Meteoriten (NJA 2025 s. 897)

Sökord Allemansrätt · Fastighet · Fast egendom · Lös egendom · Meteorit

Bättre rätt till meteorit. Särskilt frågan om en meteorit ska anses utgöra en del av den fasta egendom som den fallit ned på eller om den ska anses som lös egendom.

Refvelsta Godsförvaltning AB väckte vid Uppsala tingsrätt den talan mot A.F. och A.Z. som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (f.d. chefsrådmannen Karin Kussak samt rådmännen Mats Sandmark och Markus Tengblad) anförde följande i dom den 20 december 2022.

J.B. är ägare av fastigheten Enköping L X:X (fastigheten). Han är även ensam ägare till och företrädare för aktiebolaget Refvelsta Godsförvaltning AB (Refvelsta). Enligt avtal mellan J.B. och Refvelsta har Refvelsta rätt till all den avkastning som fastigheten genererar. J.B. och Refvelsta har bekräftat att detta även gäller äganderätten till meteoriter som faller på fastigheten.

Den 7 november 2020 föll en järnmeteorit ner på fastigheten. Meteo­riten väger cirka 14 kilo och har ett mycket högt vetenskapligt värde. Det var två geologer, A.F. och A.Z. (svarandena), som hittade meteoriten på fastigheten den 5 december 2020. Initialt så anmälde de inte fyndet till J.B. eller någon annan. Svarandena överlämnade meteoriten till Naturhistoriska riksmuseet den 12 februari 2021 och ingick ett låneavtal/dispositionsavtal med museet där meteoriten fortfarande förvaras. E.S., forskare vid Uppsala universitet, informerade J.B. att meteoriten hittats på fastigheten dagen innan museet gick ut med ett pressmeddelande den 23 februari 2021. J.B. skrev till museet den 25 februari 2021 och hävdade äganderätt till meteoriten, vilket svarandena motsatte sig. Den 22 mars 2021 meddelade Naturhistoriska riksmuseet att de efter egen utredning om äganderätten inte kan fastslå vem som är ägare till meteoriten samt att de inte kommer att utlämna meteoriten till någon av parterna innan det genom en lagakraftägande dom eller genom avtal blivit klarlagt vem som ska anses vara ägare till meteoriten.

Refvelsta har yrkat att tingsrätten ska fastställa att Refvelsta har bättre rätt till meteoriten vägande cirka 14 kg som den 7 november 2020 föll på fastigheten.

Svarandena har bestritt Refvelstas talan.

Äganderätten till en nyss fallen meteorit tillkommer ägaren av den fastighet där meteoriten fallit eller den som enligt avtal med fastighetsägaren inträtt i dennes ställe. Detta gäller i vart fall om den fallna meteoriten har ett värde som inte är helt obetydligt. Meteoriten har ett mycket högt ekonomiskt värde och om den skulle säljas internationellt skulle den med stor sannolikhet inbringa några hundra tusen kronor. Värdet innebär att äganderätten som utgångspunkt tillfallit J.B. Äganderätten har enligt avtal övergått från J.B. till Refvelsta.

Äganderätten till en nyss fallen meteorit tillkommer inte ägaren av den fastighet där meteoriten fallit eller den som enligt avtal med fastighetsägaren inträtt i dennes ställe. En nyss fallen meteorit tillförs inte och blir inte en del av den fasta egendom den faller på. En nyss fallen meteorit är att betrakta som lös egendom och äganderätten tillkommer upphittaren. Oavsett om en nyss fallen meteorit blir en del av den fastighet den faller på eller inte, följer det av allemansrätten att en enstaka nyss fallen meteorit får tas med av upphittaren. Någon skada har inte åsamkats fastigheten vid medtagandet.

I vart fall har J.B., genom sitt agerande under sökandet efter meteo­riten, gett sitt samtycke till, eller i vart fall fått svarandena att tro att de hade ett samtycke till, att leta efter och ta med sig meteoriten. Därigenom har i vart fall ett konkludent avtalsförhållande uppstått mellan parterna och J.B. kan inte ensidigt säga upp detta avtal. J.B. måste från början ha förstått att svarandena lade ner omfattande tid och resurser på att hitta meteoriten och J.B. borde därför redan från början informerat svarandena om sin inställning.

I sista hand tillkommer meteoriten svarandena och fastighetsägaren till hälften vardera enligt 9 § lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen).

J.B. har inte vid något tillfälle gett sitt samtycke till svarandena eller någon av dem att med äganderätt tillägna sig eller med stöd av någon annan rätt avlägsna meteoriten från fastigheten. J.B. har inte agerat på det sätt som svarandena påstår och har inte agerat på sådant sätt att svarandena kan hävda äganderätt på grund av ett muntligt eller konkludent avtal.

Regleringen i hittegodslagen innebär inte att äganderätten tillkommer svarandena.

Den huvudsakliga frågan som tingsrätten ska pröva är om äganderätten till meteoriten tillfaller ägaren till den fastighet som meteoriten föll ner på (Refvelsta genom avtal med fastighetsägaren) eller upphittarna (svarandena).

Först om tingsrätten kommer fram till att äganderätten skulle tillfalla fastighetsägaren ska tingsrätten pröva om äganderätten överlåtits till svarandena genom att ett avtalsförhållande uppstått mellan parterna.

Refvelsta grundar sitt äganderättsanspråk på ett avtal med fastighetsägaren. Tingsrätten utgår i fortsättningen från att Refvelsta genom avtalet är att likställa med en fastighetsägare.

Refvelstas anspråk grundar sig i första hand på att meteoriten utgör fast egendom och därigenom tillhör fastighetsägaren. Frågan om meteo­­riten ska anses som fast egendom är föremål för tvist mellan parterna.

Om tingsrätten skulle komma fram till att meteoriten i stället utgör lös egendom får Refvelstas talan uppfattas så att äganderätten ändå tillkommer fastighetsägaren. Tingsrätten uppfattar det som att egendomen enligt Refvelsta i sådant fall utgör en sådan naturprodukt som fastighetsägaren genom sin besittning av fastigheten har äganderätt till. Exempel på sådan egendom finns i 12 kap. 2 a § BrB och den utmärks av att det är otillåtet att utan fastighetsägarens godkännande ta med sig den från en fastighet.

Tingsrätten uppfattar att anspråket i sista hand grundar sig på en mer allmän besittning till meteoriten som Refvelsta har haft i egenskap av fastighetsägare.

Svarandena grundar sitt anspråk på att egendomen utgör lös egendom som därmed tillfaller upphittaren.

Tingsrätten uppfattar anspråket som ett påstående om så kallat originärt fång. Ett originärt fång är när rättighetshavaren inte härleder sin rätt från någon annan utan tar över något som saknar ägare (se t.ex. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., s. 43). När ett herrelöst föremål tas om hand och den som tar hand om föremålet där­igenom blir ägare kallas det ockupation, vilket är den term som kommer användas i fortsättningen.

Om tingsrätten skulle komma fram till att meteoriten i stället utgör fast egendom har svarandena anfört att äganderätten ändå tillkommer upphittarna med stöd av allemansrätten.

I Sverige finns ingen särskild lagstiftning beträffande meteoriter.

Minerallagstiftningen innehåller vissa bestämmelser om eftersökande av mineraler. Bestämmelserna är inte direkt tillämpliga på meteoriten. Enligt förarbetsuttalanden kan viss eftersökning, bl.a. blockletning, ske utan tillstånd och inom ramen för allemansrätten (se t.ex. prop. 1988/89:92 s. 85). Med hänsyn till minerallagstiftningens syften – att skapa förutsättningar för en försörjning av mineralråvaror för den svenska industrin – framstår analogier från den lagstiftningen som mindre lämpliga för vägledning avseende meteoriter.

Beträffande fornfynd finns särskilda bestämmelser enligt vilka antingen en upphittare eller staten blir ägare beroende på vilken typ av fornfynd det rör sig om (se 2 kap. 3 och 4 §§ kulturmiljölagen). Bestämmelserna är inte tillämpliga på meteoriter och lagstiftningen lämpar sig inte för analogier.

Hittegodslagens bestämmelser rör som utgångspunkt borttappade föremål medan övergivna eller herrelösa föremål inte omfattas (se NJA II 1938 s. 743 och 747 samt NJA 1952 s. 177). I 9 § hittegodslagen finns en bestämmelse om egendom utan ägare men den avser nedgrävd eller på annat sätt gömd egendom och kan inte anses direkt tillämplig på en meteorit som ligger uppe på markytan.

Svarandena har åberopat skriftlig bevisning i form av tidningsartiklar, en avhandling och viss dokumentation om utgiven ersättning för att visa att det finns en sedvanerättslig rätt för upphittare av meteoriter att tillägna sig dessa. Av bevisningen framgår att meteoriter i flertalet fall lämnats in till museum mot ersättning. Ibland framstår det som klart att upphittaren är den som har lämnat in en meteorit. Det kan också vara så att upphittaren och markägaren varit samma person eller tillhört samma familj. Av utredningen framgår att allmänheten uppmanats att leta efter meteoriter efter fall. Det framgår inte om staten varit fastighetsägare vid en del av de tillfällen då ersättning betalats ut och inte heller om det var på statens mark som allmänheten uppmanades att leta. Sammantaget ger inte utredningen något starkare stöd för att upphittaren av en meteorit enligt sedvana har rätt att tillägna sig den. Närmast talar utredningen för att det funnits ett inlösensystem från statens sida, vilket inte är föremål för prövning i det här målet.

Käranden har åberopat bevisning för att visa att statligt ägda Sveaskog gett uttryck för uppfattningen att upphittade meteoriter tillfaller fastighetsägaren. Det saknar dock betydelse för prövningen av målet vad en enskild fastighetsägare anser om rättsläget.

Inte heller i övrigt finns det något rättsområde som det framstår som naturligt att hämta vägledning från. Tingsrättens uppfattning är därför att frågan får lösas genom en tillämpning av allmänna civilrättsliga grundsatser om äganderätt och besittning.

Parterna är i målet oense i frågan om meteoriten ska anses utgöra fast eller lös egendom. Frågan är avgörande för det stöd som Refvelsta grundar sitt äganderättsanspråk på och även för vilken eventuell skada fastigheten har åsamkats genom att svarandena tagit med sig meteoriten.

I jordabalken definieras fast egendom som jord (1 kap. 1 §). Som jord avses alla delar av jordytan inom svenskt jurisdiktionsområde, oavsett om denna består av matjord, lera, sten, grus eller annat och oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller täcks av vatten (prop. 1966:24 s. 8 och 58). Även vad som finns under jordytan innefattas som utgångspunkt i begreppet jord (a. prop. s. 58). Till fast egendom räknas också sådana föremål som genom sin anknytning till jorden utgör direkta tillbehör till fast egendom (se a. prop. s. 13). Exempel på sådana fastighetstillbehör är på rot stående träd och andra växter (2 kap. 1 § JB).

