Vägfraktavtalet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966: 36 Justitiedepartementet

VÄG FRAKTAVTALET

INTERNATIONELL BEFORDRAN BETÄNKANDE AVGIVET AV UTREDNINGEN ANGÅENDE FRAKTAVTALET VID GODSBEFORDRAN Å VÄG

Stockholm

£c?U-

\9GG'< $t

A

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Kronologisk

förteckning

1. Svensk ekonomi 1966—1970. E s s e l t e . 294 s. F i . 2. E x p o r t och i m p o r t 1966—1970. B i l a g a 1. Esselte. 92 s. F i . 3. Y r k e s u t b i l d n i n g e n . H å k a n O h l s s o n s b o k t r y c k e r i , L u n d . 586 s. E . 4. N y m y n t s e r i e . B e c k m a n . 87 s. F i . 5. I n t e r n a t i o n e l l t f r e d s f o r s k n i n g s i n s t i t u t i Sverige. N o r s t e d t & Söner. 61 s. U. 6. F ö r e n k l a d s t a t s b i d r a g s g i v n i n g till h ä l s o - och s j u k v å r d e n . H å k a n Ohlssons b o k t r y c k e r i , L u n d . 157 s. S. 7. U t s ö k n i n g s r ä t t IV. E s s e l t e . 147 s. J u . 8. T i l l g å n g e n p å a r b e t s k r a f t 1960—1980. Bilaga 2. E s s e l t e . 67 s. F i . 9. O m s o r g e r om p s y k i s k t u t v e c k l i n g s h ä m m a d e . E s s e l t e . 187 s. S. 10. H a n d e l n s a r b e t s k r a f t s - och i n v e s t e r i n g s b e h o v f r a m till 1970. E s s e l t e . 82 s. F i . 11. T y g f ö r v a l t n i n g e n s c e n t r a l a o r g a n i s a t i o n . Svenska R e p r o d u k t i o n s A B . 164 s. F ö . 12. R e n b e t e s m a r k e r n a . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 273 s. + 1 k a r t b i l a g a . J o . 13. U t v e c k l i n g s t e n d e n s e r inom u n d e r v i s n i n g , h ä l s o och s j u k v å r d s a m t socialvård 1966—1970. Bilaga 6. E s s e l t e . 51 s. F i . 14. N y h y r e s l a g s t i f t n i n g . N o r s t e d t & Söner. 473 s. J u . 15. U n d e r s ö k n i n g a n g å e n d e h y r e s s p l i t t r i n g e n . AB Kopia. 205 s. J u . 16. N y f o l k b o k f ö r i n g s f ö r o r d n i n g m . m . E s s e l t e . 241 s. Fi. 17. A r b e t s p r o m e m o r i o r i f ö r f a t t n i n g s f r å g a n . Esselte. 94 s. J u . 18. S t r a t e g i i väst och öst. E s s e l t e . 174 s. F ö . 19. S t a t l i g a b e t ä n k a n d e n 1961—1965. K i h l s t r ö m . 170 s. F i . 20. D e c e n t r a l i s e r i n g av n a t u r a l i s a t i o n s ä r e n d e n m. m. N o r s t e d t & Söner. 49 s. J u . 21. O l j e b r a n s c h e n . E s s e l t e . 71 s. F i . 22. L a g s t i f t n i n g m o t r a d i o s t ö r n i n g a r . E s s e l t e . 91 s. H . 23. M a r k f r å g a n I. N o r s t e d t & Söner. 330 s. J u . 24. M a r k f r å g a n I I . Bilagor. N o r s t e d t & Söner, 231 s. Ju. 25. S ä l l s k a p s r e s o r . H a s g g s t r ö m . 229 s. H . 26. B o s t a d s a r r e n d e m. m. E s s e l t e . 247 s. J o . 27. S k e p p s h o l m e n s f r a m t i d a a n v ä n d n i n g . K i h l s t r ö m . 114 s. + 1 u t v i k s b l a d . F ö . 28. L ä k e m e d e l s f ö r m å n e n . B e c k m a n . 228 s. S. 29. A t o m a n s v a r i g h e t I I I . N o r s t e d t & Söner. 391 s. J u . 30. D e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . H å k a n Ohlssons b o k t r y c k e r i , L u n d . 361 s. J o . 31. Den f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . B. E s s e l t e . 411 s. J o . 32. K o m m u n e r n a och u n g d o m e n . E s s e l t e . 214 s. S. 33. F r i l u f t s l i v e t i Sverige. Del I I I . A n l ä g g n i n g a r för det r ö r l i g a friluftslivet m. m. Svenska R e p r o d u k tions AB. 248 s. K. 34. L u f t f a r t s v e r k e t s ekonomi och o r g a n i s a t i o n . E s s e l t e . 134 s. K. 35. M i l i t ä r s j u k v å r d e n . E s s e l t e . 196 s. F ö . 36. V ä g f r a k t a v t a l e t I. N o r s t e d t & S ö n e r . 197 s. J u .

Anm. Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:36 Justitiedepartementet

VÄGFRAKTAVTALET I INTERNATIONELL BEFORDRAN BETÄNKANDE AVGIVET AV UTREDNINGEN ANGÅENDE FRAKTAVTALET VID GODSBEFORDRAN Å VÄG

KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER STOCKHOLM 1966

3 Innehåll Skrivelse till departementschefen , Förslag till lag om internationell befordran av gods å väg Motiv Inledning Tillkomsten av CMR Huvuddragen av CMR Gällande svensk r ä t t Kommitténs överväganden De särskilda bestämmelserna i förslaget Lagens rubrik 1 K A P . Lagens tillämpningsområde (1—3 §§) Förutsättningarna för lagens tillämplighet s. 33 — Begreppet fordon s. 33 — Undantag från lagens tillämplighet s. 35 — Tillämplighet å kombinerad befordran s. 35

5 7 24 24 25 2

^ 30 32 32 33

2 K A P . Personer för vilka fraktföraren ansvarar (4 §) 38 3 K A P . Slutande och fullgörande av fraktavtal 38 Bekräftelse av fraktavtalet genom fraktsedel (5 §) s. 39 — Fraktsedelsexemplaren (6 §) s. 39 — Fraktsedelns innehåll (7 och 8 §§) s. 40 —• Ansvarighet för fraktsedelns innehåll (9 §) s. 40 — Fraktförarens undersökningsskyldighet (10 §) s. 41 — Fraktsedelns bevisverkan (11 §) s. 43 — Bristfällig förpackning (12 §) s. 44 — Farligt gods (13 §) s. 44 — Handlingar som skola ställas till fraktförarens förfogande (14 §) s. 45 — Förfoganderätt över godset under befordringen s. 47 — Vem förfoganderätten tillkommer (15 §) s. 47 — Villkoren för utövningen av förfoganderätten (16 §) s. 48 — Fraktförarens ansvar för oriktig behandling av erhållen anvisning (17 §) s. 50 — Godsets utlämning (18 §) s. 50 — Hinder för betordringens utförande (19 §) s. 51 — Hinder för utlämningen (20 §) s. 51 — Av anvisning föranledda kostnader (21 §) s. 52 — Fraktförarens skyldighet att taga vård om godset s. 52 — Uppläggning av godset (22 §) s. 53 — Försäljning av godset (23 §) s. 54 4 K A P . Fraktförarens ansvarighet Förutsättningarna för ansvarighet (24—26 §§) s. 57 — Begreppen förlust, minskning, skada s. 58 — Force majeure s. 59 — Bevisregler s. 60 — Särskilda transportrisker s. 61 — Jämkning s. 63 — Begreppet dröjsmål (27 §) s. 63 — Förlorat gods (28 §) s. 65 — Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods (29 och 30 ||) s 68 — Beräkning av godsets värde s. 68—Begränsning av ersättningen s. 69 — Särskilt uppgivet värde s. 70 — Ersättningens storlek då gods skadats (31 §) s. 70 — Ersättning vid dröjsmål (32 §) s. 72 — Särskilt leveransintresse (33 §) s. 72 — Ansvarighet för uttagande av efterkrav (34 §) s. 73 — Ränta, betalning i främmande mynt (35 §) s. 74 — Ersättningsanspråk på annan grund än avtal (36 §) s. 74 — Uppsåt och grov oaktsamhet (37 §) s. 75

5 K A P . Anmärkningar och väckande av talan Anmärkningar (38 §) s. 77 — Domsrätt (39 §) s. 79 — Verkställighet m. m. (40 §) s. 81 — Preskription (41 §) s. 86 — Skiljedom (42 §) s. 88

6 K A P . Befordran som utföres av flera fraktförare efter v a r a n d r a Fraktförares ansvarighet vid genomgångsbefordran (43 §) s. 89 — övertagandet av godset (44 §) s. 90 - - Skadeståndstalan (45 §) s. 90 — Regress (46 §) s. 92 — Processuella regler (47 §) s. 93 7 K A P . Ogiltighet av vissa överenskommelser (48 §)

I Bilagor 1. Konventionen jämte svensk översättning 96 2. Sammanställning av mostvarande danska lag samt de norska och svenska lagförslagen 154

5 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet

Den 19 maj 1956 avslutades i Geneve en konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg. Konventionen undertecknades samma dag av, bland andra, Sverige. Den har trätt i kraft den 2 juli 1961. För Sveriges biträdande av konventionen kräves ratifikation. För att utreda frågan om utformningen av den lagstiftning, vilken vore förutsättning för en ratifikation av konventionen från svensk sida, samt frågan om i samband med en sådan lagstiftning även det inhemska vägfraktavtalet borde underkastas en motsvarande laglig reglering har Herr Statsrådet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 november 1960 såsom sakkunniga tillkallat numera statssekreteraren Gunnar von Sydow, ordförande, samt direktören i Svenska Esso AB, jur. kand. Torsten Andersson och numera hovrättspresidenten Karl Sidenbladh. Sedan von Sydow den 4 juni 1962 frånträtt sitt uppdrag, har Sidenbladh samma dag förordnats till ordförande i utredningen, varjämte numera departementsrådet i kommunikationsdepartementet, hovrättsrådet Clas Nordström inträtt i denna såsom sakkunnig. Den 18 juni 1962 har såsom expert åt utredningen förordnats direktören i Svenska Lasttrafikbilägareförbundet, jur. kand. Arne Thorell. Till utredningens sekreterare har den 8 november 1962 förordnats numera hovrättsassessorn Åke Weidstam. I enlighet med erhållna direktiv har utredningen bedrivit sitt arbete i samverkan med motsvarande danska, finska och norska utredningsorgan, vilka står under ordförandeskap av h0jesteretsdommer Henrik Tamm, Danmark, justitierådet Vilho Ebeling, Finland, och h0yesterettsdommer Andreas Endresen, Norge. Gemensamma nordiska förhandlingar om utformningen av lagstiftningen angående internationell befordran har ägt rum i Stockholm den 6—7 november 1961, i Köpenhamn den 5—6 februari 1962, i Oslo den 16—18 april 1962 och i Tavastehus den 26—28 juni 1962. Som ett resultat av samarbetet uppvisar de lagförslag, som utarbetats inom de nordiska kommittéerna, en långtgående överensstämmelse.

6 Den danska utredningen har i december 1962 avlämnat »Betaenkning angående fragtaf tåler vedr0rende international godsbefordring ad landevej» (nr 319) med förslag till lag i ämnet. På grundval av förslaget har utarbetats »Lov om fragtaftaler ved international vejtransport» (Lov nr. 47 af 10. marts 1965), vilken lag trätt i kraft den 1 juli 1965. Lagen innehåller icke några väsentliga ändringar i förhållande till förslaget. Den norska kommittén har i februari 1964 framlagt »Innstilling I om lovgivning vedr0rende fraktavtaler om godsbefordring med kj0ret0y på veg». Lagstiftning i ämnet har ännu ej kommit till stånd i Norge. Sedan även den svenska utredningen nu slutfört sitt uppdrag, såvitt angår internationell befordran, får utredningen härmed vördsamt överlämna av motiv åtföljt förslag till lag om internationell befordran av gods å väg. Experten Thorell har anmält, att han i allt väsentligt biträder utredningens nu framlagda förslag. Stockholm den 19 april 1966. Karl Torsten Andersson

Sidenbladh Clas

Nordström

/ Åke

Weidstam,

Förslag till Lag om internationell befordran ay gods å väg Härigenom förordnas som följer.

1 KAP. Lagens tillämpningsområde 1 §• Denna lag gäller sådan befordran av gods med fordon å väg, som utföres mot vederlag och som enligt fraktavtalet skall ske mellan ort inom riket och ort inom främmande stat eller mellan orter inom skilda främmande stater, av vilka åtminstone den ena är ansluten till den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg. Lagen skall dock icke äga tillämpning, såframt jämlikt allmänna rättsgrundsatser annan fördragsstats lag skall gälla. Bestämmelserna i denna lag äga icke tillämpning å postbefordran, begravningstransporter eller befordran av flyttsaker. Konungen äger förordna, att befordran av gods i lokal gränstrafik helt eller delvis skall vara undantagen från bestämmelserna i denna lag. 2§. Med fordon förstås i denna lag motorfordon och släpfordon. 3 §•

Fraktas fordon med pålastat gods under del av befordringen med fartyg, järnväg eller luftfartyg utan att därunder godset lossas från fordonet av annan anledning än som avses i 19 §, är denna lag likväl tillämplig å befordringen i dess helhet. Visas, att förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under en i första stycket avsedd del av befordringen, icke vållats av vägfraktfö råren men härrör av händelse som kunnat inträffa allenast under och på grund av befordringen annorledes än å väg, skall dock vägfraktförarens ansvarighet bestämmas som vore han den andre fraktföraren och enligt

8 de för sådan befordran i lag givna regler, vilka skola tillämpas ändå att annat avtalats. Saknas regler som nyss sagts, skall emellertid vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt denna lag.

2 KAP. Personer för vilka fraktföraren ansvarar

4§. Begår någon av fraktförarens anställda eller annan, som han anlitar för befordringen, fel eller försummelse i tjänsten, är fraktföraren ansvarig därför som om han själv begått felet eller försummelsen.

3 KAP. Slutande och fullgörande av fraktavtal Upprättande av fraktsedel 5§. Fraktavtal skall bekräftas genom upprättande av fraktsedel. Är fraktsedel ej utfärdad, har den ej föreskrivet innehåll eller har den förkommit, skall avtalet ändock gälla och vara underkastat bestämmelserna i denna lag. 6§. Fraktsedeln skall upprättas i tre originalexemplar, som skola underskrivas av avsändaren och fraktföraren. Underskrifterna m å vara tryckta eller ersättas med stämpel, såframt ej, i fråga om fraktsedel upprättad utom riket, annat följer av lagen i den stat där fraktsedeln upprättas. Det första exemplaret av fraktsedeln skall överlämnas till avsändaren, det andra åtföljer godset och det tredje behålles av fraktföraren. Skall godset lastas på skilda fordon eller är fråga om olika slag av gods eller om skilda partier, äger såväl avsändaren som fraktföraren fordra, att särskild fraktsedel upprättas för varje fordonslast, godsslag eller parti. Fraktsedelns innehåll 7 §•

Fraktsedeln skall innehålla följande uppgifter: a) ort och dag för utfärdandet; b) avsändarens namn och adress;

9 c) fraktförarens namn och adress; d) ort och dag för godsets mottagande till befordran ävensom bestämmelseorten; e) mottagarens namn och adress; f) gängse benämning å godsets art och förpackningssättet, i fråga om gods av farlig beskaffenhet dess allmänt vedertagna benämning; g) antalet kolli samt deras särskilda märken och nummer; h) godsets bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd; i) kostnader hänförliga till befordringen, såsom frakt, tilläggsavgifter och tullavgifter ävensom andra kostnader som uppkomma under tiden från avtalets ingående till dess godset utlämnats; j) anvisningar som erfordras för att tull- och andra offentliga föreskrifter må k u n n a fullgöras; samt k) meddelande att bef ordringen utan hinder av att annat må vara avtalat är underkastad den i 1 § nämnda konventionen eller lag som överensstämmer med konventionen.

8§. I förekommande fall skall fraktsedeln tillika innehålla följande: a) förbud mot omlastning; b) kostnader som avsändaren åtager sig att betala; c) beloppet av efterkrav som skall uppbäras vid godsets utlämnande; d) enligt 30 § uppgivet värde å godset ävensom belopp vilket motsvarar i 33 § angivet särskilt intresse av riktigt utlämnande; e) avsändarens anvisningar till fraktföraren rörande försäkring av godset; f) avtalad tid inom vilken bef ordringen skall vara fullgjord; samt g) förteckning å handlingar som överlämnats till fraktföraren. Parterna äga i fraktsedeln införa de ytterligare uppgifter, de anse påkallade.

Ansvarighet för fraktsedelns innehåll 9§. Avsändaren svarar för kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren till följd av oriktighet eller ofullständighet hos uppgift som avses i 7 § under b), d)—h) eller j ) eller 8 § första stycket eller hos annan uppgift eller anvisning, som avsändaren lämnar angående fraktsedelns upprättande eller innehåll. Har fraktföraren på avsändarens begäran i fraktsedeln infört uppgift eller anvisning som i första stycket sägs, anses han, där ej annat styrkes, hava handlat för avsändarens räkning.

10 Innehåller fraktsedeln ej meddelande som avses i 7 § under k ) , svarar fraktföraren för kostnad och skada som därigenom åsamkas den som äger förfoga över godset. Fraktförarens undersökningsskyldighet 10 §. Det åligger fraktföraren att då han mottager godset till befordran undersöka riktigheten av fraktsedelns uppgifter om antalet kolli samt deras märken och nummer. Kan han icke med skäliga medel göra detta, skall han å fraktsedeln teckna förbehåll härom med angivande av grunden för förbehållet. Då fraktföraren mottager godset till befordran, är han tillika pliktig att undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd samt, om han önskar göra förbehåll härutinnan, med angivande av grunden därtill teckna förbehållet å fraktsedeln. Förbehåll som avses i första eller andra stycket gäller icke mot avsändaren, med mindre det uttryckligen godkänts av denne å fraktsedeln. Avsändaren äger fordra, att fraktföraren undersöker godsets bruttovikt eller annorledes uttryckta mängd samt vad kollina innehålla. Fraktföraren har rätt att fordra ersättning för kostnaden för sådan undersökning. Resultatet av undersökningen skall antecknas å fraktsedeln. Fraktsedelns bevisverkan 11 §• Fraktsedeln skall, där ej annat styrkes, gälla såsom bevis om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av godset. Har fraktföraren icke med angivande av grunden tecknat förbehåll å fraktsedeln, skall där ej annat styrkes godset och förpackningen antagas hava varit i gott synligt tillstånd, då godset av fraktföraren mottogs till befordran, samt antalet kolli jämte deras märken och nummer hava överensstämt med uppgifterna i fraktsedeln. Bristfällig förpackning 12 §. Avsändaren är ansvarig gentemot fraktföraren för skada å person, fordon, utrustning eller annat gods samt för kostnad, såframt skadan eller kostnaden orsakats av bristfällighet i godsets förpackning, utan så är att bristfälligheten var synlig eller känd för fraktföraren, då han mottog godset till befordran, och han uraktlåt att göra förbehåll därom.

11 Farligt gods 13 §. Överlämnar avsändaren till fraktföraren gods av farlig beskaffenhet, åligger det honom att noga underrätta fraktföraren om vari faran består och, där så kräves, om de försiktighetsmått som skola vidtagas. Har sådan underrättelse icke intagits i fraktsedeln, ankommer det på avsändaren eller mottagaren att på annat sätt styrka, att fraktföraren ägde noggrann kännedom om arten av den fara som var förbunden med befordringen av godset. Hade fraktföraren icke kännedom om godsets farliga beskaffenhet enligt vad i första stycket sägs, äger han när som helst och var som helst lossa, förstöra eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersätta skadan. Avsändaren är skyldig att gottgöra kostnad och skada till följd av godsets avlämnande eller befordran.

Handlingar som skola ställas till fraktförarens förfogande 14 §. För fullgörande av de tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter, vilka skola iakttagas innan godset utlämnas till mottagaren, skall avsändaren till fraktförarens förfogande ställa de handlingar och lämna honom de upplysningar som erfordras. Avsändaren svarar gentemot fraktföraren för skada till följd av att sådan handling eller upplysning saknas eller är ofullständig eller oriktig, utan så är att fel eller försummelse ligger fraktföraren till last. Fraktföraren är icke pliktig att undersöka, huruvida dessa handlingar och upplysningar äro riktiga eller fullständiga. Går handling som är omnämnd i fraktsedeln och som överlämnats till fraktföraren förlorad eller användes den oriktigt, svarar fraktföraren för därav uppkommen skada, såframt han ej förmår visa, att förlusten eller den oriktiga användningen icke härrör av fel eller försummelse å hans sida. Ersättningen må dock icke överstiga vad som skolat utgå, därest godset gått förlorat

Förfoganderätt över godset under befordringen 15 §. Avsändaren äger förfoga över godset, särskilt genom begäran hos fraktföraren att stoppa det under befordringen, att ändra bestämmelseorten eller att utlämna det till annan än den i fraktsedeln angivne mottagaren.

12 Rätten att förfoga över godset går över till mottagaren, då det andra exemplaret av fraktsedeln överlämnas till denne eller denne gör gällande den rätt som tillkommer honom jämlikt 18 § första stycket. Förfoganderätten tillkommer dock mottagaren så snart fraktsedeln upprättats, såframt avsändaren infört uppgift därom i fraktsedeln. Har mottagaren under utövande av sin rätt att förfoga över godset föreskrivit, att det skall utlämnas till annan, äger denne ej i sin tur anvisa annan mottagare. 16 §. Vill avsändaren eller, i fall som avses i 15 § tredje stycket, mottagaren utöva sin rätt att förfoga över godset, skall han förete det första exemplaret av fraktsedeln, vara tecknats de nya anvisningarna till fraktföraren, samt gottgöra denne för kostnad och skada till följd av deras utförande. Fraktföraren är icke pliktig att efterkomma mottagen anvisning som ej kan utföras, då den når den som har att följa anvisningen, eller som skulle medföra hinder för den normala utövningen av fraktförarens verksamhet eller skada för avsändare eller mottagare av annan sändning, men fraktföraren skall omedelbart underrätta den som meddelat anvisningen om att han ej kan efterkomma denna. Leder anvisning till att sändning delas, är fraktföraren ej heller pliktig att efterkomma den. 17 §•

Underlåter fraktföraren att efterkomma anvisning, som han jämlikt 15 och 16 §§ har att ställa sig till efterrättelse, eller efterkommer han sådan anvisning utan att fordra, att det första exemplaret av fraktsedeln företes, är han ansvarig för skada som därigenom tillskyndas den som äger förfoga över godset. Godsets utlämning 18 §. Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten, äger mottagaren av fraktföraren mot kvitto utfå det andra exemplaret av fraktsedeln ävensom godset. Utrönes att godset gått förlorat eller har det ej kommit fram vid utgången av den tid som avses i 27 §, äger mottagaren i eget namn göra gällande de rättigheter som härflyta ur befordringsavtalet. Mottagare, som gör gällande honom i första stycket tillförsäkrad rätt, skall erlägga betalning enligt fraktsedeln. Uppkommer tvist härom, är fraktföraren icke skyldig att utlämna godset, med mindre mottagaren ställer säkerhet.

13 Hinder för befordringens utförande 19 §. Föreligger eller uppkommer före godsets ankomst till bestämmelseorten omöjlighet att fullgöra avtalet på sätt fraktsedeln angiver, skall fraktföraren inhämta anvisning från den som enligt 15 § äger förfoga över godset. Medgiva omständigheterna, att befordringen utföres på annat sätt än vad fraktsedeln angiver, och har fraktföraren icke kunnat inom skälig tid erhålla anvisning från den som äger förfoga över godset, åligger det honom att vidtaga de åtgärder som synas honom bäst tillgodose dennes intresse. Hinder för utlämningen 20 §.

Förekommer efter godsets ankomst till bestämmelseorten hinder för dess utlämnande, skall fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren. Vägrar mottagaren att mottaga godset, äger avsändaren förfoga över detta utan att förete det första exemplaret av fraktsedeln. Mottagaren äger, ändå att han vägrat mottaga godset, påfordra dess utlämnande så länge fraktföraren icke erhållit annan anvisning från avsändaren. Uppstår hinder för utlämnande efter det att mottagaren med stöd av 15 § tredje stycket förordnat att godset skall utlämnas till annan, skall vid tilllämpning av första och andra styckena i denna paragraf mottagaren anses som avsändare och den andre såsom mottagare. Av anvisning föranledda kostnader 21 §. Fraktföraren har rätt till ersättning för kostnad, vilken han haft för att inhämta eller utföra anvisning som avses i 19 eller 20 §, utan så är att kostnaden härrör av fel eller försummelse å hans sida. Fraktförarens skyldighet att taga vård om godset 22 §.

T fall som avses i 19 § första stycket eller 20 § äger fraktföraren genast lossa godset för dens räkning som äger förfoga däröver. Befordringen skall därefter anses avslutad, men fraktföraren är pliktig att taga vård om godset å hans vägnar. Fraktföraren äger dock anförtro godset i tredje mans

14 vård och svarar i sådant fall allenast för att denne väljes med tillbörlig omsorg. Rätt att innehålla godset till säkerhet för kostnader som framgå av fraktsedeln eller som eljest åvila godset påverkas icke härav. 23 §.

Fraktföraren äger sälja godset utan att invänta anvisning från den som äger förfoga däröver, såframt det är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd eljest ger anledning därtill eller kostnaden för dess vård icke står i rimligt förhållande till dess värde. Fraktföraren äger jämväl eljest sälja godset, därest han icke inom skälig tid från den som äger förfoga däröver erhållit annan anvisning, som han skäligen må anses pliktig att efterkomma. Försäljning av gods, som finnes inom riket, skall ske å offentlig auktion eller, där sådan icke lämpligen kan äga rum, på annat betryggande sätt. Såvitt möjligt skall fraktföraren i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försäljningen. Försäljning av gods utom riket skall ske enligt tillämpliga regler i det land där godset finnes. Bliver godset sålt, skall köpeskillingen efter avdrag av de kostnader som åvila godset samt kostnaden för försäljningen tillställas den som ägde förfoga över godset, överstiga dessa kostnader köpeskillingen, äger fraktföraren rätt till ersättning för bristen.

4 KAP. Fraktförarens ansvarighet Förutsättningarna för ansvarighet 24 §.

Har gods gått förlorat, minskats eller skadats, sedan det av fraktföraren mottagits till befordran men innan det utlämnats, eller fördröj es utlämnandet, är fraktföraren ansvarig därför. Fraktföraren är likväl fri från ansvarighet, såframt han visar att förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet orsakats av fel eller försummelse av den som äger förfoga över godset eller genom sådan anvisning av denne, som icke föranletts av fel eller försummelse å fraktförarens sida, eller av godsets egen beskaffenhet eller av förhållande, som fraktföraren icke kunnat undvika och vars följder han icke kunnat förebygga. Fraktföraren må icke till befrielse från ansvarighet åberopa vare sig bristfällighet hos det för befordringen använda fordonet eller fel eller försummelse av den, av vilken han må hava lejt fordonet, eller dennes folk.

15 25 §. Fraktföraren är fri från ansvarighet som i 24 § sägs, där förlust, minskning eller skada härrör av den särskilda fara, som är förbunden med ett eller flera av följande förhållanden: a) användning, enligt uttrycklig och i fraktsedeln angiven överenskommelse, av öppet fordon utan presenning; b) felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin egen beskaffenhet är utsatt för förlust eller skada, då det icke är förpackat eller är bristfälligt förpackat; c) handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset av avsändaren eller mottagaren eller någon som handlar för enderas räkning; d) sådan beskaffenhet hos vissa slag av gods, vilken medför att godset är särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, i synnerhet genom bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare; e) ofullständiga eller felaktiga märken eller nummer å kollina; eller i) befordran av levande djur. Visar fraktföraren att förlusten, minskningen eller skadan att döma av föreliggande omständigheter kan härröra av fara som avses i första stycket, skall den antagas härröra därav, såvitt det icke styrkes att den ej är att tillskriva sådan fara. Antagande som nu sagts må dock icke göras i det i första stycket under a) avsedda fallet, då fråga är om minskning av onormal omfattning eller förlust av hela kollin. Sker befordringen med fordon, utrustat med anordning för att skydda godset mot värme, kyla, temperaturväxlingar eller luftens fuktighet, äger fraktföraren icke till befrielse från sin ansvarighet åberopa stadgandet i första stycket under d ) , med mindre han visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna åvila honom i fråga om valet, underhållet och användningen av anordningen, samt att han ställt sig till efterrättelse de särskilda anvisningar som må hava meddelats honom. Fraktföraren må icke till befrielse från sin ansvarighet åberopa vad som stadgas i första stycket under f), med mindre han visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna normalt åvila honom, samt att han ställt sig till efterrättelse de särskilda anvisningar som må hava meddelats honom. 26 §.

Är fraktföraren jämlikt 24 eller 25 § icke ansvarig för viss omständighet som medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet, skall ersättningen nedsättas i motsvarande omfattning.

16 Dröjsmål 27 §.

Dröjsmål med utlämnandet föreligger, då godset icke utlämnats inom avtalad tid eller, där särskild tid ej avtalats, då den verkliga befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna skäligen bör medgivas en omsorgsfull fraktförare. Vid dellast skall särskilt beaktas den tid som kräves för att i sedvanlig ordning samla full last. Förlorat gods 28 §.

Har gods icke utlämnats inom trettio dagar efter utgången av avtalad tid eller, där särskild tid ej avtalats, inom sextio dagar från det godset av fraktföraren mottogs till befordran, må den som äger förfoga över godset anse det såsom förlorat. Den till ersättning berättigade äger, då han mottager gottgörelse för förlorat gods, skriftligen begära att omedelbart bliva underrättad i händelse godset skulle komma tillrätta inom ett år från det ersättningen utbetalades. Om sådan begäran skall intyg lämnas. Sedan den till ersättning berättigade mottagit underrättelse som nu sagts, äger han inom trettio dagar påfordra, att godset utlämnas till honom mot att han erlägger de belopp som påförts det i fraktsedeln och återbetalar den gottgörelse, han uppburit, med avdrag av de kostnader som må hava inräknats däri. Han behåller dock sin rätt till sådan gottgörelse för dröjsmål med utlämnandet som avses i 32 § och, i förekommande fall, 33 §. Framställes ej begäran som avses i andra stycket eller påfordras ej, såsom i tredje stycket sägs, inom där angiven tid att godset skall utlämnas, eller har godset kommit tillrätta senare än inom ett år från det ersättningen utbetalades, äger fraktföraren, därest godset finnes inom riket, förfoga över det med de inskränkningar som kunna följa av tredje mans rätt. Finnes godset å ort utom riket, skall lagen å den orten äga tillämpning. Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods 29 §. Ersättning för förlust eller minskning av gods skall beräknas efter godsets värde å orten och tiden för dess mottagande till befordran. Värdet bestämmes efter börspriset eller, där sådant saknas, efter marknadspriset. Finnes ej heller sådant pris, beräknas värdet efter det gängse värdet av gods aT samma slag och beskaffenhet.

17 Ersättningen må dock icke överstiga vad som motsvarar tjugufem francs för kilogram av förlusten i bruttovikt, varvid med franc förstås en guldfranc med en vikt av tio trettioendels gram och niohundra tusendelars finhet. Utöver vad nu sagts må gottgörelse utgå allenast för frakt, tullavgifter och andra utlägg i samband med befordringen. Har godset gått förlorat, skall hela beloppet ersättas. Har godset minskats, skall en mot minskningen svarande del återbetalas. 30 §.

Har avsändaren i fraktsedeln uppgivit högre värde å godset än som motsvarar den i 29 § andra stycket angivna begränsningen och erlagt den tillläggsavgift, som må vara avtalad, gäller i stället det uppgivna värdet såsom gräns för ersättningens storlek.

Ersättningens storlek då gods skadats 31 §. Har godset skadats, är fraktföraren skyldig att ersätta värdeminskningen, beräknad efter det i överensstämmelse med 29 § första och tredje styckena bestämda värdet å godset. Ersättningen må dock icke överstiga den gottgörelse som skulle hava utgått, därest sändningen eller, då blott en del av sändningen minskat i värde till följd av skadan, denna del av sändningen gått förlorad.

Ersättning vid dröjsmål 32 §.

Visas att skada uppkommit till följd av dröjsmål med utlämnandet, är fraktföraren skyldig att ersätta skadan, dock högst med fraktens belopp.

Särskilt leveransintresse 33 §.

Mot erläggande av den tilläggsavgift, som må vara avtalad, äger avsändaren i fraktsedeln angiva beloppet av ett med riktigt utlämnande förbundet särskilt intresse i händelse godset förloras, minskas eller skadas eller avtalad tid för utlämnandet överskrides. Har särskilt leveransintresse sålunda uppgivits, må utan hinder av vad i 29—32 §§ sägs gottgörelse fordras för den ytterligare skada, som visas hava uppkommit, intill beloppet av det uppgivna intresset.

IS Ansvarighet för uttagande av efterkrav 34 §.

Utlämnas godset till mottagaren utan att sådant eilerkrav uttages, som fraktföraren skolat uppbära enligt fraktavtalet, är fraktföraren skyldig att gottgöra avsändaren intill efterkravets belopp, fraktföraren dock obetaget alt söka sitt åter av mottagaren. Ränta m. m. 35 §. Ä ersättningsbelopp skall utgå ränta efter fem procent om året från den dag då skriftligt anspråk på ersättningen avsändes till fraktföraren eller, där så ej skett, från den dag då talan väcktes. Kräves ersättning i myntslag som icke är gångbart å den ort där betalning sker, skall beloppet omräknas till ortens mynt efter värdet å betalningsdagen. Ersättningsanspråk på annan grund än avtal 36 §.

Kräves på annan grund än avtal ersättning för förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under befordran vara denna lag är tillämplig, äger fraktföraren eller i förekommande fall envar för vilken fraktföraren svarar enligt 4 § åberopa de bestämmelser i lagen som utesluta fraktförarens ansvarighet eller angiva eller begränsa ersättningens storlek. Uppsåt och grov oaktsamhet 37 §. Har fraktföraren orsakat skada med uppsåt eller av grov oaktsamhet, äger han icke åberopa de bestämmelser i detta kapitel som utesluta eller begränsa hans ansvarighet eller som innebära överflyttning av bevisskyldigheten. Vad nu sagts skall ock gälla, där uppsåtet eller oaktsamheten ådagalagts i tjänsten av någon för vilken fraktföraren svarar jämlikt 4 §. I sådant fall må den för vilken fraktföraren sålunda svarar ej heller med avseende å sin personliga ansvarighet åberopa de i första stycket angivna bestämmelserna

in

5 KAP. Anmärkningar och väckande av talan Anmärkningar 38 §. Har mottagaren tagit emot gods utan att gemensamt med fraktföraren undersöka dess tillstånd och utan att tillställa denne anmärkning angående uppkommen förlust, minskning eller skada med angivande av dess huvudsakliga beskaffenhet, skall mottagaren, där ej annat styrkes, antagas hava mottagit godset i det tillstånd som angives i fraktsedeln. Anmärkning som nu sagts skall göras senast vid godsets utlämnande, då fråga är om synlig förlust, minskning eller skada, samt eljest inom sju dagar därefter, söndagar, helgdagar och därmed i lag likställda dagar oräknade. Avser anmärkningen förlust, minskning eller skada, som icke är synlig, skall den göras skriftligen. Hava mottagaren och fraktföraren gemensamt undersökt godsets tillstånd, må bevisning föras mot vad därvid fastställts allenast då fråga är om förlust, minskning eller skada, som icke var synlig, och mottagaren avsänt skriftlig anmärkning till fraktföraren inom sju dagar efter undersökningen, söndagar, helgdagar och därmed i lag likställda dagar oräknade. Ersättning på grund av dröjsmål må utgå allenast såframt skriftlig anmärkning blivit avsänd till fraktföraren inom tjuguen dagar från den dag, då godset ställdes till mottagarens förfogande. Fraktföraren och mottagaren äro skyldiga att i den omfattning som kan anses skälig underlätta för varandra att utföra erforderliga undersökningar. Domsrätt 39 §. Talan rörande befordran, som avses i denna lag, skall föras vid domstol inom stat, där svaranden har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits, där godset mottogs till befordran eller där bestämmelseorten är belägen. Talan må dock, där parterna så överenskommit, föras vid domstol inom annan stat, vilken är ansluten till den i 1 § angivna konventionen. Skall talan enligt vad nu sagts föras här i riket, må den upptagas, utom av domstol som är behörig därtill enligt rättegångsbalken, av domstolen i den ort, där godset mottogs till befordran, eller av domstolen i bestämmelseorten.

20 Verkställighet m. m. 40 §.

Är talan som avses i 39 § anhängig vid behörig domstol eller har saken avgjorts av sådan domstol, må ej ny talan angående samma fråga väckas mellan samma parter, utan så är att avgörandet av den domstol, där talan först väcktes, icke kan verkställas i den stat där den nya talan äger rum. Har domstol i främmande stat, som är ansluten till den i 1 § angivna konventionen, meddelat dom som kan verkställas i den staten, skall domen, ändå att svaranden icke kommit tillstädes i rättegången, efter ansökan i den ordning nedan stadgas verkställas här i riket. Vad nu sagts skall ock gälla av domstol stadfäst förlikning men icke äga tillämpning i fråga om dom med allenast interimistisk verkställbarhet eller såvitt fråga är om åläggande för kärande som helt eller delvis tappat målet att på grund härav utgiva skadestånd utöver rättegångskostnaden. Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas: a) domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift; b) bevis att domen vunnit laga kraft; samt c) bevis att domen må verkställas enligt lagen å den ort där domen meddelats. Nu nämnda handlingar skola vara försedda med bevis angående utfärdarens behörighet. Sådant bevis skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den främmande staten. Är någon av de i ärendet åberopade handlingarna avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet skall vara styrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus. Ansökan om verkställighet må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att svara därå. Bifalles ansökningen, skall domen verkställas såsom svensk domstols lagakraftagande dom, om ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen förordnar annorlunda. Vad domen må innehålla om tvångsmedel skall ej vinna tillämpning.

Preskription 41 §. Talan som avses i 39 § skall väckas inom ett år eller, där talan grundas på uppsåt eller grov oaktsamhet, inom tre år.

21 Tiden skall r ä k n a s : a) vid minskning, skada eller dröjsmål från dagen då godset utlämnades till mottagaren; b) vid förlust från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, då särskild tid ej avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren mottog godset till befordran; c) i annat fall än nu nämnts från utgången av en tid av tre månader från det fraktavtalet slöts. Skriftligt krav medför uppehåll i den tid, inom vilken talan skall väckas, intill den dag då fraktföraren skriftligen bestrider fordringen och återsänder vid kravet fogade handlingar. Medgives fordringen delvis, börj a r angivna tid att ånyo löpa allenast med avseende å vad som kvarstår såsom tvistigt. Påstår någon att krav eller svar därå mottagits eller att handlingar som nu sagts blivit återställda, ankommer det på honom att styrka att så skett. Förnyat krav rörande samma sak medför icke ytterligare uppehåll i den tid, inom vilken talan skall väckas. Har talan försuttits, må fordringen ej göras gällande genom genkäromål eller yrkande om kvittning. Skiljedom 42 §.

Innehåller fraktavtalet förbehåll att tvist skall avgöras av skiljemän, skall förbehållet gälla såframt tvistefrågan skall prövas enligt den i 1 § nämnda konventionen eller lag som överensstämmer med konventionen.

6 KAP. Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra 43 §. Utföres befordran av flera vägfraktförare efter varandra på grund av ett och samma fraktavtal, är varje fraktförare ansvarig för befordringen i dess helhet såtillvida, som den andre fraktföraren liksom envar av de följande genom att mottaga godset och fraktsedeln inträder såsom part i fraktavtalet på de villkor som angivas i fraktsedeln. 44 §.

Fraktförare, som mottager godset från föregående fraktförare, skall lämna denne ett dagtecknat och underskrivet kvitto samt teckna sitt namn och sin adress å det andra exemplaret av fraktsedeln. Finnes anledning till för-

22 behåll som avses i 10 § första eller andra stycket, har han att anteckna förbehållet såväl å nämnda exemplar som å kvittot. Å förhållandet mellan fraktförarna äger vad som stadgas i 11 § motsvarande tillämpning. 45 §. Talan om ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål må, utom i fråga om genkäromål eller yrkande om kvittning i rättegång angående fordran grundad på samma fraktavtal, föras allenast mot den förste eller den siste fraktföraren eller den fraktförare som utförde den del av befordringen, varunder den händelse inträffade av vilken förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet härrör. Talan må föras gemensamt mot flera fraktförare. 46 §.

Har fraktföraren utgivit ersättning, äger han söka åter vad han utgivit jämte ränta och kostnader av övriga fraktförare, som deltagit i befordringen, med iakttagande av följande regler: a) fraktförare som ensam orsakat skadan skall ensam svara för ersättningen; b) hava flera fraktförare orsakat skadan, skola de stå för ersättningen envar i förhållande till sin andel av ansvaret eller, såframt de inbördes andelarna av ansvaret icke kunna bestämmas, i förhållande till sin andel av frakten; c) kan det icke utredas, å vilka fraktförare ansvaret vilar, delas ersättningsskyldigheten mellan dem alla i förhållande till vars och ens andel av frakten. Kan någon av fraktförarna icke betala vad som faller på honom, skall bristen delas mellan de övriga i förhållande till deras andelar av frakten. Fraktförarna äga sig emellan avtala om avvikelse från vad som stadgas i denna paragraf. 47 §.

Söker fraktförare på sätt som avses i 46 § sitt åter av annan fraktförare, äger denne icke göra gällande att den förste fraktföraren utan laga grund erlagt vad han utgivit, såframt ersättningen bestämts av domstol och den fraktförare, mot vilken kravet riktas, i vederbörlig ordning underrättats om rättegången och beretts tillfälle att inträda däri. Vill fraktförare söka åter vad han utgivit, äger han väcka talan därom vid behörig domstol i stat, där någon av de fraktförare, mot vilka talan riktas, har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits. Talan må föras gemensamt mot samtliga dessa fraktförare. I mål rörande krav som avses i 46 § skola bestämmelserna i 40 § andra

23 och följande stycken och 41 § äga motsvarande tillämpning, dock att den tid, inom vilken talan skall väckas, skall räknas från den dag då beloppet av ersättningen till den skadelidande slutligt bestämdes av domstol eller, där sådant domstolsbeslut icke föreligger, den dag då betalning skedde.

7 KAP. Ogiltighet av vissa överenskommelser 48 §. Avtal, varigenom rätten till utfallande försäkringsbelopp överlåtes å fraktföraren eller som innebär överflyttning av bevisskyldigheten, så ock annat förbehåll, som innebär avvikelse från vad som stadgas i denna lag, är ogiltigt såframt ej annat följer av vad i 46 § tredje stycket sägs. Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

MOTIV

Inledning Tillkomsten av CMR Under senare tid, särskilt efter andra världskrigets slut, har vägfordon i hastigt ökande omfattning tagits i anspråk för internationella godstransporter. Det ligger i sakens natur att godstransporter, vilka sker genom eller eljest berör flera olika länder, medför ett starkt behov av internationella rättsregler. Sedan länge består också internationella överenskommelser med syfte att säkerställa, att en frakträttslig fråga blir bedömd efter samma regler, oavsett i vilken stat frågan blir föremål för domstolsprövning. Sålunda träffades redan 1890 i Bern ett internationellt fördrag om godsbefordran på järnväg, Convention sur le transport international de marchandises par chemins de fer, förkortat CIM, till vilket så gott som alla europeiska stater, däribland Sverige, anslutit sig. Fördraget har sedermera flera gånger reviderats, senast genom fördrag åren 1952 och 1961. På sjörättens område åstadkoms en internationell reglering genom en år 1924 i Bryssel avslutad konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement. Konventionens regler har införlivats med svensk rätt genom en särskild lag av den 5 juni 1936, den s. k. Haaglagen. Vad angår luftfarten uppnåddes år 1929 en internationell, av ett stort antal stater, bland dem Sverige, biträdd överenskommelse, Warszawakonventionen, vilken år 1955 reviderats genom en ny överenskommelse, det s. k. Haagprotokollet. Den reviderade Warszawakonventionens regler återfinnes i det år 1960 omskrivna 9 kap. i den svenska luftfartslagen av år 1957. Med den betydande ökning, som de internationella godstransporterna med lastbil undergått på senare år, har även på detta område behov uppkommit av en internationell reglering av det frakträttsliga systemet. För att tillgodose detta behov har inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa, ECE, förhandlingar förts mellan företrädare för en rad europeiska stater, däribland Sverige. Dessa förhandlingar, vid vilka även medverkat företrädare för Rominstitutet för privaträttens förenhetligande (UNIDROIT), den internationella vägtransportunionen (IRU) och den internationella handelskammaren i Paris (ICC), resulterade i en den 19 maj 1956 i Geneve undertecknad konvention angående fraktavtalet vid internationell godsbefordr a n å väg (Convention relative au contrat de transport international de marchandises par route; Convention on the contract for the international

25 carriage of goods by road; officiell förkortning CMR). Konventionen, som trätt i kraft den 2 juli 1961, har fram till den 1 mars 1966 biträtts av Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. En ytterligare ökning av antalet konventionsstater torde kunna förväntas. Vid utarbetandet av CMR har särskilt CIM, sådan denna konvention förelåg efter den år 1952 företagna revisionen, tjänat som förebild.

H u v u d d r a g e n av CMR Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg har till syfte att åstadkomma en enhetlig reglering av vissa centrala frågor rörande rättsförhållandet mellan fraktförare och lastägare på grund av avtal rörande internationell landsvägsbefordran av gods. Vidare avser konventionen att åvägabringa internationell giltighet av domstolsavgöranden och vissa processuella handlingar i tvister, som angår under konventionen fallande befordran. Konventionen innefattar emellertid icke någon uttömmande reglering av rättsförhållandet mellan parterna i fraktavtalet utan får i vissa avseenden kompletteras med vederbörande stats interna rättsregler. Även i de fall, då tvist rörande en under konventionen hänförlig befordran således skall bedömas enligt viss intern rättsordning, avses konventionens regler om rättegång och verkställighet vara tillämpliga. Konventionen är indelad i åtta kapitel, tillhopa omfattande 51 artiklar. Första kapitlet behandlar konventionens tillämpningsområde. Detta är mycket vidsträckt och skulle för svensk del omfatta all godstrafik med bil till och från utlandet. Andra kapitlet behandlar endast fraktförarens ansvar för anställda eller andra medhjälpare, medan i tredje kapitlet upptages bestämmelser om fraktavtals slutande och fullgörande. I sistnämnda kapitel föreskrives att vid fraktavtal fraktsedel skall upprättas. Upprättandet av fraktsedel är dock icke något villkor för fraktavtalets tillkomst eller giltighet. Fraktsedeln fyller emellertid en viktig uppgift bl. a. som bevis om fraktavtalets innehåll och beträffande fraktförarens mottagande av godset. Konventionen förutsätter därför att fraktsedel regelmässigt skall upprättas. Fraktsedelns innehåll är noga reglerat. Förutom som bevismedel är fraktsedeln avsedd att i vissa fall tjäna som legitimationshandling. Så är förhållandet, då avsändaren eller i vissa fall mottagaren tager i anspråk sin rätt enligt konventionen till ändring av befordringsavtalet. Fraktavtalet fullgöres normalt genom att godset utlämnas till mottagaren. Emellertid kan hinder för godsets utlämning uppkomma; i tredje kapitlet regleras tillika vad fraktföraren har att iakttaga i detta läge. Fjärde kapitlet innehåller de mest centrala delarna av konventionens

26 regelsystem. Här återfinnes reglerna om fraktförarens ansvarighet för det till befordran mottagna godset. Konventionen uppställer som huvudregel strikt ansvar för fraktföraren för realskada, d. v. s. förlust eller minskning av godset eller skada därå, i den mån realskadan härrör av händelse, som inträffat under tiden efter det godset mottogs till befordran men innan det utlämnades. F r å n denna regel om strikt ansvar göres dock undantag i vissa fall. Fraktföraren är sålunda fri från ansvar, där skadan beror av fel eller försummelse hos den, som äger förfoga över godset, eller anvisning av denne, dock icke om anvisningen i sin tur föranletts av fel eller försummelse ä fraktförarens sida. Frihet från ansvar inträder vidare, då skadan är att hänföra till godsets egen beskaffenhet, force majeure eller särskild transportrisk. För att fraktföraren skall ernå ansvarsbefrielse fordras emellertid att han visar, att skadan härrör av något av nu nämnda förhållanden; ett påstående att skadan har sin grund i en särskild transportrisk behöver dock i regel ej till fullo styrkas utan endast göras antagligt. Uppkommer skada till följd av dröjsmål med godsets utlämnande, är fraktföraren även skyldig att lämna ersättning utom då någon av de fyra förstnämnda av de nyss angivna befrielsegrunderna föreligger. Av det sagda torde framgå, att fraktförarens ansvarighet är synnerligen omfattande. Denna långtgående ansvarighet mildras emellertid av regler, som begränsar storleken av den ersättning, fraktföraren har att utge. Ersättning skall sålunda i regel icke utgå för annat än godsets värde vid avlämnandet till befordran. Utebliven handelsvinst eller andra indirekta skador skall icke ersättas. Vidare är ersättningen maximerad till visst belopp per kilogram av bruttovikten av det gods, som skadats eller gått till spillo. Detta belopp utgör i nuvarande svenskt penningvärde omkring 42 kronor. Vid dröjsmål får ersättningsbeloppet icke överstiga frakten. Parterna kan emellertid genom särskilt avtal ge den ersättningsberättigade möjlighet att erhålla ersättning för godsets fulla värde och även för indirekt skada. Den begränsning av ersättningsskyldigheten, som fraktföraren enligt det sagda åtnjuter, äger han emellertid icke göra gällande, om han eller hans medhjälpare uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vållat skadan. Har fraktföraren eller medhjälparen vållat skadan av oaktsamhet som ej kan anses såsom grov, gäller däremot begränsningsreglerna och detta även om utomobligatoriska skadeståndsregler åberopas som grund för anspråket. Femte kapitlet upptager bl. a. regler om reklamation och preskription, vilka genom sina knappt tilltagna tidsfrister ådagalägger en viss stränghet mot fraktförarens kunder. Vidare innehåller kapitlet ett system av regler avsedda att skapa ett ändamålsenligt tillvägagångssätt för att erhålla verkställbar dom i tvister, hänförliga under konventionens område. Detta syftemål vinnes främst genom att de i den interna processrätten fundamentala reglerna om litispendens och res judicata såsom rättegångshinder erhåller internationell räckvidd och genom att avgöranden av behörig domstol i en

27 konventionsstat tillerkännes verk ställbarhet i övriga konventionsstater. Konventionen anvisar även möjlighet att avgöra tvister genom skiljedom. Sjätte kapitlet behandlar s. k. genomgående befordran, d. v. s. sådan befordran som på grund av ett och samma fraktavtal utföres av flera fraktförare efter varandra. Kapitlets bestämmelser synes dock ännu icke ha fått större praktisk betydelse. Sjunde kapitlet, som omfattar endast en artikel, innehåller det betydelsefulla stadgandet, att konventionens regler — med undantag för vissa bestämmelser om fraktförarnas inbördes ansvarighet vid genomgående transporter — förklaras vara tvingande. Det är således icke möjligt för vägfraktföraren att — såsom förekommit särskilt inom sjöfrakträtten — avtalsvägen friskriva sig från transportansvar vid en mängd olika skadefall. Åttonde kapitlet innehåller bestämmelser om konventionens ikraftträdande m. m. Som tidigare har nämnts, har konventionen trätt i kraft den 2 juli 1961. Den förblir i kraft så länge antalet anslutna stater icke understiger fem. Tvister mellan konventionsstater om konventionens tolkning eller användning skall, i den mån de icke kan lösas genom förhandlingar eller på annat sätt, hänskjutas till avgörande av Internationella domstolen. Varje konventionsstat äger dock vissa möjligheter att genom särskilt förbehåll fritaga sig från skyldigheten att hänskjuta olösta tvistefrågor till Internationella domstolen. Sådant förbehåll har hittills gjorts endast av Polen. I övrigt må reservationer ej göras. Sedan konventionen varit i kraft i tre år, således efter den 2 juli 1964, äger varje konventionsstat påkalla en konferens för revision av konventionen. Konventionen är avfattad i en engelsk och en fransk text. De båda texterna skall äga lika vitsord. Konventionen jämte svensk översättning har såsom bilaga 1 fogats vid detta betänkande.

Gällande svensk r ä t t Någon lagstiftning rörande fraktavtalet vid godsbefordran på väg förekommer icke i Sverige. De rättsregler som kan anses gälla på förevarande område får i stället utletas ur doktrin, domstolspraxis, handelsbruk och annan sedvänja och kompletteras med sådana regler från frakträttens övriga områden, som kan bedömas äga giltighet för all frakträtt, och med allmänna avtalsrättsliga regler. I svensk doktrin har de frakträttsliga spörsmålen vid landsvägstransporter erhållit mycket ringa utrymme. Ur systematisk synpunkt är Hammarskjölds år 1886 utgivna avhandling »Om fraktaftalet och dess vigtigaste rättsföljder» av betydelse men kan icke ge mycken ledning vid bedömningen av konkreta frågor rörande dagens landsvägstransporter. Redogö-

28 reiser för de moderna landsvägstransporterna har lämnats av Grönfors i det av Schmidt m. fl. utgivna arbetet »Huvudlinjer i svensk frakträtt» 1 samt i »Allmän transporträtt». 2 Även domstolspraxis — i den mån den framgår av publicerade rättsfall — är mycket sparsam. Detta torde sammanhänga med att tvister i vägfraktförhållanden i stor utsträckning hänskjutits till skiljedom. Ett fylligare material lämnar handelsbruk och annan sedvänja, åtminstone i den mån dessa förhållanden kan anses återspeglade av de i praktiken gängse avtalsvillkoren. Emellertid är det i hög grad ovisst, i vilken utsträckning likhetstecken kan sättas mellan vad som faktiskt regelmässigt avtalas och de regler som kan vara att tillämpa vid frånvaro av avtal. Det möter också svårigheter att i någon större utsträckning utskilja specifikt frakträttsliga regler av den art att de måste anses tillämpliga inom frakträtten i dess helhet. Av det sagda torde framgå att det är mycket svårt — för att icke säga omöjligt — att annat än i vissa stycken bestämma vad som är gällande svensk rätt i fraktförhållanden på väg. Emellertid synes det kommittén möjligt att urskilja åtminstone de i det följande nämnda rättsreglerna. Vägfraktavtalet är att anse som ett konsensualavtal. Beträffande avtalets tillkomst är avtalslagens bestämmelser tillämpliga. Ett vägfraktavtal kan alltså komma till stånd genom muntligt anbud och muntlig accept; för att avtalet skall vara bindande kräves ingalunda upprättande av någon handling, t. ex. fraktsedel, eller överlämnande av godset i fraktförarens besittning. Genom fraktavtalet blir fraktföraren förpliktad ej blott att transportera godset utan även att vårda det. Ehuru fraktföraren redan vid avtalsslutet blivit förpliktad att fullgöra transporten, inträder ansvarigheten för godset icke förrän fraktföraren mottagit godset till befordran. 8 Fraktföraren är ansvarig för att godset utlämnas till rätt mottagare (NJA 1950 s. 575). Fraktförarens ansvar för godset upphör normalt i och med att det utlämnats till mottagaren. Utlämnandet torde i allmänhet ej kunna anses avslutat så länge fraktförarens folk deltar i hanterandet av godset. 4 Huru fraktföraren skall förfara, om hinder uppkommer mot utlämnandet, t. ex. genom att den uppgivne mottagaren vägrar att mottaga godset, är i 2 uppl. Stockholm 1962. 2 Stockholm 1965. 3 Fraktföraren kan givetvis på a n n a n grund än det egentliga fraktföraransvaret bli ersättningsskyldig för skada som tillfogas h a n s m e d k o n t r a h e n t i samband med t r a n s p o r t uppdragets fullgörande. Så synes h a skett i rättsfallet NJA 1960 s. 644, d ä r en å k a r e ansågs skadeståndsskyldig gentemot varuägaren för att h a n s folk, som skolat a v h ä m t a viss godsmängd i ett lager, stulit bl. a. gods som icke skolat h ä m t a s . * I ett i Försäkringsjuridiska Föreningens Rättsfallssamling 1949 s. 303 publicerat rättsfall (Svea h o v r ä t t ) hade, efter t r a n s p o r t av en m a s k i n med lastbil, bilens chaufför samt godsmottagaren gemensamt försökt lossa maskinen från bilen, varvid maskinen skadats. Chauffören och mottagaren ansågs lika vållande, och fraktföraren ansågs pliktig svara för chaufförens vållande. Fraktföraren förpliktades följaktligen ersätta m o t t a garen halva skadan. Två dissidenter ville dock ålägga fraktföraren att svara för hela skadan.

