inte innebar att avtalsvillkoret alltid blev gällande. Lagstiftaren såg bland annat framför sig att avtalsvillkoret kunde komma att jämkas eller lämnas utan avseende om arrangören gjort en större vinst på det inställda evenemanget än vad arrangören skulle ha gjort om detta hade genomförts (samma prop. s. 101). Inte heller den tidigare förekomsten av dessa regler, eller de uttalanden som lagstiftaren i anslutning till dessa gjort om allmänna fordringsrättsliga principer, kan därför enligt vår mening läggas till grund för slutsatsen att de nu aktuella avtalsvillkoren inte kan anses vara oskäliga.

GFIF har vidare hänvisat till att de motionslopp GFIF anordnar bygger på ett omfattande ideellt arbete, där överskottet kommer idrottsklubbar och idrottsföreningar direkt till del, och att det bidrar till att hålla ner kostnaden för loppen för konsumenten. Enligt GFIF är avtalsvillkor som ger för­eningen möjlighet att förbehålla sig rätten att helt eller delvis inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp en förutsättning för att föreningen över huvud ska kunna anordna motionslopp.

När det gäller GFIF:s invändning om att föreningen måste kunna förbehålla sig rätten att delvis inte återbetala anmälningsavgift kan konstateras GFIF enligt nu aktuella avtalsvillkor förbehåller sig rätten att inte alls återbetala avgiften. Villkor enligt vilka GFIF förbehåller sig rätten att delvis inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp är alltså inte föremål för domstolens prövning.

GFIF har inte invänt mot KO:s påstående att föreningen vid inställt lopp inte behöver betala ut den ersättning som annars utgår till de föreningar som ställer upp med ideellt arbetande funktionärer under loppen. GFIF har dock i sammanhanget framhållit att föreningen är ideell och till följd av skatterättsliga bestämmelser inte kan ”lägga vinst på hög” utan måste använda 75–80 procent av sin avkastning för allmännyttiga ändamål. Det har dock inte framkommit några närmare uppgifter om vilken betydelse detta har för möjligheten att återbetala löparnas anmälningsavgifter. En återbetalningsskyldighet skulle rimligen endast medföra att den del av avkastningen som används för allmännyttiga ändamål blir mindre. GFIF:s påstående om att kostnaderna för påföljande års lopp skulle öka till följd av att löpare tillåts flytta sin startplats till påföljande år vid inställt lopp saknar betydelse, då någon rätt att delta i senare lopp inte ges till konsumenterna enligt de avtalsvillkor som domstolen har att bedöma. Att GFIF sett sig föranlett att, trots att avtalsvillkoren inte medgav det, ge löparna denna möjlighet när loppen år 2021 ställdes in ger däremot visst stöd för att konsumenterna inte är beredda att acceptera att inte alls bli kompenserade vid inställt lopp. Det kan vidare konstateras att GFIF medgett att kostnaderna för föreningen ökar i takt med att ett lopp närmar sig, vilket de avtalsvillkor som föreningen numera använder avspeglar genom en justerad riskfördelning mellan GFIF och löparna.

En gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare har utifrån dessa förhållanden inte rimligen kunnat utgå från att konsumenten vid en individuell avtalsförhandling skulle godta avtalsvillkor som medger att föreningen, oavsett när i tiden det sker, ställer in lopp av de orsaker som framgår av domsbilaga 1 och 2 utan att återbetala någon del av anmälningsavgiften eller på annat sätt kompensera konsumenten.

Sammantaget medför de nu aktuella avtalsvillkoren i strid med kravet på god sed en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. De är därmed oskäliga i 3 § avtalsvillkorslagens mening, och då det är fråga om villkor i standardavtal är det motiverat från allmän synpunkt att meddela förbud om fortsatt användning.

Överröstade i dessa frågor, och då majoritetens mening medför att det inte finns anledning att ta ställning till förbudets utformning, är vi i övrigt ense med majoriteten.

Konsumentombudsmannen överklagade i Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen och yrkade bifall till den talan som KO hade fört i Patent- och marknadsdomstolen.

Göteborgs Friidrottsförbund motsatte sig att Patent- och marknadsdomstolens dom ändrades.

Patent- och marknadsöverdomstolen (hovrättslagmannen Amina Lundqvist, hovrättsråden Magnus Ulriksson och Ingeborg Simonsson, referent, samt ekonomiska experterna Anders Liljenberg och Matilda Orth) anförde följande i dom den 6 maj 2024.

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat talan på i huvudsak samma sätt som i Patent- och marknadsdomstolen.

Utredningen är densamma som i Patent- och marknadsdomstolen.

Patent- och marknadsöverdomstolen instämmer i de rättsliga utgångspunkter som redovisats i Patent- och marknadsdomstolens dom.

Patent- och marknadsöverdomstolen prövar i det följande om GFIF:s villkor om befrielse från skyldigheten att återbetala anmälningsavgiften vid inställt motionslopp med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäliga mot konsumenten.