Ett syfte med den strikta uppdelningen mellan fast och lös egendom har i vart fall ursprungligen varit att ge underlag för kreditvärdering av egendomen (se a. prop. s. 5 och Håstad a.a., s. 29). Även de skilda regelverken beträffande bl.a. kraven på tradition vid överlåtelse har nämnts som skäl för en tydlig uppdelning (se NJA II 1966 s. 3). I förarbetena till definitionen av fast egendom i jordabalken uttalades att den fasta egendomen består av själva jorden medan tillbehören utgörs av olika slags föremål, som på grund av sitt speciella – mer eller mindre direkta – samband med jorden ansetts böra följa samma rättsliga öden som denna (a.a., s. 4).

Det som räknas upp som jord, och därmed fast egendom, är sådant som är förenat med jordytan genom att det är naturligt förekommande och har en varaktig förening med jorden. Det är fråga om egendom som typiskt sett kan förväntas förekomma på en fastighet och som utgångspunkt kan förväntas finnas kvar på fastigheten under en längre tid.

Meteoriten består av järn, som förvisso naturligt förekommer i jordytan och i sådana fall får anses falla under benämningen jord. Det innebär inte med nödvändighet att järn som kommer i kontakt med jordytan omedelbart ska anses som en del av den, och därmed som fast egendom. Meteoriten har kommit från rymden och befunnit sig på jordytan i ca fyra veckor innan den hittades. Den kunde enkelt plockas upp med händerna och var inte nedsänkt i jordytan. Meteoriten kan inte sägas ha fått någon varaktig förening med jorden.

Vid bestämmande av vad som ska anses utgöra fast egendom bör avgörande betydelse inte fästas vid vilka ämnen ett föremål består av utan vid föremålets anknytning till jorden och därmed till fastigheten. En sådan ordning framstår som väl förenlig med syftena bakom uppdelningen i fast och lös egendom. En fastighets värde som kreditobjekt kan knappast påverkas av ett meteoritfall. Även om meteoriten i sig har ett högt värde framstår det som en förutsättning att meteoriten skiljs från fastigheten där den har landat för att värdet ska kunna realiseras. Det rör sig alltså om ett föremål som av en slump landat på fastigheten i relativ närtid och som sannolikt kommer att avlägsnas från fastigheten i nära anslutning till att den har hittats.

Sammanfattningsvis omfattas inte en nyss fallen meteorit av definitionen av fast egendom i jordabalken. En sådan meteorit har inte heller en varaktig anknytning till jorden eller fastigheten och kan inte förväntas finnas kvar på fastigheten under en längre tid. Det framstår vidare som främmande att anse en från rymden nyss fallen meteorit som fast egendom. Tingsrätten gör därför bedömningen att meteoriten inte utgör fast egendom. Det som inte är fast egendom är att anse som lös egendom och meteoriten är alltså att betrakta som lös egendom.

Tingsrätten ska därmed pröva om Refvelsta i egenskap av fastighetsägare har äganderätten till den lösa egendom som meteoriten utgör.

Parternas argumentation i målet har till stora delar rört allemansrätten och dess gränser. Det finns därför anledning att kort sammanfatta allemansrättens innebörd.

Allemansrätten kan beskrivas som en på sedvana grundad begränsad rätt för alla att använda annans fastighet. Allemansrätten gäller även om fastighetsägaren, eller annan som bestämmer över fastigheten, inte har samtyckt till att marken används på ett sådant sätt som följer av allemansrätten.

I 2 kap. 15 § RF har allemansrätten fått ett grundlagsskydd. Enligt bestämmelsen ska alla ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits i samma bestämmelse om egendomsskydd. Som skäl för grundlagsbestämmelsen har angivits att allemansrätten ur markägarens perspektiv kan sägas innebära en inskränkning i äganderätten till fastigheten utan att ägaren har rätt till någon ersättning för den (prop. 1993/94:117 s. 19).

Allemansrätten är inte definierad i någon författning utan får sitt innehåll främst genom motsatsvisa tolkningar av vissa straffstadganden. Den kan närmare sägas innebära att det är tillåtet för var och en att ta sig fram till fots över annans mark med undantag för tomtmark som ligger intill någons bostad. Det är också tillåtet att tillfälligt uppehålla sig på annans mark och där t.ex. slå upp ett tält för någon enstaka natt. Vidare har var och en rätt att på annans mark plocka bär och svamp liksom nedfallna grenar och kvistar. (Se prop. 1993/94:117 s. 18.)

Allemansrätten är begränsad på det sättet att nyttjande av annans mark inte får ske så att det medför nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare (se Forsränningsfallet, NJA 1996 s. 495).

I målet är parterna överens om att allemansrätten omfattar en rätt för svarandena att utan tillstånd röra sig över fastigheten och leta efter meteoriter, så länge inte skada uppstår. Utifrån Forsränningsfallet kan slutsatsen dras att även mer organiserad form av sökinsatser får accepteras av fastighetsägaren, så länge inte nämnvärd skada eller olägenhet drabbar fastighetsägaren.

Som en del av allemansrätten ingår enligt sedvänja rätten att tillägna sig vissa naturprodukter, som exempelvis svamp och bär (se t.ex. Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl., s. 102). Den som plockar sådana naturprodukter blir genom ockupation ägare till det som de tar i sin besittning (a.a., s. 107). Rätten att genom ockupation tillgodogöra sig naturprodukter avgränsas i huvudsak genom straffbestämmelsen om åverkan (12 kap. 2 a § BrB) och sådana naturprodukter som omfattas av den bestämmelsen får anses tillhöra fastighetsägaren. Det är beträffande den här formen av ockupation som parterna främst fört sin argumentation.

Tingsrätten kommer därför att pröva om meteoriten är en sådan naturprodukt som av den anledningen kan tillhöra fastighetsägaren.

Som anförts har rätten att tillgodogöra sig naturprodukter avgränsats genom straffbestämmelsen om åverkan.

Skälet till att det uppställts en särskild regel om åverkan med en noggrann uppräkning av vilka naturprodukter som inte får tillgripas är inte primärt ett upplevt behov av att särskilt reglera skadegörelse på fast egendom, utan att indirekt reglera gränserna för allemansrätten (se prop. 2016/17:131 s. 37 och 42).

Enligt bestämmelsen är det brottsligt att i skog eller mark olovligen ta växande träd eller gräs, träd som fällts av vinden, sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat. Detsamma gäller den som från växande träd tar ris, grenar, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda. Om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa utgör det brottet åverkan. I annat fall ska det bedömas som tillgreppsbrott enligt 8 kap. BrB (8 kap. 11 §). HD har också kommit fram till att vitlav omfattas av sådana naturprodukter som inte får tas med, om det sker i större omfattning, eftersom långsamheten i lavens återväxt kan medföra skador även på marken och på övrig växtlighet (se Vitlavsfallet, NJA 1986 s. 637).

Meteoriter omfattas av naturliga skäl inte uttryckligen av straffbestämmelsen. Syftet med bestämmelsen är nämligen att särreglera tillgrepp av naturprodukter eller naturalster. Det är alltså fråga om egendom som har ett naturligt samband med fastigheten och i många fall utgör fast egendom eller del av fast egendom. Kopplingen till allemansrätten och sedvänjan att tillägna sig naturprodukter är stark. Meteoriten är inte någon naturprodukt, i vart fall inte i den mening som legat till grund för straffbestämmelsen och allemansrätten. Den utgör inte en del av fastigheten och har inte heller något egentligt samband med fastigheten. Det finns alltså starka skäl mot att låta straffbestämmelsen omfatta meteoriten. Av samma skäl framstår det inte som rimligt att anse meteoriten som en sådan naturprodukt som var och en får plocka på grund av allemansrättslig sedvänja.

Tingsrätten gör alltså bedömningen att en nyss fallen meteorit inte är en naturprodukt som omfattas av straffbestämmelsen för åverkan eller av allemansrätten. En konsekvens av bedömningen är att Refvelsta inte kan grunda ett äganderättsanspråk på rättsregler om naturprodukter. Tingsrätten har därmed att pröva om käranden har någon annan grund för sitt äganderättsanspråk beträffande meteoriten.

Egendom som inte ägs av någon kan, som anförts ovan, som utgångspunkt tas om hand av vem som helst och blir genom besittningstagandet upphittarens egendom genom ockupation. Det är när föremålet tas i besittning som äganderätten uppkommer (se Håstad a.a., s. 43 och NJA 1952 s. 177).

För att Refvelsta i egenskap av fastighetsägare ska kunna hävda ett äganderättsanspråk till meteoriten när den inte bedömts vara en del av fastigheten och inte heller en sådan naturprodukt som omfattas av fastighetsägarens äganderätt krävs alltså som utgångspunkt att meteoriten kommit i Refvelstas besittning.

Med besittning avses att en person med eller utan rätt faktiskt innehar någonting. Besittningsbegreppet kan ha olika innehåll i olika rättsregler men kärnan i begreppet är besittningshavarens faktiska makt över objektet genom fysisk närhet (se Millqvist, Sakrättens grunder [version 9, JUNO], s. 42 f.). Besittning kan också vara medelbar på så sätt att någon annan har den omedelbara tillgången till föremålet men för besittningshavarens räkning. Vidare anses en person ha besittning till något genom att inneha t.ex. nycklar till föremålet och därmed den faktiska rådigheten över det eller till saker som befinner i lokaler som personen förfogar över (se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten [version 2, JUNO], s. 169 f.). Vad gäller saker som befinner sig på mark som någon disponerar, t.ex. som ägare, ligger det nära till hands att utgå från att man har dem i besittning om sakens placering är någorlunda normal och fastighetsägaren vet att saken kan finnas inom området (a.a., s. 171).

Om borttappad egendom hittas i skogen är inte egendomen i fastighetsägarens besittning. Anmälan av det upphittade ska göras till polis eller ägaren men inte till fastighetsägaren. Omhändertagande av den upphittade egendomen utgör inte en rubbning av fastighetsägarens besittning. Det gäller även om fastighetsägaren skulle leta efter egendomen. Övergiven egendom som påträffas i skogen får upphittaren ta hand om och tillägna sig genom ockupation utan att informera fastighetsägaren. Inte heller i det fallet är det fråga om någon besittning för fastighetsägaren.