29 ovisst, men det synes här vara på sin plats att i analogi med sjö- och järnvägsrätten antaga en rätt för fraktföraren att befria sig från vidare ansvar för godset genom att upplägga det till förvaring hos tredje man eller, om en sådan åtgärd med hänsyn till godsets beskaffenhet eller ringa värde icke är försvarlig, genom att sälja godset för avsändarens räkning. I vart fall torde en dylik rätt få antagas, därest avsändaren underlåter att på anfordran ge instruktioner om huru med godset skall förfaras. Fraktförarens ansvarighet för det transporterade godset omfattar enligt Hammarskjöld »all den skada eller förlust, som vållats av orsaker, vilka med den beskaffenhet av transportobjekt och de faktiska förhållanden i övrigt, som fraktföraren med fog kan förutsätta och lägga till grund för sina beräkningar, äro att betrakta såsom möjliga att förutse och genom förnuftiga åtgärder undvika». 5 Ett dylikt ansvar torde med gängse terminologi böra betecknas som ett culpaansvar. Ansvaret omfattar även culpa hos fraktförarens medhjälpare. Det får antagas, att fraktföraren är bevisskyldig för att inträffad realskada icke beror av vållande å hans sida, en regel som får anses följa av det förhållandet, att motparten typiskt sett saknar möjligheter att fastställa h u r u skadan timat. 6 Genom omkastningen av bevisbördan kommer fraktföraransvaret i praktiken att närma sig ett strikt ansvar. Enligt vad rättsfallet NJA 1948 s. 701 ger vid handen, föranleder den omständigheten att befordringen utföres utan vederlag icke någon lindring i fraktförarens ansvarighet. Även för skada till följd av dröjsmål med utlämnandet av godset torde fraktföraren vara ansvarig. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser äger den skadelidande erhålla gottgörelse för hela den ekonomiska skada, som drabbat honom; det är således det individuella intresset som ersattes. Huruvida denna princip — förutsatt att den ej satts åsido genom avtal — skall vinna tillämpning även vid bestämmande av skadestånd inom vägfraktförhållanden måste anses tveksamt. Det kan nämligen anses vara ett inom frakträtten allmänt accepterat betraktelsesätt, att fraktföraren icke skall behöva utge högre ersättning än han med hänsyn till erhållna uppgifter om bl. a. godsets art kunnat räkna med från början. 7 Ehuru mycket talar för att ersättningen således — där ej annat avtalats — bör beräknas efter ett normalvärde å godset, kan det dock väl tänkas att domstolarna skulle föredra att tillämpa den allmänna principen om full ersättning. Några hållpunkter för att på vägtransporter tillämpa inom övriga fraktområden förekommande ansvarsbegränsningar till visst belopp per kolli eller viktsenhet finnes icke. Även beträffande skada till följd av dröjsmål får principen om rätt till full ersättning antagas gälla. Den skadelidande torde gå förlustig sin rätt att föra talan om ersätt5

A. a. s. 71. «Jfr SvJT 1943 rf. s. 39. Jfr Hammarskjöld a. a. s. 81.

30 ning, därest han icke inom viss begränsad tid framställer sina anspråk. Reklamationsplikt inom förhållandevis snäva tidsfrister stipuleras vanligen i fraktavtalen och torde även utan avtal gälla här som på närliggande handelsrättsliga områden. Ehuru behovet av korta preskriptionsfrister är påtagligt inom frakträtten och har slagit igenom i all frakträttslig lagstiftning, torde man utan stöd av uttryckligt stadgande icke kunna tillämpa andra preskriptionsfrister inom vägfrakträtten än den i preskriptionsförordningen föreskrivna tioåriga preskriptionstiden, såframt ej kortare tid avtalats. Kommitténs överväganden Betydelsen av enhetliga europeiska rättsregler beträffande fraktavtalet vid internationella godstransporter på väg synes icke behöva särskilt framhållas. Det ligger i öppen dag att ett enhetligt regelsystem är ägnat att underlätta avtalsslut, skänka större trygghet i transportförhållandena och minska antalet tvister. Önskemål om enhetliga regler på förevarande område har också i olika sammanhang framförts av företrädare såväl för varuägare som för transportörer. Sveriges vägburna godstransporter till och från det stora — och av allt att döma växande — CMR-området är av betydande omfattning. Beträffande dessa transporter kan svenska domstolar redan nu ha att tillämpa CMR såsom avtalsstatut. Särskilt mot bakgrunden av den ovisshet som råder beträffande den svenska vägfrakträttens innehåll synes det vara en betydande fördel för vår rättsordning att genom upptagande av CMR:s bestämmelser erhålla ett regelsystem, som dels är tillämpligt på all utrikes godsbefordran på väg och dels stämmer överens med rättsordningen i de länder med vilka vi har de livligaste biltrafikförbindelserna. För svenska vägfraktförare som utför internationell godsbefordran torde det vara till fördel att kunna hänvisa till att de enligt svensk lag är underkastade samma bestämmelser som gäller i de nuvarande CMR-länderna. Likställighet med dessa länders fraktförare synes också kunna ha betydelse vid tilldelning av trafikrättigheter utomlands. En förutsättning för att upptaga CMR:s regler i vår rättsordning måste dock vara, att dessa kan anses godtagbara enligt hävdvunnen svensk rättsuppfattning. Det är emellertid uppenbart att ett verk sådant som CMR, tillkommet genom samarbete av företrädare för skilda rättsåskådningar, kan innehålla element som ter sig främmande enligt vårt betraktelsesätt. Dylika element måste dock enligt kommitténs mening i enhetlighetens intresse kunna accepteras. Endast om konventionens huvudprinciper skulle anses oförenliga med svensk rättsuppfattning eller icke vara ändamålsenliga med tanke på svenska förhållanden bör det övervägas att Sverige ställer sig utanför konventionen.

31 Ett ställningstagande till CMR synes främst böra baseras på en prövning av de centrala reglerna om fraktförarens ansvarighet. Det ansvar som fraktföraren enligt nu gällande svensk rätt har att bära i förevarande hänseende kan beskrivas som ett presumtionsansvar, ett culpaansvar med omkastad bevisbörda. Ett antagande av CMR:s regler innebär — åtminstone teoretiskt — en icke oväsentlig skärpning av detta ansvar, i det att fraktföraren i viss utsträckning kommer att svara även för casus. Verkan av skärpningen mildras emellertid av de regler som CMR uppställer i fråga om summamässig begränsning av ersättningen och som innebär lägre maximiersättningar än som stadgas i övriga frakträttsliga regelsystem. För parterna i fraktavtalet lämnas vidare möjligheter att genom överenskommelser beträffande det värde godset skall anses äga eller det särskilda intresse som skall anses förenat med riktig leverans nå fram till ersättningsregler, som är lämpade för den aktuella transporten. En fråga av allmän räckvidd är emellertid huru en övergång till CMR:s ansvarssystem kommer att påverka fraktkostnaderna. Härvidlag må nämnas, att det i praktiken förekommer att vägfraktföraren avtalsvägen underkastar sig en längre gående ansvarighet än som föreskrives i CMR. Vidare har de till Svenska Lasttrafikbilägareförbundet anslutna vägfraktförarna tecknat en kollektiv transportansvarighetsförsäkring, vilken täcker skador intill 300 000 kronor sammanlagt per fordon med eventuellt släpfordon och oavsett antalet varuägare. En eventuell ytterligare höjning av ansvarssumman synes — vid nuvarande frekvens av ersättningsgilla skador — icke föranleda några betydande kostnader. Någon allmän höjning av fraktkostnadsnivån behöver enligt kommitténs uppfattning ej befaras. Kommittén vill med hänsyn till det anförda föreslå att Sverige snarast biträder konventionen. En svensk ratificering av CMR förutsätter, att konventionens regler införlivas med vår lagstiftning. Vid överläggningarna mellan de nordiska kommittéerna har enighet rått om önskvärdheten av att så långt som möjligt ge den av CMR föranledda lagstiftningen en utformning, som i systematiskt hänseende ansluter till det i de nordiska länderna vedertagna mönstret för lagverk. Vissa avvikelser från den i CMR använda systematiken har härigenom blivit nödvändiga. Den svenska kommittén har i enlighet härmed utarbetat förslag till lag om internationell befordran av gods å väg. Detta förslag överensstämmer till sin uppställning och formulering nära med motsvarande danska och norska texter, vilka fogats vid betänkandet i bilaga 2. Sveriges ratificering av CMR förutsätter att utländsk dom, som meddelats av en enligt konventionen behörig domstol i tvist rörande* en under CMR hänförlig befordran, tillerkännes verkställbarhet här i riket. Domens materiella innehåll får icke underkastas prövning av svensk myndighet. Däremot är det tillåtet och synes jämväl erforderligt, att de formella för-

32 utsättningarna för domens verkställbarhet här i riket göres till föremål för särskild prövning. Kommittén anser att en dylik prövning — såsom för närvarande är fallet beträffande vissa jämförbara domar — bör ske genom ett särskilt förfarande inför Svea hovrätt. Med anledning härav har kommittén i förslaget inarbetat regler för prövning av frågor om verkställighet av utländska domar rörande internationell befordran av gods å väg.

De särskilda bestämmelserna i förslaget Som tidigare nämnts omfattar CMR åtta kapitel. Det sista av dessa kapitel innehåller slutbestämmelser angående undertecknande och ratifikation m. m. och saknar självfallet motsvarighet i lagförslaget. I övrigt har konventionens kapitelindelning följts i förslaget. Endast i ett fall har en bestämmelse placerats i annat kapitel än som motsvarar bestämmelsens placering i konventionen. Vartdera av tredje, fjärde och femte kapitlen innehåller ett tämligen stort antal stadganden av inbördes olikartat innehåll. För att öka överskådligheten har i dessa kapitel använts underrubriker, utmärkande innehållet i varje paragraf eller grupp av sammanhörande paragrafer. Underrubrikerna saknar motsvarighet i konventionen. Den inbördes ordningsföljd de olika bestämmelserna intar i konventionen har i huvudsak följts. Numreringen av konventionens artiklar och förslagets paragrafer stämmer dock icke överens, bl. a. beroende på att innehållet i en del artiklar ansetts böra fördelas på ett flertal paragrafer.

Lagens rubrik Kommittén har eftersträvat att göra lagens rubrik så kort som möjligt. I enlighet därmed har kommittén — till skillnad från de danska och norska kommittéerna — underlåtit att i rubriken särskilt ange att lagen endast behandlar den frakträttsliga sidan av ifrågavarande godstransporter. Från dansk sida har framhållits, att frånvaron av en hänvisning till fraktavtalet i lagens rubrik skulle för danskt vidkommande kunna föranleda till förväxling med den lagstiftning, som berör den offentligrättsliga regleringen av samma transporter. För Sveriges del innehålles den offentligrättsliga regleringen av den internationella godstrafiken på väg i en kungl. kungörelse den 22 juni 1951, nr 491, angående vissa transporter till eller från utlandet med motorfordon m. m. Någon sammanblandning av denna författning med den föreslagna lagen torde icke behöva befaras.

33 1 KAP. Lagens tillämpningsområde I lagförslagets första kapitel, omfattande 1—3 §§, behandlas lagens tilllämpningsområde. Kapitlet motsvarar konventionens kap. I, som omfattar art. 1 och 2. 1 och 2 §§. I 1 § av förslaget anges till en början vilka fraktavtal som faller under lagens bestämmelser. För att lagen skall bli tillämplig å ett visst fraktavtal kräves att transporten 1) avser gods, 2) utföres med fordon å väg, 3) sker mot vederlag, och 4) enligt avtalet skall ske mellan ort i Sverige och ort i främmande stat eller mellan orter i två olika främmande stater, av vilka åtminstone den ena är ansluten till CMR. Beträffande förutsättningen under 1) är att märka, att icke alla godstransporter faller under lagens tillämpningsområde. Enligt 1 § andra stycket undantages nämligen postbefordran, begravningstransporter 1 och befordran av flyttsaker. För dessa specialtransporter kräves väsentligen andra regler än för godstransporter i allmänhet. Beträffande transporter av flyttsaker har undertecknarna av CMR genom en särskild anteckning i signaturprotokollet förpliktat sig att ingå i förhandlingar för att ernå överenskommelse rörande avtal om sådana transporter. Sådana förhandlingar har förts inom ECE men icke lett fram till något avtal i ämnet. Under 2) har såsom förutsättning för lagens tillämpning å en viss transport angivits att transporten utföres med fordon å väg. Härvid avses dock icke alla sorters vägfordon. De slag av fordon, å vilka konventionen är tilllämplig, anges i art. 1 andra stycket, som för definition av de där angivna fordonsslagen hänvisar till art. 4 i konventionen den 19 september 1949 rörande vägtrafik. Kommittén har ansett det lämpligt att i en särskild paragraf i lagen — 2 § — ange vilka fordon som faller inom dess tillämpningsområde. Med fordon i förslagets mening förstås enligt denna paragraf motorfordon och släpfordon. Motorfordon är enligt vägtrafikkonventionen varje fordon, som för framdrivande på väg är försett med motor och icke löper på skenor eller har förbindelse med elektrisk ledning och som normalt användes för befordran av personer eller gods. Med släpfordon förstås enligt samma konvention varje fordon, som är byggt för koppi Under uttrycket begravningstransporter avlidens stoft. 2—660048

inbegripes h ä r även a n d r a t r a n s p o r t e r

av

34 ling till motorfordon. I begreppet släpfordon innefattas således bl. a. påhängsvagnar. Självfallet är en kombination av motorfordon och påhängsvagn, s. k. sammansatt fordon, också att anse som fordon i förslagets mening. I enlighet med det sagda blir lagen tillämplig även på godstransporter med personbil, något som dock torde ha föga praktisk betydelse. Däremot är det ej meningen, att lagen skall vara tillämplig beträffande bilpassagerares resgods. Såsom framgår under punkt 3), blir lagen ej att tillämpa på sådana transporter som utföres utan vederlag. I lagens internationella natur ligger den under 4) angivna förutsättningen, att befordringen enligt fraktavtalet skall ske mellan orter, som ligger i skilda stater. Beträffande fraktavtal, enligt vilka godset skall såväl mottagas till befordran som utlämnas inom Sverige, är således den föreslagna lagen icke tillämplig. Ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen berör därför icke direkt rättsläget beträffande det inhemska vägfraktavtalet. Är den ena av de angivna orterna belägen i Sverige och den andra i utlandet, blir bestämmelserna i konventionen regelmässigt tillämpliga. Enligt konventionen kräves nämligen för dess tillämpning endast att den ena av de berörda staterna är ansluten till konventionen. Detta förutsätter emellertid att en icke-konventionsstats internationella privaträtt ger dess domstolar anledning att tillämpa konventionens regler. En sådan ordning har man sökt säkerställa genom att i art. 6 föreskriva, att fraktsedel alltid skall upptaga villkoret att transportavtalet, oavsett vad parterna kan ha överenskommit, skall vara underkastat konventionens bestämmelser (jfr 7 § k ) . En domstol i en icke-konventionsstat kan sålunda komma att tilllämpa konventionen eller en med konventionen överensstämmande lag på grund av att själva avtalet hänvisar till detta regelsystem. Såvitt nu kan bedömas torde emellertid knappast någon av de stater, med vilka Sverige har biltrafikförbindelser av någon betydelse, ställa sig utanför CMR. Det förtjänar att påpekas, att en svensk fraktförare kan bli underkastad konventionsbestämmelserna även om han utför transport enbart inom landet, nämligen såframt hans transportuppdrag utgör en del av en s. k. genomgångstransport, som påbörjats eller skall avslutas utomlands. 2 Sker transporten från ort i en främmande stat till ort i annan främmande stat, blir konventionen också tillämplig, såvida åtminstone den ena av dessa båda stater biträtt konventionen. Den omständigheten att konventionen, efter ratifikation från svensk sida, blir tillämplig å vägtransporter mellan Sverige och utlandet eller att dess regler skall tillämpas av svensk domstol på avtal om befordran mellan vissa främmande stater, innebär emellertid icke att den nu föreslagna lagen undantagslöst blir tillämplig i dessa fall. Då ett rättsförhållande äger 2

Beträffande genomgångstransport se vidare 6 kap.

35 anknytning till olika stater, uppkommer alltid spörsmål efter vilken stats lag förhållandet bör bedömas. De internationellt privaträttsliga regler, som utbildats för att lösa dylika spörsmål rörande transportförhållanden, 3 kommer även fortsättningsvis att äga giltighet. I ett avseende innebär förslaget emellertid ändring härvidlag. Då inför svensk domstol tvist uppkommer angående befordran mellan en konventionsstat och en stat som står utanför konventionen, blir det uteslutet att tillämpa sistnämnda stats rättsordning, sedan konventionen trätt i kraft för Sveriges del. För lösning av frågan, huruvida svensk lag eller annan fördragsstats lag i visst fall skall tillämpas, lämnar konventionen emellertid icke någon ledning. Frågan måste därför som hittills bedömas enligt allmänna internationellt privaträttsliga regler. Det kan givetvis sägas att frågan är av väsentligt mindre vikt, då de lagar, som kan komma i fråga för tillämpning, vilar på samma konventionsbestämmelser. Erfarenheten visar emellertid att det är ogörligt att helt undvika sakliga skiljaktigheter, när innehållet i en internationell konvention skall upptagas i skilda nationella rättsordningar. Då frågan om tillämplig lag således alltjämt får anses ha praktisk betydelse, har kommittén ansett det värdefullt att frågan beröres i lagtexten. I lagförslaget har därför — liksom i det norska förslaget 4 — intagits en bestämmelse av innehåll att lagen icke skall äga tillämpning, såframt jämlikt allmänna rättsgrundsatser annan fördragsstats lag skall gälla. Från regeln att svensk trafik med utlandet blir underkastad konventionens bestämmelser kan emellertid i visst fall undantag göras. Enligt art. 1 femte stycket är nämligen medlemsstaterna oförhindrade att träffa överenskommelser, varigenom deras gränstrafik undantages från konventionens tillämpningsområde. Med anledning härav har i sista stycket av 1 § i lagförslaget upptagits en bestämmelse enligt vilken Konungen äger förordna, att befordran av gods i lokal gränstrafik helt eller delvis skall vara undantagen från bestämmelserna i lagen. Vad som skall anses utgöra lokal gränstrafik har icke slutgiltigt fastlagts. Att det här rör sig endast om transporter av ganska begränsad räckvidd torde dock få anses klart. 3 §.

Genom art. 2 i konventionen utsträckes dess tillämpningsområde utöver de rena vägtransporterna, i det att konventionen också göres tillämplig på vissa transporter, vid vilka även annat transportmedel kommer till användning. Enligt första stycket första punkten av förevarande artikel, vilken punkt motsvaras av 3 § första stycket i förslaget, skall nämligen transport med vägfordon i sin helhet falla inom konventionens tillämpningsområde, även om fordonet under en del av transporten fraktas med fartyg, järnväg 3 Se h ä r o m Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 2 uppl. Lund 1960 s. 102. * Den danska lagen s a k n a r däremot bestämmelsen. Angående motiveringen härtill, se det danska b e t ä n k a n d e t s. 57.

36 eller luftfartyg. En förutsättning härför är dock att godset är lastat på vägfordonet, även då detta fraktas med det andra transportmedlet. Skulle godset — av annan anledning än att hinder uppkommit för befordringens utförande — lossas från vägfordonet och så att säga direkt transporteras med fartyg» järnväg eller luftfartyg, blir vägfraktreglerna icke tillämpliga på denna del av befordringen ehuru genomgående fraktsedel utfärdats. Genom bestämmelserna i 3 § första stycket vinnes den betydelsefulla fördelen, att ett och samma regelsystem blir tillämpligt på en transport, oaktat olika transportmedel måste tas i anspråk. Icke minst för svenska förhållanden torde denna reglering böra hälsas med tillfredsställelse, särskilt med tanke på att våra vägtrafikförbindelser med kontinenten och Storbritannien måste bygga på sjötransporter. Det har emellertid icke varit möjligt att uppnå fullständig likställighet i fråga om fraktförarens ansvar beträffande rena vägtransportsträckor och sträckor, där jämväl ett annat transportmedel deltar i bef ordringen. Det har nämligen icke ansetts rimligt att vägfraktföraren för en under sjö-, järnvägseller lufttransport inträffad, för ifrågavarande transportmedel specifik skada skulle svara gentemot lastägaren enligt andra regler än som skolat gälla, därest transportavtalet ingåtts direkt med sjö-, järnvägs- eller lufttransportören. I art. 2 första stycket andra punkten har därför stadgats vissa undantag från huvudregeln att vägfraktföraren under hela befordringen skall svara enligt CMR-reglerna. Dessa undantag torde dock i praktiken icke bli särskilt betydande. För att vägfraktföraren skall kunna undgå att svara enligt CMR-reglerna för realskada eller dröjsmål som uppkommit medan vägfordonet med pålastat gods transporterades med fartyg, järnväg eller luftfartyg fordras nämligen, att han visar dels att realskadan eller dröjsmålet orsakats medan godset befordrades på annat sätt än på väg, dels att realskadan eller dröjsmålet icke vållats av honom utan härrör av händelse, som kunnat inträffa endast under och på grund av den befordran som ej skett på väg (t. ex. att lasten på grund av sjöhävning under sjötransport skadats av salt vatten). Där nämnda förutsättningar är uppfyllda, skall vägfraktförarens ansvarighet icke bestämmas enligt CMR-reglerna utan — som det uttryckes i konventionen — på det sätt, varpå den andre fraktförarens ansvarighet skolat bestämmas, därest avtal slutits mellan avsändaren och sistnämnde fraktförare om befordran enbart av godset i enlighet med de tvingande lagregler, som gäller för befordran av gods med det ifrågavarande transportmedlet. Skulle den för sistnämnda transportmedel gällande fraktlagstiftningen sakna tvingande ansvarsregler, skall vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt CMR-reglerna. Därest vägfraktförarens ansvarighet enligt nyssnämnda undantagsbestämmelser skall bestämmas på annat sätt än enligt CMR-reglerna, kan svårigheter uppstå att fastställa ansvarighetens närmare omfattning. Det kan således råda tvekan om vilka lagregler som skall anses tvingande. De regler

37 som gäller om fraktföraransvaret vid sjö- eller luftbefordran av gods är tvingande endast i den meningen att de ej kan åsidosättas till men för lastägaren, medan de ej hindrar att fraktföraren påtager sig ett vidsträcktare ansvar. 1 Av förarbetena till CMR synes emellertid framgå, att reglerna i de internationella konventionerna om godsbefordran med fartyg, järnväg eller luftfartyg vid tillämpningen av förevarande artikel i CMR bör betraktas som tvingande. 2 Huru reglerna i 118—122 §§ sjölagen i detta hänseende bör bedömas synes ovisst. 3 Däremot torde det vara klart att reglerna i 130 § sjölagen om ansvar för dröjsmål, vilka icke anses tvingande, ej kan erhålla tilllämpning i detta sammanhang. Av art. 2 första stycket andra punkten synes följa, att CMR:s regler skall tillämpas på varje ansvarsfråga som icke regleras av tvingande bestämmelser i den frakträttsliga lagstiftning som gäller för det transportmedel, varmed fordonet fraktas. Detta torde ha en icke oväsentlig betydelse i fall då fordon fraktas som däckslast vid sjötransport. 4 Som ovan nämnts skall man enligt konventionens formulering vid bestämmandet av fraktförarens ansvarighet i de nämnda undantagsfallen fingera ett fraktavtal direkt mellan avsändaren och sjö-, järnvägs- eller luftfraktföraren i enlighet med de tvingande regler som gäller för dennes transportmedel. Konventionen lämnar dock icke någon anvisning om huru innehållet i detta fingerade avtal skall bestämmas. Emellertid synes den enda möjliga lösningen vara, att avtalet antages vara slutet enbart på de villkor, som anges i de tvingande bestämmelserna. Det synes därför berättigat att göra den förenklingen, att de tvingande reglerna direkt — utan ett fingerat avtal — lägges till grund för bestämmandet av vägfraktförarens ansvarighet. Den föreslagna lagtexten har, liksom den danska och den norska, utformats i enlighet härmed. I andra stycket av art. 2 upptages en specialbestämmelse för det fall att vägfraktföraren tillika är fraktförare med avseende å det andra transportmedlet. Också i sådant fall skall reglerna i första stycket tillämpas, varvid skall fingeras att vägfraktförarens verksamhet utövas av en och den andra fraktförarverksamheten av en annan person. Vid de nordiska överläggninga r n a har bestämmelsens innehåll ansetts självklart, varför den utelämnats i de framlagda förslagen. Utformningen av förevarande artikel har blivit föremål för kritik särskilt från engelsk sida, varvid man har hävdat att den oklarhet som vidlåder ari Se Haaglagen 3 § 8 mom. och 5 § första stycket samt luftfartslagen 9 kap. 23 § första stycket. 2 Jfr Buzzi-Quattrini, ubereinkommen iiber den Beförderungsvertrag im internationalen Strassengiiterverkehr (CMR), Wien 1961, s. 49 f. 3 Jfr det danska betänkandet s. 15 f och det norska s. 16 f. Olika meningar synes här göra sig gällande. Den norska ståndpunkten, enligt vilken avgörande vikt bör fästas vid att 122 § sjölagen i realiteten pålägger fraktföraren ett tvingande minimiansvar på samma sätt som Haaglagen, synes böra biträdas. 4 Se Haaglagen 1 § c. och sjölagen 122 § första stycket.

38 tikeln lätt kan föranleda tvister. Ehuru denna kritik icke kan anses oberättigad, har man vid de nordiska överläggningarna varit enig om att de invändningar som på denna punkt kan resas mot konventionen icke bör tillmätas avgörande betydelse, då det gäller frågan huruvida konventionen bör biträdas eller ej. Det har därvid bl. a. hänvisats till att undantagsbestämmelserna, såsom tidigare framhållits, kan antagas få ganska begränsad användning.

2 KAP. Personer för vilka fraktföraren ansvarar Lagförslagets andra kapitel omfattar i likhet med konventionens kap. Il endast ett stadgande. 4 §• I denna paragraf upptages — i överensstämmelse med art. 3 i konventionen — regler för det fall att skada uppkommer till följd av att fraktförarens anställda eller andra, som han anlitat för befordringen, begått fel eller försummelse i tjänsten. I sådant fall svarar fraktföraren för skadan som om han själv begått felet eller försummelsen. I fråga om skadeståndsansvar i avtalsförhållanden av den typ varom här är fråga torde svensk rätt erkänna sådant ansvar för fel eller försummelse å medhjälpares sida. Detta torde gälla i fråga om såväl avtalspartens egna anställda av alla grader som av honom anlitade självständiga yrkesutövare. Innehållet i förevarande paragraf innebär således icke någon nyhet för svensk rätt.

3 KAP. Slutande och fullgörande av fraktavtal Konventionens kap. III omfattar art. 4—16. I kapitlets början lämnas bestämmelser om fraktsedel; art. 4 och 5 behandlar fraktsedelns upprättande, art. 6 vad fraktsedeln skall innehålla, art. 7 ansvaret för dess innehåll och art. 9 dess bevisverkan. Art. 8, 10 och 11 behandlar spörsmål i samband med godsets överlämnande till fraktföraren, varvid regler gives i art. 8 om fraktförarens plikt att undersöka godset, i art. 10 om verkan av bristfällig förpackning av godset och i art. 11 om sådana skriftliga handlingar, vilkas överlämnande till fraktföraren kan erfordras för att transporten skall kunna genomföras. I art. 12 regleras rätten att förfoga över godset under transporten och i art. 13 mottagarens rätt att inträda i fraktavtalet. Slutligen läm-

39 nas i art. 14—16 regler för förfarandet, då hinder möter mot att fullfölja transporten eller mot att lämna ut godset. Samtliga nu nämnda bestämmelser har även i lagförslaget upptagits i tredje kapitlet. Till detta kapitel har även förts de regler beträffande farligt gods, vilka i konventionen fått plats i kap. IV såsom art. 22. E n uppdelning av innehållet i de omfångsrika art. 5, 12 och 16 på flera lagrum har ansetts lämplig. De olika paragrafernas eller paragrafgruppernas innehåll framgår av de underrubriker som anges i det följande. Upprättande av fraktsedel 5 §• Konventionen berör icke frågan huru fraktavtal kommer till stånd. Huruvida i det särskilda fallet ett giltigt fraktavtal föreligger får således avgöras efter tillämpliga nationella rättsregler. Där denna fråga skall bedömas efter svensk rätt, blir avtalslagens bestämmelser att lägga till grund. Beträffande ett i Sverige ingånget internationellt vägfraktavtal torde t. ex. frånvaron av skriftlig form ej kunna betaga avtalet dess giltighet. Enligt konventionens art. 4, vars innehåll återges i förevarande paragraf, skall fraktavtalet emellertid bekräftas genom upprättande av fraktsedel. Ett åsidosättande av denna bestämmelse är dock i och för sig utan betydelse för frågan om fraktavtal kommit till stånd. Kan det visas att fraktavtal slutits, skall avtalet gälla och vara underkastat konventionens regler även om fraktsedel ej blivit utfärdad eller ej erhållit föreskrivet innehåll eller kommit bort. En fraktförare kan således ej genom att undandra sig att utfärda fraktsedel undgå konventionens tvingande ansvarsregler. E h u r u den föreslagna lagens regler kan bli gällande beträffande ett fraktavtal utan att fraktsedel upprättas, är det dock av stor vikt för parterna att de, såsom lagen påbjuder, bekräftar avtalet genom att upprätta fraktsedel. Härvid träder fraktsedelns funktion som bevismedel i förgrunden. Enligt förslagets 11 § — motsvarande konventionens art. 9 — skall nämligen fraktsedeln gälla som bevis om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av godset. Något exklusivt bevismedel är dock fraktsedeln icke.

6§. Enligt förslagets 6 § — motsvarande konventionens art. 5 —- skall fraktsedel upprättas i tre originalexemplar. Att samtliga exemplar skall vara original utgör icke något hinder mot att ifyllandet sker medelst genomslag. Samtliga exemplar skall dock underskrivas av såväl avsändaren som fraktföraren. Underskriften kan emellertid vara tryckt på fraktsedeln eller anbringas med stämpel, om ej lagen i den stat, där fraktsedeln upprättas, förbjuder ett sådant tillvägagångssätt. I de nordiska kommittéerna var man överens om att tryckta och stämplade underskrifter borde vara tillåtna.

40 Det första exemplaret av fraktsedeln är avsett för avsändaren, det andra skall åtfölja godset och det tredje behållas av fraktföraren. I konventionen anges ej vilket exemplar som skall äga vitsord, därest olika exemplar kommit att innehålla mot varandra stridande uppgifter. Avgörandet härav torde få ske på grundval av omständigheterna i det särskilda fallet. Lastas en sändning på skilda fordon, äger såväl avsändaren som fraktföraren fordra att särskild fraktsedel upprättas för varje fordonslast. På motsvarande sätt kan upprättandet av särskild fraktsedel påkallas, om olika slag av gods eller skilda partier ingår i sändningen. I sakens natur ligger att, då sändningen uppdelas på särskilda fraktsedlar, varje sådan »delfraktsedel» skall utfärdas i tre exemplar. Fraktsedelns innehåll 7 och 8 §§. Fraktsedelns innehåll regleras i konventionen i art. 6. För överskådlighetens skull har artikelns bestämmelser i lagförslaget fördelats på två paragrafer, av vilka 7 § upptager de uppgifter, fraktsedeln alltid skall innehålla, medan 8 § anger vad fraktsedeln därutöver i mån av behov skall innehålla. Beträffande vilka uppgifter som fraktsedeln således skall eller kan innehålla hänvisas till lagtexten. Det bör observeras att uppräkningen i 8 § ingalunda är uttömmande; det står parterna fritt att i fraktsedeln intaga de ytterligare uppgifter, som de finner påkallade. Bilfraktsedlar, utformade i enlighet med konventionens regler, har redan kommit i bruk i vårt land. Ansvarighet för fraktsedelns innehåll 9 §. I lagförslagets 9 § — svarande mot konventionens art. 7 — regleras ansvarigheten för fraktsedelns innehåll. De flesta uppgifterna i fraktsedeln avser sådana förhållanden, som avsändaren ensam äger kännedom om. Det förefaller rimligt att fraktföraren utan egna efterforskningar skall kunna förlita sig på riktigheten av avsändarens uppgifter t. ex. i fråga om mottagarens adress eller godsets art. På grund härav har stadgats, att avsändaren skall svara för kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren till följd av oriktighet eller ofullständighet hos sådan uppgift som särskilt angivits i 7 och 8 §§, med undantag dock för uppgiften under 7 § k) samt de i detta hänseende mindre betydelsefulla uppgifterna under 7 § a ) , c) och i ) . Avsändaren skall på motsvarande sätt svara för varje annan uppgift eller anvisning, som han lämnar angående fraktsedelns upprättande eller innehåll.

41 I praktiken torde det ofta förekomma, att fraktsedeln tillhandahålles av fraktföraren och att även utskrivandet av fraktsedeln ombesörjes av denne, i tillämpliga delar på grundval av de uppgifter som avsändaren lämnar. Detta förfaringssätt innebär emellertid icke, att fraktföraren övertagit ansvaret för riktigheten av de uppgifter som han på avsändarens föranledande infört i fraktsedeln. Enligt 9 § andra stycket av förslaget skall nämligen fraktföraren i sådant fall — förutsatt att annat ej styrkes — anses ha handlat för avsändarens räkning. Av det tidigare sagda framgår, att avsändarens ansvar för fraktsedelns innehåll ej omfattar det under 7 § k) angivna meddelandet. Enligt nämnda punkt skall fraktsedeln innehålla en bestämmelse av innebörd, att den befordran som fraktsedeln avser utan hinder av att annat må vara avtalat är underkastad regleringen i CMR eller lag som överensstämmer med denna konvention. Ändamålet med denna bestämmelse är, att en uppkommen tvist angående fraktavtalet skall bli bedömd enligt CMR-reglerna — såsom av parterna själva anvisad rättsordning •— även om tvisten skulle avdömas i ett land, som icke är anslutet till konventionen. 1 Det har ansetts böra ankomma på fraktföraren att tillse att ifrågavarande bestämmelse inflyter i fraktsedeln. Skulle vederbörande domstol underlåta att tillämpa CMR-reglerna på den grund, att bestämmelsen icke intagits i fraktsedeln, skall fraktföraren enligt 9 § sista stycket i förslaget ersätta kostnad och skada som därigenom uppkommit för den som äger förfoga över godset.

Fraktförarens undersökningsskyldighet 10 §. Gör lastägaren gällande krav mot fraktföraren under åberopande av att gods förkommit, minskats eller skadats medan det varit i fraktförarens vård, åligger det enligt allmänna bevisbörderegler lastägaren att styrka sitt påstående. För att lyckas härmed måste lastägaren tydligen bl. a. visa, att fraktföraren mottagit just det förkomna godset respektive mottagit godset i den mängd och det skick, som lastägaren påstår. Ett ändamålsenligt sätt att förebringa denna bevisning är otvivelaktigt att hänvisa till fraktsedelns uppgifter i nämnda hänseenden. För att möjliggöra detta har fraktsedeln, såsom närmare angives under 11 §, genom uttryckligt stadgande tillerkänts viss bevisverkan. Skall fraktsedelns bevisfunktion leda till ett materiellt riktigt resultat, kräves emellertid att ifrågavarande uppgifter i fraktsedeln blir föremål för vederbörlig uppmärksamhet också från fraktförarens sida. I detta syfte föreskriver förslagets 10 § — som motsvarar art. 8 i konventionen — att fraktföraren, då han mottager godset, skall undersöka riktigheten av frakti Jfr s. 34.

42 sedelns uppgifter angående antalet kolli samt deras märken och nummer. Kan fraktföraren icke med »skäliga medel» verkställa en sådan undersökning, skall han teckna förbehåll härom på fraktsedeln. Vad beträffar tolkningen av uttrycket »skäliga medel» bör observeras att konventionens uttryckssätt 1 närmast tyder på att det mått av verksamhet å fraktförarens sida, som kan fordras i detta avseende, icke kan bestämmas allmängiltigt utan blir beroende av förutsättningarna i varje särskilt fall. Fraktförarens undersökningsskyldighet innefattar även en plikt för honom att då han mottager godset till befordran undersöka godset och dess förpackning. I fråga om denna del av undersökningsplikten namnes icke något om att den är inskränkt till vad som k a n ske med anlitande av »skäliga medel». Omfattningen av undersökningsplikten hestämmes i stället genom föreskriften att undersökningen endast behöver avse godsets och förpackningens »synliga tillstånd». Genom användandet av uttrycket »synlig» — vilket också använts av de övriga nordiska kommittéerna — har kommittén emellertid icke avsett att sådana brister, som uppfattas med andra sinnen än synen, skulle falla utanför undersökningsplikten. Uttrycket »synlig» bör anses ha samma innebörd som det i järnvägstrafikstadgan tidigare använda uttrycket »kunnat upptäckas utifrån». Visar fraktförarens undersökning, att brister förekommer hos godset eller förpackningen, och anser han sig böra åberopa detta förhållande, skall han göra detta genom förbehåll i fraktsedeln. Förbehåll skall, antingen det avser undersökning av antalet kolli m. m. eller godsets och förpackningens tillstånd, ange ett konkret skäl till varför förbehållet gjorts. Motiveringen måste av naturliga skäl göras mycket kortfattad men skall likväl för att ha någon betydelse redovisa en saklig grund. En anteckning å fraktsedeln av innehåll att fraktföraren helt allmänt gör förbehåll med avseende å godsets och förpackningens tillstånd saknar varje verkan. För att ett av fraktföraren gjort förbehåll skall bli gällande mot avsändaren kräves dessutom, att denne uttryckligen godkänt förbehållet å fraktsedeln. Det torde därvid i allmänhet icke vara tillfyllest med den underskrift avsändaren alltid har att teckna på fraktsedeln, utan det torde krävas en påteckning t. ex. i form av signatur i omedelbar anslutning till förbehållet. Såsom framgår av sista stycket av förevarande paragraf, äger avsändaren fordra att fraktföraren gör en längre gående undersökning av godset än nu sagts. För en dylik undersökning äger dock fraktföraren erhålla särskild ersättning. Resultatet av undersökningen skall antecknas å fraktsedeln. Sålunda torde anteckning böra ske även om undersökningen ej visat annat än att fraktsedelns uppgifter var riktiga. 1 Si le transporteur n'a pas de moyens raisonnables de verifier carrier has no reasonable means of checking .

—; where the

43 Fraktsedelns bevisverkan 11 §• Vid 5 § har framhållits, att en av fraktsedelns funktioner är att tjäna såsom bevis om fraktavtalets innehåll och om fraktförarens mottagande av godset. Uttryckliga bestämmelser om fraktsedelns bevisverkan härvidlag lämnas, i överensstämmelse med första stycket av konventionens art. 9, i förevarande paragraf. I andra stycket av art. 9 lämnar konventionen en bevisregel i fråga om fraktsedelns uppgifter om antalet kolli samt deras märken och nummer. Regeln innebär, att fraktföraren skall presumeras ha mottagit kollina till det antal och med de märken och nummer som framgår av fraktsedeln, såframt h a n icke gjort förbehåll, som jämte motivering tecknats på fraktsedeln. Likaså skall det av fraktföraren mottagna godset och dess förpackning, i avsaknad av motiverat förbehåll härutinnan, presumeras ha varit i gott synligt tillstånd vid mottagandet. Uppenbart är att presumtionen att godset och dess förpackning varit i gott synligt tillstånd och att fraktsedelns ursprungliga uppgifter i fråga om kollinas antal, märken och nummer varit riktiga ej kan upprätthållas, då ett av fraktföraren gjort, motiverat förbehåll godkänts av avsändaren på sätt som angivits i föregående paragraf. I sådant fall torde de uppgifter förbehållet innehåller kunna tagas för goda, såframt ej avsändaren styrker att det verkliga förhållandet, trots hans eget godkännande, varit ett annat. Även då fraktförarens motiverade förbehåll ej blivit godkänt, synes emellertid konventionen tillägga förbehållet den verkan, att den ifrågavarande presumtionen icke inträder. Allmänna bevisbörderegler torde då böra tillämpas och således avsändaren principiellt ha att styrka sina påståenden exempelvis om det antal kolli han avlämnat och om godsets skick vid den tidpunkt då det mottogs av fraktföraren. Trots detta torde det ofta vara ett väsentligt intresse för fraktföraren att säkra bevisning rörande en redan vid godsets mottagande förefintlig skada eller därmed jämförbar omständighet. Det har gjorts gällande att det, när fraktföraren icke lyckas utverka avsändarens godkännande av ett å fraktsedeln tecknat förbehåll, icke skulle återstå annat för fraktföraren än att vägra utföra transporten. 1 Har bindande fraktavtal slutits redan innan godset avlämnades, synes emellertid ett dylikt tillvägagångssätt icke alltid tillrådligt. Bevissvårigheter av sådan art, att fraktföraren ser sig tvungen att avstå från att utföra befordringen, torde sällan vara att befara. Erforderlig bevisning kan nämligen tryggas genom andra bevismedel än fraktsedeln. För övrigt torde förbehåll ej blott kunna omintetgöra den till fraktsedeln knutna presumtionen utan i Se Muth, Leitfaden zur CMR, Berlin 1963, s. 30.

44 också i den mån dess motivering ter sig beaktansvärd, kunna tjäna som positivt bevis för att fraktförarens påståenden är riktiga. Framhållas må, att fraktsedeln icke är något exklusivt bevismedel ens i fall då riktigheten av dess uppgifter ej satts i fråga genom förbehåll. Det är således alltid möjligt för parterna att genom andra bevismedel, t. ex. vittnen, vederlägga fraktsedelns uppgifter och i stället styrka sina egna påståenden. Bristfällig förpackning 12 §. I förslagets 12 § — motsvarande konventionens art. 10 — regleras frågan om avsändarens ansvar för skada och kostnad, som orsakas av bristfällighet i godsets förpackning. Uppkommer av denna orsak skada å person, fordon, utrustning eller annat gods eller föranledes därav kostnad, svarar avsändaren härför gentemot fraktföraren. Avsändaren är dock fri från ansvar, om fraktföraren kände till bristfälligheten men trots detta underlät att teckna förbehåll därom å fraktsedeln eller om fraktföraren hade kunnat skaffa sig kännedom om bristfälligheten genom undersökning enligt 10 § andra stycket. Farligt gods 13 §• Kommittén har, i likhet med de övriga nordiska kommittéerna, ansett det lämpligt att i anslutning till reglerna om följderna av bristfällig förpackning upptaga reglerna om farligt gods, vilka i konventionen har sin plats i kap. IV art. 22. Dessa har därför i förslaget inpassats redan i 3 kap. och bildar här 13 §. I denna stadgas skyldighet för avsändaren att, då h a n till fraktföraren överlämnar gods av farlig beskaffenhet, noga underrätta denne om vari faran består och vilka försiktighetsmått som i förekommande fall erfordras. Någon viss form för underrättelsen är icke föreskriven, men lagtexten nämner i likhet med konventionen särskilt, att underrättelsen intages i fraktsedeln. Har avsändaren icke begagnat sig av denna möjlighet, ankommer det på honom eller mottagaren att på annat sätt styrka, att fraktföraren var väl medveten om faran. Därest farligt gods överlämnats till fraktföraren utan att denne blivit upplyst om godsets farlighet, äger han när som helst och var som helst lossa, förstöra eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersätta den skada, som därigenom drabbar lastägaren. Avsändaren är skyldig att gottgöra den skada och kostnad som föranletts av att han överlämnat farligt gods till befordran.

45 I konventionen anges icke närmare vilka egenskaper ett godsslag skall ha för att det skall bli hänförligt under förevarande bestämmelser. Nämnas må emellertid, att CIM såsom bilaga innehåller ett internationellt reglemente angående befordran av farligt gods å järnväg (Réglement international concernant le transport des marchandises dangereuses par chemins de fer, RID). Vidare har efter långvarigt arbete inom ECE den 30 september 1957 i Geneve träffats överenskommelse rörande internationell befordran av farligt gods å väg (Accord européen relatif au transport international des marchandises dangereuses par route, ADR). Denna överenskommelse har utarbetats i avsikt att förteckna och klassificera ämnen och föremål, som på grund av explosionsrisk, brandfara, radioaktivitet, giftiga eller frätande egenskaper eller dylikt bör uteslutas från befordran eller mottagas endast på särskilda villkor, såsom beträffande godsets förpackning och etikettering, dess samlastning med annat gods samt konstruktionen, utrustningen och handhavandet av transportmedlen. Frågan om svensk anslutning till ADR är föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga (utredningen angående befordran av farligt gods på väg m. m.). 1 Handlingar som skola ställas till fraktförarens förfogande 14 §. I lagförslagets 14 § återfinnes de bestämmelser som uppställts i konventionens art. 11 i syfte att reglera vissa med tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter sammanhängande frågor. I paragrafens första stycke fastslås avsändarens skyldighet att lämna fraktföraren erforderliga handlingar och upplysningar. Skulle skada åsamkas fraktföraren genom att sådan handling eller upplysning saknas eller är ofullständig eller oriktig, t. ex. genom att fraktföraren påtvingas en lång väntan innan formaliteterna ordnats upp, svarar avsändaren enligt andra stycket för skadan, dock ej om denna är att tillskriva fel eller försummelse av fraktföraren. Som fel eller försummelse av fraktföraren anses emellertid ej att denne icke närmare undersökt riktigheten eller fullständigheten av de handlingar och upplysningar, han erhållit. Enligt uttryckligt stadgande föreligger nämligen icke någon sådan undersökningsskyldighet för fraktföraren. I tredje stycket av förevarande paragraf behandlas följderna av att en till fraktföraren överlämnad handling går förlorad eller användes på oriktigt sätt. Det måste härvidlag till en början framhållas, att konventionstexten lämnar utrymme för tvekan i fråga om vilka handlingar, som omfattas av ifrågavarande bestämmelse. Det kan nämligen icke anses vara klart ut1

Beträffande a n d r a befordringsmedel m å hänvisas till 92, 97 och 119 §§ sjölagen, 4 § 6 mom. Haaglagen, § 57 järnvägstrafikstadgan och 107 § luftfartskungörelsen den 24 november 1961. — Här som i det följande avses 1925 års järnvägstrafikstadga.

46 sagt, huruvida bestämmelsen omfattar även handlingar, som ställts till fraktförarens förfogande utan att vara omnämnda i fraktsedeln. De nordiska kommittéerna har enats om den tolkningen av stadgandet, att nu nämnda handlingar faller utanför detsamma. Kommittén är emellertid medveten om att det från saklig synpunkt kan resas invändningar mot en sådan tolkning. I enlighet med den tolkning, som kommittén förordar, har lagtexten i förslaget utformats så att det klart framgår att stadgandet gäller »handling som är omnämnd i fraktsedeln och som överlämnats till fraktföraren». Går sådan handling förlorad eller användes den oriktigt, kan fraktföraren bli skyldig att svara för skada som uppkommer därav. Enligt konventionstexten svarar fraktföraren för sådan skada på samma sätt som en kommissionär (commissionnaire; agent). I svensk rätt regleras kommissionärs ansvar för skada, som han vid fullgörande av sitt uppdrag tillskyndat kommittenten, i 17 § lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande. Detta lagrum uppställer som förutsättning för ersättningsskyldighet att kommissionären visat försumlighet; härunder anses även oskicklighet och oförstånd falla. 1 Emellertid är de nordiska kommittéerna eniga om att ordvalet i konventionstexten icke får föranleda den tolkningen, att tillämpningen av det ifrågavarande stadgandet skulle bli beroende av innehållet i varje särskilt lands kommissionslagstiftning. Konventionens hänvisning till kommissionärsansvaret torde i stället enligt de nordiska kommittéernas mening böra uppfattas som en anvisning om strängare ansvar än det vanliga culpaansvaret. 2 Vid utformningen av de nordiska lagförslagen har det lämpligaste sättet att åstadkomma ett sådant strängare ansvar ansetts vara att föreskriva en omkastning av bevisbördan. Förslaget innehåller därför den regeln att fraktföraren svarar för här avsedd skada, såframt han ej förmår visa, att förlusten av handlingen eller den oriktiga användningen därav icke härrör av fel eller försummelse å hans sida. Slutligen stadgas i fråga om skadeståndets storlek, att ersättningen icke får överstiga vad som skolat utgå, därest godset gått förlorat. Innebörden av denna bestämmelse belyses närmare under 29 och 30 §§. Såsom framgår av det sagda anser kommittén den ansvarsregel, för vilken här redogjorts, ej vara tillämplig beträffande förlust eller oriktig användning av handling, som icke blivit omnämnd i fraktsedeln. Uppenbarligen kan emellertid fraktföraren bli ersättningsskyldig även i sådant fall. Härför torde dock principiellt krävas att motparten styrker — förutom att han lidit skada — dels att fraktföraren emottagit handlingen, dels att fraktföraren varit vårdslös vid handhavandet av denna. Vad beträffar sistnämnda omständighet torde emellertid i åtskilliga fall den bevisbörda som sålunda anses åvila fraktförarens motpart vara av ganska teoretisk art. Är det 1

Jfr Gagge-Ekhmd, Lagen om kommission, 3 uppl. Malmö 1952, s. 49. Ang. svensk r ä t t se NJA II 1914 s. 203. »Vid bedömande av frågan, h u r u v i d a kommissionären gjort sig skyldig till försumlighet eller icke, måste h ä n s y n tagas till k o m missionärens ställning och förtrogenhet med affärer av det slag uppdraget avser.» 2

47 exempelvis ådagalagt att traktföraren tagit emot viss handling och att denna sedermera kommit bort, torde fraktföraren ej kunna undgå ansvar med mindre han styrker att förlusten icke beror på vårdslöshet å hans sida. Ett särskilt spörsmål är huruvida fraktföraren, där han befinnes vara ansvarig för skada genom förlust eller oriktig användning av handling som ej är omnämnd i fraktsedeln, äger tillgodonjuta den i förevarande paragraf stadgade begränsningen av skadeståndet. Denna fråga synes böra besvaras jåkande. Enligt konventionens art. 28 äger nämligen fraktföraren även i fråga om skadeståndskrav på utomobligatorisk grund åberopa konventionens regler om begränsning av ersättningen. Det bör då finnas än större anledning att tillämpa ersättningsbegränsning på sådana på kontraktsförhållandet grundade men av lagen ej omfattade skadeståndsanspråk, som hår avses. Förfoganderätt över godset under befordringen Konventionen innehåller i art. 12 en reglering av rätten att förfoga över godset under transporten. Med hänsyn till artikelns omfattning har det ansetts lämpligt ur redaktionell synpunkt att i förslaget dela upp artikelns innehåll på tre skilda paragrafer, 15—17 §§. Förevarande bestämmelser berör dels förhållandet mellan fraktföraren och dennes motpart, dels det inbördes förhållandet mellan avsändaren och mottagaren gentemot fraktföraren. Med avseende å det förstnämnda förhållandet innebär bestämmelserna, att fraktförarens motpart tillerkännes rätt att i viss omfattning ensidigt ändra fraktavtalet. I det senare avseendet reglerar bestämmelserna vem av avsändaren och mottagaren som i ett givet ögonblick äger utöva den nyssnämnda befogenheten gentemot fraktföraren. 15 §. Förevarande paragraf motsvarar de fyra första styckena av konventionens art. 12 och behandlar huvudsakligen frågorna, vad förfoganderätten över godset innebär och vid vilken tidpunkt denna rätt övergår från avsändaren till mottagaren. I första stycket fastslås, att avsändaren äger förfoga över godset. I motsats till vad som är fallet med järnvägs- och luftfartslagstiftningen 1 innehåller förevarande stadgande icke någon uttömmande uppräkning eller preciserad beskrivning av de slags förfoganden som må komma i fråga. Som viktiga exempel namnes emellertid, att avsändaren kan begära att fraktföraren avbryter transporten, befordrar godset till annan bestämmelseort eller utlämnar det till annan än den som ursprungligen angivits såsom mottagare. 1

CIM art. 21, järnvägstrafikstadgan § 7 1 ; luftfartslagen 9 kap. 12 §.

48 På sätt stadgas i 6 § skall det andra exemplaret av traktsedeln åtfölja godset under transporten. Vid godsets framkomst till bestämmelseorten skall enligt 18 § detta fraktsedelsexemplar överlämnas till mottagaren. 1 och med att så sker, övergår enligt andra stycket av 15 § förfoganderätten över godset till mottagaren. I 18 § utsäges vidare att mottagaren, om godset icke alls ankommer eller om det icke kommer i rätt tid till bestämmelseorten, med anledning härav i eget namn får göra gällande de rättigheter som härflyter ur befordringsavtalet. Enligt 15 § andra stycket upphör avsändarens förfoganderätt även i och med att mottagaren framställt nyssnämnda anspråk. Sedan förfoganderätten övergått till mottagaren, kan avsändaren således icke räkna med fraktförarens medverkan till att förhindra att mottagaren förfogar över godset eller låter utlämna det till sig. Detta inverkar dock icke på den rätt att hindra att godset utgives, som på annan grund kan tillkomma avsändaren i hans förhållande till mottagaren. Är det t. ex. fråga om ett distansköp, där säljaren är avsändare, kan han sålunda enligt 15 eller 39 § köplagen vara berättigad att hindra godsets utgivande. 2 Det står avsändaren fritt att förlägga övergången av förfoganderätten till en tidigare tidpunkt än som avses i andra stycket. Enligt tredje stycket av förevarande paragraf skall nämligen förfoganderätten tillkomma mottagaren, så snart fraktsedeln upprättats, såframt avsändaren infört uppgift därom i fraktsedeln. Denna regel är ägnad att i fall då så är lämpligt, såsom då mottagaren (köpare) skall erlägga köpeskilling redan i samband med att varan avlämnas till fraktföraren, stärka mottagarens rättsställning genom att betaga avsändaren varje möjlighet till förfogande över godset och lämna mottagaren möjlighet att, sedan han fått det första fraktsedelsexemplaret i sin hand, själv förfoga över godset redan under befordringen. På sätt framgår av fjärde stycket har hänsynen till fraktföraren ansetts kräva en viss begränsning av möjligheten till upprepade ändringar i destinationen av godset. Har mottagaren med utnyttjande av sin förfoganderätt anvisat ny mottagare, kan således den sistnämnde icke i sin tur kräva, att godset i stället skall avlämnas till någon annan. 16 §. Denna paragraf motsvarar femte och sjätte styckena av konventionens art. 12. Paragrafen behandlar villkoren för förfoganderättens utövande samt vissa begränsningar i förfoganderätten, som ansetts böra uppställas i fraktförarens intresse. Vill avsändaren utöva sin förfoganderätt, har han att legitimera sig ge2 Se härom n ä r m a r e Almén, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. Stockholm 1960, s. 158 ff, jfr Flodin—Wikander, Järnvägstrafikstadgan, Stockholm 1933 s. 151 och 156.

49 nom att förete det första fraktsedelsexemplaret, på vilket han skall ha antecknat de nya anvisningarna. Såsom framgår av 6 § får avsändaren, så snart fraktsedeln upprättats, tillgång till det nämnda exemplaret och sättes därmed i stånd att utöva förfoganderätten i den mån denna ej jämlikt 15 § övergått till mottagaren. Skulle avsändaren avhända sig fraktsedelsexemplaret, kan han ej längre förfoga över godset. Detta innebär dock icke att mottagaren därmed får förfoganderätten. Därest mottagaren icke jämlikt 15 § tredje stycket erhållit förfoganderätt redan i och med fraktsedelns upprättande, kan h a n trots förvärvet av det första fraktsedelsexemplaret icke förfoga över godset förrän detta kommit fram till bestämmelseorten. En mottagare (köpare), som fått det första fraktsedelsexemplaret i sin hand, är dock tryggad mot vidare förfoganden över godset från avsändarens (säljarens) sida. CMR-fraktsedeln kan därför i köpförhållanden användas även i fall, i vilka betalningen av köpeskillingen avses skola ske mot dokument. 1 Tillkommer förfoganderätten mottagaren till följd av förordnande enligt 15 § tredje stycket, är möjligheten att utöva förfoganderätten likaledes beroende av att det första exemplaret av fraktsedeln företes. Däremot äger mottagaren utan att förete detta fraktsedelsexemplar utöva sin förfoganderätt, därest denna kan grundas på bestämmelserna i 15 § andra stycket. 2 En förutsättning för att förfoganderätten skall få utövas är vidare att fraktföraren blir gottgjord för kostnad och skada, som uppkommer till följd av anvisningarnas utförande. Som redan nämnts, har fraktföraren icke obegränsad skyldighet att efterkomma anvisningar från den som äger förfoga över godset. Sålunda är fraktföraren icke pliktig att efterkomma en anvisning, om utförandet av denna skulle medföra hinder för den normala utövningen av hans verksamhet eller åstadkomma skada för avsändare eller mottagare av annan sändning. Det kan givetvis också inträffa, att en anvisning överhuvudtaget ej längre går att utföra vid den tidpunkt då den når den som skall utföra densamma. Att fraktföraren i detta läge icke är pliktig att utföra anvisningen må synas självklart men har i anslutning till konventionstexten ändå uttryckligen omnämnts i de nordiska lagtexterna. Ehuru fraktföraren således i nu angivna fall kan vägra att efterkomma anvisning, åligger det honom dock att om sin vägran omedelbart underrätta den som givit anvisningen. Anvisningar som skulle leda till att en sändning delas måste regelmässigt bli särskilt betungande för fraktföraren. En bestämmelse som fritager fraktföraren från skyldighet att efterkomma sådana anvisningar återfinnes i paragrafens sista stycke. I sådana fall är fraktföraren icke ens pliktig att lämna underrättelse om att anvisningen ej kommer att följas.

i Se 16 och 71 §§ köplagen. 2 Jfr CIM art. 21 § 4.