Patent- och marknadsöverdomstolen bedömer, liksom Patent- och marknadsdomstolen, att avtalsvillkoren inte är oskäliga enligt 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen), inbegripet de anförda bestämmelserna i den grå listan. Patent- och marknadsöverdomstolen ansluter sig till de skäl som redovisats i Patent- och marknadsdomstolens dom – – –, med följande tillägg.

Hovrätten kan konstatera att en konsument generellt tar ekonomiska risker genom att anmäla sig till ett motionslopp av aktuellt slag. En stor risk är hänförlig till konsumenten själv; konsumenten kan vara förhindrad att delta i loppet till följd av privata händelser, t.ex. tillfällig ohälsa. I ett sådant fall blir anmälningsavgiften onyttig. Anmälningsavgiftens betydelse kan variera beroende på hur stora kostnader konsumenten har haft i övrigt. För den som bor lokalt kan anmälningsavgiften normalt antas utgöra den huvudsakliga kostnaden. För den som bor längre bort kan däremot ofta andra kostnader, såsom bokade resor eller kostnader för boende, utgöra en större post. Inför ett motionslopp av aktuellt slag har konsumenten typiskt sett även kostnader för utrustning och träning. Det är konsumenten som står för dessa risker. Att konsumenten är beredd att ta dessa egna risker talar för att avtalsvillkor där arrangören befrias från skyldigheten att återbetala anmälningsavgiften vid inställt motionslopp av aktuellt slag inte skulle vara avgörande för konsumenten.

Till det måste, som Patent- och marknadsdomstolen har berört, stor vikt läggas vid att GFIF är en ideell förening med ett tydligt folkrörelse­inslag, att GFIF inte kan teckna erforderliga försäkringar, samt att GFIF har ideella krafter som arbetar utan ersättning för att genomföra motionsloppet. Dessa förhållanden innebär dels att obalansen mellan parterna något jämnas ut, dels att konsumenten normalt får anses ha en större förståelse för GFIF:s behov av att reglera sitt risktagande jämfört med om avtalsparten hade varit en annan sorts näringsidkare.

Sammanfattningsvis bör en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen ha kunnat utgå från att konsumenten i ett fall som det förevarande skulle godta de aktuella avtalsvillkoren efter en individuell avtalsförhandling. Avtalsvillkoren kan därmed inte anses oskäliga mot konsumenten.

Patent- och marknadsdomstolens domslut ska därför fastställas.

Patent- och marknadsöverdomstolen fastställer Patent- och marknadsdomstolens domslut.

Konsumentombudsmannen överklagade och yrkade att HD skulle bifalla den talan som KO hade fört i Patent- och marknadsöverdomstolen. Det innebär att KO yrkade bifall till att Göteborgs Friidrottsförbund skulle förbjudas vid vite att i framtiden använda vissa avtalsvillkor eftersom de var oskäliga.

Göteborgs Friidrottsförbund motsatte sig att Patent- och marknadsöverdomstolens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anton Dahllöf, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Malin Bonthron, Christine Lager, referent, och Margareta Brattström) meddelade den 14 augusti 2025 följande dom.

1 Göteborgs Friidrottsförbund är en ideell förening som varje år arrangerar ett antal motionslopp under den s.k. Varvetveckan. Det största av dessa är halvmaratonloppet Göteborgsvarvet. Ett annat av loppen är Göteborgsvarvet Maraton. Förbundets årsomsättning uppgick år 2019 till cirka 62 miljoner kr och år 2020 till cirka 32 miljoner kr.

2 För Göteborgsvarvet 2021 och Göteborgsvarvet Maraton samma år använde förbundet villkor benämnda ”Allmänna villkor för lopp arrangerade av Göteborgs Friidrottsförbund” daterade den 19 november 2020. Enligt villkoren godkände den person som anmälde sig till något av loppen förbundets vid var tid gällande allmänna villkor. I villkoren fanns bestämmelser om att förbundet förbehöll sig rätten att ställa in loppen om någon av ett antal angivna omständigheter inträffade och att förbundet då inte hade någon skyldighet att återbetala anmälningsavgift som hade betalats.

3 Planeringen för 2021 innebar att förbundet slutligen bestämde att Göteborgsvarvet skulle genomföras den 11 september och att Göteborgsvarvet Maraton skulle genomföras den 19 september.

4 Anmälningsavgiften för Göteborgsvarvet 2021 var som lägst 595 kr och som högst 895 kr. För Göteborgsvarvet Maraton var den mellan 1 000 kr och 1 100 kr. Avgifterna varierade beroende på när i tiden anmälan skedde. Mer än 35 000 löpare anmälde sig till Göteborgsvarvet 2021 medan betydligt färre anmälde sig till Göteborgsvarvet Maraton.

5 Den 24 augusti 2021 beslutade Göteborgs Friidrottsförbund att ställa in Göteborgsvarvet och Göteborgsvarvet Maraton. Som skäl för beslutet hänvisade förbundet till ökad smittspridning av covid-19 och till rekommendationer från sjukvården och ordningsmakten om att inte genomföra loppen.

6 Ett antal personer som hade anmält sig begärde återbetalning av anmälningsavgiften. Göteborgs Friidrottsförbund motsatte sig återbetalning med hänvisning till de allmänna villkoren.