Att ett föremål på en fastighet kan kvarbli i fastighetsägarens besittning under vissa av de ovan angivna förutsättningar bör skiljas från frågan hur en fastighetsägare kan ta någonting som befinner sig på fastigheten i sin besittning.

Varken Refvelsta eller fastighetsägaren har placerat meteoriten på fastigheten och ingen av dem har heller känt till att meteoriten funnits på fastigheten och i så fall var. En förhoppning att en meteorit fallit på en fastighet man äger eller förvaltar och en ungefärlig uppfattning om var den i så fall landat är inte tillräckligt för att uppfylla kraven för ett besittningstagande.

Eftersom meteoriten inte var i fastighetsägarens besittning, eller i någon annans besittning, och den var utan ägare, har svarandena genom att ta den i sin besittning fått äganderätten till meteoriten genom ocku­pation.

Fastighetsägaren har alltså varken ägt eller haft meteoriten i sin besittning och därmed saknar meteoritens värde egentlig betydelse för äganderättsfrågan. Det kan konstateras att svarandenas rätt att med stöd av allemansrätten söka efter meteoriten inte begränsas av att svarandena kan göra en vinst på verksamhet som bedrivs på annans fastighet (se Forsränningsfallet där HD slagit fast att kommersiell verksamhet kan utövas med stöd av allemansrätten).

Det framstår dessutom för tingsrätten som rimligt och ändamålsenligt att en upphittare till en nyligen fallen meteorit blir ägare till den. Utifrån vad som framkommit i målet om svårigheten att beräkna var en meteorit landat och sedan hitta den kan ett sådant rättsläge förväntas ge klart ökade chanser att meteoriter hittas och tas om hand, än om fastighetsägaren skulle bli ägare till en fallen meteorit.

Refvelstas talan om bättre rätt till meteoriten ska alltså avslås.

När meteoriten hittades var den inte en del av fastigheten den låg på utan lös egendom utan någon ägare. Svarandena har haft rätt att ta med sig meteoriten och har genom att ta den i sin besittning blivit ägare till den. Refvelstas talan om bättre rätt till meteoriten ska därmed avslås.

Tingsrätten avslår Refvelsta Godsförvaltning AB:s talan.

Refvelsta Godsförvaltning AB överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa att bolaget hade bättre rätt till den meteorit som den 7 november 2020 föll på fastigheten Enköping L X:X.

A.F. och A.Z. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Hedvig Trost, Robert Green, referent, och Jacob Aspegren) anförde i dom den 21 mars 2024 följande.

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten.

Parterna har i huvudsak lagt fram samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten. Hovrätten har tagit del av den muntliga bevisningen i tingsrätten genom uppspelning av tingsrättens ljud- och bildfiler.

Tingsrätten har i sin dom redogjort för vilka frågor som ska prövas i målet och i vilken ordning prövningen ska ske – – –. Hovrätten kommer i huvudsak att följa samma ordning vid prövningen. Tingsrätten har också redogjort för de rättsliga grunderna för respektive parts talan – – –.

I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att det saknas lagstiftning i svensk rätt som särskilt reglerar äganderätten till meteoriter eller på annat sätt rör den rättsliga definitionen av meteoriter – – –. Hovrätten anser inte heller att det finns ett sedvanerättsligt stöd för upphittare att tillägna sig meteoriter (– – – jfr hovrättens domskäl nedan – – – angående allemansrätten).

Fast egendom definieras i 1 kap. 1 § JB. Enligt bestämmelsen är fast egendom jord. Begreppet jord är att förstå i vidsträckt bemärkelse och som alla delar av jordytan, oavsett om den består av matjord, lera, sten, grus eller annat samt oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller täcks av vatten (se prop. 1966:24 s. 58).

Även sten, grus och annat som ligger lätt åtkomligt på jordytan är normalt att betrakta som del av fast egendom – oavsett om egendomen hamnat där nyligen eller för viss tid sedan. Fast egendom som på grund av naturkrafter förflyttas från en fastighet till en annan torde också under normala förhållanden framgent anses tillhöriga den sistnämnda fastigheten, som t.ex. i fråga om en sten som genom skred rullar från en fastighet till en annan. Å andra sidan framstår det som klart att lös egendom, i vart fall lös egendom med en ägare, inte blir en del av fast egendom endast genom att placeras på den – detta även om det är fråga om sådan egendom som i och för sig faller in under uppräkningen i 1 kap. 1 § JB. Däremot torde fast egendom, t.ex. bergkross eller grus, som tydligt avskilts från fast egendom, framgent kunna vara att betrakta som lös egendom – i vart fall till dess den eventuellt sammanfogas med fast egendom på nytt (jfr Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 20 november 2009 i mål nr T 366-09). Detta synes också vara en förutsättning för ett ägarbyte i fråga om sådan egendom. Mineral som finns i jordytan, t.ex. järnhaltig mineral i berggrunden, är del av fast egendom förutsatt att den inte gjorts till föremål för särskilt besittningstagande enligt minerallagstiftningen (jfr även NJA 1959 s. 466).

Den i målet aktuella meteoriten är ostridigt huvudsakligen gjord av järn. Det har alltså inte framkommit att meteoriten skulle vara gjord av något ämne som inte över huvud taget förekommer naturligt i jordytan. I sammanhanget kan konstateras att hovrätten uppfattat det som ostridigt i målet att meteoriten efter nedslaget, utan mänsklig påverkan, så småningom skulle påverkas av yttre faktorer i betydande utsträckning. Utredningen visar också att olika typer av meteoriter påverkas olika fort och i olika omfattning i jordens atmosfär. Detta hänger samman med att begreppet meteorit enligt vad som framkommit kan innefatta föremål av relativt olika komposition, storlek och utseende.

Det ligger redan med anledning av det sagda enligt hovrätten nära till hands att betrakta en meteorit, oavsett om den består av järn, sten eller annat, som en del av jordytan och således som fast egendom, förutsatt att det inte finns stöd för någon annan tolkning av jordabalken i lag eller praxis eller att andra starka skäl talar mot det.

Gränsen mellan fast och lös egendom har dragits bl.a. mot bakgrund av att den är avgörande för vilken egendom som ingår i underlaget för pant och företagshypotek. Utifrån detta framstår det som naturligt att gränsen dras så att egendom som hör ihop i ekonomisk mening ingår i samma egendomsslag (se Håstad, 2000, Sakrätt avseende lös egendom, s. 29–30). Detta talar i någon mån mot att meteoriter hänförs till kategorin fast egendom, eftersom en meteorit till sin natur är sådan att den har sitt främsta egna ekonomiska och vetenskapliga värde som separerad från annan egendom.

Gränsdragningen mellan fast och lös egendom bör dock inte göras uteslutande utifrån ekonomiska eller sakrättsliga motiv, utan också med målsättningen att gränsen mellan egendomsslagen ska bli klar och lätt att tillämpa i praktiken (se, i fråga om gränsdragningen mellan panträtt och underlag för företagshypotek, Håstad, a.a., s. 30). Det framstår ur den synvinkeln inte som ändamålsenligt att ta avgörande hänsyn till huruvida det är fråga om en nyfallen meteorit eller ett så kallat fynd av en meteorit. Det ter sig av samma skäl inte ändamålsenligt att göra avgränsningen beroende av meteoritens storlek, utseende eller material. En sådan reglering skulle enligt hovrätten riskera att leda till tillämpningsproblem. Inte heller framstår det som lämpligt att fästa avgörande betydelse vid om meteoriten befinner sig på jordytan eller helt eller delvis nedsänkt i jordytan. En större sten som i fysisk mening ligger helt avgränsad från den övriga jordytan är självfallet trots det en del av jorden och den fasta egendom varpå den ligger. Det saknas skäl att göra någon annan bedömning avseende en meteorit som hamnat på marken.

Det kan i sammanhanget noteras att större krav på varaktig anknytning och ekonomiskt samband bör ställas på föremål som utgör tillbehör till fastighet, eftersom dylika föremål är av sådan beskaffenhet att de annars aldrig kommit i fråga att betrakta som fast egendom (i form av jord). Samma krav behöver dock inte ställas på föremål som till sin natur faller in under begreppet jord, så som det definierats ovan. Det är därför inte avgörande hur varaktig en meteorits anknytning till jordytan är vid bedömningen av om den är att betrakta som fast eller lös egendom.

I målet har också framförts att det skulle vara till fördel för vetenskapen och därigenom allmänheten om meteoriter betraktades som lös egendom som tillfaller upphittaren, eftersom detta skulle öka chansen att meteoriten görs tillgänglig för forskning. Det finns enligt hovrätten anledning att vara försiktig vid bedömningen av vilka effekter uppdelningen i olika egendomsslag får i aktuellt avseende. Denna typ av överväganden görs i allmänhet bäst inom ramen för ett lagstiftningsarbete med sedvanligt remissförfarande. Under alla förhållanden har det inte framkommit att det skulle vara till någon uppenbar nackdel för allmänna ändamål att kategorisera nedslagna meteoriter som fast egendom.

Sammanfattningsvis gör hovrätten bedömningen att meteoriten när den påträffades utgjorde fast egendom tillhörig fastigheten Enköping L X:X och att äganderätten till den således som utgångspunkt har tillkommit Refvelsta redan genom det förhållandet att meteoriten slagit ned på fastigheten. Meteoriten kunde därmed inte heller tillfalla A.F. och A.Z. med stöd av lagen (1938:121) om hittegods.

Har A.F. och A.Z. bättre rätt till meteoriten trots att den varit en del av J.B:s fasta egendom?

Hovrätten har härefter att bedöma om A.F. och A.Z. har visat att de har bättre rätt till meteoriten trots att den i egenskap av fast egendom inledningsvis har tillhört Refvelsta.

Inledningsvis kan konstateras att det inte föreligger något uttryckligt stöd för att enskilda personer kan tillägna sig fast egendom med stöd av minerallagstiftningen. Rätten till så kallad blockletning får i stället ses som en del av allemansrätten (se prop. 1988/89:92 s. 85). Likaså framstår det som ett utflöde av allemansrätten att det i allmänhet får anses straffritt att ta enstaka stenar i obetydlig omfattning (se det så kallade vitlavsfallet, NJA 1986 s. 637). Det går enligt hovrätten i och för sig att argumentera för att allemansrätten även inkluderar en rätt att ta mindre bitar av en meteorit av helt obetydligt värde (så kallade flisor) i syfte att säkerställa dess härkomst. Denna rätt kan dock inte utsträckas till en rätt att tillägna sig större meteoritdelar som är del av fast egendom. Inte heller går det att likställa en meteorit av nu aktuellt slag med sådana naturalster eller naturprodukter som kan plockas av envar med stöd av allemansrätten (jfr ovan angivet rättsfall). En annan sak är att A.F. och A.Z. med stöd av allemansrätten har haft rätt att röra sig på J.B:s fastighet och därvid söka efter meteoriten.