50 17 §. I denna paragraf, vilken motsvarar sjunde stycket av konventionens art. 12, fastslås att fraktföraren vid skadeståndsansvar är skyldig att efterkomma anvisningar i den omfattning som framgår av 15 och 16 §§. Vidare stadgas, att fraktföraren i förhållande till den som äger förfoga över godset svarar för skada, som uppkommit genom att fraktföraren åtlytt anvisning utan att den som meddelat anvisningen företett det första fraktsedelsexemplaret. Ehuru särskilt stadgande härom icke finnes upptaget i konventionens art. 12 — i motsats till vad förhållandet är i art. 11 tredje stycket — och ej heller i förevarande paragraf, torde man kunna utgå från att fraktförarens ansvarighet enligt paragrafen är begränsad på samma sätt som h a n s ansvarighet enligt sista stycket av 14 §.

Godsets utlämning 18 §. Denna mot konventionens art. 13 svarande paragraf behandlar rättsförhållandet mellan mottagaren och fraktföraren. Genom fraklavtalet uppkommer ett kontraktsförhållande mellan avsändaren och fraktföraren men icke mellan mottagaren och fraktföraren. Förevarande paragraf tillerkänner emellertid i likhet med övriga frakträttsliga lagstiftningar mottagaren en självständig rätt att vid godsets framkomst till bestämmelseorten få ut detta. Skulle godset ha gått förlorat eller fördröjts utöver viss frist, erhåller mottagaren i stället rätt att i eget n a m n göra gällande ersättningsanspråk eller andra rättigheter som kan härflyta ur fraktavtalet. Ett villkor för att mottagaren sålunda skall få inträda i avsändarens ställe med avseende på rätten till godset eller ersättning därför är att han påtager sig uppfyllelsen av vad fraktföraren har att fordra enligt fraktavtalet. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför att mottagare, som vill göra gällande rätt enligt första stycket, skall erlägga vad som utestår att betala enligt fraktsedeln. Även om godset gått förlorat, synes mottagaren vara tvungen att betala enligt fraktsedeln, såframt h a n vill göra bruk av sin rätt att kräva ersättning. Fraktföraren är icke pliktig att utlämna godset, förrän mottagaren erlagt den angivna betalningen eller ställt säkerhet för denna. Den rätt att kvarhålla godset, som sålunda tillerkänts fraktföraren, bör betraktas enbart såsom en retentionsrätt, vilken ger fraktföraren möjlighet att genom kvarhållande av godset öva en viss påtryckning på mottagaren för att förmå denne till betalning men däremot icke ger fraktföraren generell befogenhet att göra sig betald ur godset.

51 Hinder för befordringens utförande 19 §. Förevarande paragraf, vilken motsvarar konventionens art. 14, reglerar förfarandet i de fall, då det visar sig omöjligt att genomföra transporten till bestämmelseorten på det sätt som förutsatts i fraktsedeln. I sådant fall skall fraktföraren inhämta besked om hur han skall förfara av den som enligt 15 § äger förfoganderätten över godset. 1 Står besked ej att erhålla inom skälig tid och kan transporten genomföras på annat sätt än fraktsedeln anger, har fraktföraren att av egen drift vidtaga de åtgärder som han bedömer i den uppkomna situationen mest gagna dens intressen som äger förfoga över godset. De regler som sålunda föreslås kan sägas innebära större krav på fraktföraren än vad den frakträttsliga lagstiftningen i allmänhet ställer på honom i motsvarande fall. Så föreligger t. ex. vid järnvägstransport icke någon skyldighet för fraktföraren att inhämta anvisning, därest transporten kan utföras över annan järnvägslinje än den i fraktavtalet avsedda. 2 Vidare förutsätter regeln om fraktförarens skyldighet att på egen hand verka i den förfogandeberättigades intresse, att fraktföraren och hans medhjälpare ned till den enskilde bilföraren besitter stor förmåga att bedöma vad situationen kräver. Likväl kan enligt kommitténs mening de krav, konventionen härvidlag ställer på fraktföraren, icke anses större än vad som rimligen kan fordras av utövare av internationell godstrafik. Det torde också kunna förväntas, att fraktförarens och hans medhjälpares handlande i nu angivna situationer i rättstillämpningen kommer att bedömas med tillbörlig hänsyn till förhållandena då det klandrade beslutet fattades. För paragrafens tillämpning är det utan betydelse, huru hindret för befordringens utförande uppkommit. Det är således likgiltigt om hindret orsakats av force majeure eller om det uppstått till följd av vållande, det må vara å avsändarens eller å fraktförarens sida. Hinder för utlämningen 20 §.

Denna paragraf återger i nära anslutning till konventionens art. 15 regler för förfarandet i sådana fall, då hinder för utlämningen uppkommer, sedan godset ankommit till bestämmelseorten. Sådant hinder torde vanligen bestå i att mottagaren icke kan anträffas eller att han vägrar mottaga godset. Förekommer hinder för utlämnandet av godset, skall fraktföraren alltid inhämta anvisning från avsändaren. Att i visst fall med avsändare 1

Ang. u n d a n t a g från skyldigheten att i n h ä m t a anvisning se dock 23 §. 2 CIM art. 24, järnvägstrafikstadgan § 72.

52 avses annan än den ursprunglige avsändaren framgår av en särbestämmelse i paragrafens tredje stycke. Såsom anförts under 18 § äger mottagaren vid godsets framkomst till bestämmelseorten inträda i avsändarens ställe med avseende å rätten att få godset utlämnat. Vill mottagaren emellertid ej begagna sig av denna rätt, har fraktföraren uppenbarligen endast att räkna med avsändaren som medkontrahent. Så blir fallet, även om avsändaren avhänt sig förfoganderätten till godset genom att lämna från sig det första exemplaret av fraktsedeln. Det har därför stadgats att avsändaren, om mottagaren vägrat att mottaga godset, äger förfoga över detta utan att förete det första fraktsedelsexemplaret. Enligt andra stycket av paragrafen får mottagarens vägran att mottaga godset icke definitiv verkan, innan fraktföraren från avsändaren erhållit anvisning av innebörd att godset ej längre skall hållas mottagaren tillhanda. Till dess ett sådant besked nått fraktföraren har mottagaren således tillfälle att ändra sig och begära att få godset utlämnat till sig. Av anvisning föranledda kostnader 21 §. Frågan vem som har att slutligt svara för de kostnader, som åsamkas fraktföraren för att inhämta eller utföra anvisningar enligt 19 och 20 §§, behandlas i första stycket av konventionens art. 16. Denna artikel innehåller i övrigt en tämligen ingående reglering av fraktförarens skyldighet att taga värd om gods, som icke kunnat överlämnas till någon mottagare. Då dessa båda frågor icke synes ha något närmare inbördes samband, har de nordiska kommittéerna i överskådlighetens intresse föredragit att behandla den förstnämnda frågan i en paragraf för sig med egen rubrik. I sak innehåller paragrafen den huvudregeln, att fraktföraren äger uppbära ersättning för nyssnämnda kostnader. Detta gäller dock ej, om kostnaderna härrör av fel eller försummelse å fraktförarens sida. Så torde kunna vara fallet exempelvis då själva hindret vållats av fraktföraren eller hans medhjälpare. Fraktförarens skyldighet att taga vård om godset Såsom antytts vid 21 § behandlar huvuddelen av konventionens art. 16 de åtgärder som fraktföraren har att vidtaga, därest det visar sig omöjligt att transportera godset till bestämmelseorten eller att, om det framkommit dit, utlämna det till mottagaren. Konventionen anvisar härvidlag två utvägar. Fraktföraren kan antingen upplägga godset i förvar för den förfogandeberättigades räkning eller också, under vissa förutsättningar, sälja godset. De nordiska kommittéerna har ansett det lämpligt att behandla vartdera

53 förfaringssättet i en paragraf för sig. I förslaget har därför bestämmelserna om uppläggning av godset, ett ämne som i art. 16 behandlas i andra stycket, återgivits i 22 § och bestämmelserna om försäljning av godset, svarande mot tredje—femte styckena av artikeln, i 23 §. 22 §.

I 19 § förutsattes, att mot godsets befordran till bestämmelseorten kan uppstå sådant hinder, som icke kan undanröjas genom val av annan transportväg eller annat transportsätt. Som exempel på ett sådant absolut hinder kan nämnas, att införselförbud för det ifrågavarande godsslaget råder i det land, där bestämmelseorten är belägen. Kan på grund av dylikt absolut hinder befordringen ej fullföljas eller kan till följd av förhållande som nämns i 20 § godset ej utlämnas, äger fraktföraren genast lossa godset. Sedan godset sålunda lossats, anses befordringen vara avslutad. Detta innebär att fraktföraren ej längre är underkastad de stränga ansvarsregler, som konventionen pålägger honom beträffande gods under transport. Emellertid äger fraktföraren självfallet icke lämna godset vind för våg utan är alltjämt skyldig att taga vård om detta. Sin vårdnadsskyldighet kan fraktföraren dock enligt uttryckligt stadgande i konventionen fullgöra genom att anförtro godset åt en tredje man, och ett sådant förfaringssätt torde i praktiken bli regel. Har fraktföraren sålunda överlämnat godset i tredje mans vård, bär han icke något ansvar för godset i vidare mån än att h a n svarar för att den tredje mannen utvalts med tillbörlig omsorg. Fraktförarens ansvar har därigenom reducerats från det stränga transportansvaret till enbart ett ansvar för culpa in eligendo. Uppdraget att taga hand om avlastat gods torde i praktiken ofta överlämnas åt en speditör. 1 En möjlighet, vilken väl i praktiken mera sällan utnyttjas men som i detta sammanhang kan vara värd att uppmärksammas, är att upplägga godset i särskilt koncessionerat upplagshus. Regler härom återfinnes för svensk rätts del i lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis. Om fraktföraren anförtrott godset åt en med tillbörlig omsorg utvald tredje man, har som nyss anförts fraktföraren icke vidare något ansvar för godset. Konventionen berör helt naturligt icke vilken rätt till ersättning den förfogandeberättigade har i fall då godset, sedan fraktförarens ansvar upphört, skadas eller förstöres. Detta spörsmål torde få besvaras med tillhjälp av de regler för depositionsansvar som kan vara tillämpliga med hänsyn till orten och sättet för förvaringen. Skulle fraktföraren välja att även sedan transporten avslutats själv utöva vården av godset, torde han svara för godset med det ansvar som åvilar depositarie. Detta överensstämmer med vad som gäller t. ex. enligt j ä r n vägstrafikstadgan ( § 8 0 andra stycket). 1

Jfr Hult, Lärobok i värdepappersrätt, Stockholm 1961, s. 156 ff.

54 Såsom anförts under 18 § har fraktföraren rätt att innehålla det befordrade godset till säkerhet för betalning i enlighet med fraktsedeln. Har fraktföraren på denna eller annan grund fått retentionsrätt i godset, röner denna rätt enligt sista punkten av förevarande paragraf icke någon inverkan av den omständigheten, att godset överlämnats till tredje man för förvaring. 23 §.

Enligt 19 och 20 §§ gäller som regel att fraktföraren, då hinder uppkommit för godsets vidaretransport eller utlämning, skall inhämta anvisning från den förfogandeberättigade om huru med godset skall förfaras. I förevarande paragraf stadgas emellertid vissa undantag från denna regel. Det finnes nämligen fall där den tidsutdräkt, som är förenad med att invänta en anvisning, skulle ha så oförmånlig verkan, att omedelbar försäljning av godset typiskt sett är att föredraga. Så kan vara fallet t. ex. med en fruktlast, som hotas av förskämning, eller med ett parti skrymmande men mindre värdefullt gods, i fråga om vilket kostnaderna för förvaring skulle överstiga försäljningsvärdet. Där godset är av denna — i lagtexten närmare angivna — beskaffenhet, äger fraktföraren sälja godset utan att invänta anvisning. Vidare äger fraktföraren oavsett godsets beskaffenhet sälja detta, därest han icke inom skälig tid fått anvisning om annat förfaringssätt från den som äger förfoga över godset. För att fraktföraren skall ha att rätta sig efter en sådan anvisning förutsätts ytterligare, att anvisningen icke är alltför betungande för fraktföraren. Konventionen behandlar möjligheten att försälja här omnämnt gods som en fraktföraren tillkommande rättighet, och lagförslaget återger konventionstexten på denna punkt med uttrycket »fraktföraren äger sälja». Emellertid torde det följa av fraktförarens allmänna vårdnadsplikt, att det i dessa fall också ofta kan föreligga skyldighet att föranstalta om försäljning av godset. En fraktförare, som vid hinder för utlämning av ett parti frukt låter partiet ruttna bort i stället för att försöka sälja det, där så kan ske utan väsentlig olägenhet, synes i enlighet härmed bli ersättningsskyldig. I fråga om sättet för försäljningen föreskriver konventionen, att försäljningen skall ske i enlighet med lag eller sedvänja å den ort där godset finnes. Beträffande gods, som vid försäljningstillfället finnes i Sverige, blir alltså svensk rättsordning gällande. Kommittén har i likhet med de övriga nordiska kommittéerna ansett det lämpligt att i själva lagtexten något närmare angiva, vilka regler som sålunda blir tillämpliga vid försäljning inom riket. Det kan icke råda någon tvekan om att svensk rätt intar den ståndpunkten, att försäljning av gods i fall sådana som de nu aktuella i allmänhet skall ske å offentlig auktion. Mera tveksamt kan vara om försäljningen -— såsom exempelvis 34 § köplagen påbjuder — ovillkorligen måste ske på

55 nämnda sätt eller om i vissa fall annat försälj ningssätt kan komma i fråga. Detta spörsmål har varit föremål för behandling bl. a. i samband med tillkomsten av lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. I detta sammanhang framfördes från köpmannahåll den åsikten, att försäljning annorledes än å offentlig auktion icke borde tillåtas. F r å n kravet på offentlig auktion gjordes emellertid i nämnda lag undantag för det fall, att godset hade så ringa värde att köpeskillingen uppenbarligen ej skulle täcka hantverkarens fordran jämte auktionskostnaderna. Då det gäller de oftast värdefulla internationella godstransporterna, gör sig måhända sistnämnda synpunkt icke så starkt gällande. Däremot torde av bilfraktförare företagna försäljningar ofta föranledas av uppkommen tidsnöd, och en offentlig auktion kan i sådana fall framstå som en alltför omfattande och tidskrävande apparat. Kommittén anser därför att i likhet med vad som skett i sjölagen (103 och 116 §§) kravet på offentlig auktion i den föreslagna lagen bör modifieras såtillvida, som försäljning under hand kan tillåtas, därest offentlig auktion icke lämpligen kan äga r u m och försäljningen ändå kan ske på betryggande sätt. Det bör anmärkas att järnvägstrafikstadgan (§ 78 mom. 5) överhuvudtaget icke uppställer något krav på offentlig auktion utan endast föreskriver att försäljningen skall ske »på förmånligaste sätt». Enligt kompletterande föreskrifter för stationerna skall dock försäljning i regel ske på offentlig auktion. Även om begreppet offentlig auktion icke i och för sig skulle inrymma något krav på kungörande av auktionen, måste det uppenbarligen åligga fraktföraren att föranstalta om att underrättelse om auktionen på ett efter omständigheterna försvarbart sätt sprides bland dem som kan antagas vara intresserade därav. I förslaget har tillika upptagits ett uttryckligt stadgande av innebörd, att fraktföraren såvitt möjligt i god tid skall underrätta den förfogandeberättigade om tid och plats för försäljningen. Såvitt angår försäljning å auktion har detta stadgande motsvarighet i åtskilliga tidigare lagar. Den möjlighet att bevaka sin rätt och eventuellt själv inropa godset vid auktionen som därigenom beredes den förfogandeberättigade är givetvis av stor betydelse för denne. I fall då godset avses skola säljas under hand torde möjligheterna till ingripanden från den förfogandeberättigades sida ofta vara mycket små, men kommittén har ansett det önskvärt att denne även i dessa fall i möjligaste mån erhåller kännedom om förestående försäljning. Har fraktföraren med post eller på annat ändamålsenligt sätt avsänt underrättelse, som här avses, får han anses ha fullgjort vad på honom ankommer, även om underrättelsen till äventyrs ej skulle nå adressaten. Fraktföraren torde k u n n a bli ersättningsskyldig gentemot den som äger förfoga över godset, därest han handhar försäljningen så, att den ger ett i förhållande till omständigheterna oförmånligt resultat. Vill den förfogan-

56 deberättigade kräva ersättning, torde det emellertid åligga honom att visa, att en försäljning bort giva ett bättre utbyte än som blivit fallet. 1 Sista stycket av paragrafen upptager regler om huru influten köpeskilling skall disponeras. Denna tillkommer självfallet i princip den förfogandeberättigade. Innan fraktföraren redovisar medlen till denne, äger han emellertid först draga av dels de kostnader som åvilar godset, dels kostnaderna för försäljningen. Skulle köpeskillingen icke förslå till att täcka kostnaderna, blir den förfogandeberättigade skyldig att ersätta fraktföraren bristen. Konventionen upptager icke några bestämmelser för det fall att ett utbjudande av godset ej leder till försäljning. Därest icke misslyckandet att sälja godset framstår som enbart en tillfällighet, torde fraktföraren i detta läge kunna förfoga över godset efter gottfinnande. Vad han må kunna utfå ur godset får självfallet gå i avräkning mot vad han kan ha att fordra av den förfogandeberättigade. 4 KAP. Fraktförarens ansvarighet Konventionens fjärde kapitel omfattar art. 17—29. Av dessa innehåller art. 17 och 18 de centrala bestämmelserna om fraktförarens ansvar i fall då gods går förlorat, minskas eller skadas eller dröjsmål uppkommer med utlämnandet. Till dessa bestämmelser ansluter sig art. 19, vari begreppet dröjsmål definieras, och art. 20, som behandlar förkommet gods. Därefter upptages i art. 21 och 22 — utan närmare samband med det föregående — regler om fraktförarens ansvar för uttagandet av efterkravsbelopp samt om behandlingen av farligt gods. I art. 23—26 återfinnes de viktiga bestämmelserna om huru ersättningsbeloppen skall beräknas vid tillämpning av ansvarsreglerna. I anslutning till dessa regler ges i art. 27 bestämmelser om ränta och omräkning av ersättningsbelopp i annan valuta. Slutligen följer i art. 28 och 29 särskilda stadganden rörande skadeståndsanspråk på utomobligatorisk grund och på grund av uppsåt eller grov oaktsamhet. Lagförslagets 4 kap. upptager samma sakinnehåll som motsvarande kapitel i konventionen med undantag av att bestämmelserna i art. 22 om farligt gods av tidigare nämnda skäl överförts till 3 kap., där de upptagits i 13 § i anslutning till reglerna om vad som bör iakttagas vid avlämnande av gods till befordran. Kapitlet har i lagförslaget erhållit samma rubrik som i konventionen, nämligen »Fraktförarens ansvarighet». Det kvarvarande innehållet har med visst frångående av konventionens gruppering av bestämmelserna på särskilda lagrum och den inbördes ordningsföljden mellan dessa disponerats under nedannämnda elva underrubriker. 1

Jfr Flodin—Wikander, Järnvägstrafikstadgan, s. 188.

57 Förutsättningarna för ansvarighet Detta avsnitt omfattar 24—26 §§ och motsvarar i konventionen art. 17 och 18, av vilka den förra behandlar de materiella reglerna om fraktförarens ansvarighet, medan erforderliga bevisregler upptagits i art. 18. Reglerna i art. 17 gäller endast fraktföraransvaret i trängre mening. Härmed avses ansvar för förlust eller minskning av gods eller skada därå under tiden från det godset av fraktföraren mottogs till befordran till dess det utlämnades, ävensom för dröjsmål med utlämnandet. I fråga om detta fraktföraransvar innehåller artikeln vissa — inom övriga grenar av frakträtten välkända — särskilda rättsregler, vilka i flera hänseenden avviker från eljest tillämpliga allmänna privaträttsliga regler. Innebörden är att fraktföraren inom den tid som kan gälla för avtalets fullgörande skall utlämna godset till den därtill berättigade i det skick och i den mängd, vari det mottogs till befordran. Fraktförarens ansvar är härvidlag såtillvida strängare än exempelvis en depositaries som han även svarar för casus som ej är att hänföra till force majeure. Denna strängare behandling av fraktföraren har ansetts motiverad av transportprestationens särskilda natur. Avsändaren kan nämligen endast i undantagsfall erhålla sådan inblick i sättet för transportuppdragets fullgörande, att han kan bilda sig någon uppfattning i frågan huruvida inträffad realskada eller uppkommet dröjsmål har sin orsak i vållande på fraktförarens sida eller beror av olyckshändelse, och han kan följaktligen som regel icke föra bevisning om vållande. Det strängare ansvaret för fraktföraren mildras å andra sidan av begränsningar i fråga om skadeståndets storlek. Bevisreglerna i art. 18 har icke avseende å spörsmålen huruvida skada uppkommit och när den i så fall timat. Enligt allmänna bevisregler åligger det emellertid den skadelidande att visa dels att skada åsamkats honom, dels att skadan är att hänföra till den tidrymd, under vilken fraktföraren är ansvarig för godset. Någon svårighet att fullgöra sin bevis skyldighet torde den skadelidande ej behöva räkna med, därest de av konventionen anvisade sätten för tryggande av bevisning utnyttjas och sålunda så fortares som förutsattes i 10 och 38 §§. De ovannämnda reglerna om fraktföraransvaret har i art. 17 utformats så, att i artikelns första stycke upptagits ett stadgande, vilket utan inskränkning anger fraktföraren som ansvarig för realskada, som inträffat efter det godset mottagits till befordran men innan det utlämnats, samt för dröjsmål med utlämnandet. Från denna huvudregel göres emellertid i andra och fjärde styckena av artikeln vissa undantag. Sålunda är fraktföraren fri från ansvarighet, därest realskadan eller dröjsmålet orsakats av något av följande förhållanden: 1. vållande av den som äger förfoga över godset,

58 2. anvisning av denne, därest anvisningen icke föranletts av culpa å fraktförarens sida, 3. godsets egen beskaffenhet, och 4. force majeure. Vid realskada, men ej vid dröjsmål, kan ytterligare en grund för ansvarsfrihet komma i fråga, nämligen: 5. vissa särskilt angivna, med transporten förbundna risker. Enligt bevisreglerna i konventionens art. 18 åligger det fraktföraren att visa, att realskada eller dröjsmål härrör av förhållande som angivits under undantagen 1—4. Då det gäller skada som föranletts av förhållande, hänförligt till undantag 5, har fraktföraren ålagts en mindre sträng bevisskyldighet; det räcker här om han visar en viss sannolikhet för att skadan har sin orsak i någon eller några av de särskilda riskerna. Mellan undantagen 1—4 å ena sidan och undantaget 5 å andra sidan består således vissa skillnader, som hänger samman med farans olika karaktär. Konventionens uppställning med de materiella reglerna i ett lagrum och bevisreglerna i ett annat medför enligt kommitténs mening en onödig otymplighet. Bevisreglerna låter i viss utsträckning infoga sig i de materiella regler, till vilka de hör; där detta icke är möjligt bör de i vart fall upptagas i omedelbart samband med de materiella reglerna, varigenom hänvisningar undvikes. Ett sammanförande av alla materiella regler och bevisregler till ett lagrum skulle emellertid skapa en alltför lång och svåröverskådlig paragraf. Kommittén har därför föredragit att uppdela innehållet i art. 17 och 18 så, att huvudregeln om fraktförarens ansvar samt undantagen 1)—4) jämte bevisregel (17: 1—3 och 18: 1) förts till 24 §, medan undantaget 5) jämte bevisregler ( 1 7 : 4 och 18:2—5) förts till 25 §. Femte stycket av art. 17, vilket behandlar jämkning av ersättningen vid konkurrerande skadeorsaker, har ansetts böra brytas ut till en särskild paragraf, 26 §. 24 §.

Som nämnts upptager förevarande paragraf huvudregeln för fraktförarens ansvar, nämligen att fraktföraren är ansvarig för realskada, som inträffat efter det han mottagit godset till befordran men innan det utlämnats, ävensom för dröjsmål med godsets utlämnande. Förslaget beskriver realskadan sålunda att godset »gått förlorat, minskats eller skadats». Att godset »gått förlorat» innebär total förlust av godset. Mottagaren äger i vissa fall anse godset som förlorat ej blott då det bevisligen gått till spillo, utan även då det ej utlämnats inom viss tid (se härom närmare 28 §). Med minskning menas att en del av godset gått förlorat utan att detta nedsätter värdet av den återstående kvantiteten, som då en av tio säckar potatis saknas vid framkomsten men detta icke hindrar att de återstående nio säckarna

59 kan säljas till vanligt pris per säck. Annorlunda blir förhållandet, om t. ex. en maskin förpackats i fem kollin och ett av dessa gått förlorat med påföljd att maskinen blivit obrukbar. I detta fall föreligger icke minskning utan skada, vilket uttryck betecknar varje förändring av godset av beskaffenhet att göra det mindre användbart eller tilltalande. 1 I andra stycket av förevarande paragraf upptages förutnämnda såsom undantag 1—4 betecknade fall, i vilka fraktförarens ansvarighet kan bortfalla. Samma befrielsegrunder återfinnes i CIM och har därifrån övertagits av järnvägstrafikstadgan. 2 1 motsats till järnvägstrafikstadgan, som i fråga om undantaget 4 använder uttrycket »händelse av högre hand (force majeure)» använder förslaget uttryckssättet »förhållande, som fraktföraren icke kunnat undvika och vars följder han icke kunnat förebygga». F r a m till 1952 års revision användes även i CIM formuleringen »un cas de force majeure». Erfarenheten visade emellertid, att begreppet force majeure kommit att få en något olikartad innebörd i skilda konventionsländer. Vid den omarbetning av CIM, vilken ledde till nytt fördrag i Bern den 25 oktober 1952, befanns det därför mest ändamålsenligt att i stället för uttrycket force majeure använda en omskrivande formulering. Med den valda formuleringen »des circonstances que le chemin de fer ne pouvait pas éviter et aux consequences desquelles il ne pouvait pas obvier» avsågs emellertid icke att sakligt förändra artikelns innehåll. Den innebörd begreppet force majeure erhållit i svensk rätt avviker enligt kommitténs uppfattning icke från vad som avses med berörda formulering i CIM art. 27 och CMR art. 17. Ehuru force-majeure-regeln i CMR således icke innehåller någon ny rättsfigur, uppställer sig onekligen vissa svårigheter då det gäller att n ä r m a r e fastställa regelns innebörd. 3 För att en skadeorsak skall kunna betecknas som force majeure erfordras till en början att det är en utifrån kommande tilldragelse som orsakat skadan. Redan genom att denna förutsättning enligt svensk uppfattning måste vara för handen för att force majeure skall anses föreligga uteslutes för vår del från force-majeure-regelns tillämpningsområde sådana fall där skadan är att hänföra exempelvis till bristfällighet hos fordon, som använts för transporten. I konventionstexten har emellertid i ett särskilt stycke (art. 17 tredje stycket) angivits, att fraktföraren icke till befrielse från ansvarighet äger åberopa bristfällighet hos fordonet eller culpa hos den, av vilken fraktföraren må ha lejt fordonet, eller hos dennes folk. Det kan måhända med hänsyn till vad som nyss sagts förefalla onödigt att medtaga detta stycke i den svenska lagen. Kommittén har dock ansett det vara av värde, att konventionens ståndpunkt i den praktiskt viki Jfr Flodin—Wikander, a. a. s. 193 f. 2 CIM a r t . 27 § 2, järnvägstrafikstadgan § 80. Den n ä r m a r e innebörden av befrielsegrunderna h a r k o m m e n t e r a t s i Flodin—Wiklander a. a. s. 196 ff. a Jfr Flodin—Wikander, a. a. s. 198 n. 2, ävensom Rodhe, Obligationsrätt, L u n d 1956, s. 355.

60 tiga frågan angående följder av bristfälligheter hos fordonet kommer till ett lättillgängligt och otvetydigt uttryck även i den svenska lagtexten. För ansvarsbefrielse på grund av force majeure måste vidare förutsättas, att den skadebringande händelsen är av ovanligt slag. Att gods försvinner på grund av tillgrepp från utomståendes sida kan således i allmänhet ej anses som en force-majeure-skada. Av själva ordalydelsen av konventionstexten framgår, att force majeure kan föreligga endast därest fraktföraren icke kunnat undvika den skadebringande händelsen och ej kunnat förebygga skadeverkningarna. Det torde emellertid här ej vara fråga om absolut omöjlighet att undvika händelsen eller förebygga skador därav. Har fraktföraren för att avvärja en viss händelse vidtagit sådana anstalter, som med hänsyn till omständigheterna kan anses rimliga, men händelsen icke desto mindre inträffat, torde fraktföraren med framgång kunna åberopa force-majeure-regeln, även om händelsen med ett alldeles exceptionellt uppbåd av resurser skulle kunna ha förhindrats. Såsom anförts i inledningen till förevarande avsnitt, innehåller konventionen i art. 18 (första stycket) den bevisregeln, att fraktförare, som gör gällande att realskada eller dröjsmål orsakats av något av de nu nämnda fyra slagen av förhållanden, har bevisbördan för att så är fallet. I lagförslaget kommer, i viss anslutning till avfattningen av det motsvarande stadgandet i 9 kap. 20 § luftfartslagen, bevisregeln till uttryck på det sättet att det i direkt samband med de materiella reglerna om fraktförarens frihet från ansvar i angivna fall uppställes den ytterligare förutsättningen för ansvarsfrihet, att fraktföraren »visar» att ett av ifrågavarande skadefall är för handen. Den danska lagen och det norska förslaget har avfattats på enahanda sätt. Av konventionens uttryckssätt »bevisbördan för att — åvilar fraktföraren» (la preuve que incombe au transporteur; the burden of proving that shall rest upon the carrier) framgår klart att det är fraktföraren som drabbas av följderna av ovisshet i fråga om skadeorsaken. Det är däremot icke lika klart vilket mått av bevisning som lör krävas för att fraktföraren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet I CIM användes samma lokution som i CMR. Däremot anges beviskravet i järnvägstrafikstadgan sålunda, att fraktföraren säges vara ansvarig, »där ej a i tagas må» att en befrielsegrund föreligger. Med uttrycket »där ej antasas må» h a r man åsyftat att antyda »att man i ifrågavarande fall, där det o::ta torde vara nästan omöjligt att föra ett strängt juridiskt bevis för de fak.a, som förmenas hava orsakat skadan och för kausalsammanhanget mellan dem och skadan, må nöja sig med att genom allt, som framkommer och uppyses, kan sägas vara åstadkommen en till visshet gränsande eller åtminstoie alldeles övervägande sannolikhet för att skadan orsakats genom omständighet, som utgör befrielsegrund». 4 Uttrycket »där ej antagas må» användes i 4

Flodin—Wikander, a. a. s. 199.

61 samma betydelse även i sjölagen (118 och 130 §§). Också i 1937 års lag om befordran med luftfartyg användes uttrycket »antagas må», enligt förarbetena 5 för att antyda »den fria prövning av beviset, som här är påkallad». I luftfartslagen har emellertid motsvarande stadgande (9 kap. 20 §) formulerats »fraktföraren är fri från ansvarighet, där han visar . ..». Enligt förarbetena är anledningen till denna ändring, vid sidan av den i 35 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken upptagna bevisregeln, möjligheten att uttrycket »antagas må» skulle kunna tagas till intäkt för att lätta fraktförarens bevisbörda på ett sätt som ej överensstämde med luftbefordringskonventionens anda. 6 Även i det n u framlagda förslaget har kommittén valt att använda uttrycket »visar» för att ange måttet av den bevisning, som fraktföraren har att prestera för att uppnå ansvarsbefrielse. Den närmare innebörden av uttrycket »visar» är emellertid omstridd i doktrinen. 7 Stundom har hävdats, att uttrycket endast anger vilken av parterna som har bevisbördan men ej utsäger vilket krav som ställes på bevisningens styrka. I allmänhet torde emellertid uttrycket »visar» uppfattas som ett krav på bevisning av sådan styrka, att det efter bevisningens förebringande icke kan föreligga något rimligt tvivel om att det förhåller sig så, som den bevisskyldige påstått. Kommittén ansluter sig i princip till sistnämnda uppfattning men vill gärna framhålla, att det inom förevarande rättsområde saknas anledning att driva beviskravet alltför hårt i riktning mot fullständig visshet. 25 §. Vid vissa slag av transporter är risken för realskada särskilt påtaglig. Så ä r förhållandet t. ex. vid transport av ömtåligt gods (bräckliga varor, levande djur), vid transport av gods, vars beskaffenhet påkallar emballering men som dock fraktas utan förpackning, eller vid transport med otäckta fordon. Att låta fraktföraren även vid dylika transporter bära ansvar enligt 24 § skulle vara oskäligt betungande för denne och kunna åstadkomma en stegring av fraktkostnaderna i allmänhet. Konventionen fritager därför fraktföraren från ansvarighet för skador, som har sin orsak i användandet av öppet fordon ( a ) , bristande förpackning eller märkning (b och e ) , avsändarens eller mottagarens handhavande av godset (c) eller godsets särskilda beskaffenhet (d och f). Dessa speciella befrielsegrunder, vilka som nämnts gäller realskada men ej dröjsmål, upptages i första stycket av förevarande paragraf under a ) — f ) . Förutsättningen för att fraktföraren skall åtnjuta ansvarsbefrielse har i förslaget uttryckts sålunda, att realskadan skall härröra »av den särskilda fara, som är förbunden med ett eller flera» av de under a)—f) angivna förs SOU 1936:54 s. 49, j f r Wikander, Lag om befordran med luftfartyg, Stockholm 1939, s. 42. 6 NJA II 1960 s. 96. 7 Jfr Ekelöf, Rättegång, fjärde häftet, Stockholm 1963, s. 77.

62 hållandena. Härmed avses att den skadeorsakande händelsen skall vara typisk för den föreliggande situationen. Att en last skadas av regn kan anses vara en typisk följd av att öppet fordon användes, likaså att en möbel blir repad om den sändes utan emballering eller att kollin förkommer, om de är dåligt märkta. Däremot är givetvis med användandet av öppet fordon ej förknippad någon särskild fara för att lasten skall gå förlorad genom felsändning, och ej heller är det en typisk skada att den oemballerade möbeln förstöres av brand eller att de illa märkta kollina blir vattenskadade. Till de materiella reglerna om fraktförarens frihet från ansvar i fall av särskilda transportrisker ansluter sig ett tämligen komplicerat system av bevisregler. Huvudregeln är att fraktföraren även i dessa fall har bevisbördan. Det åligger således honom att förebringa utredning rörande omständigheterna vid skadefallet. Skulle någon utredning ej stå att erhålla, återfaller alltså detta på fraktföraren, som blir skadeståndsskyldig enligt huvudregeln i 24 §. Vad beträffar måttet av den bevisning som fraktföraren har att förebringa har emellertid avsevärda lättnader beretts honom. Det räcker nämligen, om fraktföraren ådagalägger att omständigheterna vid skadans inträffande varit sådana, att ett kausalsammanhang är möjligt mellan skadan och något eller några av de under a)—f) angivna förhållandena. Därvid skall han dock visa ej blott att denna möjlighet i allmänhet är för handen utan också att i det föreliggande fallet en händelse inträffat som kan förklara skadan. Har fraktföraren sålunda klarlagt, att skadan kan vara en följd av risktagande enligt a)—f), skall det presumeras att skadan också är en sådan följd. Denna presumtion k a n emellertid kullkastas genom motbevisning. På motbevisningens styrka ställes emellertid vanliga krav. Fraktförarens motpart skall således »styrka», att skadan icke uppkommit på det sätt fraktföraren gjort gällande. 1 Den bevislättnad, som fraktföraren enligt det sagda åtnjuter, är dock underkastad vissa undantag. Sålunda får någon presumtion av kausalsammanhang mellan skada och fara icke göras i det under a) angivna fallet av användning av öppet fordon, då skadan utgöres av en minskning av lasten av onormal omfattning eller förlust av hela kollin. En sådan skadebild ger nämligen starka skäl att misstänka, att skadan uppkommit genom stöld eller annan händelse, som icke framstår som någon för det ifrågavarande transportsättet specifik risk. För att fraktföraren i dessa fall skall uppnå ansvarsfrihet kräves således, att han på vanligt sätt leder i bevis exempelvis att en onormal minskning av en otäckt last beror på särskilt ogynnsam inverkan av väderleken. En annan inskränkning i bruket av den till fraktförarens fördel uppi Även om skadan uppenbarligen kan tillskrivas viss transportrisk, torde fraktföraren ej undgå ersättningsskyldighet, därest motparten styrker att vållande föreligger å fraktförarens sida, jfr NJA 1949 s. 231.

63 ställda presumtionsregeln föreligger vid befordran av levande djur samt vid sådan transport av något under d) angivet godsslag, som sker med fordon, utrustat med anordning för att skydda godset mot värme, kyla, temperaturväxlingar eller luftens fuktighet. För att ett kausalsammanhang mellan faran och skadan skall få presumeras i dessa fall, kräves att fraktföraren genom särskild exculpationsbevisning ådagalägger att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna normalt åvilar honom vid transport av levande djur eller, beträffande transport med hjälp av speciellt utrustat fordon, åvilar honom i fråga om valet, underhållet och användningen av den särskilda anordningen. Vidare kräves att fraktföraren visar, att han ställt sig till efterrättelse de särskilda anvisningar som må ha meddelats honom. 2 För den närmare beskrivningen av de särskilda transportrisker, om vilka i denna paragraf är fråga, hänvisas till lagtexten. 3 26 §.

Understundom kan det givetvis inträffa, att realskada eller dröjsmål orsakas av två eller flera var för sig verkande omständigheter. Enligt förevarande paragraf, vilken motsvarar femte stycket av konventionens art. 17, skall vid avgörandet av ersättningsskyldigheten reglerna i 24 och 25 §•§ tilllämpas på varje sådan omständighet för sig. Skulle det vid en sådan prövning visa sig, att fraktföraren icke skall bära ansvar för viss av de skadebringande omständigheterna, har man att avgöra vilken andel denna omständighet bör anses ha i det totala skaderesultatet och nedsätta fraktförarens ersättningsskyldighet i motsvarande mån. 4

Dröjsmål 27 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar art. 19 i konventionen, innehåller en definition av begreppet dröjsmål. Dröjsmål säges föreligga därest godset icke utlämnats inom viss tid, i transportsammanhang ofta kallad leveransfristen. Med hänsyn till de förhållanden, under vilka landsvägstransporter vanligen utföres, ter det sig naturligt att man icke i CMR såsom i CIM1 uppställt några fasta leveransfrister utan låtit dessa variera efter omständigheterna. Har parterna själva avtalat viss tid, inom vilken godset skall ha utlämnats, gäller den sålunda avtalade leveransfristen obetingat. Har dy2 Jfr Försäkringsjuridiska Föreningens Rättsfallssamling 1951 s. 217. 3 Paragrafens innehåll överensstämmer i huvuddrag med § 81 järnvägstrafikstadgan. 4 En motsvarande jämkningsbestämmelse återfinnes i § 81 mom. 3 järnvägstrafikstadgan. i Art. 11, jfr järnvägstrafikstadgan § 73, kommenterad i Flodin—Wikander a. a s 161 ff.

64 likt avtal icke träffats, skall leveransfristen anses utgöra den tidrymd »som med hänsyn till omständigheterna skäligen bör medgivas en omsorgsfull fraktförare» för att fullgöra uppdraget att utlämna godset till mottagaren. I lagförslaget har uttrycket »den verkliga befordringstiden» använts för att beteckna hela den tidrymd som faktiskt åtgått från det fraktföraren mottog godset till befordran till dess han utlämnade det till mottagaren. Vid jämförelse med den i CIM och järnvägstrafikstadgan använda terminologien kan uttrycket »befordringstiden» möjligen te sig något förbryllande. Enligt järnvägstrafikstadgan består nämligen leveransfristen dels av en expedieringsfrist, dels av en »befordringsfrist»; det senare uttrycket betyder den högsta tillåtna tiden för själva transporten. Att begreppet »befordringstiden» i lagförslaget innefattar även den tid, som ligger mellan emottagandet av godset och igångsättandet av själva transporten, får emellertid anses framgå med full tydlighet, då begreppet sammanstäiles med sista punkten i paragrafen, varest föreskrives att vid dellast särskilt skall beaktas den tid som kräves för att i sedvanlig ordning samla full last. Såsom framgår av det sagda föreligger dröjsmål vid varje om än aldrig så litet överskridande av den genom avtal eller efter skälighetsbedömning fastställda leveransfristen. Att med ledning av parternas avtal konstatera ett uppkommet dröjsmål torde sällan erbjuda svårigheter. Vanskligare måste däremot vara att med hjälp av skälighetsbedömning sätta en gräns för leveransfristen. Olägenheterna härav torde emellertid i praktiken icke bli särskilt påfallande. Som framgår av 32 och 33 §§ kräves för att fraktföraren skall bli ersättningsskyldig icke blott att dröjsmål konstateras utan tillika, att skada visas ha uppkommit av dröjsmålet. 2 Med hänsyn härtill torde frågan huruvida dröjsmål föreligger i regel icke aktualiseras, med mindre ett tämligen tydligt överskridande av leveransfristen är för handen. Avtal om viss leveransfrist skall enligt 8 § f) införas i fraktsedeln. Såsom framgår av det sagda, har förevarande bestämmelser avseende endast å ett visst slag av dröjsmål, nämligen dröjsmål med utlämnandet av godset. Andra fall av dröjsmål med fullgörandet av en avtalad prestation, t. ex. den situation som uppstår då fraktföraren kommer i dröjsmål med ett åtagande att hämta godset, och avsändaren på grund därav häver avtalet, behandlas ej i konventionen utan blir att bedöma enligt nationella obligationsrättsliga regler. 3

2 Samma ståndpunkt i n t a r järnvägstrafikstadgan ( § 8 6 ) , medan i CIM dessutom finnes en vitesliknande påföljd, knuten till dröjsmålets i n t r ä d a n d e (art. 34 § 1). 3 Jfr 130 § sjölagen.

65 Förlorat gods 28 §. Redan den omständigheten att .everansfristen överskridits kan ge fog för misstanke att godset gått förlorat, oeh denna misstanke forstarkes al 2e^mtiden "går utan att godset utlämnas. Det « ™ * £ £ * £ dröismål som varar utöver viss tid, till sina verknmga. likställes med U n n C e r a d Krinst av godset. En regel av denna innebörd har även, etter

l r " c i M

art. oor upptagits i CMR art. 20 oeh Merges i torevarande

Pa

D e n a « d P u n k t , från vilken försenat gods må kunna anses som förlorat, i n t r å f f m e " ligt paragrafens första stycke 30 dagar efter leveransfristen „»äno om slrskild L e r a n s f r i s t var avtalad, oeh eljest 60 dagar trän det S i mottog godset til, befordran. F r å n nämnda « ^ a n >den som äger förfoga över godset», d. v. s. avsändaren eller också motta aren, om denne en igl IB § andra eller tredje stycket inträtt i fraktavtalet . av% £ Z stähe (se liärom under 15 „ , göra gällande «e ^ v e r k n i n g a r , som är knutna til. förlust av godset, nämligen kräva ersattnmg e n J M f c 30 33 eller 37 §. Däremot är icke fraktföraren berättigad att göra sig kvitt s i t U r a n portåtaga„de endast genom en hänvisning till att godset ar a t anse o n i t " oPra och utbetalning 8 av ersättning. Vill den berättigade alltjani avvikta att godset kommer fram, är fraktföraren fortfarande skyldig att . den mån det är möjligt fullgöra transportavtalet. Uppenbart äger den berättigade även före utgången av nyssnämnda tidr v n i d T ä v a ersättning för förlorat gods. Gentemot fraktförarens invandn C g att godset endast fördröjts, har han emellertid därvid att i enlighet med "ängse bevisbörderegler styrka att godset verkligen gått förlorat. Efter sagda fulpunkt behöve? den berättigade däremot icke förebnnga någon som helst bevisning om vad son, skett med godset; presumtionen att det gal t f or"orat kullkastas ej ens om fraktföraren visar, att det finnes . behåll pa en " Ä t a S n - tUl konventionstexten användes i denna och föregående paragr t trycksfättet att »gods icke utlämnats» för att ange den preshationva med fraktföraren är i dröjsmål. I CIM har i motsvarande s * — f " ^ rarens bristande uppfyllelse av sitt åtagande angetts bestå d a r , a t t odse »icke utlämnats till mottagaren eller ställts Ull dennes^orfogande,. Uppen barligen avses ej heller enligt CMR att reglerna om drojsma och om an tagande att gods gått förlorat skall bli tillämpliga, såframt an e:dmngen .W Ä » icke u t l l m n a t s , är annan än att fraktföraren i c k e < « n ™ " * ™ godset till utlämning. I detta sammanhang må den . J « ! ^ « f ™ * * £ * E § 83 använda formuleringen »därest godset icke kan utlämnas» nämnas son, jämförelse. 3—660048

GG

Såsom anförts kan avsändare eller mottagare som trätt i avsändarens ställe även efter utgången av de i paragrafens törsta stycke nämnda tidsfristerna i torhoppning om att godset skall komina tillrätta kräva att fraktföraren skall fullgöra sitt åtagande att utlämna godset. Den förfogandeberättigade har emellertid också rättighet att fordra, att fraktföraren - självfallet under förutsättning att denne befinnes ansvarig enligt 24 och 25 §§ — skall utgiva ersättning som om godset gått förlorat för alltid. Med hänsyn till den begränsning av fraktförarens ersättningsskyldighet, som följer av 29 § andra stycket, kommer emellertid den senare rätten ofta att vara betydligt mindre värdefull än den förra. Ett ianspråktagande av rätten till ersättning bör dartor i princip icke medföra, att rätten att utfå godset går om intet Denna regel kommer till uttryck i andra och tredje styckena av förevarande paragraf. Regelns giltighet är dock begränsad till att avse gods, som kommer tillrätta inom ett år från det ersättningen utbetalades. Vill den ersättnmgsberättigade, oaktat han uppbär ersättning för godset som om det gått lorlorat, ha kvar rätten att utfå godset, skall han enligt andra stycket av paragrafen vid mottagandet av ersättningen skriftligen begära att omedelbart bli underrättad i händelse godset skulle komma tillrätta inom den angivna ettårstiden. Erhåller han sådan underrättelse, äger han inom 30 dagar pålordra, att godset utlämnas till honom. I samband därmed skall avräkning aga rum på sätt närmare framgår av paragrafens tredje stycke. Därest den som äger förfoga över godset icke begär ersättning för förlust av detta, blir bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena av denna paragraf icke tillämpliga. Rättsförhållandet mellan den förfogandeberättigade och fraktföraren blir i detta fall att bedöma efter tillämpliga nationella rättsregler, vilket för svensk rätts vidkommande torde innebära att den forfogandeberättigade äger utfå godset närhelst det kommer tillrätta såframt icke preskription då redan inträtt.* Har han däremot mottagit gottgore se för förlust av godset men icke begärt underrättelse i händelse det skulle komma tillrätta eller har han väl begärt och fått sådan underrättelse men icke inom föreskriven tid påfordrat att utfå godset, kan han gå miste om sin förfoganderätt. Samma följd kan inträda, om godset kommer tillratta senare än ett år efter det förlustgottgörelsen utgivits. För nu angivna all toreskriver nämligen konventionen, att fraktföraren blir berättigad att förfoga over godset i överensstämmelse med lagen å den ort, där godset finnes. Bestämmelsen torde i de flesta länder innebära, att fraktföraren erhåller äganderätt till godset. Finnes godset inom riket, skall innebörden av fraktförarens förfoganderätt bedömas i enlighet med svensk rätt. Vad denna härutinnan innehåller synes emellertid oklart. Varken sjölagen eller luftfartslagen upptager några bestämmelser i detta ämne. Däremot finnes i järnvägstrafikstadgan § 84 en preskription blir konventionens regler tillämpli

regel, som ger järnvägen rätt att fritt förfoga över det tillrättakomna godset därest den som mottagit ersättning icke därvid förbehållit sig att bli underrättad i händelse godset skulle komina tillrätta eller därest han etter erhållen underrättelse om att godset kommit tillrätta icke yrkat att la det utlämnat till sig. Eftersom den svenska transporträtten icke uppvisar någon entydig ståndpunkt beträffande förfoganderätten över tillrättakommet gods synes det kommittén angeläget, att omfattningen av den förfoganderätt som enligt konventionen skall tillkomma fraktföraren närmare bestämmes i lagtexten. Del torde därvid icke möta några betänkligheter att fraktförarens förfoganderätt såsom skett i järnvägstrafikstadgan göres oinskränkt i de tall da förfoganderättens övergång grundas på underlåtenhet hos den tidigare forfooandeberättigade att förbehålla sig underrättelse eller begära utlämning av <>odset Däremot är det tveksamt, om enbart den omständigheten att godset kommit tillrätta senare än inom ett år från det ersättningen utbetalades bor godtagas som grund för uppkomsten av fri förfoganderätt för fraktföraren. En dylik rättsföljd förekommer icke enligt järnvägstrafik stadgan och kan te sig obillig, särskilt om den utbetalade ersättningen understiger det tillrättakomna godsets värde. I sådana fall vore en begränsning av frakttorarens rätt till godset i och för sig befogade Det torde dock på goda grunder k u n n a antagas, att dylika fall i praktiken kommer att bli sällsynta. Sin ratt till godset kan den förfogandeberättigade, som förut nämnts, under alla forhållanden behålla genom att underlåta att begära ersättning såsom för torlust av godset, och i de fall då han valt att mottaga sådan ersättning torde intresset av att inom rimlig tid få frågan ur världen vara värt mera beaktande än risken för att regeln i undantagsfall skall giva ett ur materiell synpunkt icke helt lyckligt resultat. Kommittén anser därför i likhet med de övriga nordiska kommittéerna anledning ej föreligga att såvitt angår inom riket befintligt gods stadga några inskränkningar i den förfoganderätt som enligt konventionen skall tillkomma fraktföraren. Denne kan således förfoga over godset efter gottfinnande, där de i fjärde stycket angivna förutsättningarna är uppfyllda. Vad nu sagts äger emellertid tillämpning allenast såvitt angår forhallandet mellan den tidigare förfogandeberättigade och fraktföraren. Där rätt till godset tillkommer tredje man, t. ex. försäkringsgivare, måste enligt kommitténs uppfattning fraktföraren anses pliktig att tåla de inskränkningar i sm förfoganderätt som kan följa av förstnämnda rätt. Kommittén anser det lämpligt att detta, såsom skett i den danska lagen och det norska forslaget, uttryckligen angives i lagtexten.

2 Jfr 73 § andra stycket försäkringsavtalslagen.

68 Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods Såsom nämnts vid rubriken till förevarande kapitel upptager konventionen fÖF b e r ä k n i n e n a v !-f* o . ~u o r e § g skadestånd, som fraktföraren jämlikt 24 och 25 §§ kan bli pliktig a t t utgiva. I art. 23 har sammanförts bestämmelserna för ersättningens beräkning vid förlust eller minskning av godset samt vid dröjsmål. I denna artikel återfinnes de för alla slags realskador gemensamma bestämmelserna om godsets värde såsom utgångspunkt for ersättningsberäkningen samt om maximering av detta värde Till artikeln ansluter sig art. 24, som anvisar parterna möjlighet att genom avta andra den i art. 23 givna legala maximigränsen för godsets ersättningsgilla varde. Därefter följer i art. 25 regler för ersättningens beräkning då gods skada 8. Slutligen lämnas i art. 26 parterna möjlighet att med frångående av konventionens beräkningsregler direkt genom avtal bestämma ett särskilt leveransintresse i händelse av realskada eller dröjsmål

I lagforslaget har konventionens disposition i huvudsak bibehållits Då emellertid ersättningen vid dröjsmål skall bestämmas efter helt andra grunder an ersättningen vid förlust oeh minskning av godset, har kommittén i likhet med de övriga nordiska kommittéerna i överskådlighetens intresse ansett reglerna om ersättning vid dröjsmål böra brytas ut till en särskild paragraf (32 §). 29 §. I fråga om beräkningen av skadestånd i kontraktsförhållanden gäller enligt svensk rätt vanligen att hänsyn skall tagas till all den ekonomiska skada som i det särskilda fallet varit en påräknelig följd av kontraktsbrottet, nom frakträtten har emellertid icke principen att gottgöra det individuella intresset blivit härskande. I stället har ersättningsberäkningen anknutits till ett antaget fixt värde hos godset. Metoden att sålunda lämna det individuella intresset åsido har funnit användning såväl i CIM (art 31)i som i sjölagen (120 §). CMR ansluter sig även i detta avseende till CIM. Enligt första och andra styckena av art. 23, återgivna i första stycket av förevarande paragraf, ska 1 således till grund för ersättningsberäkningen läggas ett på visst sätt bestämt normalvärde å godset. För att ett sådant värde överhuvudtaget skall kunna bestämmas, måste värderingen anknytas till viss plats och viss tidpunkt Konventionen stadgar härvidlag att den ort, där godset mottogs till befordran, och den tidpunkt, då detta skedde, skall vara bestämmande for värderingen. Denna skall i övrigt ske efter börspriset på det ifrågavarande godset. Skulle, såsom ofta torde vara fallet, börsnoterat pris ei finnas, skall godsets värde i stället bestämmas efter marknadspriset eller, om * Likaså i järnvägstrafikstadgan § 85.

69 också sådant pris skulle saknas, efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffenhet. I sistnämnda, troligen rätt sällsynta fall torde värderingen få bygga på en uppskattning av den nytta, som innehavet av gods av ifrågavarande slag allmänt anses medföra. Det i enlighet med reglerna i första stycket fastställda värdet å godset blir emellertid icke ensamt bestämmande för ersättningens storlek. Liksom transporträtten i allmänhet innehåller nämligen även CMR en regel att fraktförarens ansvarighet skall vara begränsad. Denna regel kommer till uttryck i andra stycket av förevarande paragraf. Där stadgas att fraktföraren icke behöver utgiva högre ersättning än som motsvarar 25 francs för kilogram av förlusten i bruttovikt. Med franc förstås därvid en guldfranc med en vikt av 10/31 gram och 900/1 000 finhet, den s. k. Germinalfrancen. Enligt vad Sveriges riksbank i skrivelse den 6 december 1965 på förfrågan meddelat, motsvarar en dylik franc i svenskt mynt 1,69005 kronor. Fraktförarens ersättningsskyldighet är således begränsad till i runt tal 42 kronor per kilogram förlorat gods. Maximigränsen för godsets ersättningsgilla värde kan i jämförelse med motsvarande gränser inom transporträtten i övrigt tyckas vara snävt dragen i CMR. Enligt CIM ligger värdegränsen fyra gånger så högt (100 francs) och enligt luftfartslagen mer än dubbelt så högt (86 kronor). Om värdegränsens höjd rådde också vid utarbetandet av CMR synnerligen motstridande uppfattningar, vilka t. o. m. hotade att omintetgöra en överenskommelse. Sålunda framfördes från några länders delegationer, bl. a. den tyska, krav på en maximigräns jämförbar med den i CIM gällande, medan det från andra håll hävdades att gränsen borde sättas så lågt som 10 eller 5 francs. Först sedan internationella vägtransportunionen (IRU) och internationella handelskammaren (ICC) efter inbördes förhandlingar framlagt ett gemensamt förslag om en maximigräns vid 18 francs, kunde enighet nås om en kompromiss, som förlade gränsen till 25 francs. Med hänsyn till de avsevärda svårigheter, som sålunda förelegat för att nå fram till en samlande lösning, synes det enligt kommitténs uppfattning för Sveriges del icke finnas något annat val än att godtaga den vunna kompromissen. Detta är så mycket mindre ägnat att väcka betänkligheter som det genom 30 och 33 §§ bjudes avsändaren möjligheter att även vid transport av särskilt värdefullt gods säkerställa betryggande ersättning. Utöver ersättning för godsets enligt första och andra styckena beräknade värde skall enligt konventionen gottgörelse utgå allenast för frakt, tullavgifter och andra utlägg, som blir onyttiga genom att godset ej kommer fram till bestämmelseorten. Ersättning skall utgå i proportion till förlustens omfattning; är förlusten total skall således hela kostnaden täckas, är förlusten partiell (minskning) skall en »mot minskningen svarande del» ersättas. Det torde få förutsättas, att konventionens ifrågavarande regel — som återgives i paragrafens tredje stycke — avfattats med tanke på det

70 fall att kostnaderna fördelar sig jämnt på hela sändningen. Skulle exempelvis någon kostnad hänföra sig allenast till den del av sändningen, som gått förlorad, synes denna kostnad böra ersättas fullt ut. 30 §.