7 Konsumentombudsmannen väckte talan mot Göteborgs Friidrottsförbund och yrkade i första hand att förbundet vid vite skulle förbjudas att i avtal med konsument om deltagande i motionslopp använda avtalsvillkor som innebär att anmälningsavgiften inte återbetalas för det fall förbundet ställer in motionsloppet utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida. I andra hand yrkade Konsumentombudsmannen att vitesförbudet skulle avse avtalsvillkor som innebär att anmälningsavgiften inte helt eller delvis återbetalas för det fall förbundet ställer in motionsloppet av annat hinder än vädret och utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida. I tredje hand yrkade Konsumentombudsmannen att vitesförbudet skulle gälla fortsatt användning av de specifika villkor som förbundet hade tillämpat, eller väsentligen likartade villkor, i de delar som dessa avsåg möjligheten att inte återbetala anmälningsavgiften vid inställt lopp utan konsumentens egen förskyllan.

8 Konsumentombudsmannen gjorde gällande att avtalsvillkoren var oskäliga i de delar de stadgade att förbundet inte var skyldigt att återbetala anmälningsavgifter. Enligt Konsumentombudsmannen avvek villkoren i alltför hög grad från innehållet i dispositiv rätt, bland annat från en allmän princip om att den som inte erhåller en avtalad prestation inte heller är skyldig att betala för den.

9 Göteborgs Friidrottsförbund invände att villkoren inte var oskäliga. Förbundet hänvisade till att det enligt allmänna fordringsrättsliga principer anses tillåtet för en arrangör av ett idrottsevenemang som anordnas på ett bestämt datum utomhus att genom avtal förbehålla sig rätten att inte återbetala anmälningsavgiften om evenemanget måste ställas in. Förbundet hänvisade också till sin ideella karaktär och sin koppling till folkrörelseidrotten. Förbundet framhöll att det har till ändamål att främja och administrera friidrotten i Göteborgsregionen. Vid loppens genomförande bistod funktionärer från olika friidrottsföreningar i Göteborg och deras insatser ersattes endast med en funktionärsersättning som tillföll föreningarna. Funktionärsersättningen var många gånger avgörande för friidrottsföreningarnas verksamhet och funktionärernas ideella insatser bidrog dessutom till att hålla anmälningsavgifterna till loppen på en låg nivå.

10 Patent- och marknadsdomstolarna har bedömt att avtalsvillkoren inte är oskäliga mot konsumenten och därför ogillat förbudstalan. Domstolarna har funnit att avtalsvillkor som nekar konsumenten en rätt till återbetalning av anmälningsavgiften om motionslopp ställs in utan konsumentens förskyllan, i och för sig skapar en obalans mellan konsumenten och näringsidkaren. Domstolarna har emellertid fäst vikt vid att näringsidkaren är en ideell förening med ett tydligt folkrörelseinslag, att förbundet inte kan skydda sig genom att teckna erforderliga försäkringar och att förbundet har ideella krafter som arbetar utan ersättning. Obalansen mellan parterna jämnas därför, enligt domstolarna, ut och konsumenten får anses ha en större förståelse för förbundets behov av att reglera sitt risktagande jämfört med om motparten hade varit en annan sorts näringsidkare.

11 Målet gäller frågan om de aktuella villkoren för motionslopp – såvitt de avser att arrangören inte är skyldig att återbetala anmälningsavgifter om arrangören ställer in ett lopp – ska anses som oskäliga och därför förbjudas. Vid den prövningen aktualiseras bland annat vad som närmare gäller för oskälighetsbedömningen, särskilt förhållandet till EU-rätten och betydelsen av att arrangören är en näringsidkare som har ideella inslag i sin verksamhet.

12 Lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter (se 1 §).

13 Genom avtalsvillkorslagen genomförs avtalsvillkorsdirektivet[1]. Lagen ersatte lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Avtalsvillkorslagens marknadsrättsliga regler motsvarar i huvudsak de som fanns i den tidigare lagen.

14 När direktivet genomfördes angavs att inriktningen var att svensk lag skulle ge ett för konsumenterna minst lika förmånligt resultat som direktivet stadgade. Uttalandet tog sin utgångspunkt i att direktivet är ett minimidirektiv i den betydelsen att medlemsstaterna får införa regler som ger ett starkare skydd för konsumenter än vad direktivet föreskriver. (Jfr prop. 1994/95:17 s. 26 och artikel 8 i direktivet.)

15 Artikel 2 c i direktivet innehåller en definition av begreppet näringsidkare. Där framgår att med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med dennes näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat. Bestämmelsen genomförs genom 2 § avtalsvillkorslagen som innehåller en definition som motsvarar direktivets (jfr a. prop. s. 88 f.).