I likhet med tingsrätten anser hovrätten vidare att det inte finns någon praxis eller sedvänja utöver allemansrätten som ger var och en rätt att tillägna sig annan tillhörig fast egendom i form av en meteorit på det sätt som A.F. och A.Z. har gjort.

Sammanfattningsvis anser hovrätten att det saknas stöd för någon annan slutsats än att Refvelsta med stöd av sin från fastighetsägaren härledda fordran ursprungligen har haft bättre rätt än A.F. och A.Z. till den i målet aktuella meteoriten.

A.F. och A.Z. har anfört att J.B., genom sitt agerande under sökandet efter meteoriten, har gett sitt samtycke till att leta efter och ta med sig meteoriten eller i vart fall har fått dem att tro att de hade ett sådant samtycke. Därigenom har i vart fall ett konkludent avtal uppstått mellan parterna.

Hovrätten konstaterar inledningsvis i fråga om bevisbördans placering att den som påstår sig stå i ett avtalsrättsligt förhållande med någon annan i allmänhet har att bevisa detta förhållande. Huvudtanken enligt lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område – avtalslagen – är vidare att avtal uppkommer genom sammanfallande anbud och accept. Under speciella förhållanden kan en parts uppträdande ses som en accept genom konkludent handlande. Med detta menas att en person genom sitt beteende ger motparten befogad anledning att utgå från att avtal har ingåtts (se Adlercreutz och Mulder, Avtal [2021, version 15, JUNO], s. 58 f.). Som huvudregel gäller att passivitet inte ger upphov till avtalsbundenhet, förutom t.ex. i särpräglade fall av passivitet i samband med avtalsförhandlingar (se NJA 2006 s. 638).

Redan av förhören med A.F. och A.Z. framgår att J.B. i tiden före det att meteoriten påträffats tydligt förklarade att han var av uppfattningen att äganderätten till meteoriten tillföll fastighetsägaren. Enligt hovrättens uppfattning har det inte ens genom nämnda förhör kommit fram något som tyder på att J.B. agerat på ett sätt som kunnat ge någon av dem befogad anledning att utgå från att de fick tillägna sig meteoriten. A.F:s och A.Z:s påstående om ett avtal kan därför redan av detta skäl inte godtas. A.F. och A.Z. har alltså inte bättre rätt till meteoriten på grund av något avtalsförhållande mellan dem och J.B.

Refvelsta har enligt hovrätten visat att bolaget har bättre rätt till meteoriten. Tingsrättens dom ska följaktligen ändras på det sätt som framgår av hovrättens domslut.

1 Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt.

a) Hovrätten fastställer att Refvelsta Godsförvaltning AB har bättre rätt till den meteorit som den 7 november 2020 föll på fastigheten Enköping L X:X.

Tf. hovrättsassessorn Bruno Velander var skiljaktig och anförde följande.

Inledning

I likhet med majoriteten anser jag att meteoriten utgör fast egendom. Det finns dock enligt min mening en inom allemansrätten sedvanerättslig rätt för upphittarna att genom besittningstagande förvärva meteoriten.

Allmänt om allemansrätten

Allemansrätten stadgas bl.a. i en grundlag (2 kap. 18 § tredje stycket RF). Dess innebörd framgår dock inte av lag utan följer av sedvana (se bl.a. NJA 1986 s. 637; prop. 1997/98:45, del 1, s. 301; Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd, s. 26). Detta gör att den närmare innebörden är svår att fastställa. Allemansrättens yttre gräns bestäms indirekt av vissa straffbestämmelser, exempelvis bestämmelsen om åverkan som bl.a. innefattar ett förbud mot att ta stenar och ollon (12 kap. 2 a § BrB). Denna gräns är dock inte helt tydlig eftersom det, i strid med bestämmelsens ordalydelse, inte råder någon tvekan om att det med stöd av allemansrätten är tillåtet att ta ollon eller enstaka stenar (se bl.a. NJA 1986 s. 637; SOU 1983:50 s. 149 f.; Bengtsson, Allemansrätten – Vad säger lagen?, s. 55). Vad som är tillåtet att ta följer således både av politiska överväganden och av traditioner (jfr bl.a. Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd, s. 103 f.). Sedvanan kan således påverka kriminaliseringen och bedömningen av allemansrättens gräns måste därför göras med försiktighet.

Till följd av att allemansrätten härleds ur sedvana kan den ha utvecklats på olika sätt i förhållande till olika naturalster och vara mer långtgående i förhållande till vissa sådana. Svårigheten att generellt ange allemansrättens innebörd, i kombination med dess föränderlighet, har också varit de främsta skälen till att dess innebörd inte definierats i lagtext, då det skulle riskera en oönskad inskränkning (prop. 1997/98:45, del 1, s. 301).

Rätten känner sedvanan

Sedvanerätt har fått allt mindre betydelse i den svenska rättsordningen och har numera främst betydelse då det framgår av lag eller förarbeten att så är fallet (jfr NJA 2020 s. 3). När så är fallet finns emellertid inte skäl att låta den rättsliga bedömningen påverkas av att det är en ovanlig företeelse eller, i förlängningen, att vissa moment i rättstillämpningen kan framstå som något främmande. Av den processrättsliga principen att rätten känner lagen följer att domstolen har kunskap om gällande rätt (35 kap. 2 § andra stycket RB). Rätten ska således i den mån det behövs reda ut gällande rätt, i detta fall sedvanan. Utredning om en sedvana är således inget som behöver åberopas av en part utan domstolens kunskap får läggas till grund för bedömningen och rätten får även göra efterforskningar om dess innebörd (Se bl.a. Fitger m.fl. Rättegångsbalken [version 95, JUNO], kommentaren till 35 kap. 2 §; NJA II 1943 s. 446; Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken, s. 477 och Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 302). Visserligen är det relativt vanligt och står en part fritt att åberopa utredning till stöd för en viss sedvana men det är inte nödvändigt.

Allemansrätten i förhållande till naturalster av ett betydande eller högt värde

Tagande av vissa naturalster, såväl organiska som oorganiska, faller inom allemansrätten. Förvärvandet sker då genom besittningstagandet. Ställningstagandet att meteoriten utgör fast egendom har till stor del grundats på att den, trots sina ovanliga egenskaper, är en sten eller ett liknande naturalster. Eftersom enstaka stenar får tas med stöd av allemansrätten måste meteoritens värde vara det främsta argumentet mot att detsamma skulle gälla för den. Värdet på meteo­riten är inte utrett. Refvelsta har påstått att den är värd i vart fall ett par hundratusen kronor. A.F. och A.Z. har förnekat detta men uppgett att den skulle kunna vara värd så mycket. Utifrån att parterna är överens om att meteoriten har ett högt vetenskapligt värde måste den dock anses ha ett värde som varken är obetydligt eller lågt.

Inledningsvis måste framhållas att värdet på meteoriter varierar i stor utsträckning utifrån olika faktorer, bl.a. sammansättningen och tidsutdräkten från dess fall. I förhållande till allemansrätten kan inte bortses från att meteoriter ofta har ett lägre värde än den aktuella. Av utredningen framgår att två meteoriter sålts för 150 kr vardera år 1954 och en annan för 700 kr år 1946 (motsvarande cirka 3 000 kr respektive knappt 20 000 kr i dagens penningvärde).

En fastighet får nyttjas i sådan utsträckning att det inte leder till nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren (jfr NJA 1996 s. 495). Många natur­alster borde inte heller få tas om det leder till mer än nämnvärd skada. Detta gäller dock inte undantagslöst utan det finns flera exempel på naturalster som har ett betydande eller högt värde och som ändå får tas med stöd av allemansrätten.

Plockande av svamp och bär är tillåtet, även i stor skala, så länge fastigheten inte skadas eller det vållar olägenhet för markägaren (se bl.a. Bengtsson, Allemansrätten – vad säger lagen?, s. 54). Det sammanlagda värdet av svamp och bär kan, särskilt vid storskalig plockning, vara mycket högt. Av viss betydelse är att denna rätt funnits även på den tid då svamp och bär var mer värdefulla än i dag.

Det föreligger också otvivelaktigt en rätt till att leta efter och ta enstaka stenar med malm, s.k. blockletning (prop. 1988/89:92 s. 85 och SOU 2022:56 s. 201). Det är utrett att sådana block kan ha mer än ett obetydligt eller lågt värde.

Det finns mycket som talar för att detsamma gäller bärnstenar. Det finns på webbplatser både forum och sammanslutningar, som funnits i flera år och med hundratals medlemmar, där syftet tycks vara att diskutera eller samordna bärnstensletning. Vid enkla sökningar på internet framgår att tagande av bärnsten (s.k. bärnstensletning) har skett under många år i relativt stor omfattning. Det har tryckts i vart fall en bok om bärnstensletning där det påstås att människor i Sverige sedan mycket lång tid letat bärnsten längs kusten. Information från Bärnstensmuseet ger också stöd för att bärnstensletning skett under mycket lång tid. Ett annat svenskt museum har dokumentation av personer som letat efter bärnsten i Sverige sedan åtminstone 1930-talet. Det har inte på något ställe framstått som att de som letat efter bärnsten också varit markägare. Av en åberopad nyhetsartikel från SVT framgår att personer ”vallfärdat” till Skåne för att finna bärnsten och att en intervjuad (han som driver Bärnstensmuseet) letat efter bärnsten i 50 år. Ett intyg från densamme, och SVT:s artikel, talar för att bärnstenar ofta är värda flera tusen kronor och vissa större stenar närmare 100 000 kr samt att enstaka unika bärnstensfynd har ett än högre värde. Mot bakgrund av det anförda står det klart att det inte finns något hinder mot att mer värdefulla naturalster får tas med stöd av allemansrätten. Detta har även konstaterats vid lagstiftningsarbete kring förmögenhetsbrott (se prop. 2016/17:131 s. 41). Värdet på meteoriter behöver således inte utgöra ett hinder mot att sådana får tas. Vikt måste därför fästas även vid andra förhållanden.

Omständigheterna kring bärnstenar påminner i mycket stor utsträckning om situationen med meteoriter. En bärnsten har spolats upp på en fastighet från havet till följd av naturens krafter, att jämföra med en meteorit som fallit från rymden. I båda fallen är det slumpmässigt vilken fastighet som objektet spolas upp, eller landar, på och alltså ingen tillgång som markägaren kunnat förutse. Bärnstenar och meteoriter tycks också båda ha ett värde som ofta är lågt men som i vissa fall kan vara betydande eller högt. Utifrån bärnstensexemplet är det följaktligen inte främmande att vissa värdefulla naturalster får tas med stöd av allemansrätten under de beskrivna förhållandena.