Såsom framgått under föregående paragraf är fraktföraren i allmänhet 1 icke skyldig att lämna ersättning för godsets värde, i den mån detta överstiger omkring 42 kronor per kilogram bruttovikt. Vid transport av gods med högre värde löper således avsändaren fara att förlora godset utan att få ersättning för mer än kanske en obetydlig del av dess värde. Konventionen anvisar emellertid i art. 24, mot vilken förevarande paragraf svarar, parterna en möjlighet att ersätta den legala värdegränsen enligt 29 § andra stycket med en avtalad högre värdegräns, som skall införas i fraktsedeln. 2 Inom den sålunda vidgade ramen skall dock ersättningen alltjämt beräknas enligt reglerna i 29 § första stycket. Såsom framgår av det sagda, kan avsändaren icke med hjälp av reglerna i denna paragraf skydda sig mot bortfall av handelsvinst eller liknande följder av en helt eller delvis utebliven leverans. Möjlighet härtill föreligger emellertid jämlikt 33 §. I konventionen förutsattes, att fraktföraren för sitt ökade risktagande skall betinga sig särskilt vederlag. Även om, såsom lagförslagets ordalydelse förutsätter, avtalsfrihet råder beträffande vederlaget för befordringen, får det anses vara ett allmänt intresse att icke ett utökat transportansvar vid befordran av särskilt värdefullt gods verkar höjande på transportkostnaderna överlag. Ersättningens storlek då gods skadats 31 §.

I förevarande paragraf, vilken motsvarar konventionens art. 25, ges regler för beräkningen av ersättning då gods skadats. Med att godset skadats menas, såsom omnämnts vid 24 §, att det undergått en kvalitativ försämring. Det är därvid icke nödvändigt att den skadebringande faktorn skall ha verkat direkt på hela sändningen; denna torde i sin helhet få anses som skadad även om skadefaktorn direkt träffat endast en del av sändningen men skadan å denna del medför, att återstoden icke kan utnyttjas lika fördelaktigt som tidigare. Enligt första stycket av paragrafen är fraktföraren skyldig att ersätta den värdeminskning som övergår godset till följd av skadan. Tillvägagångssättet vid beräkningen av värdeminskningen anges i konventionen mycket » Undantag gäller bl. a. då fraktföraren förorsakat förlusten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, se härom under 37 §. 2 Jfr 8 § första stycket d).

71 kortfattat och på ett sätt som möjligen kan ge upphov till tvekan om hur man bör förfara. Utgångspunkten för beräkningen är dock entydigt angiven. Till grund för denna skall läggas godsets enligt 29 § första stycket beräknade värde, och detta skall ökas med de i 29 § tredje stycket angivna kostnaderna för frakt, tull och andra utlägg. Någon reduktion till värdegränsen i 29 § andra stycket skall icke omedelbart göras. Värdeminskningen får rimligen antagas utgöra skillnaden mellan det sålunda framräknade värdet och godsets kvarvarande värde. Sistnämnda värde beräknas vanligtvis med hänsyn till förhållandena på bestämmelseorten vid tiden för godsets utlämnande. 1 Föreskriften att värdeminskningen skall beräknas efter det i överensstämmelse med 29 § första och tredje styckena bestämda värdet å godset torde emellertid få anses innebära att även godsets kvarvarande värde skall beräknas med hänsyn till förhållandena å orten och vid tiden för godsets mottagande till befordran. För att få fram detta värde torde man först ha att bestämma förhållandet mellan det skadade godsets värde på bestämmelseorten vid tiden för framkomsten samt det värde godset skulle ha ägt, om det kommit fram i oskadat skick. Multipliceras det bråktal eller procenttal som sålunda erhålles med det enligt 29 § första och tredje styckena bestämda värdet får man ett mått på godsets kvarvarande värde, räknat efter förhållandena på avsändningsorten vid tiden för godsets mottagande till befordran med tillägg av den frakt och de andra utlägg som belöper på den behållna delen av godset. Skillnaden mellan nu nämnda båda värden utgör värdeminskningen. Beräkningsgrunden är densamma som gäller enligt CIM art. 33. Såsom förut nämnts skall man ej taga någon omedelbar hänsyn till värdegränsen i 29 § andra stycket vid uträknandet av värdeminskningen. Enligt andra stycket av 31 § skall emellertid värdeminskningen icke ersättas i den mån gottgörelsen därigenom skulle komma att överstiga vad som skolat utgå, om godset hade gått förlorat. Ersättningen kan således icke sättas högre än ungefär 42 kronor per kilogram gods, som påverkats av skadan. Vid skada utgår, såsom framgår av det sagda, ersättning endast för den direkta skadan. Indirekta skador, såsom produktionsbortfall på grund av att en skadad maskin icke kan tagas i bruk förrän den reparerats, ersattes däremot icke. Enligt gängse bevisbörderegler åligger det den ersättningskrävande att visa skadans storlek.

i Jfr Selvig, Erstatningsberegningen skrifter 1962 nr 2, s. 36 ff.

ved lasteskader, Handelshögskolans

i

Göteborg

72 Ersättning vid dröjsmål 32 §.

Såsom angivits under 27 § anses dröjsmål föreligga, då godset icke tillhandahållits för utlämning inom den tid, som avtalats eller som eljest skall anses stå fraktföraren till buds för befordringens slutförande. Självfallet kan dröjsmål med godsets utlämnande ofta lända den förfogandeherättigade till skada. Visar denne att han lidit skada genom förseningen, är fraktföraren enligt förevarande paragraf skyldig att ersätta skadan.* I paragrafen föreskrives vidare, att ersättningsskyldigheten är maximerad till fraktens belopp.- Det bör observeras att det här är fråga endast om själva frakten och icke som vid ersättning för förlust eller minskning av gods jämväl om tullavgifter och andra utlägg i samband med befordringen. Konventionen lämnar icke några regler om vilka slag av dröjsmålsskador som skall anses berättiga till ersättning eller — frånsett maximeringen — för beräkningen av ersättningens storlek. Dessa spörsmål torde följaktligen bli att bedöma efter tillämpliga nationella rättsregler. För svensk del torde vid dröjsmål hänsyn inom den givna ramen kunna tagas även till förlorad handelsvinst. Särskilt leveransintresse 33 §.

Vid realskada skall enligt 29—31 §§ ersättningen beräknas med utgångspunkt från ett på visst sätt bestämt normalvärde å det förlorade eller skadade godset. Däremot tages ej någon hänsyn till de förluster i form av utebliven vinst, skadeståndsskyldighet och liknande omständigheter, som kan drabba lastägaren till följd av realskadan. På motsvarande sätt lämnas de förluster som kan uppstå till följd av dröjsmål utan täckning i den mån de överstiger fraktens belopp. En möjlighet att gardera sig mot dylika förluster lämnas emellertid avsändaren genom konventionens art. 26, vars innehåll återges i förevarande paragraf. Ifrågavarande regler innebär, att parterna genom avtal kan sätta ersättningsreglerna i 29—32 §§ ur kraft och i stället överenskomma att avsändarens intresse av ett riktigt utlämnande av godset skall anses motsvara visst belopp. Detta belopp skall anges i fraktsedeln. 1 Avser avsändaren att skydda sig mot verkningarna av försenad leverans bör han också tillse, att viss leveransfrist uttryckligen avtalas. Enligt konventionens ordalydelse är nämligen förevarande regler, såvitt angår dröjsmål, tillämpliga endast då * Såframt fraktföraren icke jämlikt 24 § andra stycket visar sig vara fri från ansvarighet. 2 Enligt CIM art. 34 är motsvarande begränsning efter 1961 års revision fraktens dubbla belopp. 1 Jfr 8 § första stycket d).

73 »avtalad tid» för utlämnandet överskrides. Formuleringen synes giva vid handen, att ersättning enligt leveransintresset ej kan komina i fråga, därest fraktföraren, i fall då viss levcransfrist ej avtalats, dock gjort sig skyldig till dröjsmål genom att överskrida den befordringstid, som med hänsyn till omständigheterna skäligen borde medges en omsorgsfull fraktförare. Har belopp, representerande särskilt leveransintresse, vederbörligen upptagits i fraktsedeln och inträffar realskada eller överskrides avtalad leveransfrist, har den förfogandeberättigade rätt att få sådan ersättning, att han kommer i samma ekonomiska situation som han skulle ha uppnått, därest godset kommit fram i rätt mängd, oskadat och i rätt tid. Självfallet k a n ersättningen dock ej överstiga det uppgivna beloppet av leveransintresset. Ersättning utöver vad som följer av 29—32 §§ utgår givetvis ej heller i vidare mån än den ersättningskrävande verkligen kan visa att h a n lidit större förlust. Ansvarighet för uttagande av efterkrav 34 §.

Konventionen upptar i art. 21 bestämmelser rörande fraktförarens ansvarighet för uttagande av efterkravsbelopp, vilka bestämmelser återges i förevarande paragraf. I konventionen har ifrågavarande bestämmelser placerats mellan reglerna om fraktförarens ansvarighet för realskada och dröjsmål och de därmed sammanhängande reglerna om beräkningen av ersättningens storlek i angivna fall. Kommittén har i likhet med de övriga nordiska kommittéerna ansett det lämpligt att de centrala reglerna om skadeståndsskyldighet och skadeståndsberäkning vid realskada och dröjsmål behandlas i en obruten paragraf följd och har därför, samtidigt som reglerna i art. 22 om farligt gods förts till 13 §, upptagit vad som stadgas i art. 21 till behandling först efter det samtliga till det centrala ansvarsavsnittet hörande regler återgivits. I fraktavtalet kan föreskrivas att godset skall beläggas med s. k. efterkrav. Detta innebär att fraktföraren icke får utlämna godset, med mindre mottagaren erlägger det bestämda efterkravsbeloppet. Skulle fraktföraren trots delta utlämna godset utan att uttaga efterkravsbeloppet, blir h a n enligt denna paragraf skyldig att gottgöra avsändaren intill efterkravets belopp. Vad fraktföraren utgivit på grund härav äger han emellertid söka åter av den som mottagit godset. Ehuru detta icke uttryckligen angivits i lagtexten, beror givetvis fraktförarens ersättningsskyldighet av att beloppet icke ändock blivit erlagt till avsändaren. Har sålunda mottagaren betalat direkt till avsändaren kan uppenbarligen någon skyldighet för fraktföraren att utge ersättning icke föreligga. Efterkravsbeloppet skall enligt 8 § första stycket c) anges i fraktsedeln.

74 Ränta m. m. 35 §. Enligt konventionens art. 27 äger den ersättningsberättigade anspråk pä ränta å ognldet ersättningsbelopp. Räntan utgår liksom enligt gällande svensk rätt i allmänhet är fallet då på förhand bestämd förfallodag ej finnes efter fem procent om året. I motsats till vad som i allmänhet gäller enligt svensk rätt 1 kan emellertid även ett utomprocessuellt krav bilda utgångspunkt för ränteberäkningen. Sålunda skall enligt konventionen räntan beräknas från den dag, då skriftligt anspråk på ersättningen avsändes till fraktföraren. Framställes icke något utomprocessuellt krav, skall räntan i stället beräknas från den dag, då talan väcktes vid domstol. Enligt svensk rätt 2 anses talan ha väckts, då ansökan om stämning inkom till rätten eller, om stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten. En strikt tilllämpning av förevarande paragraf torde förutsätta att räntan, då talan väckts utan föregående utomprocessuellt krav, beräknas från dagen för talans väckande och ej från dagen för delgivning av stämning (eller utan stämning framställt yrkande). I paragrafens andra stycke upptages bestämmelser för det fall att ersättning kräves i myntslag, som icke är gångbart på betalningsorten. Den reglering som konventionen anvisar för detta fall överensstämmer med vad som enligt 7 § första stycket skuldebrevslagen gäller i svensk rätt. Ersättningsanspråk på annan grund än avtal 36 §.

Om en person skadar annans egendom t. ex. genom uppsåtlig åverkan eller genom att umgås ovarsamt med eld i närheten av egendomen, brukar rättsordningarna stämpla ett dylikt förfarande som »rättsstridigt» och förplikta skadegöraren att lämna egendomens ägare full ersättning för den skada som åsamkats honom. Anledning att inskränka denna ersättningsskyldighet därför att skadegöraren innehar egendomen till följd av ett avtal med den skadelidande föreligger i och för sig icke. Där den skadegörande handlingen strider icke blott mot avtalet utan jämväl skulle ha uppfattats som »rättsstridig» om den riktats mot en tredje man, synes det därför i princip icke möta något hinder mot att fota den skadelidandes ersättningskrav icke på avtalet utan på allmänna utomobligatoriska skadeståndsregler. 1 Detta skulle emellertid på förevarande rättsområde leda till att två an1

Jfr dock t. ex. 38 § köplagen. Se 13 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken. Beträffande inställningen i svensk r ä t t se NJA 1951 s. 656, jfr Hult i Festskrift tillägnad Gösta Eberstein, Stockholm 1950, s. 92 ff (samma uppsats sedermera publicerad i Juridisk debatt, Uppsala 1952, s. 211 ff). 2 1

75 svarssystem alternativt skulle kunna bli tillämpliga; där det syntes honom fördelaktigt skulle således den ersättningskrävande genom att åberopa vederbörande nationella rättsordnings regler om skadestånd på utomobligatorisk grund kunna uppnå en förmånligare behandling än som följer av konventionens regler. För att omöjliggöra detta uppställer konventionen i art. 28, vilken i något förenklad form återges i förevarande paragraf, en regel av innehåll att fraktföraren även gentemot ett på utomobligatorisk grund framställt ersättningsanspråk äger åberopa de bestämmelser i konventionen som utesluter hans ansvarighet eller anger eller begränsar ersättningens storlek. Samma bestämmelser kan även åberopas av envar av de personer, för vilka fraktföraren svarar enligt 4 §, därest anspråk skulle riktas mot sådan person. Det skydd mot full ersättningsskyldighet vid »rättsstridiga» handlingar, som genom denna paragraf beredes fraktföraren och hans medhjälpare, sträcker sig emellertid till följd av 37 § icke utöver området för vanlig culpa. Uppsåt och grov oaktsamhet 37 §.

Såsom framgått av den tidigare framställningen har inom frakträtten utvecklat sig ett ansvarssystem, som väsentligt avviker från ansvarsreglerna inom de flesta andra rättsområden. Sålunda har på fraktföraren lagts ett ansvar, som går utöver det eljest gängse culpaansvaret. Som motvikt härtill har uppställts regler vilka i vissa fall utesluter eller begränsar ansvarigheten. De lättnader i skadeståndsbördan, som fraktföraren därigenom åtnjuter, kan te sig i hög grad motiverade då det gäller skador på grund av casus eller av outredd orsak men förefaller allt mindre välgrundade ju mera fraktförarens egen skuld till skadan träder i dagen. Inom samtliga redan reglerade grenar av frakträtten har därför undantag från fraktförarens rätt till dylika lättnader gjorts, då skadan varit att hänföra till ett höggradigt klandervärt förfarande å fraktförarens sida. Vid utskiljandet av de förfaranden som sålunda skall utesluta tillämpningen av de ansvarslindrande bestämmelserna har det visserligen varit klart, att ansvarslindring icke borde komma i fråga då skadan orsakats uppsätligen och ej heller i vissa andra fall då, utan att uppsåt visats vara för handen, fraktförarens skuld varit mycket framträdande. Det har emellertid mött mycket stora vanskligheter att avgränsa den sistnämnda kategorin. I CIM1 har undantagsfallen angivits vara sådana, där skadan förorsakats av »un dol ou une faute lourde». I den ursprungliga Warszawakonventionen beskrevs i motsvarande stadgande 2 det berörda rekvisitet såsom dolus eller »faute qui, d'apres la loi du tribunal saisi, est considérée comme équivalente i Art. 37. 2 Art. 25.

70 au dol». Warszawakonventionens här citerade formulering övergavs vid revisionen 1955 (Haagprotokollet) till förmån för en skrivning som uteslöt ansvarslindring, förutom vid uppsåtlig skada, vid ouppsåtlig skada om den åstadkommits hänsynslöst och med insikt om att skada sannolikt skulle uppkomma (le dommage résulte d'un acte ou d'une o m i s s i o n . . . fait, soit avec 1'intention de provoquer un dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en resultera probablement; the damage resulted from an act or omission . . . done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result). Anledningen till omformuleringen var, enligt vad som uttalades under förarbetena till 9 kap. luftfartslagen, 3 att den tidigare formuleringen lett till en oenhetlig och på vissa håll mot fraktföraren alltför sträng tillämpning. Den i Haagprotokollet anlitade utvägen att med hjälp av begreppet »medveten culpa» nå fram till en avgränsning av den vårdslöshet, vid vilken ansvarslindring ej kan inträda, har emellertid icke följts vid utarbetandet av CMR. I stället har olyckligtvis den i den ursprungliga Warszawakonventionen begagnade formuleringen så gott som ordagrant upptagits i CMR, vilken sålunda stadgar att ansvarslindring är utesluten då skadan orsakats med uppsåt eller genom sådan vårdslöshet, som enligt lagen i den stat där talan väckts skall anses likställd med uppsåt. Den på grundval av Warszawakonventionen utfärdade lagen om befordran med luftfartyg upptog såsom likställd med dolus en form av culpa, benämnd »grov vårdslöshet». Den närmare innebörden av begreppet »grov vårdslöshet» i dessa sammanhang överlämnades åt rättstillämpningen att bestämma. Under förarbetena till luftbefordringslagen uttalades dock, att grov vårdslöshet i rättstillämpningen ej lär komma att antagas föreligga »annat än i särdeles svårartade fall».4 Då det gäller att återge det även i CMR använda begreppet »vårdslöshet som skall anses likställd med uppsåt», synes det kommittén icke finnas andra möjligheter än att såsom skett i 1937 års luftbefordringslag beteckna den ifrågavarande culpan som »grov». Kommittén har därför i anslutning till språkbruket i nyare lagverk betecknat den höggradiga culpa, som utesluter ansvarslindring, såsom »grov oaktsamhet». Att närmare avgränsa området för »grov oaktsamhet» är för närvarande icke möjligt. Det torde dock vara på sin plats att påpeka att någon sådan vidsträckt tolkning, som begreppet »grov oaktsamhet» i praxis erhållit t. ex. i skattestrafflagen, icke alls är avsedd. Tvärtom synes man böra fasthålla vid den ovan återgivna uppfattningen, att begreppet »grov oaktsamhet» bör appliceras endast på »särdeles svårartade fall». 5 Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf utesluter ansvarslind3 Se NJA II 1960 s. 104 ff. 4 SOU 1936:54 s. 56. 5 Ang. tolkningen av begreppet grov vårdslöshet i järnvägstrafikstadgan (§ 87), se det i not 1 vid 36 § n ä m n d a rättsfallet NJA 1951 s. 656.

ring endast vid skada orsakad av fraktföraren själv. Genom första punkten i andra stycket utsträckes emellertid undantaget att omfatta även skada som i tjänsten orsakats av sådan person, för vilken fraktföraren svarar enligt 4 §. Denna punkt förutsätter, att ersättningsanspråket riktas mot fraktföraren. Av andra punkten i detta stycke framgår emellertid, att ansvarslindring är utesluten även då anspråket riktas mot medhjälparen personligen, om denne i tjänsten orsakat skada av uppsåt eller grov oaktsamhet. För skador som medhjälpare vållat utom tjänsten är ansvarslindringsreglerna överhuvudtaget icke tillämpliga. Av sammanhanget torde med full tydlighet framgå, att uttrycket »skada» i denna paragraf icke har samma begränsade innebörd som i närmast föregående paragraf utan den vidare betydelsen av en negativ ekonomisk effekt. Paragrafen är därför tillämplig såväl vid alla slag av realskada som vid dröjsmål. Vid bestämmande av skadestånd på grund av uppsåt eller grov oaktsamhet torde således ej blott lagens värdegränser och metoder för värdering av godset kunna lämnas åsido utan också ersättning för utebliven handelsvinst och dylika eljest ej ersättningsgilla poster kunna komma i fråga.

5 KAP. Anmärkningar och väckande av t a l a n Konventionens femte kapitel (Reclamations et actions; Claims and actions) omfattar art. 30—33. Av dessa behandlar art. 30 undersökning av godset i samband med utlämnandet samt reklamation, art. 31 vissa processuella och exekutiva frågor, art. 32 preskription samt art. 33 skiljedom. 5 kap. i lagförslaget upptar under 38—42 §§ samma sakinnehåll som motsvarande kapitel i konventionen. Även bestämmelsernas fördelning på de skilda paragraferna överensstämmer med konventionens indelning, dock med det undantaget att innehållet i art. 31 fördelats på 39 §, som behandlar domsrätt, och 40 §, som behandlar vissa processhinder samt verkställbarhet av utländsk dom. Anmärkningar 38 §. Såsom anförts under 24 och 25 §§, kan fraktföraren undgå ersättningsskyldighet för påvisad realskada endast där han kan visa att skadan orsakats — eller i vissa fall kan ha orsakats — av förhållande, för vilket fraktföraren icke svarar. Med hänsyn särskilt till dessa bevisregler är det givetvis av stor vikt för fraktföraren, att han så snart som möjligt erhåller känne-

,

78 dom om att skada inträffat. Även för fraktförarens motpart är det emellertid av betydelse att eventuell skada konstateras snabbt och — med hänsyn till honom åvilande bevisbörda rörande skadans förekomst och omfattning — om möjligt på sådant sätt att framtida bevisning om dessa förhållanden blir onödig. Konventionen förutsätter att det ofta skall föreligga ett intresse hos såväl fraktföraren som mottagaren att i samband med godsets utlämnande till mottagaren gemensamt undersöka dess tillstånd. Till en dylik undersökning knyter konventionen en viktig bevisverkan. Såsom utsäges i andra stycket av förevarande paragraf utgör nämligen resultatet av undersökningen exklusivt bevismedel i fråga om godsets synliga mängd och tillstånd. Har således parterna vid gemensam undersökning konstaterat t. ex. att sändningen innehållit rätt antal kolli, skall mottagaren icke tillåtas bevisa att det vid en av honom senare företagen kontrollräkning dock visat sig föreligga ett manko. Av naturliga skäl kan samma bevisverkan icke lämnas undersökningsresultatet, då fråga är om förlust, minskning eller skada, som icke var synlig vid undersökningen. I de fall mottagaren vid den grundligare undersökning, varom han snarast efter godsets utlämnande bör föranstalta, upptäcker förut ej synlig förlust, minskning eller skada har han emellertid att inom sj u dagar från den gemensamma undersökningen avsända skriftlig anmärkning till fraktföraren. Sker ej detta, skall resultatet av den gemensamma undersökningen äga vitsord. Första stycket av paragrafen avhandlar det fall, då någon gemensam undersökning ej äger rum. Tillställer i sådant fall mottagaren icke fraktföraren anmärkning angående uppkommen förlust, minskning eller skada, inträder presumtion för att mottagaren erhållit godset i det tillstånd som anges i fraktsedeln. Denna presumtion kan emellertid kullkastas genom bevisning från mottagarens sida. Regeln synes icke innebära någon avvikelse från gällande svensk rätt, som ej torde godtaga ett mottagarens påstående om realskada med mindre detta blivit styrkt på vedertaget sätt. Anmärkning skall innehålla uppgift om realskadans huvudsakliga beskaffenhet och skall, om den avser synlig realskada, göras senast vid godsets utlämnande och eljest inom sju dagar därefter. I det senare fallet skall anmärkningen göras skriftligen. I den frist på sju dagar inom vilken enligt första eller andra stycket skriftlig anmärkning skall avsändas, skall ej inräknas söndagar, helgdagar och därmed i lag likställda dagar. I Sverige likställes numera lördagar ävensom första maj, midsommarafton och julafton med sön- och helgdag. Det bör observeras, att sättet för fristens beräkning avviker från den i Sverige brukliga metoden, i det att enligt konventionen och därmed också lagförslaget söndagar, helgdagar och likställda dagar lämnas oräknade icke endast då de infaller på den dag, som eljest skulle varit sista dagen för anmärkningens avsändande, utan även när de inträffar tidigare under fristen. Enligt tredje stycket av paragrafen går rätten till ersättning på grund av

79 dröjsmål förlorad, såvida icke skriftlig anmärkning blivit avsänd till fraktföraren inom tjnguen dagar från den dag, då godset ställdes till mottagarens förfogande. Tjnguendagarsfristen löper, i motsats till sjndagarsfristen, utan avbrott även på söndagar och dylika dagar men torde självfallet böra förlängas, om slutdagen eljest skulle infalla på sådan dag. Konventionen föreskriver i fjärde stycket av art. 30 särskilt, att den dag, som bildar utgångspunkt för beräkningen av här avsedda frister, icke skall medräknas i fristen. Detta beräkningssätt användes genomgående i svensk rätt. Kommittén har därför ansett det onödigt att återgiva regeln i lagförslaget. I sista stycket av art. 30 ålägger konventionen fraktföraren och mottagaren skyldighet att i skälig omfattning underlätta för varandra att utföra erforderliga undersökningar. Icke heller detta stadgande torde innebära någon avvikelse från vad som gäller enligt svensk rätt. Kommittén har dock ansett det vara ur pedagogisk synpunkt berättigat att medtaga stadgandet i den svenska lagtexten. Domsrätt 39 §. Allmänna lagbestämmelser om svensk domsrätt i tvistemål saknas. Det torde emellertid få antagas att den svenska domsrätten är begränsad på det sätt, att en tvist icke kan upptagas till domstolsprövning här i riket, därest icke svensk lag utpekar domstol härstädes såsom behörigt forum. Detta medför att en i Sverige bosatt part i vissa — även inom internationell godstrafik pä väg tänkbara — fall icke kan väcka talan inom riket mot ett utländskt rättssubjekt. Andra svårigheter på det internationellt processrättsliga området yppar sig därigenom att en och samma tvist understundom kan bli föremål för samtidig rättegång och kanske också motstridande avgöranden i skilda länder. För att åvägabringa en mera ändamålsenlig ordning med avseende på domstolsavgöranden rörande internationella landsvägstransporter uppställer konventionen i art. 31 vissa processuella regler. Dessa har till ändamål att hindra att mer än en process föres i samma sak samt att möjliggöra att lämpligt forum för processen finnes att tillgå för käranden. De för sistnämnda syfte erforderliga bestämmelserna har givits i första stycket av art. 31, vilket stycke motsvaras av förevarande paragraf. Paragrafen utpekar icke direkt den domstol, vid vilken käranden har att anhängiggöra sin talan, utan inskränker sig till att ange de stater, inom vilka han kan återfinna ett behörigt forum. Detta bestämmes med tillämpning av vederbörande stats interna forumregler. Behörig domstol finnes inom stat 1. där svaranden har sitt hemvist,

80 2. där svaranden har sitt huvudkontor, 3. där svaranden har den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits, 4. där godset mottogs till befordran, och 5. där bestämmelseorten är belägen. Förutom de möjligheter att välja forum, som enligt vad nu sagts står käranden till buds, finnes ytterligare den möjligheten att parterna genom inbördes överenskommelse själva bestämmer vid vilken domstol rättegång skall föras, s. k. prorogation. Härvidlag gäller dock den begränsningen, att endast domstol i en till konventionen ansluten stat kan komma i fråga. För prorogation uppställer konventionen — i motsats till svensk rätt — icke något krav på skriftlig form. 1 Ej heller uppställer konventionen någon begränsning i parternas fria val av domstol; det synes dock kunna förutsättas att valet är begränsat till domstolar i första instans. Det bör observeras, att konventionens regler om domsrätt gäller varje tvist rörande sådan befordran som avses i konventionen. De är sålunda tillämpliga ej allenast beträffande frågor som regleras i konventionen, exempelvis om ersättning för skada, utan även beträffande spörsmål, för vilkas lösning någon ledning ej kan hämtas ur konventionen, såsom om ogiltighet eller hävande av avtal eller om avtalstolkning, och som följaktligen blir att avgöra efter tillämpliga nationella rättsregler. Enligt uttryckligt stadgande i konventionen är den gjorda uppräkningen av behöriga fora uttömmande. Att så är fallet torde även utan särskilt påpekande framgå av den formulering bestämmelserna om domsrätt erhållit i förevarande paragraf. Ehuru konventionen lämnar möjlighet att föra rättegång inom länder, till vilka parterna oftast får antagas ha naturlig anknytning, kan det dock synas som om möjligheterna till val av forum blivit något för snävt begränsade. Sålunda torde det ej sällan kunna visa sig ur utrednings- och kostnadssynpunkt önskvärt att - - såsom enligt 10 kap. 8 § rättegångsbalken är möjligt i svensk rätt — förlägga rättegången till den ort, där skadegörande handling företogs eller skadan uppkom. Ölägenheterna av att ej äga tillgång till ett dylikt forum kan dock i viss mån elimineras genom utnyttjande av möjligheterna till bevisupptagning inför utländsk domstol. 2 Den snäva gränsdragningen har å andra sidan den fördelen, att den utesluter tillämpning av sådana ur saklig synpunkt omotiverade regler som att medborgare i visst land alltid har möjlighet att väcka talan mot utlänning i sitt eget hemland. 3 Såsom anförts utpekar konventionen vissa stater, inom vilka skall finnas domstol, behörig att upptaga kärandens talan. Det ankommer sedan på den i Jfr 10 kap. 16 § rättegångsbalken samt Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, Stockholm 1961, s. 253 ff. 2 Beträffande möjligheterna h ä r t i l l enligt svensk r ä t t se lag den 20 dec. 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol (i lagboken införd under RB 35: 12). 3 Code civil art. 14.

81 ifrågavarande staten att anvisa, vilken eller vilka av dess domstolar som äger kompetens att upptaga tvisten. För Sveriges del gäller det således att tillhandahålla regler med hjälp av vilka den, som till följd av konventionens bestämmelser äger väcka talan inför svensk domstol, kan avgöra till vilken domstol h a n skall vända sig. Vill någon väcka talan vid domstol i Sverige emedan svaranden har sitt hemvist här i riket, följer av 10 kap. 1 § rättegångsbalken att talan kan upptagas av domstolen i den ort, där hemvistet är beläget. Grundas önskan att väcka talan i Sverige på den omständigheten att svaranden har sitt huvudkontor här, torde jämlikt 5 § i nyssnämnda kapitel domstolen i den ort där kontoret är beläget vara behörig att upptaga talan. Även i det fall att käranden äger anställa talan i Sverige, därför att fraktavtalet slutits genom medverkan av en svarandens filial eller agentur härstädes, torde jämlikt 4 § i samma kapitel domstolen i den ort, där avtalet slöts, vara behörig. Därest part önskar väcka talan i Sverige på den grund att den ort, där godset mottogs till befordran, eller bestämmelseorten är belägen inom riket, kan det emellertid inträffa att någon enligt rättegångsbalken behörig domstol icke finnes eller, där sådan finnes, att denna är en annan än domstolen i någon av de nyssnämnda orterna. Det har därför synts kommittén erforderligt att i lagen införes en bestämmelse, vilken på det sätt kompletterar rättegångsbalkens forumregler att behörighet att upptaga en under CMR hänförlig tvist även tillägges domstolen i den ort, där godset mottogs till befordran, och domstolen i bestämmelseorten. Så har skett i andra stycket av förevarande paragraf. Verkställighet m. m. 40 §. Grundläggande inom processrätten är att icke låta part, som inlett rättegång mot annan part angående viss fråga, öppna ny rättegång mot samma part angående samma fråga, vare sig medan den förra rättegången ännu pågår eller efter det den omtvistade frågan avgjorts av domstol. 1 Ändamålsenligheten av dylika regler, vilka bl. a. förhindrar uppkomsten av motstridande avgöranden, ligger i öppen dag. De regler som i de olika staternas interna rättsordningar uppställes till hinder mot nya rättegångar kan emellertid ej förutsättas vara utan vidare tillämpliga i andra fall än då den tidigare rättegången förs eller förts i det egna landet. Detta sammanhänger med det allmänt rådande förhållandet, att domar som meddelats i en stat i princip ej anses verkställbara i annan stat. Part, som redan erhållit ett verkställbart domstolsavgörande i en stat men finner att verkställigheten, t. ex. på grund av placeringen av motpartens tillgångar, endast kan ske i i Se härom enligt svensk rätt rättegångsbalken 13 kap. 6 § (litispendens) och 17 kap. 11 § tredje stycket (res judicata).

82 annan stat, är således för att nå syftet med domen i regel nödgad att anställa rättegång även i den andra staten. Såsom framgått av föregående paragraf lämnar CMR — sannolikt mest av processekonomiska skäl — möjlighet att väcka talan i flera olika stater. 2 Utan ytterligare reglering skulle detta med den rådande ordningen på den internationella rättens område kunna resultera i en serie motstridande domar, var och en verkställbar endast i den stat där den meddelats. För att undgå sådana ej önskvärda förhållanden förbinder sig varje konventionsstat enligt art. 31 tredje stycket att tillerkänna domar, meddelade i andra konventionsstater, verkställbarhet i likhet med egna domar. Därmed öppnas även möjlighet att ge grundsatserna om litispendens och res judicata som hinder mot ny rättegång giltighet även i förhållandet konventionsstaterna emellan. I enlighet härmed uppställer konventionen i andra stycket av art. 31, vilket stycke motsvaras av första stycket av förevarande paragraf, förbud att väcka talan angående viss fråga, därest talan mellan samma parter om samma fråga är anhängig vid annan behörig domstol eller blivit avgjord av sådan domstol. Emellertid finnes enligt 39 § möjlighet att väcka talan i icke-konventionsstat. Konventionsstaterna har naturligen ej kunnat ikläda sig skyldighet att låta verkställa domar som meddelats i icke-konventionsstat. Är en sådan dom ej heller till följd av särskild överenskommelse- med annan stat verkställbar i den senare staten, kan därför, såsom framgår av slutorden i första stycket, förbudet mot ny rättegång ej upprätthållas vad beträffar sistnämnda stat. Enligt svensk rätt åligger det domstolen att ex officio beakta förekomsten av rättegångshinder i form av litispendens eller res judicata. Emellertid är det i internationella sammanhang mer än eljest uppenbart, att det i praktiken måste ankomma på svaranden att bringa hindret till domstolens kännedom. I andra stycket av paragrafen återges konventionens bestämmelser om verkställbarheten av utländsk dom, upptagna i tredje och fjärde styckena av art. 31. Dessa bestämmelser i CMR står i samklang med motsvarande stadganden i CIM4 och i huvudsak även med de principer som i övrigt kan anses utbildade i svensk rätt då det gäller erkännande av utländska domar. 5 Någon tvekan om lämpligheten av att godtaga konventionens regler om internationell verkställbarhet av domstolsavgöranden kan enligt kommitténs mening ej råda i andra avseenden än beträffande frågan i vilken utsträckning domar, som meddelats utan att svaromål avgivits, skall anses 2 CMR står i detta avseende i motsats till CIM, som i princip endast tillåter t a l a n i vederbörande järnvägs hemland. 3 För Sveriges del gäller sådana överenskommelser med övriga nordiska länder samt med Schweiz. 4 Art. 56 § 1. 5 Se Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 2 uppl. Lund 1960, s. 204 not 20.

83 verkställbara. Såvitt angår nämnda slag av domar intar svensk rätt den ståndpunkten, att sådan dom icke erkännes här i riket med mindre det visas, att svaranden personligen eller genom behörigt ombud i tid fått del av stämning i målet. 6 Sveriges anslutning till konventionen får icke innebära att man avstår från rätten att förkasta utländska domar av tredskodomskaraktär, beträffande vilka icke visats att enligt svensk rättsuppfattningoeftergivliga processregler iakttagits. I de konventioner, som ligger till grund för den svenska lagstiftningen om verkställighet av domar meddelade i de övriga nordiska länderna eller i Schweiz, har uttryckligen angivits att skyldighet ej föreligger att verkställa i annat land meddelat avgörande, där detta skulle vara uppenbart oförenligt med det egna landets rättsordning. Någon motsvarighet härtill återfinnes ej i CMR. Emellertid torde det med fog kunna hävdas att ett domstolsavgörande, som meddelats utan att svaranden fått del av stämning och skäligt rådrum att utföra sin talan, icke kan hänföras till någon av de kategorier av avgöranden, vilka i art. 31 fjärde stycket anges såsom internationellt verkställbara, nämligen »jugements contradictoires» (judgments after trial), »jugements par défaut» (judgments by default) och »transactions judiciaires» (settlements confirmed by an order of the court). För att täcka de båda förstnämnda av konventionens här återgivna uttryck användes i förslaget termen »dom». Härigenom avses också att från internationell verkställbarhet utesluta avgöranden i summariska förfaranden. Såsom redan framgått likställer konventionen i verkställbarhetshänseende av domstol stadfäst förlikning med dom. Däremot kan internationell verkställbarhet icke tillkomma domar, som i domstolslandet äger allenast interimistisk verkställbarhet, och ej heller avgöranden, vilka ålägger kärande som helt eller delvis tappat målet att på grund härav utgiva skadestånd utöver rättegångskostnaden. Sistnämnda slag av avgöranden är okänt i svensk rätt. Enligt 37 § utsökningslagen må domstols lagakraftvunna dom i tvistemål verkställas av utmätningsman utan särskilt bemyndigande. Som framgått av vad tidigare anförts anses detta lagrum emellertid icke tillämpligt å utländska domar. I fall, där sådana domar genom särskild lagstiftning gjorts verkställbara i Sverige, skulle i och för sig hinder ej möta att i likhet med vad som är fallet med inhemska domar lägga verkställighetsfrågan direkt i utmätningsmannens hand. En sådan ordning har också tillämpats i vissa fall, exempelvis vad beträffar danska domar, som jämlikt en numera upphävd förordning av 1861 varit verkställbara i Sverige." I allmänhet har emellertid avgörandet, huruvida utländsk dom i det särskilda fallet varit G Se NJA 1956 s. 337, jfr 3 § lagen den 2 dec. 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark m. fl. länder. T Se KF den 15 j u n i 1861 om verkställighet i Sverige av d o m a r och utslag, meddelade av domstol i konungariket Danmark, § 8.

84 verkställbar eller icke, ansetts vara av sådan svårighetsgrad att prövningen borde anförtros högre myndighet än utmätningsman. I fråga om domar, vilka är verkställbara här i riket jämlikt lagen den 2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, har denna prövning uppdragits åt överexekutor. 8 Beträffande valet av den myndighet, på vilken verkställighetsprövningen bör ankomma, anfördes i samband med tillkomsten av konventionen mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar bl. a. följande: 9 För att tillägga överexekutor behörighet att meddela beslut om verkställighet finnas goda skäl, när fråga är om en överenskommelse med stater, vilkas rättsordningar förete en väsentlig gemenskap med svensk rätt och om vilkas rättsliga institutioner en mera allmän kännedom här måste förutsättas vara för handen. När det gäller konventioner med stater i fråga om vilka dessa förutsättningar icke föreligga, är det däremot givet, att för bedömandet av frågan om villkoren för medgivande av verkställighet av utländsk dom erfordras en förtrogenhet med främmande rättsprinciper som icke kan påräknas hos alla överexekutorer. Nu anförda synpunkter hava föranlett, att uppgiften att meddela beslut om verkställighet ansetts böra tilläggas Svea hovrätt. Även om reglerna för internationell verkställighet av domar enligt CMR utformats på ett betydligt mera lättillgängligt sätt än motsvarande regler i den nyssnämnda svensk-schweiziska konventionen kan det befaras, att det ej sällan kommer att inrymma avsevärda svårigheter att besvara frågan huruvida utländsk dom till följd av Sveriges anslutning till CMR i det särskilda fallet skall anses vara verkställbar här i riket. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att frågan om verkställbarheten av sådan utländsk dom som här avses i varje särskilt fall skall göras beroende av prövning genom ett speciellt exekvaturförfarande inför Svea hovrätt. De närmare föreskrifterna rörande detta exekvaturförfarande har upptagits i tredje—sjätte styckena av förevarande paragraf. Såsom framgår av 42 § i förevarande lagförslag kan tvist angående befordran enligt CMR i vissa fall avgöras genom skiljedom. Utländsk skiljedom kan verkställas här i riket under de förutsättningar som anges i lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Även enligt denna lag skall verkställighetsfrågan prövas genom ett exekvaturförfarande inför Svea hovrätt. Enligt en alltjämt gällande lag den 19 november 1886 åligger det utländsk kärande, som vid svensk domstol väcker talan mot svensk man, att på yrkande av svaranden ställa borgen eller annan säkerhet för kostnad och skada som käranden kan bli skyldig att gälda svaranden. I femte stycket av art. 31 stadgar emellertid konventionen förbud mot att i mål rörande be8

Se n ä m n d a lag 5 §. »NJA II 1937 s. 23 f.

85 fordran enligt CMR kräva säkerhet för rättegångskostnader av part, som är medborgare i konventionsstat och har hemvist eller fast driftställe i sådan stat. Genom kungörelse den 19 maj 1961 är visserligen räckvidden av 1886 års lag i hög grad begränsad; lagen är dock fortfarande tillämplig beträffande medborgare i några europeiska stater (t. ex. Sovjetunionen och vissa Balkanstater). I den mån dessa stater ansluter sig till konventionen, synes således ytterligare inskränkning i 1886 års lag bli erforderlig. Dylik inskränkning kan jämlikt 3 § i 1886 års lag ske genom Konungens förordnande. Det synes kommittén lämpligt att ifrågavarande spörsmål regleras genom en särskild kungörelse i likhet med vad som beträffande motsvarande fråga enligt CIM skedde genom kungörelsen den 17 februari 1956 angående befrielse i visst fall för främmande undersåte från skyldighet att i rättegång ställa säkerhet för kostnad och skada. Vid utarbetandet av de i paragrafens tredje—sjätte stycken upptagna närmare föreskrifterna om exekvaturförfarandet inför Svea hovrätt har såsom förebild tjänat 4—8 §§ lagen den 3 maj 1963 i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg m. m. Det föreslagna förfarandet har ansetts böra vara tillämpligt beträffande alla utländska domar angående befordran enligt CMR, således även sådana i Danmark, Finland, Island, Norge och Schweiz meddelade domar, vilka eljest skulle kunna verkställas enligt 1932 års nordiska verkställighetslag eller lagen den 27 mars 1936 om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. Att dessa båda lagar emellertid icke skall tillämpas i nu ifrågavarande fall får anses med tillräcklig tydlighet framgå av de i anslutning till sagda lagar lämnade bestämmelserna, att genom dessa lagar ändring ej skall göras i vad eljest är stadgat om giltighet eller verkställighet i vissa fall av utländsk domstols beslut. Några föreskrifter i nämnda hänseende har kommittén följaktligen ej ansett erforderligt att upptaga i förevarande paragraf. I paragrafens tredje stycke angives förutsättningarna för att utländsk domstols dom i tvist rörande befordran, som faller under CMR, skall kunna verkställas. I motsats till 4 § lagen i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg stadgar förevarande paragraf icke uttryckligen, att domen för att kunna verkställas här i riket skall ha meddelats av en enligt konventionen behörig domstol. Det måste emellertid enligt kommitténs uppfattning anses underförstått, att konventionens art. 31 tredje stycket endast har avseende å domstol som är behörig enligt konventionens regler. Verkställighetsprövningen torde därför böra omfatta jämväl frågan huruvida den domstol, som meddelat det ifrågavarande avgörandet, varit behörig enligt konventionens i 39 § återgivna regler.

86 De fyra sista styckena av paragrafen ansluter sig nära till 6—8 §§ lagen i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg. 10 Preskription 41 §. Liksom i andra frakträttsliga sammanhang är preskriptionsregler av stor praktisk betydelse för en vägfraktförares verksamhet. CMR upptager — närmast efter förebild av CIM1 — sådana regler i art. 32, som återges i lagförslaget i förevarande paragraf. Preskriptionsreglerna är tillämpliga beträffande alla fordringar, som härrör ur ett under CMR hänförligt fraktavtal. De finner således användning ej blott på ersättningskrav och dylika i konventionen reglerade spörsmål utan även på fordringar, som icke kan bestämmas med ledning av regler i konventionen. Preskriptionsfristen är enligt huvudregeln ett år. I de fall, där anspråket grundas på ett uppsåtligt förfarande å motpartens sida eller på sådan vårdslöshet å dennes sida, som enligt lagen i den stat där talan väckts är att likställa med uppsåt, utgör dock preskriptionsfristen tre år. I överensstämmelse med 37 § i detta lagförslag användes i nu ifrågavarande paragraf uttrycket »där talan grundas på uppsåt eller grov oaktsamhet». Utgångspunkten för preskriptionsfristen är något olika i olika fall. Sålunda skall fristen i fråga om anspråk på grund av minskning av godset eller skada därå eller på grund av dröjsmål räknas från den dag då godset utlämnades till mottagaren. Grundas anspråket på att godset gått förlorat, skall till utgångspunkt i stället tagas den dag, efter vilken godset enligt 28 § första stycket må anses som förlorat. I övriga fall börjar preskriptionsfristen löpa sedan tre månader förflutit från det fraktavtalet slöts. Enligt uttryckligt stadgande i konventionen skall den dag, som bildar utgångspunkt för preskriptionsfristens beräkning, icke inräknas i fristen. Detta får anses överensstämma med vad som i detta avsende gäller i svensk rätt. Kommittén har därför funnit det onödigt att medtaga stadgandet i lagförslaget. Såsom anförts i översikten över gällande svensk rätt får de allmänna reglerna om tioårig preskription anses gälla även i vägtransportförhållanden. En övergång till konventionens regler medför således en radikal förkortning av preskriptionstiden. Detta överensstämmer emellertid helt med tendensen i modern lagstiftning även i vårt land. Sålunda har i ett stort antal lagar och författningar upptagits speciella stadganden, vilka föreio Jfr även 9—11 §§ lagen om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. i CIM art. 47.

N7 skriver korta preskriptionstider. Från transportområdet må som exempel på sädana stadganden nämnas 284 § sjölagen (i regel eitårspreskription), 3 § 6 mom. Haaglagen (ettårspreskription), 9 kap. 29 § luftfartslagen 2 (tväårspreskription) och § 91 järnvägstrafikstadgan (ettårspreskription). 1 det för några år sedan framlagda förslaget till lag om preskription 3 föreslogs beträffande bl. a. fordringar, som härrör från transport av personer eller gods, en preskriptionstid av tre år. Några betänkligheter att godtaga konventionens preskriptionsfrister kan med hänsyn till det sagda knappast finnas. Enligt konventionen skall beträffande frågor om avbrytande av preskriptionen gälla lagen i den stat där talan anställes. Därest inför svensk domstol fråga uppkommer huruvida viss åtgärd avbrutit preskriptionen, blir denna fråga således att bedöma efter svenska preskriptionsregler. Inom speciallagstiftningen är huvudregeln att preskription endast kan avbrytas genom anhängiggörande av talan och därmed jämställda åtgärder. Denna regel torde stämma väl överens med vad som åsyftats vid konventionsarbetet. 1 lagförslaget har därför talans väckande angivits som enda sätt att åstadkomma preskriptionsavbrott. Med väckande av talan torde få likställas att anspråket framställes genom kvittningsyrkande i rättegång eller genom bevakning i gäldenärens konkurs. Skall tvisten enligt skiljeavtal avgöras av skiljemän, avbrytes preskriptionen genom att tillämpning av skiljeavtalet påkallas. 4 Ehuru preskriptionen avbrytes redan genom talans väckande, d. v. s. normalt genom att stämningsansökan inges till rätten, är det nödvändigt att talan fullföljes till ett avgörande i sak. Skulle talan återkallas eller avvisas, förfaller den preskriptionsavbrytande verkan av anhängiggörandet. 5 Har däremot ett giltigt preskriptionsavbrott kommit till stånd, torde kravet därefter blott vara underkastat den vanliga tioårspreskriptionen. Såsom framgått av det sagda medför ett utomprocessuellt krav icke avbrott av preskriptionen. Emellertid har ett sådant krav, förutsatt att det har skriftlig form, den verkan att preskriptionen suspenderas. Regler härom meddelas i paragrafens tredje stycke. Suspension av preskriptionen kan i fråga om anspråk som riktas mot fraktföraren åstadkommas genom att skriftligt krav tillställes denne. Den tid som förflyter från det fraktföraren mottog det skriftliga kravet och till dess han skriftligen bestrider fordringen och återsänder vid kravet fogade handlingar skall icke inräknas i preskriptionstiden. Medger fraktföraren fordringen delvis, anses preskriptionen avbruten beträffande denna del, och den tidigare preskriptionsfristen fortsätter således att löpa endast vad beträffar återstoden. I samband med reglerna om suspension av preskrip2 Gäller dock endast talan om ansvarighet. 3 SOU 1957:11. 4 27 § lagen den 14 j u n i 1929 om skiljemän, s Rodhe, Obligationsrätt s. 685.

88 tionen lämnar konventionen också vissa bevisregler av innehåll att den, som påstår att krav eller svar därå mottagits eller att handlingar som varit bifogade kravet blivit återställda, har att styrka sitt påstående. E h u r u det får antagas att svenska domstolar, även om denna bevisbörderegel ej funnes i lagen, skulle avgöra bevisbördefrågan på det sätt som här föreskrivits, synes det kommittén — med hänsyn till att institutet suspension av preskription icke är vedertaget i svensk rätt — vara anledning att i den svenska lagtexten medtaga även bevisreglerna. Har möjligheten att på angivna sätt få preskriptionen suspenderad en gång tagits i anspråk, kan ytterligare suspension ej erhållas beträffande samma fordran. Nytt krav i fråga om samma fordringsanspråk påverkar således icke beräkningen av preskriptionstid. Enligt fjärde stycket av art. 32 får preskriberad fordran ej göras gällande genom genkäromål eller yrkande om kvittning. Denna regel återges i sista stycket av förevarande paragraf. Skiljedom 42 §.

Ofta upptages i bilfraktavtal en klausul av innehåll, att uppkommande tvister skall avgöras genom skiljedom. En dylik i fraktavtalet intagen klausul tillerkännes giltighet även enligt CMR art. 33 under viss förutsättning, nämligen att den hänvisar tvistefrågan till prövning enligt CMR eller sådan lag, som överensstämmer med CMR. I fråga om själva skiljeförfarandet torde lex fori vara normerande. Ett i Sverige påkallat skiljeförfarande bör således anordnas i enlighet med lagen den 14 j u n i 1929 om skiljemän. En inom ECE utarbetad konvention om skiljedom i internationella handelstvister, 1 till vilken Sverige ännu ej anslutit sig, kan även tänkas bli av betydelse i detta sammanhang. Konventionen behandlar endast det fall, att tvistens hänskjutande till skiljemän förutsatts redan i fraktavtalet. Emellertid torde det icke finnas något hinder mot att tvisten, även om parterna först efter tvistefrågans uppkomst beslutar sig för skiljeförfarande, hänskjutes till avgörande av skiljemän om detta — såsom i Sverige — är tillåtet enligt lex fori. 6 KAP. Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra I konventionens sjätte kapitel, som omfattar art. 34—40, lämnas särskilda regler för det fall att en genom ett och samma fraktavtal överenskommen transport utföres av flera fraktförare efter varandra. Transporter som sålunda utföres av flera fraktförare med samma slags transportmedel brukar i Se SvJT 1961 s. 526 f.

89 inom frakträtten benämnas genomgångstransporter till skillnad från s. k. kombinerade transporter, vid vilka de i den avtalade transporten ingående deltransporterna utföres med olika transportmedel. Konventionen reglerar icke de svårbemästrade problem, som uppkommer vid kombinerade transporter, utom vad angår det specialfall som behandlas i 3 § av lagförslaget. De särskilda problem, som uppstår vid genomgångstransporter, hänför sig främst till rättsförhållandet mellan lastägaren och de fraktförare, vilka ej själva slutit fraktavtalet, ävensom till rättsförhållandet mellan de olika fraktförarna inbördes. Den förstnämnda frågan behandlas i konventionen i art. 34 och 36. Kapitlets övriga artiklar berör fraktförarnas inbördes förhållanden. Sålunda behandlar art. 35 förfarandet, då fraktföraren mottager godset från föregående fraktförare, art. 37 fraktförares regressrätt, art. 38 verkan av betalningsskyldig fraktförares insolvens och art. 39 vissa processuella förhållanden. Slutligen göres genom art. 40 art. 37 och 38 dispositiva. Lagförslagets 6 kap. ansluter sig innehållsmässigt helt till motsvarande kapitel i konventionen. Även i fråga om bestämmelsernas fördelning på särskilda lagrum överensstämmer lagförslaget med konventionen, dock med det undantaget att innehållet i art. 37, 38 och 40 sammanförts till en paragraf, 46 §. I praktiken synes genomgångstransporter hittills icke ha spelat någon mera framträdande roll inom godstrafiken på väg. Det torde emellertid vara att vänta, att genomgångstransporterna i framtiden kommer att få större betydelse. 43 §. Varje fraktförare, som deltar i en genomgångstransport, blir enligt förevarande paragraf ansvarig gentemot den förfogandeberättigade icke blott för den deltransport som han själv utför utan för hela befordringen. Även en fraktförare, som själv endast utför transporter inom sitt eget lands gränser, kan således bli underkastad GMR:s regler, om den ifrågavarande transporten utgör ett led i en internationell genomgångstransport. För fraktförare, som i ordningsföljden kommer efter den förste, inträder ansvarigheten i och med att han mottager godset och fraktsedeln. Såväl det andra som det tredje exemplaret torde böra överlämnas. Ansvarighetens omfattning bestämmes av fraktsedelns innehåll. Har en fraktförare gjort åtaganden, som icke framgår av fraktsedeln, blir en senare fraktförare givetvis icke utan vidare bunden av dessa, lika litet som ett med en fraktförare träffat tilläggsavtal blir bindande för fraktförare i tidigare led. Genom att mottaga godset och fraktsedeln får således en efterföljande fraktförare samma ställning av part i förhållande till den förfogandeberättigade som om han själv ingått det fraktavtal, som framgår av fraktsedeln. Detta innebär emellertid icke att tidigare fraktförare utträder ur partsför-

90 hållandet; denne eller dessa bär alltjämt ansvar för hela transporten. Såsom framgår av 45 § kan emellertid direkta anspråk riktas endast mot vissa av fraktförarna. 44 §. Ehuru var och en av de i en genomgångstransport deltagande fraktförarna svarar för hela transporten gentemot den förfogandeberättigade, är det, såsom närmare framgår av 46 §, för ansvarsförhållandena fraktförarna inbördes av betydelse att kunna fastställa, under vilken del av transporten som en ersättningsgrundande omständighet inträffat. Av bl. a. detta skäl uppställer konventionen vissa regler rörande förfarandet vid godsets överlämnande från en fraktförare till den efterföljande. Dessa regler återges i förevarande paragraf. Som bevis för att en fraktförare mottagit godset från föregående fraktförare skall han till denne överlämna särskilt kvitto, vilket skall vara daterat samt underskrivet av den mottagande fraktföraren. Därjämte skall han teckna sitt namn och sin adress å det andra exemplaret av fraktsedeln, vilket exemplar skall åtfölja godset och slutligen överlämnas till mottagaren. I övrigt skall förfarandet gestaltas på motsvarande sätt som när den förste fraktföraren mottog godset från avsändaren. Den mottagande fraktföraren har således att kontrollera fraktsedelns uppgifter angående antalet kol Ii samt deras märken och nummer ävensom undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd. I den mån anledning därtill förekommer, har den mottagande fraktföraren att taga förbehåll i enlighet med vad som föreskrives i 10 § första och andra styckena. Förbehåll skall tecknas såväl å det andra fraktsedelsexemplaret som å det särskilda kvittot. Har den mottagande fraktföraren sålunda tecknat förbehåll, t. ex. av innehåll att antalet av honom mottagna kolli understigit det i fraktsedeln uppgivna, undgår han i förhållandet till den avlämnande fraktföraren att svara för det felande. Däremot kan han icke genom att åberopa förbehållet ernå någon minskning i ansvarigheten gentemot den förfogandeberättigade. 1 Göres ej förbehåll, skall den mottagande fraktföraren i den utsträckning som framgår av 11 § presumeras ha mottagit godset i enlighet med vad fraktsedeln utvisar. 45 §. Såsom framgår av 43 § erhåller varje i en genomgående befordran deltagande fraktförare i och med mottagandet av gods och fraktsedel ställning som part i fraktavtalet. Detta innebär dock icke, att samtliga fraktförare blir primärt ansvariga för fraktavtalets fullgörande. Konventionen uppställer nämligen vissa regler av innebörd att den förfogandeberättigade icke kan rikta sina anspråk mot vem som helst av fraktförarna. 1 Jfr dock 45 §, enligt vilken talan — frånsett visst fall — ej må väckas mot den, till vars transportsträcka realskadan eller dröjsmålet icke kan hänföras.