16 Begreppet näringsidkare ska ges en vid tolkning. Vid bedömningen av om en avtalspart är att anse som näringsidkare saknar det betydelse om verksamheten bedrivs i vinstsyfte eller inte. Även organisationer som utför uppgifter av allmänt intresse eller arbetar med välgörenhet eller har etiska mål betraktas som näringsidkare när det är fråga om avtal om försäljning av produkter eller tjänster av något slag till konsumenter. Den vida tolkningen av vem som ska anses som näringsidkare motiveras av direktivets syfte att skydda konsumenten i egenskap av den svagare avtalsparten och återställa jämvikten mellan parterna. (Se bl.a. EU-domstolens domar Karel de Grote, C-147/16, EU:C:2018:320 p. 47–55 och Pouvin och Dijoux, C-590/17, EU:C:2019:232 p. 33–35 och 42 samt Kommissionens tillkännagivande, 2019/C 323/04, avsnitt 1.2.1.1[2].)

17 Enligt direktivet ska medlemsstaterna se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (se artikel 7.1). Ett villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten (se artikel 3.1).

18 I artikel 3.3 anges att direktivets bilaga innehåller en vägledande, inte uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga. Där anges att bland annat följande villkor kan anses som oskäliga.

1 d) Att tillåta näringsidkaren att behålla pengar som betalats av konsumenten när denne avstår från att ingå eller fullfölja avtalet, utan att konsumenten ges rätt till motsvarande ersättningsbelopp från näringsidkaren då denne avstår från att ingå eller fullfölja avtalet.

1 f) Att tillåta näringsidkaren att säga upp avtalet på godtyckliga grunder när samma rätt inte ges konsumenten, liksom att låta näringsidkaren behålla belopp som betalats för ännu inte utförda tjänster när det är näringsidkaren själv som säger upp avtalet.

1 o) Att förplikta konsumenten att fullgöra alla sina skyldigheter även om inte näringsidkaren fullgör sina.

19 Artikel 3 och 7 genomförs genom 3 § avtalsvillkorslagen. Där anges att om ett avtalsvillkor med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten får näringsidkaren förbjudas att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor, om förbudet är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.

20 Ytterligare kriterier för hur frågan om oskälighet ska bedömas anges i artikel 4.1. Frågan om oskälighet ska – utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 – bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

21 Artikeln ska läsas mot bakgrund av att direktivet innehåller både marknadsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser. När ett avtalsvillkors skälighet ska prövas med tillämpning av marknadsrättsliga regler handlar det med nödvändighet om en allmän bedömning där enskilda förhållanden kommer mer i bakgrunden jämfört med vid en prövning enligt civilrättsliga regler. Omständigheter som främst kommer upp i ett individuellt fall bör i och för sig kunna beaktas även då. De får dock inte samma betydelse vid en marknadsrättslig prövning som vid en civilrättslig sådan. (Jfr ”Mobilförsäkringen” NJA 2020 s. 1025 p. 12 med hänvisningar.)

22 Slutsatsen är att den marknadsrättsliga oskälighetsprövningen utgörs av en typiserad bedömning av de avtalsvillkor som en näringsidkare har använt i förhållande till konsumenter. Prövningen avser att bestämma om dessa villkor är att anse som oskäliga och om näringsidkaren därför ska förbjudas att i framtiden använda just dessa villkor eller väsentligen samma villkor. Det är alltså villkoren såsom de anges i avtalet som den marknadsrättsliga oskälighetsbedömningen avser och inte hur näringsidkaren kan ha tillämpat villkoren i enskilda fall. Det sagda innebär att även om villkoren kan ha ändrats hindrar inte det att frågan om ett marknadsrättsligt förbud för villkoren enligt en tidigare lydelse prövas.

23 När direktivet genomfördes övervägdes om de kriterier för oskälighetsbedömningen som anges i artikel 3.1 skulle anges i lagtexten. I förarbetena redogjordes för att oskälighetsbedömningen enligt då gällande svensk rätt omfattade tre huvudgrupper av avtalsvillkor. Den första gruppen innefattade villkor som stred mot tvingande lagstiftning eller tvingande allmänna rättsprinciper. Den andra bestod av avtalsvillkor som avvek från dispositiva regler. Varje avvikelse medförde emellertid inte att villkoret blev oskäligt. Det skulle vara fråga om en avvikelse som medförde en sådan snedbelastning av parternas rättigheter och skyldigheter att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre var för handen. En totalbedömning av avtalsvillkoret skulle göras, vid vilken såväl priset som övriga avtalsvillkor kunde beaktas. Den tredje gruppen utgjordes av villkor som getts en vilseledande eller oklar utformning. (Se a. prop. s. 64 f.).

24 I förarbetena övervägdes om innebörden av det svenska oskälighetsbegreppet stämde överens med direktivets bestämmelser. Det angavs att vid den bedömningen borde det särskilt beaktas att den svenska tillämpningen av oskälighetsrekvisitet i förhållande till dispositiva regler nästan helt överensstämde med ordalydelsen i artikel 3.1 i direktivet, som talar om avtalsvillkor som medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter. Det gällande oskälighetsbegreppet bedömdes därför som väl förenligt med direktivet och det ansågs inte nödvändigt med någon saklig ändring av begreppet. (Se a. prop. s. 65.)