Det har därför stor betydelse för bedömningen att en meteorit är en tillgång som tillförts en fastighet av en slump och att den endast utgör ett eventuellt, eller slumrande, värde. Värdet uppstår nämligen först om meteoriten påträffas eftersom den dessförinnan knappast kan påverka fastighetens värde eller realiseras. En orsak till det förra är att det ofta råder osäkerhet kring var en meteorit landat och därtill krävs en betydande insats för att finna den. Det är inte heller givet att arbetsinsatsen för att finna en meteorit överstiger dess värde och ingalunda säkert att meteoriten påträffas. Det kan således, på samma sätt som med bär och svamp, argumenteras för att en meteorit som markägaren inte hittat saknar egentligt ekonomiskt värde för denne (jfr NJA 1986 s. 637). Utifrån detta framstår markägarens intresse inte som särskilt skyddsvärt (jämför även det som anförs om skatt- och fornfynd nedan).

Sammantaget talar det anförda emot att meteoriters värde utgör ett hinder mot att sådana kan förvärvas av upphittaren. De säregna förhållandena kring hur värdet uppstår talar tvärtom för att meteoriter trots ett betydande saluvärde kan falla inom allemansrätten.

En sedvanerätt som omfattar meteoriter

Eftersom det är troligare att ett handlande som ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet har utvecklats till en sedvana får detta viss betydelse för bedömningen. Nämnda rättsmedvetande kan svårligen innefatta en övertygelse om att markägaren har rätt till en meteorit endast till följd av att den av en tillfällighet landat på dennes mark. Majoriteten av människor som ser en meteor (bolid) fascineras av detta. Om en sådan dessutom faller ned i närheten av en betraktare måste det för de allra flesta vara mycket frestande att leta upp och ta med sig denna. Det är då uppenbart att meteoriten precis innan, i rymden och atmosfären, saknat ägare och att tillfälligheter styrt var den landat. I ljuset av detta framstår det exempelvis som en utmaning för var förälder att förklara för sitt barn varför de, av hänsyn till markägaren, inte får ta med sig en meteorit som just fallit ned på jorden. Det framstår däremot som mycket näraliggande att tänka sig att det vuxit fram en sedvana som innebär att den som hittat en meteorit också får ta med sig denna. Detta oberoende av om upphittaren påträffar meteoriten direkt efter fallet eller senare.

I målet har åberopats utredning till stöd för att det föreligger en sedvanerätt som innebär att upphittaren får ta en påträffad meteorit. Det finns fjorton kända meteoritnedslag i Sverige (avseende både fall och fynd), inklusive det aktuella. År 1869 föll ett stort antal meteoriter i Uppland, varav flera uppsamlades av allmänheten och såldes till Uppsala universitet. För att uppmuntra till sökande hade allmänheten på orterna, av en anställd vid Riksmuseet, utlovats hög ersättning för de upphittade meteoriterna. Meteoriter föll då ned i närheten av ett flertal orter och sökandet har beskrivits som att stora skaror ortsbor dagligen genomsökte fälten efter meteoriter. År 1930 tog åskådarna av ett meteoritfall, bl.a. en snickare, tillvara på en meteorit som vägde 7 kg. År 1939 såg sex järnvägsarbetare ett meteoritfall. De tog sig till platsen och grävde fram meteoriten. Samma dag förvärvade en institution meteoriten. År 1954 föll två meteoriter. Den ena påträffades på en väg mellan två gårdar av ett femårigt barn. Den andra påträffades av två bröder på deras gårdsplan. Båda köptes in av Riksmuseet. År 1906 fann två personer som vallade boskap genom en skog en meteorit. Den köptes av en utomstående person och skänktes sedan till Uppsala universitet. År 1946 hittades två meteoriter. Den ena, som vägde 15 kg, påträffades av en man som höll på att gräva grunden för ”Kronans” bevakningsstuga. Den andra påträffades av en annan man som också höll på att gräva grunden till ett hus. Båda köptes av Riksmuseet. De som funnit meteoriterna ovan har, i den mån det framgått, beskrivits som: ”allmogen”, ett barn, en tjänsteflicka, en fiskare, åskådarna varav en var snickare, två boskapsdrivare och två fall av en person som grävt grunden för ett hus. I en artikel publicerad av Riksmuseet (1956), skriven av en professor, har uppgetts att det är viktigt att var och en som hittar en egendomlig sten tar den tillvara och att museet kommer lösa in meteoriten av upphittaren. I en ”uppmaning till allmänheten” publicerad i Aftonbladet (1877), skriven av en annan professor, anmodas personer att anmäla påträffade meteoriter och iakttagelser samt informeras om att Riksmuseet kommer köpa tillvaratagna meteoriter.

Även om samtliga relevanta förhållanden inte är helt klarlagda från respektive tillfälle talar det anförda starkt för vissa slutsatser. Det har sedan drygt 150 år funnits många fall där allmänheten sökt efter meteoriter. Redan under 1800-talet skedde omfattande dagliga sökinsatser, under åtminstone ett par veckor, av ett stort antal människor på de orter där meteoriterna misstänktes ha landat. Vid detta omfattande sökande har de flesta som sökt efter eller funnit meteoriter inte varit markägare (”allmogen”). I flera fall framstår det som så gott som uteslutet att upphittaren ägt marken (tjänsteflickan, fiskaren, barnet, åskådarna varav en var snickare och han som grävt grunden för ”Kronans” bevakningsstuga). Endast i ett fall framstår det som klart att upphittarna också var markägare (bröderna som fann den på gårdsplanen) och i två fall framstår det som högst oklart (han som grävt den andra husgrunden och boskapsdrivarna). Upphittarna har i stor utsträckning varit personer som iakttagit själva fallet och därefter letat upp eller grävt fram meteoriten. Riksmuseet har genom köp och i artiklar tydligt gett uttryck för att allmänheten har en rätt att leta upp och förvärva meteoriter.

Den aktuella meteoriten, som väger cirka 14 kg, avviker inte på något anmärkningsvärt sätt från andra påträffade meteoriter till sin vikt och storlek.

En sedvana föreligger om det bland en större grupp människor etablerats ett vedertaget sätt att handla och att denna uppfattning bestått under en längre tid, förutsatt att det inte står i tydlig strid med ett rättrådigt handlande. Bruket av sedvanan kan dock inte mätas endast i absoluta tal utan det kan även följa av att det i en stor andel av situationerna då det varit aktuellt har etablerats ett visst agerande. Åtta meteoriter (från sex olika tillfällen) och därtill ett ospecificerat antal sådana (från 1869) har påträffats och tagits av olika upphittare. Det är en stor andel med tanke på att endast fjorton kända tillfällen finns. Kring övriga tillfällen saknas, såvitt framkommit, närmare uppgifter om vad som hänt med meteoriterna och följaktligen talar dessa varken för eller emot en viss sedvana. Förhållandet att ett stort antal människor under en viss tid, redan för 150 år sedan, sökte efter meteoriter med uppfattningen att påträffade sådana skulle tillfalla upphittaren talar i sig för en sådan sedvana. Även om det är oklart hur många av ortsborna som då påträffade meteoriter bidrar även ett sökande utan framgång till en sedvana då det visar både på allmänhetens uppfattning och ett etablerat handlingssätt. De efterföljande tillfällen som redogjorts för, som varit spridda under 1900-talet, ger ytterligare stöd för sedvanan och att den bestått, eller etablerats, under en lång tid. De publiceringar som riktats till allmänheten om en sådan rätt, bl.a. i en av Sveriges största tidningar, måste förstås ha bidragit till att befästa den uppfattningen. Något som, beträffande den första publiceringen, kan ha förts vidare till senare generationer och påverkat den rådande uppfattningen även om de som levde vid publiceringen somnat in.

Enligt mig ger det anförda inte utrymme för någon annan bedömning än att det finns en sedvana som innebär en rätt för upphittaren att förvärva en meteorit som denne påträffar i naturen genom att ta den i besittning.

Ändamålsöverväganden

Jag delar förvisso majoritetens uppfattning att ändamålsöverväganden i allmänhet lämpligen sker genom sedvanligt lagstiftningsarbete. För allemansrättens del har dock, som nämnts, förts fram starka skäl mot att lagstifta om dess innebörd. Möjligheten för lagstiftaren att göra ändamålsöverväganden är således avskuren, åtminstone om det inte stiftas lag gällande just meteoriter. Med drygt tio kända meteoritnedslag under de senaste århundradena finns det anledning att utgå från att frågan inte kommer bli föremål för lagstiftning. Just vid bedömningen av en allemansrättslig sedvänja finns också skäl att låta ändamålsöverväganden få betydelse, särskilt i fall då sedvanan är svår att fastställa (jfr Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd, s. 28 och Heidbrink, SvJT 2020 s. 771). Således bör ändamålsöverväganden göras vid domstolsprövningen. De överväganden som redogörs för i det följande talar också för en sedvana med nämnda innebörd.

Lagstiftaren har på områden som påminner om det aktuella – bl.a. genom att tillgången funnits där av en tillfällighet och utan markägaren kännedom – ansett att markägaren, helt eller delvis, inte ska ha rätt till vissa föremål trots att dessa funnits på fastigheten. Rätten till skattfynd (nedgrävda eller inmurade skatter) tillfaller upphittaren och markägaren med hälften vardera (9 § lagen om hittegods). Fornfynd tillfaller antingen staten eller upphittaren (2 kap. 3–4 §§ kulturmiljölagen). I förarbetena till den senare lagen tycks det ha varit självklart att markägaren inte skulle ha någon rätt till fyndet bara för att det påträffades på hans fastighet.

Det finns också, inte minst i ett fall som detta, anledning att eftersträva att gällande rätt inte tydligt avviker från det allmänna rättsmedvetandet.