91 Dessa regler, som återges i förevarande paragraf, är tillämpliga beträffande talan om ansvarighet för realskada eller dröjsmål. Sådan talan kan i regel icke riktas mot andra fraktförare än den förste och den siste i transportkedjan samt den fraktförare, vilken hade godset om hand då den händelse inträffade som gav upphov till realskadan eller dröjsmålet. x\tt talan kan riktas mot den förste fraktföraren, varmed enligt konventionen synes menas den fraktförare som slutit fraktavtalet, är naturligt och kan måhända anses följa redan av bestämmelserna i art. 3 om fraktförarens ansvar för de personer, vilka han anlitar för befordringens utförande. Genom reglerna i art. 34 och 36 fastslås emellertid uttryckligen att huvudfraktföraren är ansvarig för hela befordringen även om det i avtalet varit förutsatt att han själv skulle utföra endast en del av denna. Alternativet att talan kan riktas mot den siste fraktföraren torde vara motiverat av det förhållandet, att mottagaren därigenom ofta kan beredas möjlighet att föra rättegången i sitt eget hemland. Vad slutligen angår regeln att talan kan riktas mot den fraktförare under vars innehav av godset den händelse inträffat, som gav upphov till ersättningsskyldigheten, har framhållits att en sådan regel bidrar till att minska antalet regressanspråk fraktförarna emellan. 1 Talan rörande ersättning med anledning av realskada eller dröjsmål kan således icke anhängiggöras mot andra fraktförare än de nu nämnda. Skulle emellertid annan fraktförare själv väcka talan t. ex. med yrkande om gottgörelse för kostnader med anledning av ändrat förfogande, får han tåla att ersättningsanspråk av nyssnämnda art åberopas mot honom genstämningsvis eller kvittningsvis, förutsatt att sistnämnda anspråk härrör från samma fraktavtal som fraktförarens eget anspråk. I sista punkten av förevarande paragraf stadgas, att talan må föras gemensamt mot flera fraktförare. Enligt 39 § är part emellertid icke skyldig att ingå i svaromål vid annan domstol än sådan som jämlikt sagda paragraf jämte kompletterande nationella forumregler är behörig att upptaga målet. Av förarbetena till konventionen 2 framgår att bestämmelsen om gemensam talan icke avsetts skola medföra någon utvidgning av forumreglerna. Gemensam talan är således möjlig endast i den mån det finnes en domstol, vilken enligt 39 § är rätt forum för var och en av svarandena. Reglerna om genomgångstransporter synes emellertid i så måtto medföra en utvidgning av forumreglerna, att en fraktförare, som utfört något av mellanleden i en genomgångsbefordran, blir skyldig att svara vid domstol i stat, där den förste fraktföraren mottog godset eller där bestämmelseorten är belägen, oaktat han icke själv har någon anknytning till dessa stater. 1

Se Buzzi-Quattrini, a. a. s. 72. Se den inom ECE:s Inland Transport Committee upprättade, den 6 j u n i 1956 dagtecknade handlingen TRANS/168—TRANS/WP 9/35, § 90. 2

92 46 §. I första stycket av förevarande paragraf —• vilket stycke motsvarar konventionens art. 37 — lämnas regler om regressrätt för fraktförare, som utgivit ersättning för realskada eller dröjsmål. Vid den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten mellan de olika fraktförarna har man att i första hand taga hänsyn till när den händelse inträffat, som med tillämpning av reglerna i 4 kap. ger upphov till ersättningsskyldighet. Beror ersättningsskyldigheten på en enda sådan händelse, skall den fraktförare slutligt svara för ersättningen, som hade godset om hand, då händelsen inträffade. Detta har i förslaget i nära överensstämmelse med konventionens ordalag uttryckts så, att denne fraktförare »orsakat» skadan. Samma blir givetvis förhållandet, om ersättningsskyldigheten uppkommit till följd av flera händelser men dessa alla inträffat medan samme fraktförare hade godset i sin vård. Härrör däremot ersättningsskyldigheten av flera händelser, hänförliga till olika fraktförares innehav av godset, har man att avväga, vilken andel i det totala ersättningsbeloppet var och en av dessa händelser kan anses ha, samt fördela ersättningsskyldigheten i proportion härtill. Skulle det icke vara möjligt att särskilja de olika händelsernas andel i den slutliga effekten, skall samtliga de fraktförare, under vilkas innehav av godset någon av ovannämnda händelser inträffat, taga del i ersättningsskyldigheten, envar i förhållande till sin andel av frakten. Är det ej möjligt att utreda när den ersättningsgrundande händelsen inträffat, skall ersättningsskyldigheten fördelas mellan de fraktförare, under vilkas innehav av godset händelsen kunnat inträffa; fördelningsgrund är även i detta fall varje ersättningsskyldig fraktförares andel av frakten. Andra stycket av förevarande paragraf behandlar i överensstämmelse med konventionens art. 38 det fall att en fraktförare icke är i stånd att fullgöra honom ålagd ersättningsskyldighet. Vad den insolvente fraktföraren icke förmår betala skall i stället erläggas av övriga fraktförare. Dessa har att fördela bristen mellan sig i förhållande till sina andelar av frakten. Regeln torde vara att förstå så, att bristen genast skall fördelas på samtliga fraktförare, även sådana som icke är betalningsskyldiga enligt första stycket. Även om bristen skulle kunna ha uttagits av fraktförare, som enligt första stycket b) skall taga del i ersättningsskyldigheten jämte den insolvente fraktföraren, måste således också de helt »oskyldiga» fraktförarna träda till. 1 Sista stycket av paragrafen återger den i konventionens art. 40 upptagna bestämmelsen om avtalsfrihet fraktförarna emellan rörande de i paragrafen behandlade spörsmålen om regress och subsidiär betalningsskyldighet vid insolvens. ijfr Muth, Leitfaden zur CMR, s. 74. De understundom otillfredsställande följderna av en sådan tillämpning torde emellertid kunna undanröjas genom avtal enligt paragrafens tredje stycke.

93 47 §. Förevarande paragraf innehåller de i konventionens art. 39 uppställda processuella reglerna för fraktförares regresstalan mot annan fraktförare. En reglering av mellanhavandet mellan en ersättningskrävande trafikant och den fraktförare, mot vilken anspråket riktats, blir naturligen icke utan vidare bindande för fraktförare, mot vilken anspråket därefter regressvis göres gällande. Denne kan mot regresskravet invända exempelvis, att den förste fraktföraren utgivit ersättningen utan att laglig skyldighet förelegat därtill. Enligt första stycket av förevarande paragraf skall emellertid avseende ej fästas vid en sådan invändning, därest ersättningen bestämts av domstol efter rättegång, om vilken den presumtive regressvaranden blivit underrättad och i vilken han beretts tillfälle att inträda. Att avgörandet av ersättningsfrågan i målet mellan trafikanten och den förste fraktföraren utan vidare prövning skall läggas till grund för avgörandet i målet mellan denne fraktförare och regressvaranden får anses strida mot den principiella uppfattningen i svensk rätt beträffande domens rättskraft gentemot tredje man. Likväl synes konventionens reglering av förevarande spörsmål kunna godtagas utan större betänkligheter. Det är ur processekonomisk synpunkt av betydelse, att den väsentliga frågan om ersättningsskyldighetens existens och omfattning kan avgöras i en enda rättegång med verkan mot samtliga intressenter. Vad beträffar hänsynen till tredje mans rättsskydd synes detta vara väl tillgodosett genom kravet på litisdenuntiation och den särskilt med hänsyn till tidsfaktorn viktiga bestämmelsen, att den presumtive regressvaranden skall beredas tillfälle att inträda i rättegången. Fraktförare, som efter litisdenuntiation inträder i rättegång mellan annan fraktförare och ersättningskrävande trafikant inför svensk domstol, torde få ställning som självständig intervenient. Huru litisdenuntiationen skall tillgå synes vara att avgöra enligt lex fori. Vid svenska domstolar torde 14 kap. 12 och 13 §§ rättegångsbalken böra tillämpas. Paragrafens ordalydelse, vilken i huvudsak följer konventionstexten, för närmast tankarna till ett renodlat regressfall, där fraktförare av annan fraktförare söker åter vad han faktiskt utgivit. En sådan talan underlättas givetvis av den ifrågavarande rättskraftsregeln, och det bör därför ligga i den förste fraktförarens intresse att underrätta en tilltänkt regressvarande om huvudmålet och tillse att denne erhåller rådrum att inträda i detta. Av hänvisningen till 46 § framgår emellertid, att rättskraftsregeln är tillämplig även vid fördelning av ersättningsskyldigheten till följd av den förste fraktförarens insolvens. I sådana fall synes det vara huvudsakligast i den ersättningskrävandes intresse att domen blir bindande för övriga fraktförare. Han bör följaktligen själv tillse att förutsättningarna härför skapas. I paragrafens andra stycke upptages konventionens regler om regressfo-

94 rum. Möjligheterna att välja forum i regressmålet är något mindre än i huvudmålet, såtillvida som endast domstolar i de stater kan komma i fråga, till vilka regressvaranden har anknytning genom belägenheten av sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits. Å andra sidan är valmöjligheterna i regressmålet större än i huvudmålet i så måtto, att regressvaranden har skyldighet att ingå i svaromål i viss stat icke endast om han själv på sätt nyss sagts har anknytning till denna utan även om någon annan i samma mål instämd regressvarande har det. Sista stycket av förevarande paragraf reglerar i överensstämmelse med tredje och fjärde styckena av konventionens art. 39 frågorna om verkställbarhet av dom angående regressanspråk enligt 46 § och om preskription av sådant anspråk. Vad angår verkställbarheten av dom i här avsedda regressmål skall gälla samma regler som enligt 40 § andra och följande stycken gäller beträffande domar i allmänhet. Likaså skall de i 41 § upptagna preskriptionsbestämmelserna äga tillämpning även på regressanspråk. Utgångspunkten för preskriptionsfristen bestämmes emellertid annorlunda än i fråga om huvudfordringen. Grundas regressanspråket på en domfäst betalningsskyldighet, löper preskriptionstiden från den dag, då beloppet av ersättningen slutligt bestämdes av domstol; eljest löper den från den dag, då betalning skedde. En dom, varigenom allenast fastslås att fraktföraren har att svara för viss skada men vari icke samtidigt ersättningen fixeras till beloppet, bildar således ej utgångspunkt för preskription. Då preskriptionstiden skall beräknas med hänsyn till att dom meddelats rörande huvudfordringen anges i lagförslaget utgångspunkten vara »den dag då beloppet . . . slutligt bestämdes . . . » . Denna formulering ansluter sig till konventionstextens »du jour d'une decision de justice definitive» (the date of the final judicial decision). Härmed torde förstås den dag, då domen vann laga kraft. 1

7 KAP. Ogiltighet av vissa överenskommelser Konventionens kapitel VII, som reglerar i vilken omfattning konventionens regelsystem skall vara tvingande rätt, omfattar endast en artikel (art. 41). Denna motsvaras i det svenska lagförslaget av 48 §. 48 §. Ändamålet med konventionen är att uppnå en såvitt möjligt enhetlig reglering av fraktavtalet vid internationell godstrafik på väg. Detta syfte torde ijfr den tyska översättningen av konventionstexten: Die Verjährung beginnt . . . mit dem Tage des Eintrittes der Rechtskraft eines Urteiles . . .

95 knappast kunna nås, med mindre de på grundval av konventionen utfärdade lagarna får karaktär av tvingande rätt. Förevarande paragraf innehåller därför att förbehåll, som innebär avvikelse från vad som stadgas i lagen, skall vara ogiltigt. Det enda undantag härifrån, som medgives, utgör den i 46 § tredje stycket nämnda, fraktförarna tillkommande friheten att genom avtal reglera sin inbördes ansvarighet på annat sätt än lagen föreskriver. Regeln om ogiltighet av förbehåll som avviker från lagens bestämmelser torde böra tolkas tämligen vidsträckt. Härför talar konventionens beskrivning av de ogiltiga förbehållen, vilka förklaras vara »toute stipulation qui, directement on indirectement, dérogerait aux dispositions de la présente Convention» (any stipulation which would directly or indirectly derogate from the provisions of this Convention). I konventionen anges vissa förfaranden såsom »i synnerhet ogiltiga», nämligen överenskommelser om överlåtelse av rätten till utfallande försäkringsbelopp och om överflyttning av bevisskyldigheten. Kommittén har ansett det vara av visst värde att i lagtexten medtaga dessa exempel på ogiltiga förbehåll. Däremot har kommittén underlåtit att till lagförslaget överföra ett avsnitt av konventionstexten, vari stadgas att förekomsten av ett ogiltigt förbehåll icke skall medföra att hela avtalet anses ogiltigt utan endast att själva förbehållet betraktas som obefintligt. Detta betraktelsesätt får nämligen anses vara så allmänt accepterat för svensk rätts del, att ett uttryckligt stadgande därom skulle vara onödigt.

Bestämmelse om lagens ikraftträdande Inledningsvis har nämnts, att den danska lagen om internationell befordran av gods å väg redan trätt i kraft. Det nordiska samarbetet på förevarande rättsområde kräver ej någon samtidighet i fråga om den tidpunkt, då de nordiska lagarna i ämnet träder i kraft. Med hänsyn till att lagens ikraftträdande förutsätter svensk ratifikation av konventionen, torde det vara lämpligt att det överlämnas åt Konungen att förordna angående tidpunkten för ikraftträdandet.

96 Bilaga i

Convention on the contract for the international carriage of goods by road (CMR)

Convention relative au contrat de transport international de marchandises par route (CMR)

Preamble

Préambule

The Contracting Parties, Having recognized the desirability of standardizing the conditions governing the contract for the international carriage of goods by road, particularly with respect to the documents used for such carriage and to the carrier's liability, Have agreed as follows:

Les Parties contractantes, Ayant reconnu 1'utilité de regler d'une maniére uniforme les conditions du contrat de transport international de marchandises p a r route, particuliérement en ce qui concerne les documents utilises pour ce transport et la responsabilité du transporteur, Sont convenues de ce qui suit :

CHAPTER I

CHAP1TRE PREMIER

Scope of application

Champ d'application

Article 1 1. This Convention shall apply to every contract for the carriage of goods by road in vehicles for reward, when the place of taking over of the goods and the place designated for delivery, as specified in the contract, are situated in two different countries, of w h i c h at least one is a Contracting country, irrespective of the place of residence and the nationality of the parties.

Article premier 1. La présente Convention s'applique å tout contrat de transport de marchandises p a r route å titre onéreux au moyen de véhicules, lorsque le lieu de la prise en charge de la marchandise et le lieu prévu p o u r la livraison, tels qu'ils sont indiqués au contrat, sont situés dans deux pays différents dont Pun au moins est un pays contractant. II en est ainsi quels que soient le domicile et la nationalité des parties. 2. Pour l'application de la présente Convention, il faut entendre par « véhicules » les automobiles, les véhicules articulés, les remorques et les semi-remorques, tels qu'ils sont définis p a r 1'article 4 de la Convention sur la circulation routiére en date du 19 septembre 1949. 3. La présente Convention s'applique méme si les transports r e n t r a n t dans son champ d'application sont effectués p a r des Etats ou p a r des institutions ou organisations gouvernementales.

2. For the purposes of this Convention, "vehicles" means motor vehicles, articulated vehicles, trailers and semitrailers as defined in article 4 of the Convention on Road Traffic dated 19 September 1949.

3. This Convention shall apply also where carriage coming within its scope is carried out by States or by governmental institutions or organizations.

(översättning) Konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg (CMR)

Inledning De fördragsslutande parterna, vilka erkänna önskvärdheten av enhetliga regler rörande villkoren i avtal om internationell godsbefordran å väg, särskilt i vad angår skriftliga handlingar som brukas vid sådan befordran samt fraktförarens ansvarighet, hava överenskommit följande:

KAPITEL I Tillämpningsområde Artikel 1 1. Denna konvention äger tillämpning å varje avtal om godsbefordran med fordon å väg mot vederlag, då orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten, såsom de angivits i avtalet, äro belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena är fördragsslutande stat. Vad nu sagts gäller oavsett parternas hemvist och nationalitet. 2. I denna konvention förstås med »fordon» sådana motorfordon, sammansatta fordon, släpfordon och påhängsvagnar, som avses i artikel 4 av konventionen den 19 september 1949 rörande vägtrafik.

3. Denna konvention gäller även sådana inom dess tillämpningsområde fallande befordringar, som utföras av stater eller statliga inrättningar eller organisationer. A—660048

98 4. This Convention shall not apply: (a) to carriage performed under the terms of any international postal convention; (b) to funeral consignments; (c) to furniture removal. 5. The Contracting Parties agree not to vary any of the provisions of this Convention by special agreements between two or more of them, except to make it inapplicable to their frontier traffic or to authorize the use in transport operations entirely confined to their territory of consignment notes representing a title to the goods.

4. La présente Convention ne s'applique pas : a) aux transports effectués sous l'empire de conventions postales internationales, b) aux transports funéraires, c) aux transports de déménagement. 5. Les Parties contractantes s'interdisent d'apporter p a r voie d'accords particuliers conclus entre deux ou plusieurs d'entre elles toute modification å la présente Convention, sauf pour soustraire å son empire leur trafic frontalier ou pour autoriser dans les transports empruntant exclusivement leur territoire Pemploi de la lettre de voiture representative de la marchandise.

Article 2 1. Where the vehicle containing the goods is carried over part of the journey by sea, rail, inland waterways or air, and, except where the provisions of article 14 are applicable, the goods are not unloaded from the vehicle, this Convention shall nevertheless apply to the whole of the carriage. Provided that to the extent that it is proved that any loss, damage or delay in delivery of the goods w h i c h occurs during the carriage by the other means of transport was not caused by an act or omission of the carrier by road, but by some event which could only have occurred in the course of and by reason of the carriage by that other means of transport, the liability of the carrier by road shall be determined not by this Convention but in the m a n n e r in which the liability of the carrier by the other means of transport would have been determined if a contract for the carriage of the goods alone had been made by the sender w i t h the carrier by the other means of transport in accordance with the conditions prescribed by law for the carriage of goods by that means of transport. If, however, there are no such prescribed conditions, the liability of the carrier by road shall be determined by this Convention.

Article 2 1. Si le véhicule contenant les marchandises est transporté p a r mer, chemin de fer, voie navigable intérieure ou air sur une partie du parcours, sans rupture de charge sauf, éventuellement, pour l'application des dispositions de l'article 14, la présente Convention s'applique, néanmoins, pour l'ensemble du transport. Cependant, dans la mesure ou il est prouvé qu'une perte, une avarie ou un retard å la livraison de la marchandise qui est survenu au cours du transport p a r Tun des modes de transport autre que la route n'a p a s été cause p a r un acte ou une omission du transporteur routier et qu'il p r o vient d'un fait qui n'a pu se p r o d u i r e qu'au cours et en raison du transport non routier, la responsabilité du transporteur routier est déterminée non p a r la présente Convention, mais de la facon dont la responsabilité du transporteur non routier eut été déterminée si un contrat de transport avait été conclu entre 1'expéditeur et le transporteur non routier pour le seul transport de la marchandise conformément aux dispositions imperatives de la loi concernant le transport de marchandises p a r le mode de transport autre que la route. Toutefois, en l'absence de telles dispositions, la responsabilité du t r a n s -

4. Denna konvention äger icke tilllämpning a) å befordran, som utföres i enlighet med internationella överenskommelser om postbefordran; b) å begravningstransporter; c) å befordran av flyttsaker. 5. De fördragsslutande parterna förbinda sig att icke genom särskild överenskommelse mellan två eller flera av dem avtala om annan ändring i denna konvention än som avser att från dess tillämpning undantaga gemensam gränstrafik eller att för befordran, som uteslutande utföres inom deras territorier, medgiva användning av fraktsedel, som är bärare av rätt till godset.

Artikel 2 1. Fraktas fordon med pålastat gods under del av befordringen till sjöss, med järnväg, å inlandsvattenväg eller med luftfartyg utan att godset — frånsett fall då artikel 14 är tillämplig — lossas från fordonet, äger denna konvention likväl tillämpning å befordringen i dess helhet. I den mån det styrkes, att förlust, minskning eller skada eller dröjsmål med godsets utlämnande, som inträffat medan godset befordrades på annat sätt än å väg, icke orsakats av åtgärd eller underlåtenhet av vägfraktföraren utan h ä r r ö r av händelse, som kunnat inträffa endast under och på grund av befordringen på annat sätt än å väg, bestämmes vägfraktförarens ansvarighet icke enligt denna konvention utan på det sätt, varpå den andre fraktförarens ansvarighet skolat bestämmas, därest avtal slutits mellan avsändaren och sistnämnde fraktförare om befordran enbart av godset i enlighet med de tvingande lagregler, som gälla för befordran av gods med det ifrågavarande befordringsmedlet. Saknas sådana regler, bestämmes emellertid vägfraktförarens ansvarighet av denna konvention.

2. If the carrier by road is also himself the carrier by the other means of transport, his liability shall also be determined in accordance with the provisions of paragraph 1 of this article, but as if, in his capacities as carrier by road and as carrier by the other means of transport, he were two separate persons.

porteur p a r route sera déterminée par la présente Convention. 2. Si le transporteur routier est en méme temps le transporteur non routier, sa responsabilité est également déterminée p a r le paragraphe premier comme si sa fonction de transporteur routier et sa fonction de transporteur non routier étaient exercées p a r deux personnes différentes.

CHAPTER II

CHAPITRE II

Persons for whom the carrier is responsible

Personnes dont répond le transporteur

Article 3 For the purposes of this Convention the carrier shall be responsible for the acts and omissions of his agents and servants and of any other persons of whose services he makes use for the performance of the carriage, w h e n such agents, servants or other persons are acting within the scope of their employment, as if such acts or omissions were his own.

Article 3 Pour Papplication de la présente Convention, le transporteur répond, comme de ses propres actes et omissions, des actes et omissions de ses préposés et de toutes autres personnes aux services desquelles il recourt pour 1'exécution du transport lorsque ces préposés ou ces personnes agissent dans 1'exercice de leurs fonctions.

CHAPTER III

CHAPITRE III

Conclusion and performance of the contract of carriage

Conclusion et execution du contrat de transport

Article k The contract of carriage shall be confirmed by the making out of a consignment note. The absence, irregularity or loss of the consignment note shall not affect the existence or the validity of the contract of carriage which shall remain subject to the provisions of this Convention.

Article 4 Le contrat de transport est constaté p a r une lettre de voiture. L'absence, 1'irrégularité ou la perte de la lettre de voiture n'affectent ni 1'existence ni la validité du contrat de transport qui reste soumis aux dispositions de la présente Convention.

Article 5 1. The consignment note shall be made out in three original copies signed by the sender and by the carrier. These signatures may be printed or replaced by the stamps of the sender and the carrier if the law of the country in w h i c h the consignment note has been

Artide 5 1. La lettre de voiture est établie en trois exemplaires originaux signés p a r 1'expéditeur et p a r le transporteur, ces signatures pouvant étre imprimées ou remplacées p a r les timbres de 1'expéditeur et du transporteur si la legislation du pays ou la lettre de voiture est

2. Är vägfraktföraren tillika fraktförare med avseende å det andra befordringsmedlet, bestämmes hans ansvarighet likaledes enligt vad i första stycket sägs, dock så som om hans verksamhet som vägfraktförare och hans verksamhet som fraktförare med avseende å det a n d r a befordringsmedlet hade utövats av två skilda personer. KAPITEL II Personer för vilka fraktföraren ansvarar Artikel 3 Vid tillämpning av denna konvention är fraktföraren ansvarig för handling eller underlåtenhet i tjänsten av sina anställda eller envar annan person, vilken han anlitar för befordringen, på samma sätt som för egen handling eller underlåtenhet.

KAPITEL III Slutande och fullgörande av fraktavtal Artikel 4 Fraktavtalet skall bekräftas genom fraktsedel. Har fraktsedel icke upprättats, h a r den ej föreskrivet innehåll eller h a r den gått förlorad, skall detta icke inverka på frågan om avtal kommit till stånd eller är giltigt; avtalet skall ändock vara underkastat bestämmelserna i denna konvention. Artikel 5 1. Fraktsedeln skall upprättas i tre originalexemplar, vilka skola undertecknas av avsändaren och fraktföraren. Underskrifterna må vara tryckta eller ersatta med avsändarens och fraktförarens stämplar, om lagen i den stat där fraktsedeln upprättas tillåter detta.

102 made out so permits. The first copy shall be h a n d e d to the sender, the second shall accompany the goods and the third shall be retained by the carrier. 2. When the goods which are to be carried have to be loaded in different vehicles, or are of different kinds or are divided into different lots, the sender or the carrier shall have the right to require a separate consignment note to be made out for each vehicle used, or for each kind or lot of goods.

établie le permet. Le premier exemplaire est remis å 1'expéditeur, le deuxiéme accompagne la marchandise et le troisiéme est retenu p a r le transporteur.

Article 6 1. The consignment note shall contain the following particulars: (a) the date of the consignment note and the place at w h i c h it is made out; (b) the name and address of the sender; (c) the name and address of the carrier; (d) the place and the date of taking over of the goods and the place designated for delivery; (e) the name and address of the consignee; (f) the description in common use of the nature of the goods and the method of packing, and, in the case of dangerous goods, their generally recognized description; (g) the number of packages and their special marks and numbers; (h) the gross weight of the goods or their quantity otherwise expressed; (i) charges relating to the carriage (carriage charges, supplementary charges, customs duties and other charges incurred from the making of the contract to the time of delivery); (j) the requisite instructions for Customs and other formalities; (k) a statement that the carriage is subject, notwithstanding any clause to the contrary, to the provisions of this Convention.

Artide 6 1. La lettre de voiture doit contenir les indications suivantes : a) le lieu et la date de son établissement, b) le nom et 1'adresse de 1'expéditeur,

2. Lorsque la marchandise å transporter doit étre chargée dans des véhicules différents, ou lorsqu'il s'agit de différentes espéces de marchandises ou de lots distincts, 1'expéditeur ou le transporteur a le droit d'exiger 1'établissement d'autant de lettres de voiture qu'il doit étre utilise de véhicules ou qu'il y a d'especes ou de lots de marchandises.

c) le nom et 1'adresse du transporteur, d) le lieu et la date de la prise en charge de la marchandise et le lieu prévu pour la livraison, e) le nom et 1'adresse du destinataire, f) la denomination courante de la nature de la marchandise et le mode d'emballage, et, pour les marchandises dangereuses, leur denomination généralement reconnue, g) le nombre des colis, leurs marques particuliéres et leurs numéros, h) le poids brut ou la quantité autrement exprimée de la marchandise, i) les frais afférents au transport (prix de transport, frais accessoires, droits de douane et autres frais survenant å p a r t i r de la conclusion du contrat jusqu'a la livraison), j) les instructions requises p o u r les formalités de douane et autres, k) l'indication que le transport est soumis, nonobstant toute clause contraire, au regime établi p a r la présente Convention.

Det första exemplaret överlämnas till avsändaren, det andra åtföljer godset och det tredje behålles av fraktföraren.

2. Skall godset lastas på skilda fordon eller är fråga om olika godsslag eller om skilda partier, äger avsändaren eller fraktföraren fordra, att skilda fraktsedlar utfärdas för varje fordon, godsslag eller parti.

Artikel 6 1. Fraktsedeln skall innehålla följande uppgifter: a) ort och dag för utfärdandet; b) avsändarens namn och adress; c) fraktförarens namn och adress; d) ort och dag för godsets mottagande till befordran samt bestämmelseorten; e) mottagarens namn och adress; f) gängse benämning å godsets art och förpackningssättet ävensom, i fråga om farligt gods, dess allmänt vedertagna benämning; g) antalet kolli, deras särskilda märken och deras nummer; h) godsets bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd; i) kostnader hänförliga till befordringen (frakt, tilläggsavgifter, tullavgifter och andra kostnader som uppkomma under tiden från avtalets ingående till godsets u t l ä m n a n d e ) ; j) erforderliga anvisningar beträffande tull- och andra formaliteter; k) meddelande att befordringen utan h i n d e r av att annat må vara avtalat är underkastad bestämmelserna i denna konvention.

104 2. Where applicable, the consignment note shall also contain the following particulars: (a) a statement that transhipment is not allowed; (b) the charges which the sender undertakes to p a y ; (c) the amount of "cash on delivery" charges; (d) a declaration of the value of the goods and the amount representing special interest in delivery; (e) the sender's instructions to the carrier regarding insurance of the goods; (f) the agreed time-limit w i t h i n w h i c h the carriage is to be carried out; (g) a list of the documents h a n d e d to the carrier. 3. The parties may enter in the consignment note any other particulars w h i c h they may deem useful. Article 7 1. The sender shall be responsible for all expenses, loss a n d damage sustained by the carrier by reason of the inaccuracy or inadequacy of: (a) the particulars specified in article 6, paragraph 1, (b), ( d ) , (e), (f), (g), (h) a n d ( j ) ; (b) the particulars specified in article 6, paragraph 2; (c) any other particulars or instructions given by him to enable the consignment note to be made out or for the purpose of their being entered therein. 2. If, at the request of the sender, the carrier enters in the consignment note the particulars referred to in paragraph 1 of this article, he shall be deemed, unless the contrary is proved, to have done so on behalf of the sender. 3. If the consignment note does not contain the statement specified in article 6, paragraph 1 (k), the carrier shall be liable for all expenses, loss and

2. Le cas échéant, la lettre de voiture doit contenir, en outre, les indications suivantes : a) l'interdiction de transbordement, b) les frais que l'expediteur prend å sa charge, c) le montant du remboursement å percevoir lors de la livraison de la marchandise, d) la valeur déclarée de la marchandise et la somme representant 1'intérét special å la livraison, e) les instructions de l'expediteur au transporteur en ce qui concerne l'assurance de la marchandise, f) le délai convenu dans lequel le transport doit étre effectué, g) la liste des documents remis au transporteur. 3. Les parties peuvent porter sur la lettre de voiture toute autre indication qu'elles jugent utile. Article 7 1. L'expediteur répond de tous frais et dommages que supporterait le transporteur en raison de l'inexactitude ou de l'insuffisance — a) des indications mentionnées å Particle 6, paragraphe 1. b ) , d ) , e ) , f), g),h) etj), b) des indications mentionnées a l'article 6, paragraphe 2, c) de toutes autres indications ou instructions qu'il donne pour l'etablissement de la lettre de voiture ou pour y étre reportées. 2. Si, å la demande de l'expediteur, le transporteur inscrit sur la lettre de voiture les mentions visées au paragraphe 1 du present article, il est considéré, jusqu'a preuve du contraire, comme agissant pour le compte de l'expediteur. 3. Si la lettre de voiture ne contient pas la mention prévue a Particle 6, paragraphe 1. k ) , le transporteur est responsable de tous frais et dommages

2. I förekommande fall skall fraktsedeln tillika innehålla följande uppgifter: a) förbud mot omlastning; b) de kostnader som avsändaren åtager sig att betala; c) efterkravsbelopp som skall uppbäras vid godsets utlämnande; d) godsets deklarerade värde samt belopp motsvarande särskilt intresse av leveransen; e) avsändarens anvisningar till fraktföraren rörande försäkring av godset; f) avtalad tid inom vilken ringen skall vara fullgjord;

beford-

g) förteckning över handlingar som överlämnas till fraktföraren. 3. Parterna äga i fraktsedeln införa de ytterligare uppgifter, de anse påkallade. Artikel 7 1. Avsändaren svarar för all kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren till följd av oriktighet eller ofullständighet hos a) uppgifter som nämnas i artikel 6 första stycket under b ) , d ) , e), f), g), h) och j ) ; b) uppgifter som nämnas i artikel 6 andra stycket; c) annan uppgift eller anvisning, som avsändaren lämnar för fraktsedelns upprättande eller för att införas däri. 2. Har fraktföraren på avsändarens begäran i fraktsedeln infört uppgift eller anvisning som i första stycket sägs, anses han, där ej annat visas, hava handlat för avsändarens räkning.

3. Innehåller fraktsedeln ej meddelande som avses i artikel 6 första stycket under k ) , svarar fraktföraren för all kostnad och skada som därigenom

106 damage sustained through such omission by the person entitled to dispose of the goods.

que subirait l'ayant droit å la merchandise en raison de cette omission.

Article 8 1. On taking over the carrier shall check:

Article 8 1. Lors de la prise en charge de la marchandise, le transporteur est tenu de verifier — a) l'exactitude des mentions de la lettre de voiture relatives au nombre de colis, ainsi qu'a leurs marques et numéros, b) 1'état apparent de la marchandise et de son emballage. 2. Si le transporteur n'a pas de moyens raisonnables de verifier l'exactitude des mentions visées au paragraph 1. a) du present article, il inscrit sur la lettre de voiture des reserves qui doivent étre motivées. II doit de méme motiver toutes les reserves qu'il fait au sujet de 1'état apparent de la marchandise et de son emballage. Ces reserves n'engagent pas 1'expéditeur, si celui-ci ne les a pas expressément acceptées sur la lettre de voiture.

goods,

the

(a) the accuracy of the statements in the consignment note as to the number of packages and their m a r k s and numbers, and (b) the apparent condition of the goods and their packaging. 2. Where the carrier has no reasonable means of checking the accuracy of the statements referred to in paragraph 1 (a) of this article, he shall enter his reservations in the consignment note together with the grounds on which they are based. He shall likewise specify the grounds for any reservations which he makes with regard to the apparent condition of the goods and their packaging. Such reservations shall not bind the sender unless he has expressly agreed to be bound by them in the consignment note. 3. The sender shall be entitled to require the carrier to check the gross weight of the goods or their quantity otherwise expressed. He may also require the contents of the packages to be checked. The carrier shall be entitled to claim the cost of such checking. The result of the checks shall be entered in the consignment note. Article 9 1. The consignment note shall be prima facie evidence of the making of the contract of carriage, the conditions of the contract and the receipt of the goods by the carrier. 2. If the consignment note contains no specific reservations by the carrier, it shall be presumed, unless the contrary is proved, that the goods and their packaging appeared to be in good condition when the carrier took them over and that the number of packages,

3. L'expediteur a le droit d'exiger la verification p a r le transporteur du poids brut ou de la quantité autrement exprimée de la marchandise. Il peut aussi exiger la verification du contenu des colis. Le transporteur peut réclamer le paiement des frais de verification. Le resultat des verifications est consigné sur la lettre de voiture. Artide 9 1. La lettre de voiture fait foi, jusqu'å preuve du contraire, des conditions du contrat et de la reception de la marchandise p a r le transporteur. 2. En l'absence d'inscription sur la lettre de voiture de reserves motivées du transporteur, il y a présomption que la marchandise et son emballage étaient en bon état apparent au moment de la prise en charge p a r le transporteur et que le nombre des colis, ainsi que leurs

tillskyndas den som äger förfoga över godset.

Artikel 8 1. Vid mottagandet av godset skall fraktföraren undersöka: a) riktigheten av fraktsedelns uppgifter beträffande antalet kolli samt deras märken och nummer; b) godsets och förpackningens synliga tillstånd. 2. Kan fraktföraren icke med skäliga medel undersöka riktigheten av de i första stycket under a) nämnda uppgifterna, skall han å fraktsedeln teckna förbehåll h ä r o m och tillika angiva grunden för förbehållet. Han skall likaledes angiva grunden för varje förbehåll som han tager beträffande godsets och förpackningens synliga tillstånd. Sådana förbehåll gälla icke mot avsändaren, med mindre denne uttryckligen h a r godkänt dem å fraktsedeln.

3. Avsändaren äger fordra, att fraktföraren undersöker godsets bruttovikt eller annorledes uttryckta mängd. Han må även fordra undersökning av kollinas innehåll. Fraktföraren äger kräva ersättning för kostnaderna för sådan undersökning. Resultatet av undersökningen skall antecknas å fraktsedeln.

Artikel 9 1. Fraktsedeln skall, där ej annat styrkes, gälla såsom bevis om att fraktavtal slutits, om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av godset. 2. Har fraktföraren icke å fraktsedeln tecknat förbehåll samt angivit grunden för detta, skall där ej annat styrkes godset och dess förpackning antagas hava varit i gott synligt tillstånd, då fraktföraren mottog godset, samt antalet kolli och dessas märken och num-

108 their marks and numbers corresponded with the statements in the consignment note.

marques et numéros, étaient conformes aux énonciations de la lettre de voiture.

Article 10 The sender shall be liable to the carrier for damage to persons, equipment or other goods, and for any expenses due to defective packing of the goods, unless the defect was apparent or known to the carrier at the time when he took over the goods and he made no reservations concerning it.

Article 10 L'expediteur est responsable envers le transporteur des dommages aux personnes, au materiel ou å d'autres marchandises, ainsi que des frais, qui auraient pour origine la défectuosité de l'emballage de la marchandise, ä moins que, la défectuosité étant apparente ou connue du transporteur au moment de la prise en charge, le transporteur n'ait pas fait de reserves å son sujet.

Article 11 1. For the purposes of the Customs or other formalities which have to be completed before delivery of the goods, the sender shall attach the necessary documents to the consignment note or place them at the disposal of the carrier and shall furnish him w i t h all the information which he requires. 2. The carrier shall not be under any duty to enquire into either the accuracy or the adequacy of such documents and information. The sender shall be liable to the carrier for any damage caused by the absence, inadequacy or irregularity of such documents and information, except in the case of some wrongful act or neglect on the part of the carrier. 3. The liability of the carrier for the consequences arising from the loss or incorrect use of the documents specified in and accompanying the consignment note or deposited with the carrier shall be that of an agent, provided that the compensation payable by the carrier shall not exceed that payable in the event of loss of the goods.

Article 11 1. En vue de l'accomplissement des formalités de douane et autres å remplir avant la livraison de la marchandise, l'expediteur doit joindre å la lettre de voiture ou mettre å la disposition du transporteur les documents nécessaires et lui fournir tous renseignements voulus. 2. Le transporteur n'est pas tenu d'examiner si ces documents et renseignements sont exacts ou suffisants. L'expediteur est responsable envers le transporteur de tous dommages qui pourraient résulter de l'absence, de 1'insuffisance ou de 1'irrégularité de ces documents et renseignements, sauf en cas de faute du transporteur.

Article 12 1. The sender has the right to dispose of the goods, in particular by asking the carrier to stop the goods in transit, to change the place at w h i c h

3. Le transporteur est responsable au méme titre qu'un commissionnaire des consequences de la perte ou de l'utilisation inexacte des documents mentionnés sur la lettre de voiture et qui accompagnent celle-ci ou qui sont deposes entré ses mains; toutefois, 1'indemnité å sa charge ne dépassera pas celle qui serait due en cas de perte de la marchandise. Article 12 1. L'expediteur a le droit de disposer de la marchandise, notamment en demandant au transporteur d'en arreter le transport, de modifier le lieu prévu p o u r

mer antagas hava överensstämt uppgifterna i fraktsedeln.

med

Artikel 10 Avsändaren svarar gentemot fraktföraren för skada å person, materiel eller annat gods ävensom kostnader, som uppkommit genom bristfällig förpackning av godset, utan så är att bristfälligheten var synlig eller känd för fraktföraren, då han mottog godset, och han uraktlåt att taga förbehåll därom.

Artikel 11 1. För fullgörande av de tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter, vilka skola iakttagas innan godset utlämnas till mottagaren, skall avsändaren foga erforderliga handlingar till fraktsedeln eller eljest ställa dem till fraktförarens förfogande samt lämna denne de upplysningar som erfordras. 2. Fraktföraren är icke pliktig att undersöka, huruvida dessa handlingar och upplysningar äro riktiga eller fullständiga. Avsändaren svarar gentemot fraktföraren för skada till följd av att sådan handling eller upplysning saknas eller är ofullständig eller oriktig, utom då fel eller försummelse ligger fraktföraren till last. 3. Fraktföraren svarar i samma mån som en kommissionär för följderna av att de handlingar, som äro omnämnda i fraktsedeln och som åtfölja denna eller som överlämnats till honom, gå förlorade eller användas oriktigt; dock må den ersättning som han har att utgiva icke överstiga vad som skolat utgå, därest godset gått förlorat. Artikel 12 1. Avsändaren äger förfoga över godset, särskilt genom begäran hos fraktföraren att stoppa det under befordringen, att ändra den avsedda bestämmel-

110 delivery is to take place or to deliver the goods to a consignee other than the consignee indicated in the consignment note. 2. This right shall cease to exist when the second copy of the consignment note is handed to the consignee or w h e n the consignee exercises his right under article 13, p a r a g r a p h 1; from that time onwards the carrier shall obey the orders of the consignee. 3. The consignee shall, however, have the right of disposal from the time when the consignment note is drawn up, if the sender makes an entry to that effect in the consignment note. 4. If in exercising his right of disposal the consignee has ordered the delivery of the goods to another person, that other person shall not be entitled to name other consignees. 5. The exercise of the right of disposal shall be subject to the following conditions: (a) that the sender or, in the case referred to in paragraph 3 of this article, the consignee w h o wishes to exercise the right produces the first copy of the consignment note on which the new instructions to the carrier have been entered and indemnifies the carrier against all expenses, loss and damage involved in carrying out such instructions; (b) that the carrying out of such instructions is possible at the time when the instructions reach the person w h o is to carry them out and does not either interfere with the normal working of the carrier's undertaking or prejudice the senders or consignees of other consignments; (c) that the instructions do not result in a division of the consignment. 6. When, by reason of the provisions of paragraph 5 (b) of this article, the carrier cannot carry out the instructions which he receives, he shall immediately notify the person w h o gave him such instructions. 7. A carrier w h o has not carried out the instructions given under the con-

la livraison ou de livrer la marchandise å un destinataire different de celui indiqué sur la lettre de voiture. 2. Ge droit s'eteint lorsque le deuxiéme exemplaire de la lettre de voiture est remis au destinataire ou que celuici fait valoir le droit prévu å l'article 13, paragraphe 1; å p a r t i r de ce moment, le transporteur doit se conformer aux ordres du destinataire. 3. Le droit de disposition appartient toutefois au destinataire des Pétablissement de la lettre de voiture si une mention dans ce sens est faite p a r l'expéditeur sur cette lettre. 4. Si, en exercant son droit de disposition, le destinataire ordonne de livrer la marchandise å une autre personne, celle-ci ne peut pas designer d'autres destinataires. 5. L'exercice du droit de disposition est subordonné aux conditions suivantes : a) l'expediteur ou, dans le cas vise au paragraphe 3 du present article, le destinataire qui veut exercer ce droit doit presenter le premier exemplaire de la lettre de voiture, sur lequel doivent étre inscrites les nouvelles instructions données au transporteur, et dédommager le transporteur des frais et du prejudice qu'entraine l'execution de ces instructions; b) cette execution doit étre possible au moment ou les instructions parviennent å la personne qui doit les exécuter et elle ne doit ni entraver Pexploitation normale de l'entreprise du transporteur, ni porter prejudice aux expéditeurs ou destinataires d'autres envois; c) les instructions ne doivent jamais avoir pour effet de diviser l'envoi. 6. Lorsque, en raison des dispositions prévues au paragraphe 5. b) du present article, le transporteur ne peut exécuter les instructions qu'il recoit, il doit en aviser immédiatement la personne dont émanent ces instructions. 7. Le transporteur qui n'aura pas execute les instructions données dans

seorten eller att utlämna godset till annan mottagare än den som angivits i fraktsedeln. 2. Denna rätt upphör, då det andra exemplaret av fraktsedeln överlämnas till mottagaren eller denne gör gällande sin rätt enligt artikel 13 första stycket; från denna tidpunkt skall fraktföraren rätta sig efter mottagarens anvisningar. 3. Rätten att förfoga över godset tillkommer dock mottagaren så snart fraktsedeln upprättats, såframt avsändaren infört uppgift därom i fraktsedeln. 4. Har mottagaren under utövande av sin rätt att förfoga över godset föreskrivit, att det skall utlämnas till annan, äger denne ej anvisa annan mottagare. 5. Förfoganderätten må utövas allenast under följande villkor: a) att avsändaren eller, i fall som avses i tredje stycket, mottagare som vill utöva denna rätt, företer det första exemplaret av fraktsedeln, vara tecknats de nya anvisningarna till fraktföraren, samt gottgör denne för kostnad och skada som följer av deras utförande;

b) att utförandet av de nya anvisningarna är möjligt vid den tidpunkt då de nå den som skall efterkomma dem och varken h i n d r a r den normala utövningen av fraktförarens verksamhet eller medför skada för avsändare eller mottagare av annan sändning; c) att anvisningarna icke leda till delning av sändning. 6. Kan fraktföraren på grund av bestämmelserna i femte stycket under b) icke efterkomma erhållen anvisning, skall han omedelbart underrätta den som meddelat anvisningen. 7. Fraktförare som underlåtit att efterkomma anvisning, vilken meddelats

112 ditions provided for in this article, or w h o has carried them out without requiring the first copy of the consignment note to be produced, shall be liable to the person entitled to make a claim for any loss or damage caused thereby.

les conditions prévues au present article ou qui se sera conformé å de telles instructions sans avoir exigé la presentation du premier exemplaire de la lettre de voiture sera responsable envers l'ayant droit du prejudice cause p a r ce fait.

Article 13 1. After arrival of the goods at the place designated for delivery, the consignee shall be entitled to require the carrier to deliver to him, against a receipt, the second copy of the consignment note and the goods. If the loss of the goods is established or if the goods have not arrived after the expiry of the period provided for in article 19, the consignee shall be entitled to enforce in his own name against the carrier any rights arising from the contract of carriage.

Article 13 1. Apres 1'arrivée de la marchandise au lieu prévu pour la livraison, le destinataire a le droit de demander que le deuxiéme exemplaire de la lettre de voiture lui soit remis et que la marchandise lui soit livrée, le tout contre décharge. Si la perte de la marchandise est établie, ou si la marchandise n'est pas arrivée å l'expiration du délai prévu å l'article 19, le destinataire est autorisé å faire valoir en son prop r e nom vis-å-vis du transporteur les droits qui résultent du contrat de transport. 2. Le destinataire qui se prévaut des droits qui lui sont accordés aux termes du paragraphe 1 du present a r t i d e est tenu de payer le montant des créances resultant de la lettre de voiture. En cas de contestation å ce sujet, le transporteur n'est oblige d'effectuer la livraison de la marchandise que si une caution lui est fournie par le destinataire.

2. The consignee w h o avails himself of the rights granted to him under paragraph 1 of this article shall pay the charges shown to be due on the consignment note, but in the event of dispute on this matter the carrier shall not be required to deliver the goods unless security has been furnished by the consignee.

Article Ik 1. If for any reason it is or becomes impossible to carry out the contract in accordance with the terms laid down in the consignment note before the goods reach the place designated for delivery, the carrier shall ask for instructions from the person entitled to dispose of the goods in accordance with the provisions of article 12. 2. Nevertheless, if circumstances are such as to allow the carriage to be carried out under conditions differing from those laid down in the consignment note and if the carrier has been unable to obtain instructions in reasonable time from the person entitled

Artide 14 1. Si, pour un motif quelconque, 1'exécution du contrat dans les conditions prévues å la lettre de voiture est ou devient impossible avant 1'arrivée de la marchandise au lieu prévu pour la livraison, le transporteur est tenu de demander des instructions å la personne qui a le droit de disposer de la marchandise conformément å l'article 12. 2. Toutefois, si les circonstances permettent 1'exécution du transport dans des conditions différentes de celles p r é vues å la lettre de voiture et si le transporteur n'a pu obtenir en temps utile les instructions de la personne qui a le droit de disposer de la marchandise

i enlighet med bestämmelserna i denna artikel, eller som utfört sådan anvisning utan att fordra, att det första exemplaret av fraktsedeln företes, är ansvarig för skada som därigenom tillskyndats den som äger förfoga över godset. Artikel 13 1. Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten äger mottagaren fordra att fraktföraren mot kvitto utlämnar det a n d r a exemplaret av fraktsedeln samt godset till honom. Utrönes det att godset gått förlorat eller h a r godset ej kommit fram vid utgången av den i artikel 19 nämnda fristen, äger mottagaren i eget namn göra de rättigheter som följa av fraktavtalet gällande gentemot fraktföraren.

2. Mottagare vilken gör gällande rätt som tillförsäkrats honom i första stycket av denna artikel, skall betala det belopp som framgår av fraktsedeln. I fall av tvist härvidlag är fraktföraren icke skyldig att utlämna godset, med mindre mottagaren ställer säkerhet.

Artikel Ib 1. Är eller bliver det av någon orsak före godsets ankomst till den avsedda bestämmelseorten omöjligt att fullgöra avtalet på sätt fraktsedeln angiver, skall fraktföraren inhämta anvisning från den som enligt artikel 12 äger förfoga över godset.

2. Medgiva omständigheterna, att befordringen utföres på annat sätt än vad fraktsedeln angiver, och har fraktföraren icke kunnat inom skälig tid erhålla anvisning från den som enligt artikel 12 äger förfoga över godset, åligger det honom likväl att vidtaga de åtgärder

114 to dispose of the goods in accordance with the provisions of article 12, he shall take such steps as seem to him to be in the best interests of the person entitled to dispose of the goods.

conformément å l'article 12, il p r e n d les mesures qui lui paraissent les meilleures dans 1'intérét de la personne ayant le droit de disposer de la marchandise.

Article 15 1. Where circumstances prevent delivery of the goods after their arrival at the place designated for delivery, the carrier shall ask the sender for his instructions. If the consignee refuses the goods the sender shall be entitled to dispose of them without being obliged to produce the first copy of the consignment note. 2. Even if he has refused the goods, the consignee may nevertheless require delivery so long as the carrier has not received instructions to the contrary from the sender. 3. When circumstances preventing delivery of the goods arise after the consignee, in exercise of his rights under article 12, paragraph 3, has given an order for the goods to be delivered to another person, paragraphs 1 and 2 of this article shall apply as if the consignee were the sender and that other person were the consignee.

Article 15 1. Lorsque, apres 1'arrivée de la marchandise au lieu de destination, il se présente des empéchements å la livraison, le transporteur demande des instructions å 1'expéditeur. Si le destinataire refuse la marchandise, 1'expéditeur a le droit de disposer de celle-ci sans avoir ä produire le premier exemplaire de la lettre de voiture. 2. Méme s'il a refuse la marchandise, le destinataire peut toujours en demander la livraison tant que le transporteur n'a pas recu d'instructions contraires de 1'expéditeur. 3. Si Pempéchement å la livraison se présente apres que, conformément au droit qu'il détient en vertu de l'article 12, parlagraphe 3, le destinataire a donné 1'ordre de livrer la marchandise å une autre personne, le destinataire est substitué å 1'expéditeur, et cette autre personne au destinataire, pour Papplication des paragraphes 1 et 2 ci-dessus.

Article 16 1. The carrier shall be entitled to recover the cost of his request for instructions and any expenses entailed in carrying out such instructions, unless such expenses were caused by the wrongful act or neglect of the carrier. 2. In the cases referred to in article 14, paragraph 1, and in article 15, the carrier may immediately unload the goods for account of the person entitled to dispose of them and thereupon the carriage shall be deemed to be at an end. The carrier shall then hold the goods on behalf of the person so entitled. He may however entrust them to a third party, and in that case he shall not be under any liability except for the exercise of reasonable care in the choice of such third party. The charges

Artide 16 1. Le transporteur a droit au remboursement des frais que lui cause sa demande d'instructions, ou qu'entraine pour lui 1'exécution des instructions recues, å moins que ces frais ne soient la consequence de sa faute. 2. Dans les cas vises å l'article 14, paragraphe 1, et å l'article 15, le transporteur peut décharger immédiatement la marchandise p o u r le compte de l'ayant droit; apres ce déchargement, le transport est réputé terminé. Le transporteur assume alors la garde de la marchandise. Il peut toutefois confier la marchandise å un tiers et n'est alors responsable que du choix judicieux de ce tiers. La marchandise reste grevée des créances resultant de la lettre de voiture et de tous autres frais.

som synas honom bäst tillgodose dennes intresse.

Artikel 15 1. Förekommer efter godsets ankomst till bestämmelseorten hinder för dess utlämnande, skall fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren. Vägrar mottagaren att taga emot godset, äger avsändaren förfoga över detta utan att förete det första exemplaret av fraktsedeln. 2. Mottagaren äger, ändå att han vägrat mottaga godset, påfordra dess utlämnande så länge fraktföraren icke erhållit annan anvisning från avsändaren. 3. Uppstår hinder för utlämnandet efter det att mottagaren med begagnande av sin rätt enligt artikel 12 tredje stycket förordnat att godset skall utlämnas till annan, skall vid tillämpningen av första och andra styckena av förevarande artikel mottagaren anses som avsändare och den andre såsom mottagare. Artikel 16 1. Fraktföraren har rätt till ersättning för kostnad, som han haft för att inhämta anvisning eller att efterkomma mottagen anvisning, såframt kostnaden icke h ä r r ö r av fel eller försummelse å hans sida. 2. I fall som avses i artikel 14 första stycket eller artikel 15 äger fraktföraren genast lossa godset för dens räkning som äger förfoga däröver; efter lossningen skall befordringen anses avslutad. Fraktföraren skall därefter förvara godset på dennes vägnar. Han äger dock anförtro godset åt tredje man och svarar i sådant fall allenast för att denne väljes med tillbörlig omsorg. Godset häftar alltjämt för de belopp som fraktsedeln utvisar samt för varje annan kostnad.

116 due under the consignment note and all other expenses shall remain chargeable against the goods. 3. The carrier may sell the goods, without awaiting instructions from the person entitled to dispose of them, if the goods are perishable or their condition w a r r a n t s such a course, or w h e n the storage expenses would be out of proportion to the value of the goods. He may also proceed to the sale of the goods in other cases if after the expiry of a reasonable period he has not received from the person entitled to dispose of the goods instructions to the contrary which he may reasonably be required to carry out. 4. If the goods have been sold pursuant to this article, the proceeds of sale, after deduction of the expenses chargeable against the goods, shall be placed at the disposal of the person entitled to dispose of the goods. If these charges exceed the proceeds of sale, the carrier shall be entitled to the difference. 5. The procedure in the case of sale shall be determined by the law or custom of the place where the goods are situated.

5. La facon de procéder en cas de vente est déterminée p a r la loi ou les usages du lieu ou se trouve la marchandise.

CHAPTER IV

CHAPITRE IV

Liability of the carrier

Responsabilité du transporteur

Article 17 1. The carrier shall be liable for the total or partial loss of the goods and for damage thereto occurring between the time when he takes over the goods and the time of delivery, as well as for any delay in delivery. 2. The carrier shall however be relieved of liability if the loss, damage or delay was caused by the wrongful act or neglect of the claimant, by the instructions of the claimant given otherwise than as the result of a wrongful act or neglect on the part of the carrier, by inherent vice of the goods or through circumstances w h i c h the carrier could not avoid and the consequenses of which he was unable to prevent.

Article 17 1. Le transporteur est responsable de la perte totale ou partielle, ou de l'avarie, qui se produit entre le moment de la prise en charge de la marchandise et celui de la livraison, ainsi que du retard a la livraison. 2. Le transporteur est déchargé de cette responsabilité si la perte, l'avarie ou le retard a eu pour cause une faute de l'ayant droit, un ordre de celui-ci ne resultant pas d'une faute du transporteur, un vice propre de la marchandise, ou des circonstances que le transporteur ne pouvait pas éviter et aux consequences desquelles il ne pouvait pas obvier.

3. Le transporteur peut faire procéder å la vente de la marchandise sans attendre d'instructions de l'ayant droit lorsque la nature périssable ou l'etat de la marchandise le justifie ou lorsque les frais de garde sont hors de proportion avec la valeur de la marchandise. Dans les autres cas, il peut également faire procéder å la vente lorsque, dans un délai raisonnable, il n'a pas recu de l'ayant droit d'instructions contraires dont 1'exécution puisse équitablement etre exigée. 4. Si la marchandise a été vendue en application du present article, le produit de la vente doit étre mis å la disposition de l'ayant droit, deduction faite des frais grevant la marchandise. Si ces frais sont supérieures au produit de la vente, le transporteur a droit å la difference.

3. Fraktföraren äger sälja godset utan att invänta anvisning från den som äger förfoga över det, såframt det är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd ger anledning därtill eller kostnaden för dess förvaring icke står i rimligt förhållande till dess värde. Han äger jämväl eljest sälja godset, därest han icke inom skälig tid från den som äger förfoga däröver erhållit annan anvisning, som han skäligen må anses pliktig att efterkomma.

4. Har godset sålts med tillämpning av denna artikel, skall köpeskillingen efter avdrag av de kostnader som åvila godset tillställas den som ägde förfoga över godset. Överstiga dessa kostnader köpeskillingen, äger fraktföraren rätt till ersättning för bristen.

5. Förfarandet vid försäljning bestämmes av lag eller sedvana å den ort, där godset finnes. KAPITEL IV Fraktförarens ansvarighet Artikel 17 1. Fraktföraren är ansvarig för förlust eller minskning av godset samt skada därå, som inträffar under tiden mellan godsets mottagande till befordran och dess utlämnande, så ock för dröjsmål med utlämnandet. 2. Fraktföraren är likväl fri från ansvarighet, om förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet orsakats av fel eller försummelse av den som äger förfoga över godset, av anvisning från denne som icke föranletts av fel eller försummelse å fraktförarens sida, av godsets egen beskaffenhet eller av förhållande, som fraktföraren icke kunnat undvika och vars följder han icke kunnat förebygga.

.