25 Enligt förarbetena kunde dock direktivets bestämning av oskälighetsbegreppet anses som något snävare än den svenska regeln. En ändring enligt direktivet bedömdes sänka konsumentskyddsnivån något. Mot den bakgrunden infördes inte den bestämning av oskälighetsbegreppet som artikel 3.1 innehåller. I stället infördes samma lydelse som gällt enligt den tidigare avtalsvillkorslagen, dvs. att ett avtalsvillkor som med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten får förbjudas. När det gällde direktivets vägledande lista angavs att den innebär att de uppräknade villkoren vid en marknadsrättslig bedömning får anses som typiskt sett oskäliga. (Se 3 § avtalsvillkorslagen och a. prop. s. 66 och 94.)

26 EU-domstolen har i ett antal domar lämnat vägledning om hur oskälighetsprövningen enligt artikel 3 i direktivet närmare ska gå till. Den nationella domstolen ska, med beaktande av samtliga omständigheter i målet, först bedöma om kravet på god sed har åsidosatts och därefter om det föreligger en betydande obalans till nackdel för konsumenten. Detta utesluter dock inte att det finns ett samband mellan dessa båda kriterier. Även om innehållet i den till direktivet bifogade listan inte automatiskt leder till att ett villkor anses oskäligt, är det förhållandet att ett villkor träffas av listan en viktig omständighet som den nationella domstolen kan lägga till grund för sin bedömning. (Se EU-domstolens domar Invitel, C-472/10, EU:C:2012:242 p. 26, Nova Kreditna Banka Maribor, C-405/21, EU:C:2022:793 p. 26 och 27 samt Arce, C-365/23, EU:C:2025:192 p. 80.)

27 När det gäller frågan om kravet på god sed har åsidosatts ska det göras en prövning av huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta det aktuella villkoret efter en individuell avtalsförhandling. Vid prövningen ska kontrolleras om näringsidkaren handlat lojalt och rättvist mot konsumenten och då beaktat konsumentens legitima intressen. (Se exempelvis Nova Kreditna Banka Maribor p. 23 och 24.)

28 Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor medför en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, ska bland annat en jämförelse göras med de bestämmelser i nationell rätt som skulle ha tillämpats om avtalsvillkoret inte hade funnits. På så sätt kan domstolen avgöra om, och i så fall i vilken grad, avtalet ger konsumenten en sämre rättslig ställning än vad som följer av gällande nationell rätt. Prövningen ska inte vara begränsad till en ekonomisk bedömning. En betydande obalans kan följa redan av att den rättsliga ställning som konsumenten har enligt nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt. (Se Nova Kreditna Banka Maribor p. 21 och 22 samt Arce p. 82 och 83.)

29 Avtalsvillkorslagen genomför avtalsvillkorsdirektivet vilket innebär att lagen ska tolkas i enlighet med EU-rätten. Som framgått är emellertid direktivet ett minimidirektiv till förmån för konsumenten. Nationell rätt får alltså innehålla mer konsumentvänliga bestämmelser än vad som följer av EU-rätten. Att det är fråga om ett minimidirektiv var också orsaken till att direktivets två mer preciserade kriterier för oskälighetsbedömningen – god sed och betydande obalans – inte infördes i den svenska lagtexten. Av förarbetsuttalandena följer att det vid genomförandet visserligen ansågs att den oskälighetsbedömning som dittills gällt i svensk rätt stämde väl överens med direktivets kriterier, men att det ändå fanns en osäkerhet om införandet av EU-kriteriet ”betydande obalans” skulle vara mindre förmånligt för konsumenten jämfört med då gällande rätt.

30 Lagtexten i avtalsvillkorslagen innehåller emellertid endast en allmän skrivning om oskälighetsbedömningen (se 3 §). Även om tidigare svensk praxis inte använt sig av begreppet ”betydande obalans” framgår det inte av lagtexten att det ska göras en för konsumenten mer förmånlig oskälighetsbedömning än vad som följer av EU-rätten. Till detta kommer att den utveckling som har skett genom EU-domstolens praxis och dess tolkning av begreppet ”betydande obalans” sammantaget med kravet på god sed gör att det numera inte finns fog för slutsatsen att EU-rättens innehåll på den aktuella punkten är mindre förmånligt för konsumenten än svensk rätt som den uppfattades innan direktivet genomfördes.

31 Slutsatsen är att den marknadsrättsliga oskälighetsbedömningen enligt 3 § avtalsvillkorslagen inte kan anses innehålla något mer förmånligt oskälighetsbegrepp än direktivets. Bedömningen av om ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt ska alltså göras i enlighet med EU-rätten.

32 I fråga om motionslopp eller andra liknande fritidsevenemang finns inte någon direkt tillämplig lagstiftning som anger vad som gäller i fråga om arrangörens återbetalningsskyldighet av anmälningsavgifter om evenemanget ställs in. Bedömningen av vad som skulle ha gällt om ett avtalsvillkor som avtalar bort återbetalningsskyldighet inte hade funnits får därför göras med utgångspunkt från allmänna rättsprinciper och viss ledning kan även hämtas från närliggande lagstiftningsområden.

33 En grundläggande avtalsrättslig princip är att den som inte erhåller en avtalad prestation inte heller är skyldig att betala för denna (se ”Barnomsorgsavgiften” NJA 2008 s. 642).