Det har i förarbeten förts fram två argument för att bär- och svampplockning ingår i allemansrätten, dels att arbetsinsatsen för att plocka dessa normalt överstiger själva värdet, dels att bär och svamp i annat fall skulle riskera att förfaras eftersom markägare inte kan förväntas ta tillvara på dessa. Det framstår inte som klart att meteoriter i allmänhet är så pass värdefulla att värdet överstiger arbetsinsatsen för att finna en sådan. Vidare har framgått att värdet sjunker med tiden till följd av att de ovanliga egenskaperna, och därmed det vetenskapliga värdet, minskar ju längre tid den utsatts för jordens atmosfär. Det har också framgått att meteoriter är svåra att hitta och att det blir än svårare med tiden till följd av t.ex. förändrad yta eller mossbeklädnad. Det finns alltså en uppenbar risk för att meteoriter inte hittas alls. Om någon ser en meteorit falla i sin närhet har denne förstås bäst möjlighet att finna den. Chansen att finna meteoriten ökar markant om betraktaren direkt får söka efter den. En rätt för upphittaren att förvärva fyndet ökar incitamentet för detta och borde även leda till att fler söker efter meteo­riter. För det fall att upphittaren inte har denna rätt finns en betydande risk att fler meteoriter inte tas tillvara. En alternativ ordning med avtal mellan sökare och markägare framstår inte som ändamålsenligt då det dels i många fall inte är utrett på vilken fastighet en meteorit landat, dels skulle hindra eller försvåra för den som bevittnat ett fall att genast leta efter meteoriten.

En sedvana där rätten tillfaller upphittaren skapar således förutsättningar för vetenskapsmän, allmänheten och enskilda som bevittnat ett fall att leta efter en meteorit. Det skulle leda till att fler hittades. Vidare möjliggör det, på samma sätt som tidigare, för museum och universitet att även framgent köpa in meteoriter. En meteorit måste i första hand anses vara av intresse för mänskligheten och blott i andra hand av intresse för människan.

Slutsats

Sammantaget är således min uppfattning att det föreligger en på sedvana grundad rätt att inom allemansrätten leta upp och genom tagandet (besittningstagandet) förvärva en meteorit. Följaktligen har A.F. och A.Z. bättre rätt till meteoriten och Refvelstas överklagande ska avslås.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

A.F. och A.Z. överklagade och yrkade att HD skulle ändra hovrättens dom och ogilla Refvelsta Godsförvaltning AB:s talan om bättre rätt till meteoriten.

Refvelsta motsatte sig ändring av hovrättens dom.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Johan Gredenius, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–4 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s domskäl.

Parternas talan i HD

Punkterna 5 och 6 motsvarar i huvudsak punkterna 5 och 6 i HD:s domskäl.

Rättsliga utgångspunkter

7 Det saknas särskild lagstiftning som reglerar äganderätten till en på svensk mark nedfallen meteorit. Frågan har inte heller behandlats i rättspraxis eller, såvitt känt, i den juridiska litteraturen.

Fast eller lös egendom?

Allmänt

Punkten 8 motsvarar i huvudsak punkten 8 i HD:s domskäl.

Regleringen i jordabalken

9 Av 1 kap. 1 § första stycket JB framgår att fast egendom är jord och att denna är indelad i fastigheter. Till en fastighet hör enligt 2 kap. samma balk vissa närmare angivna föremål som på grund av sitt speciella – mer eller mindre direkta – samband med jorden också har ansetts behöva regleras som fast egendom (se prop. 1966:24 s. 56).

10 I förarbetena till 1966 års lag om vad som är fast egendom behandlas vad som ska förstås med uttrycket jord (se a. prop. s. 58). Lagen, som ersatte 1895 års lag i samma ämne, var en delreform i arbetet på en ny jordabalk; bestämmelserna ingår nu, i princip oförändrade, i jordabalken. I nämnda förarbeten anges att jord ska förstås i vidsträckt bemärkelse. Däri omfattas alla delar av jordytan, oavsett om denna består av matjord, lera, sten, grus eller annat och oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller täcks av vatten. Även vad som finns under jordytan innefattas som utgångspunkt i begreppet och utgör del av fastigheten. Liknande uttalanden återfinns i förarbetena till 1895 års lag (se NJA II 1896 s. 2 f.).

11 Med jord avses alltså inte bara det geografiska utrymme som kan indelas i fastigheter utan även vad detta utrymme består av. Sådana beståndsdelar kan vara naturresurser på markytan, men det kan också handla om mineraler och andra resurser i marken, åtminstone så länge inte annat följer av minerallagstiftningen (jfr prop. 2004/05:40 s. 29 och 61 f.). Till fastighetens beståndsdelar hänförs sådana slags naturresurser som i någon mening är fast anknutna dit. Det är typiskt sett också fråga om sådant som är av bestående natur och därigenom äger verkligt pålitliga värden (jfr prop. 1966:24 s. 64). Däremot behöver dessa komponenter inte vara vanligt förekommande på eller i marken. Det är inte heller nödvändigt att de vid anträffandet ska ha befunnit sig på fastigheten under viss tid.

12 Vid gränsdragningen mellan fast och lös egendom har särskilt beaktats att gränsen avgör vilken egendom som ingår i underlaget för fastighetspant och företagshypotek (tidigare företagsinteckning). Det har därvid framhållits att gränsen bör dras så att egendom som ekonomiskt sett hör ihop ingår i samma egendomsslag. (Se a. prop. s. 5 och Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 2000, s. 29 f.) Det anförda bör tillmätas särskild vikt vid bestämmandet av vad som utgör tillbehör till fastighet, eftersom dylika föremål är av sådan beskaffenhet att det annars inte hade kommit i fråga att betrakta dem som fast egendom. Det saknas däremot skäl att tillmäta detta samma vikt när det gäller att bestämma vad som utgör beståndsdelar av fastigheten.

13 Gränsdragningen bör inte uteslutande ske utifrån hur egendomen bäst kan utnyttjas som kreditunderlag, utan stor hänsyn måste också tas till att gränsen blir klar och lätt att tillämpa i praktiken (se a. prop. s. 56 och Torgny Håstad, a.a., s. 30). Av den anledningen framstår det som motiverat att vid bedömningen lägga särskild vikt vid om den ifrågavarande egendomen i yttre mening framstår som en naturlig del av fastigheten (jfr NJA 1959 s. 466).

Meteoriter

14 Som nämnts ska begreppet jord förstås i vidsträckt bemärkelse (jfr p. 10). Även om en meteorit nyligen kan ha fallit ned på marken och därefter kan komma att påverkas av jordens klimat får den, i likhet med stenar och andra oorganiska föremål som finns på eller i marken, anses vara av bestående natur och ha en fast anknytning till fastigheten (jfr p. 11). Det ligger redan därav nära till hands att betrakta en meteorit som en del av den fastighet där den fallit.

15 En meteorit får visserligen anses ha sitt främsta vetenskapliga och ekonomiska värde som separerad från annan egendom. Detta förhållande utgör dock inte något starkt stöd för att en meteorit också ska betraktas som något skilt från fastigheten (jfr p. 12).

16 Intresset av en i praktiken klar och lättillämpad gräns mellan egendomsslagen talar för att betrakta en meteorit som del av fastigheten (jfr p. 13). En meteorit torde många gånger uppvisa klara yttre likheter med en sten och det kan därför förväntas vara mycket svårt för en upphittare, åtminstone utan särskilda kunskaper, att avgöra om det upphittade föremålet är en meteorit eller en sten. Till detta kommer att en del meteoriter som påträffas i skog och mark är så integrerade med den fastighet där de fallit att de måste betraktas som en naturlig del av den. Det kan exempelvis handla om mycket stora eller gamla meteoriter. Att dra en gränslinje mellan å ena sidan sådana meteoriter som utgör del av fastigheten och å andra sidan sådana som ska betraktas som skilda från den är förenat med betydande tillämpningssvårigheter. Det gäller oavsett om gränsdragningen görs utifrån hur länge meteoriten har legat på fastigheten eller utifrån om den befinner sig liggande på eller nedsänkt i marken. Motsvarande tillämpningsproblem uppstår om gränsdragningen görs beroende av meteoritens storlek, utseende eller material.

17 Sammantaget talar övervägande skäl för att betrakta en meteorit som en del av den fastighet där den fallit. En meteorit ska alltså som utgångspunkt betraktas som fast egendom och därmed omfattas av fastighetsägarens äganderätt.

Allemansrätten och annan sedvana

Allmänt

Punkterna 18 och 19 motsvarar i huvudsak punkterna 15–17 i HD:s domskäl.

20 Påståenden om allemansrättens eller annan sedvanas närmare innehåll är, när detta inte kan klarläggas genom stadgade rättskällor, i regel påståenden om vissa sakförhållanden som en part har att bevisa. Att förekomsten av viss sedvana bevisas avgör dock inte dess rättsliga relevans. Bedömningen av den rättsliga relevansen gör domstolen efter sin bevisvärdering. (Jfr t.ex. ”Branschutlåtandet” HD:s beslut den 2 oktober 2024 i mål T 5269-23* p. 8 och ”Girjasdomen” NJA 2020 s. 3 p. 161.)[1]

Rätt att ta naturprodukter

21 I allemansrätten ingår alltså en rätt för var och en att ta vissa naturprodukter i skog och mark. Förbjudna är alla kulturprodukter, som odlade träd och blommor. Sådant tagande bedöms som tillgreppsbrott enligt 8 kap. BrB. Vidare är det enligt uppräkningen i 12 kap. 2 a § samma balk straffbart som åverkan att i skog och mark olovligen ta ”växande träd eller gräs eller träd som fällts av vinden eller sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat” eller från växande träd ta ”ris, grenar, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda”.

22 Av bestämmelsen om åverkan anses däremot följa att det är tillåtet att i skog och mark ta andra naturprodukter än de där nämnda, framför allt vilda bär, vilda blommor och andra örter, svamp och kottar. Detta torde bland annat bero på att dessa alster har ansetts sakna ekonomiskt värde för fastighetsägaren. Dessa alster har också ansetts vara typiskt sett svårare att exploatera. (Se NJA 1986 s. 637.)

23 Trots lagtextens ordalydelse anses också helt bagatellartade tillgrepp av flera av de angivna naturprodukterna vara tillåtna. Det anses till exempel tillåtet för var och en att ta med sig enstaka mindre stenar som saknar värde för fastighetsägaren. Till stöd för detta har bland annat åberopats att minerallagstiftningen förutsätter att det finns en rätt för var och en att undersöka och medföra sten- och mineralprover, så länge åtgärden inte medför risk för skada eller olägenhet för fastighetsägaren. (Se t.ex. Östen Undén, Svensk sakrätt I, Lös egendom, 10 uppl., 1995, s. 77, NJA 1986 s. 637 och prop. 1988/89:92 s. 85.)

24 Kännetecknande för de naturprodukter som var och en enligt allemansrätten har rätt att ta är således att de typiskt sett saknar ett ekonomiskt värde för fastighetsägaren. Det utesluter dock inte att det finns naturprodukter som det enligt sedvanerätt anses stå var och en fritt att ta och som i dag kan ha ett saluvärde som är betydande (se t.ex. SOU 2013:85 s. 239 och prop. 2016/17:131 s. 41). Ytterst sett är det emellertid den som påstår att det finns en viss sedvana beträffande en sådan naturprodukt som har att bevisa det (jfr p. 20).