118 3. The carrier shall not be relieved of liability by reason of the defective condition of the vehicle used by him in order to perform the carriage, or by reason of the wrongful act or neglect of the person from whom he may have hired the vehicle or of the agents or servants of the latter. 4. Subject to article 18, paragraphs 2 to 5, the carrier shall be relieved of liability when the loss or damage arises from the special risks inherent in one or more of the following circumstances:

3. Le transporteur ne peut exciper, pour se décharger de sa responsabilité, ni des défectuosités du véhicule dont il se sert pour effectuer le transport, ni de fautes de la personne dont il aurait loué le véhicule ou des préposés de celle-ci.

(a) Use of open unsheeted vehicles, w h e n their use has been expressly agreed and specified in the consignment note; (b) the lack of, or defective condition of packing in the case of goods which, by their nature, are liable to wastage or to be damaged when not packed or when not properly packed; (c) handling, loading, stowage or unloading of the goods by the sender, the consignee or persons acting on behalf of the sender or the consignee;

a) emploi de véhicules ouverts et non båchés, lorsque cet emploi a été convenu d'une maniére expresse et mentionné dans la lettre de voiture; b) absence ou défectuosité de 1'emballage pour les marchandises exposées p a r leur nature å des déchets ou avaries quand elles ne sont pas emballées ou sont mal emballées; c) manutention, chargement, arrimage ou déchargement de la marchandise p a r 1'expéditeur ou le destinataire ou des personnes agissant pour le compte de 1'expéditeur ou du destinataire; d) nature de certaines marchandises exposées, p a r des causes inhérentes ä cette nature méme, soit å perte totale ou partielle, soit å avarie, notamment p a r bris, rouille, deterioration interne et spontanée, dessication, coulage, déchet normal ou action de la vermine et des rongeurs; e) insuffisance ou imperfection des marques ou des numéros de colis; f) transport d'animaux vivants. 5. Si, en vertu du present a r t i d e , le transporteur ne répond pas de certains des facteurs qui ont causé le dommage, sa responsabilité n'est engagée que dans la proportion ou les facteurs dont il répond en vertu du present article ont contribué au dommage.

(d) the nature of certain kinds of goods which particularly exposes them to total or partial loss or to damage, especially through breakage, rust, decay, desiccation, leakage, normal wastage, or the action of moth or vermin;

(e) insufficiency or inadequacy of marks or numbers on the packages; (f) the carriage of livestock. 5. Where under this article the carrier is not under any liability in respect of some of the factors causing the loss, damage or delay, he shall only be liable to the extent that those factors for w h i c h he is liable under this article have contributed to the loss, damage or delay.

4. Compte tenu de 1'article 18, paragraphes 2 å 5, le transporteur est déchargé de sa responsabilité lorsque la perte ou 1'avarie résulte des risques particuliers inhérents å 1'un des faits suivants ou å plusieurs d'entre eux :

3. Fraktföraren må icke till befrielse från ansvarighet åberopa vare sig bristfällighet hos det för befordringen använda fordonet eller fel eller försummelse av den, av vilken han må hava lejt fordonet, eller dennes folk.

4. Under de förutsättningar som angivas i artikel 18 andra till femte styckena är fraktföraren fri från ansvarighet, om förlusten, minskningen eller skadan h ä r r ö r av den särskilda fara, som är förbunden med ett eller flera av följande förhållanden: a) användning av öppet fordon utan presenning, då detta transportsätt uttryckligen avtalats och angivits i fraktsedeln; b) felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin egen beskaffenhet är utsatt för minskning eller skada, då det icke är förpackat eller är bristfälligt förpackat; c) handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset av avsändaren, mottagaren eller person, som handlar för enderas räkning;

d) sådan beskaffenhet hos vissa slag av gods, vilken medför att godset är särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, i synnerhet genom bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare. e) ofullständiga eller felaktiga märken eller nummer å kollina; f) befordran av levande djur. 5. Är fraktföraren jämlikt denna artikel icke ansvarig för viss omständighet som medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet, svarar han endast i den utsträckning vari förhållanden, för vilka han jämlikt denna artikel är ansvarig, medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet.

120 Artide 18 1. The burden of proving that loss, damage or delay was due to one of the causes specified in article 17, p a r a g r a p h 2, shall rest upon the carrier. 2. When the carrier establishes that in the circumstances of the case, the loss or damage could be attributed to one or more of the special risks referred to in article 17, p a r a g r a p h 4, it shall be presumed that it was so caused. The claimant shall however be entitled to prove that the loss or damage was not, in fact, attributable either wholly or partly to one of these risks. 3. This presumption shall not apply in the circumstances set out in article 17, paragraph 4 ( a ) , if there h a s been an abnormal shortage, or a loss of any package. 4. If the carriage is performed in vehicles specially equipped to protect the goods from the effects of heat, cold, variations in temperature or the humidity of the air, the carrier shall not be entitled to claim the benefit of article 17, paragraph 4 ( d ) , unless he proves that all steps incumbent on him in the circumstances with respect to the choice, maintenance and use of such equipment were taken and that he complied with any special instructions issued to him.

5. The carrier shall not be entitled to claim the benefit of article 17, paragraph 4(f), unless he proves that all steps normally incumbent on h i m in the circumstances were taken and that he complied with any special instructions issued to him. Article 19 Delay in delivery shall be said to occur when the goods have not been delivered within the agreed time-limit or when, failing an agreed time-limit, the actual duration of the carriage having regard to the circumstances of the case, and in particular, in the case of

Article 18 1. La preuve que la perte, l'avarie ou le retard a eu pour cause un des faits prévus å l'article 17, paragraphe 2, incombe au transporteur. 2. Lorsque le transporteur établit que, eu égard aux circonstances de fait, la perte ou l'avarie a pu résulter d'un ou de plusieurs des risques particuliers prévus a l'article 17, paragraphe 4, il y a présomption qu'elle en résulte. L'ayant droit peut toutefois faire la preuve que le dommage n'a pas eu l'un de ces risques pour cause totale ou partielle. 3. La présomption visée ci-dessus n'est pas applicable dans le cas prévu å l'article 17, paragraphe 4. a ) , s'il y a manquant d'une importance anormale ou perte de colis. 4. Si le transport est effectué au moyen d'un véhicule aménagé en vue de soustraire les marchandises å l'influence de la chaleur, du froid, des variations de temperature ou de l'humidité de l'air, le transporteur ne peut invoquer le benefice de l'article 17, paragraphe 4. d ) , que s'il fournit la preuve que toutes les mesures lui incombant, compte tenu des circonstances, ont été prises en ce qui concerne le choix, l'entretien et l'emploi de ces aménagements et qu'il s'est conformé aux instructions spéciales qui ont pu lui étre données. 5. Le transporteur ne peut invoquer le benefice de l'article 17, paragraphe 4. f), que s'il fournit la preuve que toutes les mesures lui incombant normalement, compte tenu des circonstances, ont été prises et qu'il s'est conformé aux instructions spéciales qui ont pu lui étre données. Article 19 II y a retard å la livraison lorsque la marchandise n'a pas été livrée dans le délai convenu ou, s'il n'a pas été convenu de délai, lorsque la durée effective du transport dépasse, compte tenu des circonstances et, notamment, dans le cas d'un chargement partiel, du temps

Artikel 18 1. Bevisskyldigheten för att förlust, minskning, skada eller dröjsmål orsakats av förhållande som sägs i artikel 17 andra stycket åvilar fraktföraren. 2. Visar fraktföraren att förlusten, minskningen eller skadan att döma av föreliggande omständigheter kan härr ö r a av en eller flera av de särskilda faror som nämnas i artikel 17 fjärde stycket, skall den antagas härröra därav. Motparten äger dock föra bevisning om att förlusten, minskningen eller skadan i verkligheten varken helt eller delvis är att tillskriva sådan fara. 3. Antagande enligt föregående stycke må icke göras i fall som avses i artikel 17 fjärde stycket under a ) , därest fråga är om onormalt stor minskning eller förlust av hela kollin. 4. Sker befordringen med fordon, utrustat med särskild anordning för att skydda godset mot inverkan av värme, kyla, temperaturväxlingar eller luftens fuktighet, äger fraktföraren icke till befrielse från ansvarighet åberopa stadgandet i artikel 17 fjärde stycket under d ) , med mindre han visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna åvila honom i fråga om valet, underhållet och användningen av anordningen samt att han följt de särskilda anvisningar som må hava meddelats honom. 5. Fraktföraren äger icke till befrielse från ansvarighet åberopa stadgandet i artikel 17 fjärde stycket under f), med mindre han visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna normalt åvila honom samt att han följt de särskilda anvisningar som må hava meddelats honom. Artikel 19 Dröjsmål med utlämnandet föreligger, då godset icke utlämnats inom avtalad tid eller, där särskild tid ej avtalats, då den verkliga befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna, vid dellast särskilt med beaktande av den tid som kräves för att i

122 partial loads, the time required for making up a complete load in the normal way, exceeds the time it would be reasonable to allow a diligent carrier.

voulu pour assembler un chargement complet dans des conditions normales, le temps qu'il est raisonnable d'allouer å des transporteurs diligents.

Article 20 1. The fact that goods have not been delivered within thirty days following the expiry of the agreed time-limit, or, if there is no agreed time-limit, within sixty days from the time when the carrier took over the goods, shall be conclusive evidence of the loss of the goods, and the person entitled to make a claim may thereupon treat them as lost. 2. The person so entitled may, on receipt of compensation for the missing goods, request in writing that he shall be notified immediately should the goods be recovered in the course of the year following the payment of compensation. He shall be given a written acknowledgment of such request.

Article 20 1. L'ayant droit peut, sans avoir å fournir d'autres preuves, considérer la marchandise comme perdue quand elle n'a pas été livrée dans les trente jours qui suivent l'expiration du délai convenu ou, s'il n'a pas été convenu de délai, dans les soixante jours qui suivent la prise en charge de la marchandise par le transporteur. 2. L'ayant droit peut, en recevant le paiement de l'indemnite p o u r la marchandise perdue, demander, p a r écrit, å étre avisé immédiatement dans le cas ou la marchandise serait retrouvée au cours de 1'année qui suivra le paiement de 1'indemnité. Il lui est donné p a r écrit acte de cette demande.

3. Within the thirty days following receipt of such notification, the person entitled as aforesaid may require the goods to be delivered to him against payment of the charges shown to be due on the consignment note a n d also against refund of the compensation he received less any charges included therein but without prejudice to any claims to compensation for delay in delivery under article 23 and, w h e r e applicable, article 26.

3. Dans les trente jours qui suivent la reception de cet avis, l'ayant droit peut exiger que la marchandise lui soit livrée contre paiement des créances resultant de la lettre de voiture et contre restitution de 1'indemnité qu'il a recue, deduction faite éventuellement des frais qui auraient été compris dans cette indemnité, et sous reserve de tous droits å 1'indemnité pour retard å la livraison prévue å 1'article 23 et, s'il y a lieu, å 1'article 26.

4. In the absence of the request mentioned in paragraph 2 or of any instructions given within the period of thirty days specified in paragraph 3, or if the goods are not recovered until more than one year after the payment of compensation, the carrier shall be entitled to deal with them in accordance with the law of the place w h e r e the goods are situated.

4. A défaut soit de la demande prévue au paragraphe 2, soit d e s t r u c t i o n s données dans le délai de trente jours prévu au paragraphe 3, ou encore si la marchandise n'a été retrouvée que plus d'un an apres le paiement de 1'indemnité, le transporteur en dispose conformément å la loi du lieu ou se trouve la marchandise.

Article 21 Should the goods have been delivered to the consignee without collection of

Article 21 Si la marchandise est livrée au destinataire sans encaissement du rem-

sedvanlig ordning samla full last, skäligen bör medgivas en omsorgsfull fraktförare. Artikel 20 1. Den som äger förfoga över godset må, utan att behöva förebringa annan bevisning därför, betrakta godset som förlorat, om det icke utlämnats inom trettio dagar efter utgången av avtalad tid eller, där särskild tid ej avtalats, inom sextio dagar från det fraktföraren mottog godset till befordran.

2. Den som äger förfoga över godset må, då han mottager gottgörelse för att det gått förlorat, tillika skriftligen begära att omedelbart bliva underrättad i händelse godset skulle komma tillrätta inom loppet av ett år från det ersättningen utbetalades. Skriftlig bekräftelse på att sådan begäran framställts skall lämnas honom. 3. Inom trettio dagar från det han erhållit underrättelse som nu sagts må den som äger förfoga över godset påfordra, att godset utlämnas till honom mot att han erlägger de belopp som påförts det i fraktsedeln och återbetalar den gottgörelse han uppburit, minskad med den kostnadsersättning som må hava inräknats däri, men utan inskränkning i den rätt till gottgörelse för dröjsmål med utlämnandet som han må hava enligt artikel 23 och, i förekommande fall, artikel 26. 4. Framställes ej begäran som sägs i andra stycket eller lämnas icke någon anvisning inom den i tredje stycket nämnda trettiodagarsfristen eller kommer godset icke tillrätta förrän mer än ett år förflutit från det ersättningen utbetalades, äger fraktföraren förfoga över godset i överensstämmelse med lagen å den ort, där godset finnes. Artikel 21 Har godset utlämnats till mottagaren utan uttagande av efterkrav, som frakt-

124 the "cash on delivery" charge which •should have been collected by the carrier under the terms of the contract of carriage, the carrier shall be liable to the sender for compensation not exceeding the amount of such charge without prejudice to his right of action against the consignee.

boursement qui aurait du étre percu p a r le transporteur en vertu des dispositions du contrat de transport, le transporteur est tenu d'indemniser l'expediteur å concurrence du montant du remboursement, sauf son recours contre le destinataire.

Article 22 1. When the sender hands goods of a dangerous nature to the carrier, he shall inform the carrier of the exact nature of the danger and indicate, if necessary, the precautions to be taken. If this information has not been entered in the consignment note, the burden of proving, by some other means, that the c a r r i e r knew the exact nature of the danger constituted by the carriage of the said goods shall rest upon the sender or the consignee. 2. Goods of a dangerous nature which, in the circumstances referred to in paragraph 1 of this article, the c a r r i e r did not know were dangerous, may, at any time or place, be unloaded, destroyed or rendered harmless by the c a r r i e r without compensation; further, the sender shall be liable for all expenses, loss or damage arising out of their handing over for carriage or of their carriage.

Article 22 1. Si 1'expéditeur remet au transporteur des marchandises dangereuses, il lui signale la nature exacte du danger qu'elles présentent et lui indique éventuellement les precautions å p r e n d r e . Au cas ou cet avis n'a pas été consigné sur la lettre de voiture, il appartient å 1'expéditeur ou au destinataire de faire la preuve, p a r tous autres moyens, que le transporteur a eu connaissance de la nature exacte du danger que présentait le transport desdites marchandises. 2. Les marchandises dangereuses qui n'auraient pas été connues comme telles p a r le transporteur dans les conditions prévues au paragraphe 1 du present article, peuvent å tout moment et en tout lieu étre déchargées, détruites ou rendues inoffensives p a r le transporteur, et ce sans aucune indemnité; 1'expéditeur est en outre responsable de tous frais et dommages resultant de leur remise au transport ou de leur transport.

Article 23 1. When, under the provisions of this Convention, a carrier is liable for compensation in respect of total or partial loss of goods, such compensation shall be calculated by reference to the value of the goods at the place and time at w h i c h they were accepted for carriage.

Article 23 1. Quand, en vertu des dispositions de la présente Convention, une indemnité pour perte totale ou partielle de la marchandise est mise å la charge du transporteur, cette indemnité est calculée d'apres la valeur de la marchandise au lieu et å 1'époque de la prise en charge. 2. La valeur de la marchandise est déterminée d'apres le cours en bourse ou, å défaut, d'apres le prix courant sur le marché ou, å défaut de l'un et de l'autre, d'apres la valeur usuelle des marchandises de méme nature et qualité.

2. The value of the goods shall be fixed according to the commodity exchange price or, if there is no such price, according to the current market p r i c e or, if there is no commodity exchange price or current market price, by reference to the normal value of goods of the same kind and quality.

föraren skolat uppbära enligt fraktavtalet, är fraktföraren skyldig att gottgöra avsändaren intill efterkravets belopp, fraktföraren dock obetaget att söka sitt åter av mottagaren.

Artikel 22 1. överlämnar avsändaren gods av farlig beskaffenhet till fraktföraren, skall han underrätta denne om farans särskilda art och, om nödvändigt, angiva de försiktighetsmått som skola vidtagas. Har sådan underrättelse icke intagits i fraktsedeln, ankommer det på avsändaren eller mottagaren att på annat sätt styrka, att fraktföraren ägde kännedom om den särskilda arten av den fara som var förbunden med befordringen av godset. 2. Gods av farlig beskaffenhet, om vars farlighet fraktföraren icke erhållit kännedom enligt första stycket av denna artikel, må när som helst och var som helst lossas, förstöras eller oskadliggöras av fraktföraren utan ersättningsskyldighet; avsändaren är vidare ansvarig för all kostnad, förlust eller skada som uppkommer till följd av godsets avlämnande till befordran eller dess befordran. Artikel 23 1. Är fraktföraren på grund av bestämmelserna i denna konvention skyldig utgiva ersättning för förlust eller minskning av gods, skall ersättningen beräknas efter godsets värde å den ort och vid den tid, godset mottogs till befordran. 2. Godsets värde bestämmes efter börspriset eller, där sådant saknas, efter marknadspriset eller, då båda dessa pris saknas, efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffenhet.

126 3. Compensation shall not, however, ', exceed 25 francs per kilogram of grosss weight short. " F r a n c " means the goldd franc weighing 10/31 of a gramme andd being of millesimal fineness 900. 4. In addition, the carriage charges,>, Customs duties and other charges in-curred in respect of the carriage of thee goods shall be refunded in full in casee of total loss and in proportion to thee loss sustained in case of partial loss,;, but no further damages shall be payable.:. 5. In the case of delay, if the claimantt proves that damage has resulted therefrom the carrier shall pay compensation for such damage not exceeding theB carriage charges. 6. Higher compensation may only beJ claimed where the value of the goodss or a special interest in delivery h a s been declared in accordance with articles 24 and 26.

3. Toutefois, 1'indemnité ne peut dépasser 25 francs p a r kilogramme du poids brut manquant. Le franc s'entend du franc-or, d'un poids de 10/31 de gramme au titre de 0,900. 4. Sont en outre remboursés le prix du transport, les droits de douane et les autres frais encourus å l'occasion du transport de la marchandise, en totalité en cas de perte totale, et au prorata en cas de perte partielle; d'autres dommages-intéréts ne sont pas dus. 5. En cas de retard, si l'ayant droit prouve qu'un prejudice en est résulté, le transporteur est tenu de payer pour ce prejudice une indemnité qui ne peut pas dépasser le prix du transport. 6. Des indemnités plus élevées ne peuvent étre réclamées qu'en cas de declaration de la valeur de la marchandise ou de declaration d'interet special å la livraison, conformément aux articles 24 et 26.

Article 24 The sender may, against payment of a surcharge to be agreed upon, declare in the consignment note a value for the goods exceeding the limit laid down in article 23, paragraph 3, and in that case the amount of the declared value shall be substituted for that limit.

Article 24 L'expediteur peut declarer dans la lettre de voiture, contre paiement d'un supplement de p r i x å convenir, une valeur de la marchandise excédant la limite mentionnée au paragraphe 3 de Particle 23 et, dans ce cas, le montant declare se substitue å cette limite.

Article 25 1. In case of damage, the carrier shall be liable for the amount by which the goods have diminished in value, calculated by reference to the value of the goods fixed in accordance with article 23, paragraphs 1, 2 and 4. 2. The compensation may not, however, exceed: (a) if the whole consignment has been damaged, the amount payable in the case of total loss;

Article 25 1. En cas d'avarie, le transporteur paie le montant de la depreciation calculée d'apres la valeur de la marchandise fixée conformément å l'article 23, paragraphes 1, 2 et 4.

(b) if part only of the consignment has been damaged, the amount payable in the case of loss of the p a r t affected.

2. Toutefois, Findemnité ne peut dépasser — a) si la totalité de l'expedition est dépréciée p a r l'avarie, le chiffre qu'elle aurait atleint en cas de perte totale; b) si une partie seulement de l'expedition est dépréciée p a r l'avarie, le chiffre qu'elle aurait atteint en cas de perte de la partie dépréciée.

3. Ersättningen må dock icke överstiga 25 francs för kilogram av förlusten i bruttovikt. Med franc förstås guldfranc med en vikt av 10/31 gram och 0,900 finhet. 4. Härutöver skola frakt, tullavgifter och andra utlägg med anledning av befordringen återbetalas, till fullo vid förlust och proportionsvis vid minskning, men annan skada skall icke ersättas. 5. Vid dröjsmål skall fraktföraren, om den berättigade visar att skada uppkommit därav, ersätta skadan, dock högst med fraktens belopp. 6. Högre ersättning må fordras allenast där godsets värde eller särskilt leveransintresse angivits i enlighet med artiklarna 24 och 26.

Artikel 24 Avsändaren äger mot erläggande av den tilläggsavgift, som må avtalas, i fraktsedeln uppgiva högre värde å godset än som motsvarar den i artikel 23 tredje stycket angivna gränsen, och i sådant fall gäller det uppgivna värdet i stället såsom gräns. Artikel 25 1. Vid skada å godset skall fraktföraren ersätta värdeminskningen, beräknad efter det i överensstämmelse med artikel 23, första, andra och fjärde styckena bestämda värdet av godset. 2. Ersättningen må dock icke överstiga : a) om hela sändningen minskat i värde till följd av skadan, det belopp som skulle hava utgått om sändningen gått förlorad; b) om blott en del av sändningen minskat i värde till följd av skadan, det belopp som skulle hava utgått, om denna del gått förlorad.

128 Artide 26 1. The sender may, against paymentt of a surcharge to be agreed upon, fixt the amount of a special interest in delivery in the case of loss or damage orr of the agreed time-limit being exceeded,, by entering such amount in the consignment note.

Article 26 1. L'expediteur peut fixer, en l'inscrivant å la lettre de voiture, et contre paiement d'un supplement de prix å convenir, le montant d'un intérét spécial å la livraison, pour le cas de perte ou d'avarie et pour celui de dépassement du délai convenu.

2. If a declaration of a special interest in delivery has been made, compensation for the additional loss or damage proved may be claimed, up to) the total amount of the interest declared, independently of the compensationi provided for in articles 23, 24 and 25.

2. S'il y a eu declaration d'interet special å la livraison, il peut étre reclame, indépendamment des indemnités prévues aux articles 23, 24 et 25, et ä concurrence du montant de 1'intérét declare, une indemnité égale au dommage supplémentaire dont la preuve est apportée.

Article 27 Artide 27 1. The claimant shall be entitled to> 1. L'ayant droit peut demander les claim interest on compensation payable. intéréts de 1'indemnité. Ces intéréts, Such interest, calculated at five per calculés å raison de cinq pour cent centum p e r annum, shall accrue fromL 1'an, courent du jour de la reclamation the date on which the claim w a s sentt adressée p a r écrit au transporteur ou, in w r i t i n g to the carrier or, if no suchL s'il n'y a pas eu de reclamation, du jour claim has been made, from the date oni de la demande en justice. w h i c h legal proceedings were instituted. 2. When the amounts on w h i c h thes 2. Lorsque les elements qui servent de calculation of the compensation isi base au calcul de 1'indemnité ne sont based are not expressed in the currency pas exprimés dans la monnaie du pays of the conutry in w h i c h payment isi ou le paiement est reclame, la converclaimed, conversion shall be at the rate sion est faite d'apres le cours du jour of exchange applicable on the day and et du lieu du paiement de 1'indemnité. at the place of payment of compensation. Article 28 1. In cases where, under the law applicable, loss, damage or delay arising out of carriage under this Convention gives rise to an extra-contractual claim, the carrier may avail himself of the provisions of this Convention w h i c h exclude his liability or which fix or limit the compensation due.

2. In cases where the extra-contractual liability for loss, damage or delay of one of the persons for w h o m the carrier is responsible under the terms

Artide 28 1. Lorsque, d'apres la loi applicable, la perte, l'avarie ou le retard survenu au cours d'un transport soumis å la p r é sente Convention peut donner lieu å une reclamation extra-contractuelle, le transporteur peut se prévaloir des dispositions de la présente Convention qui excluent sa responsabilité ou qui déterminent ou limitent les indemnités dues. 2. Lorsque la responsabilité extracontractuelle pour perte, avarie ou retard d'une des personnes dont le transporteur répond aux termes de 1'article

Artikel 26 1. Avsändaren äger genom anteckning i fraktsedeln och mot erläggande av den tilläggsavgift, som må avtalas, fastställa ett belopp, som motsvarar det särskilda intresset av riktigt utlämnande i händelse godset går förlorat, minskas eller skadas eller avtalad tid för utlämnandet överskrides. 2. Har särskilt leveransintresse uppgivits, må oberoende av ersättning som sägs i artiklarna 23, 24 och 25 gottgörelse fordras för den ytterligare skada, som visas hava uppkommit, intill beloppet av det uppgivna intresset.

Artikel 27 1. Den till ersättning berättigade äger fordra ränta å ersättningsbeloppet. Räntan, beräknad efter fem procent om året, löper från den dag då skriftligt anspråk på ersättningen avsändes till fraktföraren eller, om sådant anspråk icke framställts, från den dag då talan väcktes. 2. Är belopp som ligger till grund för beräkningen av ersättningen icke uttryckt i myntslaget i den stat, där betalning kräves, skall omräkning göras efter kursen den dag och på den ort betalning av ersättningen sker.

Artikel 28 1. Kan enligt tillämplig lag förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under befordran vilken är underkastad denna konvention, giva upphov till anspråk på annan grund än avtal, äger fraktföraren åberopa de bestämmelser i denna konvention som utesluta hans ansvarighet eller angiva eller begränsa ersättningens storlek. 2. Framställes på annan grund än avtal anspråk med anledning av förlust, minskning, skada eller dröjsmål mot person, för vilken fraktföraren svarar 5—660048

130 of article 3 is in issue, such person may y also avail himself of the provisions of jf this Convention which exclude the liaibility of the carrier or which fix or >r limit the compensation due.

3 est mise en cause, cette personne peut également se prévaloir des dispositions de la présente Convention qui excluent la responsabilité du transporteur ou qui déterminent ou limitent les indemnités dues.

Article 29 Artide 29 1. The carrier shall not be entitled to o 1. Le transporteur n'a pas le droit de avail himself of the provisions of thiss se prévaloir des dispositions du present chapter which exclude or limit his lia-i- <chapitre qui excluent ou limitent sa bility or which shift the burden of>f iresponsabilité ou qui renversent le farproof if the damage was caused by hiss <deau de la preuve, si le dommage prowilful misconduct or by such defaultt ivient de son dol ou d'une faute qui lui on his part as, in accordance with thee (est imputable et qui, d'apres la loi de law of the court or tribunal seized off 1la juridiction saisie, est considérée the case, is considered as equivalent to0 <comme équivalente au dol. wilful misconduct. 2. The same provision shall apply iff 2. Il en est de méme si le dol ou la the wilful misconduct or default iss ffaute est le fait des préposés du transcommitted by the agents or servants off porteur j ou de toutes autres personnes the carrier or by any other persons off aaux services desquelles il recourt pour whose services he makes use for thei 11'exécution du transport lorsque ces performance of the carriage, when suchi ppréposés ou ces autres personnes agisagents, servants or other persons arei ssent dans 1'exercice de leurs fonctions. acting within the scope of their employI Dans ce cas, ces préposés ou ces autres ment. Furthermore, in such a case suchi ppersonnes n'ont pas davantage le droit agents, servants or other persons shall1 dde se prévaloir, en ce qui concerne leur not be entitled to avail themselves, withi responsabilité r personnelle, des disposiregard to their personal liability, of thes titions du present chapitre visées au paprovisions of this chapter referred to ini ragraphe r 1. paragraph 1. CHAPTER V

CHAPITRE V

Claims and actions Article 30 1. If the consignee takes delivery of the goods without duly checking their condition with the carrier or without sending him reservations giving a general indication of the loss or damage, not later than the time of delivery in the case of apparent loss or damage and within seven days of delivery, Sundays and public holidays excepted, in the case of loss or damage which is not apparent, the fact of his taking delivery shall be prima facie evidence that he has received the goods in the condition described in the consignment note. In

Reclamations et actions Artide 30 1. Si le destinataire a pris livraison de la marchandise sans qu'il en ait constate retat contradictoirement avec le transporteur ou sans qu'il ait, au plus tärd au moment de la livraison s'il s'agit de pertes ou avaries apparentes, ou dans les sept jours å dater de la livraison, dimanche et jours fériés non compris, lorsqu'il s'agit de pertes ou avaries non apparentes, adressé des reserves au transporteur indiquant la nature generate de la perte ou de 1'avarie, il est presume, jusqu'a preuve contraire, avoir recu la marchandise dans Petat décrit

enligt artikel 3, äger även denne åberopa de bestämmelser i denna konvention som utesluta fraktförarens ansvarighet eller angiva eller begränsa ersättningens storlek. Artikel 29 1. Fraktföraren äger icke åberopa de bestämmelser i detta kapitel, vilka utesluta eller begränsa hans ansvarighet eller innebära överflyttning av bevisskyldigheten, därest han orsakat skadan uppsåtligen eller sådan vårdslöshet ligger honom till last, som enligt lagen i den stat där talan väckts likställes med uppsåt. 2. Vad nu sagts skall ock gälla där uppsåtet eller vårdslösheten ådagalagts i tjänsten av någon som är anställd hos fraktföraren eller envar annan person, vilken denne anlitar för befordringen. I sådant fall må den anställde eller medhjälparen ej heller i avseeende å sin personliga ansvarighet åberopa de bestämmelser i detta kapitel vilka nämnts i första stycket.

KAPITEL V Anmärkningar och väckande av talan Artikel 30 1. Har mottagaren tagit emot godset utan att hava gemensamt med fraktföraren undersökt dess tillstånd eller utan att senast vid utlämnandet, då fråga är om synlig förlust, minskning eller skada, eller inom sju dagar, söndagar och andra allmänna fridagar oräknade, då fråga är om förlust, minskning eller skada, som icke var synlig, hava till fraktföraren framställt anmärkning innefattande en allmän beskrivning av förlustens, minskningens eller skadans art, skall han, där ej annat styrkes, antagas hava mottagit godset i det tillstånd som

132 the case of loss or damage which is not )t apparent the reservations referred to :o shall be made in writing.

dans la lettre de voiture. Les reserves visées ci-dessus doivent étre faites par écrit lorsqu'il s'agit de pertes ou avaries non apparentes. 2. Lorsque l'etat de la marchandise a été constate contradictoirement p a r le destinataire et le transporteur, la preuve contraire au resultat de cette constatation ne peut étre faite que s'il s'agit de pertes ou avaries non apparentes et si le destinataire a adressé des reserves écrites au transporteur dans les sept jours, dimanche et jours fériés non compris, a dater de cette constatation. 3. Un retard å la livraison ne peut donner lieu å indemnité que si une réserve a été adressée p a r écrit dans le délai de 21 jours å dater de la mise de la marchandise å la disposition du destinataire. 4. La date de livraison ou, selon le cas, celle de la constatation ou celle de la mise å disposition n'est pas comptée dans les délais prévus au present artide.

2. When the condition of the goods Is has been duly checked by the conisignee and the carrier, evidence conitradicting the result of this checkingg shall only be admissible in the case of>f loss or damage which is not apparentit and provided that the consignee hass duly sent reservations in writing to thee carrier within seven days, Sundays andi public holidays excepted, from the datee of checking. 3. No compensation shall be payablee for delay in delivery unless a reservation has been sent in writing to the2 carrier, within twenty-one days fromi the time that the goods were placed att the disposal of the consignee. 4. In calculating the time-limits provided for in this Article the date off delivery, or the date of checking, or thes date when the goods were placed at thes disposal of the consignee, as the case! may be, shall not be included. 5. The carrier and the consignee shall[ 5. Le transporteur et le destinataire give each other every reasonable facili- se donnent réciproquement toutes facity for making the requisite investiga- lités raisonnables pour les constatations tions and checks. et verifications utiles. Article 31 1. In legal proceedings arising out of carriage under this Convention, the plaintiff may bring an action in any court or tribunal of a contracting country designated by agreement between the parties and, in addition, in the courts or tribunals of a country within whose territory (a) the defendant is ordinarily resident, or has his principal place of business, or the branch or agency through which the contract of carriage w a s made, or (b) the place where the goods were taken over by the carrier or the place designated for delivery is situated, a n d in no other courts or tribunals. 2. Where in respect of a claim referred to in paragraph 1 of this article

Article 31 1. Pour tous litiges auxquels donnent lieu les transports soumis å la présente Convention, le demandeur peut saisir, en dehors des juridictions des pays contractants designees d'un commun accord par les parties, les juridictions du pays sur le territoire duquel — a) le défendeur a sa residence habituelle, son siege principal ou la succursale ou l'agence p a r l'intermediaire de laquelle le contrat de transport a été conclu, ou b) le lieu de la prise en charge de la marchandise ou celui prévu pour la livraison est situé, et ne peut saisir que ces juridictions. 2. Lorsque dans un litige vise au paragraphe premier du present article

angivits i fraktsedeln. I fråga om förlust, minskning eller skada, som ej var synlig, skall anmärkningen göras skriftligen. 2. Hava mottagaren och fraktföraren gemensamt undersökt godsets tillstånd, må bevisning föras mot vad därvid fastställts allenast då fråga är om förlust, minskning eller skada, som icke var synlig, och mottagaren avsänt skriftlig anmärkning till fraktföraren inom sju dagar, söndagar och andra allmänna fridagar oräknade, från dagen för undersökningen. 3. Ersättning på grund av dröjsmål må utgå allenast såframt skriftlig anmärkning blivit avsänd till fraktföraren inom tjuguen dagar från den dag, då godset ställdes till mottagarens förfogande. 4. Vid beräkning av de tidsfrister som avses i denna artikel medräknas icke den dag då godset utlämnades eller, i förekommande fall, den dag då det blev undersökt eller ställdes till mottagarens förfogande. 5. Fraktföraren och mottagaren äro skyldiga att i skälig omfattning underlätta för varandra att utföra erforderliga undersökningar. Artikel 31 1. Talan rörande befordran som är underkastad denna konvention må väckas, förutom vid varje genom överenskommelse mellan p a r t e r n a utsedd domstol i fördragsslutande stat, vid domstol i stat, inom vars område

a) svaranden h a r sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits, eller b) den ort, där godset mottogs av fraktföraren, eller bestämmelseorten är belägen, och må icke väckas vid annan domstol. 2. Är talan som avses i första stycket av denna artikel anhängig vid en enligt

134 an action is pending before a court or tribunal competent under that paragraph, or w h e r e in respect of such a claim a judgment has been entered by such a court or tribunal no new action shall be started between the same parties on the same grounds unless the judgment of the court or tribunal before w h i c h the first action was brought is not enforcible in the country in w h i c h the fresh proceedings are brought. 3. When a judgment entered by a court or tribunal of a contracting country in any such action as is referred to in p a r a g r a p h 1 of this article has become enforceable in that country, it shall also become enforceable in each of the other contracting States, as soon as the formalities required in the country concerned have been complied with. These formalities shall not permit the merits of the case to be re-opened. 4. The provisions of paragraph 3 of this article shall apply to judgments after trial, judgments by default and settlements confirmed by an order of the court, but shall not apply to interim judgments or to awards of damages, in addition to costs against a plaintiff who wholly or partly fails in his action. 5. Security for costs shall not be required in proceedings arising out of carriage u n d e r this Convention from nationals of contracting countries resident or having their place of business in one of those countries.

Article 32 1. The period of limitation for an action arising out of carriage under this Convention shall be one year. Nevertheless, in the case of wilful misconduct, or such default as in accordance w i t h the law of the court or tribunal seised of the case, is considered as equivalent to wilful mis-

une action est en instance devant une juridiction compétente aux termes de ce paragraphe, ou lorsque dans un tel litige un jugement a été prononcé p a r une telle juridiction, il ne peut étre intenté aucune nouvelle action pour la méme cause entre les mernes parties ä moins que la decision de la juridiction devant laquelle la premiere action a été intentée ne soit pas susceptible d'etre exécutée dans le pays oil la nouvelle action est intentée. 3. Lorsque dans un litige vise au paragraphe 1 du present article un jugement rendu p a r une juridiction d'un pays contractant est devenu exécutoire dans ce pays, il devient également exécutoire dans chacun des autres pays contractants aussitot apres accomplissement des formalités prescrites å cet effet dans le pays intéressé. Ces formalités ne peuvent comporter aucune revision de l'affaire. 4. Les dispositions du paragraphe 3 du present article s'appliquent aux jugements contradictoires, aux jugements p a r défaut et aux transactions judiciaires mais ne s'appliquent ni aux jugements qui ne sont exécutoires que par provision, ni aux condamnations en dommages et intéréts qui seraient prononcés en sus des dépens contre un demandeur en raison du rejet total ou partiel de sa demande. 5. Il ne peut étre exigé de caution de ressortissants de pays contractants, ayant leur domicile ou un établissement dans un de ces pays, pour assurer le paiement des dépens å l'occasion des actions en justice auxquelles donnent lieu les transports soumis å la présente Convention. Article 32 1. Les actions auxquelles peuvent donner lieu les transports soumis å la présente Convention sont prescrites dans le délai d'un an. Toutefois, dans le cas de dol ou de faute considérée, d'apres la loi de la juridiction saisie, comme équivalente au dol, la prescription est de trois ans. La prescription court —

det stycket behörig domstol eller har sådan talan avgjorts av dylik domstol, må ny talan icke väckas mellan samma parter angående samma sak, med mindre avgörandet av den domstol, vid vilken den första talan väcktes, icke kan verkställas i den stat där den nya talan anställes.

3. Sedan avgörande, som meddelats av domstol i fördragsslutande stat i tvist som avses i första stycket av denna artikel, blivit verkställbart i den staten, skall det även anses verkställbart i var och en av övriga fördragsslutande stater, så snart i vederbörande stat gällande formföreskrifter blivit uppfyllda. Dylika formföreskrifter må ej innefatta möjlighet till omprövning avsjälva saken. 4. Bestämmelserna i tredje stycket av denna artikel äga tillämpning å domar, meddelade efter förhandling, tredskodomar och av domstol stadfästade förlikningar men icke å domar, som blott äro interimistiskt verkställbara, eller avgöranden, varigenom kärande, som helt eller delvis tappat målet, ålagts att på grund härav utgiva skadestånd utöver rättegångskostnaden. 5. Säkerhet för kostnad må i rättegång med anledning av befordran enligt denna konvention icke fordras avmedborgare i fördragsslutande stat, som har hemvist eller idkar rörelse med fast driftställe i sådan stat.

Artikel 32 1. Talan rörande befordran som omfattas av denna konvention skall väckas inom ett år. Grundas talan på uppsåt eller sådan vårdslöshet, som enligt lagen i den stat där talan föres likställes med uppsåt, skall dock en frist om tre år gälla. Tiden för talans väckande löper:

136 conduct, the period of limitation shall be three years. The period of limitation shall begin to r u n : (a) in the case of partial loss, damage or delay in delivery, from the date of delivery; (b) in the case of total loss, from the thirtieth day after the expiry of the agreed time-limit or where there is no agreed time-limit from the sixtieth day from the date on which the goods were taken over by the carrier; (c) in all other cases, on the expiry of a period of three months after the making of the contract of carriage. The day on which the period of limitation begins to run shall not be included in the period. 2. A written claim shall suspend the period of limitation until such date as the carrier rejects the claim by notification in writing and returns the documents attached thereto. If a part of the claim is admitted the period of limitation shall start to run again only in respect of that part of the claim still in dispute. The burden of proof of the receipt of the claim, or of the reply and of the return of the documents, shall rest with the party relying upon these facts. The running of the period of limitation shall not be suspended by further claims having the same object. 3. Subject to the provisions of paragraph 2 above, the extension of the period of limitation shall be governed by the law of the court or tribunal seised of the case. That law shall also govern the fresh accrual of rights of action. 4. A right of action which has become barred by lapse of time may not be exercised by way of counter-claim or set-off. Article 33 The contract of carriage may contain a clause conferring competence on an arbitration tribunal if the clause conferring competence on the tribunal provides that the tribunal shall apply this Convention.

a) dans le cas de perte partielle, d'avarie ou de retard, å p a r t i r du jour ou la marchandise a été livrée; b) dans le cas de perte totale, å partir du trentiéme jour apres 1'expiration du délai convenu ou, s'il n'a pas été convenu de délai, å partir du soixantiéme jour apres la prise en charge de la marchandise p a r le transporteur; c) dans tous les autres cas, å p a r t i r de l'expiration d'un délai de trois mois å dater de la conclusion du contrat de transport. Le jour indiqué ci-dessus comme point de depart de la prescription n'est pas compris dans le délai. 2. Une reclamation écrite suspend la prescription jusqu'au jour ou le transporteur repousse la reclamation p a r écrit et restitue les pieces qui y étaient jointes. En cas d'acceptation partielle de la reclamation, la prescription ne reprend son cours que pour la partie de la reclamation qui reste litigieuse. La preuve de la reception de la reclamation ou de la réponse et de la restitution des pieces est å la charge de la partie qui invoque ce fait. Les reclamations ultérieures ayant le méme objet ne suspendent pas la prescription. 3. Sous reserve des dispositions du paragraphe 2 ci-dessus, la suspension de la prescription est régie p a r la loi de la juridiction saisie. Il en est de méme en ce qui concerne 1'interruption de la prescription. 4. L'action prescrite ne peut plus étre exercée, méme sous forme de demande reconventionnelle ou d'exception. Artide 33 Le contrat de transport peut contenir une clause attribuant competence å un tribunal arbitral å condition que cette clause prévoie que le tribunal arbitral appliquera la présente Convention.

a) vid minskning, skada eller dröjsmål från dagen då godset utlämnades till mottagaren; b) vid förlust från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, där särskild tid ej avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren mottog godset till befordran; c) i annat fall från utgången av en tid av tre månader från det fraktavtalet slöts. Den dag, från vilken tid för talans väckande löper, medräknas icke i tiden. 2. Skriftligt krav medför uppehåll i den tid, inom vilken talan skall väckas, intill den dag då fraktföraren skriftligen bestrider kravet och återsänder de handlingar som åtföljt kravet. Medgives kravet delvis, börjar tiden för talans väckande att ånyo löpa allenast med avseende å den del av kravet som kvarstår såsom tvistig. Bevisskyldigheten för att krav eller svar därå mottagits eller att handlingar återställts åvilar den som påstår sådant förhållande. Förnyat krav rörande samma sak medför icke uppehåll i tiden för talans väckande. 3. Såvitt annat ej följer av bestämmelserna i andra stycket, skall beträffande uppehåll i den tid, inom vilken talan skall väckas, gälla lagen i den stat, där talan anställes. Samma lag skall gälla beträffande avbrott i preskription. 4. Preskriberad fordran må ej göras gällande genom genkäromål eller yrkande om kvittning. Artikel 33 Fraktavtalet må innehålla bestämmelse om att tvist skall avgöras av skiljemän, därest denna bestämmelse föreskriver att skiljemännen skola tillämpa denna konvention.

138 CHAPTER VI

CHAPITRE VI

Provisions relating to carriage performed by successive carriers

Dispositions relatives au transport effectué par transporteurs successifs

Article U If carriage governed by a single contract is performed by successive road carriers, each of them shall be responsible for the performance of the whole operation, the second carrier and each succeeding carrier becoming a party to the contract of carriage, under the terms of the consignment note, by reason of his acceptance of the goods and the consignment note.

Article 34 Si un transport regi par un contrat unique est execute par des transporteurs routiers successifs, chacun de ceux-ci assume la responsabilité de Texécution du transport total, le second transport e r et chacun des transporteurs suivants devenant, de par leur acceptation de la marchandise et de la lettre de voiture, parties au contrat, aux conditions de la lettre de voiture.

Article 35 1. A carrier accepting the goods from a previous carrier shall give the latter a dated and signed receipt. He shall enter his name and address on the second copy of the consignment note. Where applicable, he shall enter on the second copy of the consignment note and on the receipt reservations of the kind provided for in article 8, paragraph 2. 2. The provisions of article 9 shall apply to the relations between successive carriers.

Artide 35 1. Le transporteur qui accepte la marchandise du transporteur precedent remet å celui-ci un recu daté et signé. 11 doit porter son nom et son adresse sur le deuxiéme exemplaire de la lettre de voiture. S'il y a lieu, il appose sur cet exemplaire, ainsi que sur le recu, des reserves analogues ä celles qui sont prévues a 1'article 8, paragraphe 2. 2. Les dispositions de 1'article 9 s'appliquent aux relations entré transporteurs successifs.

Article 36 Except in the case of a counterclaim or a set-off raised in an action concerning a claim based on the same contract of carriage, legal proceedings in respect of liability for loss, damage or delay may only be brought against the first carrier, the last carrier or the carrier who was performing that portion of the carriage during which the event causing the loss, damage or delay occurred; an action may be brought at the same time against several of these carriers.

Artide 36 A moins qu'il ne s'agisse d'une demande reconventionnelle ou d'une exception formulée dans une instance relative å une demande fondée sur le méme contrat de transport, Taction en responsabilité pour perte, avarie ou retard ne peut étre dirigée que contre le premier transporteur, le dernier transporteur, ou le transporteur qui exécutait la partie du transport au cours de laquelle s'est produit le fait ayant cause la perte, 1'avarie ou le retard; Taction peut étre dirigée å la fois contre plusieurs de ces transporteurs.

Article 37 A carrier who has paid compensation in compliance with the provisions of

Artide 37 Le transporteur qui a payé une indemnité en vertu des dispositions de la

139 KAPITEL VI Bestämmelser om befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra Artikel 34 Utföres befordran på grund av ett och samma fraktavtal av flera vägfraktförare efter varandra, är var och en av dem ansvarig för utförandet av befordringen i dess helhet; den andre fraktföraren och envar av de följande inträder genom att mottaga godset och fraktsedeln såsom p a r t i fraktavtalet på de villkor som angivas i fraktsedeln. Artikel 35 1. Fraktförare, som mottager godset från föregående fraktförare, skall lämna denne ett dagtecknat och underskrivet kvitto. Han skall teckna sitt namn och sin adress å det andra exemplaret av fraktsedeln. Finnes anledning därtill skall han såväl å nämnda exemplar som å kvittot anteckna förbehåll av den art som avses i artikel 8 andra stycket. 2. Bestämmelserna i artikel 9 skola äga tillämpning å förhållandet mellan fraktförare, som utföra befordran efter varandra. Artikel 36 Utom i fråga om genkäromål eller yrkande om kvittning i rättegång om fordran grundad på samma fraktavtal må talan om ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål föras allenast mot den förste eller den siste fraktföraren eller den fraktförare som utförde den del av befordringen, varunder den händelse inträffade som orsakade förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet; talan må samtidigt föras mot flera av dessa fraktförare.

Artikel 37 Fraktförare, som utbetalat ersättning i enlighet med bestämmelserna i denna

140 this Convention, shall be entitled to recover such compensation, together with interest thereon and all costs and expenses incurred by reason of the claim, from the other carriers who have taken part in the carriage, subject to the following provisions: (a) the carrier responsible for the loss or damage shall be solely liable for the compensation whether paid by himself or by another carrier; (b) when the loss or damage has been caused by the action of two or more carriers, each of them shall pay an amount proportionate to his share of liability; should it be impossible to apportion the liability, each carrier shall be liable in proportion to the share of the payment for the carriage which is due to him; (c) if it cannot be ascertained to which carriers liability is attributable for the loss or damage, the amount of the compensation shall be apportioned between all the carriers as laid down in (b) above.

présente Convention a le droit d'exercer un recours en principal, intéréts et frais contre les transporteurs qui ont participé å 1'exécution du contrat de transport, conformément aux dispositions suivantes : a) le transporteur p a r le fait duquel le dommage a été cause doit seul supporter 1'indemnité, qu'il Fait payee luiméme ou qu'elle ait été payee p a r un autre transporteur; b) lorsque le dommage a été causé par le fait de deux ou plusieurs transporteurs, chacun d'eux doit payer un montant proportionnel å sa p a r t de responsabilité; si Févaluation des parts de responsabilité est impossible, chacun d'eux est responsable proportionnellement å la part de remuneration du transport qui lui revient; c) si Fon ne peut determiner quels sont ceux des transporteurs auxquels la responsabilité est imputable, la charge de Findemnité due est répartie, dans la proportion fixée en b ) , entré tous les transporteurs.

Article 38 If one of the carriers is insolvent, the share of the compensation due from him and unpaid by him shall be divided among the other carriers in proportion to the share of the payment for the carriage due to them.

Artide 38 Si Fun des transporteurs est insolvable, la part lui incombant et qu'il n'a pas payee est répartie entré tous les autres transporteurs proportionnellement a leur remuneration.

Article 39 1. No carrier against whom a claim is made under articles 37 and 38 shall be entitled to dispute the validity of the payment made by the carrier making the claim if the amount of the compensation was determined by judicial authority after the first mentioned carrier had been given due notice of the proceedings and afforded an opportunity of entering an appearance. 2. A carrier wishing to take proceedings to enforce his right of recovery may make his claim before the competent court or tribunal of the country in which one of the carriers concerned

Article 39 1. Le transporteur contre lequel est exercé un des recours prévus aux articles 37 et 38 n'est pas recevable å contester le bien-fondé du paiement effectué p a r le transporteur exercant le recours, lorsque Findemnité a été fixée p a r decision de justice, pourvu qu'il ait été dument informé du procés et qu'il ait été å méme d'y intervenir. 2. Le transporteur qui veut exercer son recours peut le former devant le tribunal competent du pays dans lequel Fun des transporteurs intéressés a sa residence habituelle, son siége princi-

konvention, äger söka ersättningen åter, jämte ränta och gottgörelse för kostnader, av övriga fraktförare som deltagit i befordringen, med iakttagande av följande regler: a) fraktförare, som är ansvarig för skadan, skall slutligt stå för hela ersättningen, antingen denna utbetalats av honom själv eller av annan fraktförare; b) är skadan att hänföra till två eller flera fraktförares verksamhet, skall envar av dem stå för så mycket av ersättningen som motsvarar hans ansvarighet; är det icke möjligt att bestämma fraktförarnas inbördes ansvarighet, skall varje fraktförare taga del i ersättningen i förhållande till den andel av frakten som tillkommer honom; c) kan det icke utredas, till vilka fraktförare ansvarigheten är att hänföra, skall ersättningsskyldigheten fördelas mellan samtliga fraktförare enligt de under b) angivna grunderna. Artikel 38 Är någon av fraktförarna på obestånd, skall den andel som faller på honom och som han ej betalat delas mellan de övriga fraktförarna i förhållande till deras andelar av frakten. Artikel 39 1. Fraktförare, mot vilken krav framställes med stöd av artiklarna 37 och 38, äger icke göra gällande att den fraktförare som framställer kravet ej varit skyldig att betala vad han utgivit, såframt detta belopp fastställts av domstol och den förstnämnde fraktföraren blivit behörigen underrättad om rättegången och beretts tillfälle att inträda däri. 2. Vill fraktförare föra talan om regress, skall talan väckas vid behörig domstol i stat, där någon av de fraktförare, mot vilka talan riktas, har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den fi-

142 is ordinarily resident, or has his principal place of business or the branch or agency through which the contract of carriage was made. All the carriers concerned may be made defendants in the same action. 3. The provisions of article 31, paragraphs 3 and 4, shall apply to judgments entered in the proceedings referred to in articles 37 and 38.

pal ou la succursale ou l'agence p a r l'entremise de laquelle le contrat de transport a été conclu. Le recours peut étre dirigé dans une seule et méme instance contre tous les transporteurs intéressés. 3. Les dispositions de Particle 31, paragraphes 3 et 4, s'appliquent aux jugements rendus sur les recours prévus aux articles 37 et 38.

4. The provisions of article 32 shall apply to claims between carriers. The period of limitation shall, however, begin to run either on the date of the final judicial decision fixing the amount of compensation payable under the provisions of this Convention, or, if there is no such judicial decision, from the actual date of payment.

4. Les dispositions de l'article 32 sont applicables aux recours entré transporteurs. La prescription court, toutefois, soit å partir du jour d'une decision de justice definitive fixant l'indemnite å payer en vertu des dispositions de la présente Convention, soit, au cas ou il n'y aurait pas eu de telle decision, å partir du jour du paiement effectif.

Article 40 Carriers shall be free to agree among themselves on provisions other than those laid down in articles 37 and 38.

Article 40 Les transporteurs sont libres de convenir entre eux de dispositions dérogeant aux articles 37 et 38.

CHAPTER VII

CHAPITRE VII

Nullity of stipulations contrary to the Convention

Nullité des stipulations contraires å la Convention

Article M 1. Subject to the provisions of article 40, any stipulation which would directly or indirectly derogate from the provisions of this Convention shall be null and void. The nullity of such a stipulation shall not involve the nullity of the other provisions of the contract.

Article M 1. Sous reserve des dispositions de l'article 40, est nulle et de nul effet toute stipulation qui, directement ou indirectement, dérogerait aux dispositions de la présente Convention. La nullité de telles stipulations n'entraine pas la nullité des autres dispositions du contrat. 2. En particulier, seraient nulles toute clause p a r laquelle le transportcur se ferait céder le benefice de l'assurance de la marchandise ou toute autre clause analogue, ainsi que toute clause déplacant le fardeau de la preuve.

2. In particular, a benefit of insurance in favour of the carrier or any other similar clause, or any clause shifting the burden of proof shall be null and void.

lial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits. Talan må väckas vid samma domstol mot samtliga dessa fraktförare. 3. Bestämmelserna i artikel 31 tredje och fjärde styckena äga motsvarande tilllämpning å avgöranden i mål angående regressanspråk enligt artiklarna 37 och 38. 4. Bestämmelserna i artikel 32 skola iiga motsvarande tillämpning beträffande regressanspråk mellan fraktförare. Preskriptionsfristen löper dock antingen från den dag, då avgörande om den ersättning, som skall utgå enligt bestämmelserna i denna konvention, vann laga kraft eller, om sådant avgörande ej föreligger, från den dag då betalning skedde. Artikel W Fraktförare äga sig emellan avtala om avvikelse från bestämmelserna i artiklarna 37 och 38.

KAPITEL VII Ogiltighet av avtalsvillkor som strida mot konventionen Artikel M 1. Där ej annat följer av vad som stadgas i artikel 40 är varje avtalsvillkor, som direkt eller indirekt avviker från bestämmelserna i denna konvention, ogiltigt. Ogiltigheten av sådant avtalsvillkor medför icke ogiltighet av avtalet i övrigt. 2. I synnerhet äro villkor ogiltiga, som innebära överlåtelse å fraktföraren av rätten till utfallande försäkringsbelopp eller som hava liknande innebörd eller som innebära överflyttning av bevisskyldigheten.

144 CHAPTER VIII

CHAPITRE VIII

Final provisions

Dispositions finales

Article 42 1. This Convention is open for signature or accession by countries members of the Economic Commission for Europe and countries admitted to the Commission in a consultative capacity under paragraph 8 of the Commission's Terms of Reference.

Article 42 1. La présente Convention est ouverte å la signature ou å 1'adhésion des pays membres de la Commission économique pour l'Europe et des pays admis a la Commission å titre consultatif conformément au paragraphe 8 du mandat de cette Commission.

2. Such countries as may participate in certain activities of the Economic Commission for Europe in accordance with paragraph 11 of the Commission's Terms of Reference may become Contracting Parties to this Convention by acceding thereto after its entry into force. 3. The Convention shall be open for signature until 31 August 1956 inclusive. Thereafter, it shall be open for accession. 4. This Convention shall be ratified.

2. Les pays susceptibles de participer å certains travaux de la Commission économique pour l'Europe en application du paragraphe 11 du mandat de cette Commission peuvent devenir Parties contractantes å la présente Convention en y adhérant apres son entree en vigueur. 3. La Convention sera ouverte å la signature jusqu'au 31 aout 1956 inclus. Apres cette date, elle sera ouverte ä 1'adhésion. 4. La présente Convention sera ratifiée. 5. La ratification ou 1'adhésion sera effectuée par le depot d'un instrument auprés du Secretaire general de reorganisation des Nations Unies.