34 Vad gäller närliggande lagstiftningsområden kan viss ledning hämtas från konsumentlagstiftningen och särskilt från konsumenttjänstlagens (1985:716) regler (jfr ”Kursavgiften” NJA 2002 s. 644).

35 Av den lagens bestämmelser om konsumentens rättigheter vid näringsidkarens dröjsmål med utförandet av tjänsten framgår att om dröjsmålet är av väsentlig betydelse får konsumenten i regel häva avtalet (se 29 §). Näringsidkaren har då i princip ingen rätt till betalning för tjänsten (se 30 § med hänvisning till 23 §). Vidare innebär lagens bestämmelser om farans övergång att konsumenten som huvudregel inte är skyldig att betala för utfört arbete, om det går förlorat genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse innan uppdraget har avslutats (se 12 och 39 §§). Bestämmelserna innebär alltså att även om en utebliven tjänst beror på en orsak utanför näringsidkarens kontroll är konsumenten i regel inte skyldig att betala för den.

36 Den grundläggande avtalsrättsliga principen vid utebliven prestation och den ledning som kan hämtas från närliggande konsumentlagstiftning leder till följande slutsats. I avsaknad av avtalsvillkor som anger annat har en konsument i regel rätt att återfå betald avgift om näringsidkaren, utan konsumentens förskyllan, ställer in ett idrottsevenemang eller liknande evenemang oavsett skälet för näringsidkarens beslut.

37 Denna slutsats innebär emellertid inte att alla avtalsvillkor som avviker från denna dispositiva rätt är att bedöma som oskäliga enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Som framgått ska den bedömningen göras typiserat i enlighet med EU-rätten i två steg. Först ska kriteriet om god sed bedömas och därefter kriteriet om betydande obalans. Eftersom bedömningarna inte utesluter att det finns ett samband mellan kriterierna bör jämförelsen med den dispositiva nationella rätten kunna få betydelse i båda stegen. (Jfr p. 26).

38 När det gäller kriteriet om god sed (jfr p. 27) ska en bedömning göras av om näringsidkaren, genom avtalsvillkoren, kan anses ha handlat lojalt och rättvist och om handlandet kan anses ta tillräcklig hänsyn till konsumentens legitima intressen. Betydelse bör då bland annat fästas vid om avtalsvillkoren ensidigt gynnar näringsidkaren, jämfört med vad som annars gällt, eller om det även finns villkor till konsumentens fördel som väger upp de ifrågasatta villkoren. På så sätt kan bedömas om villkoren ger uttryck för ett lojalt och rättvist handlande från näringsidkaren som tar hänsyn till konsumentens legitima intressen.

39 Frågan om vilken slags näringsidkare det är som uppställt villkoren bör inte annat än i undantagsfall, och då särskilt om det är fråga om en näringsidkare med begränsad verksamhet och med påtagliga ideella inslag, påverka bedömningen av kravet på god sed. Annars skulle den vidsträckta betydelse som i konsumentskyddande syfte getts näringsidkarbegreppet riskera att undergrävas (jfr p. 16).

40 Vid bedömningen av om de ifrågasatta villkoren medför en betydande obalans till konsumentens nackdel har jämförelsen av i vilken grad villkoren avviker från vad som annars gällt avgörande betydelse. Om näringsidkaren utformat villkoren på så sätt att begränsningar av återbetalningsskyldigheten förhåller sig dels till när i tiden näringsidkarens hinder uppstått, dels till att de avser vissa specifika och väl avgränsade hinder vars uppkomst näringsidkaren inte kan påverka, bör det ha betydelse för bedömningen (jfr prop. 2013/14:15 s. 52 f.). Om det finns andra villkor till konsumentens fördel som medför att balansen som helhet mellan parterna återupprättas bör det kunna påverka bedömningen även i detta led.

41 Oskälighetsbedömningen bör ta sin utgångspunkt i den till direktivet bifogade vägledande listan på oskäliga villkor. Om avtalsvillkoret träffas av någon av punkterna där är det en viktig omständighet vid den fortsatta oskälighetsbedömningen.

42 Enligt de villkor som Göteborgs Friidrottsförbund har använt är förbundet om något av ett antal angivna skäl föreligger inte skyldigt att till någon del återbetala anmälningsavgiften, oavsett när i tiden ett lopp ställs in. Villkoren tillåter alltså Göteborgs Friidrottsförbund att behålla alla intäkter från anmälningsavgifterna även om ett lopp ställs in tidigt och förbundet endast haft begränsade kostnader för arrangemanget. Vidare är flera av de skäl som medför att förbundet ska få ställa in lopp och behålla betalda anmälningsavgifter förhållandevis brett formulerade och lämnar betydande bedömningsmarginal för förbundet. Villkoren innehåller inga bestämmelser som ger konsumenten någon form av motsvarande rätt att få tillbaka anmälningsavgifter om hinder uppstår på konsumentens sida.

43 Hur förbundet tillämpat villkoren i vissa fall och att de senare har ändrats har ingen betydelse för frågan om de ifrågasatta villkoren ska bedömas som oskäliga eller inte (se p. 22).

