RH 2024:13
Sökord Behörig domstol · Forum · Prorogation · NSAB 2015 · CMR-konventionen
En prorogationsklausul i standardavtalet NSAB 2015 har inte ansetts åsidosätta bestämmelsen i 42 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport, i den mening som avses i 5 § samma lag.
Bakgrund
Cargo-partner Sverige AB (cargo-partner) åtog sig att genomföra en transport av vissa varor på uppdrag av en kund. Kunden hade en transportförsäkring hos Länsförsäkringar AB (Länsförsäkringar). Under transporten blev godset stulet. Länsförsäkringar reglerade skadan och tog över kundens anspråk på ersättning gentemot cargo-partner.
Attunda tingsrätt
Länsförsäkringar väckte talan mot cargo-partner och yrkade ersättning för skador på grund av stölden. Som grund för tingsrättens behörighet hänvisade bolaget till 42 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport (vägtransportlagen). Där framgår att talan mot fraktförare bl.a. får väckas vid domstolen i den ort där godset mottogs till befordran, vilket i detta fall skedde inom Attunda tingsrätts domkrets.
Cargo-partner yrkade att käromålet skulle avvisas eftersom talan hade väckts vid fel domstol. Bolaget hänvisade till en prorogationsklausul i standardavtalet NSAB 2015 (§ 29), som utpekar domstolen i speditörens hemvist som exklusivt behörig. Enligt cargo-partner fanns bolagets hemvist i Stockholms tingsrätts domkrets.
Länsförsäkringar vitsordade att NSAB 2015 gällde mellan parterna men bestred avvisningsyrkandet. Enligt Länsförsäkringar innebar prorogationsklausulen ett åsidosättande av forumbestämmelsen i 42 § vägtransportlagen till nackdel för försäkringsbolaget och dess kund, som var avsändare och mottagare av godset. Enligt Länsförsäkringar var prorogationsklausulen därför ogiltig enligt 5 § samma lag.
Cargo-partner bestred att prorogationsklausulen var till nackdel för Länsförsäkringar och dess kund och ansåg att den därför skulle tillämpas.
Tingsrätten (rådmannen Susanne Allgårdh) anförde i beslut den 24 augusti 2023 följande.
SKÄL
Vägtransportlagen är, enligt definitionen i 1 §, tillämplig på avtal om godsbefordran med fordon på väg mellan eller inom orter i Sverige, om avtalet avser befordran mot vederlag. Det innebär att lagen är tillämplig på den i målet aktuella transporten.
Av 42 § vägtransportlagen följer att talan mot fraktförare, avsändare eller mottagare rörande befordran kan väckas såväl vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken som vid domstolen på avsändnings- eller bestämmelseorten. Av 5 § vägtransportlagen framgår det att bestämmelserna i vägtransportlagen inte får åsidosättas genom avtal till nackdel för avsändare eller mottagare, om inte godsets eller befordringens ovanliga art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt. Lagens tvingande bestämmelser gäller inte bara till förmån för avsändare och mottagare utan även till förmån för den som träder i deras ställe, till exempel avsändarens försäkringsgivare (se prop. 1974:33 s. 70).
Det är mellan parterna ostridigt att standardavtalet NSAB 2015 är tillämpligt på det aktuella avtalet. Frågan är om forumreglerna i NSAB 2015 ska ha företräde framför reglerna i vägtransportlagen.
Tingsrätten konstaterar att avtalsfrihet och avtalsbundenhet utgör två grundpelare inom svensk avtalsrätt. Tvingande lagregler utgör emellertid en begränsning i avtalsfriheten och avtalsbundenheten. Förekomsten av tvingande regler hindrar parterna att med civilrättslig verkan binda sig vid ett innehåll som strider mot tvingande rätt. En tvingande regel innebär att ett avtalsvillkor som strider mot regeln inte är gällande - inte ens om båda parter varit överens om att avvika från regeln. Även när det gäller regler som följer av handelsbruk begränsas tillämpningen till de områden där lagreglerna är dispositiva och endast syftar till att fylla ut ofullständiga avtal. I dessa fall är det möjligt att låta handelsbruk komplettera eller träda i stället för rättsreglerna. (Se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, Version 12, JUNO, s. 30, 33 f. och 38.)
Svaranden har gjort gällande att det inte har varit till Nord 365 AB:s [anm. cargo-partners motpart i fraktavtalet] eller kärandens nackdel att avtala om forum för en eventuell tvist och att forumregeln i 42 § vägtransportlagen därmed inte blir tvingande enligt undantaget i 5 § samma lag. Enligt tingsrättens mening måste emellertid ett avtalsvillkor som begränsar kärandens möjlighet att välja forum anses vara till bolagets nackdel. Det innebär att forumreglerna i NSAB 2015 inte kan tillämpas i strid med de tvingande reglerna i vägtransportlagen. Med hänsyn till att det aktuella godset mottogs på Arlanda, som är beläget inom Attunda tingsrätts domsaga, är Attunda tingsrätt laga domstol. Svarandens yrkande om avvisning ska därför avslås.