5. Ratification or accession shall be effected by the deposit of an instrument with the Secretary-General of the United Nations. Article 43 1. This Convention shall come into force on the ninetieth day after five of the countries referred to in article 42, paragraph 1, have deposited their instruments of ratification or accession. 2. For any country ratifying or acceding to it after five countries have deposited their instruments of ratification or accession, this Convention shall enter into force on the ninetieth day after the said country has deposited its instrument of ratification or accession. Article 44 1. Any Contracting Party may denounce this Convention by so notifying

Article 43 1. La présente Convention entrera en vigueur le quatre-vingt-dixiéme jour apres que cinq des pays mentionnés au paragraphe 1 de l'article 42 auront depose leur instrument de ratification ou d'adhesion. 2. Pour chaque pays qui la ratifiera ou y adhérera apres que cinq pays auront depose leur instrument de ratification ou d'adhesion, la présente Convention entrera en vigueur le quatrevingt-dixiéme jour qui suivra le depot de l'instrument de ratification ou d'adhesion dudit pays. Article 44 1. Chaque Partie contractante p o u r r a dénoncer la présente Convention p a r

KAPITEL VIII Slutbestämmelser Artikel 42 1. Denna konvention står öppen för undertecknande eller anslutning av stater, som äro medlemmar av ekonomiska kommissionen för Europa, och stater, som äro berättigade att såsom rådgivande deltaga i kommissionens arbete i enlighet med åttonde stycket av kommissionens direktiv. 2. Stater, som må deltaga i viss del av den av ekonomiska kommissionen för Europa bedrivna verksamheten i enlighet med elfte stycket av kommissionens direktiv, kunna bliva fördragsslutande parter i denna konvention genom att ansluta sig därtill, sedan den trätt i kraft. 3. Konventionen skall stå öppen för undertecknande till och med den 31 augusti 1956. Därefter skall den stå öppen för anslutning. 4. Denna konvention skall ratificeras. 5. Ratifikation eller anslutning sker genom att instrument därom deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare. Artikel 43 1. Denna konvention träder i kraft på nittionde dagen efter det att fem av de stater som avses i artikel 42 första stycket hava deponerat sina ratifikations- eller anslutningsinstrument. 2. För stat, som ratificerar fördraget eller ansluter sig därtill sedan fem stater deponerat sina ratifikations- eller anslutningsinstrument, träder konventionen i kraft på nittionde dagen efter det att den staten h a r deponerat sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument.

Artikel U 1. Fördragsslutande part äger uppsäga denna konvention genom notifika-

146 the Secretary-General Nations.

of

the

United

2. Denunciation shall take effect twelve months after the date of receipt by the Secretary-General of the notification of denunciation.

notification adressée au Secretaire general de reorganisation des Nations Unies. 2. La dénonciation p r e n d r a effet douze mois apres la date å laquelle le Secretaire general en aura recu notification.

Article 45 If, after the entry into force of this Convention, the number of Contracting Parties is reduced, as a result of denunciations, to less than five, the Convention shall cease to be in force from the date on which the last of such denunciations takes effect.

Article 45 Si, apres 1'entrée en vigueur de la présente Convention, le norabre de Parties contractantes se trouve, par suite de dénonciations, ramené å moins de cinq, la présente Convention cessera d'etre en vigueur å partir de la date å laquelle la derniére de ces dénonciations p r e n d r a effet.

Article 46 1. Any country may, at the time of depositing its instrument of ratification or accession or at any time thereafter, declare by notification addressed to the Secretary-General of the United Nations that this Convention shall extend to all or any of the territories for the international relations of which it is responsible. The Convention shall extend to the territory or territories named in the notification as from the ninetieth day after its receipt by the Secretary-General or, if on that day the Convention has not yet entered into force, at the time of its entry into force.

Article 46 1. Tout pays pourra, lors du depot de son instrument de ratification ou d'adhesion ou å tout moment ultérieur, declarer, par notification adressée au Secretaire general de l'Organisation des Nations Unies, que la présente Convention sera applicable å tout ou partie des territoires qu'il représente sur le plan international. La Convention sera applicable au territoire ou aux territoires mentionnés dans la notification å dater du quatre-vingt-dixiéme jour apres reception de cette notification p a r le Secretaire general ou, si å ce jour la Convention n'est pas encore entree en vigueur, å dater de son entree en vigueur.

2. Any country which has made a declaration under the preceding paragraph extending this Convention to any territory for whose international relations it is responsible may denounce the Convention separately in respect of that territory in accordance with the provisions of article 44.

2. Tout pays qui aura fait, conformément au paragraphe precedent, une declaration ayant pour effet de r e n d r e la présente Convention applicable å un territoire qu'il représente sur le plan international pourra, conformément å Farticle 44, dénoncer la Convention en ce qui concerne ledit territoire.

Article 47 Any dispute between two or more Contracting Parties relating to the interpretation or application of this Convention, which the parties are unable to settle by negotiation or other means may, at the request of any one of

Article 47 Tout différend entre deux ou plusieurs Parties contractantes touchant l'interprétation ou l'application de la présente Convention que les Parties n'auraient pu regler par voie de négociations ou par un autre mode de réglement pourra

tion till Förenta Nationernas generalsekreterare. 2. Uppsägning får verkan tolv månader efter den dag, då generalsekreteraren mottog notifikation därom. Artikel 45 Om efter det konventionen trätt i kraft antalet fördragsslutande parter på grund av uppsägningar nedgår under fem, skall konventionen upphöra att gälla från den dag, då den sista av uppsägningarna får verkan.

Artikel 46 1. Varje stat äger att vid depositionen av sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument eller när som helst därefter genom notifikation till Förenta Nationernas generalsekreterare förklara, att denna konvention skall vara tilllämplig inom alla de territorier, för vilkas internationella angelägenheter den staten svarar, eller inom visst sådant territorium. Konventionen blir gällande för varje i notifikationen nämnt territorium från nittionde dagen efter det att generalsekreteraren mottagit notifikationen eller, om konventionen då ännu ej trätt i kraft, från dagen för dess ikraftträdande. 2. Stat, som i enlighet med första stycket avgivit förklaring, varigenom konventionen blir gällande för territorium, för vars internationella angelägenheter den staten svarar, äger enligt vad som stadgas i artikel 44 uppsäga konventionen särskilt såvitt angår detta territorium. Artikel 47 Varje tvist mellan två eller flera fördragsslutande parter rörande tolkningen eller tillämpningen av denna konvention, vilken parterna ej kunna bilägga genom underhandlingar eller annorledes, må på begäran av någon av de

148 the Contracting Parties concerned, be referred for settlement to the International Court of Justice.

étre porté, å la requéte d'une quelconque des Parties contractantes intéressées, devant la Cour internationale de Justice, pour étre tranche par elle.

Article 4S 1. Each Contracting Party may, at the time of signing, ratifying, or acceding to, this Convention, declare that it does not consider itself as bound by article 47 of the Convention. Other Contracting Parties shall not be bound by article 47 in respect of any Contracting Party which has entered such a reservation. 2. Any Contracting Party having entered a reservation as provided for in paragraph 1 may at any time withdraw such reservation by notifying the Secretary-General of the United Nations.

Article 48 1. Chaque Partie contractante pourra, au moment oil elle signera ou ratifiera la présente Convention ou y adhérera, declarer qu'elle ne se considére pas liée p a r l'article 47 de la Convention. Les autres Parties contractantes ne seront pas liées par l'article 47 envers toute Partie contractante qui aura formule une telle reserve. 2. Toute Partie contractante qui aura formule une reserve conformément au paragraphe 1 pourra å tout moment lever cette reserve par une notification adressée au Secretaire general de reorganisation des Nations Unies. 3. Aucune autre reserve ä la présente Convention ne sera admise.

3. No other reservation to this Convention shall be permitted.

Article 49 Article 4.9 1. After this Convention has been in 1. Apres que la présente Convention force for three years, any Contracting aura été en vigueur pendant trois ans, Party may, by notification to the Sec- toute Partie contractante pourra, p a r retary-General of the United Nations, notification adressée au Secretaire gerequest that a conference be convened neral de POrganisation des Nations for the purpose of reviewing the Con- Unies, demander la convocation d'une vention. The Secretary-General shall conference å l'effet de reviser la prénotify all Contracting Parties of the sente Convention. Le Secretaire general request and a review conference shall notifiera cette demande å toutes les be convened by the Secretary-General Parties contractantes et convoquera une if, within a period of four months fol- conference de revision si, dans un délai lowing the date of notification by the de quatre mois å dater de la notificaSecretary-General, not less than one- tion adressée p a r lui, le quart au moins fourth of the Contracting Parties notify des Parties contractantes lui signifient him of their concurrence with the re- leur assentiment å cette demande. quest. 2. If a conference is convened in 2. Si une conference est convoquée accordance with the preceding para- conformément au paragraphe precedent, graph, the Secretary-General shall notify le Secretaire general en avisera toutes all the Contracting Parties and invite les Parties contractantes et les invitera them to submit within a period of a presenter, dans un délai de trois mois, three months such proposals as they les propositions qu'elles souhaiteraient may wish the Conference to consider. voir examiner par la conference. Le The Secretary-General shall circulate Secretaire general communiquera å touto all Contracting Parties the provisio- tes les Parties contractantes l'ordre du nal agenda for the conference together jour provisoire de la conference, ainsi

149 berörda fördragsslutande parterna hänskjutas till avgörande av Internationella domstolen.

Artikel 48 1. Fördragsslutande part må vid undertecknandet eller ratificeringen av denna konvention eller vid anslutningen till den förklara, att den icke anser sig bunden av artikel 47 i konventionen. Andra fördragsslutande parter äro icke bundna av artikel 47 i förhållande till fördragsslutande part som gjort sådant förbehåll. 2. Fördragsslutande part som gjort förbehåll enligt första stycket äger att när som helst återtaga förbehållet genom notifikation till Förenta Nationernas generalsekreterare. 3. Annat förbehåll till denna konvention är icke tillåtet. Artikel 49 1. Sedan denna konvention varit i kraft i tre år, må envar fördragsslutande part genom notifikation till Förenta Nationernas generalsekreterare begära att en konferens sammankallas för revision av konventionen. Generalsekreteraren skall underrätta alla fördragsslutande parter om denna framställning och sammankalla en revisionskonferens, förutsatt att, inom fyra månader från dagen för underrättelsen från honom, minst en fjärdedel av de fördragsslutande parterna meddela honom att de samtycka till framställningen.

2. Därest en konferens sammankallas enligt föregående stycke, skall generalsekreteraren underrätta alla fördragsslutande parter därom och anmoda dem att inom tre månader framlägga de förslag de önska behandlade av konferensen. Generalsekreteraren skall senast tre m å n a d e r före den dag, då konferensen skall öppnas, meddela samtliga fördragsslutande parter en pre-

150 with the texts of such proposals at least three months before the date on which the conference is to meet. 3. The Secretary-General shall invite to any conference convened in accordance with this article all countries referred to in article 42, paragraph 1, and countries which have become Contracting Parties under article 42, paragraph 2.

que le texte de ces propositions, trois mois au moins avant la date d'ouverture de la conference. 3. Le Secretaire general invitera ä toute conference convoquée conformément au present article tous les pays vises au paragraphe 1 de l'article 42, ainsi que les pays devenus Parties contractantes en application du paragraphe 2 de l'article 42.

Article 50 In addition to the notifications provided for in article 40, the SecretaryGeneral of the United Nations shall notify the countries referred to in article 42, paragraph 1, and the countries which have become Contracting Parties under article 42, paragraph 2, of: (a) ratifications and accessions under article 42; (b) the dates of entry into force of this Convention in accordance with article 43; (c) denunciations under article 44;

Article 50 Outre les notifications prévues ä l'article 49, le Secretaire general de l'Organisation des Nations Unies notifiera aux pays vises au paragraphe 1 de l'article 42, ainsi qu'aux pays devenus Parties contractantes en application du paragraphe 2 de l'article 42, —

(d) the termination of this Convention in accordance with article 45; (e) notifications received in accordance with article 46; (f) declarations and notifications received in accordance with article 48, paragraphs 1 and 2.

a) les ratifications et adhesions en vertu de l'article 42, b) les dates auxquelles la présente Convention entrera en vigueur conformément å l'article 43, c) les dénonciations en vertu de l'article 44, d) l'abrogation de la présente Convention conformément a l'article 45, e) les notifications recues conformément å l'article 46, f) les declarations et notifications recues conformément aux paragraphes 1 et 2 de l'article 48.

Article 51 After 31 August 1956, the original of this Convention shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations, who shall transmit certified true copies to each of the countries mentioned in article 42, paragraphs 1 and 2.

Article 51 Apres le 31 aout 1956, l'original de la présente Convention sera déposé auprés du Secretaire general de l'Organisation des Nations Unies, qui en transmettra des copies certifiées conformes ä chacun des pays vises aux paragraphes 1 et 2 de l'article 42.

In witness whereof, the undersigned, being duly authorized thereto, have signed this Convention. Done at Geneva, this nineteenth day of May one thousand nine hundred and fifty-six, in a single copy in the English and French languages, each text being equally authentic.

En foi de quoi, les soussignés, å ce dument autorisés, ont signé la présente Convention. Fait å Geneve, le dix-neuf mai mil neuf cent cinquante-six, en un seul exemplaire, en langues anglaise et francaise, les deux textes faisant également foi.

liminär dagordning för konferensen ävensom texten till framlagda förslag. 3. Generalsekreteraren skall till varje konferens, som sammankallas enligt denna artikel, inbjuda alla de stater, som avses i artikel 42 första stycket, ävensom stater, vilka blivit fördragsslutande parter i enlighet med artikel 42 andra stycket. Artikel 50 Utöver de underrättelser, som nämnts i artikel 49, skall Förenta Nationernas generalsekreterare lämna de stater, som avses i artikel 42 första stycket, ävensom de stater, vilka blivit fördragsslutande parter i enlighet med artikel 42 andra stycket, underrättelse angående: a) ratifikationer och anslutningar enligt artikel 42; b) de dagar då detta fördrag träder i kraft enligt artikel 43; c) uppsägningar enligt artikel 44; d) konventionens upphörande enligt artikel 45; e) notifikationer som mottagits enligt artikel 46; f) förklaringar och notifikationer som mottagits enligt artikel 48 första och andra styckena. Artikel 51 Efter den 31 augusti 1956 skall originalexemplaret av denna konvention deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare, som översänder bestyrkta avskrifter därav till varje stat, som avses i artikel 42 första och andra styckena. Till bekräftelse härav hava undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, undertecknat denna konvention. Som skedde i Geneve den nittonde maj nittonhundrafemtiosex i ett enda exemplar på engelska och franska språken, vilka båda texter äga lika vitsord.

152 Protocol of signature

Protocole de signature

On proceeding to sign the Convention on the Contract for the International Carriage of Goods by Road, the undersigned, being duly authorized, have agreed on the following statement and explanation: 1. This Convention shall not apply to traffic between the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland and the Republic of Ireland. 2. Ad article 1, paragraph k. The undersigned undertake to negotiate conventions governing contracts for furniture removals and combined transport.

Au moment de procéder å la signature de la Convention relative au contrat de transport international de marchandises p a r route, les soussignés, dument autorisés, sont convenus des declaration et precision suivantes : 1. La présente Convention ne s'applique pas aux transports entré le Royaume-Uni de Grande-Bretagne et dTrlande du Nord et la République dTrlande. 2. Ad article premier, paragraphe 4. Les soussignés s'engagent å négocier des conventions sur le contrat de déménagement et le contrat de transport combine.

In witness whereof, the undersigned, being duly authorized thereto, have signed this Protocol. Done at Geneva, this nineteenth day of May one thousand nine hundred and fifty-six, in a single copy in the English and French languages, each text being equally authentic.

En foi de quoi, les soussignés, å ce dument autorisés, ont signé le present Protocole. Fait a Geneve, le dix-neuf mai mil neuf cent cinquante-six, en un seul exemplaire, en langues anglaise et franchise, les deux textes faisant également foi.

Signaturprotokoll Vid undertecknandet av konventionen angående fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg hava undertecknade, med vederbörligt bemyndigande, överenskommit om följande förklaring och precisering: 1. Denna konvention skall icke äga tillämpning å befordran mellan Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland samt Republiken Irland. 2. Till artikel 1 fjärde stycket. Undertecknade förbinda sig att ingå i underhandlingar för att uppnå överenskommelser angående avtal om befordran av flyttsaker samt om sammansatt befordran. Till bekräftelse härav hava undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, undertecknat detta protokoll. Som skedde i Geneve den nittonde maj nittonhundrafemtiosex i ett enda exemplar på engelska och franska språken, vilka båda texter äga lika vitsord.

154 Bilaga 2 (Svensk text) Förslag till lag om internationell befordran av gods å väg

(Dansk text) Lov om fragtaftaler ved international vejtransport

1 KAP.

KAPITEL I

Lagens tillämpningsområde

Lovens område m. v.

1 §• Denna lag gäller sådan befordran av gods med fordon å väg, som utföres mot vederlag och som enligt fraktavtalet skall ske mellan ort inom riket och ort inom främmande stat eller mellan orter inom skilda främmande stater, av vilka åtminstone den ena är ansluten till den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg. Lagen skall dock icke äga tillämpning, såframt jämlikt allmänna rättsgrundsatser annan fördragsstats lag skall gälla. Bestämmelserna i denna lag äga icke tillämpning å postbefordran, begravningstransporter eller befordran av flyttsaker.

§ 1. Denne lov gaelder for aftaler om vejtransport af gods med k0ret0j mellem flere stater, når befordringen udf0res mod vederlag og efter fragtaftalen skal ske til eller fra Danmark eller mellem fremmede stater, af hvilke mindst den ene har tiltrådt den i Geneve den 19. maj 1956 undertegnede konvention om fragtaftaler ved international godsbefordring ad landevej. Stk. 2. Loven gaelder ikke for befordringer, der omfattes af internationale postkonventioner, begravelsestransporter og befordring af flyttegods. Stk. 3. Aftaler, som fraviger lovens bestemmelser, herunder aftaler om, at retten til forsikringsbel0b överlades fragtf0reren, eller om aendring af bevisbyrden, er ugyldige, bortset fra hvad der f0lger af § 46, stk. 3. Stk. k. Justitsministeren kan bestemme, at lokal grsensetrafik helt eller delvis undtages fra lovens bestemmelser.

(Jfr 48 §.) Konungen äger förordna, att befordran av gods i lokal gränstrafik helt eller delvis skall vara undantagen från bestämmelserna i denna lag. 2 §. Med fordon förstås i denna lag motorfordon och släpfordon.

3 §. Fraktas fordon med pålastat gods under del av befordringen med fartyg, järnväg eller luftfartyg utan att därunder godset lossas från fordonet av annan anledning än som avses i 19 §, är denna lag likväl tillämplig å befordringen i dess helhet.

§ 2. Ved k0ret0jer forstås i denne lov motork0ret0jer samt påhaengsvogne og saettevogne hertil, jfr. art. 4 i den internationale faerdselskonvention af 19. september 1949. § 3. Befordres et k0ret0j med pålaesset gods under en del af rejsen med skib, med jernbane eller med luftfart0j, uden at godset aflaesses fra k0ret0jet af anden grund end naevnt i § 19, finder denne lov alligevel anvendelse på befordringen i dens helhed.

(Norsk text) Utkast til lov om fraktavtaler ved internasjonal godsbefordring på veg KAPITEL I Omfång m. v. § 1. Denne lov gjelder godsbefordring med kj0ret0y på veg mellom flere stater når befordringen utf0res mot vederlag og etter fraktavtalen skal skje til eller fra Norge eller mellom fremmede stater, hvorav minst den ene h a r sluttet seg til den konvensjon om fraktavtaler ved internasjonal godsbefordring på veg, som 19. mai 1956 ble undertegnet i Geneve. Loven kommer likevel ikke til anvendelse dersom det f0lger av alminnelige rettsgrunnsetninger at loven i annen konvensjonsstat skal gjelde. Loven gjelder ikke postbefordring eller befordring av lik eller flyttegods.

(Jfr § 48.)

Kongen kan bestemme at befordring av gods i lokal grensetrafikk helt eller delvis skal vaere unntatt fra reglene i denne lov. § 2. Med kj0ret0y menes motorkj0ret0y, tilhenger, påhengsvogn eller annet kj0ret0y som er koblet til motorkj0ret0y.

§ 3. Befordres kj0ret0y med pålastet gods under en del av reisen med fart0y, jernbane eller luftfart0y uten at godset lesses av kj0ret0yet av annen grunn enn omhandlet i § 19, får denne lov likevel anvendelse på befordringen i dens helhet.

156 Visas, att förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under en i första stycket avsedd del av befordringen, icke vållats av vägfraktföraren men h ä r r ö r av händelse som kunnat inträffa allenast under och på grund av befordringen annorledes än å väg, skall dock vägfraktförarens ansvarighet bestämmas som vore han den andre fraktföraren och enligt de för sådan befordran i lag givna regler, vilka skola tillämpas ändå att annat avtalats. Saknas regler som nyss sagts, skall emellertid vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt denna lag.

Stk. 2. Godtg0res det, at bortkomst. beskadigelse eller forsinkelse, som er sket under befordringen med skib, jernbane eller luftfart0j, ikke skyldes landevejsfragtf0reren, men begivenheder, som kun kunne indtraeffe under og på grund af befordringen med disse befordringsmidler, afg0res landevejsfragtf0rerens ansvar dog efter de regler, som gaelder om befordring af gods med skib, jernbane eller luftfart0j, for så vi dt disse bestemmelser ikke kan fraviges ved aftale. Findes der ikke sådanne ufravigelige regler, afg0res landevejsfragtf0rerens ansvar efter denne lov.

2 KAP.

KAPITEL II

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

Fragtf0rerens ansvar for andre

4 §. Begår någon av fraktförarens anställda eller annan, som han anlitar för befordringen, fel eller försummelse i tjänsten, är fraktföraren ansvarig därför som om han själv begått felet eller försummelsen.

§ 4. Fragtf0reren er ansvarlig for handlinger og undladelser i tjenesten af personer, der er ansat hos ham, eller andre, af hvis bistand han g0r brug ved udf0relsen af befordringen, på samme made som for sine egne handlinger og undladelser.

3 KAP.

KAPITEL III

Slutande och fullgörande av fraktavtal

Fragtaftalens indgåelse og opfyldelse

Upprättande

av

fraktsedel

Oprettelse

af

fragtbrev

5 §. Fraktavtal skall bekräftas genom upprättande av fraktsedel. Är fraktsedel ej utfärdad, har den ej föreskrivet innehåll eller har den förkommit, skall avtalet ändock gälla och vara underkastat bestämmelserna i denna lag.

§ 5. Fragtaftalen bekrseftes ved fragtbrev. Stk. 2. Aftalen er dog gyldig og underkastet denne lov, selv om fragtbrev ikke er oprettet, eller det ikke har det foreskrevne indhold eller er bortkommet.

6 §.

§ 6. Fragtbrevet skal oprettes i tre originale eksemplarer og underskrives af afsenderen og fragtf0reren. Disse underskrifter kan trykkes eller erstattes af stempler, for så vidt ikke andet f0lger

Fraktsedeln skall upprättas i tre originalexemplar, som skola underskrivas av avsändaren och fraktföraren. Underskrifterna må vara tryckta eller ersättas med stämpel, såframt ej, i fråga

Godtgj0res det at tap, skade eller forsinkelse som er skjedd under befordringen med det annet befordringsmiddel, ikke skyldes vegfraktf0reren, men en hending som bare kunne inntreffe under og på grunn av befordringen med dette befordringsmiddel, bestemmes dog vegfraktf0rerens ansvar etter de lovregler som gjelder for befordring av gods med det annet befordringsmiddel for så vidt disse regler ikke kan fravikes ved avtale. Finnes ikke slike ufravikelige lovregler, bestemmes vegfraktförerens ansvar etter denne lov.

KAPITEL II Fraktt'0rerens ansvar for andre § 4. Fraktf0reren svarer for handling eller unnlatelse i tjenesten av hans ansatte eller andre han bruker til utf0ring av befordringen, som om handlingen eller unnlatelsen var hans egen.

KAPITEL III Avslutning og uppfyllelse av fraktavtale

Utferdigelse

av fraktbrev § 5. Fraktavtalen skall bekreftes ved fraktbrev. Avtalen er gyldig og undergitl denne lov selv om fraktbrev ikke er utferdiget eller det ikke har det foreskrevne innhold eller er kommet bort. § 6. Fraktbrevet utferdiges i tre originaleksemplarer og undertegnes av avsenderen og fraktf0reren. Disse underskrifter kan vaere trykt eller erstattes med stempel for så vidt ikke annet f0lger av

158 om fraktsedel upprättad utom riket, annat följer av lagen i den stat där fraktsedeln upprättats. Det första exemplaret av fraktsedeln skall överlämnas till avsändaren, det andra åtföljer godset och det tredje behålles av fraktföraren. Skall godset lastas på skilda fordon eller är fråga om olika slag av gods eller om skilda partier, äger såväl avsändaren som fraktföraren fordra, att särskild fraktsedel upprättas för varje fordonslast, godsslag eller parti. Fraktsedelns

innehåll

7 §.

Fraktsedeln skall innehålla följande uppgifter: a) ort och dag för utfärdandet; b) avsändarens namn och adress; c) fraktförarens namn och adress; d) ort och dag för godsets mottagande till befordran ävensom bestämmelseorten; e) mottagarens namn och adress; f) gängse benämning å godsets art och förpackningssättet, i fråga om gods av farlig beskaffenhet dess allmänt vedertagna benämning; g) antalet kolli samt deras särskilda märken och nummer; h) godsets bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd; i) kostnader hänförliga till befordringen, såsom frakt, tilläggsavgifter och tullavgifter ävensom andra kostnader som uppkomma under tiden från avtalets ingående till dess godset utlämnats; j) anvisningar som erfordras för att tull- och andra offentliga föreskrifter må kunna fullgöras; samt k) meddelande att befordringen utan hinder av att annat må vara avtalat är underkastad den i 1 § nämnda konventionen eller lag som överensstämmer med konventionen. 8 §. I förekommande fall skall fraktsedeln tillika innehålla följande:

af loven i den stat, hvor fragtbrevet oprettes. Det f0rste eksemplar overgives til afsenderen, det andet f0lger med godset, og det tredje beholder fragtf0reren. Stk. 2. Skal godset laesses på flere k0ret0jer, eller drejer det sig om forskellige slags gods eller om adskilte partier, kan både afsenderen og fragtf0reren fordre sserskilt fragtbrev oprettet for hvert k0ret0j, hver slags gods eller hvert parti.

Fragtbrevets

indhold

§ 7. Fragtbrevet skal indeholde f0lgende oplysninger m. v.: a) sted og dag for oprettelsen, b) afsenderens navn og adresse, c) fragtf0rerens navn og adresse, d) sted og dag for godsets overtagelse og bestemmelsesstedet, e) modtagerens navn og adresse, f) den saedvanlige betegnelse for godsets art og indpakningsmåde, ved farligt gods den almindeligt anerkendte betegnelse, g) antallet af kolli, deres saerlige mserker og deres numre, h) godsets bruttovsegt eller andet udtryk for dets maengde, i) omkostninger i förbindelse med befordringen, såsom fragt, tillsegsomkostninger, toldafgifter og andre omkostninger, der pål0ber i tiden fra aftalens indgåelse til afleveringen, j) n0dvendige anvisninger med hensyn til toldbehandling og andre formaliteter, k) erklaering om, at befordringen, selv om andet er aftalt, er underkastet den i § 1, stk. 1, naevnte konvention eller en hermed stemmende lov.

§ 8. Fragtbrevet skal i påkommende tilfaelde tillige indeholde f0lgende oplysninger m. v.:

loven i det land der fraktbrevet utferdiges. Det f0rste eksemplar leveres avsenderen, det annet f0lger godset og det tredje beholdes av fraktf0reren. Skal godset lästes på flere kj0ret0yer, eller dreier det seg om forskjellige godsslag eller atskilte partier, kan både avsenderen og fraktf0reren kreve utferdiget sserskilt fraktbrev for hvert kj0ret0y, godsslag eller parti.

Fraktbrevets

innhold

§ 7. Fraktbrevet skal inneholde f0lgende opplysninger: a) sted og dag for utferdigelsen; b) avsenderens navn og adresse; c) fraktf0rerens navn og adresse; d) sted og dag for overtagelsen av godset og bestemmelsesstedet; e) mottagerens navn og adresse; f) den vanlige betegnelse på godsets art og pakningsmåten, ved farlig gods den alminnelig godtatte betegnelse; g) antall kolli, deres saerskilte merker og nummer; h) godsets bruttovekt eller dets mengde angitt på annen mate; i) omkostninger i sammenheng med befordringen (frakt, tilleggsomkostninger, tollavgifter og andre omkostninger som pål0per i tiden fra avtaleslutningen til utleveringen); j) n0dvendige forholdsordrer vedr0rende tollbehandling og andre formaliteter; k) erklsering om at befordringen selv om annet er avtalt, er undergitt den i § 1 nevnte konvensjon eller lov som er i samsvar med denne konvensjon.

§ 8. I forekommende tilfelle skal fraktbrevet også gi opplvsning om

160 a) förbud mot omlastning; b) kostnader som avsändaren åtager sig att betala; c) beloppet av efterkrav som skall uppbäras vid godsets utlämnande; d) enligt 30 § uppgivet värde å godset ävensom belopp vilket motsvarar i 33 § angivet särskilt intresse av riktigt utlämnande; e) avsändarens anvisningar till fraktföraren rörande försäkring av godset; f) avtalad tid inom vilken befordringen skall vara fullgjord; samt g) förteckning å handlingar som lämnats till fraktföraren. Parterna äga i fraktsedeln införa de ytterligare uppgifter, de anse påkallade.

Ansvarighet

för fraktsedelns

innehåll

9 §. Avsändaren svarar för kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren till följd av oriktighet eller ofullständighet hos uppgift som avses i 7 § under b ) , d)—h) eller j) eller 8 § första stycket eller hos annan uppgift eller anvisning, som avsändaren lämnar angående fraktsedelns upprättande eller innehåll. Har fraktföraren på avsändarens begäran i fraktsedeln infört uppgift eller anvisning som i första stycket sägs, anses han, där ej annat styrkes, hava handlat för avsändarens räkning. Innehåller fraktsedeln ej meddelande som avses i 7 § under k ) , svarar fraktföraren för kostnad och skada som därigenom åsamkas den som äger förfoga över godset.

Fraktförarens

undersökningsskyldighet

10 §. Det åligger fraktföraren att då han mottager godset till befordran undersöka riktigheten av fraktsedelns uppgifter om antalet kolli samt deras mär-

a) forbud mod omlaesning, b) omkostninger, som afsenderen påtager sig at betale, c) efterkravsbel0b, som skal opkrseves ved af leveringen, d) godsets angivne vserdi og det be10b, som en sserlig interesse i afleveringen udg0r, jfr. §§ 30 og 33, e) afsenderens anvisninger til fragtf0reren med hensyn til forsikring af godset, f) en tidsfrist, inden hvilken befordringen efter aftalen skal vaere fuldf0rt, g) en fortegnelse over de dokumenter, som er stillet til fragtf0rerens rådighed. Stk. 2. I fragtbrevet kan i 0vrigt anf0res andre oplysninger og angivelser, som parterne måtte finde formålstjenlige. Ansvar for fragtbrevets

indhold

§ 9. Afsenderen er ansvarlig for omkostninger og skade, der påf0res fragtf0reren som f0lge af, at de i § 7, litra b, d-h og j , og § 8, stk. 1, nsevnte oplysninger samt andre oplysninger eller anvisninger, som afsenderen giver til brug ved fragtbrevets oprettelse, er urigtige eller ufuldstaendige. Stk. 2. Har fragtf0reren på afsenderens begaering i fragtbrevet indf0rt oplysninger eller anvisninger som nsevnt i stk. 1, anses han, hvis ikke andet godtg0res, for at have handiet på afsenderens vegne. Stk. 3. Indeholder fragtbrevet ikke den i § 7, litra k, naevnte erklsering, er fragtf0reren ansvarlig for omkostninger og skade, som herved påf0res den, der er berettiget til godset.

Fragtf0rerens

unders0gelsespligt

§ 10. Ved overtagelsen af godset skal fragtf0reren unders0ge, om fragtbrevets oplysninger om antallet af kolli og deres maerker og numre er rigtige. Kan dette

a) forbud mot omlasting; b) de omkostninger avsenderen påtar seg a betale; c)etterkravsbel0p som skal innkreves ved utleveringen; d) angitt verdi av godset og det bel0p som sserlig utleveringsinteresse utgj0r, jfr. §§ 30 og 33; e) avsenderens forholdsordrer til fraktforeren om forsikring av godset; f) avtalt tidsfrist for fullf0relsen av bef ordringen; g) fortegnelse over de dokumenter som er stillet til fraktf0rerens rådighet. Partene kan ta inn i fraktbrevet andre opplysninger som de anser påkrevet.

Ansvar

for fraktbrevets

innhold

§ 9. Avsenderen er ansvarlig for omkostninger og skade som fraktf0reren påf0res ved at opplysninger og forholdsordrer som nevnt i § 7 bokstav b, d—h eller j eller § 8 f0rste ledd eller andre opplysninger eller forholdsordrer som avsenderen gir angående fraktbrevets utferdigelse eller innhold, er uriktige eller ufnllstendige. Har fraktf0reren på avsenderens begjsering f0rt inn i fraktbrevet opplysning eller forholdsordre som nevnt i f0rste ledd, anses han for å ha gjort det på vegne av avsenderen om ikke annet godtgj0res. Inneholder ikke fraktbrevet erklaering som nevnt i § 7 bokstav k, er fraktf0reren ansvarlig for omkostninger og skade som derved påf0res den som har rett til godset. Fraktf0rerens

unders0kelsesplikt

§ 10. Ved overtagelsen av godset skal fraktf0reren forvisse seg om at opplysningene i fraktbrevet om stykketall, merker og nummer er riktige. Kan dette ikke 6—660048

162 ken och nummer. Kan han icke med skäliga medel göra detta, skall han å fraktsedeln teckna förbehåll härom med angivande av grunden för förbehållet. Då fraktföraren mottager godset till befordran, är han tillika pliktig att undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd samt, om han önskar göra förbehåll härutinnan, med angivande av grunden därtill teckna förbehållet å fraktsedeln. Förbehåll som avses i första eller andra stycket gäller icke mot avsändaren, med mindre det uttryckligen godkänts av denne å fraktsedeln. Avsändaren äger fordra, att fraktföraren undersöker godsets bruttovikt eller annorledes uttryckta mängd samt vad kollina innehålla. Fraktföraren h a r rätt att fordra ersättning för kostnaden för sådan undersökning. Resultatet av undersökningen skall antecknas å fraktsedeln. Fraktsedelns

bevisverkan

11 §. Fraktsedeln skall, där ej annat styrkes, gälla såsom bevis om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av godset. Har fraktföraren icke med angivande av grunden tecknat förbehåll å fraktsedeln, skall där ej annat styrkes godset och förpackningen antagas hava varit i gott synligt tillstånd, då godset av fraktföraren mottogs till befordran, samt antalet kolli jämte deras märken och nummer hava överensstämt med uppgifterna i fraktsedeln. Bristfällig

förpackning

12 §. Avsändaren är ansvarig gentemot fraktföraren för skada å person, fordon, utrustning eller annat gods samt för kostnad, såframt skadan eller kostnaden orsakats av bristfällighet i godsets förpackning, utan så är att bristfälligheten var synlig eller känd för

ikke g0res med rimelige midler, skal han tage forbehold og anf0re grunden hertil i fragtbrevet. Stk. 2. Fragtf0reren skal endvidere unders0ge godsets og dets indpaknings synlige tilstand og begrunde de forbehold, som han måtte tage heroin i fragtbrevet. Stk. 3. De i stk. 1 og 2 nsevnte forbehold er ikke bindende for afsenderen, medmindre han udtrykkeligt har godkendt dem i fragtbrevet. Stk. 4. Afsenderen kan mod at betale omkostningerne derved fordre, at fragtf0reren forvisser sig om godsets bruttovaegt eller dets på anden made udtrykte msengde og om kollienes indhold. Resultatet af unders0gelsen indf0res i fragtbrevet.

Fragtbrevets

beviskraft

§ 11. Fragtbrevet gselder, hvis ikke an det godtg0res, som bevis for de aftalte vilkår og for fragtf0rerens modtagelse af godset. Stk. 2. Har fragtf0reren ikke taget begrundet forbehold i fragtbrevet, antages det, hvis ikke andet godtg0res, at godset og dets indpakning fremtrådte i god stand, da fragtf0reren övertog det, og at antallet af kolli og deres maerker og numre var i overensstemmelse med oplysningerne i fragtbrevet.

Mangelfuld

indpakning

af

godset

§ 12. Afsenderen er ansvarlig over for fragtf0reren for skade på person, materiel eller andet gods og for omkostninger, når skaden eller omkostningerne skyldes mangelfuld indpakning af godset. Var mangelen synlig eller kendt af fragtf0reren, da han övertog godset,

med rimelige midler gj0res, skal han f0re grunngitt forbehold inn i fraktbrevet. Fraktf0reren skal også unders0ke godsets og pakningens synlige tilstand og i tilfelle grunngi de forbehold han tar inn i fraktbrevet. Forbehold som nevnt i f0rste og annet ledd binder ikke avsenderen med mindre han uttrykkelig har godkjent dem i fraktbrevet. Mot a dekke omkostningene kan avsenderen kreve at fraktf0reren unders0ker sendingens innhold, bruttovekt eller pa annen mate uttrykt mengde. Resultatet av unders0kelsen f0res inn i fraktbrevet.

Fraktbrevets

beviskraft

§ 11. Hvis ikke annet godtgj0res, gjelder fraktbrevet som bevis for avtalevilkårene og for fraktf0rerens overtagelse av godset. Har fraktf0reren ikke tätt grunngitt forbehold i fraktbrevet, antas det når ikke annet godtgj0res, at godset og dets pakning fremtrådte i god stand da fraktf0reren overtok det, og at antall kolli, deres merker og nummer svarte til opplysningene i fraktbrevet.

Mangelfull pakning

av godset

§ 12. Avsenderen er ansvarlig överfor fraktf0reren for skade på person, materiell eller annet gods og for omkostninger når skaden eller omkostningene skyldes mangelfull pakning av godset. Dette gjelder ikke dersom mangelen var synlig eller kjent av fraktf0reren da han

164 fraktföraren, då han mottog godset till befordran, och han uraktlåt att göra förbehåll därom.

gaelder dette dog kun, såfremt han tog forbehold herom.

Farligt gods

Farligt

gods

13 §. Överlämnar avsändaren till fraktföraren gods av farlig beskaffenhet, åligger det honom att noga underrättai fraktföraren om vari faran består och,, där så kräves, om de försiktighetsmåttt som skola vidtagas. Har sådan underrättelse icke intagits i fraktsedeln, ankommer det på avsändaren eller mottagaren att på annat sätt styrka, att fraktföraren ägde noggrann kännedom omL arten av den fara som var förbundeni med befordringen av godset. Hade fraktföraren icke kännedom omi godsets farliga beskaffenhet enligt vad1 i första stycket sägs, äger han när somi helst och var som helst lossa, förstörai eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersätta skadan. Avsändaren är skyldig att gottgöra kostnad och skadai till följd av godsets avlämnande eller befordran.

§ 13. Overgives farligt gods til befordring, skal afsenderen give fragtf0reren n0jagtig oplysning om, hvori faren består, og om forn0dent angive de forsigtighedsregler, som skal iagttages. Er sådan oplysning ikke indf0rt i fragtbrevet, påhviler det afsenderen eller modtageren på anden made at godtg0re, at fragtf0reren havde n0je kendskab til beskaffenheden af den fare, som befordringen af godset medf0rte. Stk. 2. Havde fragtf0reren ikke kendskab til godsets farlige egenskaber som anf0rt i stk. 1, kan han når som helst og hvor som helt aflsesse, 0delsegge eller uskadeligg0re godset uden pligt til at svare erstatning. Afsenderen er ansvarlig for omkostninger og skade som f0lge af, at godset er övergivet til befordring.

Handlingar

Dokumenter,

som skola ställas till förarens förfogande

frakt-

14 §.

För fullgörande av de tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter, vilka skola iakttagas innan godset utlämnas till mottagaren, skall avsändaren till fraktförarens förfogande ställa de handlingar och lämna honom de upplysningar som erfordras. Avsändaren svarar gentemot fraktföraren för skada till följd av att sådan handling eller upplysning saknas eller är ofullständig eller oriktig, utan så är att fel eller försummelse ligger fraktföraren till last. Fraktföraren är icke pliktig att undersöka, huruvida dessa handlingar och upplysningar äro riktiga eller fullständiga. Går handling som är omnämnd i fraktsedeln och som överlämnats till fraktföraren förlorad eller användes

der skal stilles til r er ens rådighed

fragtf0-

§ 14. Med henblik på toldbehandling og andre formaliteter, som skal iagttages inden godsets aflevering til modtageren, skal afsenderen stille de n0dvendige dokumenter til fragtf0rerens rådighed og meddele ham de oplysninger, som fordres dertil. Stk. 2. Afsenderen er ansvarlig over for fragtf0reren for skade, som måtte f0lge af, at sådanne dokumenter eller oplysninger mangier eller er ufuldstsendige eller urigtige, m e d m i n d r e skaden skyldes fragtf0rerens fejl eller fors0mmelse. Fragtf0reren h a r ikke pligt til at unders0ge, om dokumenterne og oplysningerne er rigtige og fuldstaendige. Stk. 3. Fragtf0reren er ansvarlig for f0lgerne af bortkomst og missbrug af de

overtok godset uten at han tok forbehold. Farlig

gods

§ 13. Overgis farlig gods til befordring, skal avsenderen gi fraktf0reren n0yaktig opplysning om hvori faren består og om n0dvendig om hvilke försiktighetsregler som må f0lges. Er slik opplysning ikke tätt inn i fraktbrevet, påhviler det avsenderen eller mottageren på annen mate å godtgj0re at fraktf0reren n0ye h a r kjent arten av den fare som befordringen av godset medf0rte. Hadde fraktf0reren ikke kjennskap til godsets farlige egenskaper som anf0rt i f0rste ledd, kan han når som helst og hvor som helst lesse av, 0delegge eller uskadeliggj0re det uten plikt til å svare erstatning. Avsenderen er ansvarlig for omkostninger og skade som f0lger av at godset er overlevert eller befordres.

Dokumenter som skal stilles til f0rerens rådighet

frakt-

§ 14. Til oppfyllelse av tollbestemmelser og andre offentlige forskrifter som skal iakttas f0r utleveringen av godset, skal avsenderen stille de n0dvendige dokumenter til rådighet for fraktf0reren og eliers skaffe ham de opplysninger som trenges. Avsenderen er ansvarlig överfor fraktf0reren for skade som måtte f0lge av at slike dokumenter eller opplysninger mangier eller er ufullstendige eller uriktige, med mindre skade skyldes fraktförerens feil eller fors0mmelse. Fraktf0reren plikter ikke å unders0ke om dokumentene og opplysningene er riktige og fullstendige. Fraktf0reren er ansvarlig for f0lgene av tap eller misbruk av de dokumenter som if0lge fraktbrevet er stillet til hans

166 den oriktigt, svarar fraktföraren för därav uppkommande skada, såframt han ej förmår visa, att förlusten eller den oriktiga användningen icke härr ö r av fel eller försummelse å hans sida. Ersättningen må dock icke överstiga vad som skolat utgå, därest godset gått förlorat. Förfoganderätt över godset befordringen

under

dokumenter, som if0lge fragtbrevet er stillet til hans rådighed, medmindre han godtg0r, at bortkomsten eller misbruget ikke skyldes fejl eller fors0mmelse fra hans side. Erstatningen kan ikke overstige det bel0b, som skulle have vaeret betalt, hvis godset var gået tabt.

Betten til at rade over godset under fordringen

be-

15 §. Avsändaren äger förfoga över godset, särskilt genom begäran hos fraktföraren att stoppa det under befordringen, att ändra bestämmelseorten eller att utlämna det till annan än den i fraktsedeln angivne mottagaren. Rätten att förfoga över godset går över till mottagaren, då det andra exemplaret av fraktsedeln överlämnas till denne eller denne gör gällande den rätt som tillkommer honom jämlikt 18 § första stycket. Förfoganderätten tillkommer dock mottagaren så snart fraktsedeln upprättats, såframt avsändaren infört uppgift därom i fraktsedeln. Har mottagaren under utövande av sin rätt att förfoga över godset föreskrivit, att det skall utlämnas till annan, äger denne ej i sin tur anvisa annan mottagare.

§ 15. Afsenderen har ret til at rade over godset, saerlig ved at anmode fragtf0reren om at standse godset undervejs, at aendre bestemmelsesstedet eller at aflevere godset til en anden modtager end den i fragtbrevet angivne. Stk. 2. Denne ret går over til modtageren, når det andet eksemplar af fragtbrevet afleveres til denne, eller han g0r brug af sin ret efter § 18, stk. 1. Stk. 3. Retten til at rade over godset tilkommer dog modtageren fra tidspunktet for fragtbrevets oprettelse, hvis afsenderen har anf0rt dette i fragtbrevet. Stk. 4. Har modtageren under ud0velsen af sin ret til at rade over godset påbudt dette afleveret til en anden, kan denne ikke anvise andre modtagere.

16 §. Vill avsändaren eller, i fall som avses i 15 § tredje stycket, mottagaren utöva sin rätt att förfoga över godset, skall han förete det första exemplaret av fraktsedeln, vara tecknats de nya anvisningarna till fraktföraren, samt gottgöra denne för kostnad och skada till följd av deras utförande. Fraktföraren är icke pliktig att efterkomma mottagen anvisning som ej kan utföras, då den når den som har att följa anvisningen, eller som skulle medföra hinder för den normala utövningen av fraktförarens verksamhet eller skada för avsändare eller mottagare av annan sändning, men fraktföraren

§ 16. Vil afsenderen eller i det i § 15, stk. 3, naevnte tilfselde modtageren ud0ve sin ret til at rade over godset, skal han forevise det f0rste eksemplar af fragtbrevet, i hvilket de nye anvisninger til fragtf0reren skal vaere indf0rt, og holde fragtf0reren skadesl0s for omkostninger og skade som f0lge af udf0relsen af disse anvisninger. Stk. 2. Fragtf0reren er ikke pligtig at efterkomme de modtagne anvisninger, hvis deres udf0relse ikke er mulig på det tidspunkt, da de når den, som skal udf0re dem, eller vil h i n d r e den normale ud0velse af fragtf0rerens virksomhed eller vaere til skade for afsendere

rådighet, med mindre han godtgj0r at tapet eller misbruket ikke skyldes feil eller fors0mmelse fra hans side. Erstatningen kan ikke overstige det bel0p som skulle betales om godset var gått tapt.

Råderett

over godset b ef ordringen

under

§ 15. Avsenderen har rett til å rade over godset, saerlig ved å be fraktf0reren om å stanse godset underveis, forandre bestemmelsessted eller utlevere godset til en annen mottager enn angitt i fraktbrevet. Råderetten går over på mottageren når han får overlevert det annet eksemplar av fraktbrevet eller gj0r bruk av sin rett etter § 18 f0rste ledd. Retten til å rade over godset tilkommer likevel mottageren allerede fra det tidspunkt da fraktbrev utferdiges dersom avsenderen gir påskrift om dette i fraktbrevet. Har mottageren under ut0velse av råderetten påbudt godset utlevert til en annen, kan denne ikke oppnevne andre mottagere.

§ 16. Vil avsenderen eller, i tilfelle som nevnt i § 15 tredje ledd, mottageren ut0ve sin rett til å rade over godset, må han fremlegge det f0rste eksemplar av fraktbrevet, påf0rt de nye forholdsordrer, samt godtgj0re fraktf0reren for omkostninger og skade ved iverksettingen av disse. Fraktf0reren plikter ikke å etterkomme mottatt forholdsordre hvis iverksetting ikke er mulig på det tidspunkt ordren når den som skal sette den i verk, eller vil h i n d r e den normale ut0velse av fraktf0rerens virksomhet eller vsere til skade for avsendere eller mottagere av andre sendinger. Fraktf0reren skal

168 skall omedelbart underrätta den som meddelat anvisningen om att han ej kan efterkomma denna. Leder anvisning till att sändning delas, är fraktföraren ej heller pliktig att efterkomma den.

eller modtagere af andre sendinger. Fragtf0reren skal stråks underrette den, som har givet ham anvisningerne, om, at han ikke kan efterkomme dem. Stk. 3. Fragtf0reren er ej heller pligtig at efterkomme anvisninger, som medf0rer deling af sendingen.

17 §. Underlåter fraktföraren att efterkomma anvisning, som han jämlikt 15 och 16 §§ h a r att ställa sig till efterrättelse, eller efterkommer han sådan anvisning utan att fordra, att det första exemplaret av fraktsedeln företes, är han ansvarig för skada som därigenom tillskyndas den som äger förfoga över godset.

§ 17. Undlader fragtf0reren at efterkomme anvisninger, som opfylder betingelserne i §§ 15 og 16, eller retter han sig efter sådanne anvisninger uden at fordre det f0rste eksemplar af fragtbrevet forevist, er han ansvarlig for skade, som forvoldes den berettigede herved.

Godsets

utlämning

Godsets

18 §. Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten äger mottagaren av fraktföraren mot kvitto utfå det andra exemplaret av fraktsedeln ävensom godset. Utrönes att godset gått förlorat eller har det ej kommit fram vid utgången av den tid som avses i 27 §, äger mottagaren i eget namn göra gällande de rättigheter som härflyta ur befordringsavtalet. Mottagare, som gör gällande honom i första stycket tillförsäkrad rätt, skall erlägga betalning enligt fraktsedeln. Uppkommer tvist härom, är fraktföraren icke skyldig att utlämna godset, med mindre mottagaren ställer säkerhet.

Hinder

för befordringens

utförande

19 §. Föreligger eller uppkommer före godsets ankomst till bestämmelseorten omöjlighet att fullgöra avtalet på sätt fraktsedeln angiver, skall fraktföraren inhämta anvisning från den som enligt 15 § äger förfoga över godset. Medgiva omständigheterna, att befordringen utföres på annat sätt än

aflevering

§ 18. Når godset er kommet til bestemmelsesstedet, har modtageren ret til hos fragtf0reren mod kvittering at fordre det andet eksemplar af fragtbrevet og godset afleveret. Fastslås det, at godset er gået tabt, eller er godset ikke kommet frem ved udl0bet af den i § 27 naevnte frist, kan modtageren i eget navn g0re rettighederne efter fragtaftalen gaeldende. Stk. 2. Den modtager, som g0r brug af sine rettigheder efter stk. 1, skal betale det bel0b, som skyldes efter fragtbrevet. Opstår der strid herom, er fragtf0reren ikke forpligtet til at aflevere godset, medmindre modtageren stiller sikkerhed. Hindringer

for befordringens

udf0relse

§ 19. Er eller bliver det f0r godsets fremkomst til bestemmelsesstedet umuligt at opfylde fragtaftalen i overensstemmelse med fragtbrevets bestemmelser, skal fragtf0reren indhente anvisninger fra den, som efter § 15 h a r ret til at rade over godset. Stk. 2. Er det muligt at udf0re beford-

stråks underrette den som h a r gitt forholdsordren, om at han ikke kan etterkomme den. Fraktf0reren plikter heller ikke å etterkomme forholdsordre som medf0rer deling av sendingen. § 17. Unnlater fraktf0reren å etterkomme forholdsordre som han etter §§ 15 og 16 plikter å f0lge, eller etterkommer han slik ordre uten å kreve fremlagt det f0rste eksemplar av fraktbrevet, er han ansvarlig for skade som derved voldes den som har rett til godset.

Godsets

utlevering

% 18. Når godset er kommet til bestemmelsesstedet, kan mottageren kreve at fraktf0reren mot kvittering utleverer ham det annet eksemplar av fraktbrevet og godset. Fastslås det at godset er gått tapt, eller er det ikke kommet fram ved utl0pet av den frist som er nevnt i § 27, kan mottageren i eget navn gj0re gjeldende de rettigheter som f0lger av fraktavtalen. Mottager som gj0r bruk av sin rett etter f0rste ledd, skal betale det beI0p som skyldes etter fraktbrevet. Oppstår tvist om dette, plikter fraktf0reren ikke å utlevere godset med mindre mottageren stiller sikkerhet. Hindringer for befordringens gjennomf0ring § 19. E r eller blir det f0r godsets fremkomst til bestemmelsesstedet umulig å oppfylle avtalen i samsvar med fraktbrevets bestemmelser, skal fraktf0reren innhente forholdsordre hos den som etter § 15 kan rade over godset. Hvis befordringen kan utf0res på annen mate enn fastsatt i fraktbrevet, og 7—660048

170 vad fraktsedeln angiver, och har fraktföraren icke kunnat inom skälig tid erhålla anvisning från den som äger förfoga över godset, åligger det honom att vidtaga de åtgärder som synas honom bäst tillgodose dennes intresse.

Hinder

för

utlämningen

Hindringer

20 §. Förekommer efter godsets ankomst till bestämmelseorten hinder för dess utlämnande, skall fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren. Vägrar mottagaren att mottaga godset, äger avsändaren förfoga över detta utan att förete det första exemplaret av fraktsedeln. Mottagaren äger, ändå att han vägrat mottaga godset, påfordra dess utlämnande så länge fraktföraren icke erhållit annan anvisning från avsändaren. Uppstår h i n d e r för utlämnande efter det att mottagaren med stöd av 15 § tredje stycket förordnat att godset skall utlämnas till annan, skall vid tillämpning av första och andra styckena i denna paragraf mottagaren anses som avsändare och den andre såsom mottagare. Av anvisning

föranledda

ringen på anden made end fastsat i fragtbrevet, og h a r fragtf0reren ikke inden rimelig tid kunnet få anvisninger fra den, som efter § 15 h a r ret til at rade over godset, skal han traeffe de foranstaltninger, som efter hans sk0n stemmer bedst med dennes interesser.

kostnader

for

afleveringen

§ 20. Foreligger der efter godsets fremkomst til bestemmelsesstedet hindringer for dets aflevering, skal fragtf0reren indhente anvisninger fra afsenderen. Afviser modtageren godset, h a r afsenderen ret til at rade over det uden at forevise det f0rste eksemplar af fragtbrevet. Stk. 2. Selv om modtageren har afvist godset, kan han dog fordre det afleveret, så laenge fragtf0reren ikke h a r modtaget anden anvisning fra afsenderen. Stk. 3. Opstår der hindringer for afleveringen, efter at modtageren i henhold til § 15, stk. 3, h a r påbudt godset afleveret til en anden, skal ved anvendelsen af stk. 1 og 2 modtageren anses som afsender og den anden som modtager. Omkostningerne

ved

anvisninger

21 §. Fraktföraren h a r rätt till ersättning för kostnad, vilken han haft för att inhämta eller utföra anvisning som avses i 19 eller 20 §, utan så är att kostnaden h ä r r ö r av fel eller försummelse å h a n s sida.

§ 21. Fragtf0reren kan kraeve omkostningerne ved at indhente og udf0re anvisninger som nsevnt i §§ 19 og 20 daekket, medmindre omkostningerne skyldes fejl eller fors0mmelse fra hans side.

Fraktförarens

Fragtf0rerens

skyldighet att taga om godset

vård

22 §.

I fall som avses i 19 § första stycket eller 20 § äger fraktföraren genast lossa godset för dens räkning som äger förfoga däröver. Befordringen skall därefter anses avslutad, men fraktföraren är pliktig att taga vård om godset å hans vägnar. Fraktföraren äger dock anför-

pligt til at dragé for godset

omsorg

§ 22. I de i § 19, stk. 1, og § 20 naevnte tilfaelde kan fragtf0reren stråks aflaesse godset for den berettigedes regning. Befordringen anses dermed for afsluttet, men fragtf0reren skal forvare godset på den berettigedes vegne. Han kan dog betro godset til en tredjemand og er i

fraktf0reren ikke innen rimelig tid har kunnet få forholdsordre fra den som etter § 15 kan rade over godset, skal han treffe de tiltak som han finner best stemmer med dennes interesser.

Hindringer

for

utlevering

§ 20. Foreligger det etter godsets fremkomst til bestemmelsesstedet hinder for utlevering, skal fraktf0reren innhente forholdsordre fra avsenderen. Nekter mottageren å ta imot godset, kan avsenderen rade over det uten å fremlegge det f0rste eksemplar av fraktbrevet. Selv om mottageren h a r nektet å ta imot godset, kan han kreve det utlevert så lenge fraktf0reren ikke h a r mottatt annen forholdsordre fra avsenderen. Oppstår h i n d e r for utlevering etter at mottageren i medhold av § 15 tredje ledd h a r påbudt godset utlevert til en annen, skal ved anvendelsen av f0rste og annet ledd mottageren anses som avsender og den annen som mottager.

Omkostninger

ved

forholdsordre

§ 21. Fraktf0reren kan kreve dekket de omkostninger han h a r hatt ved innhenting og iverksetting av forholdsordre som nevnt i §§ 19 og 20 hvis de ikke skyldes feil eller fors0mmelse fra hans side.

Fraktffirerens

plikt til å dra for godset

omsorg

§ 22. I tilfelle som nevnt i § 19 f0rste ledd og § 20 kan fraktf0reren stråks lesse av godset for regning av den som har råderetten over det. Befordringen skal dermed anses avsluttet, men fraktf0reren plikter å ta vare p å godset på hans vegne. Fraktf0reren kan likevel over-

172 tro godset i tredje mans vård och svarar i sådant fall allenast för att denne väljes med tillbörlig omsorg. Rätt att innehålla godset till säkerhet för kostnader som framgå av fraktsedeln eller som eljest åvila godset påverkas icke härav.

så fald kun ansvarlig for, at valget af denne sker med tilb0rlig omhu. Godset kan stadig höides tilbage til sikkerhed for de bel0b, som skyldes efter fragtbrevet, og for andre omkostninger, som kan kraeves daekket.

23 §. Fraktföraren äger sälja godset utan att invänta anvisning från den som äger förfoga däröver, såframt det är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd eljest ger anledning därtill eller kostnaden för dess vård icke står i rimligt förhållande till dess värde. Fraktföraren äger jämväl eljest sälja godset, därest han icke inom skälig tid från den som äger förfoga däröver erhållit annan anvisning, som han skäligen må anses pliktig att efterkomma. Försäljning av gods, som finnes inom riket, skall ske å offentlig auktion eller, där sådan icke lämpligen kan äga rum, på annat betryggande sätt. Såvitt möjligt skall fraktföraren i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försäljningen. Försäljning av gods utom riket skall ske enligt tillämpliga regler i det land d ä r godset finnes. Bliver godset sålt, skall köpeskillingen efter avdrag av de kostnader som åvila godset samt kostnaden för försäljningen tillställas den som ägde förfoga över godset, överstiga dessa kostnader köpeskillingen, äger fraktföraren rätt till ersättning för bristen.

§ 23. Fragtf0reren kan sselge godset uden at afvente anvisninger fra den berettigede, hvis godset er udsat for hurtig 0delseggelse, eller dets tilstand i 0vrigt giver anledning dertil, eller omkostningerne ved opbevaring ikke står i rimeligt forhold til godsets vaerdi. Endvidere kan fragtf0reren saelge godset, hvis han ikke inden rimelig tid fra den berettigede har modtaget anden anvisning, som han med rimelighed må anses for forpligtet til at efterkomme. Stk. 2. Salg af gods, som befinder sig her i riget, skal ske ved offentlig auktion eller på anden betryggende made. Så vidt muligt skal fragtf0reren i god tid underrette den berettigede om tid og sted for salget. Salg af gods uden for riget sker efter reglerne i den stat, hvor godset befinder sig. Stk. 3. Salgssummen skal efter fradrag af de bel0b, som skyldes efter fragtbrevet, og andre på godset hvilende omkostninger stilles til rådighed for den berettigede. Överstiger omkostningerne salgssummen, kan fragtf0reren kraeve det manglende bel0b betalt.

4 KAP.

KAPITEL IV

Fraktförarens ansvarighet

Fragtftfrerens ansvar

Förutsättningarna

för

ansvarighet

24 §. Har gods gått förlorat, minskats eller skadats, sedan det av fraktföraren mottagits till befordran men innan det utlämnats, eller fördröjes utlämnandet, är fraktföraren ansvarig därför. Fraktföraren är likväl fri från ansva-

Betingelserne

for ansvar og

bevisbyrden

§ 24. Fragtf0reren er ansvarlig for bortkomst og beskadigelse af godset, som indtraeffer i tiden fra overtagelsen indtil afleveringen, og for forsinket aflevering. Stk. 2. Fragtf0reren er dog fri for

late omsorgen for godset til tredjemann og er i så fall bare ansvarlig for at denne er valgt med tilb0rlig omhu. Godset kan fortsatt höides tilbake til sikkerhet for de bel0p som skyldes etter fraktbrevet, og for andre omkostninger som kan kreves dekket. § 23. Fraktf0reren kan selge godset uten å avvente forholdsordre fra den som har råderetten over det, såfremt godset er utsatt for hurtig 0deleggelse eller dets tilstand eliers gir grunn til det eller omkostningene ved dets beväring ikke står i rimelig forhold til dets verdi. Også ellers kan fraktf0reren selge godset hvis han ikke fra den som h a r råderetten over det, innen rimelig tid har mottatt annen forholdsordre som han med rimelighet må anses pliktig å f0lge. Salg av gods som finnes innen riket, skal skje ved offentlig auksjon eller på annen betryggende mate. Så vidt mulig skal fraktf0reren i god tid underrette den som h a r råderetten over godset, om tid og sted for salget. Salg av gods utenfor riket skjer etter de regler som gjelder i det land der godset er. Salgssummen skal etter fradrag av de bel0p som etter fraktbrevet skyldes, og andre omkostninger stilles til disposisjon for den som hadde råderetten over godset. Överstiger omkostningene salgssummen, kan fraktf0reren kreve det overskytende erstattet.

KAPITEL IV Fraktf0rerens ansvar Vilkårene

for

ansvar

§ 24. Fraktf0reren er ansvarlig for tap og skade som rammer godset i tiden fra overtagelsen til utleveringen, og for forsinket utlevering. Fraktf0reren er likevel fri for ansvar dersom han godtgj0r at tapet, skaden el-

174 righet, såframt han visar att förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet orsakats av fel eller försummelse av den som äger förfoga över godset eller genom sådan anvisning av denne, som icke föranletts av fel eller försummelse å fraktförarens sida, eller av godsets egen beskaffenhet eller av förhållande, som fraktföraren icke kunnat undvika och vars följder han icke kunnat förebygga. Fraktföraren må icke till befrielse från ansvarighet åberopa vare sig bristfällighet hos det för befordringen använda fordonet eller fel eller försummelse av den, av vilken han må hava lejt fordonet, eller dennes folk.

ansvar, hvis han godtg0r, at bortkomsten, beskadigelsen eller forsinkelsen skyldes fejl eller fors0mmelse fra den berettigedes side, anvisninger fra denne, der ikke er foranlediget af fejl eller fors0mmelse fra fragtf0rerens side, godsets egen beskaffenhed eller forhold, som fragtf0reren ikke kunne undgå, og hvis f0lger han ikke kunne afvserge. Stk. 3. Fragtf0reren kan ikke befri sig for ansvar ved at påberåbe sig mangier ved det k0ret0j, som han benyttede til befordringen, eller fejl eller fors0mmelse af den, af hvem han måtte have lejet k0ret0jet, eller dennes folk.

25 §. Fraktföraren är fri från ansvarighet som i 24 § sägs, där förlust, minskning eller skada h ä r r ö r av den särskilda fara, som är förbunden med ett eller flera av följande förhållanden: a) användning, enligt uttrycklig och i fraktsedeln angiven överenskommelse, av öppet fordon utan presenning; b) felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin egen beskaffenhet är utsatt för förlust eller skada, då det icke är förpackat eller är bristfälligt förpackat; c) handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset av avsändaren eller mottagaren eller någon som handlar för enderas räkning; d) sådan beskaffenhet hos vissa slag av gods, vilken medför att godset är särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, i synnerhet genom bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare. e) ofullständiga eller felaktiga märken eller nummer å kollina; eller f) befordran av levande djur. Visar fraktföraren att förlusten, minskningen eller skadan att döma av föreliggande omständigheter kan härr ö r a av fara som avses i första stycket, skall den antagas h ä r r ö r a därav, såvitt det icke styrkes att den ej är att till-

§ 25. Fragtf0reren er fri for ansvar efter § 24, hvis bortkomsten eller beskadigelsen skyldes de saerlige farer, der er forbundet med et eller flere af f0lgende forhold: a) brug af åbne k0ret0jer uden presenning efter udtrykkelig aftale, som er optaget i fragtbrevet, b) manglende eller mangelfuld indpakning af gods, som efter sin beskaffenhed er udsat for svind eller beskadigelse, når godset ikke er indpakket eller er mangelfuldt indpakket, c) behandling, laesning, stuvning eller aflsesning af godset udf0rt af afsenderen eller modtageren eller personer, der handier på deres vegne, d) visse godsarters beskaffenhed, der medf0rer, at de er udsat for at gå til grunde eller for beskadigelse, navnlig ved brud, rust, indre fordaerv, udt0rring, laekage, normalt svind eller angreb af ut0j og gnavere, e) ufuldstaendige eller urigtige meerker eller numre på kolliene, f) befordring af levende dyr. Stk. 2. Godtg0r fragtf0reren, at bortkomsten eller beskadigelsen under de foreliggende omstaendigheder kan vaere opstået på grund af en af de i stk. 1 nsevnte farer, skal det laegges til grund, at skaden er forvoldt på denne made, medmindre den berettigede godtg0r, at

ler forsinkelsen skyldes feil eller fors0mmelse av den som h a r råderetten over godset, forholdsordre fra denne som ikke h a r sin årsak i feil eller fors0mmelse fra fraktf0rerens side, godsets mangelfulle beskaffenhet eller forhold som fraktf0reren ikke kunne unngå og heller ikke var i stand til å forebygge f0lgene av. Til fritak for ansvar kan fraktf0reren ikke påberope seg mangier ved det kj0ret0y som han brukte til befordringen, eller feil eller fors0mmelse av den som han måtte ha leiet kj0ret0yet av, eller dennes folk.

§ 25. Fraktf0reren er fri for ansvar etter § 24 når tapet eller skaden skyldes den saerlige fare som knytter seg til ett eller flere av f0lgende forhold: a) bruk av åpent kj0ret0y uten presenning i medhold av uttrykkelig avtale som er inntatt i fraktbrevet; b) manglende eller mangelfull pakning av gods som etter sin egen beskaffenhet er utsatt for svinn eller skade dersom det ikke er pakket inn eller mangelfullt pakket; c) håndtering, pålessing, stuing eller avlessing av godset foretatt av avsenderen eller mottageren eller av noen som handier på vegne av en av dem; d) beskaffenheten ved enkelte godsslag som spesielt utsetter dem for tap eller skade, saerlig ved brudd, rust, selv0deleggelse, innt0rking, lekkasje, normalt svinn eller angrep av skadeinsekter og gnagere; e) utilstrekkelige eller uriktige merker eller nummer på godset; f) befordring av levende dyr. Godtgj0r fraktf0reren at tapet eller skaden etter saksforholdet kan vaere oppstått på grunn av fare som går inn under f0rste ledd, skal det legges til grunn at tapet eller skaden er voldt på denne mate med m i n d r e rettighetshaveren godtgj0r at dette ikke er tilfellet. Denne regel gjelder dog ikke i tilfelle

176 skriva sådan fara. Antagande som nu sagts må dock icke göras i det i första stycket under a) avsedda fallet, då fråga är om minskning av onormal omfattning eller förlust av hela kollin. Sker befordringen med fordon, utrustat med anordning för att skydda godset mot värme, kyla, temperaturväxlingar eller luftens fuktighet, äger fraktföraren icke till befrielse från sin ansvarighet åberopa stadgandet i första stycket under d ) , med mindre han visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna åvila honom i fråga om valet, underhållet och användningen av anordningen, samt att han ställt sig till efterrättelse de särskilda anvisningar som må hava meddelats honom. Fraktföraren må icke till befrielse från sin ansvarighet åberopa vad som stadgas i första stycket under f), med mindre han visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna normalt åvila honom, samt att han ställt sig till efterrättelse de särskilda anvisningar som må hava meddelats honom.

dette ikke er tilfaeldet. Denne regel gaelder dog ikke i det i stk. 1, litra a, naevnte tilfaelde, dersom der foreligger bortkomst af unormalt omfång eller af hele kolli. Stk. 3. Sker befordringen i k0ret0jer med saerligt udstyr til at beskytte godset mod värme, kulde, temperatursvingninger eller luftens fugtighed, kan fragtf0reren ikke påberåbe sig stk. 1, litra d, medmindre han godtg0r, at alle forholdsregler, som det under de foreliggende omstaendigheder påhvilede ham at traeffe med hensyn til valget, vedligeholdelsen og brugen af udstyret, er blevet truffet, og at han h a r rettet sig efter de saerlige anvisninger, som måtte vsere meddelt ham. Stk. k. Fragtf0reren kan ikke påberåbe sig stk. 1, litra f, medmindre han godtg0r, at alle forholdsregler, som det under de foreliggende omstaendigheder normalt påhvilede ham at traeffe, er blevet truffet, og at han h a r rettet sig efter de saerlige anvisninger, som måtte vaere meddelt ham.

26 §. Är fraktföraren jämlikt 24 eller 25 § icke ansvarig för viss omständighet som medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet, skall ersättningen nedsättas i motsvarande omfattning.

§ 26. Er fragtf0reren efter § 24 eller § 25 fri for ansvar for nogle af de forhold, som har forårsaget bortkomsten, beskadigelsen eller forsinkelsen, nedssettes erstatningen tilsvarende.

Dröjsmål

Forsinkelse

27 §. Dröjsmål med utlämnandet föreligger, då godset icke utlämnats inom avtalad tid eller, där särskild tid ej avtalats, då den verkliga befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna skäligen bör medgivas en omsorgsfull fraktförare. Vid dellast skall särskilt beaktas den tid som kräves för att i sedvanlig ordning samla full last.

§ 27. Forsinket aflevering foreligger, når godset ikke er blevet afleveret til den aftalte tid, eller, hvor ingen afleveringsfrist er aftalt, når den faktiske befordringstid överskrider den tid, som under de foreliggende omstaendigheder med rimelighed kan indr0mmes en omhyggelig fragtf0rer. Ved dellast tages saerligt hensyn til den tid, som udkraeves for under saedvanlige forhold at samle fuld last.

som nevnt i f0rste ledd bokstav a dersom det foreligger tap i unormalt omfång eller av hele kolli. Dersom befordringen utf0res med kj0ret0y som spesielt er utstyrt for å beskytte mot värme, kulde, temperatursvingninger eller luftfuktighet, kan fraktf0reren ikke kreve ansvarsfritak etter f0rste ledd bokstav d med mindre han godtgj0r at alt er gjort som etter forholdene påla h a m med hensyn til valg, vedlikehold og bruk av slikt utstyr, og at han h a r fulgt alle saerlige påbud som er gitt ham. Fraktf0reren kan ikke kreve ansvarsfritak etter f0rste ledd bokstav f med mindre han godtgj0r at alt er gjort som etter forholdene normalt påla ham, og at han h a r fulgt alle sserlige påbud som er gitt ham.

§ 26. Er fraktf0reren etter § 24 eller § 25 uten ansvar for enkelte av de forhold som har voldt tapet, skaden eller forsinkelsen, nedsettes erstatningen tilsvarende.

Forsinket

utlevering

§ 27. Forsinket utlevering foreligger når godset ikke er blitt utlevert til avtalt tid, eller — dersom utleveringsfrist ikke er avtalt — n å r den faktiske befordringstid överstiger hva det etter forholdene ville vaere rimelig å innr0mme en omsorgsfull fraktf0rer. Ved dellast tas sserlig i betraktning den tid som vanligvis trenges for å samle full last.

178 Förlorat

gods

Bortkomst

af

godset

28 §. Har gods icke utlämnats inom trettio dagar efter utgången av avtalad tid eller, där särskild tid ej avtalats, inom sextio dagar från det godset av fraktföraren mottogs till befordran, må den som äger förfoga över godset anse det såsom förlorat. Den till ersättning berättigade äger, då han mottager gottgörelse för förlorat gods, skriftligen begära att omedelbart bliva underrättad i händelse godset skulle komma tillrätta inom ett år från det ersättningen utbetalades. Om sådan begäran skall intyg lämnas. Sedan den till ersättning berättigade mottagit underrättelse som nu sagts, äger han inom trettio dagar påfordra, att godset utlämnas till honom mot att han erlägger de belopp som påförts det i fraktsedeln och återbetalar den gottgörelse, han uppburit, med avdrag av de kostnader som må hava inräknats däri. Han behåller dock sin rätt till sådan gottgörelse för dröjsmål med utlämnandet som avses i 32 § och, i förekommande fall, 33 §. Framställes ej begäran som avses i andra stycket eller påfordras ej, såsom i tredje stycket sägs, inom där angiven tid att godset skall utlämnas, eller h a r godset kommit tillrätta senare än inom ett år från det ersättningen utbetalades, äger fraktföraren, därest godset finnes inom riket, förfoga över det med de inskränkningar som kunna följa av tredje mans rätt. Finnes godset å ort utom riket, skall lagen å den orten äga tillämpning.

§ 28. Godset kan betragtes som bortkommet, hvis det ikke er afleveret inden 30 dage efter udl0bet af den aftalte afleveringsfrist, eller, hvor ingen frist er aftalt, inden 60 dage efter, at fragtf0reren övertog godset. Stk. 2. Ved modtagelsen af erstatning for bortkomst af gods kan den berettigede skriftligt fordre stråks at blive underrettet, hvis godset genfindes inden et år efter erstatningens udbetaling. Fragtf0reren skal skriftligt anerkende, at dette krav er fremsat. Stk. 3. Den berettigede kan inden 30 dage efter modtagelsen af sådan underretning fordre, at godset afleveres til ham mod betaling af det bel0b, som skyldes efter fragtbrevet, og mod tilbagebetaling af erstatningen med fradrag af de deri indbefattede omkostninger. Han bevarer retten til erstatning for forsinkelse efter § 32 og § 33. Stk. 4. Hvis det i stk. 2 naevnte krav ikke er fremsat, eller hvis aflevering ikke er fordret inden udl0bet af den i stk. 3 naevnte frist, eller hvis godset f0rst genfindes efter forl0bet af mere end et år efter erstatningens udbetaling, kan fragtf0reren rade over godset med de indskrsenkninger, som måtte f0lge af tredjemands ret. For gods uden for riget gaelder reglerne i den stat, hvor godset befinder sig.

Ersättningens storlek vid förlust minskning av gods

Erstatningens

eller

29 §. Ersättning för förlust eller minskning av gods skall beräknas efter godsets värde å orten och tiden för dess mottagande till befordran. Värdet bestämmes efter börspriset eller, där sådant sak-

st0rrelse

ved

bortkomst

§ 29. Erstatning for hel eller delvis bortkomst af godset beregnes efter godsets vaerdi på stedet og tidspunktet for overtagelsen til befordring. Vserdien bestemmes efter b0rsprisen eller i mangel her-

179 Tap av

godset

§ 28. Godset kan betraktes som tapt når det ikke er utlevert innen 30 dager etter utl0pet av den avtalte utleveringsfrist eller — dersom slik frist ikke er avtalt — innen 60 dager etter at fraktf0reren overtok godset. Ved mottageisen av erstatningen for det tapte gods kan rettighetshaveren skriftlig kreve å bli underrettet stråks dersom godset skulle komme til rette innen ett år fra erstatningens utbetaling. Fraktf0reren skal skriftlig bekrefte at slikt krav er fremsatt. Rettighetshaveren kan kreve godset utlevert innen 30 dager etter at han h a r mottatt underretning som nevnt i annet ledd, mot at han betaler det bel0p som etter fraktbrevet skyldes, og tilbakebetaler den erstatning han h a r fått, med fradrag av de omkostninger som er innbefattet i erstatningen. Han kan likevel kreve erstatning for forsinket utlevering i samsvar med § 32 og i tilfelle § 33. Dersom det ikke er fremsatt krav som nevnt i annet ledd, eller utlevering ikke er krevd innen den frist som tredje ledd fastsetter, eller godset f0rst kommer til rette mer enn ett år etter erstatningens utbetaling, kan fraktf0reren rade over godset med de innskrenkninger som måtte f0lge av tredjemanns rett. For gods utenfor riket gjelder reglene i det land der godset er.

Erstatningens

stfirrelse

ved

tap

§ 29. Erstatning for helt eller delvis tap av godset regnes etter godsets verdi på stedet og tiden for overtagelsen til befordring. Verdien bestemmes etter b0rsprisen eller — i mangel av slik pris —

180 nas, efter marknadspriset. Finnes ej heller sådant pris, beräknas värdet efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffenhet. Ersättningen må dock icke överstiga vad som motsvarar tjugufem francs för kilogram av förlusten i bruttovikt, varvid med franc förstås en guldfranc med en vikt av tio trettioen dels gram och niohundra tusendelars finhet. Utöver vad nu sagts må gottgörelse utgå allenast för frakt, tullavgifter och andra utlägg i samband med befordringen. Har godset gått förlorat, skall hela beloppet ersättas. Har godset minskats, skall en mot minskningen svarande del återbetalas.

af efter markedsprisen. Findes heller ikke en sådan pris, bestemmes vserdien efter den sEedvanlige vaerdi af gods af samme art og godhed. Stk. 2. Erstatningen kan dog ikke overstige et bel0b, som svarer til 25 francs for hvert kilogram manglende bruttovaegt. Ved franc forstås guldfranc med en vaegt af 10/31 gram og 0.900 finholdighed. Stk. 3. Herudover skal kun fragt, toldafgifter og andre omkostninger ved befordringen erstattes, med hele bel0bet ved fuldstaendig bortkomst og med et forholdsmaessigt bel0b ved delvis bortkomst. Angiven

vserdi af godset

30 §. Har avsändaren i fraktsedeln uppgivit högre värde å godset än som motsvarar den i 29 § andra stycket angivna begränsningen och erlagt den tilläggsavgift, som må vara avtalad, gäller i stället det uppgivna värdet såsom gräns för ersättningens storlek.

§ 30. Mod betaling af en naermere aftalt tillaegsgodtg0relse kan afsenderen i fragtbrevet angive en vserdi af godset, som överstiger den i § 29, stk. 2, fastsatte begraensning. I så fald traeder den angivne vaerdi i stedet for denne begraensning.

Ersättningens

Erstatningens

storlek då gods

skadats

31 §. Har godset skadats, är fraktföraren skyldig att ersätta värdeminskningen, beräknad efter det i överensstämmelse med 29 § första och tredje styckena bestämda värdet å godset. Ersättningen må dock icke överstiga den gottgörelse som skulle hava utgått, därest sändningen eller, då blott en del av sändningen minskat i värde till följd av skadan, denna del av sändningen gått förlorad. Ersättning

vid

dröjsmål

32 §.

Visas att skada uppkommit till följd av dröjsmål med utlämnandet, är fraktföraren skyldig att ersätta skadan, dock högst med fraktens belopp.

st0rrelse ved

beskadigelse

§ 31. Ved beskadigelse af godset skal fragtf0reren erstatte vaerdiforringelsen beregnet i overensstemmelse med den i § 29, stk. 1 og 3, fastsatte vaerdi af godset. Stk. 2. Erstatningen kan dog ikke overstige det bel0b, som skulle have vaeret betalt, dersom sendingen eller, hvis kun en del af sendingen er forringet i vaerdi som f0lge af beskadigelsen, denne del var gået tabt. Erstatning

ved

forsinkelse

§ 32. Godtg0res det, at der er lidt skade som f0lge af forsinkelse, skal fragtf0reren erstatte skaden, dog ikke ud over fragtbel0bet.

etter markedsprisen. Finnes heller ikke slik pris, beregnes verdien etter vanlig verdi av gods av samme art og godhet. Erstatningen kan likevel ikke overstige et bel0p som svarer til 25 francs for hvert kilogram av tapet i bruttovekt, med franc her ment gullfranc med vekt av 10/31 gram og finhetsgrad av 900 tusendeler. I tillegg kan bare frakt, tollavgifter og andre omkostninger ved befordringen kreves godtgjort, helt ut ved totaltap og forholdsmessig ved delvis tap.

§ 30. Har avsenderen i fraktbrevet angitt en verdi på godset utöver den grense som er fastsatt i § 29 annet ledd, og betalt slik tilleggsgodtg0relse som måtte bli avtalt, trer den angitte verdi i stedet som grense for erstatningens st0rrelse.

Erstatningens på

st0rrelse godset

ved skade

§ 31. Ved skade på godset skal fraktf0reren erstatte verdiforringelsen regnet p å grunnlag av godsets verdi etter reglene i § 29 f0rste og tredje ledd. Erstatningen kan likevel ikke overstige det bel0p som skulle betales hvis sendingen eller — om bare en del av sendingen er forringet i verdi som f0lge av skaden — denne del var gått tapt.

Erstatning

ved forsinket

utlevering

§ 32. Godtgj0res det at skade er lidt som f0lge av forsinket utlevering, plikter fraktf0reren å erstatte skaden, dog ikke utöver fraktbel0pet.

182 Särskilt

leveransintresse

Sserlig interesse

i

aflevering

33 §. Mot erläggande av den tilläggsavgift, som må vara avtalad, äger avsändaren i fraktsedeln angiva beloppet av ett med riktigt utlämnande förbundet särskilt intresse i händelse godset förloras, minskas eller skadas eller avtalad tid för utlämnandet överskrides. Har särskilt leveransintresse sålunda uppgivits, må utan hinder av vad i 29—32 §§ sägs gottgörelse fordras för den ytterligare skada, som visas hava uppkommit, intill beloppet av det uppgivna intresset.

§ 33. Afsenderen kan mod at betale den tillaegsgodtg0relse, som måtte vaere aftalt, i fragtbrevet fastsaette et bel0b, som angiver, hvad en sserlig interesse i rigtig aflevering udg0r i tilfaelde af bortkomst eller beskadigelse eller overskridelse af den aftalte afleveringsfrist. E r der angivet en sådan saerlig interesse, kan der ud over, hvad der f0lger af §§ 29—32, kraeves erstatning for yderligere skade, som godtg0res at vaere sket, indtil det fastsatte bel0b.

Ansvarighet

Ansvar for opkrsevning bel0b

för uttagande

av

efterkrav

34 §. Utlämnas godset till mottagaren utan att sådant efterkrav uttages, som fraktföraren skolat uppbära enligt fraktavtalet, är fraktföraren skyldig att gottgöra avsändaren intill efterkravets belopp, fraktföraren dock obetaget att söka sitt åter av mottagaren. Banta m. m.

af

efterkravs-

§ 34. Er godset blevet afleveret til modtageren uden opkraevning af efterkravsbel0b, som fragtf0reren efter fragtaftalen skulle opkraeve, skal fragtf0reren erstatte afsenderen hans tab indtil efterkravsbel0bet med forbehold af retten til at afkraeve modtageren det betalte be10b. Rente m. v.

35 §. Å ersättningsbelopp skall utgå ränta efter fem procent om året från den dag då skriftligt anspråk på ersättningen avsändes till fraktföraren eller, där så ej skett, från den dag då talan väcktes. Kräves ersättning i myntslag som icke är gångbart å den ort där betalning sker, skall beloppet omräknas till ortens mynt efter värdet å betalningsdagen.

§ 35. Af erstatningsbel0b kan kraeves rente med fem procent årlig fra den dag, da skriftligt krav afsendes til fragtf0reren, eller, hvis sådant krav ikke er fremsat, fra den dag, da retsforf0lgning påbegyndes. Stk. 2. Kraeves der erstatning i m0nt, der ikke er gångbar på det sted, hvor betaling sker, omregnes bel0bet til stedets m0nt efter vaerdien på betalingsdagen.

Ersättningsanspråk

Erstatningskrav

på annan grund avtal

än

36 §. Kräves på annan grund än avtal ersättning för förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under

på andet grundlag aftale

end

§ 36. Kraeves erstatning for bortkomst, beskadigelse eller forsinkelse på andet grundlag end aftale, kan fragtf0reren og

Saerlig

utlevermgsinteresse

§ 33. Mot å betale slik tilleggsgodtgj0relse som måtte bli avtalt, kan avsenderen i fraktbrevet fastsette et bel0p som angir hva en saerlig interesse i riktig utlevering utgj0r i tilfelle av tap eller skade eller oversittelse av avtalt utleveringsfrist. Er saerlig interesse på denne mate angitt, kan utöver hva der f0lger av §§ 29—32, erstatning inntil det fastsatte bel0p kreves for den ytterligere skade som påvises.

Ansvar

for innkreving kravsbelfip

av

etter-

§ 34. Blir godset utlevert til mottageren uten innbetaling av det etterkravsbel0p som fraktf0reren etter fraktavtalen skulle innkreve, skal fraktf0reren erstatte avsenderen hans tap inntil dette bel0p, men kan kreve erstatningsbel0pet dekket av mottageren. Rente

m. v.

§ 35. Den som har rett til erstatning, kan kreve rente av erstatningsbel0pet med 5 prosent årlig fra den dag skriftlig krav blir sendt fraktf0reren eller — hvis slikt krav ikke fremsettes — fra den dag s0ksmål blir reist. Kreves erstatning i mynt som ikke er gångbar på det sted betaling skjer, omregnes bel0pet til stedets mynt etter verdien på betalingsdagen. Erstatningskrav på annet enn avtale

grunnlag

§ 36. Kreves erstatning for tap, skade eller forsinkelse på annet grunnlag enn avtale, kan fraktf0reren og i tilfelle en-

184 befordran vara denna lag är tillämplig, äger fraktföraren eller i förekommande fall envar för vilken fraktföraren svarar enligt 4 § åberopa de bestämmelser i lagen som utesluta fraktförarens ansvarighet eller angiva eller begränsa ersättningens storlek. Uppsåt och grov

oaktsamhet

andre, for hvem han efter § 4 er ansvarlig, påberåbe sig de bestemmelser i denne lov, som udelukker fragtf0rerens ansvar, eller som angiver eller begrsenser erstatningens st0rrelse.

Forsset og grov

uagtsomhed

37 §. Har fraktföraren orsakat skada med uppsåt eller av grov oaktsamhet, äger han icke åberopa de bestämmelser i detta kapitel som utesluta eller begränsa hans ansvarighet eller som innebära överflyttning av bevisskyldigheten. Vad nu sagts skall ock gälla, där uppsåtet eller oaktsamheten ådagalagts i tjänsten av någon för vilken fraktföraren svarar jämlikt 4 §. I sådant fall må den för vilken fraktföraren sålunda svarar ej heller med avseende å sin personliga ansvarighet åberopa de i första stycket angivna bestämmelserna.

§ 37. Har fragtf0reren forvoldt skaden med forsset eller ved grov uagtsomhed, kan han ikke påberåbe sig de bestemmelser i dette kapitel, som udelukker eller begraenser hans ansvar, eller som sendrer bevisbyrden. Stk. 2. Det samme gselder, dersom andre, for hvem fragtf0reren efter § 4 er ansvarlig, i tjenesten har udvist forsset eller grov uagtsomhed. Disse kan ej heller med hensyn til deres personlige ansvar påberåbe sig de i stk. 1 nsevnte bestemmelser.

5 KAP.

KAPITEL V

Anmärkningar och väckande av talan

Indsigelser. S0gsmål

Anmärkningar

Indsigelser

38 §. Har mottagaren tagit emot gods utan att gemensamt med fraktföraren undersöka dess tillstånd och utan att tillställa denne anmärkning angående u p p kommen förlust, minskning eller skada med angivande av dess huvudsakliga beskaffenhet, skall mottagaren, där ej annat styrkes, antagas hava mottagit godset i det tillstånd som angives i fraktsedeln. Anmärkning som nu sagts skall göras senast vid godsets utlämnande, då fråga är om synlig förlust, minskning eller skada, samt eljest inom sju dagar därefter, söndagar, helgdagar och därmed i lag likställda dagar oräknade. Avser anmärkningen förlust, minskning eller skada, som icke är synlig, skall den göras skriftligen.

§ 38. Har modtageren modtaget godset uden i förening med fragtf0reren at unders0ge dets tilstand og uden at g0re indsigelse over for fragtf0reren på grund af bortkomst eller beskadigelse med angivelse af bortkomstens eller beskadigelsens almindelige beskaffenhed, skal det, hvis ikke andet godtg0res, lsegges til grund, at han har modtaget godset i den i fragtbrevet angivne tilstand. Indsigelse skal g0res senest ved afleveringen, når det drejer sig om bortkomst eller beskadigelser, der er synlige, og ellers inden 7 dage derefter, s0n- og helligdage ikke medregnet. Indsigelse skal ske skriftligt, hvis bortkomsten eller beskadigelsen ikke var synlig. Stk. 2. Har modtageren og fragtf0re-

hver som han svarer for etter § 4, paberope de bestemmelser i denne lov som utelukker fraktf0rerens ansvar, eller som angir eller begrenser erstatningens st0rrelse.

Forsett og grov

uaktsomhet

§ 37. Har fraktf0reren voldt skaden forsettlig eller grovt uaktsomt, kan han ikke påberope de bestemmelser i dette kapitel som utelukker eller begrenser hans ansvar eller som endrer bevisbyrden. Det samme gjelder dersom noen som fraktf0reren svarer for etter § 4, i tjenesten h a r vist forsett eller grov uaktsomhet. I så fall kan disse heller ikke for sitt personlige ansvar påberope de bestemmelser som er nevnt i f0rste ledd.

KAPITEL V. Innsigelser. S0ksmål

Innsigelser § 38. Har mottageren tätt imot godset uten å unders0ke dets tilstand sammen med fraktf0reren og uten å fremsette innsigelse överfor fraktf0reren på grunn av tap eller skade med angivelse av tapets eller skadens art, skal det hvis annet ikke godtgj0res, legges til grunn at han h a r mottatt godset i den tilstand fraktbrevet angir. Innsigelse som nevnt må gj0res senest ved utleveringen når det gjelder synlig tap eller skade, og ellers innen 7 dager deretter, s0ndager og helligdager ikke medregnet. Innsigelsen må fremsettes skriftlig hvis tapet eller skaden ikke var synlig. Har mottageren og fraktf0reren i förening unders0kt godsets tilstand, kan bevis mot hva som derved er fastslått,

186 Hava mottagaren och fraktföraren gemensamt undersökt godsets tillstånd, må bevisning föras mot vad därvid fastställts allenast då fråga är om förlust, minskning eller skada, som icke var synlig, och mottagaren avsänt skriftlig anmärkning till fraktföraren inom sju dagar efter undersökningen, söndagar, helgdagar och därmed i lag likställda dagar oräknade. Ersättning på grund av dröjsmål må utgå allenast såframt skriftlig anmärkning blivit avsänd till fraktföraren inom tjuguen dagar från den dag, då godset ställdes till mottagarens förfogande. Fraktföraren och mottagaren äro skyldiga att i den omfattning som kan anses skälig underlätta för varandra att utföra erforderliga undersökningar. Domsrätt

Domstolenes

39 §. Talan rörande befordran, som avses i denna lag, skall föras vid domstol inom stat, där svaranden har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits, där godset mottogs till befordran eller där bestämmelseorten är belägen. Talan må dock, där parterna så överenskommit, föras vid domstol inom annan stat, vilken är ansluten till den i 1 § angivna konventionen. Skall talan enligt vad nu sagts föras här i riket, må den upptagas, utom av domstol som är behörig därtill enligt rättegångsbalken, av domstolen i den ort, där godset mottogs till befordran, eller av domstolen i bestämmelseorten. Verkställighet

ren i förening unders0gt godsets tilstand, kan bevis mod, hvad der herved er fastslået, kun f0res, hvis bortkomsten eller beskadigelsen ikke var synlig, og hvis modtageren skriftligt h a r gjort indsigelse over for fragtf0reren inden 7 dage efter unders0gelsen, s0n- og helligdage ikke medregnet. Stk. 3. Erstatning for forsinket aflevering skal kun betales, hvis modtageren inden 21 dage efter den dag, da godset blev stillet til hans rådighed, skriftligt h a r meddelt fragtf0reren, at han vil påberåbe sig forsinkelsen. Stk. 4. Fragtf0reren og modtageren skal give hinanden rimelig bistand til at foretage n0dvendige unders0gelser.

m.

m.

40 §.

Är talan som avses i 39 § anhängig vid behörig domstol eller har saken avgjorts av sådan domstol, må ej ny talan angående samma fråga väckas mellan samma parter, utan så är att avgö-

kompetence.

Vsemeting

§ 39. S0gsmål kan kun anlaegges i den stat, hvor sags0gte har sin bopael, sit hovedforretningssted eller den filial eller det agentur, hvorigennem fragtaftalen blev indgået, eller i den stat, hvor godset blev övertaget til befordring, eller hvor bestemmelsesstedet er beliggende. Parterne kan dog vedtage, at s0gsmål skal kunne anlaegges i en anden stat, hvis denne har tiltrådt den i § 1, stk. 1, nsevnte konvention. Stk. 2. Sägen kan her i riget anlaegges ved en ret, i hvis kreds et af de i stk. 1, 1. punktum, nsevnte steder er beliggende, eller for hvilken parterne har vedtaget at indbringe den.

Fuldbyrdelse

af domme

m. v.

§ 40. Er s0gsmål anlagt ved eller afgjort af en efter § 39, stk. 1, kompetent domstol, kan nyt s0gsmål om samme krav mellem de samme parter ikke anlaegges, medmindre afg0relsen i det f0rste s0gs-

bare f0res hvis tapet eller skaden ikke var synlig, og mottageren skriftlig h a r fremsatt innsigelse innen 7 dager etter unders0kelsen, s0ndager og helligdager ikke medregnet. Erstatning for forsinket utlevering betales bare hvis mottageren innen 21 dager etter at godset ble stillet til hans rådighet, skriftlig h a r meddelt fraktf0reren at han vil påberope seg forsinkelsen. Ved beregningen av frister etter denne paragraf medregnes ikke utleveringsdagen og i tilfelle heller ikke den dag da unders0kelse ble foretatt eller godset stillet til mottagerens rådighet. Fraktf0reren og mottageren skal gi h v e r a n d r e rimelig hjelp til å gjennomf0re n0dvendige unders0kelser. Domsmyndighet.

Verneting

§ 39. S0ksmål vedr0rende befordring som går inn under denne lov, kan bare reises i stat der saks0kte h a r bopel, hovedkontor eller den avdeling eller representant som fraktavtalen er sluttet gjennom, eller der fraktf0reren overtok godset eller bestemmelsesstedet ligger. Partene kan avtale at s0ksmål kan reises i annen stat som h a r sluttet seg til den i § 1 nevnte konvensjon. Her i riket reises s0ksmålet i tilfelle på det sted eller på et av de steder der saken har en tilknytning som begrunner norsk domsmyndighet, eller på annet sted som partene har avtalt.

Fullbyrdelse

av dommer

m. v.

§ 40. E r s0ksmål som nevnt i § 39 innbragt for eller avgjort av domsmyndig domstol, kan nytt s0ksmål ikke reises mellom de samme parter om samme tvistgjenstand med m i n d r e avgj0relsen i den

188 randet av den domstol, där talan först väcktes, icke kan verkställas i den stat där den nya talan äger rum. Har domstol i främmande stat, som är ansluten till den i 1 § angivna konventionen, meddelat dom som kan verkställas i den staten, skall domen, ändå att svaranden icke kommit tillstädes i rättegången, efter ansökan i den ordning nedan stadgas verkställas här i riket. Vad nu sagts skall ock gälla av domstol stadfäst förlikning men icke äga tillämpning i fråga om dom med allenast interimistisk verkställbarhet eller såvitt fråga är om åläggande för kärande som helt eller delvis tappat målet att på grund härav utgiva skadestånd utöver rättegångskostnaden. Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas: a) domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift; b) bevis att domen vunnit laga kraft; samt c) bevis att domen må verkställas enligt lagen å den ort där domen meddelats. Nu nämnda handlingar skola vara försedda med bevis angående utfärdarens behörighet. Sådant bevis skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den främmande staten. Är någon av de i ärendet åberopade handlingarna avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet skall vara styrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus. Ansökan om verkställighet må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att svara därå. Bifalles ansökningen, skall domen verkställas såsom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen förordnar annorlunda. Vad domen må innehålla om tvångsmedel skall ej vinna tillämpning.

mål ikke kan fuldbyrdes i den stat, i hvilken det nye s0gsmål anlaegges. Stk. 2. Domme, herunder udeblivelsesdomme, afsagt af en domstol i en stat, som har tiltrådt den i § 1, stk. 1, naevnte konvention, og förlig, der er indgået eller bekraeftet for en sådan domstol, kan fuldbyrdes her i riget, når de kan fuldbyrdes i den stat, hvor dommen er afsagt eller forliget indgået. Denne bestemmelse finder ikke anvendelse på domme, som kun har forel0big eksekutionskraft, eller på afg0relser, hvorved det pålaegges en sags0ger, som helt eller delvis taber sägen, af denne grund at udrede erstatning ud over sagsomkostningerne. Stk. 3. Begaering om fuldbyrdelse af de i stk. 2 naevnte udenlandske domme og förlig skal ledsages af en bekraeftet udskrift af dommen eller forliget og en erklaering fra myndighederne i vedkommende stat om, at dommen eller forliget vedr0rer en befordring, som er omfattet af den i § 1, stk. 1, naevnte konvention, samt at afg0relsen kan fuldbyrdes i den stat, hvor dommen er afsagt eller forliget indgået. Udskriften og erklaeringen kan kraeves ledsaget af en bekraeftet oversaettelse til dansk.

domstol der s0ksmål f0rst ble reist, ikke kan fullbyrdes i den stat der det nye s0ksmål reises. Dommer, herunder uteblivelsesdommer, avsagt av domstol i fremmed stat som h a r sluttet seg til den i § 1 nevnte konvensjon, og forlik som er inngått eller bekreftet for slik domstol, kan fullbyrdes her i riket når de kan fullbyrdes i den stat der dommene er avsagt eller forliket inngått. Dette gjelder dog ikke utenlandske rettsavgj0relser som bare har forel0pig tvangskraft, eller som pålegger en saks0ker å betale erstatning utöver saksomkostninger fordi hans s0ksmål helt eller delvis ikke har f0rt fram. Begjsering til namsretten om fullbyrdelse av dom som nevnt i annet ledd skal vsere ledsaget av bekreftet domsutskrift og erklsering fra myndighetene i den fremmede stat om at dommen vedr0rer en befordring som går inn under den i § 1 nevnte konvensjon, og at den kan fullbyrdes i den stat der den er avsagt. Tilsvarende gjelder for utenlandske rettsforlik.

190 Preskription

Forseldelse

41 §. Talan som avses i 39 § skall väckas inom ett år eller, där talan grundas på uppsåt eller grov oaktsamhet, inom tre år. Tiden skall r ä k n a s : a) vid minskning, skada eller dröjsmål från dagen då godset utlämnades till mottagaren; b) vid förlust från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, då särskild tid ej avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren mottog godset till befordran; c) i annat fall än nu nämnts från utgången av en tid av tre månader från det fraktavtalet slöts. Skriftligt krav medför uppehåll i den tid, inom vilken talan skall väckas, intill den dag då fraktföraren skriftligen bestrider fordringen och återsänder vid kravet fogade handlingar. Medgives fordringen delvis, börjar angivna tid att ånyo löpa allenast med avseende å vad som kvarstår såsom tvistigt. Påstår någon att krav eller svar därå mottagits eller att handlingar som nu sagts blivit återställda, ankommer det på honom att styrka att så skett. Förnyat krav rörande samma sak medför icke ytterligare uppehåll i den tid, inom vilken talan skall väckas. Har talan försuttits, må fordringen ej göras gällande genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

§ 41. S0gsmål skal anlaegges inden et år eller, hvis der er udvist forsset eller grov uagtsomhed, inden tre år. Stk. 2. Foraeldelsesfristen regnes a) ved forsinkelse, beskadigelse eller delvis bortkomst fra den dag, da godset blev afleveret, b) ved fuldstaendig bortkomst fra den tredivte dag efter udl0bet af den aftalte afleveringsfrist eller, hvor ingen afleveringsfrist er aftalt, fra den tresindstyvende dag efter, at fragtf0reren övertog godset, c) i andre tilfaelde fra udl0bet af en frist på tre måneder efter fragtaftalens indgåelse. Stk. 3. Skriftligt krav standser foraeldelsesfristens 10b indtil den dag, da fragtf0reren skriftligt afviser kravet og tilbagesender de dokumenter, som fulgte med dette. Anerkendes kravet delvis, begynder foraeldelsesfristen kun igen at l0be, for så vidt angår den del af kravet, hvorom der stadig er strid. Det påhviler den, som g0r gaeldende, at kravet eller svaret herpå er modtaget af den anden part, og at dokumenterne er tilbagesendt, at godtg0re dette. Yderligere krav vedr0rende samme sag standser ikke foraeldelsens 10b. Stk. b. Om afbrydelse og standsning af foraeldelsesfristen gaelder i 0vrigt reglerne i den stat, i hvilken sägen anlaegges. Stk. 5. Et krav, som er foraeldet, kan ikke fremsaettes som modkrav eller indsigelse under rettergang.

Skiljedom

Voldgift

42 §. Innehåller fraktavtalet förbehåll att tvist skall avgöras av skiljemän, skall förbehållet gälla såframt tvistefrågan skall prövas enligt den i 1 § nämnda konventionen eller lag som överensstämmer med konventionen.

§ 42. Fragtaftalen kan indeholde bestemmelse om, at tvistigheder skal afg0res ved voldgift, når det samtidigt bestemmes, at voldgiftsretten skal anvende den i § 1, stk. 1, naevnte konvention eller en hermed stemmende lov.

Foreldelse § 41. S0ksmål som nevnt i § 39 må reises innen ett år, men innen tre år når kravet grunnes på forsett eller grov uaktsomhet. Foreldelsesfristen I0per a) ved delvis tap, skade eller forsinket utlevering fra den dag da godset ble utlevert, b) ved totaltap fra den trettiende dag etter utl0pet av avtalt utleveringsfrist eller — dersom slik frist ikke er avtalt — fra den sekstiende dag etter at fraktf0reren overtok godset, c) i andre tilfelle når tre måneder er gått fra fraktavtalen ble sluttet. Et skriftlig fremsatt krav stanser foreldelsens l0p inntil fraktf0reren skriftlig avslår kravet og tilbakesender de dokumenter som ble oversendt sammen med kravet. Blir en del av kravet godkjent, begynner foreldelsesfristen igjen å l0pe for den del av kravet som fremdeles er omstridt. Det påhviler den som gj0r gjeldende at kravet eller svaret er mottatt av den annen part, eller at dokumentene er tilbakelevert, å godtgj0re dette. Foreldelsens l0p stanser ikke om det fremsettes ytterligere krav vedr0rende samme tvistgjenstand. Om avbrytelse av foreldelse gjelder n å r s0ksmål reises for norsk domstol, reglene i lov om foreldelse av fordringer av 27. juli 1896, og eliers loven i det land der s0ksmålet reises. Et krav som er foreidet, kan heller ikke gj0res gjeldende i mots0ksmål eller til motregning u n d e r rettergang. Voldgift § 42. I fraktavtalen kan bestemmes at tvister skal avgj0res ved voldgift, når det samtidig bestemmes at voldgiftsretten skal anvende reglene i konvensjonen eller i lov som er i samsvar med konvensjonen.

6 KAP.

KAPITEL VI

Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra

Befordring, som udf0res af flere fragtf0rere efter hinanden

43 §.

§ 43. Udf0res en befordring af flere landevejsfragtf0rere efter hinanden med én og samme aftale som grundlag, er hver af fragtf0rerne ansvarlig for befordringen i dens helhed, idet den anden fragtf0rer og enhver af de f0lgende ved deres modtagelse af godset og fragtbrevet bliver part i fragtaftalen på fragtbrevets vilkår.

Utföres befordran av flera vägfraktförare efter varandra på grund av ett och samma fraktavtal, är varje fraktförare ansvarig för befordringen i dess helhet såtillvida, som den andre fraktföraren liksom envar av de följande genom att mottaga godset och fraktsedeln inträder såsom part i fraktavtalet på de villkor som angivas i fraktsedeln. 44 §. Fraktförare, som mottager godset från föregående fraktförare, skall lämna denne ett dagtecknat och underskrivet kvitto samt teckna sitt namn och sin adress å det andra exemplaret av fraktsedeln. Finnes anledning till förbehåll som avses i 10 § första eller andra stycket, h a r han att anteckna förbehållet såväl å n ä m n d a exemplar som å kvittot. Å förhållandet mellan fraktförarna äger vad som stadgas i 11 § motsvarande tillämpning.

§ 44. Den fragtf0rer, som modtager godset fra en foregående fragtf0rer, skal give denne en dateret og underskreven kvittering og anf0re sit navn og sin adresse på det andet eksemplar af fragtbrevet. Om forn0dent skal han på dette eksemplar og på kvitteringen tage forbehold af den i § 10, stk. 1 og 2, naevnte art. Bestemmelserne i § 11 finder anvendelse på forholdet mellem fragtf0rerne.

45 §. Talan om ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål må, utom i fråga om genkäromål eller yrkande om kvittning i rättegång angående fordran grundad på samma fraktavtal, föras allenast mot den förste eller den siste fraktföraren eller den fraktförare som utförde den del av befordringen, varunder den händelse inträffade av vilken förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet härrör. Talan må föras gemensamt mot flera fraktförare.

§ 45. Bortset fra modkrav eller indsigelser fremsat under rettergang om krav med grundlag i samme fragtaftale kan s0gsmål om ansvar for bortkomst, beskadigelse eller forsinkelse kun anlaegges mod den f0rste fragtf0rer, den sidste fragtf0rer eller den fragtf0rer, som udf0rte den del af befordringen, hvorunder den begivenhed, som har forårsaget bortkomsten, beskadigelsen eller forsinkelsen, indtraf. S0gsmål kan anlaegges mod flere fragtf0rere ved samme retssag.

46 §.

§ 46. En fragtf0rer, som har udredet erstatning, kan kraeve erstatningen med renter og omkostninger betalt af de andre fragtf0rere, der har deltaget i befordringen, efter f0lgende regler:

Har fraktföraren utgivit ersättning, äger han söka åter vad han utgivit jämte ränta och kostnader av övriga fraktförare, som deltagit i befordringen, med iakttagande av följande regler:

193 KAPITEL VI Befordring som utf0res av flere fraktf0rere i rekkef0lge § 43. Utf0res befordringen av flere vegfraktf0rere i rekkef0lge på grunnlag av en og samme fraktavtale, er hver av dem ansvarlig for befordringen i dens helhet, slik at den annen og hver f0lgende fraktf0rer ved sin mottagelse av godset og fraktbrevet blir p a r t i fraktavtalen på fraktbrevets vilkår.

§ 44. Fraktf0rer som mottar godset fra en foregående fraktf0rer, skal gi denne en datert og undertegnet kvittering og sette sitt navn og sin adresse på det annet eksemplar av fraktbrevet. Finnes grunn til det, skal han på dette eksemplar og på kvitteringen ta forbehold som nevnt i § 10 f0rste og annet ledd. Bestemmelsene i § 11 gjelder tilsvarende i forholdet mellom fraktf0rerne.

§ 45. Bortsett fra når mots0ksmål eller motregningsinnsigelse gj0res gjeldende i s0ksmål om krav som grunnes på samme fraktavtale, kan s0ksmål om ansvar for tap, skade eller forsinket utlevering bare reises mot den f0rste eller den siste fraktf0rer eller fraktf0reren ved den del av befordringen hvorunder den hending inntraff som voldte tapet, skaden eller forsinkelsen. S0ksmålet kan reises mot flere av disse fraktf0rere under ett. § 46. Fraktf0rer som h a r betalt erstatning, kan kreve erstatningen med renter og omkostninger dekket av de andre fraktf0rere som h a r deltatt i befordringen, etter f0lgende regler:

194 a) fraktförare som ensam orsakat skadan skall ensam svara för ersättningen; b) hava flera fraktförare orsakat skadan, skola de stå för ersättningen envar i förhållande till sin andel av ansvaret eller, såframt de inbördes andelarna av ansvaret icke kunna bestämmas, i förhållande till sin andel av frakten; c) kan det icke utredas, å vilka fraktförare ansvaret vilar, delas ersättningsskyldigheten mellan dem alla i förhållande till vars och ens andel av frakten. Kan någon av fraktförarna icke betala vad som faller på honom, skall bristen delas mellan de övriga i förhållande till deras andelar av frakten. Fraktförarna äga sig emellan avtala om avvikelse från vad som stadgas i denna paragraf.

a) den fragtf0rer, der har forvoldt skaden, er ene ansvarlig for erstatningen, b) har flere fragtf0rere forvoldt skaden, skal hver af dem betale erstatning i forhold til sin del af ansvaret eller, hvor det ikke er muligt at fordele ansvaret, i forhold til sin andel i fragten, c) kan det ikke fastslås, hvem af fragtf0rerne ansvaret påhviler, fordeles erstatningen på dem alle i forhold til deres andele i fragten. Stk. 2. Er en af fragtf0rerne ude af stand til at betale, fordeles det manglende bel0b på de 0vrige i forhold til deres andele i fragten. Stk. 3. Fragtf0rerne kan ved aftale fravige bestemmelserne i stk. 1 og 2.

47 §. Söker fraktförare på sätt som avses i 46 § sitt åter av annan fraktförare, äger denne icke göra gällande att den förste fraktföraren utan laga grund erlagt vad h a n utgivit, såframt ersättningen bestämts av domstol och den fraktförare, mot vilken kravet riktas, i vederbörlig ordning underrättats om rättegången och beretts tillfälle att inträda däri. Vill fraktförare söka åter vad han utgivit, äger han väcka talan därom vid behörig domstol i stat, där någon av de fraktförare, mot vilka talan riktas, h a r sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet slutits. Talan må föras gemensamt mot samtliga dessa fraktförare. I mål rörande krav som avses i 46 § skola bestämmelserna i 40 § andra och följande stycken och 41 § äga motsvar a n d e tillämpning, dock att den tid, inom vilken talan skall väckas, skall räknas från den dag då beloppet av ersättningen till den skadelidande slutligt bestämdes av domstol eller, där sådant domstolsbeslut icke föreligger, den dag då betalning skedde.

§ 47. En fragtf0rer, mod hvem der rejses krav efter § 46, kan ikke bestride retmsessigheden af betaling erlagt af den fragtf0rer, der rejser kravet, når erstatningen er fastsat af en domstol og han er blevet beh0rigt underrettet om s0gsmålet og h a r haft lejlighed til at indtrsede i dette. Stk. 2. S0gsmål om krav efter § 46 kan anlaegges i en stat, hvor en af de fragtf0rere, mod hvem sägen anlaegges, h a r sin bopael, sit hovedforretningssted eller den filial eller det agentur, hvorigennem fragtaftalen blev indgået. Alle fragtf0rerne kan sags0ges under samme retssag. Bestemmelsen i § 39, stk. 2, finder tilsvarende anvendelse. Stk. 3. Bestemmelserne i §§ 40, stk. 2 og 3, og 41 gselder også for disse s0gsmål. Foraeldelsesfristen l0ber dog enten fra dagen for en endelig retslig afg0relse, hvorved den erstatning, der skal betales, er fastsat, eller, hvor en sådan afg0relse ikke foreligger, fra den dag, da erstatningen blev betalt.

a) Fraktf0rer som har voldt skaden, er eneansvarlig for erstatningen; b) er skaden voldt av flere fraktf0rere, skal hver av dem svare i forhold til sin del av ansvaret for skadetilf0yelsen, eller — dersom det ikke er mulig å fordele ansvaret — i forhold til sin del av frakten; c) kan det ikke fastslås hvem av fraktf0rerne ansvaret påhviler, skal samtlige svare, hver i forhold til sin del av frakten. Er en av fraktf0rerne ute av stand til å betale, fordeles det bel0p han ikke dekker, på de 0vrige i forhold til deres del av frakten. Fraktf0rerne kan ved avtale fravike bestemmelsene i f0rste og annet ledd.

§ 47. Fraktf0rer som det reises krav mot etter reglene i § 46, kan ikke gj0re gjeldende at den fraktf0rer som reiser kravet, h a r betalt med urette, når erstatningen er fastsatt av domstol og han har fått beh0rig varsel om s0ksmålet og anledning til å tre inn i saken. S0ksmål om krav etter § 46 kan reises i stat der en av de fraktf0rere som krav reises mot, h a r bopel, hovedkontor eller den avdeling eller representant som fraktavtalen er sluttet gjennom. Alle fraktf0rere kan saks0kes under ett i samme s0ksmål. § 39 annet ledd gjelder tilsvarende. Bestemmelsene i § 40 annet og tredje ledd og § 41 får tilsvarende anvendelse. Foreldelsesfristen skal dog l0pe enten fra den dag da endelig rettsavgj0relse om erstatning ble truffet eller — hvis slik avgj0relse ikke foreligger — fra den dag erstatningen ble betalt.

7 KAP. Ogiltighet av vissa överenskommelser 48 §. Avtal, varigenom rätten till utfallande försäkringsbelopp överlåtes å fraktföraren eller som innebär överflyttning av bevisskyldigheten, så ock annat förbehåll, som innebär avvikelse från vad som stadgas i denna lag, är ogiltigt såframt ej annat följer av vad i 46 § tredje stycket sägs.

(Jfr § 1 Stk. 3.)

KAPITEL VII Ikrafttraeden § 48.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Denne lov traeder i kraft den 1. juli 1965.

KAPITEL VII Ugyldighet av visse avtaler § 48. Avtale om at retten til forsikringsbel0p overlates til fraktf0reren, eller om endring av bevisbyrden og annen bestemmelse i fraktavtalen som avviker fra denne lov, er ugyldig når ikke annet f0lger av § 46 tredje ledd.

KAPITEL VIII Ikrafttreden § 49. Denne lov trer i kraft fra den dag Kongen bestemmer.

MARCUS BOKTR. 5THLM 1966 6600*8

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1 9 6 6 1. La Cooperation internordique.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Finansdepartementet

Utsökningsrätt IV. [7] Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstiftning. [14] 2. Undersökning angående hyressplittringen. [15] Arbetspromemorier i författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. [20] 1963 års markvärdekommitté. 1. Markfrågan I. [23] 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] Atomansvarighet III. [29] Vägfraktavtalet I. [36]

1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1J 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 19S0—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. [4] Ny folkboktöringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21]

Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5]

Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3]

Försvarsdepartementet Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Skeppsholmens framtida användning. [27] Militärsjukvården. [35]

Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32]

Jordbruksdepartementet Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jordbrukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbrukspolitiken. B. [31]

Handelsdepartementet Lagstiftning mot radiostörningar. [22] Sällskapsresor. [25]

Kommunikationsdepartementet Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [34]

P. A. NORSTEDT & SÖNER STOCKHOLM 1966