44 De ifrågasatta villkoren träffas av de delvis överlappande punkterna 1 d, f och o enligt den till direktivet bifogade vägledande listan (jfr p. 18).

45 Vidare avviker villkoren från vad som hade gällt för konsumentens rätt till återbetalning om dessa villkor inte hade ingått i avtalet (se p. 36).

46 De ifrågasatta villkoren gynnar Göteborgs Friidrottsförbund utan att ge några fördelar för konsumenten som balanserar förhållandet mellan parterna. Även om förbundets verksamhet har flera ideella inslag är det fråga om ett förbund som genomför stora arrangemang vilka omsätter miljonbelopp. Förbundets karaktär kan därför inte medföra att förbundet ska anses ha handlat enligt god sed (jfr p. 39). Sammantaget hade en lojalt och rättvist handlande näringsidkare, som beaktat konsumentens legitima intressen, rimligen inte kunnat utgå från att konsumenten skulle ha godtagit villkoren vid en individuell förhandling. Det innebär att förbundet genom de ifrågasatta villkoren åsidosatt kravet på god sed.

47 Villkoren föreskriver inte någon återbetalningsskyldighet alls till konsumenten vid inställt lopp och det oavsett när i tiden orsaken till att loppet ställs in uppstått. Redan detta innebär att de ifrågasatta villkoren i hög grad avviker från den rätt till återbetalning som konsumenten skulle ha haft vid inställt lopp om inte villkoren funnits. Till detta kommer att villkoren anger ett antal skäl, varav flera är förhållandevis brett formulerade, som vart och ett medför att näringsidkaren får ställa in och behålla anmälningsavgifterna. Sammantaget är det inte fråga om vissa specifika och väl avgränsade hinder vars uppkomst näringsidkaren inte kan påverka. Det finns inte heller några andra villkor i avtalet till konsumentens fördel som väger upp de ifrågasatta villkoren. Mot denna bakgrund medför de ifrågasatta villkoren en betydande obalans mellan förbundets och konsumentens rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

48 De ifrågasatta villkoren är därmed att bedöma som oskäliga mot konsumenten. Ett förbud för förbundet att i framtiden i liknande fall använda samma, eller väsentligen samma, villkor är motiverat från allmän synpunkt. (Se 3 § första stycket avtalsvillkorslagen.)

49 När det gäller förbudets utformning ska det inte gå utöver de villkor som bedömts som oskäliga förutom att förbudet även får ta sikte på väsentligen samma villkor. Det innebär att Konsumentombudsmannens i första och andra hand framställda yrkanden inte ska bifallas. Förbudet ska i stället utformas inom ramen för det i tredje hand framställda yrkandet, med de ytterligare preciseringar som framgår av domslutet. Här­igenom står det klart att förbudet endast omfattar de delar av villkoren som ger förbundet rätt att, när lopp ställs in vid i villkoren angivna förhållanden, behålla betalda anmälningsavgifter, samt väsentligen samma villkor.

50 Det saknas skäl att göra avsteg från huvudregeln att förbudet ska förenas med vite (se 3 § fjärde stycket avtalsvillkorslagen). Med hänsyn till vad som är känt om förbundets ekonomiska förhållanden och med användning av vissa schablonmässiga utgångspunkter bedöms ett vitesbelopp på en miljon kronor som lämpligt (jfr ”Marknadsföringsvitet” NJA 2018 s. 883 p. 20–22).

51 Patent- och marknadsöverdomstolens dom ska därmed ändras och Konsumentombudsmannens talan ska bifallas på sätt som framgår av domslutet.

52 – – –

HD ändrar Patent- och marknadsöverdomstolens dom och förbjuder Göteborgs Friidrottsförbund, vid äventyr av vite om en miljon (1 000 000) kr, att vid avtal med konsument om deltagande i motionslopp använda nedanstående avtalsvillkor, eller väsentligen samma villkor, såvitt de avser att förbundet inte har någon skyldighet att återbetala anmälningsavgift vid inställt lopp.

8 Inställt […] lopp

Vi förbehåller oss rätten att ställa in Loppet […]

a) med anledning av omständighet utom vår kontroll, omfattande men inte begränsat till naturkatastrof, krig, pandemi eller annan allvarlig smittspridning, myndighets åtgärd eller underlåtenhet, nytillkommen eller ändrad lagstiftning, konflikt på arbetsmarknaden, blockad, brand, översvämning, olyckshändelse av större omfattning eller därmed jämförbar händelse,

b) om vi eller myndighet bedömer att detta är nödvändigt för din och andra deltagares säkerhet eller hälsa, eller

c) om Loppet inte sanktioneras av Svenska Friidrottsförbundet, eller om vi inte beviljas de myndighetstillstånd som krävs för att vi ska få eller kunna genomföra Loppet.

Vi har ingen skyldighet att återbetala anmälningsavgiften till dig […] för det fall Loppet […] måste ställas in till följd av omständighet enligt punkt a)–c) ovan.