BESLUT
Tingsrätten avslår cargo-partners yrkande om avvisning.
Svea hovrätt
Cargo-partner överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avvisa käromålet. I hovrätten gjorde cargo-partner gällande att dess hemvist fanns i domkretsen för Göteborgs tingsrätt.
Länsförsäkringar motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades. Om hovrätten skulle komma fram till att Attunda tingsrätt saknade behörighet, yrkade Länsförsäkringar att hovrätten skulle hänvisa målet till en tingsrätt som var behörig. Som behörig domstol i en sådan situation pekade Länsförsäkringar ut Stockholms tingsrätt.
Cargo-partner bestred hänvisningsyrkandet.
Hovrätten (hovrättsråden Thomas Kaevergaard och Anna-Karin Larsson samt tf. hovrättsassessorn Sebastian Jungstedt, referent) anförde i beslut den 5 juli 2024 följande.
SKÄL
Frågan i målet
Frågan i målet är om regeln i 5 § vägtransportlagen får till följd att avsändare eller mottagare av gods har rätt att föra talan vid de domstolar som avses i 42 § samma lag när en prorogationsklausul pekar ut en annan domstol som exklusivt behörig.
Utgångspunkter för prövningen
Allmänna bestämmelser om laga domstol finns i 10 kap. rättegångsbalken. Av 16 § följer att parter har möjlighet att komma överens om att tvister som härflyter ur deras rättsförhållande ska avgöras vid viss domstol (prorogation). Om överenskommelsen ger en eller flera domstolar exklusiv behörighet, utsläcks behörigheten för andra domstolar som hade varit behöriga om någon överenskommelse inte hade träffats (derogation).
Inom vägtransportlagens tillämpningsområde finns en kompletterande forumbestämmelse i 42 §. Där sägs att talan mot bl.a. fraktförare rörande befordran som avses i lagen kan väckas, utom vid domstol som enligt rättegångsbalken är behörig att uppta tvisten, vid domstolen i den ort där godset mottogs till befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten.
Enligt 5 § vägtransportlagen får lagens bestämmelser som huvudregel inte åsidosättas genom avtal till nackdel för godsets avsändare eller mottagare. Detta gäller också till förmån för den som trätt i avsändarens eller mottagarens ställe, t.ex. ett försäkringsbolag (se prop. 1974:33 s. 70).
Att reglerna bara får frångås i särskilda fall syftar till att skydda lastägare från omfattande friskrivningsklausuler, som kan påtvingas dem av fraktförare som befinner sig i ett förhandlingsmässigt överläge. Av uttalanden i förarbetena framgår att 5 § vägtransportlagen i första hand är avsedd att ta sikte på lagens materiella bestämmelser. (Se prop. 1974:33 s. 36 och SOU 1972:24 s. 38.)
Såväl tingsrätten som parterna har uppehållit sig vid frågan om prorogationsklausulen är till nackdel för Länsförsäkringar och dess kund. En första fråga är emellertid om prorogationsklausulen kan anses åsidosätta 42 § vägtransportlagen, i den mening som avses i 5 § samma lag.
Närmare om 42 § vägtransportlagen
Initiativ till en lag om inrikes vägtransport togs efter att Sverige hade tillträtt konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR-konventionen). Regeln i 42 § vägtransportlagen och dess motsvarighet för internationella transporter (se 6 § första stycket lagen, 1969:12, om internationell vägtransport, CMR-lagen) har sin grund i konventionens bestämmelser om domsrätt. Dessa föreskriver att talan med stöd av konventionen bl.a. får väckas vid domstol i stat inom vars område den ort där godset mottogs av fraktföraren eller bestämmelseorten är belägen (se CMR-konventionen artikel 31.1).
Konventionen inkorporerades i svensk rätt genom CMR-lagen. Under lagstiftningsarbetet observerades att forumbestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken inte fullt ut motsvarade domsrättsreglerna i CMR-konventionen, vilket bl.a. kunde leda till situationer där Sverige gavs domsrätt enligt konventionen, men saknade forumregler som anvisade vid vilken domstol tvisten skulle avgöras. I lagen föreskrevs därför att talan som enligt konventionen kan upptas i Sverige får väckas, utom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstol i den ort där godset mottogs för befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten (se 6 §). På så vis undveks den brist i lagstiftningen som annars hade uppstått. (Se SOU 1966:36 s. 80 f. och prop. 1968:132 s. 22.)
Efter att CMR-konventionen införlivats lades det fram förslag till bestämmelser för inrikes vägtransporter. Förslaget gick ut på att en gemensam lag skulle införas för såväl inrikes som utrikes vägtransport och att den nya lagen skulle ersätta CMR-lagen (se SOU 1972:24 s. 34).
I 41 § i den av utredningen föreslagna lagen fanns i första stycket en forumbestämmelse motsvarande den i 6 § CMR-lagen. Utredningen anförde att det var betydelsefullt att käranden gavs möjlighet att förlägga rättegången till någon av de orter som bestämmelsen angav. Sedan denna synpunkt godtagits beträffande internationell befordran såg utredningen det som naturligt att den också skulle beaktas beträffande inrikes befordran (se SOU 1972:24 s. 119).
I det fortsatta lagstiftningsarbetet gjordes bedömningen att CMR-lagen skulle behållas och att den nya lagen endast skulle gälla för inrikes transport. Utredningens förslag till forumbestämmelse godtogs emellertid och kom att införas i 42 § i den nya lagen. Det förhållandet att forumbestämmelsen ursprungligen hade tillkommit för att tillgodose ett lagstiftningsbehov för internationella transporter, och att den nya lagstiftningen endast skulle gälla inrikestransport, berördes inte närmare (se prop. 1974:33 s. 55 och 127).
Prorogationsklausulen åsidosätter inte 42 § vägtransportlagen
Som framgått har 5 § vägtransportlagen införts för att skydda en typiskt sett svagare avtalspart. Regleringen innebär att undantag görs från den grundläggande huvudregeln att parterna har avtalsfrihet. Mot den bakgrunden finns det enligt hovrätten anledning att tolka bestämmelsen med viss restriktivitet.
Av det som tidigare anförts framgår att 42 § vägtransportlagen har sitt ursprung i det behov av kompletterande forumbestämmelser som uppstod när Sverige tillträdde CMR-konventionen. Bestämmelsen har inte att göra med den balans mellan parternas intressen som lagens materiella reglering tar sikte på och som 5 § vägtransportlagen är avsedd att säkerställa. Detta talar emot att 5 § vägtransportlagen ska anses hindra tillämpningen av en prorogationsklausul.
Om en prorogationsklausul ansågs åsidosätta 42 § vägtransportlagen skulle dess giltighet bli avhängig frågan om den, i det enskilda fallet, var till nackdel för avsändaren eller mottagaren. Giltighetsfrågan skulle därmed vara beroende av tillfälliga omständigheter som kan variera över tid, såsom var parterna har hemvist när tvisten uppstår. Det vore därmed inte möjligt att, vid tidpunkten för avtalets ingående, avgöra om prorogationsklausulen skulle gälla vid en framtida tvist. Förutsebarhetshänsyn talar därmed starkt emot att 42 § vägtransportlagen ska anses åsidosatt av ett prorogationsavtal.
Det ska framhållas att det i förarbetena till CMR-lagen uttalats att, från svensk synpunkt, parternas möjligheter att avtala om behörig domstol synes ha blivit onödigt kraftigt beskurna i CMR-konventionen (se prop. 1968:132 s. 15). Uttalandet ger stöd för att avsikten inte har varit att åstadkomma en sådan begränsning även för inrikestransporterna (jfr SOU 1972:24 s. 119 med hänvisning till 10 kap. 16 § rättegångsbalken).
Länsförsäkringar har pekat på att det i förarbetena anges att prorogationsavtal med derogationsverkan inte är tillåtna enligt CMR-konventionen (se SOU 1972:24 s. 120 och prop. 1968:132 s. 52). Att sådana överenskommelser är oförenliga med konventionen följer dock av bestämmelsen om domsrätt i artikel 31 och inte av konventionens motsvarighet till 5 § vägtransportlagen (artikel 41). Att prorogationsavtal med derogationsverkan inte är tillåtna enligt konventionen har därför ingen betydelse för frågan om 5 § vägtransportlagen utgör hinder mot sådana avtal.
Av de anförda skälen finner hovrätten att prorogationsklausulen i § 29 NSAB 2015 inte kan anses åsidosätta 42 § vägtransportlagen i den mening som avses i 5 § samma lag. Vid denna bedömning saknas det anledning att pröva om klausulen är till nackdel för Länsförsäkringar eller dess kund.
Målet ska hänvisas till Stockholms tingsrätt
Hovrättens ställningstagande innebär att prorogationsklausulen i § 29 NSAB 2015 ska tillämpas. Enligt den ska tvisten avgöras av domstol som är belägen inom speditörens hemvist. Såvitt framkommit har cargo-partner, i den bemärkelse som avses i klausulen, inte hemvist i domkretsen för Attunda tingsrätt, som därmed saknar behörighet.
När talan väcktes hade cargo-partner sitt säte inom Stockholms tingsrätts domkrets, som är behörig domstol enligt prorogationsklausulen. Det är också den domstolen som Länsförsäkringar har pekat ut. Att orten för cargo-partners säte har förändrats sedan bolaget delgavs stämning saknar betydelse (se 10 kap. 15 § rättegångsbalken).
Enligt hovrätten finns det förutsättningar att med stöd av 10 kap. 20 § första stycket rättegångsbalken hänvisa målet till behörig domstol, dvs. till Stockholms tingsrätt. cargo-partners avvisningsyrkande ska därför avslås och Länsförsäkringars hänvisningsyrkande bifallas.
Rättegångskostnader
Det ankommer på tingsrätten att i samband med att målet avgörs pröva frågan om rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten.
BESLUT
1 Hovrätten avslår cargo-partners avvisningsyrkande.
2 Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och hänvisar målet till Stockholms tingsrätt för fortsatt handläggning.