Hittegodslagen

25 9 § hittegodslagen reglerar vad som gäller när ett föremål utan ägare påträffas inmurat eller intimrat i ett hus, nedgrävt i marken eller dolt på annat liknande sätt. Fyndet ska då, om det inte är fornfynd, tillfalla upphittaren och husets eller markens ägare till hälften vardera.

Bedömningen i detta fall

26 När meteoriten påträffades utgjorde den en del av den fastighet där den fallit och äganderätten har därmed som utgångspunkt tillkommit fastighetsägaren (jfr p. 17). Det innebär också att meteoriten inte kan tillfalla upphittarna med stöd av hittegodslagen (jfr p. 25).

27 Meteoriten har ett högt vetenskapligt värde. Den får också anses ha ett ekonomiskt värde som inte är obetydligt. Det innebär att den som utgångspunkt inte kan jämställas med sådana naturprodukter som fritt kan tas av var och en med stöd av allemansrätten (jfr p. 22–24).

28 Av utredningen i målet framgår att det bara finns drygt ett dussin kända meteoritnedslag i Sverige. Med undantag för det nu aktuella fallet inträffade det senaste 1954. Den utredning som A.F. och A.Z. har åberopat i målet tyder visserligen på att upphittarna vid några av dessa tillfällen har kunnat förvärva de påträffade meteoriterna utan medgivande från fastighetsägarna. Utredningen är dock i flera avseenden bristfällig och det går utifrån det presenterade underlaget inte att slå fast att det i dagsläget skulle finnas någon allemansrättslig eller annan rättsligt bindande sedvana som ger upphittaren rätt att fritt tillägna sig en meteorit som har ett värde som inte är obetydligt.

29 Sammanfattningsvis innebär det anförda att Refvelsta, genom avtal med fastighetsägaren, har bättre rätt till meteoriten. Hovrättens dom ska därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Petter Asp, Cecilia Renfors, referent, och Christine Lager) meddelade den 19 augusti 2025 följande dom.

1 Den 7 november 2020 skedde ett meteoritfall. Det visade sig senare att en meteorit hamnat på en fastighet utanför Enköping som ägs av J.B. Enligt avtal har ett av honom helägt bolag – Refvelsta Godsförvaltning AB – rätt till all avkastning som fastigheten genererar. J.B. och Refvelsta är överens om att rätten enligt avtalet gäller även meteoriter som faller på fastigheten.

2 Två geologer, A.F. och A.Z., letade under november och december efter meteoriter på fastigheten. Den 5 december 2020 hittade de en järnmeteorit som vägde omkring 14 kg. De överlämnade den ett par månader senare till Naturhistoriska riksmuseet som förvarar den med stöd av ett depositions- eller låneavtal.

3 Refvelsta väckte talan mot A.F. och A.Z. om bättre rätt till meteo­­riten. Tingsrätten avslog talan. Enligt tingsrätten var meteoriten att betrakta som lös egendom utan någon ägare och upphittarna hade därför rätt att ta den med sig. Genom att ta meteoriten i sin besittning blev de ägare till den.

4 Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och bifallit Refvelstas talan. Hovrätten har ansett att meteoriten utgjorde en del av fastigheten när den påträffades och att äganderätten till den därmed som utgångspunkt tillkom Refvelsta. Enligt hovrätten har upphittarna inte med stöd av allemansrätten, eller någon praxis eller sedvana utöver allemansrätten, bättre rätt till meteoriten.

5 A.F. och A.Z. har gjort gällande att en nyss fallen meteorit är att betrakta som lös egendom och att äganderätten har tillfallit dem som upphittare. I andra hand har de gjort gällande att de med stöd av allemansrätten eller annan fristående sedvana har haft rätt att ta med meteo­­riten, även om den ska anses ha blivit en del av den fastighet den fallit på. I sista hand har de anfört att äganderätten till meteoriten tillkommer dem och motparten med hälften vardera enligt 9 § lagen (1938:121) om hittegods.

6 Refvelsta, som framhållit att meteoriten har ett mycket högt värde, har i första hand gjort gällande att den ska anses utgöra fast egendom. Äganderätten tillkommer Refvelsta på grund av avtalet med fastighetsägaren. Om meteoriten inte anses utgöra fast egendom tillkommer äganderätten till den ändå Refvelsta genom att den utgör en sådan naturprodukt som fastighetsägaren eller dess rättsinnehavare genom sin besittning till fastigheten har äganderätten till. I sista hand görs äganderätt gällande på grund av en mer allmän besittning av meteoriten.

7 Målet rör frågan om bättre rätt till en meteorit som har fallit ned på en viss fastighet och tagits om hand av andra än fastighetsägaren eller hans eller hennes rättsinnehavare. Den huvudsakliga frågan är om meteoriten ska anses utgöra en del av den fasta egendom som den fallit ned på eller om den ska anses som lös egendom.

8 Gränsen mellan fast och lös egendom dras på det sättet att det i lag anges vad som är fast egendom och vad som är tillbehör till en fastighet. Regler om detta finns i jordabalken. Övrig egendom är lös egendom.

9 Av 1 kap. 1 § första stycket JB framgår att fast egendom är jord och att denna är indelad i fastigheter.

10 Begreppet jord ska enligt förarbetena förstås i vidsträckt bemärkelse och omfatta alla delar av jordytan, oavsett om denna består av matjord, lera, sten, grus eller annat och oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller täcks av vatten. Även sådana beståndsdelar som finns under jordytan innefattas som utgångspunkt i begreppet och utgör en del av fastigheten. Liknande uttalanden fanns i förarbetena till 1895 års lagstiftning om vad som är fast egendom. (Jfr prop. 1966:24 s. 58 respektive NJA II 1896 s. 2 f. samt även prop. 2004/05:40 s. 61 f.)

11 Till en fastighet hör enligt 2 kap. vissa närmare angivna föremål som på grund av sitt speciella – mer eller mindre direkta – samband med jorden också har ansetts behöva regleras som fast egendom (fastighetstillbehör). Av 1 § första stycket följer att bland annat byggnader som har anbragts på fastigheten för stadigvarande bruk är fastighetstillbehör, förutsatt att ägaren till det som tillförts också äger fastigheten (se 4 §). Även ”på rot stående träd och andra växter” samt naturlig gödsel är fastighetstillbehör. Tillbehörsegenskapen förutsätter ett yttre mekaniskt samband med fastigheten (jfr prop. 1966:24 s. 13 och 56).

12 En grundläggande tanke har varit att till fast egendom hänföra sådant som har anknytning till fastigheten och typiskt sett är av bestående natur och därigenom har ett verkligt pålitligt värde (jfr a. prop. s. 64). Det som hör till fast egendom omfattas som utgångspunkt av äganderätten till fastigheten (jfr ”Skattefjällsdomen” NJA 1981 s. 1, särskilt s. 244 f. och Bertil Bengtsson, Sakrättsliga frågor i fastighetsrätten, 6 uppl., 1991 s. 19 f.).

13 Vid gränsdragningen mellan fast och lös egendom har särskilt beaktats att egendomsslagen är underkastade olika rättsregler samt att gränsen avgör vilken egendom som ingår i kreditvärderingen av viss egendom. Ur den aspekten har det också ansetts viktigt att gränsen blir klar och lätt att tillämpa i praktiken. (Jfr a. prop. s. 5 och 56 samt Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 2000, s. 29 f.)

14 Det finns anledning att vid bedömningen av vad som hör till fast egendom lägga vikt vid de yttre, iakttagbara förhållandena. Sådana förhållanden kan förändras över tid. I ”Slaggvarpet” NJA 1959 s. 466 var frågan om kopparavfall (slaggvarp) som under lång tid legat på marken hade blivit en del av den fastighet det låg på. HD uttalade att som förhållandena på platsen hade kommit att gestalta sig framstod slaggvarpet och den mark det låg på som en naturlig enhet. Slaggvarpet var därmed att anse som fast egendom.

15 I 2 kap. 15 § fjärde stycket RF anges att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Den rätten kan ses som en inskränkning i äganderätten till en fastighet (se prop. 1993/94:117 s. 18 f.).

16 Allemansrätten kan beskrivas som en på sedvana grundad begränsad rätt för var och en att använda annans fastighet, framför allt genom att färdas över den till fots och att under kortare tid vistas på fastigheten samt att där ta vissa naturprodukter. En allmän gräns för allemansrätten är att nyttjandet inte får ske så att det innebär någon beaktansvärd skada eller annan olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare.

17 Vad allemansrätten närmare innebär definieras inte i någon författning. Allemansrättens omfattning följer dock i stor utsträckning av en motsatsvis läsning av vissa straffbestämmelser – framför allt de som rör tillgrepp i skog och mark och förbud mot att färdas över annans mark – samtidigt som allemansrätten också kan påverka bedömningen av vad som är straffbart. De straffbestämmelser som förbjuder vissa förfaranden på annans mark utgör inte någon uttömmande reglering av vad man inte får göra. Ett visst förfarande kan vara otillåtet även om det inte är straffbart (jfr ”Forsränningen” NJA 1996 s. 495).

18 I allemansrätten ingår alltså en rätt för var och en att ta vissa naturprodukter i skog och mark. En del naturprodukter är det emellertid straffbart att ta enligt 12 kap. 2 a § BrB. Det utgör enligt bestämmelsen åverkan att i skog och mark olovligen ta ”växande träd eller gräs eller träd som fällts av vinden eller sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat” och att från växande träd ta ”ris, grenar, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda”. Om tillgrepp av sådana produkter inte är ringa kan ansvar för tillgreppsbrott enligt 8 kap. BrB aktualiseras. Det är vidare helt förbjudet att ta odlade produkter, exempelvis odlade blommor; det bedöms som tillgreppsbrott.

19 Av bestämmelsen om åverkan anses följa att det är tillåtet att i skog och mark ta andra naturprodukter än de som nämns där. Det gäller framför allt vilda bär, vilda blommor och örter, svamp och kottar. Att det är tillåtet att ta sådana naturprodukter torde bero på den starka tradition som ger envar rätt att plocka sådana alster enligt allemansrätten, men även på att dessa alster har ansetts sakna egentligt ekonomiskt värde för fastighetsägaren. Naturprodukter som var och en får ta kan emellertid ha ett saluvärde som är betydande. (Se ”Vitlaven” NJA 1986 s. 637 och prop. 2016/17:131 s. 41.)

20 Trots ordalydelsen av bestämmelsen i 12 kap. 2 a § är bagatellartade tillgrepp av flera av de i paragrafen uppräknade naturprodukterna tillåtna. Det anses till exempel tillåtet för var och en att ta med sig stenar och gräs i obetydlig mängd. Det har också ansetts tillåtet att ta prover vid eftersökning av mineral under förutsättning att det inte medför skada eller olägenhet för fastighetsägaren.

21 Gränsdragningen mellan ett tillåtet och otillåtet tagande är alltså inte given. Av betydelse för vilka naturprodukter som var och en enligt allemansrätten har rätt att ta och i vilken omfattning är bland annat den skada som fastighetsägaren därigenom orsakas. Var tagandet sker och förhållandena på platsen kan också spela in. Klart är att ett tagande som innebär beaktansvärda skador på mark och övrig växtlighet inte är tillåtet. (Jfr ”Vägstenarna” NJA 1874 s. 115 och ”Vitlaven”.)

22 Som allmän regel anses en person ha ett föremål i sin besittning när föremålet antingen tydligt är under personens omedelbara kontroll eller åtminstone befinner sig i ett läge som ungefär motsvarar en normal, med skick och bruk överensstämmande, placering av föremålet. Saker som befinner sig på mark som en person disponerar över – exempelvis som ägare eller arrendator – har han eller hon som utgångspunkt i sin besittning, om sakens placering är någorlunda normal och personen vet att saken finns inom området.

23 Den som hittar ett föremål som inte ägs av någon och inte heller är i någons besittning har rätt att ta med sig föremålet och förvärvar äganderätten till det genom besittningstagandet (jfr exempelvis Torgny Håstad, a.a., s. 43 f.).

24 En meteorit är en rymdsten som kommit in i jordens atmosfär och klarat inbromsningsprocessen med den upphettning som denna för med sig. Meteoriter anses ha ett högt vetenskapligt värde. De kan användas bland annat för att studera de fysiska processerna i solsystemet, hur planeter och asteroider kom till och hur meteoritfall har påverkat jordens utveckling. Meteoriter kan även ha ett högt ekonomiskt värde.

25 De meteoriter som når jordens yta är vanligen stenmeteoriter. Mer ovanliga är järnmeteoriter (cirka 5 procent). Vattnet på jorden innebär att meteoriter korroderar snabbt. I en blöt miljö faller de sönder. Vissa meteoriter klarar sig längre än andra. En del miljöer, till exempel öknar, är mer gynnsamma för meteoriter än andra miljöer.

26 Det finns enligt uppgifter i målet 14 kända meteoritnedslag i Sverige inklusive det nu aktuella. Vidare har det uppgetts att det finns nätverk som är engagerade i meteoritletande och har utvecklat metoder för att spåra meteoriter. Meteoritfall uppmärksammas både nationellt och internationellt.

27 Det kan konstateras att det inte finns någon lagstiftning eller annan reglering som tar sikte på äganderätten till meteoriter. Det finns inte heller någon reglering som avser rättigheter eller skyldigheter för den som påträffar en meteorit.

28 En bedömning av om ägaren av den fastighet som en meteorit finns på har äganderätt till denna bör ta sin utgångspunkt i den reglering som avgör vad som utgör fast egendom.

29 Som framgått är fast egendom jord eller sådant som enligt den särskilda regleringen om detta utgör fastighetstillbehör. Vad som utgör fast egendom anges alltså positivt. En meteorit kan inte anses som fastighetstillbehör. För att en meteorit ska ses som en del av den fasta egendomen krävs att den kan anses utgöra en beståndsdel av jorden. Det som utgör fast egendom bör ha anknytning till fastigheten och typiskt sett vara av bestående natur (jfr p. 12).

30 Begreppet jord omfattar bland annat lera, sten och grus. Material av det slaget som finns på en fastighet är alltså normalt en del av den fasta egendomen. Det är dock inte nödvändigtvis fallet om det framgår att materialet inte hör till den fastighet det ligger på eller om materialet på annat sätt kan härledas till en annan ägare.

31 Avgörande för bedömningen av om en meteorit utgör en del av den fasta egendomen bör vara att en meteorit är unik genom att den kommer från rymden och på grund av dess material och egenskaper. Den skiljer sig från stenar och annat sådant material som utgör beståndsdelar av fast egendom. Även om en lekman inte alltid kan skilja en meteo­­rit från en sten kan det, i vart fall efter provtagning, fastställas om ett föremål är en meteorit eller inte.

32 Sammantaget innebär detta att utgångspunkten bör vara att en meteorit inte utgör en beståndsdel av den fasta egendom som den hamnat på.

33 Det nu sagda utesluter inte att en meteorit när det har förflutit en viss tid kan bli en integrerad del av jorden och på den grunden ska ses som en del av den fasta egendom den finns på. Det utesluter inte heller att en meteorit som nyss fallit ned omedelbart kan vara så anknuten till jorden att den får anses ha blivit integrerad med den. De yttre iakttagbara förhållandena – som alltså kan förändras över tid – har betydelse vid bedömningen (jfr p. 14).

34 Det är ofrånkomligt att gränsdragningsfrågor kan uppstå. Svårigheterna ska dock inte överdrivas och de bör inte ges någon avgörande betydelse för hur en meteorit bör bedömas rättsligt (jfr p. 13).

35 Sammanfattningsvis ska en meteorit betraktas som lös egendom om den inte har integrerats med den fasta egendomen. En upphittare kan förvärva äganderätten till en meteorit som utgör lös egendom genom att ta den i sin besittning (se p. 23).

36 Det framgår av utredningen att meteoriten hittades i ett mosstäckt område på en berghäll på den aktuella fastigheten. Den hade nyligen fallit och låg lätt tillgänglig. Den hade således inte integrerats med jorden. Meteoriten har mot den bakgrunden utgjort lös egendom. Detta gäller även om meteoriten har ett inte obetydligt ekonomiskt värde.

37 Det har inte påståtts att fastighetsägaren eller någon som arbetade för Refvelsta hade hittat den eller ens var säkra på att det fanns en meteorit på fastigheten. Meteoriten kan under sådana förhållanden inte anses ha varit i fastighetsägarens eller Refvelstas besittning när den hittades (jfr p. 22). Eftersom den – såvitt kommit fram av det som har gjorts gällande i målet – inte ägdes av någon och inte heller var i någons besittning hade upphittarna rätt att ta med sig meteoriten. Med den utgångspunkten förvärvade de därigenom äganderätten till den (jfr p. 23).

38 Det sagda innebär att det som Refvelsta har åberopat till stöd för sin talan inte innebär att bolaget har bättre rätt till meteoriten än A.F. och A.Z.

39 Hovrättens dom ska med hänsyn till det anförda ändras och tingsrättens domslut – – – fastställas.

Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut – – –.

Justitierådet Anders Eka var skiljaktig och fastställde hovrättens dom samt anförde följande.

Jag ställer mig bakom det som majoriteten anger fram till punkten 26 och konstaterar i likhet med majoriteten att det inte finns någon lagstiftning eller annan reglering som tar sikte på äganderätten till meteoriter.

Frågan om hur meteoriter ska bedömas rättsligt bör som majoriteten framhåller ta sin utgångspunkt i vad som utgör fast och lös egendom. Enligt min mening bör särskild vikt då fästas vid att jordabalkens reglering av vad som utgör fast egendom bygger på att det i 1 kap. 1 § använda begreppet jord är avsett att förstås i vidsträckt bemärkelse och bland annat omfatta alla delar av jordytan. Jord innefattar således bland annat lera, sten och grus. Som utgångspunkt innefattas även mineraler och annat som finns under jordytan. En nedfallen meteorit uppvisar många gånger yttre likheter med framför allt stenar och det kan, särskilt när meteoriten har legat på marken en tid, vara svårt att skilja den från det som i övrigt finns på marken, i vart fall för en betraktare utan specialkunskaper. Till detta kommer att meteoriter inte består av något material som inte vanligtvis finns på jordytan. Det nu sagda talar enligt min mening för att en meteorit – i likhet med vad som normalt torde gälla för andra naturliga material som på grund av naturens krafter flyttas från en fastighet till en annan – redan när den hamnar på marken bör betraktas som en del av den fasta egendomen.

Vid bedömningen av hur man ska se på meteoriter kan vidare konstateras att vissa meteoriter på grund av sin vikt och storlek är möjliga att lätt förflytta och också avlägsna från den plats där de har påträffats medan andra är så stora och tunga att de inte alls eller endast med maskinell kraft går att flytta på. Det framstår enligt mitt sätt att se på saken inte som logiskt att frågan om en nedfallen meteorit utgör herrelös egendom eller utgör en del av den fastighet där den hamnat ska avgöras av om den är lätt att flytta på eller inte.

Inte heller bör avgörande betydelse fästas vid hur länge meteoriten har legat på marken. Det är en sak om meteoriten påverkas av omgivningen och mer eller mindre infogas i denna. Men under gynnsamma förhållanden skulle en meteorit kunna ligga kvar förhållandevis opåverkad en längre tid efter det att den hamnat på marken. Det skulle inte vara en tilltalande ordning att det på en fastighet under relativt lång tid kunde ligga något – i vart fall något av detta slag – som inte har någon ägare.

Som ett argument mot att låta äganderätten till en nedfallen meteorit tillkomma fastighetsägaren skulle kunna anföras att det värde som därigenom tillförs fastighetsägaren endast är en följd av tillfälligheter och slumpmässiga förhållanden. Meteoriten, som kan ha ett relativt betydande värde, skulle ju lika gärna ha kunnat falla ned på en annan fastighet. Det ligger förstås en del i det resonemanget men att sådana tillfälligheter påverkar värdet av en fastighet är knappast ovanligt. Mineralfyndigheter och annat som varken fastighetsägaren eller någon annan tidigare har känt till kan upptäckas och på ett oförutsett sätt påverka fastighetens värde.

Inte heller det som har anförts i målet om att det skulle vara en fördel för tillgången till meteoriter för forskningsändamål om de betraktades som lös egendom som kan tillfalla upphittaren bör – som hovrätten har konstaterat – tillmätas någon betydelse vid den prövning som nu ska göras.

Sammantaget kommer jag mot bakgrund av det anförda till slutsatsen att en meteorit bör anses som en del av den fasta egendom där den har hamnat. Den omfattas därmed av fastighetsägarens äganderätt.

Det betyder att äganderätten till den aktuella meteoriten tillkommer Refvelsta genom det avtal som bolaget har ingått med fastighetsägaren.

Som hovrätten har funnit har allemansrätten inte gett A.F. och A.Z. någon rätt att tillägna sig meteoriten. Inte heller har någon sådan rätt följt av praxis eller sedvänja.

Slutsatsen är således att Refvelsta har bättre rätt till meteoriten.

[1]* NJA 2024 s. 720 (red:s anm.).