9 Särskilt om covid-19

Inställt Lopp

Vi förbehåller oss rätten att ställa in Loppet av skäl hänförliga till Covid-19. Om Loppet måste ställas in av skäl som är hänförliga till aktuella Coronaregler har Göteborgs Friidrottsförbund ingen skyldighet att återbetala anmälningsavgiften till dig […]

Justitierådet Cecilia Renfors var skiljaktig och ansåg att avgörandet från och med punkten 32 skulle ha följande lydelse.

Oskälighetsbedömning och återbetalningsskyldighet

32 Det finns inte någon direkt tillämplig lagstiftning som anger vad som gäller i fråga om arrangörens återbetalningsskyldighet av anmälningsavgifter när ett motionslopp ställs in. Det är emellertid en grundläggande princip att den som inte erhåller en avtalad prestation inte heller är skyldig att betala för denna (se ”Barnomsorgsavgiften” NJA 2008 s. 642). Den principen har givetvis särskilt stor betydelse i avtalsförhållanden mellan konsumenter och näringsidkare. Det utesluter dock inte att det i vissa situationer är godtagbart att betalning sker trots att den huvudsakliga prestationen inte levereras.

33 Som framgått ska bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen göras typiserat och i två steg. När det gäller kriteriet om god sed ska en bedömning göras av om näringsidkaren, genom avtalsvillkoren, kan anses ha handlat lojalt och rättvist och om handlandet kan anses ta tillräcklig hänsyn till konsumentens legitima intresse. Det har bland annat betydelse om avtalsvillkoren ensidigt gynnar näringsidkaren och om det i så fall finns andra villkor som väger upp detta. Hur avtalet är utformat i sin helhet bör alltså beaktas, liksom priset och det slag av prestation avtalet avser (jfr prop. 1971:15 s. 86 f.).

34 Vid bedömningen av om avtalsvillkor medför en betydande obalans till konsumentens nackdel har det stor betydelse i vilken grad villkoren avviker från vad som annars skulle ha gällt. Om villkor som begränsar återbetalningsskyldigheten har utformats så att begränsningen avser väl avgränsade hinder mot att fullgöra en avtalad prestation bör det också ha betydelse för bedömningen. Av betydelse är vidare om det handlar om hinder vars uppkomst näringsidkaren inte kan påverka genom sitt eget handlande.

35 Att ett avtalsvillkor träffas av någon punkt i den vägledande lista på oskäliga villkor som bifogats avtalsvillkorsdirektivet, är också en viktig omständighet vid oskälighetsbedömningen.

Bedömningen i detta fall

36 Göteborgs Friidrottsförbund är en ideell förening och en del av den svenska folkrörelseidrotten. Förbundet omsätter miljonbelopp, men eventuellt överskott går tillbaka till idrottsrörelsen. Förbundet har anordnat Göteborgsvarvet varje år sedan 1980. Loppet har endast ställts in två gånger, 2020 och 2021, och då på grund av risk för smittspridning.

37 Planeringen för ett kommande års lopp startar enligt förbundet så snart det innevarande årets lopp är avslutat. Det innebär att arbetet med att genomföra ett lopp pågår under hela året. Samtidigt är det klart att arbetet intensifieras och kostnaderna ökas ju närmare dagen för loppet man kommer. Det nu sagda innebär att utförandet av den prestation som förbundet tillhandahåller påbörjas långt innan loppet genomförs.

38 De villkor som förbundet har använt innebär att någon återbetalning av anmälningsavgiften inte ska ske om förbundet ställer in ett lopp av något av de skäl som anges i villkoren. Flera av skälen är förhållandevis brett formulerade och lämnar enligt sin ordalydelse ett betydande utrymme för förbundet att ensidigt avgöra om ett lopp ska ställas in. Det talar i och för sig för att villkoren ska anses oskäliga enligt 3 § avtalsvillkorslagen.

39 Vid bedömningen av om villkoren är oskäliga bör det emellertid beaktas vilket slag av prestation det är fråga om. Det som tillhandahålls är ett evenemang med flera särdrag, bland annat på grund av att deltagandet i loppet för den som har anmält sig förutsätter en aktiv insats från denne (utöver att komma till evenemanget). De ideella inslagen i verksamheten innebär också att sådana avtal skiljer sig från avtal som rör varor och tjänster av annat slag. Det kommersiella inslaget är mindre framträdande.

40 Ytterligare en faktor att beakta är priset för att delta i de aktuella loppen. Priset för deltagande är beroende av när i tiden anmälan görs. Särskilt när en anmälan görs tidigt är det inte fråga om något större belopp.

41 Det sagda innebär att det är rimligt att utgå ifrån att den som anmäler sig till ett lopp – konsumenten – skulle ha godtagit villkoren vid en individuell förhandling. Förbundet har därmed inte åsidosatt kravet på god sed genom villkoren.

42 När det gäller frågan om villkoren innebär en betydande obalans mellan förbundets och konsumenternas rättigheter och skyldigheter innebär villkoren otvivelaktigt en obalans till nackdel för konsumenterna. Den obalansen är dock, mot bakgrund av de omständigheter som angetts ovan, inte betydande.

43 Detta innebär att Konsumentombudsmannens talan ska ogillas och hovrättens domslut alltså fastställas.

[1] Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal.

[2] Kommissionens tillkännagivande. Vägledning om tolkningen och tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal.